Regi: Thomas McCarthy

Manus: Thomas McCarthy

Medverkande: Paul Giamatti, Amy Ryan, Alex Shaffer mfl.

Produktionsbolag: Everest Entertainment/Fox Searchlight Pictures/Groundswell Pictures mfl.

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606392/

Mike Flahrety är en hårt prövad advokat vars firma håller på att gå omkull. Han är dessutom tränare för ett värdelöst brottningslag på den lokala high schoolen och börjar få panikattacker. För att få firman och familjen att gå runt lyckas Mike få vårdnaden om en äldre man som har begynnande demens. Mike sätter mannen på ett hem, trots att han svurit inför rätten att mannen ska få bo hemma. Situationen kompliceras ytterligare när den äldre herrens barnbarn kommer för att bo med honom.

Som jag varit inne på i tidigare recensioner gillar jag verkligen Paul Giamatti och hans sätt att i princip alltid spela i grunden godhjärtade karaktärer som det bara går åt helsike för. Win Win är dock Giamattis svagaste film på länge. Det är visserligen inte hans fel utan felet ligger snarare hos regissören och manusförfattaren Thomas McCarthy. McCarthy har tidigare visat fingertoppskänsla som manusförfattare till bland annat The Station Agent (2003) och en av mina personliga favoritfilmer Up! (2009). Den fina karaktärsförståelsen han visat i dessa verk blir mest till en pekoral tv-special i Win Win. Filmen dras ut i långa sjok där inte särskilt mycket händer. Den är välspelad, med både tidigare nämnda Giamatti och Bobby Cannavale i en riktigt rolig biroll, men historien sticker inte ut på något sätt. Det är dock kul att se Burt Young i en film igen.

Även om Win Win inte är någon fantastisk ögonöppnare på något sätt är det trots allt en ganska mysig historia med flera roliga scener och detaljer. Den riskerar dock att snabbt försvinna från mitt minne och bli just ännu en "den-där-lite-mysiga-filmen". Dessutom känns slutet mer än lite påklistrat och ganska ologiskt när man börjar analysera det. Så, bra underhållning för stunden, men för lättviktigt för ett högre betyg.

Betyg: 3 Burt Youngs i morgonrock av 5 möjliga

Jag tror jag och min vän Niklas tillsammans lyckades hålla den lokala videobutiken i Hörby öppen några år på egen hand. En av favoriterna bland alla kitschiga mästerverk från 80-talet blev snabbt Jackie Chan och hans filmer. Hyrd på vinst och förlust mest på grund av den löjliga titeln blev Kuai Can Che (Wheels On Meals, 1984) vår första kontakt med den snabbsparkande kampsportsmästaren. En fullständigt speedad film, ibland så dålig att den är bra men alltid med ett jäkla tempo. De tre stora kung fu-stjärnorna under tidigt 80-tal - Jackie Chan, Yuen Biao och Sammo Hung - är alla i toppform, men det var framförallt en scen som bet sig fast, komplett med engelsk dubb:

Scen: "Another round!"

Slutstriden i filmen står mellan Jackie Chan och Benny "The Jet" Urquidez. För den som inte känner igen Urquidez är han troligen en av de främsta, kanske till och med den främste, tävlingskampsportaren genom alla tider. Urquidez har enligt somliga källor aldrig förlorat en match men hans officiella statistik listar en enda förlust på hans 51 professionella kickboxnings- och Muay Thai-matcher. Urquidez varvade sin karriär i ringen med diverse filmroller. Scenen nedan räknas generellt inte bara som en av bästa scener Urquidez filmat utan en av de bästa kung fu-scenerna genom alla tider. Jag kan bara respektfullt hålla med.

Av någon anledning funkar inte den vanliga Youtube-länken idag. Följ den här länken istället.

