Regi: Douglas Aarniokoski

Manus: Luke Passmore

Skådespelare: Shawn Ashmore, Brianna Barnes, Ashley Bell

Produktionsbolag: Guy A. Danella Productions, Preferred Content, Faction M

År: 2011

Längd: 87 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1756799/

Det är mycket postapokalyps i mitt liv just nu. Det finns få saker som är så kittlande som en riktigt bra dystopi där samhällets lagar och regler inte gäller. En värld där man antingen slåss eller dör, precis som den här filmens tagline vill berätta för oss. Problemet med The Day är att även om konflikten är glasklar (slåss eller bli mat) är manuset så pass händelsefattigt och karaktärerna så pass tråkiga att jag nästan ville att de skulle bli käk.

Handlingen i The Day kretsar kring en grupp om fem personer som i den ständiga kampen för överlevnad hittar ett övergivet hus. Snart visar det sig dock att huset är en riggad fälla som den lokala kannibalgruppen (alla orter har väl en sådan?) har gillrat. Sen följer en timmes action och på det eftertexter. Det trista med den här filmen är att den gör många saker som gäller inramningen rätt, men samtidigt missar exempelvis handling och karaktärsutveckling. Fotot är utsökt med dimmiga hedar, en värld som verkligen ser skitig och nedgången ut samt karaktärer som inte sett en dusch på några månader. Skådespelarna är också okej, med Dominic Monaghan som största namn.

Till syvende och sist är The Day helt enkelt ingen bra film. Det går inte att göra avkall på handling hur bra inramning man än har. Den känns mest som ett dubbelavsnitt i valfri serie på postapokalypstemat. Vi får inte lära känna karaktärerna och för den sakens skull inte ens reda på vad som hände som gjorde världen till en död ödemark. Luke Passmore försöker få igång en historia om hur gruppens ledare vill hitta ett ställe att plantera en burk fröer han räddade ifrån... tja... vi säger Cthulhu, men det leder ingenstans. För diggare av rödfärg i spektakulära former och varianter kan The Day ändå vara något att se. Personligen behöver jag mer charm, mer handling och/eller karaktärer jag bryr mig om.

Betyg: 2 kanniballedare med mohawks av 5 möjliga

"'Tis true my form is something odd,
But blaming me is blaming God;
Could I create myself anew
I would not fail in pleasing you.

If I could reach from pole to pole
Or grasp the ocean with a span,
I would be measured by the soul;
The mind's the standard of the man."

 - från False Greatness av Isaac Watts, använd som post scriptum av Joseph Merrick i sina brev

Joseph Merricks liv var ett exempel på hur det i samma tid, på samma plats, finns potential för både djup humanism och tragisk dehumanisering. Eftersom ingen med säkerhet kunde säga vad Merrick led av för sjukdom antog de flesta Londonbor på 1880-talet den fiktiva historien om att hans mor skulle ha blivit attackerad av en vild elefant under graviditeten. Skadorna hon ådrog sig i anfallet skulle ha varit anledningen till Merricks skador.

I slutet av 1970- och början av 1980-talet blev John Merricks historia bakgrund till både en framgångsrik pjäs och sedermera filmatiseringen, kort och gott betitlad The Elephant Man (1980). Mel Brooks, mest känd för sina satir- och parodifilmer, hade lyckats få rättigheterna att producera filmen och ville ge regissörsstolen till David Lynch. Lynch, trots sina framgångar med Eraserhead (1977), hade det riktigt kärvt ekonomiskt i början av 80-talet. Han arbetade deltid som takläggare när Brooks ringde honom och gav honom erbjudandet att göra sin första film inom studiosystemet. Lynch hade inget val än att tacka ja. Det skulle visa sig bli en riktig lyckoträff.

Verklighetens Joseph Merrick, foto 1889  

Dramatiseringen av Joseph Merricks liv (i filmen och många biografer kallad för "John") följer den historiske personens liv relativt väl. Dr. Frederick Treves, föreståndare på London Hospital, ser Merrick på en cirkusföreställning för "missfoster" och blir fascinerad av honom. Till en början är John bara en kuriositet även för Dr. Treves, men när Merrick behöver läggas in på sjukhus börjar Treves inse att det finns mer med Merrick än bara den groteska ytan. Efter många år av misshandel och dehumanisering börjar John tala igen och uppvisar en intellektuell nyfikenhet och en oväntad godhet från någon som blivit behandlad så illa. Men trots att John blir det stora samtalsämnet i Londons societet är världen utanför sjukhusets väggar i regel inte särskilt välkomnande och förstående.

