Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar & Augustín Almodóvar (baserad på Thierry Jonquets roman Mygale)

Medverkande: Antonio Banderas, Elena Anaya, Marisa Paredes mfl.

Produktionsbolag: Canal+ España/El Deseo S.A./ICO/TVE

År: 2011

Längd: 117 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1189073/

"Ny film av Almodóvar. Låter intressant. Hudtransplantationer, besatthet och nakna spanjorskor - varför inte?"

"Är det där en man klädd i en illasittande tigerkostym som våldtar en kvinna? Har han en bild av en tiger i skrevet?!"

"Åh, Antonio, du är för bedårande rolig när du försöker spela något annat än actionhjälte!"

"Det är twisten? Seriöst?"

"Skona mig från mer prettoskit. Snälla!"

Betyg: 1 nej, jag orkar inte ens skriva om möget av 5 möjliga

Regi: Matthijs van Heijningen Jr.

Manus: Eric Heisserer (baserad på John W. Campbells novell Who Goes There?)

Medverkande: Mary Elizabeth Winstead, Joel Edgerton, Ulrich Thomsen mfl.

Produktionsbolag: Morgan Creek Productions & Strike Entertainment

År: 2011

Längd: 103 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0905372/

Paleontologen Kate Lloyd rekryteras till ett topphemligt uppdrag i Antarktis. När hon kommer dit visar det sig att hon kan stå inför en av de största upptäckterna i mänsklighetens historia - ett kraschlandat rymdskepp och en infrusen överlevande från det samma. Men allt är inte vad det verkar på den lilla norska forskningsstationen där undersökningen av utomjordingen ska äga rum och snart bryter helvetet löst...

Ok, häng med nu: Det här är en prequel till en remake till en adaption av en novell! Originalfilmatiseringen av John W. Campbells klassiska science fiction-novell Who Goes There? kom 1951 under titeln The Thing From Another World. Det var en helt okej science fiction-rulle om än ganska kitschig. Kitschen till trots hade den otroligt stor inverkan på en ung John Carpenter som efter framgångarna med Halloween (1978) fick chansen att göra en remake av nämnda film. John Carpenters The Thing (1982) är fortfarande efter snart 30 år sedan den hade premiär en av de mest skrämmande filmerna någonsin enligt mig. Det insåg även Eric Heisserer, manusförfattare till versionen från i år, och producenterna. Därför bestämdes det att det istället skulle göras en prequel. Problemet är bara att ingenting stämmer överens med Carpenters moderna klassiker.

Filmernas manus går helt enkelt inte ihop, det finns inget annat sätt att säga det. Det här är en remake, men genom att kalla den för en prequel hoppades man nog på att slippa jämföras alltför mycket med Carpenters pärla. Det fungerar dock inte så bra om man tänker ta samma manus, krama ur all personlighet från karaktärerna och glömma bort den där lilla detaljen med suspens. Carpenter byggde upp en känsla av total isolation och paranoia i sin film. Det borde inte vara svårt att skapa en känsla av isolation med en film som utspelar sig i (på?) Antarktis, men regissören Matthijs van Heijningen Jr. misslyckas nästan helt med detta.

Skådespelarmässigt är nyversionen lättförglömlig. Jag låter det stanna vid den retoriska frågan om vem som är mest trovärdiga som actionhjälte – Kurt Russell, direkt från rollen som Snake Plissken i actionfesten Escape From New York (1981) eller Ramona från Scott Pilgrim vs. The World (2010)? Likaså saknas Ennio Morricones minimalistiska soundtrack (oförklarligt nominerat till en Razzie 1983) och de brutalt äckliga animatroniska specialeffekterna. Likaså är manuset fullt med bisarra tilltag. En fråga som verkligen etsade sig fast i huvudet på mig under filmen var vem fan som tar med sig granater till en polarexpedition? Isbjörnarna kommer aldrig fatta vad som hände. Nåja, lite kul är det i alla fall att många av skådespelarna på polarstationen faktiskt är norrmän och pratar norska med varandra stora delar av filmen.

