Regi: Tom Berry

Manus: Michael Krueger & Norvell Rose (baserat på Hans Holzers bokmed samma namn)

Medverkande: Kim Coates, David Stein, Helen Hughes mfl.

Produktionsbolag: Allegro Films

År: 1989

Längd: 91 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099030/

Psykoterapeuten Marvin lyckas få ett hus i Amityville till vrakpris och bestämmer sig för att rusta upp rucklet med sin fru och sina vänner. Snart börjar dock... seriöst, behöver ni veta mer än så?

Jag tror att det här är en film, men jag kan inte vara helt säkert. Det är en sak när billiga uppföljare släpps direkt på video men det här är en av de värsta filmer jag sett. När jag inte trodde det kunde bli värre så visar The Amityville Curse att det faktiskt kan det. Jag har tidigare varit inne på hur många av filmerna i den här franchisen baseras på böcker, men jag kan fortfarande inte för mitt liv förstå hur någon skulle vilja trycka en så här dum historia! Det är inte ens skräplitteratur det rör sig om utan ren och skär våldtäkt av pappersmassa!

Skådespelarna är om möjligt sämre än vanligt. Jag har varit med i ett antal amatörteaterproduktioner, men inte i någon av dem har jag träffat på sämre skådisar. Det borde inte vara möjligt, men jag lovar att så är fallet. Visserligen får de ett ytterst löjligt manus att arbeta med och repliker som verkar vara skrivna av högstadieelever på speed, men man borde ändå kunna göra något med en roll. Ett gott tecken på ett uselt manus är att man slänger in monologer för saker man enkelt hade kunnat visa. Show, don't tell, brukar vara en god tumregel när det gäller film...

Så ja, en totalt förvirrad sörja med usla skådespelare, manus som borde använts till toapapper och inte ens korrekt klippning... men häxan som Conan ligger med i Conan The Barbarian (1982) är med. Tja, det är det bästa jag kan säga om den här filmen. Det och att slutstriden har några ganska häftiga specialeffekter som ser ut att göra riktigt ont. Men undvik, undvik, undvik.

Betyg: 1 djupt andetag, mer än halva serien avklarad av 5 möjliga

Regi: Christopher Nolan

Manus: Jonathan & Christopher Nolan 

Medverkande: Christian Bale, Tom Hardy, Anne Hathaway mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/Legendary Pictures/Syncopy

År: 2012

Längd: 164 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1345836/

Åtta år efter att Batman tagit på sig skulden för Harvey "Two-Face" Dents död lever Bruce Wayne ett liv i självvald exil från societeten. Dents död har lett till hårdare lagstiftning och större befogenheter för polisen att bekämpa organiserad brottslighet och Gotham är en fredligare stad än den någonsin varit. Men när en mystisk legosoldat vid namn Bane attackerar staden tvingas både Wayne och Batman ut i ljuset igen.

Jag såg den här filmen igår, men kunde inte sätta mig ner och recensera den direkt efter jag kommit hem. Jag var tvungen att både samla tankarna och plocka upp hakan från golvet. Nu, efter en natts sömn, är jag säker: det här är den bästa superhjältefilm jag sett. De små detaljer jag störde mig på i The Dark Knight (2008) är borta och bröderna Nolan har skrivit ett helt fantastiskt manus. Filmen klockar in på 164 minuter, eller i klarspråk "skitlång", och borde ha svackor och dalar. Jag vet inte hur det är möjligt, men The Dark Knight Rises känns aldrig lång.

Christian Bale är bra som Wayne/Batman även i den här filmen, men de två stora överraskningarna är Tom Hardy som Bane och framförallt Anne Hathaway som Selina Kyle/Catwoman. Att Hardy är en duktig skådespelare visste jag sedan innan, men han lyckas verkligen göra Bane till en totalt hänsynslös skurk helt i klass med Heath Ledgers version av The Joker. Hardy lyckas leverera sina repliker med en sån självklarhet att man som tittare helt enkelt vet att Bane må vara spritt språngande galen men att han har en metod till sin galenskap. Men sen är det Hathaway...