Det här är en av mina favoritfilmer. Jag har sett den åtskilliga gånger, men bölar lik förbannat som ett barn åtminstone en kvart av speltiden. John Hurt gör sitt livs roll som John Merrick och Anthony Hopkins (med hår!) är inte långt efter. Framförallt är det kontrasten mellan Dr. Treves djupa humanism och samhällets lika djupa dehumanisering som knäcker mig varje gång. Merricks död, både i verkligheten och filmen, är ett bevis för detta. På grund av hans sjukdom kunde han inte sova liggandes. En kväll plockade John bort alla kuddarna från sin säng (vilka han sov sittande mot) och lade sig ner. Han kvävdes och/eller bröt nacken - för att han, enligt Treves uttalande, bara ville sova som alla andra. Det mest tragiska är vad som hände med Merrick efter hans död. Alla fina ord till trots och Treves kamp för att få John accepterad slutade han sina dagar som ett medicinskt kuriosaobjekt i en anatomisamling.

Merrick sågs ofta i en huva av det här slaget. Det var ett sätt att hålla nyfikna borta då den associerades med pest.  

Lynch understryker dualismen mellan humanism och dehumanisering genom att visa på industrialismens avigsidor. Filmen är full av smutsiga och farliga maskiner, människor som sliter i koldamm och folk som bränts av ånga och explosioner i sjukhussalarna. Treves uttrycker det väl: "Abominable things these machines - you can't reason with them." Han hade lika gärna kunnat tala om en av vår fulaste sida som varelser - mobbmentalitet och en förmåga att glömma vår empati i grupp. Givetvis kan man också dra parallellen till att det är normen som är det djuriska eftersom normen i viss mån kan främja våra mest basala drifter. Det syns inte minst i scenerna när en sjukhusanställd tar betalt för att folk ska få se Merrick i sitt sjukhusrum. Besöken används inte minst för att skrämma kvinnorna som männen drar dit. Det är i princip vad vi gör idag med skräckfilm på bio. Mobbmentaliteten visas även den upp i all sin avskyvärdhet. Det är inte förrän John vrålar ut filmens mest kända replik som folkmassan börjar backa: "I am not an elephant! I am not an animal! I am a human being! I am a man!"Vi borde alla tänka på de orden då och då. Eller ja, det behöver inte specifikt vara "elefant". 

Förspel i viktorianska England  

The Elephant Man blev en stor framgång för Lynch. Filmen nominerades till åtta Oscars varav Lynch själv nominerades både för manus och regi. Även om filmen inte vann några statyetter hade den ändå en varaktig inverkan på galan. Många i filmbranschen ville att Akademin skulle ge filmens make-up en special-Oscar. Akademin vägrade, men redan nästa år infördes kategorin "Best make-up" - något som de flesta är övertygade om i mångt om mycket var The Elephant Mans förtjänst. Karriären pekade spikrakt uppåt för Lynch, men ett illa övervägt beslut höll på att kosta honom dyrt.

Damn fine cup of coffee del 4: Kärlek i postapokalypsens tid

Fem år, en skilsmässa och stort finansiellt risktagande - det var vad Eraserhead (1977) kostade David Lynch. Efter att Lynch hade rönt framgångar med sina kortfilmer erbjöd AFI honom ett stipendium för att studera film vid deras skola i Los Angeles. David ansåg dock att skolan var för begränsande och skulle hoppa av när han fick klartecken att han fick göra en film helt enligt egen design och huvud om han stannade kvar. Lynch presenterade då ett manus till en 45 minuter lång film vid namn Gardenback. AFI ansåg att Gardenback (en film som tog upp otrohet och äktenskapsbrott på ett typiskt surrealistiskt Lynch-vis) var för lång för en film utan ordentligt narrativ. Eraserhead blev Lynchs nästa försök att pitcha en idé. Efter att med nöd och näppe fått sitt manus godkänt kunde produktionen kunde börja.

Vad handlar då egentligen Eraserhead om? Den surrealistiska berättarformen till trots är grundstoryn ganska enkel att definiera: Den unge Henry kontaktas av sin flickvän, Mary, efter att hon mystiskt försvunnit för en tid. Hon vill att Henry ska träffa hennes föräldrar och äta middag hos dem. Väl där släpper Mary bomben - Henry har blivit far. Eller, som Mary säger, så är läkarna inte säkra på att avkomman ens är ett barn. Paret gifter sig och flyttar hem till Henry med sin minst sagt bisarra son/dotter (förklaras aldrig vilket) och försöker leva ett så vanligt familjeliv som möjligt - något som inte är så enkelt som det låter.

