Regi: Dwight H. Little

Manus: Alan B. McElroy

Medverkande: Donald Pleasence, Ellie Cornell, Danielle Harris mfl.

Produktionsbolag: Trancas International Films

År: 1988

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095271/

Efter händelserna i Halloween II har Michael Myers legat i koma i tio år. När han ska förflyttas till en annan anstalt (seriöst, kan de inte bara låta honom vara på ett ställe?!) vaknar Myers plötsligt och ger sig ut på en mordturné på väg mot Haddonfield. Den här gången är hans huvudsakliga mål Lauries dotter, Jamie, som efter sina föräldrars död bor hos en fosterfamilj. Dr. Loomis får reda på att Myers har flytt och sätter av efter honom ännu en gång.

Efter att förra filmen i serien floppade på biograferna tog det sex år innan någon satte tänderna i franchisen igen. Till en början skulle John Carpenter återvända till sin skapelse och skrev ett manus om hur morden hade påverkat Haddonfield. Personligen tycker jag det lät riktigt intressant, men producenterna höll inte med honom. Carpenter försvann från serien och ett nytt, mer formelaktigt, manus togs fram. Det är förvisso tråkigt att vi inte fick se Carpenters film, men faktum är att det här blev ändå inte alls så illa.

Många av filmens förtjänster är Donald Pleasence verk. Pleasence karaktär, Dr. Loomis, har alltid varit franchisens själ för min del. Jamie Lee Curtis i all ära, men Pleasence karaktärsutveckling är något som är få slasherfilmskaraktärer förunnade. Från att ha varit den väldigt starke och bufflige karaktären han var i de två första filmerna utvecklas Loomis till en förvisso bestämd gammal man men samtidigt väldigt trött och sliten. Han blir mer och mer en kapten Ahab ju längre serien går och det är här det verkligen börjar märkas. De övriga skådespelarna är ganska lättförglömliga även om Danielle Harris har några bra scener som Jamie.

Halloween IV plågades av flertalet produktionsproblem och det är jäkligt synd. Efter att ha läst om de scener som ströks ur manuset på grund av tid och budget kan jag inte låta bli att tänka på hur bra filmen hade kunnat bli. Det är fortfarande en bra slasher men med lite mer tid och pengar hade det kunnat bli något större. Om ni gillar slashers kan jag dock rekommendera filmen för lite höstmys.

Betyg: 3+ rednecks som... lyssnar på folk? va? av 5 möjliga

Regi: Tommy Lee Wallace

Manus: Tommy Lee Wallace & Nigel Kneale

Medverkande: Tom Atkins, Stacey Nelkin, Dan O'Herely mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures & Dino De Laurentiis Company

År: 1982

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085636/

När Dr. Daniel Challis blir vittne till hur en patient mördas på sjukhuset och mördaren sedan spränger sig själv i luften kan han av naturliga skäl inte släppa händelsen. När offrets dotter söker upp honom bestämmer sig de två för att ta reda på vad som egentligen hände. Spåren leder den till en liten stad där allt genomsyras av storindustrin Silver Shamrock - världens största tillverkare av Halloween-masker.

Jag vågar nog lova att det här är, tillsammans med Friday the 13th V: A New Beginning (1985), den mest utskällda film jag kommer recensera i Franchise Hell. Båda filmerna skälldes ut av samma anledning - seriernas huvudskurkar lyser med sin frånvaro. Fast medan Friday the 13th V i mångt om mycket är samma film som de tidigare i serien, fast utan Jason, är Halloween III ett försök att göra något annorlunda. Som jag skrev i min recension av förra filmen i serien ville John Carpenter göra franchisen till fristående skräckfilmer med Halloween-tema. Michael Myers skulle aldrig komma tillbaka utan ansågs som ett avslutat kapitel. Men när Halloween III floppade på biograferna gick Carpenters idé om olika tema för varje film i stöpet. Det är synd. Här finns nämligen en ganska kuslig historia, några usla specialeffekter till trots som verkligen är daterade, som grabbar tag i tittaren. Den lilla staden med den kusliga befolkningen är en perfekt skådeplats för manuset och Carpenters (som alltid) fantastiska minimalistiska synthmusik sätter ett perfekt soundtrack.

