Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2014

Av Ulf - 2 januari 2014 12:30

 

 

Regi: Baz Luhrmann

Manus: Baz Luhrmann & Craig Pearce (baserat på F. Scott Fitzgeralds roman)

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tobey Maguire, Carey Mulligan mfl.

Produktionsbolag: Village Roadshow Pictures/A&E Television Networks/Bazmark Films mfl.

År: 2013

Längd: 143 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1343092/

 

Vad kan man säga om Baz Luhrmann? När jag var 15 älskade jag hans Romeo + Juliet (1996), när jag var 19 hatade jag hans Moulin Rouge! (2001) och när han nu gett sig på ännu en klassiker börjar jag undra om killens ADHD-medicin inte behöver justeras. Jag har sedan min fascination med hans genombrott med Romeo + Juliet sett filmen åtskilliga gånger - inte minst eftersom det är ett bra sätt att få elever att upptäcka Shakespeare. Jag har också börjat ogilla den allt mer. De spärrar som Luhrmann trots allt hade i nämnda filmatisering upplöstes helt i Moulin Rouge! (alltså, filmer med utropstecken i titeln är inte att lita på) och nu, med The Great Gatsby, tror jag att Luhrmann är redo för skrattakademin. Det här är inte en film - det är en dålig LSD-tripp fångad med kamera.

 

The Great Gatsby handlar om hur den unge och ambitiöse börsmäklaren Nick Carraway som försöker slå sig in på New Yorks, under 1920-talet ständigt stigande, börsmarknad. Efter att ha flyttat till ett "litet kyffe" (som är finare än den finaste lägenhet jag haft) på Long Island stöter han snart på sin mytomspunne granne, Jay Gatsby. Gatsby, värd för allsköns fester i sitt slott till hus, verkar leta efter någon eller något och ödet vill att Nick ska bistå honom.

 

The Great Gatsby är en av få amerikanska generationsromaner jag verkligen gillar, så även om det var Luhrmann som häckade i regissörsstolen tänkte jag ge filmen en chans. Det har tagit mig en vecka att ta mig igenom skiten. The Great Gatsby kan vara förra årets sämsta film, alla kategorier. Den är på tok för lång, har vanligtvis duktiga skådespelare som Luhrmann inte kan ge regi åt och framförallt är den så sönderklippt att jag vill skrika. Vem som än satt med den digitala saxen i post-production måste tagga ner åtskilliga hekton. Det finns inte en tagning som är längre än två sekunder utan klipp. Jag blir stressad bara av att se filmen och inte på ett bra sätt! Sen har vi adaptionen av boken...

 

Om man läser Fitzgeralds roman är det svårt att undgå att bli fascinerad av den mystiske Gatsby. I Luhrmanns & Pearces manus vill jag mest hoppa upp och slå honom mellan ögonen. Han är en 32-årig tonåring med impulskontrollsproblem! Fitzgerald utforskade besatthet och lidande, Luhrmann & Pearce förminskar detta till ett bortskämt barn utan tyglar. Blanda detta med parets "vision" av ett 1920-tal där twerking är all the rage och Jay-Z pumpas ur högtalarna och du har en giftig svartsoppa med ett ton skit i.

 

Det finns inget som räddar den här filmen. Den är för lång, löjligt skriven, dåligt spelad, uselt regisserad och en av få filmer jag fått ta flera dagar långa pauser i för att ens orka se. Må Fitzgerald nå ljushastighet där han roterar i sin grav, färdas tillbaka i tiden, ge sig själv lite Antabuse för sin alkoholism, uppfostra dottern Frances till hitgirl och leta upp Luhrmanns släkt! Undvik som pesten!

 

Betyg: 0 rädda filmerna från Luhrmann! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 1 januari 2014 18:45

 

 

Regi: Peter Jackson

Manus: Fran Walsh/Philippa Boyens/Peter Jackson mfl. (efter J.R.R Tolkiens The Hobbit)

Skådespelare: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/MGM/WingNut Films mfl.

År: 2013

Längd: 161 min

Land: USA/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1170358/

 

Bilbo och hans kortvuxna kompanjoner drar vidare från Dimmiga bergen för att nå dvärgarnas mytomspunna gamla kungadöme. Väl där måste de kämpa mot draken Smaug, samtidigt som Gandalf följer upp de oroande ryktena om en mäktig nekromantiker. Även alverna blandar sig i leken och snart står det klart att Bilbos resa egentligen bara är en del av en mycket större väv.