Jag har stora problem med Anne Hathaways skådespel i det mesta jag sett henne i. När hon dessutom var en totalt usel Oscarsvärd var jag minst sagt skeptisk till att hon skulle klara av att resa sig igen (oh! the pun!). Döm min förvåning när hon gör den bästa Catwoman jag sett! Mycket är bröderna Nolans förtjänst - de har inte gått i samma fälla som tidigare manusförfattare och gjort karaktären översexualiserad, som i Batman Returns (1992), eller vad fan det var Halle Berry sysslade med i Catwoman (2004). Istället är karaktären skriven som den femme fatale hon oftast är i serieförlagorna. En kvinnlig gentlemannatjuv med stil. Hathaway ger karaktären upprättelse i filmens värld och för det är jag jäkligt tacksam!

Det tidigare nämnda manuset, främst baserat på Knightfall (1993) och No Man's Land (1999), knyter ihop Nolans trilogi på ett förtjänstfullt sätt. Temaordet för filmen är "smärta" enligt bröderna Nolan och ja, det är rejält mörkt det här. Faktum är att serieförlagorna är ännu ett snäpp mörkare, men utan att avslöja något för dem som inte läst speciellt den förstnämnda historien hade det varit ytterst svårt att få med allt utan att filmen hade blivit omkring fyra timmar lång. Nolans manus till Batman-filmerna har ibland kritiserats för att vara för dialogtunga. Jag kan i viss mån hålla med om att så är fallet med manuset till The Dark Knight, med sina långa och ibland ganska pretentiösa tal. Dialogen i The Dark Knight Rises är dock så pass välskriven och låter så pass ärlig att den förhöjer filmen istället för att sinka ner den. Tillsammans med Christopher Nolans fingertoppskänsla när det gäller regin föreslår jag att vi inför en lex Nolan - alla superhjältefilmer måste hädanefter göras av teamet Chris & Jonathan Nolan. Jag vet ingen annan idag verkande regissör som kan variera väldigt finkänsliga dramascener med actionscener som får en att tappa andan.

Alla borde se den här filmen, seriefantaster som andra. Det är en intelligent actionfilm som aldrig släpper på gasen och hur ofta ser man något sådant? Något som har båda delar hjärta och hjärna och sparkar alla möjliga sorters röv? Inte ofta.

Betyg: 5 stöd lex Nolan idag! av 5 möjliga

Regi: Sandor Stern

Manus: Sandor Stern (baserat på John G. James bok Amityville: The Evil Escapes)

Medverkande: Patty Duke, Jane Wyatt, Fredric Lehne mfl.

Produktionsbolag: Steve White Productions

År: 1989

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0096808/

Nancy flyttar med sina tre barn hem till sin mor igen efter hennes makes tragiska död. Men mormodern har fått en present av sin syster i Amityville - en groteskt ful lampa som visar sig vara besatt. Jisses...

Jag upprepar - en besatt lampa. Det här är något av det dummaste jag sett, men det är ganska underhållande för stunden. Nummer fyra (den här gången blev det rätt!) i franchisen gjordes som en tv-film och det märks verkligen i produktionsbudgeten, eller bristen därav. En av specialeffekterna fick mig att skratta högt då jag vet exakt hur den gjordes. Det var på precis samma vis som jag själv filmade en "splatterscen" när jag gick i högstadiet. Kanske missade jag mitt kall om det är okej nog att gå på tv?

Hur som helst, att den här filmen är baserad på en bok är helt otroligt. Kan något så här osammanhängande ha tryckts eller är det adaptionen som är så pass usel att man till exempel glömmer ett lik under huset! Ja, när filmen tar slut finns det fortfarande en olycklig stackare död under huset. Happy ending? Skådespelarna är i en skola för sig. Det krävs talang för att både spela över och under i en och samma scen. Patty Duke må inte vara en skådespelare de flesta känner till, men tanten vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll 1962. Det är ett väldigt långt kliv från det till den här rullen.

