Regi: Dito Montiel

Manus: Dito Montiel

Medverkande: Channing Tatum, Katie Holmes, Al Pacino mfl.

Produktionsbolag: Hannibal Pictures/Millennium Film/Nu Image mfl.

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291584/

Charles Stanford börjar sin karriär som polis på sin fars gamla distrikt. Charles har dock en hemlighet. När han som liten växte upp i Queens miljonprojekt gjorde en rad olyckliga omständigheter att Charles inte bara dödade en utan två män - något som sopades under matten av hans fars gamle partner. Nu, cirka 20 år senare, är det någon som vill göra Charles och hans familj uppmärksamma på att gamla hemligheter aldrig är gamla nog för att inte grävas upp...

Jag såg Al Pacino i rollistan och glömde bort att Pacino knappt gjort en bra film de senaste 15 åren. Nåja, The Son Of No One är inte en särskilt dålig film, men är det en film jag inte kommer komma ihåg vid den här tiden nästa år är det den här. Manuset är väldigt typiskt för genren. Det är standardhistorien om korrumperade polismyndigheter och inga egentliga överraskningar ges. De som vi från början tror är skumma visar sig också mycket riktigt vara skumma och filmen tuffar på i ett behagligt men förutsägbart tempo. Pacino är helt okej i sin roll, så också Channing Tatum i huvudrollen. Den enda som sticker ut, dessvärre på ett negativt sätt, är Katie Holmes med ett konstant överspel. Det finns fler tonläge än konstant skrik, Holmes.

Dito Montiel, manusförfattare och regissör, hade en smärre hit med sin senaste film, Fighting (2009). Själv var jag måttligt imponerad av den väldigt generiska kombinationen mellan Fight Club (1998) och valfri rulle med Jean-Claude Van Damme han fick till där. The Son Of No One följer samma mönster. Montiel lånar från andra filmer och skapar en ny produkt som är lika slätstruken som en skål ris. Jag kan som sagt inte säga att hans filmer är direkt dåliga, men jag vet heller inte varför jag skulle se dem eller rekommendera dem till någon annan.

Betyg: 2 vad hände med Holmes efter hon gifte sig med Cruise? av 5 möjliga

Regi: Gavin O'Connor

Manus: Gavin O'Connor/Anthony Tambakis/Cliff Dorfman

Medverkande: Tom Hardy, Joel Edgerton, Nick Nolte mfl.

Produktionsbolag: Mimran Schur Pictures/Lionsgate/Solaris

År: 2011

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291584/

Brendan och Tommy växer upp med en alkoholiserad och våldsam far och skiljs åt när de är 16 år gamla. Tommy tar hand om sin mor när de båda bestämmer sig för att lämna familjen. När modern blir sjuk och dör börjar dock Tommy bli bitter och beskyller sin far för allt. Samtidigt har Brendan skaffat sig ett medelklassliv med fru och barn. När banken hotar att ta deras hus inser Brendan att hans enda sista utväg är att ställa upp i världens största MMA-turnering. Det är bara ett problem - där kommer han möta sin bror.

Jaha, det är den tiden på året. Tid för en ny pastisch på Rocky (1976). Jag var väl inte alltför imponerad av den senaste diton som blev uppmärksammad, The Fighter (2010), och det här är ännu ett snäpp ner på skalan. Kampsports- och boxningsfilmer som mest fokuserar på sporten i sig brukar sällan bli särskilt bra. Det som krävs är ett starkt socialt patos. Det kunde man se i Rocky och i en mer övertydlig variant i The Fighter. Warrior har i princip inget socialt patos alls. Ja, finanskrisen och Irakkriget får sina referenser, men i grund och botten är det en historia om två bröder, inte alls "the little guy" som kämpar mot alla odds. Det hade säkert funkat bra om inte Tommy hade varit en karaktär som jag inte hade någon sympati för alls. Ja, buhu, du växte upp under dåliga förhållanden men det gjorde din bror också. Medan din bror försöker klippa med sitt gamla liv är det enda du kan göra att älta.