När Mulholland Drive (2001) gick upp på biografer världen valde SF att ignorera det faktum att det var ett verk av en Oscarsnominerad regissör, David Lynch, och att filmen rönt stor uppmärksamhet internationellt. Det var också vid den här tiden svårt för vanliga dödliga att få tag på import-dvd:s på ett enkelt och billigt sätt. En misslyckad resa till Danmark satte stopp för mina planer att kunna se filmen i Köpenhamn, så jag trodde att jag snällt fick vänta på en engelsk dvd-utgåva innan jag kunde grotta ner mig i min favoritregissörs senaste verk.

Det året bodde min dåvarande flickvän i Zürich, Schweiz, och under sommaren åkte jag ner för att hälsa på henne. Under en solig eftermiddag, strosande i Zürichs alltför dyra kvarter, såg jag en poster för Mulholland Drive! Den visades på en liten, inrökt biograf - en minst sagt perfekt miljö för filmen ifråga. Den kvällen fick jag äntligen se den efterlängtade filmen, den första av Lynch jag såg på stor duk, och förnyade min kärleksrelation till i mitt tycke den främste filmberättaren i vår tid. Filmen i sig var fullkomligt magisk, med en publik i salongen som inte sa ett knyst utan lät filmen tala för sig själv. När nedanstående scener rullades upp på vita duken stod håren på mina armar rakt upp. De gör sig inte särskilt bra i sämre Youtube-kvalitet, så om ni någonsin får chansen att se Mulholland Drive på duk - ta den!

Scen: "No hay banda!"

Efter en dröm drivs filmens två protagonister till klubben Silencio där följande uppträdande äger rum. Det är ytterst svårt att förklara utan att hoppa in i en filmanalys, så njut helt enkelt av ljud, ljus och bild. Den andra länkade scenen följer direkt efter den första. Kunde inte hitta ett bra klipp där de satt ihop.

Regi: Marcus Nispel

Manus: Thomas Dean Donnelly/Joshua Oppenheimer/Sean Hood (efter Robert E. Howards böcker)

Medverkande: Jason Momoa, Stephen Lang, Rachel Nichols mfl.

Produktionsbolag: Nu Image Films/Millennium Films/Paradox Entertainment

År: 2011

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816462/

Conan, född på slagfältet, växer upp i nordligaste Cimmeria. När Khalar Zym, nekromantiker och krigsherre, stormar byn där Conan och hans far bor blir detta början på en livslång vendetta mot Zym. Men när han till sist får upp spåret inser Conan att det är mer på spel än hans egen hämnd...

Jag tror inte jag läst en enda positiv recension av den här filmen. Personligen har jag aldrig förstått mig på originalfilmernas storhet. Det är klart att de är påkostade kitschäventyr med en usel Arnold Schwarzenegger i en ganska underhållande roll, men vad jag inte förstår är hur diverse filmkritiker helt seriöst kan höja dem till skyarna. Det är okej underhållning, men inte så mycket mer. Jag förväntade mig något liknande, kanske lite sämre, av den här filmen. Döm min förvåning när det visade sig att det här inte alls var så dåligt som jag letts till att tro.

Missförstå mig inte, det här är kitschäventyr i fantasysetting, precis som filmerna från 80-talet. Det som funkar mycket bättre är däremot Jason Momoa som Conan, det mycket högre tempot och de väldigt välgjorda actionscenerna. Momoa, som jag tidigare skrivit om som en av de blivande stora actionstjärnorna, gör en mycket mer mänsklig Conan än Arnold (kanske inte så svårt...) och han kan faktiskt leverera sina repliker utan att staka sig vilket är en annan fördel. Momoa verkar helt enkelt så mycket mer trovärdig som Conan och stämmer mer överrens med den karaktär jag läst åtminstone en del om i Robert E. Howards historier. Här finns en del andra bra skådisar också, såsom Stephen Lang som Khalar Zym och Ron "Apmannen" Pearlman i en liten roll som Conans far. Rachel Nichols verkar dyka upp i alla möjliga franchiser, exempelvis Star Trek (2009) och G.I Joe: The Rise Of Cobra (2009), och gör där liksom här ganska bra ifrån sig utan att glänsa.