Suddgummihuvudet själv

Den subtila tematiken är det som gör Lynchs långfilmsdebut till en oförglömlig upplevelse. Det görs ständiga referenser till att historien utspelar sig i en amerikansk stad efter ett kärnvapenkrig. Rädslan för bomben, som i allra högsta grad var levande på 70-talet, genomsyrar hela filmen men det som gör Eraserhead speciell är att kriget aldrig blir ett huvudtema - det är redan historia när filmen börjar. Istället handlar filmen om livet efter kriget och de fasor som det fört med sig. Mutationer, strålskador och i princip total avsaknad av växtlighet är vardagsmat i den här världen. Strålningen kan dessutom förklara varför Henry och Marys barn ser ut som det gör. Märk väl att detta bara är min tolkning av filmen. Som med allt annat av Lynch finns det lika många tolkningar som det finns tittare.

Henry upplever hallucinationer under berättelsens gång. En ständigt återkommande syn är den av The Lady In The Radiator som är precis vad namnet antyder - en kvinna som Henry tror bor i skrymslena i hans element. Dessa hallucinationer, och speciellt då kvinnan i elementet (komplett med vad jag tror är ansiktstumörer), ger en total känsla av hopplöshet. Det finns inget kvar av den gamla världen att förundras över efter kriget. Det märks inte minst i den sång som elementkvinnan sjunger där hon berättar att i himmeln är minsann allt bra och där händer goda saker.

In heaven everything is fine.. AH! What's that on your face?!  

I och med att Henrys och Marys förhållande knakar alltmer i fogarna försöker Henry till sist finna tröst hos den åtråvärda damen på andra sidan hallen. När han får reda på att han knappast är speciell för henne utan bara en i raden av älskare tar filmen också sin sista, plågsamt mörka, vändning. Men slutar det inte på en ljus not? Det sista vi ser är hur Henry omfamnar The Lady In The Radiator i ett vitt sken. Han hittade vägen ut från hopplösheten till slut...

Barnet som Henry och Mary får är en karaktär som man aldrig glömmer. Exakt hur Lynch gjorde så att hans skapelse rörde på sig har aldrig avslöjats. Han fick till och med folk som arbetade med filmen att blunda när han förberedde scenerna med barnet. Det första som slår en är att barnet, som aldrig får ett namn, mest av allt liknar en mycket stor spermie - något som aldrig blev eller skulle ha blivit. I motsats till vanliga barn har det inget som talar för det. Det är knappast sött, skriker hjärtskärande mest hela tiden och vägrar äta. Henry, som efter ungefär halva filmen lämnas ensam med barnet, tycker till och med att det skrattar åt honom och hans misslyckande.

Eraserhead har ofta felaktigt tolkats som Lynchs rädsla inför faderskapet (hans förstfödda dotter var tre år gammal när inspelningen började), men det finns ändå en ledtråd i Lynchs privatliv som kan sätta barnet i ett nytt ljus. Davids dotter Jennifer föddes med två stora klumpfötter och fick under sina första levnadsår genomgå en rad smärtsamma operationer. Kanske handlar filmen inte så mycket om Davids rädsla för faderskapet så mycket som sin rädsla för att misslyckas som far? Utan att helt avslöja slutet tror jag att det är en rimlig tolkning med tanke på vad som händer innan Henry träffar The Lady In The Radiator i ljusskenet.

Eraserhead är i mina ögon en fantastisk film som med stämning, ljudspel, kameraarbete och specialeffekter lyckas fånga hopplöshet och rädsla på ett lysande sätt. En av filmens officiella taglines beskrev det väldigt bra: Where your nightmares end. Filmvärlden blev också tagen av Lynchs första långfilmsdebut. Inte minst fick han lovord från ett något oväntat håll i form av Mel Brooks. Brooks skulle bara några år senare ge Lynch chansen att regissera en film som skulle få en hel hop Oscarsnomineringar och bli Davids biljett in till filmens absoluta finrum. 