Manuset är väldigt typiskt, från A till Ö när det kommer till liknande filmer, men ja, det funkar någorlunda. Det skulle fungerat mycket bättre om filmen varit en halvtimme kortare. 140 minuter är lite väl mycket att dra ut på en från början ganska tunn historia. Men, det ska sägas, actionscenerna är oftast riktigt bra. Smällarna känns nästan genom skärmen och jag skulle inte bli förvånad om filmen fick några Oscarsnomineringar i de tekniska kategorierna. Den enda som möjligtvis kan räkna med något mer än så är Nick Nolte som brödernas far. Nolte håller en helt annan klass än resten av skådespelarna i filmen och speciellt hans monolog/skrik till en bandspelare när han trillar av vagnen är riktigt rörande. Vad en annars väldigt duktig skådespelare som Tom Hardy pysslar med här har jag ingen aning om. Särskilt bra är han dock inte.

Warrior är en långdragen historia som inte riktigt vet vad den vill vara - rak actionfilm eller drama. Det gör slutprodukten splittrad och ganska lättförglömlig. Jag ser hellre om Rocky för 5654:e gången istället.

Betyg: 2+ armlås av 5 möjliga

Regi: Yasin Hillborg

Manus: Yasin Hillborg

Medverkande: Yngwie Malmsteen, Europe, In Flames mfl.

Produktionsbolag: Laika Film & Television AB

År: 2011

Längd: 109 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: Ingen länk, vilket måste vara första gången för bloggen.

Yasin Hillborg har under fem års tid rotat igenom imponerande mängder arkivmaterial och gjort intervjuer med diverse kända svenska hårdrocksmusiker för att skapa vad han kallar för "den svenska hårdrockens historia". Som gammal hårdrockare fick jag på något sätt försöka ställa mig utanför vad jag redan visste om genren och se Hillborgs dokumentär från ett perspektiv där jag som tittare bara skulle ha mycket begränsad förkunskap. För en sådan publik, någon som är okunnig men nyfiken, fungerar Hillborgs dokumentär bra som historielektion. Den fungerar säkert också bra för de riktigt inbitna fansen. Själv hamnar jag någonstans mellan stolarna.

På gott och ont märks det att Hillborg själv är ett fan. Det finns en entusiasm i Så jävla metal som smittar av sig och också tangerar gör-det-själv-mentaliteten hos den svenska rockscenen. Dessvärre gör Hillborgs entusiasm inför sitt ämne honom också benägen till att bara försöka ha med "en anekdot till!" från valfritt band. Ja, det är ofta väldigt intressanta och roliga anekdoter som berättas, men det är just det - anekdoter som inte kopplas samman särskilt väl med historieskrivningen Hillborg försöker få till. Riktigt intressant blir det inte förrän mot slutet av filmen då Hillborg inriktar sig mer på fansen, vad som gör att svensk metal har så stort inflytande runt om i världen och den kommersiella revival som hårdrocken upplevt under 2000-talet i Sverige.

Så jävla metal passar som sagt bra för den oinvigde eller de benhårda fansen, men där emellan blir den tyvärr ganska långdragen. Vissa anekdoter, klassiska som de är, är dock obetalbara, såsom Siewert Öholms "intervju" med en ung Anders Tegner ("Vi are Satans piipel" på härlig svengelska) eller historien om Yngwie Malmsteens "fury-utbrott" ombord på ett flygplan. Jag hade dock förväntat mig lite mer.

Betyg: 2+ av hårdrock insomnade krukväxter av 5 möjliga

Regi: Jannicke Systad Jacobsen

Manus: Jannicke Systad Jacobsen (baserad på Olaug Nilssens roman med samma namn)

Medverkande: Helene Bergsholm, Henriette Steensrup, Malin Bjørhovde mfl.

Produktionsbolag: Motlys

År: 2011

Längd: 76 min

Land: Norge

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650407/

15-åriga Alma har en enda sak på hjärnan - sex. Boende i en liten håla mitt ute på den norska landsbygden är det dock inte så lätt att hitta någon lämplig kandidat för att bli av med oskulden. Alma riktar in sig på den populäre Artur och allt ser till en början ut att gå vägen. Under en fest på den lokala ungdomsgården händer dock något oväntat. Artur ollar Alma på låret. Plötsligt blir Alma känd som "Pitt-Alma" i skolan och livet tar en väldigt jobbigt vändning.