Det här är, på alla punkter, en mycket sämre film än Carpenters dito. Gå inte på dillandet om att det här skulle vara en prequel, det är det inte. Samtidigt kan jag inte sänka filmen helt och det av en enda anledning – med så här bra källmaterial går det inte att förstöra en produktion helt. van Heijningen Jr. & co kommer dock bra nära.

Betyg: 2 var är Kurt Russell när man behöver honom? av 5 möjliga

Regi: Graham Baker

Manus: Andrew Birkin

Medverkande: Sam Neill, Lisa Harrow, Barnaby Holm mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1981

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082377/

Damien Thorne, nu mäktig industrimagnat, lyckas nästla sig in i politikens finrum då han utses till USA:s ambassadör i Storbritannien. Men Damien är inte bara i England för att käka scones och dricka te. Nej, en profetia säger att hans fiende, den återfödde Kristus, ska födas i England. Damien tar inspiration från Herodes när han beslutar sig för att döda alla gossebarn i landet födda på en speciell dag...

The Omen III: The Final Conflict skulle bli, som titeln antyder, den avslutande delen i historien om Damien Thorne. Nu blev det inte så, men det märks att manusförfattaren Andrew Birkin gör sitt bästa för att knyta ihop lösa trådar från de tidigare filmerna. Tyvärr offras till viss del den inom-fiktiva logiken på grund av detta och det är sällan jag sett en så här splittrad film. Här finns scener som är riktigt jäkla bra och störande - på rätt sätt! Dessvärre finns här också scener som jag antingen skulle vilja klippa ner eller bort helt. Bland annat finns det en rävjaktsscen som verkar pågå halva filmen. Birkins manus kämpar också med dialogen. I sina bästa stunder är det riktigt bra och påminner inte så lite om ett teatermässigt berättarsätt med långa monologer från Damien. I sina sämsta stunder blir det äckligt pretentiöst och pekpinnemässigt. Speciellt slutet, komplett med bibelcitat, känns påklistrat. 

Sam Neill, kanske mest känd för sin huvudroll i Jurassic Park (1993), levererar ett lika pendlande framträdande som manuset. Vissa scener, exempelvis när Damien talar inför sina lärjungar, är så överspelade att de snuddar på det parodiska. Som allra bäst fungerar han i sina monologer och i scenerna tillsammans med Lisa Harrow, filmens love interest. Graham Baker har inte haft en speciellt framträdande karriär som regissör och det är tydligt att han här brister i skådespelarregin ganska rejält då och då.

The Omen III: The Final Conflict är absolut inte lika dålig som sitt rykte. Den skulle behöva tajtas till ordentligt, men här finns tillräckligt många bra scener och infallsvinklar för att göra den intressant nog för en titt.

Betyg: 3 om Damien kan manipulera människor genom att titta på dem, varför har han inte vunnit redan där? av 5 möjliga

Regi: Don Taylor & Mike Hodges

Manus: Stanley Mann & Mike Hodges

Medverkande: William Holden, Lee Grant, Jonathan Scott-Taylor mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1978

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077394/

Sju år efter händelserna i första filmen har Damien Thorn hunnit bli 13 år gammal och bor med sin farbror utanför Chicago. En till synes njutbar tillvaro blir snart allt mörkare när Damien börjar inse vem han egentligen är och vad han ska komma att göra. Det hjälper inte heller att det finns folk omkring honom som till varje pris vill se honom uppfylla sitt öde...