Trots alla klagomål så är Amityville 4 en ganska rolig rulle. Den är så överdriven på alla sätt den kan att det är en studie i hur man inte ska göra film. Jag kommer säkert tvinga någon annan att se den. Håll lampan brinnande!

Betyg: 2 lampskärmar av 5 möjliga

Regi: Paul Scheuring

Manus: Paul Scheuring (baserad på Mario Giordanos roman Black Box och manuset till den tyska förlagan)

Medverkande: Adrien Brody, Forest Whitaker, Cam Gigandet mfl.

Produktionsbolag: Inferno Entertainment/Magnet Media Group/Natural Selection mfl.

År: 2010

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0997152/

Travis är en ung aktivist som, liksom många unga aktivister, inte har det särskilt gott ställt ekonomiskt. På vinst och förlust söker Travis jobb som försöksperson i ett beteendevetenskapligt experiment. 26 män antas till experimentet och delas upp i två grupper - vakter och fångar. Reglerna är enkla: vakterna får inte bruka våld men måste se till att ordningen består. Sakta men säkert börjar dock experimentet spåra ur...

Phew, nu ska vi se. Det här är en remake av en tysk film som baserades på en bok som i sin tur baserades på verkliga händelser. Enkelt, va? Nej, men grundhistorien till den här filmen har jag nämnt i mina recensioner tidigare. The Stanford Prison Experiment är ett av de mest kontroversiella psykologiexperimenten genom alla tider och var i mångt om mycket droppen som fick bägaren att rinna över för krav på etiska forskningsriktlinjer. Jag rekommenderar verkligen alla att ta del av någon av de otaliga dokumentärer som finns om studien. Experimentet är, tillsammans med Milgrams experiment om vilja att lyda auktoriteter, något av det mest kusliga jag sett fångat på film. Mario Giordano skrev en bok han baserade på händelserna i det förstnämnda experimentet och var även med och skrev manus till den ypperliga filmatiseringen Das Experiment (2001).

Paul Scheuring har tagit en väldigt spännande och tät historia och tryckt ihop den till en nästan 20 minuter kortare, mer actionbetonad, tolkning. Det funkar sådär. Vissa saker i Scheurings version, så som Brodys skådespel och Whitakers måhända överspelade men ack så elake plit, fungerar riktigt bra. Däremot förstår jag inte poängen med att stryka hela förlagans bihandling med forskarna. Den ställde minst sagt intressanta frågor som inte återfinns i den här remaken. Istället blir Scheurings version nästan science fiction-liknande i sin framtoning eftersom det inte verkar finnas någon som övervakar studien. Det hela framstår mer som ett tankeexperiment i stil med Cube (1997) än en tolkning av en verklighetstrogen studie. Det är först och främst manusets fel. Allting går på tok för snabbt och Scheruring tillåter inte karaktärerna att växa och få personligheter.

The Experiment är inte en dålig film, men när man kan välja mellan den tyska förlagan och den här, mer urvattnade, versionen ser jag inte riktigt poängen med den amerikanska varianten.

Betyg: 3 uttryck för amerikaners rädsla för undertexter av 5 möjliga

Regi: Ian Fitzgibbon

Manus: Mark Doherty

Medverkande: Mark Doherty, Dylan Moran, Amy Huberman mfl.

Produktionsbolag: Parallel Film Productions

År: 2008

Längd: 89 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1139319/

Mark är en pank, arbetslös skådespelare som håller på att bli lämnad av sin flickvän. För att bevisa att saker alltid kan bli värre krossas flickvännens hund av en nedfallande hylla. Stunden efter faller en kristallkrona ner över Marks invalidiserade bror och, just det, dödar honom. Innan eftermiddagen är slut har Mark fyra döda människor och en död hund i lägenheten - och bara sin idiot till bästis att hjälpa honom med hur de ska förklara allt för polisen.