Jag har läst en del recensioner av den här filmen som liknade den vid en norsk Fucking Åmål (1998). Visst har Ligg med mig liknande tematik med problematisk kvinnlig tonårssexualitet och småstadsmentalitet men där slutar också likheterna. Ligg med mig är en tyvärr en mycket tunnare variant av den förra och behandlar inte så mycket att våga bryta normer som att helt enkelt berätta en historia där det egentligen inte finns någon ordentlig lösning på konflikten. Jag blev uppriktigt förbannad över slutet och det väldigt simplistiska "allt-löser-sig-med-en-offentlig-ursäkt-skitsnacket" den försöker sig på.

Ligg med mig har dock en rakhet i dialog och karaktärer som imponerar. Exempelvis när Almas mor frågar henne varför hon ringt till telefonsexlinjer kommer svaret lika självklart som snabbt: "För jag var kåt". Ingen mer utveckling än så, ingen mer analys och det fungerar väldigt bra i just dialogen. Vad svarar man om ens dotter säger så? Man skulle troligen minst sagt få lite tunghäfta. Filmen har också två riktigt bra skådespelare i Helene Bergsholm (Alma) och Henriette Steensrup (Almas icke namngivna mor). Speciellt Steensrup har några riktiga komiska fullpoängare när hon förtvivlat försöker handskas med sin dotters intresse för sex. 

Sammanfattningsvis är Ligg med mig en helt okej ungdomsfilm som skulle behöva problematisera mer i sitt manus för att bli riktigt intressant. Dialog och skådespel är dock riktigt bra och Jannicke Systad Jacobsen har regisserat en väldigt snygg film. Rekommenderas för den intresserade av nordisk film och kan säkert användas i skolor för att få igång en diskussion om könsroller och sexualitet.

Betyg: 3 busshållplatsfyllor av 5 möjliga

Regi: Kevin Dunn

Manus: ?

Medverkande: James Hellwig, Eric Bischoff, Hulk Hogan mfl.

Produktionsbolag: WWE Films

År: 2005

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0481960/

James Hellwig, mer känd under sitt artistnamn The Ultimate Warrior, var en av de mest mytomspunna figurerna inom den amerikanska wrestlingcirkusen under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. Totalt obegripliga intervjuer (sök på YouTube för timmar av obetalbar underhållning) och en mycket tveksam atletisk talang till trots hade Hellwig både utseendet och utstrålningen som skulle göra honom till Hulk Hogans efterträdare på tronen. Allt pekade mot en lysande karriär tills Hellwig utan förklaring från WWE (dåvarande WWF) försvann helt från TV. I The Self-Destruction Of The Ultimate Warrior får vi genom intervjuer och tillbakablickar reda på vad som egentligen hände bakom scenen.

Hellwig är ett stående skämt bland wrestlingfans. Efter att ha hoppat runt i diverse förbund försvann han från wrestlingvärlden lika fort som han kom. Kvar fanns en förvirrad fanskara som undrade vad tusan som hade hänt? Hellwig å andra sidan bytte namn från James till "Warrior" och började en karriär som politisk opinionsbildare med ultrakonservativa och homofobiska värderingar. Hans förvirrade blogginlägg finns fortfarande att läsa på sidan Warrior's Machete (senast uppdaterad i februari 2007). Så hur gör man en dokumentär om en inom sin bransch så hatad personlighet utan att kunna få personen att uttala sig? Faktum är att WWE, självglorifierande som de brukar vara, har lyckats ganska bra.

Intervjupersonerna i The Self-Destruction Of The Ultimate Warrior skräder inte orden. De hyllar Hellwig för det han var bra på och är lika kritiska till de delar av hans personlighet som gjorde honom inte bara svår utan farlig att arbeta med. Dokumentären missar dock att utveckla den mest intressanta infallsvinkeln tillräckligt - var slutar Hellwigs persona och var tar hans wrestlingspersona över? Är de en och samma person, månne? Till syvende och sist är dock det stora problemet att Hellwig själv inte kommer till tals. Hur ser han på sin imploderade karriär? Det vore en riktigt intressant intervju.

Betyg: 3- förvånansvärt ärliga dokumentärer av 5 möjliga

Regi: Sean Durkin

Manus: Sean Durkin

Medverkande: Elizabeth Olsen, John Hawkes, Sarah Paulson mfl.

Produktionsbolag: BorderLine Films

År: 2011

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1723811/

Efter två års tystnad får Lucy ett förvirrat telefonsamtal från sin lillasyster Martha. Efter att ha tagit med henne hem till sitt sommarhus börjar Martha minnas allt som hänt henne de senaste åren. Ett till en början idylliskt liv på en gård tillsammans med ett gäng övervintrade hippies visar sig snart ha blivit mer och mer sektlikt...

