Regi: Wes Craven

Manus: Ehren Kruger

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Konrad Pictures

År: 2000

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0134084/

"Stab" ska få en tredje film i serien och ett antal yngre skådespelare på uppgång samlas i en inspelningsstudio. Samtidigt, långt därifrån, lever Sidney Prescott ett stilla liv i en avlägsen skogsidyll, långt ifrån Hollywood, galna mördare och reportrar. När folk på inspelningen av tidigare nämnda film börjar dö i den ordning de skulle dött i filmen inser Sidney dock att det är dags att återvända till civilisationen för en sista (?) holmgång mot mördaren med spökmasken.

Oj, vilken trött film! "Trött" är den bästa beskrivningen av Scream 3 jag kan komma på. Samma element som i de tidigare filmerna (metafilmshumor, slasher, komedi) är närvarande även här men är så illa sammansatta att filmen mest liknar genren den försöker parodiera/hylla. Kevin Williamson har befriats från manusansvaret och även om jag klagade på hans insats i seriens förra del inser jag att teamet Williamson/Craven fungerade riktigt bra. Teamet Kruger/Craven (valfritt Freddy-skämt här) fungerar inte alls lika väl och det är främst den förstnämndes fel. Williamsons manus till de tidigare filmerna må ha varit ojämna men han gav Craven något att jobba med, något att göra skrämmande och/eller spännande. Kruger har, utöver öppningsscenen, helt missat det här med suspens i manuset. Framförallt innehåller det så många logiska luckor och "Hollywoodmagi" att jag bara blir matt. Favoriten är hur en skottsäker väst tydligen skyddar mot skott i halsen nu också. Enligt uppgift ska Kruger fortfarande ha skrivit på manuset när inspelningen började. Det märks.

Trion som varit med från början, Campbell, Cox och Arquette, återvänder en tredje gång och även de verkar mest trött och vilja gå hem. Här finns en del roliga cameos och biroller (bland annat en obetalbar cameo av Carrie Fisher) men på det hela taget känns det hela ganska oinspirerat. Jag skulle inte sagt så mycket om filmen hade klockat in på 90 minuter, men när den är närmre 20 minuter längre än så blir det långsamt och trist. Det är så illa att den knappt får godkänt, men några bra scener räddar den trots allt undan ettan i betyg. Bra är den dock inte.

Betyg: 2- mest ett gnyende och inte ett skrik av 5 möjliga

Regi: Gary Ross/Suzanne Collins/Billy Ray

Manus: Gary Ross (efter Suzanne Collins roman med samma namn)

Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth mfl.

Produktionsbolag: Color Force/Lions Gate/Larger Than Life Productions

År: 2012

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1392170/

Jepp, jag skriver inte om synopsis. Se föregående recension.

Det är sällan jag lyckas tajma läsning av källmaterial och film på bio så bra med varandra att jag har det förtsnämnda i så pass färskt minne som jag hade med The Hunger Games. Det finns för- och nackdelar med detta, men i fallet med aktuella film tror jag det hjälpte mig att hitta de subtila skillnaderna som skiljer en mycket bra bok från en bra film. Suzanne Collins har själv varit inblandad i adaptionen av sin bok och det är helt klart att det är Collins estetiska vision som syns på skärmen. Det är klassisk retrofuturism blandat med neofascism i arkitektur och sättning av vinklar och kroppsideal. Just dyrkandet av den ungdomliga kroppen (väldigt vanlig i exempelvis Leni Riefenstahls filmer under nazimen) var uppenbar i Collins roman men blir extra tydlig med det visuella medel som film är.

Medan filmen är en fullträff i estetik och teknik finns här dock några aber gällande berättarteknik. Dispositionen jämfört med boken är något ryckig. Bland annat spenderar filmen en väldigt stor del i huvudstaden och med föreberedelserna inför spelen. Nog för dessa är intressanta, men många viktiga karaktärsdrag och karaktärsutveckling får stryka på foten. Resultatet blir att när filmen till slut flyttar in till "spelen" finns det ganska många karaktärsförhållanden som inte fått tillräckligt med tid.

Skådespelarmässigt är Jennifer Lawrence klockren i rollen som Katniss och Josh Hutcherson gör också väldigt bra ifrån sig som Peeta. Den som dock äger de scener han är med i totalt är Woody Harrelson som den nedsupne Haymitch. Han är precis som jag tänkt mig och jag kunde inte be om bättre casting. Bland övriga kända ansikten hittar vi bland annat Lenny Kravitz som stylisten Cinna och Donald Sutherland som bidrar med sin pondus till President Snow.