The Silence Of The Lambs (1991) var, oavsett vad man tycker om den, en milstolpe i thrillergenren. Det är en av få renodlade thrillers som vunnit mer än en enstaka Oscar och en av få filmer överhuvudtaget som vunnit de "fem stora". Det är vad Oscarsstatyetterna för bästa film, skådespelare, skådespelerska, regi och manus brukar kallas för. Personligen tycker jag att det är en fantastisk film som fortfarande håller. Den blev stilbildande för 90-talets thrillers och har än idag inflytande över genren. Filmen har många klassiska scener, men min favorit är när mördaren, "Buffalo Bill", dansar till Q Lazzarus fantastiska låt Goodbye Horses samtidigt som hans senaste kidnappningsoffer försöker ta sig upp ur den brunn hon hålls fången i. Det är ett av de där sällsynta ögonblicken där bildspråk, foto, musik och skådespel bara klickar perfekt.

Scen: "I'd fuck me"

Damn fine cup of coffee: Mardrömsvisioner

Rättelse angående förra delen: Man lär sig något nytt varje dag. Jag har i många år trott att David Lynchs första film, Six Figures Getting Sick (1966), kom ut 1968. När jag researchade den här delen av Damn fine cup of coffee märkte jag att så inte var fallet. Rätt ska vara rätt. Alla kortfilmer som nämns i den här artikeln finns i sin helhet på YouTube för den som är intresserad. Merparten av informationen i artikeln kommer från den ypperliga dvd-samlingen The Short Films Of David Lynch (2002).

Vid mitten av 1960-talet var David Lynch en av många kämpande konstnärer på Philadelphias experimentella undergroundscen. Idén till vad som skulle bli Lynchs första film, Six Figures Getting Sick, kom när han målade en tavla i skolans ataljé. En vindpust fick materialet på duken att rinna och Lynch har enligt egen utsago sagt att det var ögonblicket då han fick en obeskrivlig lust att se sin tavla röra sig. Skolan hade en årlig konsttävling där David ställde ut sitt drygt fyra minuter långa verk. Kortfilmen består av en loopad sekvens där sex animerade figurer (i vissa intervjuer benämner Lynch filmen som som Six Men Getting Six och inte Figures) spyr i färglada kaskader. Ljudspåret är även det en loop med en genomträngande siren.

"Killar, nästa gång skiter vi i tacokvällen."

Six Figures vann tävlingen, men eftersom den kostat 200 dollar att göra tänkte Lynch inte göra fler filmer. Det var helt enkelt för dyrt för hans och hustrun Peggys skrala budget. En konstsamlare, H. Barton Wasserman, blev dock så fascinerad av Six Figures att han ville att David skulle skapa något liknande till hans privata samling. Wasserman gav Lynch 1 000 dollar i budget och David insåg att med den typen av pengar och obegränsat med tid så kunde han göra något bättre än sitt förstlingsverk.

Till en början skulle filmen vara i Six Figures stil med en rörlig duk på åtta gånger tio meter. När Lynch hade filmat de animerade sekvenserna och skulle framkalla filmen fick han en chock - allt var suddigt. Där hade Lynchs karriär kunnat sluta innan den ens börjat, men Wasserman gav Lynch tillåtelse att använda resterande budget till att göra vad han ville med. Så föddes The Alphabet (1968).

David hade redan tidigare arbetat med sin fru i den inofficiella Lynch-kortfilmen Absurd Encounter With Fear (1967), men av okänd anledning plockade Lynch bort sitt namn från filmen. Den två minuter långa märkliga... saken skildrar en ung man som kommer gående över en äng, mot en kvinna som uppenbart är livrädd. Mannen stannar bakom henne och börjar dra fram blommor ur sitt skrev (den du, Anders Glenmark!). I och med att Lynch har plockat bort sitt namn från filmen räknas den oftast inte in i den officiella filmografin. Arbetet tillsammans med sin hustru skulle dock bli återkommande genom Lynchs tidiga karriär och inte minst i nämnda The Alphabet.

The Attack Of The M&M:s

The Alphabet baserades på en mardröm som Peggy Lynchs brorsdotter hade haft, där hon tvingades repetera alfabetet om och om igen. Medan Six Figures främst var en konstinstallation kan man här skönja början till Lynchs stil. The Alphabet är verkligen en mardröm i all sin groteska skönhet. Den fyra minuter långa filmen blandar animation och live action för att skapa en väldigt speciell stämning. Jag rekommenderar den inte till folk med insomnia.  