 

Ännu ett år, ännu en film om Midgård från Peter Jackson. Det är lite så det känns måste jag säga. Precis som del ett lider The Desolation Of Smaug av ett alldeles för utdraget manus, men jag hade egentligen inte förväntat mig något annat. Jag må låta som ett eko av både min förra recension och många andra recensenter, men det här upplägget känns verkligen bara som ett sätt att krama ut det allra sista av pengarna man kan tjäna på filmatiseringar av Tolkiens böcker. Med det sagt måste jag ändå säga att The Desolation Of Smaug är snäppet bättre än föregångaren.

 

Liksom i förra delen av sagan är skådespelarna bra, även om Martin Freeman (Bilbo) i viss mån får stå tillbaka för andra karaktärer den här gången. Förhandssnacket har handlat mycket om att Orlando Bloom återvänder till sin roll som Legolas och, mest av intresse för oss svenskar, att Mikael Persbrandt har en roll i filmen. För att börja med Bloom känns det som man använder hans karaktär mycket bättre i den här filmen än man gjorde i tidigare filmer han varit med i. Bloom är inte heller lika irriterande i sitt sätt att peka ut allt som är uppenbart. Seriöst, kolla igenom de gamla filmerna baserade på Tolkiens värld och räkna alla gånger som Legolas säger något som är helt uppenbart för folk som har ögon. I Desolation Of Smaug har alverna en mer uttalad roll en tidigare. Ja, de är i stor mån samma gamla übervarelser med arrogans drypande ur varje CG-tillrättalagd por, men åtminstone Legolas och Tauriel (en överraskande bra Evangeline Lilly) visar några spår av heder. Persbrandt? Ja, han är väl med i fem minuter, iförd ett ton med smink och gör plus minus ingenting att notera.

 

Trots att Desolation Of Smaug är lång som en följetong känns den mer sammanhållen än första delen. Storyn flyter på bättre, många av de irriterande buskismomenten från tidigare films manus har strukits och specialeffekterna är inte lika glansiga och lätta. Min vana trogen såg jag filmen i 2D och har hört från vänner som sett den i 3D att effekterna ser ut som skit även i den här filmen. Jag antar att 3D-tekniken gör att man måste arbeta annorlunda med datoreffekter, men jag förstår inte riktigt varför när man kan se filmer med nästan felfri 3D, såsom Gravity (2013).

 

Desolation Of Smaug duger bra som matinéäventyr, men är fortfarande ljusår ifrån trilogin som föregick filmerna om Bilbo. Om du är fan av fantasyrullar, inte kan stå emot mördande reklam eller måste se alla filmer som blir Oscarsnominerade (host, host) finns det sämre sätt att spendera en seg onsdag på.

 

Betyg: 3+ och inga jävla örnar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 16 november 2013 14:21


Regi: Denis Villeneuve

Manus: Aaron Guzikowski

Medverkande: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Viola Davis mfl.

Produktionsbolag: 8:38 Productions & Madhouse Entertainment

År: 2013

Längd: 153 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1392214/

 

Under en Thanksgiving-middag försvinner familjerna Dover och Birchs sexåriga döttrar när de leker på gatan utanför huset. Spåren pekar mot den förståndshandikappade husbilsägaren Alex, som inte har någon aning om var flickorna kan vara. Det är inte gott nog för Keller Dover, pappa till en av flickorna. När den misstänkte släpps i brist på bevis tar Keller saken i egna händer. Samtidigt försöker polisen, under ledning av kommissarie Loki, gå till botten med försvinnandet.

 

Jag är väldigt kluven när det gäller Prisoners. Å ena sidan har den ett snyggt foto och bra skådespelare. Å andra sidan är den extremt lång för att vara en thriller och manuset bjuder på ett flertal mindre logiska krumsprång. För att börja med det som är bra är rollen som Keller Dover en av Hugh Jackmans bästa i karriären. Ett ständigt uttryck av desperation och en nedåtgående spiral rakt ner i förtvivlan gör att Jackman verkligen får spela ut sitt register. Även Jake Gyllenhaal är bra i rollen som kommissarie Loki, men den som äger varje scen han är med i är Paul Dano. Dano spelar polisens huvudmisstänkte, Alex, och för en gångs skull har Hollywood inte gjort en film med den "magiske idioten". Så gott som alltid när någon ska ha ett förståndshandikapp, autism, aspbergers, schizofreni, you name it, så ska hen också vara fantastiskt talangfull på något område. Det är mest av allt synd om Alex i Prisoners och de "magiska" kvaliteterna lyser tack och lov med sin frånvaro.

