Regi: Sam Mendes

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/John Logan

Medverkande: Daniel Craig, Javier Bardem, Judi Dench

Produktionsbolag: Eon Productions/MGM/Danjaq

År: 2012

Längd: 143 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1074638/

När Bond skickas till Turkiet för att hämta hem en läckt lista över aktiva MI6-agenter går det mesta fel. 007 anses död i strid och livet i London går vidare. Några månader senare är MI6 och framförallt M under hård kritik för att ha förlorat listan som lett till flertalet agenters död. Saken blir inte bättre när MI6 utsätts för ett bombattentat. Det verkar vara någon i M:s förflutna som jagar henne. Lyckligtvis återvänder Bond till London, om än både fysiskt och psykiskt långt från toppform, för att jaga rätt på den skyldige.

Tredje gången för Craig i rollen som 007 och den helt klart mest hypade filmen i höst. Recensenter och besökare har nästan böjt ryggen ur led för att hylla Skyfall och till en början förstår jag dem. Öppningsscenen med en motorcykeljakt över Istanbuls hustak leder sömlöst in i en grym actionscen på toppen av ett tåg och slutligen till Adeles hyllade tema. Så långt allt väl. Det smäller, det är stort, svulstigt och jag känner igen samma stil som från de två tidigare filmerna med Craig. Attentatet mot MI6 är också en god idé - att attackera vad som känts som säker mark i alla andra Bondrullar är briljant. Sen händer det något. Filmen tappar allt tempo och handlingen blir någon slags pseudohämndhistoria som varken är bra eller dåligt utan bara "är". Det storslagna försvinner, globetrottern Bond blir vingklippt och den skurk som Javier Bardem spelat så bra till en början blir bara mer och mer pinsam. Jag antar att Bardem satsade på "excentrisk" men det blir mest skrattretande.

Visuellt tar också filmen en djupdykning efter halva speltiden. Första halvan är full av intressanta idéer som exempelvis en slagsmålsscen endast i skuggfigurer. Riktigt coolt. Andra halvan... meh, det ser bara billigt ut i jämförelse. Craig gör som vanligt en riktigt bra Bond, men resten av skådespelarna tycks gå på halvfart - inte minst Judi Dench som M. Dench, troligen trött på sin roll, verkar bara spela av sina repliker och vill ta sig igenom scenerna så fort som möjligt. Jag är också mycket besviken på att filmen inte bygger vidare på de två tidigares hintande åt Spectre. Var är Blofeld?!

Skyfall är inte en kass rulle på något sätt, den är bara ganska... tom. Den har inte den klassiska Bondcharmen, bygger inte vidare på de två fantastiska manus som föregick den och är på tok för lång för sitt eget bästa. En besvikelse, trots det relativt höga betyget.

Betyg: 3+ ge mig Spectre! av 5 möjliga

Regi: Mark Andrews/Brenda Chapman/Steve Purcell

Manus: Mark Andrews/Brenda Chapman/Steve Purcell mfl.

Medverkande: Kelly Macdonald, Billy Connolly, Emma Thompson mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios

År: 2012

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1217209/

Prinsessan Merida tänker inte vara som alla andra prinsessor. Istället för att gifta sig med en av sina tre uppvaktare vill hon fortsätta rida i skogen och skjuta båge - allt till sin mor drottningens förtret. När Merida efter ett gräl med sin mor stöter på en häxa i skogen får hon en önskan av trollkonan. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig...

Flertalet vänner hade talat gott om Brave och eftersom jag brukar gilla Pixars rullar var mina förväntningar ganska högt ställda på den här filmen. Nu, 100 minuter dumheter senare, känner jag mig nästan illamående av den fruktansvärt sentimentala och pekorala tonen i den här skitfilmen.

Om vi börjar med det som trots allt är bra så fungerar animation, musik och i viss mån röstskådespelarna riktigt bra. Billy Connolly är alltid en höjdare och när han nu får fritt spelrum för sin annars ofta nedtonade dialekt är det en fröjd att höra. Men... sen var det manuset.