Efter The Alphabet insåg Lynch att han inte kunde betala allt ur egen ficka om han ville göra längre produktioner. Han fick höra talas om det då relativt nystartade American Film Institute (AFI) och ansökte om pengar till sin nästa produktion på vinst och förlust. Till sin förvåning fick han ett stipendium och kunde göra sin mest ambitiösa film dittills, The Grandmother (1970).

"Are you my grandmother?" "YES!"

The Grandmother kan räknas som starten på Lynchs historieberättande. Nu rörde det sig inte bara om konstinstallationer längre utan ett narrativ, om än ett mycket märkligt sådant, kan skönjas. Ett någorlunda konkret manus var en förutsättning för att få finansiering från AFI så Lynch knåpade ihop en historia om en pojkes hemska hemförhållanden. För att kunna hantera sina föräldrars övergrepp bestämmer sig pojken för att skaffa sig en farmor. Hur gör man det? Tja, i Lynchs värld så odlar man fram henne i en säng. En historia som i andra regissörers händer skulle kunna blivit en söt coming-of-age-film blir i Lynchs diton ännu en mardröm - den här gången om familjerelationer. Betydligt längre än Lynchs tidigare filmer klockar The Grandmother in på dryga halvtimmen.

Efter The Grandmother påbörjade Lynch filmen som skulle bli hans stora genombrott - Eraserhead (1977). Det skulle visa sig bli en dyrköpt historia som jag tänker skriva desto mer om i nästa del av Damn fine cup of coffee. Under åren 1970 - 1977 gjorde Lynch bara en kortfilm eftersom alla pengar gick till produktionen av Eraserhead. En vän till Lynch hade fått i uppdrag att utvärdera två olika typer av film för AFI:s räkning. Lynch frågade sin vän om det spelade någon roll vad som filmades med filmen, vilket det inte gjorde. Under loppet av en dag skrev och filmade Lynch då kortfilmen The Amputee (1974).

Ännu ett offer för arbetslinjen

The Amputee visar en dubbelamputerad kvinna som skriver ett brev. Hennes berättarröst läser upp brevet medan hon skriver det. Samtidigt ska en inkompetent läkare byta hennes bandage. Det är allt. Föga förvånande egentligen då filmen gjordes som ett screen test. Det viktigaste för framtida Lynch-produktioner är att Catherine Coulson spelar huvudrollen. Hon skulle senare gestalta en av de mest minnesvärda bikaraktärerna i Twin Peaks (1990 - 1991) som The Log Lady. Idén till just The Log Lady föddes redan här, något man definitivt kan höra i sättet som Coulson levererar sina repliker.

Så är då Lynchs tidiga konstfilmsprojekt något att se? Både ja och nej, skulle jag säga. De rena konstinstallationerna, så som Six Figures och Absurd Encounter With Fear har förvisso ett bildspråk som är intressant, men jag vet inte om jag skulle klassa dem som särskilt bra. Inte heller The Amputee är något att hänga i julgranen, men i och med projektets natur är det inte heller så konstigt. Däremot rekommenderar jag fans av Lynch och/eller konstfilm att ta sig en titt på The Alphabet och The Grandmother. Den förstnämnda visar upp det som tidningar älskar att dubba för "Lynchstämning" i sin renaste form. Den är grymt obehaglig och pekar samtidigt framåt mot Lynchs senare användande av drömtematik. The Grandmother visar för första gången Lynch som en riktig historieberättare. Även om den i sina stunder kan vara relativt seg innehåller även den stildrag som verkligen är typiska för Lynch.

I nästa del ska vi ta oss en titt på filmen som tog sju år av sorger och bedrövelser att göra, men som också blev David Lynchs biljett till Hollywood - Eraserhead. 

Regi: Aaron Norris

Manus: Ron Swanson & Galen Thompson

Skådespelare: Chuck Norris, Terry Kiser, Megan Paul mfl.

Produktionsbolag: LOT Productions & Nu Image Films

År: 1996

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0116341/

John McKenna är en legend i en småstad som ligger mitt i det vidsträckta skogsområdet Tanglewood. Enligt legenden ska John ha räddats av skogens andar när hans försök att komma hem till sin fru i tid med hennes medicin ledde till hans död. Nu kan han, enligt stadens åldrige sagoberättare, förvandla sig till både en björn, en örn och en varg - krafter som kommer väl till pass när en ondskefull affärsmagnat vill hugga ner Tanglewood.