 

Jag både gillar och ogillar Aaron Guzikowskis manus till den här filmen. Jag gillar den, kanske inte alltför subtila men ändock fungerande, tematiken om olika typer av fångenskap. Vi har givetvis de försvunna flickorna, men även Kellers kamp mot flaskan, religiösas kamp mot synd och frestelse och flera andra beröringspunkter. Gott så. Det som inte är lika bra är de logiska luckor som Guzikowski ibland glömmer täta till. Det är jätteviktigt när det gäller thrillergenren att manuset alltid är logiskt inom sin egen kontext och Prisoners lyckas inte fullt ut.

 

Regin däremot är det sämsta med filmen. Om vi fråntar skådespelarregin, som fungerar mycket bra, är det filmens längd som gör att jag ibland blir något avigt inställd till Prisoners. Det är väldigt mycket begärt med 153 minuter för en thriller. Långa stycken av filmen hade man kunnat sammanfatta i bra mycket kortare scener utan att gå miste om vare sig karaktärsutveckling eller det tidigare nämnda snygga fotot.

 

Prisoners är trots missarna en bra film. Om den hade varit tajtare i både manus och regi hade det kunnat bli en riktig klassiker. Nu blir det en bra karaktärsstudie av sörjande föräldrar, men de logiska luckorna irriterar. Jag brukar säga att jag hellre friar än fäller, men den här gången får jag nog fälla om "fel" sida betygslinjen.

 

Betyg: 3+ it's 22:00, do you know where your kids are? av 5 möjliga


Av Ulf - 1 november 2013 23:15


 

Regi: Alfonso Cuarón

Manus: Alfonso & Jonás Cuarón

Medverkande: Sandra Bullock, George Clooney, Ed Harris mfl.

Produktionsbolag: Esperanto Filmoj & Heyday Films

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1454468/

 

Gravity är filmen som verkar ha slagit lite ur underläge, trots stora skådespelarnamn och en meriterad regissör. Helt plötsligt talade alla om filmen där ett rutinuppdrag till Hubbleteleskopet går väldigt, väldigt fel. Givetvis var jag som science fiction-nörd tvungen att se vad allt snack handlade om. När jag nu, omtumlad och imponerad, är hemkommen från filmen undrar jag mest om det här är årets bästa film? Om det är det eller inte får vi se när filmårets riktigt tunga namn går upp på duken de kommande månaderna, men en sak är säker – jag ska äta upp min hatt (är väl uppe i tre stycken nu) om jag ser en film bättre lämpad för bioformatet under 2013.

 

Den som följt min blogg vet vad jag tycker om 3D. I åratal har jag klagat över den beklagliga gimmicken som i princip enbart verkar vara designad för att tömma biobesökarnas fickor utan att ge något mervärde till filmen i sig. Jag må vara envis och styvnackad, men jag måste erkänna mig besegrad. Gravity har den enda fungerande 3D-teknik jag någonsin sett.

 

Gravity bjuder på en hisnande åktur som till och med fick mig att dra efter andan. Den här tekniken kan du inte duplicera hemma i skrivande stund. Du måste ha en biosalong. Projektor? Glöm det. Du måste se den här filmen på bio! Basta! Nu är frågan bara om jag någonsin vågar titta upp mot natthimmeln igen.

 

Regissör Alfonso Cuarón återvänder till genren där han gav oss den ypperliga Children Of Men (2006). Manuset, skrivet tillsammans med hans halvbror Jonás Cuarón, är en stilövning i vad man brukar kalla för ”hard science fiction”. I motsats till ”soft science fiction” försöker denna underdivision till genren ofta beskriva verklighetstrogna förlopp som fokuserar mycket mer på vetenskap och teknik än konceptuella idéer. Det är mycket svårt att berätta en historia av det här slaget utan att den blir torr och tråkig. Många författare har försökt och många har misslyckats. De bästa science fiction-historierna brukar ta element från båda tankeskolor och skapa en helhet. Karaktärerna och konceptet i Gravity är också bra, men det är inte dessa som spelar huvudrollen. Tekniken och hur människan använder denna är huvudtemat. Det är klart att här finns vissa överdrifter och dramaturgiska friheter som till och med jag som hobbyintresserad av rymdfärder märker, men helheten är så gott som fläckfri.

 

Som ni märker går jag inte in särskilt mycket på handlingen i Gravity. Det är fullt medvetet. Handlingen är sekundär i den här filmen. Det finns ett tydligt mål och en väg att nå dit, men miljön och stämningen tar första plats. Vanligtvis brukar jag rynka på näsan åt filmer som låter karaktärerna komma i andra rummet, men i Gravity fungerar det väldigt bra.