Nu snackar vi! Jag sa i min recension igår att jag börjar skippa ettan och hoppa direkt på den här filmen. Nu kommer jag ihåg varför. Damien: Omen II har även den sina problem med tempot, men dessa vägs till mångt om mycket upp av de bättre skådespelarinsatserna och ett bra mycket bättre manus överlag. Idén att förlägga mycket av handlingen till Damiens militärskoletillvaro är ett genidrag eftersom det ger Jonathan Scott-Taylor (Damien) chans att lysa i sin uniform. Goldsmith återvänder till dirigentdiket och levererar ännu ett bra, om än inte lika bra, soundtrack som i princip är en vidareutveckling av hans gamla teman. William Holden gör Gregory Pecks "roll" från första filmen som den oroade fadern. Skillnaden är att Holden, liksom Peck tidigare Oscarsvinnare, inte spelar över så förbaskat mycket! Lee Grant gör en mycket starkare kvinnohuvudroll än i förra filmen och ja, även hon är Oscarsbelönad sedan tidigare. Hur tusan lyckades en skräckfilmsserie landa så många Oscarsvinnande skådisar? En kul detalj är att Lance Henriksen, pre-whiskeyröst, har en större biroll.

Skådespelarinsatserna till trots är det som sagt manuset som förbättrats mest. Stanley Mann och Mike Hodges har gjort Damien till en komplex karaktär som påminner mer om Miltons djävul än något annat. Han känner tvivel och samvetskval men också en berusande maktkänsla. Det gör honom också bra mycket mer skrämmande än i första filmen. De teologiska aspekterna av filmen är också mycket mer intressanta än de väldigt grunda sådana i del ett. De enda anledningarna till att den här filmen inte drar hem full pott är det som tidigare nämnda lite för slöa tempot och att det behövs en uppstramning av regin. Men, det ska sägas, Damien: Omen II rekommenderas varmt... helvetesvarmt (ja, jag kunde inte låta bli).

Betyg: 4 förbaskade korpar av 5 möjliga

Regi: Richard Donner

Manus: David Seltzer

Medverkande: Gregory Peck, Lee Remick, David Warner mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1976

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0075005/

Robert Thorn bor tillsammans med sin fru Katherine i Rom där han verkar som USA:s ambassadör. Men när Katerhine förlorar parets barn i barnsäng ställs Robert inför ett svårt val - adoptera ett väldigt liknande barn och bespara sin fru sorgen eller berätta sanningen för Katherine. Robert väljer det förstnämnda och en tid senare flyttar familjen till England. Fem år och en ny ambassadörspost senare börjar oförklarliga saker hända kring familjen och deras son, Damien...

Den nya serien i Franchise Hell blev alltså The Omen-serien (1976 - 2006) - något som förhoppningsvis kommer gå betydligt snabbare att ta sig igenom än föregående franchise. Inte minst eftersom det inte ens är hälften så många filmer det rör sig om. Hur som helst såg jag om första delen nu ikväll och tja, den var inte lika illa som jag kom ihåg den.

Jag brukar säga att jag hoppar över den här filmen och ger mig på uppföljaren, Damien: Omen II (1978), direkt istället. Första delens problem är de samma som jag kom ihåg dem: för långsam uppbyggnad, överspel så det står härliga till av bland annat den annars så duktige Gregory Peck och en del sjunkhålsstora luckor i manuset. Vad jag inte kom ihåg var den fantastiska scenografin, den Oscarsbelönade musiken (Jerry Goldsmith), den goda regin samt det vackra fotot.

Som ni förstår är det här en blandning som heter duga. I sina bästa stunder lyckas The Omen med riktigt kusliga och suggestiva scener, men i sina värsta blir den nästan en parodi på sig själv. De teologiska aspekterna av manuset känns väldigt daterade. Det var de säkert inte 1976 men för en generation som vuxit upp med diverse teologiskt kryddade skräckrullar blir det mest upprepning av gammal skåpmat. Intressant nog gäller inte samma sak för The Exorcist (1973) som fortfarande är förvånansvärt fräsch. Förvisso har alltså tiden sprungit ifrån The Omen, men filmer med liknande tematik från samma tidsperiod håller än. Det bör säga något om filmen i sig.