Manuset är väldigt enkelt men fungerar oftast för sitt syfte. Det finns några logiska luckor som är riktigt svåra att förklara dock men om man är villig att lämna hjärnan i dörren funkar både berättelse och dialog förvånansvärt bra med flera roliga one-liners värdiga Arnold. Regin är okej utan att utmärka sig, men produktionen är ofta väldigt snygg. Flera blinkningar åt originalet finns också och på det hela taget är det här en mycket bättre film än Conan The Barbarian från 1982. Om du vill ha ett roligt, våldsamt och nostalgiskt matinéäventyr - ta en titt!

Betyg: 3+ hästknocken är med! av 5 möjliga

Internationell engelsk titel: The Troll Hunter

Regi: André Øvredal

Manus: André Øvredal & Håvard S. Johansen

Medverkande: Otto Jespersen, Glenn Erland Tosterud, Johanna Mørck mfl.

Produktionsbolag: Filmkameratene A/S & Film Fund FUZZ

År: 2010

Längd: 103 min

Land: Norge

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1740707/

En trio högskoleelever gör ett specialarbete om de allt vanligare björnattackerna i Norge när de stöter på Hans - en trolljägare som är trött på allt hemlighetsmakeri kring trollen och den usla lön och förmåner han får som Norges ende av sitt slag. Studenterna är minst sagt skeptiska till mannens berättelse, men bestämmer sig för att följa efter honom ut i skogen. Det blir början på ett äventyr de inte kunnat föreställa sig.

För cirka tio år sedan var jag så trött att jag kunde spy på alla mockumentaries filmade med skakig handkamera som försökte casha in på de framgångar The Blair Witch Project (1999) rönte. Skillnaden mellan efteraparna och den nämnda filmen var att The Blair Witch Project hade en historia att berätta. Även om den var till stora delar improviserad kändes det fräscht. Trolljegeren är en av de få filmer jag sett sedan 1999 som lyckas med samma bedrift - sätta till synes vanliga människor framför kameran och få dem att agera ut en historia som känns trovärdig och spännande.

André Øvredals manus och regi är båda fantastiska. Øvredal har en känsla för dialog som verkar trovärdig samtidigt som den i sina bästa stunder är förbaskat underhållande. Otto Jespersen äger hela filmen som trolljägaren. Han fick mig att tänka på en gammal västernhjälte som tröttnat på att rädda dagen när han inte får något tack för det. De övriga skådespelarna är också bra, även om de huvudsakligen spelar andrafiol åt både Jespersen och berättelsen. Manuset är som sagt mycket bra, men det hade inte funkat om man inte lagt ner så pass mycket tid som man gjort på de väldigt snygga specialeffekterna. Trollen är riktigt välgjorda och bara det faktum att man valt att lägga slutscenerna i Jotunheim tyder på dels kunskap om nordisk mytologi och dels ett otroligt vackert vinterlandskap.

Det enda jag egentligen har att anmärka på är att jag ibland faktiskt skulle vilja att filmen var lite mer polerad och producerad. I de riktigt mörka scenerna blir det mycket spring med kameran och det är svårt att se vad som pågår. Trots det välskrivna manuset finns det också en och annan logisk lucka som stör. Men som helhet är detta en film jag rekommenderar varmt.

Betyg: 4+ mer troll åt folket! av 5 möjliga

Regi: Evan Glodell

Manus: Evan Glodell

Medverkande: Evan Glodell, Jesse Wiseman, Tyler Dawson mfl.

Produktionsbolag: Coatwolf Productions

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1242599/

Woodrow och Aiden är två barndomsvänner som spenderar merparten av sin tid med att bygga diverse improviserade vapen för deras påhittade gäng The Medusa. En utekväll träffar Woodrow Milly och kärlek spirar direkt. Men när Milly bedrar Woodrow börjar en nedåtgående spiral i vännernas liv - något som ska få konsekvenser för deras framtid.