Även om manuset försöker göra något annorlunda är det både filmens styrka och dess svaghet. Här finns uppbyggnaden, helt okej skådespelare till att utföra den samma och ett förvånansvärt mörkt slut. Mittpartiet dras dock ner av för långsamt tempo och vissa delar av manuset borde man utelämnat helt då det ibland nästan slår över till parodi i vissa scener. Tyvärr är Halloween III en film som inte åldrats särskilt väl. De tidiga datoreffekterna är uppriktigt sagt några av de värsta jag sett. De är inte ens gjorda med charm utan ser bara för jävliga ut. Tack och lov balanseras detta upp något av de mycket välgjorda effekterna av klassiskt snitt.

Jag rekommenderar den här filmen inte för att det är världens bästa slasher genom tiderna (det är väl egentligen inte ens en slasher) utan för att den knappast förtjänar det usla rykte den fått genom åren. Se den och avgör själva!

Betyg: 3 more days to Halloween, Halloween, Halloween av 5 möjliga

Regi: Rick Rosenthal

Manus: John Carpenter & Debra Hill

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence, Charles Cyphers mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures & De Laurentiis Group

År: 1981

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082495/

Michael Myers skakar av sig de sex skott som Dr. Loomis satte i honom och fortsätter sin mordturné i Haddonfield. Laurie Strode, överlevande från Myers första vända, skjutsas till sjukhuset med sina skador och försöker förstå varför Myers vill åt just henne. Under tiden går jakten på Myers vidare genom Haddonfields gator.

Det är inte ofta man ser en film som verkligen startar exakt där föregångaren slutar. Oftast brukar det finnas någon form av etablering, även om denna kan vara minimal. Halloween II sysslar inte med något sådant tjafs och visar till och med de sista minuterna av Halloween (1978) innan det nya materialet tar vid. Det är ett ganska intressant stilgrepp att låta filmerna flyta in i varandra utan paus, men flertalet detaljer bryter illusionen. Bara det faktum att Jamie Lee Curtis är tre år äldre än i originalet gör mycket. En skådespelerskas utseende utvecklas ganska mycket mellan 20 - 23 års ålder.

Nåväl, även om Halloween II gör sitt bästa för att vara en så direkt fortsättning som möjligt är frågan om detta egentligen var att eftersträva? John Carpenter hade själv en idé om att hans Halloween-serie skulle ha olika teman för varje film. Detta skulle också bli fallet med den rejält utskällda tredje filmen i franchisen. Carpenter känns synnerligen oinspirerad i sitt manusarbete. Han lägger ut diverse trådar att utveckla, men inga av dessa används. Det är synd, för här finns en bra slasher bakom det formelmässiga utförandet.

Som bäst blir Halloween II om du ser den direkt efter Halloween. Då kan du, med lite god vilja, se båda delarna som en tre timmar lång slasher. Det har nog aldrig gjorts en så pass lång slasher så vitt jag vet. Som fristående film är den dock ganska trist och unken. En slasher där en kille dör av att halka i en blodpöl är ingen höjdare.

Betyg: 2 hala sjukhusgolv av 5 möjliga

Regi: Alejandro Brugués

Manus: Alejandro Brugués

Medverkande: Alexis Díaz de Villegas, Jorge Molina, Andrea Duro

Produktionsbolag: La Zanfoña Producciones & Producciones de la 5ta Avenida

År: 2011

Längd: 92 min

Land: Kuba/Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1838571/

Juan lever ett ganska bekymmersfritt liv som "samlare" i Havanna - det vill säga stjäler han allt som inte är fastskruvat. När zombieapokalypsen knackar på dörren får Juan och hans vänner idén till lite fri företagsamhet. För ett pris erbjuder de sig att ta "hand om" dina närstående när de blivit zombies. Frågan är bara om det inte är en kamp de är dömda att förlora?

Kuba har länge varit en vit fläck på min filmkarta. Ja, jag har en filmkarta. Vad jag kan minnas har jag bara sett en film från Kuba tidigare och den kommer jag inte ens ihåg titeln på, även om den var bra. Juan de los Muertos var därför ett tillfälle att fylla i den tidigare vita fläcken något. Till en början är det en ganska vanlig zombiekomedi, föga förvånande mycket lik det brittiska genremästerverket Shaun Of The Dead (2004), men hittar snart en unik ton. Det här är nämligen något så ovanligt som en inte alltför subtil kritik mot den kubanska regimen från kubanerna själva. Om den hade varit filmad på något annat ställe än Havanna hade jag förstått hur man fick igenom filmen, men nu antar jag att man var tvungen att smuggla ut det filmade materialet eller nåt.

