Regi: Greg Mottola

Manus: Simon Pegg & Nick Frost

Medverkande: Simon Pegg, Nick Frost, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films

År: 2011

Längd: 104 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), troligen 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1092026/

Clive och Graeme är två brittiska serietidningsnördar som precis har uppfyllt sin livslånga dröm om att åka till USA för att gå på Comic Con. För att avrunda sin resa tänker vännerna åka till de mest kända platserna i södra USA där utomjordingar har "siktats". Utanför Area 51 får de dock sitt livs chock - en utomjording vid namn Paul behöver deras hjälp.

Simon Pegg och Nick Frost har gjort sig kända som nördkomikerna nummer ett i Storbritannien - inte minst genom sina filmer Shaun Of The Dead (2004) och Hot Fuzz (2007). Stilen i Paul är lik tidigare nämnda filmer, men dragen till sin spets. Tyvärr blir det heller inte lika roligt när referenser staplas ovanpå varandra in absurdum. Det blir lite som Family Guys parodi på Robot Chicken: "Haha, those shows existed!".

Pegg och Frost har som vanligt fantastisk kemi tillsammans och får mycket hjälp av Seth Rogen som röstskådespelare till Paul. Jag brukar vara allergisk mot Rogen men här lyckas han faktiskt över all förväntan. Problemet med karaktären Paul och filmen i stort är att man aldrig riktigt blir klok på vilken nivå Pegg och Frost vill lägga skämten i manuset. Vissa saker är riktigt roliga men lika ofta, om inte oftare, faller skämten bara platt och man sitter mest och skakar på huvudet. Greg Mottolas regi faller inom hans vanliga stil - referenser på referenser och filmiska citat - och även om det stundtals är charmigt blir det till slut ganska tröttsamt.

Paul är ingen dålig film, men efter filmografin som Pegg och Frost tidigare varit med i är det en besvikelse. Bättre kan ni.

Betyg: 3 varför inte göra en film om välanpassade sci-fi fans? av 5 möjliga

Regi: Duncan Jones

Manus: Ben Ripley

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan, Vera Farmiga mfl.

Produktionsbolag: The Mark Gordon Company

År: 2011

Längd: 93 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0945513/

Colter Stevens, kapten i amerikanska flygvapnet, vaknar upp i vad han bara kan förstå som en annan mans kropp. Han befinner sig på ett tåg på väg till Chicago - ett tåg som exploderar. Plötsligt finner sig Stevens i sin egen kropp, i någon form av kapsel, och informeras om att han blivit rekryterad till ett topphemligt regeringsprogram med syfte att stoppa terrorhandlingar. Det visar sig nämligen att Stevens har genom kapseln förmågan att återuppleva de sista åtta minuterna i en död människas liv och på så vis försöka förstå vad som hände med tåget och förhindra en ny terrorattack.

Oh yes, it's a mindfuck. Dessvärre inget vidare bra... sinnesligg, utan ett typexempel på hur en bra idé kan förstöras med överdriven sentimentalitet, logiska luckor i manuset stora att köra ett tåg (ha!) igenom och en brist på fokus. Ben Ripley har skrivit ett manus som försöker göra så många olika saker att det tyvärr faller platt. Det är en kärlekshistoria (vilken är ganska störande om man analyserar vad som verkligen händer), en thriller, sci-fi och ett trevande försök till samhällskritik. Allt detta på 93 minuter. Det funkar inte. Speciellt dumt blir slutet - en slags kompromiss med både manuset och den inom-diagetiska vetenskapen.

Jake Gyllenhaal gör som alltid en helt okej roll. Jag börjar tro att den mannen kan spela vad som helst i vilken film som helst. Dessvärre kan jag inte säga det samma för Michelle Monaghan som gör ett väldigt oinspirerat kärleksintresse.

Duncan Jones, son till David Bowie, har nu fått mig entusiastisk inför både hans förstlingsverkMoon (2009) och den här filmen och jag tror fortfarande att killen har potential. Till sin nästa film bör han dock se över sitt val av manusförfattare.

Betyg: 2- alternativa tidslinjer av 5 möjliga

Regi: Don McKellar

Manus: Don McKellar

Medverkande: Don McKellar, Sandra Oh, David Cronenberg mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media

År: 1998

Längd: 95 min

Land: Kanada/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), troligen 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0156729/

Det är sista natten på mänsklighetens existens. Som om inte det vore nog är Patrick Wheeler inbjuden till att fira fejkjul tillsammans med en släkt som han inte tål. Samtidigt försöker Sandra desperat nå sin man för att spendera planetens sista timmar med honom och Duncan gör sin sista dag på gasbolaget för att tacka kunderna för lång och trogen tjänst. Det här är berättelsen om Jordens sex sista timmar. Vad skulle du göra?