Jag gillar filmbutikernas realådor. Ni vet de där "ta tio dvd-filmer för 200 kronor" - dealarna som man ser lite då och då? Man vet aldrig vad man kan hitta och oftast lyckas jag plocka med mig ganska många bortglömda guldkorn. A Film With Me In It (AFWMII) är inte ett av de omtalade guldkornen.

Var gick det snett, kan man undra? Vi har några av Irlands mest folkkära komiker, däribland den kriminellt underskattade Dylan Moran, i en svart komedi om mord och döda hundar. Det borde bli hur bisarrt roligt som helst! Döm mig förvåning när jag efter 89 minuters dravel är tvungen att konstatera att detta kan vara en av de sämsta svarta komedier jag sett. Ingenting håller ihop. Manuset är bristfälligt och snubblar på sig själv i sina klumpiga försök att vara meta, regin saknar skärpa och riktning och till och med skådespelarna, även Moran, är riktigt usla. Måhända en kort recension, men skräp utan substans går inte att säga så mycket om. En god idé, riktigt uselt genomförande. Undvik.

Betyg: 1 död hund i farstun av 5 möjliga

Regi: John Murlowski

Manus: Christopher DeFaria & Antonio Toro

Medverkande: Ross Partridge, Julia Nickson, Lala Sloatman mfl.

Produktionsbolag: A. Ninety-Three Productions

År: 1993

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0106262/

Obs! Av någon anledning listades den här filmen som nummer fyra i serien i min dvd-box. Först nu när jag ska recensera den upptäcker jag att så inte är fallet. Detta är nummer sju. Skit samma, nummer fyra kommer i nästa Franchise Hell. Det är inte precis att den här franchisen har cliffhangers att ta till vara på...

Keyes bor tillsammans med sin flickvän och sina närmsta vänner i ett konstnärskollektiv. En dag träffar Keyes på en märklig, hemlös man som envist vill pracka på honom en spegel. Sagt och gjort, spegeln följer med hem. Men snart börjar mystiska saker hända i konstnärskretsarna...

Det är sällan jag blir riktigt förbannad på hur usel en film är. Vanligtvis kan jag hitta något som är åtminstone ofrivilligt underhållande i vilken skräprulle som helst. Med Amityville 7 kan jag inte ens dra på smilbanden. Det här är en av de sämsta filmer jag sett, alla kategorier.

Var börjar jag? Karaktärerna är förkastade idéer från Melrose Place (1992 - 1999). Alla klyschor som vi kommer ihåg från 90-talets "alternativa" scen är med här och jag vill mest strypa idioterna och deras tredagarsstubb, snickarbyxor och fula hattar. De är så illa skrivna att jag knappt kunde skilja dem åt. Mitt i allt det här finns en gammal kultskådis som Richard Roundtree med. Varför, Richard? Filmen hade bara en budget på 1,5 miljoner - de kan inte ha betalat dig särskilt väl! Värd att hålla ögonen på är också Terry Quinn, mest känd från Millennium (1996 - 1999) och Lost (2004 - 2010), som den enda av skådespelarna som inte spelar över å det grövsta.

Manuset är lika illa som karaktärerna. En besatt spegel från det förbannade huset? Kom igen! Var det det enda ni kunde komma på som kunde koppla den här filmen till de övriga? Regin är... ja... nej... det räcker så. Jag orkar inte ödsla mer tid på den här skiten och vill helst glömma att jag har den i filmsamlingen. Så det här var alltså nummer sju? Och den ses som en av de bättre (även om det inte rör sig om någon större skillnad) uppföljarna? Kommer den här serien någonsin ta slut?!

Betyg: 1 dvd att använda som frisbee av 5 möjliga

Regi: Marc Webb

Manus: James Vanderbilt/Alvin Sargent/Steve Kloves (baserad på Stan Lees & Steve Ditkos serie)

Medverkande: Andrew Garfield, Emma Stone, Rhys Ifans mfl.