Det är inget fel med klassisk sagotematik. Tvärtom brukar många filmer som följer sagans uppbyggnad vara riktigt bra. Men det krävs att man gör något med tematiken för att den inte ska bli tråkig. Brave har tillräckligt många bra scener för att inte vara genomtrist, men vad vill den förmedla? Kvinnofrigörelse under skotsk medeltid? Really? Det vanliga dravlet att vi hittar styrkan inom oss själva? REALLY? Om filmen åtminstone hade visat detta i bilder istället för att trycka upp det i ansiktet på tittaren i dialog hade jag kanske varit lite mer välvilligt inställd, men jag blir mest matt när filmen dumförklarar publiken. Ja, det här är en film för barn, men vet ni? Barn är smartare än vad vi tror. Titta på exempelvis Astrid Lindgrens historier eller Hayao Miyazakis filmer. Dessa ger djupare tematiska frågor och moraliska spörsmål än "jag gör vad jag vill". Framförallt är inte filmens protagonist "modig". Hon är en självcentrerad skitunge.

Det finns så många andra sätt de hade kunnat berätta den här historien på. Det extremt påklistrade slutet då... nej, jag ska inte spoila. Om ni vill se 2000-talets amerikanska kvinnoideal in action i en medeltidssättning så kolla in Brave. För mig undviker den bottenbetyg enbart på grund av filmens tekniska kvaliteter.

Betyg: 2 jag är fullt medveten om ironin att recensera en film från Disney efter gårdagens artikel av 5 möjliga

Efter Disneys köp av Lucasfilm Ltd. förra veckan gick mina tankar till centraliseringen av den media som når oss genom de traditionella kanalerna. Internet är ett helt annat monster - här går det att hitta det mesta om man är villig att gräva igenom enorma mängder skräp, virussmittade filer och dessutom aktar sig för att bryta mot upphovsrätten. Men för väldigt många är nätet fortfarande så pass ovan mark att man aktar sig för allt vad filnedladdning eller streaming heter. Därför föddes idén till den här återkommande artikelserien på bloggen. Är koncentrerat ägande bra? Är många, mindre, outlets bättre? Vem är det som bestämmer vad vi ser och ens kan se på bio och tv i Sverige? Fundera och kommentera! 

Denna första installation i serien kommer handla om amerikansk film. Varför? Om man kollar in dagens tv-tablå från tv.nu kan man idag titta på 107 filmer i de vanligaste svenska tv-kanalerna. Av dessa är 73 amerikanska produktioner. Av filmerna som går i de allra vanligaste baspaketen (Kanal 1 - 6) är det uteslutande amerikanska filmer idag. Det gör att man måste ställa sig frågan vem som äger de amerikanska filmerna - om inget annat än i rent självbevarelsesyfte. Skulle du litat på nyheterna om det endast fanns ett fåtal, vinstdrivande, outlets? Litar du ens på SVT:s public service-nyheter?

Vän av ordning kanske invänder och säger att nyheter är en sak och film är en annan. Säg det till USA:s svarta befolkning som fick se en explosionsartad ökning i medlemskap i den ökända organisationen Ku Klux Klan efter The Birth of a Nation (1915) hade gått upp på de amerikanska biograferna. För den som tror att vi blivit smartare sedan dess vill jag påminna om att det bara för en dryg månad sedan cirkulerade en video på nätet, Innocence of Muslims, som endast var ute efter att provocera fram våldsamma reaktioner. Den lyckades alltför väl med sitt mål! Kontentan är att film faktiskt betyder något! I bästa fall kan film forma vår uppfattning om vår omvärld i en positiv riktning men i sina värsta stunder kan det vara ett hemskt propagandaverktyg.

Så vem äger då vad inom den amerikanska filmen? Att göra en komplett förteckning vore värdigt en doktorsavhandling, men om vi målar med breda penseldrag ser ägandet ut ungefär så här:

1. Disney Pictures

Omsättning: 40,84 miljarder dollar

Äger: Star Wars, Pixar, Mupparna, Nalle Puh (karaktären, inte bara de egna produktionerna), Iron Man, The Avengers, Indiana Jones mfl.

2. Warner Bros. Pictures

Omsättning: 12,64 miljarder dollar

Äger: Batman, Superman, (inklusive rättigheterna till alla övriga DC Comics-karaktärer på film), Looney Tunes, Harry Potter mfl.

3. Sony Pictures

Omsättning: 8,02 miljarder dollar

Äger: Den enda studio på den här listan som inte är baserad i USA. Utgår från sitt huvudkontor i Tokyo, men då man verkar inom det amerikanska studiosystemet väljer jag att ta upp dem här. Äger bland annat Spider-Man, Men in Black, The Karate Kid och Ghostbusters.