Den stora boven i dramat är David Seltzers manus. Det är långrandigt och skulle behöva skäras ner ordentligt. Men när Seltzers egen inställning är att "I did it strictly for the money" är det inte så konstigt att det är ett hafsverk. Richard Donner gör vad han kan i registolen och lyckas som sagt ganska bra. Men på det hela taget är The Omen inte en särskilt bra film. Här finns tekniska detaljer och grepp som är vida överlägsen filmen i sig. Med andra ord kommer jag nog fortsätta hoppa över den.

Betyg: 2 förvånansvärt svaga antikrists av 5 möjliga

För ungefär ett år sedan var jag så nere i personlig skit att jag tappade en fin tradition - att lista vilka tv-serier som gjort bäst från sig under året. I och med att det är två år sedan som den senaste rankingen publicerades är det inte lönt att jag gör något baserat på den. Flertalet serier på föregående lista har slutat gå och det är helt enkelt både enklare och mer praktiskt att börja om. Så här är 2011 års fem bästa tv-serier enligt Skitfinkultur. Varför inte tio serier längre? Helt enkelt för att jag inte har tid att titta lika mycket på tv som jag hade för två år sedan.

5. Stargate Universe

Den mest styvmoderligt behandlade serien på min lista fick bara två säsonger innan den lades ner i maj i år. Jag skrev till och med en artikel om den sorgliga pågående trend som säger att en science fiction-serie inte får mer än högst två säsonger. Stargate Universe var en fantastiskt välberättad rymdsåpa med stor potential. Må den vila i frid.

4. The Walking Dead

AMC:s zombieepos tappade ordentligt med fart i inledningen av andra säsongen men har stadigt repat sig sedan dess. Den är fortfarande en lysande karaktärsstudie av mänsklighetens mörkaste sidor men måste höja tempot ytterligare några snäpp för att kunna hota topp tre på listan.

3. Dexter

Efter en femte säsong som i mångt om mycket var en besvikelse har Dexter återigen lyckats med konststycket att få mig att bry mig om karaktärerna. Mordhistorien i årets säsong började väldigt lovande men blev snart ganska uppenbar (om de inte slänger ut en rejäl twist nu på slutet) och mjäkig. Det som är den nuvarande säsongens starkaste kort är just karaktärsutvecklingen hos de större birollerna. Jag ser redan fram emot säsong 7.

2. American Horror Story

Ja jäklar! En totalt utflippad spökhistoria med tillräckligt med rödfärg för att få den mest luttrade att kippa efter andan ibland. Riktigt mörk, på sina ställen nästan så det slår över till det parodiska, men årets stora överraskning för egen del. Om galenskaperna fortsätter med oförminskad styrka i nästa säsong finns här en happy camper!

1. Game Of Thrones

Aldrig har jag längtat så efter en andra säsong som jag längtar efter den till Game Of Thrones. Kungen av tv-serier under 2011 och har alla möjligheter att förbli det under nästa år. Välspelad, fantastiskt producerad och regisserad. Om ni inte sett serien än - gör det! Köp dvd-boxen i julklapp till dig själv. Det är en investering du kommer tacka dig själv för!

Regi: Gabriele Muccino

Manus: Steve Conrad

Medverkande: Will Smith, Jaden Smith, Thandie Newton mfl.

Produktionsbolag: Relativity Media/Overbrook Entertainment/Escape Artists

År: 2006

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0454921/

Trots bra sociala färdigheter och ett huvud på skaft har Chris aldrig riktigt lyckats i livet. När hans fru lämnar honom och deras son för att ta ett jobb på andra sidan landet inser Chris att drastiska förändringar är nödvändiga. Men det är inte lätt att balansera en praktikplats som inte ger någon lön (annat än chansen för ett välbetalt arbete), räkningar och sitt förhållande till sin son - något som Chris snart blir varse.