Det här var film nummer två i mitt "ångestmaraton" igår. Efter att ha sett Shame var jag redan psykiskt utpumpad och Martha Marcy May Marlene satte sista spiken i kistan för mitt välbefinnande. Jag har haft riktigt märkliga drömmar natten som gått. Hur som helst är även den här filmen riktigt bra. Elizabeth Olsen, syster till de mer namnkunniga Olsensystrarna Mary-Kate och Ashley, visar var skåpet ska stå och vem som fick talangen i familjen. Hon skådespelar med en sårbarhet och ett uttryck som man inte kan förvänta sig av en 22-åring. Olsen verkar ösa ur en brunn av smärta och gör en av förra årets bästa rollprestationer. Jag hoppas att hon får ordentligt med uppmärksamhet för den här rollen. Härnäst ska hon spela titelrollen i en adaption av klassikern Therese Raquin (2013). Det kommer bli riktigt intressant att se. Olsen har god hjälp i birollerna av Sarah Paulson och framförallt John Hawkes. Hawkes har ett utseende som gör honom perfekt som karismatisk sektledare och han är riktigt jävla obehaglig i vissa scener.

Sean Durkins manus och regi är även de väldigt bra. Det är svårt att tänka sig att det här är hans första långfilm i både registolen och bakom ordbehandlaren. Durkin är helt klart ett namn att lägga på minnet för framtiden. Det enda jag har att anmärka på är i viss mån tempot och vissa aspekter av sektens uppbyggnad. Det är inte lätt att komma runt sådana detaljer med mig eftersom kriminalpsykologi har varit ett stort intresse för mig sedan tonåren. Men på det hela taget är Martha Marcy May Marlene en riktigt, riktigt bra film som bara precis missar toppbetyget. Om nu Olsen inte hade varit så förbaskat lik en polare till mig hade jag sluppit rysa så mycket i efterhand.

Betyg: 4+ skulle du litat på en man med John Hawkes skägg? av 5 möjliga

Regi: Steve McQueen

Manus: Abi Morgan & Steve McQueen

Medverkande: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale mfl.

Produktionsbolag: See-Saw Films

År: 2011

Längd: 101 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1723811/

Brandon Sullivan har allt man kan tänka sig. Ett bra jobb, en fantastisk lägenhet och alla tjejer han kan hantera. Problemet är bara att Brandon lider av ett allvarligt sexmissbruk som gör att han inte kan forma hållbara relationer. När hans syster, Sissy, bestämmer sig för att våldgästa sin bror på obestämd tid blir Brandons missbruk ohållbart och han påbörjar en nedåtgående spiral i sitt liv.

Shame är tillsammans med Drive (2011) det bästa jag sett från förra året hitintills. Mannen med det anrika namnet Steve McQueen (ingen koppling till skådespelaren med samma namn) har redan i sin andra film lyckats med sitt mästarprov när det gäller både manus och regi. Regin är helt fantastisk! Ett gott tecken på detta är hur McQueen låter fokus stanna på skådespelaren han vill fånga reaktionen på även om dialogen sker på annat håll. Samtidigt förstår McQueen och medförfattaren Abi Morgan filmmediet på ett sätt som är få förunnat - de vill visa saker, inte berätta dem med ord. Temat är också väldigt spännande. Sexmissbruk är något det oftast talas tyst om, men är precis som vilket annat missbruk som helst. Skillnaden är att man har både missbruksproblematiken och det samhälleliga skambeläggandet av sexualitet att tampas med. Att dessutom låta historien kretsa kring en man i sina bästa år, då samhälle, debatt och media i princip lär oss att man inte kan ha nog med sex, gör filmen riktigt intressant och relevant. Precis som andra missbruk är sexmissbruk något som förstör och/eller omöjliggör förhållanden och McQueen och Morgan visar detta på ett både skrämmande och drabbande sätt.

Michael Fassbender och Carey Mulligan är helt fantastiska i huvudrollerna. Fassbender kan, som jag skrivit åtskilliga gånger tidigare, spela vilken roll som helst och göra den till sin egen. Men även om Fassbender är riktigt bra är det Mulligans film i de scener hon är med i. Om Mulligan inte blir en av vår tids stora skådespelerskor kommer jag uppriktigt sagt bli förvånad.