The Hunger Games är en mycket bra film som hade kunnat vara ännu bättre. Jag rekommenderar den starkt till fans av boken och till fans av bra film. God regi, helt okej manus, bra skådespel och tekniskt briljant genomfört. Good show!

Betyg: 4 what way are you going now, Lenny? av 5 möjliga

Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Konrad Pictures/Maven Entertainment/Miramax Films

År: 1997

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0120082/

Överlevarna från förra filmen, Sidney och Randy, har gått vidare med sina liv och börjat college. Sidney är måttligt road över att Gale Weathers, reporter och även hon överlevande från massakern, har skrivit en bok om vad som hände - en bok som nu filmatiserats under titeln "Stab". Under smygpremiären för Stab blir två studenter från Sidneys college mördade. Det blir snart uppenbart att någon annan dragit på sig spökmasken för en andra omgång...

Scream 2 är en märklig film. Produktionen från manus till färdig film gick väldigt snabbt, mycket beroende på den första filmens överraskande popularitet. Tyvärr märks också detta. Vissa scener är riktigt snyggt uppbyggda, men frågan är om det inte främst beror på Wes Cravens fingertoppskänsla gällande regin än bra manusförfattande. Faktum är att manusförfattaren, Kevin Williamson, tydligen ska ha skrivit i manuset "Wes Craven will make it scary" när han körde fast i vissa scener. Och ja, Wes Craven är på sitt allra bästa skrämselhumör i Scream 2. Dessvärre funkar det inte när den sista kvarten av filmen är så uselt skriven att man inte kan låta bli att ta fram skämskudden.

Det som ändå funkar riktigt bra i manuset är främst metafilmstematiken med Stab och diskussionerna kring denna. Det är ett riktigt snyggt grepp som knyter samman filmens idéer om uppföljare och för den sakens skull mördarens motiv. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram. Skådespelarinsatserna är lika bra som i den förra filmen, fortfarande med David Arquette som största ljuspunkt. Castingavdelningen har dessutom lyckats fånga en hel del ganska roliga biroller, så som Sarah Michelle Gellar precis i början av hennes genombrott i Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och Joshua Jackson precis innan genombrottet i Dawson's Creek (1998 - 2003).

Scream 2 är en väldigt ojämn film som skulle behövt åtminstone några månaders filande på manuset och en lite längre produktionstid för att bli riktigt bra. Det mest irriterande är att det finns potential till något ännu bättre än originalet - bara man hade haft lite mer is i magen.

Betyg: 3 riktigt löjliga slut av 5 möjliga

Även om jag inte är alltför förtjust i vad Radiohead gjort efter millennieskiftet går det inte att förneka att de hade ett magiskt 1990-tal. Deras tre första fullängdare, Pablo Honey (1993), The Bends (1995) och OK Computer var soundtrack till en betydande del av min tidiga tonårstid. Vissa av låtarna på nämnda skivor har jag i princip förstört för mig själv genom så fruktansvärt många genomlyssningar att jag knappt ids lyssna på dem igen. Sen finns det vissa låtar som bara växer och är minst lika bra som dagen jag först hörde dem. Just är en av dessa låtar.

En rocklåt med driv i, det kan man inte komma ifrån, men det som gjorde Just till en sådan fantastisk låt för mig var att jag inte kunde släppa videon till den. Jag rekommenderar att ni ser den och själv funderar över vad mannen kan tänkas säga i slutet. Till dags dato håller Radiohead mannens statement (om det finns något) hemligt. Jag älskar mysterier - speciellt verkliga sådana där man inte kan googla fram svaret.

Artist: Radiohead

Låt: Just

Album: The Bends

År: 1995

Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Woods Entertainment

År: 1996

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0117571/

Ett år efter att Sidneys mor mördas börjar någon attackera Sidneys vänner i den lilla hålan Woodsboro. Snart blir Sidney själv en måltavla för både en mördare och för skjutjärnsreportern Gale Weathers. Medan antalet offer ökar blir alla misstänkta, inte minst personerna i Sidneys närhet.

Någon gång vid den här tiden på året för 16 år sedan satt jag i princip ensam i Filmstaden Lunds stora salong. Filmen var Scream, sällskapet var några uttråkade medelålders personer som gick efter halva filmen. Själv var jag som uppslukad och visste direkt efter filmen att det skulle bli en jättehit. Två veckor senare var salongerna fulla. Det är inte svårt att förstå - Scream är en av de ultimata 90-talsfilmerna. Allt från hår, kläder, musik och språkliga uttryck skriker så mycket 90-talets ungdomskultur att jag fick en nostalgichock utan dess like när jag såg om den här filmen ikväll. Det är också detta som i viss mån är filmens svaghet - den har inte åldrats med stil.