Precis som Dawn Of The Dead (1978, 2004) använder Juan de los Muertos zombiegenren som en kritik mot människans beteende i samhället. Medan den nämnda filmen först och främst handlade om konsumtionshets handlar Juan de los Muertos främst om ett samhälles desperata försök att förklara allting inom kontexten av sitt eget styre. Enligt de kubanska myndigheterna är zombies inte "levande döda" här utan "dissidenter kontrollerade av USA". Likaså pumpar den statligt ägda tv-kanalen ut ordentligt överdrivna rapporter om hur bra det går för landets militär mot "dissidenterna" samtidigt som vi ser Havanna brinna. Det är frän samhällskritik med zombies - hur kan man inte gilla det?

Men Juan de los Muertos är inte bara samhällskritik (med den titeln, vem hade kunnat ana?) utan först och främst en komedi. Det är också här som filmen tappar lite. Vissa scener är fantastiskt roliga, medan andra bara faller platt till marken utan ens en dödsryckning (HA!). Filmen har också, trots sin lågbudgetcharm, ganska många visuella bottennapp där riktigt snygga effekter blandas med vad som får mig att tänka på 60-talets James Bond-rullar och biljakterna man ser mot en backdrop.

Skådespelarna sköter sig klart över medel med Alexis Díaz de Villegas i huvudrollen som främsta aktör. Alejandro Brugués har inte bara skrivit ett bra manus utan gör också mycket väl ifrån sig som regissör med de små medel han har att arbeta med. Även det 70-talsdoftande soundtracket bör nämnas med lika delar funk som disco. Brugués slänger även in en hel del referenser till andra filmer och tv-serier men dessa blir aldrig påträngande. Bäst är hyllningen till Police Squad! (1982). Med ytterligare fokus på den politiska satiren hade det här varit en fullpoängare. Rekommenderas.

Betyg: 4 illasittande våtdräkter av 5 möjliga

Regi: Steven Quale

Manus: Eric Heisserer

Medverkande: Nicholas D'Agosto, Emma Bell, Miles Fisher mfl.

Produktionsbolag: Practical Pictures/Parallel Zide/Jellystone Films

År: 2011

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1622979/

På väg till en företagsretreat har Sam en vision av hur en bro kollapsar under bussen han och hans kollegor sitter på. Mycket riktigt händer just detta, men Sam och de av hans kollegor som var uppmärksamma nog att faktiskt lyssna överlever. Men, som den här serien har lärt oss förr: Döden gillar inte när man fuckar med hans eller hennes jobb...

Den här filmen har varit en konstant i min backlog för vad som verkar för evigt. Jag var inte särskilt manad att recensera den när förra installationen i serien, The Final Destination (2009) verkligen låg på gränsen till underkänd. Men vissa dagar när man kommer hem från jobbet vill man bara se något enkelt och tar vad som ligger i högen. Jag blev dessutom positivt överraskad. Det här är den bästa filmen i serien sedan originalet.

Vad Final Destination 5 gör är att gå tillbaka till seriens rötter. "Olyckorna" i filmen är så utstuderade att det i många fall är princip omöjligt att räkna ut vad som ska hända. Manusförfattaren, Eric Heisserer, lägger ut fler falska spår än i de flesta deckare och det funkar. Filmen lyckas verkligen hålla mitt intresse uppe. Med den smått genialiska twisten på slutet är manuset också filmens starkaste kort. Se de två första filmerna innan för bästa effekt!

Skådespelarna är helt okej, men ingen sticker ut nämnvärt med sitt skådespel. Mest intressant är Miles Fishers porträttlikhet med en ung Tom Cruise. Nästan så jag börjar tro att Cruise har skaffat sig en klon. Likaså är det kul att Tony Todd, mannen med en av världens coolaste röster, har en återkommande roll i filmerna. Så fort Todd ställer sig framför kameran ökar kuslighetsfaktorn rejält. Den mannen har närvaro!

Vad som brister något är regin och originaliteten. Även om manuset är smart skrivet har vi sett det förut. Formelmässiga skräckrullar behöver absolut inte vara ett problem, men i en serie som ändå grundar sig på ganska abstrakta begrepp som "öde" och "död" blir det ganska viktigt med variation. Steven Quale är dessutom en ganska oerfaren regissör och det märks tyvärr. Framförallt har han problem med 3d-effekterna. Producenten kanske vill ha en 3d-effekt i varje scen, men det är regissörens jobb att se till att det blir en balans. Men, Final Destination 5 funkar riktigt bra. När en film dessutom avslutas med AC/DC:s If You Want Blood You've Got It är den klart värd en kväll och en påse popcorn.