 

Jag ska sluta min hyllning nu. Gravity kan vara den bästa film jag ser under 2013. Filmskaparna har äntligen lyckats ge mig en anledning till att betala extra för 3D-film. Jag är hänförd!

 

Betyg: 5 upplevelser utöver det vanliga av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juni 2013 19:45

 

 

Regi: Thomas Vinterberg

Manus: Thomas Vinterberg & Tobias Lindholm

Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp mfl.

Produktionsbolag: Film i Väst & Zentropa Entertainments

År: 2012

Längd: 115 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2106476/

 

Lucas arbetar som dagispersonal samtidigt som han ligger i en vårdnadstvist med sin exfru om deras son. Saker och ting verkar dock börja bli bättre. Han har goda vänner i sitt jaktlag, han träffar en tjej och vårdnadstvisten verkar lösa sig i Lucas favör. En lögn från ett av barnen på dagiset kommer dock snart ställa allt på sin spets och kasta Lucas liv i totalt kaos.

 

Jag brukar kalla Mads Mikkelsen för Danmarks svar på Mikael Persbrandt fast bra. Det kanske är lite elakt, men precis som det känns som att Persbrandt är med i varenda svensk film känns det som Mikkelsen är det i varenda dansk dito. Båda kan vara fantastiska skådespelare, men skillnaden ligger i att Mikkelsen har en mycket högre lägstanivå enligt mig. Hans skådespel i Jagten kan vara det bästa jag sett av honom. Då förstår ni hur fantastiskt välspelad den här filmen är.

 

Det gör ont att se Jagten. Pedofilianklagelser är givetvis något som måste tas på största allvar, men när det just är det - anklagelser som saknar grund - är den misstänkte oftast redan dömd i samhällets ögon. Jan Guillou jämförde situationen med äldre tiders häxprocesser i sin tv-serie Häxornas tid (2005) och det ligger något i det: en anklagelse så allvarlig att den inte kan bortses ifrån eller ens finnas något tvivel om, barnvittnen och ett fördömande i samhällets ögon hur processen än utföll. Det är exakt det som Mads Mikkelsens karaktär genomgår i Jagten.

 

Utöver de fantastiska skådespelarinsatserna är Jagten också en mycket välskriven och välregisserad film. Byggd utifrån den starka danska traditionen med socialrealism på film är den nästa dogmalik i sin stil samtidigt som den har ett mycket vackert foto. Det kanske låter paradoxalt, men jag tror det är filmens lågmäldhet accentuerad av plötsliga känsloutbrott som får mig att tänka på det danska manifestet.

 

Danskarna visar återigen var skåpet ska stå. Det här är en av de bästa dramafilmerna jag sett på år. Jag vänder mig mot sundet, bockandes och bugandes.

 

Betyg: 5 Kafkaprocesser av 5 möjliga

Av Ulf - 19 maj 2013 22:55


Regi: Shane Black

Manus: Shane Black & Drew Pearce (baserat på miniserien Extremis av Warren Ellis & Adi Granov)

Medverkande: Robert Downey Jr., Gwyneth Paltrow, Guy Pearce mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Paramount Pictures

År: 2013

Längd: 130 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1300854/

 

Det verkar som att tredje delen i Iron Man-franchisen är något av en vattendelare bland både fans och kritiker. Jag måste säga att jag inte förstår varför. Iron Man 3 lyckas återupprätta min tro på filmadaptionen av karaktären efter den ganska trista Iron Man 2 (2010), som jag var lite väl generös när jag gav en trea i betyg till.

 

Efter händelserna i The Avengers (2012) har Tony Stark gått tillbaka till sitt liv som frilansande superhjälte och professionellt irritationsmoment för de flesta han möter. När en terrororganisation, under ledning av den mystiske "Mandarin", börjar spränga mål av amerikanskt intresse både utomlands och i USA är det upp till Tony att hindra honom. Det är dock inte lika enkelt sagt som gjort - inte minst eftersom striden i New York i ovanstående film har fått honom att utveckla panikångest. 

 

Iron Man är helt klart min favoritkaraktär i The Avengers, men det ska påpekas att det är ganska stor skillnad mellan serieförlagan och Robert Downey Jrs version. I serieversionen har Iron Man alla brister och fel som hans karaktär i filmerna också har, men RDJ:s Iron Man är mycket mer av ett älskvärt arsel än den samme från serierna. Hur som helst så älskar jag RDJ:s tolkning av rollen i den här filmen. I Iron Man 2 verkade han mest uttråkad och i The Avengers fick han försöka samsas med en mängd andra karaktärer med stora egon. I Iron Man 3 är han dock i sitt esse. Han är utan tvekan en av de smartaste superhjältarna samtidigt som han utan tvekan är en av de dummaste/klantigaste också. Det är den dualismen som gör att han fungerar så pass bra som karaktär.