Film nummer två som mina analytiska små adepter har satt tänderna i på sistone. Jag såg The Pursuit Of Happyness när den först kom ut och var måttligt imponerad. Sedan dess har jag bland annat fått reda på att mycket av filmens handling är otroligt överdriven från den sanna historia den påstås vara inspirerad av. Bara det gör mig avogt inställd. Om du baserar en film på en sann historia, låt den då också vara sann! Strunta i det annars. Det är klart att så gott som alla filmer som drämmer till med "baserad/inspirerad av en sann historia" friserar sanningen lite, men här är det verkligen mer än just lite. Vad manusförfattaren Steve Conrad har gjort är att ta en inspirerande rags to riches-historia och gjort den till något av det mest sentimentala som synts på de amerikanska biodukarna de senaste fem åren.

Will Smith är den som räddar den här filmen från ett totalt magplask. I de scener som Smith har utan sin son (som spelas av hans riktige son, Jaden Smith) lyckas han bära upp sin roll väldigt väl. Scenerna tillsammans med Jaden Smith är en blandad kompott. Det är nog inte enkelt att spela mot sin egen son i en film som till stora delar ska visa på vilken misär de lever i, men ibland blir dialogen så stolpig att jag storknar. Priset går dock till scenen när de båda inte får plats på ett härbärge för natten och en smäktande gospelversion av Bridge Over Troubled Water spelas i bakgrunden. Regimässigt gör Gabriele Muccino vad han kan med Conrads väldigt träiga manus. Han har ett fint öga för skådespelarregi och utan det hade det här blivit en kalkon som heter duga.

Som ni märker kan jag inte såga den här filmen helt. Här finns ansatser till något riktigt bra, men när Conrad inte litar på sin egen historia utan slänger in onödig sentimentalitet närhelst han kan kan det inte bli mer än ett godkänt betyg.

Betyg: 2 funkiga 80-talssoundtrack av 5 möjliga

Regi: Jim Wynorski

Manus: Jim Wynorski & Steve Mitchell

Medverkande: Kelli Maroney, Tony O'Dell, Russell Todd mfl.

Produktionsbolag: Concorde Pictures & Trinity Pictures

År: 1986

Längd: 77 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090837/

Ett gäng tonåringar bestämmer sig för att stanna kvar på gallerian efter stängningsdags för att festa loss. Vad de inte vet är att gallerians nya säkerhetssystem, autonoma robotar, har fått sina system överladdade av ett blixtnedslag och löper amok!

Chopping Mall är något av det roligaste jag sett i år. Jag har länge trott att den här filmen skulle handla om en yxmördare ala Jason Vorhees eller något och därför inte orkat bry mig bortom den kitschiga titeln. Men kitschfaktorn skruvas upp till elva när Jim Wynorski släpper lös något som liknar en blandning mellan cylonerna från originalversionen av Battlestar Galactica (1978 - 1979) och roboten från Rocky IV (1985). Satt till ett soundtrack som andas så mycket 80-tal det bara kan lyckas Chopping Mall tangera alla 80-talsfenomen redan under filmens öppningsscen. När filmen dessutom är producerad av makarna Corman och regisserad av exploitationlegenden Jim Wynorski vet man att det här kommer bli kul!

Skådespelarna är givetvis usla och förtjänar knappt att nämnas. Den enda som jag och min bisittare Niklas lade på minnet var Suzee Slater. Med det namnet måste man ha gjort porr, resonerade vi. Men nej, Suzee Slater hade en kort karriär som b-skräckfilmsskådis fram till tidigt 90-tal. Det första som dyker upp när man googlar hennes namn är hennes topless-scen från den här filmen, så nu vet ni att ni har med en klassproduktion att göra.

Det är klart att det här inte är en bra film som sådan. Vad det däremot är är underhållning på riktigt hög nivå. Lämna hjärnan i dörren, korka upp valfri kolsyrad dryck och njut av en kitschklassiker från när 80-talet var som mest 80-tal.

Betyg: 4 nej, jag kan trots allt inte ge den en femma av 5 möjliga