All hail Wikipedia! Om inte denna underbara sida funnits hade jag troligen aldrig hört talas om den här kanadensiska independentrullen. Don McKellar har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i en väldigt annorlunda version av apokalypsen utan zombies, sjukdomar eller naturkatastrofer skildrade genom ett Michael Bay-filter av explosioner. Istället fokuserar McKellar på det psykologiska samspelet mellan karaktärerna och ställer frågan vad var och en av dessa skulle göra under sina sista timmar i livet. Det låter som ett väldigt tungt och jobbigt ämne, men McKellar har lyckats skriva ett både rörande och ofta väldigt roligt manus. Absurditeterna avlöser varandra, exempelvis David Cronenberg (ja, den David Cronenberg) som den extremt plikttrogne chefen för stadens gasverk. Den svarta galghumorn överskuggar dock aldrig den väldigt medmänskliga tonen i filmen och när slutscenen kommer bjuds vi på ett ögonblick som verkligen grep tag i mig.

Skådespelarna, med Sandra Oh som största stjärna, är överlag väldigt bra. McKellar själv gör en väldigt bra tolkning av en på ytan otroligt cynisk man som har större djup än man kan tro vid första anblicken. Han har även lyckats med en väldigt minimalistisk och bra regi och det är inte utan att tankarna förs till dogmafilm. Last Night rekommenderas varmt till alla som vill se en annorlunda film om civilisationens fall. Se bara upp så ni inte får tag i den romantiska komedin med samma namn!

Betyg: 4+ lojala anställda av 5 möjliga

Regi: Henry Joost & Ariel Schulman

Manus: ? (se recension för förklaring)

Medverkande: Yaniv Schulman, Ariel Schulman, Angela Wesselman-Pierce mfl.

Produktionsbolag: Supermarché/Hit The Ground Running Films

År: 2010

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), gränsfall mellan 7 och 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1584016/

Yaniv Schulman är en frilansfotograf som en dag får en målning föreställande ett av sina fotografier skickad till sig. Avsändare är det åttaåriga konstnärliga underbarnet Abby. De två inleder en tät mejlkontakt och Abby skickar allt fler tavlor till Yaniv. Yanivs bror, Ariel, och hans kollega Henry, bestämmer sig för att dokumentera förhållandet mellan Yaniv och Abby - ett förhållande som blir allt mer komplicerat då Abbys storasyster Megan verkar ha blivit upp över öronen förälskad i Yaniv.

Catfish är en svår film att skriva en synopsis på eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket. Den stora frågan som debatterats runt nätet sedan filmen kom är om det här är en dokumentär eller en så kallad mockumentary. Jag började se filmen med uppfattningen att det skulle vara det sistnämnda. Jag hade ingen aning om debatten som rasat om filmens autencitet sedan innan och nu vet jag ärligt inte vad jag ska tro. Om det är en mockumentary är det den skickligaste uppbyggda sådan jag sett. Samtidigt vill jag inte, av flera olika skäl, att det ska vara en mockumentary. Om det är det finns det vissa grava tvivelaktigheter i hur man använder skådespelare.

Autentisk eller inte är det här en fruktansvärt bra film som sätter fingret på många i vår tid viktiga frågor. Vad är egentligen kärlek i den digitala eran? Hur pratar vi med varandra på nätet kontra i verkliga livet? Kan jag lita på att personer jag inte träffat förr inte ljuger om sig själva online? Samtidigt som Catfish tar upp alla dessa frågor är det en ofta djupt rörande film om identitetssökande genom digitala medier ställt mot verkligheten.

Jag rekommenderar att alla ser den här filmen för att bilda sig en egen uppfattning om dess autencitet samt för att se något riktigt jävla bra.

Betyg: 5 kattfiskar i cisterner av 5 möjliga

Regi: Zack Snyder

Manus: Zack Snyder & Steve Shibuya

Medverkande: Emily Browning, Jena Malone, Abbie Cornish mfl.

Produktionsbolag: Lennox House Films

År: 2011

Längd: 110 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0978764/

Baby Doll blir inspärrad på ett mentalsjukhus för kriminella för ett brott hon inte begått. Hon får reda på att hon har fem dagar att hitta ett sätt att rymma innan hon ska genomgå en lobotomering. Sjukhuset visar sig dock vara en front för något helt annat och Baby Doll är inte vilken tjej som helst...