 

Manuset, baserat på miniserien Extremis, flyter på bra och visar framförallt på det paradoxala i Tony Starks karaktär - hur många oneliners han än kommer med och hur mycket han vill visa att han inte bryr sig desto mer märker man att han faktiskt döljer ett starkt rättspatos. Ja, han är ett rövhål, men han är vårt rövhål. Okej, den meningen lät skum. Hur som helst är Shane Blacks regi bra även den. Black, mest känd som manusförfattare till Lethal Weapon (1987), har lyckats få till en mycket bra avvägning mellan karaktärsutvecklande moment och renodlad action. Speciellt slutstriden är riktigt, riktigt spektakulär.

 

Om du gillade The Avengers, Iron Man (2008) eller är ett fan av Marvel i allmänhet så gillar du Iron Man 3. Det enda jag har att klaga på är att filmen förlorar något i tempo efter en timme. Det hämtas dock igen med råge mot slutet. Om det är matinéaction med lite mer både hjärna och hjärta du vill ha är Iron Man 3 ett bra val.

 

Betyg: 4+ men scenen efter eftertexterna var bara onödig den här gången av 5 möjliga


Av Ulf - 10 maj 2013 20:29


 

Regi: J.J Abrams

Manus: Roberto Orci/Alex Kurtzman/Damon Lindelof

Medverkande: Chris Pine, Zachary Quinto, Benedict Cumberbatch mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Skydance Productions/Bad Robot

År: 2013

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1408101/


Den känner mig, läser min blogg eller ens har sett tillräckligt många bilder av mig vet att Star Trek är något som ligger mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat. Gene Roddenberrys framtidsvision om ett samhälle där utforskning och vetenskap i princip har utrotat fattigdom och sociala klyftor är en guldgruva både när det gäller intressanta tankeexperiment, mer actionbetonade äventyr och den där speciella känslan som bara Star Trek kan förmedla. Sen har vi J.J Abrams som sin vana trogen lyckas ta en bra historia, påbörja den otroligt bra (eller med sin första film i den här franchisen åtminstone bra) och sen lyckas spola ner den i toaletten. Seriöst, fuck you, J.J Abrams! Eller inte bara Abrams - fan ta Abrams, Orci, Kurtzman och Lindelof!

 

Star Trek: Into Darkness tar sin början med ett uppdrag som går lite väl vilt till för Kirk och hans besättning. Resultatet blir att Kirk ifråntas kommandot för Enterprise. Samtidigt, i London, sprängs en topphemlig forskningsinstallation i luften av en terrorist. När terroristen, känd som Khan, flyr till klingonernas hemvärld får Kirk åter axla mantlen för att få fast honom. Men allt är inte vad det verkar...

 

Har du sett andra filmen i den gamla serien? Tänk dig då att man tar allt som var bra med den, skriver en ny ramberättelse och hoppas att folk ska svälja det... för tredje gången! Redan den sista (?) filmen med besättningen från Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994), Star Trek: Nemesis (2002), återanvände manusförfattarna huvudhandlingen från nämnda film. Det funkade okej då, inte minst eftersom karaktärerna var inarbetade och alla visste att det här troligen skulle bli svanesången för besättningens filmäventyr. Man utvecklade även storyn till viss mån och Nemesis blev en acceptabel installation i franchisen. J.J. Abrams har sagt i intervjuer att han blev intresserad av rebooten av franchisen eftersom han tyckte att det universum Star Trek utspelade sig i var så rikt på berättelser som inte hade berättats än. Varför då göra samma jävla sak en jävla gång till?!

 

Jag borde skriva en djupare analys eller liknande på den här filmen, men jag ids verkligen inte. Det enda som räddar den från ettan i betyg är Zachary Quintos lysande roll som Spock och det faktum att en liten, liten scen kan öppna för att vi kanske kan lägga den här alternativa tidslinjen bakom oss och återvända till det riktiga universumet för Star Trek även om det med största sannolikhet inte kommer bli så. Jag lämnade biosalongen med en riktigt dålig smak i munnen av alla "smarta referenser" till vår egen världs politik och en viktig fråga:

 

VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG, ABRAMS?

 

Betyg: 2- lycka till, Star Wars-fans... snart är det er tur av 5 möjliga

 

 


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se