4. Universal Pictures

Omsättning: 4,24 miljarder dollar (ej verifierad källa)

Äger: Rättigheterna till alla "Universal monsters" exempelvis deras varianter av Dracula och Frankenstein, The Fast & Furious, Jason Bourne.

5. Paramount Pictures

Omsättning: 1,2 miljarder dollar

Äger: Transformers, Star Trek, Mission: Impossible, G.I Joe mfl.

6. MGM

Omsättning: ?

Äger: Då MGM gick i konkurs 2010 omformades bolaget och flera av deras gamla trotjänare ägs nu gemensamt av Sonys underbolag Eon och Warners underbolag New Line. Tillsammans äger de rättigheterna till Lord of The Rings, The Hobbit, James Bond, Robocop mfl.

7. 20th Century Fox

Omsättning: ?

Äger: Planet of the Apes, Alien/Prometheus, X-Men, Fantastic Four, Avatar mfl.

Jag har inte hittat några säkra omsättningssiffror för de två sistnämnda bolagen på listan, men en god gissning är att båda i alla fall ligger högre på listan än Paramount och troligen även Universal. Hur som helst så kan vi sluta oss till att filmindustrin i USA har en rejäl drake på förstaplats - Disney Pictures. Disney har alltså en omsättning på dryga 330 % mer än tvåan Warner Bros. Därför ska vi i nästa del av Pwnage kika lite närmre på just Disney Pictures och gå in mer på djupet om varifrån alla pengar kommer och vem som faktiskt kontrollerar de enorma summor som genereras av bolaget varje år.

Regi: Barry Levinson

Manus: Michael Wallach

Medverkande: Kether Donohue, Stephen Kunken, Frank Deal mfl.

Produktionsbolag: Automatix Entertainment & Hydraulx

År: 2012

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1713476/

Donna Thompson berättar om den ödesdigra dagen då en liten stad i Maryland dog som följd av en ekologisk katastrof - något som mörklagts av USA:s regering. Genom filmklipp tagna från dem som var med den dagen och läckta säkerhetsband berättar Donna sin historia.

En film som jag snubblade över på grund av att den gått bra på en hel del genrefilmsfestivaler men knappt fått någon uppmärksamhet utanför dessa. Jag var ändå ganska skeptisk, inte minst efter min genomgång av Paranormal Activity nyligen. Ännu en film med "upphittat" material? När det dessutom är samma producenter som ligger bakom tidigare nämnda filmer blev jag inte lugnare. Från minut ett visar dock The Bay att den inte är en typisk film för genren. Stilen ligger någonstans emellan en mockumentary och "found footage" och framförallt är tematiken uppfriskande skrämmande. Jag kan inte komma på någon annan skräckfilm som på ett så pass trovärdigt sätt beskriver en eventuell ekologisk katastrof.

Samtidigt som tematiken är spännande är The Bay riktigt gory på sina ställen. Det är verklighetstrogna operationsscener, folk som blir uppätna inifrån och allmänt äckel. Det går aldrig till överdrift utan används för att föra historien vidare. Detta "matter of fact"-sätt att presentera äckelskap på blir väldigt effektivt tillsammans med filmens verkliga skurk - byråkratin. The Bay visar på ett effektivt sätt hur ett komplicerat och bristande byråkratiskt system kan leda till katastrof.

Skådespelarmässigt är det varken till eller från - folk agerar som folk gör i stressade och panikartade situationer, varken mer eller mindre. Den stora skillnaden jämfört med dussintalet andra found footage-filmer är, förutom manuset, regin. Barry Levinson har en gedigen karriär bakom sig, med bland annat en Oscar för bästa regi för Rain Man (1988) och ytterligare fem (!) nomineringar för regi och manusskrivande. Kort sagt, killen vet hur man gör film. Levinsons avvägning i regin ger The Bay den sista touchen den behöver för att bli en väldigt bra skräckfilm. Det enda jag har att anmärka på är att jag skulle vilja se mer karaktärsutveckling och hade gärna haft filmen 20 minuter längre för att kunna ge den en ordentlig uppbyggnad. Rekommenderas!

Betyg: 4 jag visste fan att den där varelsen skulle vara med i en skräckfilm någon gång! av 5 möjliga

Regi: Marc Forster

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/Paul Haggis

Medverkande: Daniel Craig, Olga Kurylenko, Mathieu Amalric mfl.