Betyg: 3+ death by Buddha! av 5 möjliga

Regi: Gregory Wilson

Manus: Daniel Farrands & Philip Nutman (baserad på Jack Ketchums bok med samma namn)

Medverkande: Blythe Auffarth, Daniel Manche, Blance Baker mfl.

Produktionsbolag: Modernciné & Modern Girl Productions

År: 2007

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0830558/

David Moran, mäklare på Wall Street, minns sin sommar 1958 - en tid som skulle komma att prägla honom resten av livet. När Davids grannar får två nya inneboende lär han känna den äldsta av dessa, en tonårig flicka vid namn Meg. Meg och hennes syster är de enda överlevande från en bilolycka som dödade resten av familjen. Men den väldigt trevande romansen mellan Meg och David får ett abrupt slut när Megs moster, Ruth, har sina egna idéer om uppfostran och bestraffning...

Phew... andas in, andas ut. Det kan behövas efter The Girl Next Door. Det är ytterst sällan jag ser något så här pass magstarkt i allmänhet och från USA i synnerhet. Låt mig varna er redan nu: det här är inte en film för den lättchockerade. Det helvete som Meg får genomlida gör riktigt ont att se och flera gånger satt jag bara och gapade. Med det sagt så är det här en av de bästa thrillers jag sett på år och dar. Fullständigt hänsynslös, som min magsäck blivit päronboll till Mike Tyson och både en psykisk och fysisk pärs att ta sig igenom. Det närmsta jag kan likna den vid är A Serbian Film (2007) men med ett stort undantag: jag bryr mig om karaktärerna i den här filmen. Det gör den sju resor värre.

The Girl Next Door är dock inte bara ett välskrivet manus och chockerande innehåll utan innehåller också väldigt fina skådespelarinsatser (inte minst från Daniel Manche och Blythe Auffarth) och har både ett säreget foto och produktion. Stephen King har jämfört den med filmatiseringen av hans kortroman The Body som i filmens värld kallades Stand By Me (1986) fast med en mörkare ton som genomsyrar hela berättelsen och fotot. Det stämmer väldigt bra. Det ser verkligen ut som den tintade version av amerikanskt 1950-tal som jag älskar. Det här är förortshelvetet på Jorden. Att manuset dessutom är löst baserat på verkliga händelser gör mig bara mer kall inombords. För tittare med starka magar och som inte är rädda om nattsömnen rekommenderas den här filmen. 

Betyg: 5 blåslampor av 5 möjliga

Regi: John Carpenter

Manus: John Carpenter & Debra Hill

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence, Tony Moran mfl.

Produktionsbolag: Compass International Pictures

År: 1978

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077651/

Saxat från recensionen av samma film postad 2009-11-01

Michael är inte som andra sexåringar. På Halloween 1963 mördar han sin syster med en köttkniv. När hans föräldrar hittar honom har han ett helt blankt ansiktsuttryck utan någon tillstymelse till känsla. Femton år senare ska Michael flyttas från sin vårdanstalt till en rättegångssal av sin läkare Dr. Loomis. Michael flyr och beger sig hem till Haddonfield för att ta upp tråden där han slutade.

Skådespelarna i Halloween är av väldigt varierande kvalité. Det är Jamie Lee Curtis första film och med avstamp från sin roll här blev hon känd som "The Scream Queen" i Hollywood. Curtis spelade in en hel del skräck innan hon tog steget över till drama och komedi och hon blev castad om och om igen av en bra anledning - hon sparkar röv. Curtis har en kvalité som är få skådespelerskor förunnad. Hon må se ut som en "girl next door" men hennes förvandling till kvinnan som gör allt för att överleva är fullständigt trovärdig i film efter film.

Donald Pleasence var redan en etablerad skådespelare men rollen som Dr. Loomis blev hans signaturroll under de sista tjugo åren av hans liv. Pleasence har en riktigt bra karaktär att arbeta med och det är inte särskilt långsökt att tänka att han baserade sin tolkning på Kapten Ahab från Moby Dick. Hans nästan konstanta överspel passar riktigt bra in i filmen eftersom hans karaktär helt enkelt ska försöka svälja den enorma rädsla han bär på samtidigt som han måste kasta sig in efter det han fruktar mest - Michael.