Ja, jisses, var ska jag börja? Att Zack Snyder har varit tongivande för 00-talet med sin stil i exempelvis 300 (2006) är ingen överdrift. Även om jag personligen avskydde stuket på nämnda film måste jag ändå applådera nytänkande gällande modern teknik när jag ser det. Sucker Punch är filmen som får 300 att verka lågmäld och subtil. Och jag måste, hur mycket det än tar emot, säga att jag gillade den här filmen. Sucker Punch är inte lika mycket en film som det är en visuell åktur. Jag tror aldrig jag har sett något som liknar en serietidning lika mycket på vita duken. Ironiskt nog tar inte ens Snyders adaption av Watchmen (2009) lika mycket inspiration från serietidningarnas värld. Jag tror inte Snyder kan komma mycket längre än så här med sin estetik.

Anledningen till jag ovan beklagade mig för att jag blir tvungen att erkänna att jag gillar den här filmen är att ingenting med den är särskilt bra vid närmre granskning. Manuset är dåligt, med vissa få ljusglimtar, skådespelet duger men inte så mycket mer och någon riktig dramaturgisk kurva finns inte att uppbringa. Men sen drar Snyder igång med att brassa på allt han tycker är häftigt och sätter det till helt okej covers av klassiska rocklåtar (även om jag skulle föredragit originalversionerna). En film där snygga tjejer slåss mot steampunktyskar i förstavärldskrigsmundering till Jefferson Airplanes White Rabbit för att i nästa sekund slåss mot en drake till Iggy Pops Search & Destroy är helt okej i min bok.

Jag känner dock att jag måste ge en brasklapp till - Snyder är mer än påtagligt gubbsjuk. Jag brukar inte reagera på om en film tar sig friheter med tveksamma vinklar, kameraarbete etc, men när det som här rör sig om tjejer som ska vara i övre tonåren/tidiga 20-årsåldern får jag lite dålig smak i munnen ibland. Men vad fan, jag kan släppa det för adrenalinrushen som actionscenerna ger. CGI används för en gångs skull för att skapa miljöer man troligen aldrig skulle kunna skapa med modeller. Bara det ska premieras.

Betyg: 3+ riktigt kluvna recensenter av 5 möjliga

Regi: Lars von Trier

Manus: Lars von Trier

Medverkande: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland mfl.

Produktionsbolag: Zentropa/Memfis Film/Slot Machine mfl.

År: 2011

Längd: 136 min

Land: Danmark/Sverige/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1527186/

Justine och Michael är på väg till sin bröllopsmottagning där släkt och vänner väntar. Stämningen är spänd då bland andra Justines mor, en kvinna med ungefär lika mycket social kompetens som en bulldozer, medverkar. Justine själv mår uppenbart inte särskilt bra och festen slutar i total katastrof. En tid senare återvänder Justine till huset där allt gick snett för att hennes syster ska ta hand om henne under den djupa depression hon hamnat i efter sitt havererade äktenskap. Samtidigt står hela världen inför en annalkande katastrof - en tidigare oupptäckt planet i solsystemet har brutit sin bana om är på väg mot Jorden.

Okej, oavsett vad von Trier sa eller inte sa under Cannes-festivalen nyligen kommer jag inte väga in detta i recensionen av danskens senaste film. Varför? För att det helt enkelt inte är relevant. Det finns många excentriska filmskapare och von Trier är bara ännu en av dessa. Så, avklarat. Dessvärre, oavsett nazisnack på presskonferenser eller inte, är von Triers Melancholia en riktig skitfilm.

Det huvudsakliga problemet finns att läsa i min synopsis - en historia om depression, systerskap och... en planet på väg att krocka med Jorden?! Den här uppdelningen ger en totalt galen slutprodukt som inte hänger ihop någonstans. Om von Trier hade fokuserat på en eller kanske två av historierna (exempelvis depression och annalkande förstörelse av Jorden) skulle filmen kanske ha funkat - nu blir det en tunn och vattnig soppa som efter den första halvtimmen förlorade det lilla driv i historien den ändå lyckats bygga upp.

Det värsta är att här finns potential till något riktigt bra. Skådespelarna finns där (även om Dunst varit bättre) och det är riktigt kul att bland andra se Alexander Skarsgård utanför True Blood igen. Fotot är många gånger utsökt (Trollhättan har aldrig varit vackrare) och det finns små korn av genialitet utspridda här och där under filmens 136 minuter. Men det här räcker inte, Lasse! Det här är det sämsta av von Trier jag sett och en fruktansvärd besvikelse. Det som hade kunnat bli så bra slutar nu i ett pretentiöst magplask från tians trampolin. Undvik.