Produktionsbolag: Eon Productions/MGM/Columbia Pictures

År: 2008

Längd: 106 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0830515/

Bond fortsätter stöta ihop med det mystiska brottssyndikatet utan namn. Spåren leder Bond och MI6 till affärsmagnaten Dominic Greene - en världsledande utvecklare av grön teknologi. Frågan är om M kan lita på sin toppagent eller om han är skadat gods efter händelserna i förra filmen? Finns det någon tröst i hämnd?

Daniel Craigs andra film som Bond tar vid där Casino Royale slutade. Bara det är en ny idé för Bondserien. Visserligen har karaktärer återvänt i de gamla filmerna också, men en så här direkt fortsättning på föregående film har vi inte bjudits på tidigare. Jag måste säga att jag välkomnar det. Det var alltid något som störde mig med filmerna innan Craig; här är Bond med om alla möjliga fantastiska äventyr och refererar i princip inte till dem i filmerna efter. Han var för tusan gift, men det enda spår vi ser av det i de senare filmerna är när han besöker sin avlidna hustrus grav i en kort scen. I och med den nya kontinuiteten blir Bond också en mer sympatisk karaktär att följa. Han är fortfarande lika hård och charmig, men han påverkas av vad han varit med om. Bra där.

Det är inte svårt för fans av de gamla filmerna att se vart Craigs filmer barkar hän. Det här är givetvis upptäckten av Spectre och sedermera också organisationens ledare Blofeld. Samtidigt är manuset så pass skickligt konstruerat att det flyter på väldigt bra, om än inte lika bra som i föregångaren. Det finns en viss grad av förutsägbarhet i Quantum of Solace som jag inte upplevde på samma sätt i Casino Royale. Vissa scener känns lyfta direkt ur föregående film, inte minst parkourjakten. Samtidigt är det här fortfarande riktigt bra.

Craig gör ännu en bra Bondtolkning och hans motspelare levererar även dem. Jag var väl inte alltför imponerad av Olga Kurylenkos Bondbrud, men hon gör inte bort sig på något vis. Casino Royales Eva Green verkade ha mycket mer skinn på näsan trots att Kurylenkos karaktär ska vara hemlig agent. Det blir lite konstigt. 

Tekniskt är Quantum of Solace utsökt. Det är riktigt snyggt, bra regi, bra foto och lysande jäkla klippteknik! Att den här rullen inte fick en Oscarsnominering för klippning är grovt tjänstefel. Jag rekommenderar verkligen Quantum of Solace även om den inte är lika bra som Casino Royale. Högklassig Bondunderhållning helt enkelt.

Betyg: 4 well of course you are! av 5 möjliga

Regi: Martin Campbell

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/Paul Haggis (baserat på Ian Flemings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Craig, Eva Green, Mads Mikkelsen mfl.

Produktionsbolag: Eon Productions/Casino Royale Productions/Stillking Films mfl.

År: 2006

Längd: 144 min

Land: Storbritannien/Tjeckien/USA/Tyskland/Bahamas

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0381061/

James Bond har precis fått sin 00-status och orsakar redan problem för MI6. Under ett uppdrag på (i?) Madagaskar finner han ett mystiskt meddelande vars spår leder honom till den ökände finansmannen Le Chiffre, misstänkt för att finansiera terroristorganisationer över hela världen. Bond får i uppdrag att se till att Le Chiffre förlorar några klienters pengar i ett exklusivt pokerparti på lyxkasinot Casino Royale. Men vem kan han egentligen lita på?

Jag tänkte friska upp minnet lite med Daniel Craigs två tidigare Bondrullar innan jag ser den senaste på söndag. Det var sex år sedan jag såg Casino Royale förra gången men jag måste säga att den inte bara håller - den har fan blivit bättre! Efter skitfilmen som blev Pierce Brosnans sista i smokingen, Die Another Day (2002), var jag väldigt skeptisk till Casino Royale när den gick upp på vita duken. Jag gillade den, men eftersom den förra filmen hade varit en sådan monumental besvikelse tror jag att jag omedvetet satt och letade fel och brister. Nu har det gått några år till och Craig har blivit varm i kläderna som Bond. När jag nu såg om Casino Royale med Brosnans fjanterier på is långt förpassade i en dunkel vrå i mitt minne (samma ställe som jag förvarar minnet av skoltidens ärtsoppa) är det inte bara en bra film längre - det är en fantastisk film!