Produktionsbolag: Laura Ziskin Productions/Marvel Enterprises/Marvel Studios

År: 2012

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0948470/

För er som inte levt under en sten hela era liv: När Peter Parker blir biten av en genmodifierad (radioaktivtet är så ute) spindel börjar han utveckla superkrafter. Efter att ha grälat med sin farbror försöker denne leta upp honom på stadens gator, men blir offer i ett rånmord. Peter, förkrossad över vad som hänt, bestämmer sig för att använda sina nyvunna krafter för att leta upp mannen som dödade hans farbror. Samtidigt börjar Peter gräva i sina föräldrars mystiska död och upptäcker att hans far arbetade med något potentiellt världsomstörtande och potentiellt livsfarligt...

Spider-Man är tillsammans med Batman mina två favoritsuperhjältar. Inte särskilt originellt, men det finns en anledning till att dessa två alltid dyker upp i nya inkarnationer. Jag ska bespara er den psykologiska analysen tills jag publicerar min nästa uppsats, en nätt liten sak som handlar om den amerikanske superhjältens utveckling. Hur som helst har jag läst enorma mängder Spider-Man och däribland också de nummer som den här filmen löst baseras på. Ovanstående gör att den här recensionen kommer bli väldigt, väldigt nördig. Stå ut.

Det var sannerligen inte lätt att hitta någon som ville se den här filmen med mig på bio. Jag förstår dem. Det är bara tio år sen Sam Raimis Spider-Man (2002) kom ut på biograferna och när The Amazing Spider-Man (TASM) är en reboot av samma historia blir man mer än lite trött. Kort sagt är det rättighetsbråk mellan diverse bolag som gjort att TASM blev en reboot. Tråkigt, men sant. Till sist gick jag på en matiné och såg filmen själv. Jag blev minst sagt förvånad. Sam Raimis Spider-Man är bra, men det här är faktiskt snäppet vassare!

Anledningarna till detta faktum varierar från stort till smått, men om vi börjar med de större delarna stavas de tempo, personkemi och trogenhet till originalhistorien. Tempot i Webbs inkarnation av nätslingaren är mycket tajtare och de 136 minuterna känns om något kanske lite för korta. Vidare har Garfields tolkning av Spider-Man bättre kemi med sitt kärleksintresse (Emma Stone) än vad Toby Maguire och Kirsten Dunst hade. Att Peter Parkers kärleksintresse i den här filmen är Gwen Stacey och inte Mary Jane Watson gör också sitt till. Jag irriterade mig på det i Raimis version och jag har alltid tyckt bättre om Stacey som karaktär. Det gör också att kopplingen mellan Spider-Man och stadens polis också blir mer naturlig och dynamisk. 

För fans av serien finns här många små godsaker att titta på. Framförallt rör sig Spider-Man mer som han gör på seriesidorna än vad han gjorde i Raimis film. Vissa bildrutor är lyfta direkt från serietidningarna och man kan se nickar både till Steve Ditkos som Todd McFarlanes teckningar.

Willem Dafoe gjorde en väldigt bra Green Goblin i Raimis film och Goblin är Spider-Mans nemesis. I TASM är det istället Lizard som är skurken. Lizard är mycket av en sidokaraktär i serierna och brukar inte ställa till med så väldigt mycket problem för Spider-Man. I TASM har specialeffektsmakarna lyckats ta en ganska tråkig karaktär och gjort honom genuint hotfull. Lika löjlig som designen på Green Goblins dräkt i Raimis film var, lika cool är designen på Lizard i TASM. Lizards mänskliga alter ego, Curt Connors, spelas väldigt förtjänstfullt av Rhys Ifans som fortsätter spindelfilmernas tradition med bra karaktärsskådespelare i skurkrollerna. Okej... Topher Grace var värdelös som Venom i Spider-Man 3 (2007), men ju mindre vi nämner den filmen desto bättre.