Ja jisses, jag läste "inspirerad av Mad Max 2 (1981)" i en recension och jag var såld. Vad jag inte hade räknat med var att recensionen menade att den först och främst handlar om två idioter som är besatta av filmen i fråga. Evan Glodells egoprojekt (manus/regi/huvudroll) är ett magplask som heter duga. Har ni sett en studentfilm någon gång vet ni vad ni har att vänta er i kvalitet. Det är uselt filmat, dålig redigerat och har ett så pretentiöst manus så jag bara vill spy. Ja, det finns få känslor som är så överjävliga som att bli bedragen (been there, done that) men även om det är en lysande källa för depression måste man vara duktig tappad bakom en vagn för att faktiskt låta det gå så långt som det gör i den här filmen. Det är det som är mitt stora problem med den här filmen - de överdrivna reaktionerna. Dessa gör att man inte kan känna för karaktärerna och ett drama där man inte bryr sig om karaktärerna är bara överflödigt.

Jag vet ärligt talat inte vad jag kan säga mer om den här filmen. Den är så jäkla ointressant att jag faktiskt har svårt att komma ihåg mer än en handfull scener trots att det bara var några timmar sedan jag såg filmen. Nåväl, undvik.

Betyg: 1 pretentiös skithög av 5 möjliga

Regi: Thor Freudenthal

Manus: Jackie Filgo/Jeff Filgo/Gabe Sachs/Jeff Judah (efter Jeff Kinneys bok med samma namn)

Medverkande: Zachary Gordon, Robert Capron, Rachel Harris mfl.

Produktionsbolag: Color Force/Dayday Films/Dune Entertainment III

År: 2010

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1196141/

Greg ska börja högstadiet och är livrädd för att inte passa in. Saker och ting blir inte bättre av hans metalhead till storebror eller att han bäste vän, Rowley, inte har någon som helst koll på sociala koder. Det blir ett omtumlande år för Greg när han försöker hitta sin plats i det sociala minfält som är högstadiet.

Jag... vet inte. Skyll på postern, mitt generella ointresse för modern barnlitteratur eller tusen andra grejer - jag hade aldrig hört talas om Jeff Kinneys bokserie innan den här filmen. Vad jag har förstått har den blivit minst sagt framgångsrik och jag kan förstå varför. Det här är så lättsmält som något kan bli och därmed enkelt att sälja in. Det behöver inte vara något negativt i sig, men Diary Of A Wimpy Kid kan vara något av det mest slätstrukna och tillrättalagda jag sett på år. Ja, jag förstår att den här filmen först och främst riktar sig till barnfamiljer, men att presentera en så här puckad historia är ett hån mot barns intelligens. Se på J.K Rowling! Hon lyckades förtrolla en hel värld, vuxna som barn, men en saga som var lika delar komplex som enkel.

Nåväl, det här är som ni säkert förstått, riktigt dumt och trist. Barnskådespelarna gör sitt jobb, inte mer och inte mindre, men när manuset är så fruktansvärt illa skrivet och hela tiden vill återkomma till de mest klyschiga poängerna den kan ta blir det 94 minuter av plåga. Jag var beredd att ge filmen ett godkänt betyg om det inte varit för att Greg är en riktig skitstövel till karaktär som egentligen inte förändras under filmens gång. Här finns några få roliga detaljer, men när en films budskap till barn är att det är okej att vara en elak jävel så länge du kan göra en nobel gest då och då kan jag inte annat än att såga den längs med fotknölarna.

Betyg: 1 åh herregud, det här är en franchise! av 5 möjliga

Regi: Joe Johnston

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Chris Evans, Hugo Weaving, Hayley Atwell mfl.