Manuset håller hela vägen och tappar aldrig i tempo eller stil. Från den inledande parkourjakten till de svettiga pokerscenerna är det här fullt ös mest hela tiden. Craig gör ypperligt ifrån sig i rollen som Bond redan här och han får hjälp i birollerna av bland annat den fantastiskt vackra Eva Green och Judi Dench. Tyvärr är det också bland birollsskådespelarna som vi hittar filmens enda riktigt svaga kort. Danske Mads Mikkelsens roll som Le Chiffre är i sina bästa stunder ganska torr och i sina sämsta riktigt träig. Jag tror helt enkelt inte på honom som Bondskurk. Det gör jag däremot med Daniel Craig som Bond.

Jag brukar gradera Bondskådisarna efter vad jag vill kalla för "kan de sparka min röv"-skalan. Sean Connery hade definitivt kunnat göra det i sina glansdagar. George Lazenby hade jag knäckt över knäet. Roger Moore hade jag gått fem ronder mot och sen tagit en öl med. Timothy Dalton hade jag troligen förlorat på poäng mot. Pierce Brosnan hade jag skickat gråtande till herrtoan när jag spillt en Martini (skadad, inte rörd) över hans nya fina kostym. Daniel Craig? Han hade krossat mig fullständigt. Poängen med den här uppvisningen i maschismo? Trovärdighet. För att vara en bra Bond måste du kunna få publiken (i det här fallet mig) att tro att du är en farlig jävel men samtidigt kunna charma aftonklänningarna av damerna. Varför tror ni att Bond är en av de klassiska mansfantasierna?

Regin är liksom manuset riktigt tajt. Det var nog ingen tillfällighet att Martin Campbell fick regissörsjobbet. Campbell låg bakom den senaste riktigt schyssta Bondrullen innan den här, GoldenEye (1995). Framförallt lyckas Campbell och grabbarna få till en perfekt mix mellan klassisk Bonddesign och ny teknik. Brosnans filmer blev bara plastigare och plastigare ju fler han gjorde, men här fungerar det riktigt bra. Den enda scenen jag har lite problem med är tortyrscenen mellan Mikkelsen och Craig. Den verkar malplacerad och framförallt är den för jäkla lång, med en underspelande Mikkelsen som bara drar ut på en redan onödig scen. Annars är det här, som sagt, riktigt bra och en perfekt uppladdning för Skyfall (2012).

Betyg: 5 de fick till och med den klassiska bilen av 5 möjliga

Regi: Len Wiseman

Manus: Kurt Winner & Mark Bomback (baserat på Philip K. Dicks novell We can remember it for you wholesale)

Medverkande: Colin Farrell, Kate Beckinsale, Jessica Biel mfl.

Produktionsbolag: Total Recall/Original Film/Rekall Productions

År: 2012

Längd: 118 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1386703/

Efter förödande krig under slutet av 2000-talet ligger större delen av Jorden öde, täckt av resterna av kemiska vapen. Två stater återstår: United Federation of Britain och The Colony (före detta Australien). Boende i The Colony har oftast lågavlönade arbeten i UFB, vilka de färdas till med en slags kollektivtrafik genom Jordens inre. Douglas Quaid är fabriksarbetare för UFB:s räkning men drömmer om något större. När han får höra talas om företaget Rekall och deras teknik för att implantera falska minnen bestämmer Quaid sig för att åtminstone skaffa sig minnet av ett bättre liv. Något går dock väldigt, väldigt fel...

Philip K. Dick är en av mina favoritförfattare genom alla tider. Filmer på hans berättelser brukar också bli väldigt bra. Bland tidigare adaptioner hittar vi bland andra Blade Runner (1982), The Terminator (1984) och Minority Report (2002). Jag plockade med The Terminator av en anledning - om vi räknar med alla filmer där Dicks historier inte får credit trots att manusförfattarna plockat lite väl mycket inspiration är antalet bra rullar än mer imponerande. Kontentan är att Philip K. Dick oftast är ett säkert kort när det kommer till bra science fiction-filmer. Sen finns kitschmästerverket Total Recall (1990), löst baserad på Dicks novell We can remember it for you wholesale. Total Recall tog Dicks historia, vände ut och in på den och gjorde något eget som i all sin sprudlande kitsch och Arnold Schwarzenegger blev en kul actionrulle.