Shame är en riktigt, riktigt bra film som du bör se. Den kommer inte få tillräckligt med uppmärksamhet då den bara går på mindre biografer (i alla fall här nere i Skåne) och har en åldersgräns på NC-17 i USA. För den som inte känner till det amerikanska systemet är en NC-17-rating en direkt dödsdom för finansiering av reklamkampanjer då många stora kedjor vägrar ta i dessa filmer ens med tång. Och varför? Nakna bröst och könsorgan? Kom igen! Se den här filmen!

Betyg: 5 fläckiga lakan av 5 möjliga

Regi: Shawn Levy

Manus: John Gatins (baserad på Richard Mathesons novell Steel)

Medverkande: Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps/Angry Films/ImageMovers mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0433035/

I en närliggande framtid har robotboxning blivit en av världens mest populära sporter. Charlie Kenton, avdankad proffsboxare, livnär sig på att styra sin robot i fajter mot allt ifrån andra robotar till tjurar. Pank och utblottad ser Charlie sin chans till att köpa en bättre robot när hans före detta flickvän och modern till hans elvaårige son, Max, dör. För 50 000 dollar tänker Charlie skriva över enskild omvårdnad för Max till sonens moster. Han blir dock "fast" med sin son över sommaren och inser snart att Max är en riktig höjdare på det här med robotar.

Ja... herregud. Ett betyg på IMDB på 7,4 och rekommendationer från två vänner fick mig att se den här filmen trots att jag minst sagt var skeptisk. Jag önskar att jag hade litat på min magkänsla. Real Steel lyckas göra något så galet som robotboxning tråkigt. Jag trodde inte det var möjligt, men när robotarna har mer personlighet än karaktärerna är det riktigt illa. Hugh Jackman är förbaskat tråkig när han inte är Wolverine helt enkelt. Han klarar inte av att bära upp den här filmen och det gör inte den mest irriterande skådisen från Lost (2004 - 2010), Evangeline Lilly, heller. Dakota Goyo (Max) är inte heller någon vidare duktig skådespelare. Det kan tyckas elakt att klanka ner på en tolvårig skådespelare, men när jag vet hur fruktansvärt många duktiga barnskådespelare det finns i Hollywood borde castingen kunnat hitta någon bättre. Talande för alla tre är det konstanta överspelet. Ibland är det som att titta på en uppsättning av den lokala byteatern med en budget på 110 miljoner dollar.

Manuset, om man kan kalla det för det, är (förhoppningsvis löst) baserat på en novell av science fiction-giganten Richard Matheson. Om ni känner igen namnet är det för att han bland annat skrev science fiction-klassikern I Am Legend som filmatiserats ett otal gånger, senast med Will Smith i huvudrollen. Så vad får man om man plockar bort Mathesons humanism och ersätter den med robotar utan känslor? Ett konstant överspel, platta karaktärer och tunn dialog. Hugh Jackmans karaktär, Charlie, är den värst skrivna av dem alla. Jag antar att John Gatins ville förmedla att karaktärern skulle vara en skitstövel med ett hjärta av guld. Han glömde det där hjärtat någonstans. Huvudkaraktären vi ska sympatisera med säljer sin son för att kunna köpa en jävla robot! Det värsta är att jag skulle kunna förlåta allt det här om man helt fokuserat på att visa robotar som bankar oljan ur varandra. Vissa av actionscenerna är till och med ganska bra.

Regin är inte mycket bättre. Shawn Levy, mest känd för den åtminstone till vissa delar småcharmiga Night At The Museum (2006), har regisserat en film där skådespelarna inte verkar betyda något utan allt krut läggs på actionscenerna. Återigen, det hade varit okej om filmen fokuserat helt på robotslagsmål och inte varit över två timmar lång!

När jag började skriva den här recensionen tänkte jag ge Real Steel ett knappt godkänt betyg. Ju mer jag skriver om den desto mer förbannad blir jag över att sån här skit får 110 miljoner dollar i budget. Det är inget fel på genrefilm (vad recenserar jag mest på bloggen?) men även genrefilm kan ha hjärta och hjärna. Det här är riktigt, riktigt, dåligt - och inte på ett bra sätt.

Betyg: 1 plåtniklas av 5 möjliga