De övriga skådespelarna är inga man lägger på minnet. De varierar från helt okej till vedervärdiga, men det är inte något man tänker på särskilt mycket. Istället är det manus och regi som spelar de övriga viktiga rollerna. Halloween måste ses med sin tidsmässiga kontext i åtanke. Sedan den kom har en helt otrolig mängd filmer haft den som inspirationskälla eller helt enkelt kopierat den och därför känner vi också igen dess konventioner. Vad som gör att den fortfarande håller är dock John Carpenters regi. Carpenter behöver ingen introduktion - om du har sett lite skräck från de senaste 30 åren vet du antagligen vem han är. I och med de låga produktionskostnaderna fick Carpenter använda sig av hela sin uppfinningsförmåga när det gäller de rent tekniska bitarna. Detta syns inte minst i kameraarbetet som började som en ekonomisk nödvändighet men utnyttjades på ett sådant sätt att filmen fick en suggestiv, nästan voyeuristisk, ton.

Manuset är väldigt, väldigt enkelt men det fungerar för sitt syfte. Ond man återvänder till staden han växte upp för att mörda folk. Okej, det är inte Shakespeare, men med regin, Curtis och Pleasence måste det ha verkat otroligt skrämmande för biopubliken 1978. Filmen blev som bekant kult och får fortfarande uppföljare. Uppföljarna är av varierande kvalité, men man kan inte ta ifrån originalet dess betydelse för filmhistorien. Men frågan är om den fortfarande håller? Jag skulle säga att den gör det. Den är absolut inte särskilt extrem med dagens mått mätt och rent filmiskt har den överträffats många gånger inom samma genre. Det går dock inte att sticka under stol med att Halloween har något speciellt.

Betyg: 4+ stilbildande skräckikoner av 5 möjliga

Hemsökta hus är en stapelvara inom skräckfilmsgenren, men aldrig har det funnits en serie som återvänt till samma hus så många gånger som The Amityville Horror. Bakgrundshistorien ska ha baserats på de sanna händelserna som inträffade när George och Kathy Lutz flyttade in i nämnda hus tillsammans med sina barn. Dessa rapporter har sedermera ifrågsatts och analyserats till döds och de allra flesta är överrens om att det rörde sig om vanlig hederlig bullshit. Vad som är sant är att det mycket riktigt inträffade sex mord i huset 13 månader innan paret Lutz flyttade in. Ronald DeFeo Jr. sköt sina föräldrar och fyra syskon och sitter än idag av fängelsestraffet för dådet. 

Beroende på vilken del i franchisen man ser så är anledningen till morden och spökerierna olika. Ofta rör det sig om onda andar från en indiangrav som huset är byggt på. Ibland är det kvarlevor av hemska ritualer som sitter i väggarna och ibland är det förbannade präster. Tja, det är en röra helt enkelt. Just det, sen är det demoner och flugor också. En jävla massa flugor. Det är en av franchisens mest frekvent återkommande scener - folk som blir attackerade av flugsvärmar. Okej?

Som ni säkert har märkt av mina recensioner är The Amityville Horror en väldigt tandlös franchise som på sin höjd mäktar med en trea i betyg här och där. Oftast är det dock riktigt tråkigt, lågbudget på ett dåligt sätt och först och främst ett sätt att leva på den ökända historien bakom originalfilmen. Om ni är nyfikna kan ni hoppa in var som helst i serien. Ni lär inte missa något. Nästa franchise: Halloween 

Recenserande filmer i serien:

The Amityville Horror (1979) - 1 dålig fastighetsaffär av 5 möjliga

The Amityville Horror II: The Possession (1982) - 2 love begins in the family av 5 möjliga

Amityville 3-D (1983) - 3 vad i helvete var det där i brunnen? av 5 möjliga

Amityville 4: The Evil Escapes (1989) - 2 lampskärmar av 5 möjliga

The Amityville Curse (1989) - 1 djupt andetag, mer än halva serien avklarad av 5 möjliga

Amityville 1992: It's About Time (1992) - 2+ vad är det med all incesttematik i de här rullarna?! av 5 möjliga

Amityville: A New Generation - (1993) 1 dvd att använda som frisbee av 5 möjliga

Amityville: Dollhouse (1996) - 3 sen när var Amityville en öken? av 5 möjliga

The Amityville Horror (2005) - 3- en film kvar... av 5 möjliga

The Amityville Haunting (2011) - 2+ äntligen är den här jävla franchisen slut! av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,0

Klara franchises:

1. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

2. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

3. Scream - 2,8

4. The Omen - 2,6

5. Friday The 13th - 2,3

6. Saw - 2,1

7. The Amityville Horror - 2,0