Jag undrar egentligen om Winner och Bomback egentligen har läst novellen i fråga. Remaken känns mer baserad på filmen från 1990 uppblandat med lite nya prylar. Det enda som är kvar från novellen är företaget som ger falska minnen och i viss mån namnen på karaktärerna. Problemet är att filmen inte vill berätta något. Det är postapokalypsaction 1A med det ooooooonda företaget som gör ooooooonda saker. När vetenskapsbiten i filmens "science fiction" dessutom är full med hål undrar jag varför den här remaken gjordes? Total Recall, hur mycket jag än gillar den, är inte en stor franchise som drar in storkovan bara på sitt namn. En snabb koll på biljettförsäljningen visar också att filmen inte gick med särskilt stor vinst. Och varför skulle den? Det är en sämre version av filmen från 1990 utan charm och värme. Det är just det som saknas - Total Recall anno 2012 utspelas i en fullständigt sönderdesignad och kall värld som försöker vara hälften Blade Runner och hälften Minority Report. Mischmaschen blir till ingenting alls.

Skådespelarna, trots Bryan Cranston som skurk, är riktigt träiga. Colin Farrell gör en okej huvudroll, men hans birollskollegor Jessica Biel och Kate Beckinsale är usla. Speciellt Beckinsdale spelar så uselt att hon inte ens kan leverera one-liners ordentligt. Det är visserligen kanske inte så konstigt när hon får kväka ur sig repliker som "What can I say? I give good wife." (Ja, den repliken säger verkligen ingenting ur kontext, men tro mig, ni kommer störa er på den om ni ser filmen).

Jag satt under filmen och försökte komma på vad stilen påminde mig om, men kunde inte placera det förrän jag slog upp regissören, Len Wiseman, på IMDB. Wiseman är den skyldige för Underworld-franchisen - det vill säga ännu fler filmer med flashig yta och ingen vare sig hjärna eller hjärta. Några få bra actionscener räddar filmen från bottennapp, men det här var en rejäl besvikelse. Se om rullen från 1990 istället.

Betyg: 2 riktigt onödiga remakes av 5 möjliga

Regi: Andrew Currie

Manus: Michaelbrent Collings

Medverkande: Eric McCormack, Conner Dwelly, Ryan Grantham mfl.

Produktionsbolag: Barricade Productions & WWE Studios

År: 2012

Längd: 85 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1861279/

Ganska precis ett år efter att hans fru gått bort åker Terrance och parets två barn till en gammal stuga där frugan brukade spendera sina vintersemestrar med sin familj. Tanken är att Terrance och barnen ska fira jul och försöka komma bort från allt, men snart inser de att så inte kommer bli fallet. Någon smyger förbi utanför stugan, telefonledningarna blåser ner i en storm och snart är de ensamma, jagade och dessutom allvarligt sjuka. 

Jag såg en trailer på den här filmen för några månader sedan och suckade lite åt att WWE Studios nu skulle börja göra skräck. Recensionerna på IMDB förstärkte mitt intryck av att detta troligtvis var skräp, men eftersom det är Halloween och filmen låg näst i recensionshögen tänkte jag ge den en chans. Även om den lutar som ett annat torn i Pisa mot slutet är uppbyggnaden fram tills dess faktiskt riktigt spännande!

Det här är klassisk skräckfilmstematik så det heter duga: fast i en mörk skog långt bort från allt och alla och någon stryker kring stugan du sitter i. Ibland behövs det inte mer än så, men Barricade går ett steg längre och levererar framförallt ett bra porträtt av Terrances sorg över sin bortgångna hustru och hur den håller på att äta upp honom inifrån. Den feberdrömslogik som filmen följer framåt mitten är även den ganska bra. Inget är vad det ser ut att vara, men skildringen blir inte så pass överdriven att den slutar ge det där krypandet längs ryggraden. Så långt, så gott. Tyvärr faller manuset mer eller mindre ihop de sista sju minuterna eller så. Filmen får ett riktigt lamt avslut och jag hade verkligen hoppats på att manusförfattaren skulle löpa linan ut mot det mycket mörkare slutet som filmen hela tiden hintar till.

Eric McCormack gör en bra huvudroll som Terrance och även barnskådespelarna, Conner Dwelly och Ryan Grantham, gör bra ifrån sig. Lägg därtill ett snyggt foto, helt okej regi och åtminstone 2/3 riktigt bra manus och du har en mer än okej skräckrulle. Slutet gör dock att den inte kan ta sig upp högre på betygsstegen.

Betyg: 3+ det var spårsnö... och då kunde man ju inte se vilket håll han hade gått åt av 5 möjliga