Efter en fantastiskt bra "prolog" på 13 minuter tappar filmen fokus och hittar det inte igen förrän den sista halvtimmen. Mittenpartiet är i sina bästa stunder helt okej men också i sina sämsta stunder som ett dussinavsnitt av valfri tonårssåpa från 90-talet. Scream är också skyldig till att skapa "referensfilmerna/serierna" - det vill säga mer eller mindre "hippa" filmer/serier med tonåringar som pratar som professorer med attityd. To the max! Det är inte riktigt så illa i Scream, speciellt inte som premissen bygger på skräckfilmer och dess regler, men jag blir lite trött bara av att tänka på allt skräp den inspirerade.

Nåja, om manuset är ojämnt är regin riktigt bra. Wes Craven visar att han kan sina prylar och är en jäkel på att bygga suspens. Skådespelarna varierar mellan helt okej (Campbell) till hoppa-upp-och-slå-till-irriterande (Matthew Lillard). Den som gör klart bäst ifrån sig är dock David Arquette som den hunsade polismannen Dewey.

Referenskalaset till trots håller Scream fortfarande ganska bra. I vissa aspekter har den inte åldrats med stil men den goda regin och det trots allt ganska smarta (om än något långsamma) manuset håller. Den är inte lika bra som jag kom ihåg den, men nära nog.

Betyg: 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

När Regan MacNeils huvud började rotera 180 grader och den ljumna ärtsoppan stänkte över fader Karras i The Exorcist (1973) var jag nog inte ensam om att söka upp närmsta soffkudde att gömma mig bakom. Att The Exorcist hade stor inverkan på mitt filmintresse är dagens underdrift. Efter att ha sett filmen för första gången när jag var elva - tolv år började mitt skräckfilmssamlande på allvar. Jag ville hitta något liknande, något ännu bättre, något fantastiskt. En del skräckrullar jag sett har lyckats tangera The Exorcist men väldigt få har lyckats ta sig förbi den på min lista. Det är kort och gott en fantastisk film.

Franchisen som skapades runt filmen var egentligen inte tänkt att bli en franchise överhuvudtaget. Efter originalfilmen ville Warner Bros. adaptera författaren William Peter Blattys roman Legion som uppföljare och sen skulle serien läggas i träda. Warner Bros. var aldrig någon av de större skräckfilmsstudiorna under 70- och 80-talen heller så det var ett fullkomligt logiskt beslut. Jag har redan gått igenom historiken om filmerna i mina recensioner, så det räcker med att säga att planerna gick i stöpet och vi istället fick den vedervärdiga The Exorcist II: The Heretic (1977) som uppföljare. Filmen förstörde inte bara seriens framtid i närmre 13 år utan även Linda Blairs karriär. Blair spenderade merparten av 80-talet i mjukporrfilmer och/eller exploitationrullar.

Men vad är det som lockar mig i den här serien om demonbesatthet? Jag är, som jag tidigare påpekat, inte kristen och den kristna världsbilden med demoner och annat oknytt borde inte skrämma mig. Jag antar att det beror på att jag trots allt är uppvuxen i ett land med kristna traditioner och som religionsintresserad har jag sugit i mig information om allt från demonologi till kristna riter. Detta var min bild innan jag såg om filmerna den här gången. Nu är jag inte så säker längre. Jag tror att det som tilltalar mig i den första filmen först och främst är manusets spelande på möjliga psykologiska förklaringar till fenomenen som utspelas på skärmen. Det skadar inte heller att första filmen är något av det snyggaste, mest välspelade och vällåtande som gjorts i genren.