Men TASM är inte bara klang och jubel. Marc Webbs (passande namn för övrigt) regi kommer inte upp i samma klass som Sam Raimis, Danny Elfmans fantastiska musik saknas verkligen (ersatt med James Horner... yay...) och manuset har, trots sitt goda tempo, en del brister. Exempelvis vänder jag mig mot att Spider-Man ska ta av sig masken/avslöja sin identitet i tid och otid. Den hemliga identiteten behandlas alldeles för lättvindligt. I serieförlagan är det en riktigt stor grej när någon, icke-supervarelse, får reda på att det är Peter Parker bakom masken. På tal om masken är den förresten jäkligt fult designad jämfört med Raimis. En positiv detalj är dock att man gått tillbaka till att Spider-Man ska ha nätskjutare och inte spruta nät ur handlederna. Gott så.

Som ni märker hade jag kunnat skriva om den här filmen ett bra tag till. Det tänker jag också göra, men i en annan kontext. När jag är klar med mitt projekt Franchise Hell blir nämligen nästa projekt alla filmer som baseras på serier från Marvel Comics. Det ni. Men gör dig själv en tjänst och se TASM. Det är en jäkligt bra superhjältefilm och en jäkligt bra film överhuvudtaget. Nu hoppas jag på att Christopher Nolan inte fegar ut med bakgrundshistorien till The Dark Knight Rises (2012). Om ni tyckte The Dark Knight (2008) var mörk är det inget mot vad källmaterialet till den nya filmen är. Det är vackert att vara seriefreak i sommar!

Betyg: 4+ reboots som funkar av 5 möjliga

Regi: Richard Fleischer

Manus: William Wales

Medverkande: Tony Roberts, Tess Harper, Robert Joy mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group (DEG)

År: 1983

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085159/

Man kan ju undra vem som är pantad nog att flytta in i det hemsökta huset i Amityville efter vad som hänt med tidigare husägare? Möt John Baxter, journalist som livnär sig på att avslöja bluffmakare som försöker tjäna pengar på "paranormala" tricks. John, skeptiker av naturen, bestämmer sig för att köpa huset för en spottstyver efter att ha gjort ett reportage om händelserna där - en artikel han kallar för The Amityville Hoax. Men snart efter att John flyttat in börjar märkliga saker hända...

Tredje gången gillt för det hemsökta huset och trots 3D-gimmicken (det såg inte bättre ut 1983 än idag...) är det här den klart bästa filmen i serien än så länge. William Wales har skrivit ett manus som på sina ställen faktiskt är riktigt krypande och suggestivt. Skådespelarna håller även dem mycket högre klass än i franchisens tidigare delar, med undantag för en ständigt överspelande Tess Harper. Meg Ryan och Lori Loughlin medverkar i biroller i vad som är en av deras tidigaste filmer i karriären. Tony Roberts är helt okej i huvudrollen, men jag kunde inte komma över det faktum att han kunde vara bror till en ung George W. Bush. De var förbaskat lika en gång i tiden!

Richard Fleischer står för regin och gör det bra. Jag har uppskattat Flesicher sedan jag såg Soylent Green (1973) för första gången. Att en väletablerad regissör hoppade på att göra en skräckuppföljare (uppföljare nummer två dessutom) under tidigt 80-tal tillhörde inte vanligheterna, men Flesicher gör sitt arbete med bravur. Dessvärre måste han tampas med diverse riktigt dryga 3D-effekter som bara "måste" vara med för att man skulle kunna sälja in filmen.

Wales manus innehåller som sagt en del riktigt bra scener och framförallt dialog, men slutet lyckas han inte riktigt få ihop. Jag ska inte avslöja vad som händer (naturligtvis) men jag lyfte från stolen av garv. Det var nog inte det som Wales menade skulle hända. Manusbristerna till trots är Amityville 3-D den första filmen i franchisen som är värd att se. En solid spökhushistoria som håller än idag... tills slutet.

Betyg: 3 vad i helvete var det där i brunnen? av 5 möjliga