Vissa filmer måste man bara se när man hör storyn. Chuck Norris förvandlar sig till olika djur och slåss mot stereotypa miljöbovar? Det kan bara bli kitschguld. Tyvärr är Norris på sin höjd med i tio minuter i den här filmen. Resten handlar om en grupp ungdomar som dras in i konflikten om Tanglewood och deras inbördes vänskapsrelationer. Det är väldigt, väldigt mycket after school-special över Forest Warrior.

För att vara rättvis finns här guldkorn som fick mig att gapflabba. Exempelvis blockerar Norris en motorsåg med handen, vi får se en riktigt skämshemsk dansscen på den lokala baren och när ungdomarna hittar en björnunge som enligt alla darwinistiska lagar skulle ha dött några tusen gånger är det ibland riktigt kul. Ärligt talat, den där björnungen är värdelös på att vara en björn. Terry Kiser gör också en ganska rolig skurkroll med sin extremt teatraliska ondska.

Här finns som synes ganska många bra beståndsdelar, men dessa kan inte rädda rullen när den i långa stunder är mördande tråkig. Plus blir det dock för att låta Aaron Norris regissera sin bror igen. Jag tror ingen annan orkar.

Bäst: Chuck Norris är en björn. Kom igen, vad kan vara bättre?

Sämst: Behöver mer Chuck Norris

Betyg: 2 Walker forest rangers av 5 möjliga

En film som jag tjatar om i tid och otid här på bloggen är The Rocky Horror Picture Show (1975). Det är min favoritmusikal alla kategorier. Första gången jag såg den var jag helt oförberedd på den flod av galenskap, filmreferenser, transvestism, rockmusik, Meat Loaf, Tim Curry, gyllene badbyxor och tyska professorer som skulle skölja över mig. Jag älskade filmen samtidigt som jag undrade vad fan jag precis hade sett. Sedan dess har Rocky Horror gått varm i dvd-spelaren, jag har åkt till Danmark för att få vara med vid en "traditionell" biografvisning av filmen, sett scenmusikalen två gånger och ändå, så sent som idag, lyssnade jag på soundtracket och tyckte att det fortfarande var grymt bra. Jag borde ha tröttnat, men det har jag inte.

Nedanstående scen representerar Rocky Horror väldigt bra. Den utspelar sig efter att det unga paret, Brad och Janet, fått punktering på sin bil mitt i en hemsk höststorm. De tar sig till närmsta hus där de möts av dansande festbesökare som plötsligt kollapsar. Sedan händer detta:

Scen: Just a sweet transvestive!

Regi: Stuart Hazeldine

Manus: Stuart Hazeldine

Skådespelare: Luke Mably, Jimi Mistry, Chukwudi Iwuji mfl.

Produktionsbolag: Hazeldine Films & Bedlam Productions

År: 2009

Längd: 101 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1258197/

Åtta kandidater är kvar till toppjobbet samtliga kämpat för att få. Det sista steget på rekryteringsprocessen är en skriftlig examination med mycket strikta regler. När kandidaterna lämnas för att göra provet märker de snart att det enda de fått är ett blankt papper och en penna. Men vad är frågan de ska besvara?

Jag är svag för den här typen av filmer som bygger på ett enkelt koncept som utvecklas till en komplex, nästan deckarliknande, gåta. Exam är ett bra exempel på att det går att göra riktigt häftig film med små medel. Även om det är en snygg film kan jag inte tänka mig att den kostat särskilt mycket att göra. Allt som används är ett rum, en korridor och nio skådespelare. Då hänger allt på manuset.

Efter ett tag inser tittaren att Exam utspelar sig i en alternativ verklighet eller kanske en nära framtid. Det är ingen spoiler, utan något man inser ganska snabbt när snacket i rummet börjar kretsa kring en mycket otäck pandemi. Jag brukar älska allt som har med science fiction att göra, men här blir det tyvärr manusets svagaste kort. Det hade inte behövts och när sci-fi-delen är en förutsättning för det något röriga slutet hade jag önskat att man skippat det helt.

Skådespelarna är överlag väldigt bra, med Luke Malby i den mest framträdande rollen som en fullblodsnarcissist som kunnat vara brorsa till Jason Bateman. Regin av Hazeldine (även manusförfattare och producent) är bra utan att glänsa, men är absolut inget som stör helheten. Jag rekommenderar Exam till alla som uppskattar en smart thriller där fokus ligger på dialog och gruppdynamik istället för action.

Betyg: 4 mindfucks av 5 möjliga