Produktionsbolag: Marvel Enterprises/Marvel Studios/Marvel Entertainment

År: 2011

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0458339/

Steve Rogers är en väldigt viljestark men dessvärre också sjuklig ung man. Hans sjukdomar förhindrar honom att ta värvning i armén för att slåss mot Hitler. När en professor uppmärksammar Rogers viljestyrka och mod erbjuder han honom en chans att delta i ett experimentellt program för att skapa en "supersoldat". Samtidigt, i Nazi-Tyskland, håller den topphemliga organisationen HYDRA på med experiment som kan vinna kriget i Tysklands och HYDRAS ledare Red Skulls favör.

Captain America har alltid varit en av mina favoriter i Marvels universum. För den icke-insatte kan idén med en ultra-amerikansk superhjälte verka som osmaklig propaganda, men sanningen kunde inte vara längre ifrån detta. Captain America var propaganda på 1940-talet, det stämmer, men karaktären har genom åren genomgått flera förändringsprocesser - inte sällan kopplade till vad som hände i USA vid tidpunkten. Captain America har varit en bra måttstock på hur USA:s image utåt inte alltid överensstämmer med vad folket tycker. Nåja, innan jag spinner iväg alltför mycket, låt oss se hur filmen förvaltar en av Marvels mest klassiska hjältar!

Detta är i mitt tycke den bästa superhjältefilm från Marvel sedan Iron Man (2008). Den som kan sin seriekanon blir serverad otroligt många fina inlägg genom filmen och det är bara att applådera filmskaparnas känsla för detaljer. Chris Evans är mycket bra i huvudrollen som Steve Rogers/Captain America. Evans har ett bra utseende för rollen och klarar av att fylla ut både sin muskulösa inkarnation som sin sjukliga. Jag är bara lite förvånad över att Marvel valde just Evans med tanke på att han redan spelat en annan Marvelhjälte, The Human Torch, i de två filmerna om The Fantastic Four (2005 - 2007). Det kan bli lite problem om Marvel vill, som man har visat med sina senaste filmer, väva in alla hjältar i en och samma värld - precis som serierna. Nåja, medan Evans kan bära upp sin roll riktigt bra är det Hugo Weaving som Johann Schimdt/Red Skull som äger varenda scen han är med i. Weaving är perfekt som skurk och levererar sina repliker med en självklarhet som är få förunnat. Även birollsskådespelarna, speciellt Tommy Lee Jones, är riktigt bra.

Designmässigt är filmen väldigt snygg med en slags retrofuturistisk tolkning av 1940-talet. Det är lite steampunk, lite Band Of Brothers (2001) och jag skulle inte bli helt förvånad om filmen kniper någon Oscarsnominering för Bästa Kostym eller liknande. Manuset lyckas ta en väldigt enkel historia och göra den bra och spännande. Det här är ett klassiskt matinéäventyr av yppersta klass. Regissören Joe Johnston har inte haft en lysande karriär som regissör innan. Hans senaste, i min bekantskapskrets ivrigt hatade, film The Wolfman (2010, hej Peter!) lämnade mycket över att önska och hans bakkatalog är fylld av mer eller mindre pinsamma bravader. Johnstons regi här är bra, men är inte i klass med filmens övriga element. Framförallt "missar" han många uppenbara chanser för att ge sin film ett säreget bildspråk. Hans skådespelarregi är bra, men jag är rädd för att Johnston inte riktigt har ögat för regi. Vad han har är ett ganska roligt sätt att väva in filmiska citat från andra produktioner han arbetat på (dock inte som regissör) så som Raiders Of The Lost Ark (1981) och Return Of The Jedi (1983). För en matinéfilmsälskare som mig är dessa rent ögongodis!

Jag har svårt att bestämma mig för ett betyg för Captain America: The First Avenger. Jag är så färgad av mitt eget förhållande till karaktären (jag spenderade trots allt sex månader med honom i samband med min mastersuppsats) att jag funderade om jag ens kunde sätta ett rättvist betyg för filmen ifråga. Sen insåg jag att om filmen kunde imponera mig trots min förkunskap och underhålla mig så skulle det vara ett väldigt högt betyg i sig. Därför:

Betyg: 5- ge mig The Avengers (2012) nu! av 5 möjliga