De övriga filmerna i franchisen når inte ens upp till hälften av originalets storhet, men den senaste filmen, recenserad igår, visar att det fortfarande finns en plats för psykologisk ockult skräck i vår moderna filmvärld - även om det tydligen bara går att sälja till art house-publik nuförtiden. Nästa franchise: Scream

Recenserande filmer i serien:

The Exorcist (1973) - 5 nej, nej, använd inte krucifixet sådär, snälla av 5 möjliga

The Exorcist II: The Heretic (1977) - 1 James Earl Jones gjorde en annan film 1977... tur för honom av 5 möjliga

The Exorcist III ( 1990) - 3+ viga pensionärer av 5 möjliga

The Exorcist: The Beginning (2004) - 2 trötta svenska exorcister av 5 möjliga

Dominion: Prequel To The Exorcist (2005) - 4 technicoloreffekter i annars snygga rullar av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 3,0

Klara franchises:

1. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

2. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

3. The Omen - 2,6

4. Friday The 13th - 2,3

5. Saw - 2,1

Regi: Paul Schrader

Manus: William Wisher Jr. & Caleb Carr

Medverkande: Stellan Skarsgård, Gabriel Mann, Clara Bellar mfl.

Produktionsbolag: Morgan Creek Productions

År: 2005

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0449086/

Fader Lancaster Merrin förlorar sin tro på grund av val han tvingas göra under andra världskriget och sadlar om till arkeolog. Det nya yrket tar honom till en utgrävning i Kenya. Det visar sig att man hittat en helt orörd, men begravd, kyrka. Mysteriet tätnar när dateringen visar att kyrkan är från 500-talet - långt innan kristendomen ens hade kommit till regionen...

Om ovanstående synopsis verkar bekant är det för att det i princip är samma story som i den tidigare recenserade The Exorcist: The Beginning (2004). I den länkande recensionen går jag igenom produktionshistorien bakom de här två filmerna, men herregud vilken skillnad det är mellan dem! Paul Schrader har regisserat en film som har mer med teologisk kris och hanterandet av denna att göra än demonisk besatthet. Visserligen finns det en demon med i spelet, men den spelar knappast huvudrollen. Nej, det här är istället fader Merrins historia och som sådan fungerar den utmärkt. Det ger karaktären ett helt annat djup och förbättrar faktiskt bilden av honom i The Exorcist (1973).

Schraders regi är som sagt en helt fantastisk förbättring från Renny Harlins hafsverk och manuset är även det bra mycket mer intressant. Stellan Skarsgård gör dessutom en riktigt bra rolltolkning som Merrin här. Den pinsamt dåliga tredje akten från Skarsgård i den förra filmen är riktigt bra här. Tack och lov är även Izabella Scurupco borta och den kvinnliga huvudrollen spelas förtjänstfullt av Clara Bellar istället.

Det jag har att anmärka på den här filmen är först och främst tempo och i viss mån kosmetika. För att börja med specialeffekterna är de riktigt usla. Jag vet inte riktigt om den här filmen inte fick ordentligt med post-production på grund av omständigheterna kring produktionen men CG-effekterna är bland de sämsta jag sett. Likaså skulle manuset behöva lite uppstramning för att bli en fullpoängare. Men, och det är minst sagt överraskande, det här är den bästa filmen i franchisen utöver nummer ett. Jag skulle rekommendera att ni ser den här och originalfilmen i ett svep. Det tänker jag göra nästa Halloween.

Betyg: 4 technicoloreffekter i annars snygga rullar av 5 möjliga

Odödliga musikvideos

När jag var 16 var jag helt såld på postpunk, psykadelisk rock, synth och goth från 80-talet. Föga förvånande var också ett av mina favoritband The Cure - bandet med min stilikon Robert Smith som ledstjärna. Jag sprang runt med bandtröjor, tuperade håret, försökte förgäves färga det svart (det blev grönt...) och hela getupen så som anstod en überseriös gothare. Sen... tja, insåg jag att livet inte var så blekt och svart som musiken jag lyssnade på ville måla upp och många band jag tidigare älskat började sakta men säkert falla ur favör i skivspelaren. Vissa band, så som The Cure, stannade kvar bland musiken jag fortfarande lyssnar på, medan andra, exempelvis många synthband från 80-talet försvann helt. Av alla skivor som The Cure har släppt har jag en speciell plats i mitt hjärta för 1985 års The Head On The Door. Den har något magiskt över sig och med inte en enda svag låt på plattan är det en av få skivor jag lyssnat sönder ett exemplar av. Märk väl, jag varken tappade eller repade skivan utan slet helt enkelt sönder den med tillräckligt många omspelningar.

Videon nedan är ett lysande exempel på vad ett band kan göra när man inte är nöjd med sin originalprodukt. The Cure var måttligt förtjusta i sin video till samma låt från 1985 och bestämde sig för att göra en nyversion. Jag kommer förhoppningsvis att nynna med till den här gamla dängan på Roskilde i år. Vi ses där!

Artist: The Cure

Låt: Close To Me

Album: The Head On The Door

År: 1985