Betyg: 1+ man får ta det goda med det onda, men fan Lasse, det här sög av 5 möjliga

Regi: Woo-ping Yuen

Manus: Lung Hsiao/See-Yuen Ng/Woo-ping Yuen

Medverkande: Jackie Chan, Siu Tien Yuen, Jang Lee Hwang

Produktionsbolag: Seasonal Film Corporation

År: 1978

Längd: 111 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), gränsfall mellan 11 och 15 år

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0080179/

Wong (i den dubbade versionen "Freddy") är en ganska odräglig typ som gillar att lägga sig i andras angelägenheter - speciellt när det handlar om möjligheten att kunna hamna i slagsmål. Wongs far, en vördad kung fu-mästare, ser inget annat val än att skicka sin son till den legendariske Sua Hua Chi (dubbad som "Sam Seed") för att lära honom disciplin och hårt arbete.

Jackie Chan är en av mina husgudar och har varit så sedan jag och min gode vän Niklas en sömning lördagseftermiddag hyrde Kuai can che (Wheels On Meals, 1984) i den lokala videobutiken. Chan har som bekant haft en väldigt lång karriär och även om vissa av hans filmer från 70-talet är sevärda brukar det vara ganska långt emellan guldkornen. Sen, 1978, kom Drunken Master. Det här är i min mening en av de definitiva kung fu-filmerna med bländande koreografi, action och den typiska slapstickhumorn som gjorde Chan så pass känd i västvärlden.

Att försöka sig på någon form av narrativ analys av den här filmen är dömt att misslyckas på förhand - det är på sin höjd fem minuter dialog på varje kvarts fighting. Detta är inte något dåligt - det är så här jag vill ha mina kung fu-filmer - snabbt berättade och med blixtsnabb fighting utan vajrar eller linor. Det som höjer Drunken Master över Chans övriga filmer från 70-talet är den tidigare nämnda humorn. Den karakteristiskt usla dubben på min utgåva gör filmen troligen bara ännu roligare (svårt att säga om man inte kan kantonesiska och kan fatta originalet). Det är ytterst låg nivå på humorn men den genomförs med sådan kärlek att jag inte kan annat än smälta.

Det här är ingen bra film, det vore att ta i, men det är kunglig underhållning som bör ses om och om igen. Rekommenderas hjärtligt!

Betyg: 5 skrumplevrar av 5 möjliga

Regi: Matthew Vaughn

Manus: Ashley Miller/Zack Stentz/Jane Goldman/Matthew Vaughn

Medverkande: James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon

Produktionsbolag: Marvel Studios/20th Century Fox mfl.

År: 2011

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1270798/

Charles och Eric växer upp i minst sagt olika miljöer. Den unge Eric upptäcker i nazisternas koncentrationsläger att han har förmågan att kontrollera metallföremål samtidigt som Charles, i en annan del av världen, upptäcker att han kan läsa människors tankar och influera dem. Många år senare träffas de båda när Erics plågoande från koncentrationslägret hotar världen.

X-Men har sedan tonåren varit en av mina favoritserier och jag skulle troligen kunna fylla en bok med värdelöst vetande om alla mina favoritmutanter. Därmed har jag också ganska höga krav på hur filmskapare behandlar karaktärerna och historierna de är med i. I bästa fall fungerar det riktigt bra, exempelvis i X2 (2003), och i värsta fall går jag in i en fanboyrage som inte vill ebba ut förrän jag plågat min omgivning med att peka ut allt som är fel, exempelvis i X-Men: The Last Stand (2006). Eftersom både nyss nämnda film och X-Men Origins: Wolverine (2009) minst sagt varit på de nedre delarna av min betygsskala hade jag inte alltför stora förväntningar på den här filmen. Det skulle lyckligtvis visa sig att jag hade fel.

Det här är en riktigt bra superhjältefilm - faktiskt bland det bästa jag sett de senaste fem åren. Till skillnad från första filmen i den gamla serien, X-Men (2000), är X-Men: First Class en enhetligt sammanhållen film som fungerar ypperligt som en "curtain raiser" - dvs att introducera karaktärerna, ge deras bakgrundshistoria och bygga upp förväntningar inför en uppföljare. Men framförallt kan den här filmen stå på sina egna ben och är inte beroende av någon förkunskap om karaktärerna för att verkligen få ut något av den. Det är ett spännande actionäventyr med hjärta och en intressant bakomliggande konflikt. Samtidigt fungerar filmen ännu bättre om man har förkunskapen för att kunna se den myriad av subtila hints som skymtar förbi. Det märks helt enkelt att manusförfattarna är riktiga fans samtidigt som de haft vett nog att inte kasta in allt på en gång utan låter karaktärerna få chans att utvecklas.

Castingen är i princip fläckfri och jag blev mycket positivt överraskad av både James McAvoy som Charles Xavier och framförallt av Michael Fassbender som Magneto. Fassbender äger varenda scen han är med i och lyckas verkligen göra rollen till sin egen - ingen dålig bedrift om man betänker att han har Ian McKellen att försöka toppa. Det är också väldigt kul att se Nicholas Hoult i rollen som Beast. Hoult, redan en veteran trots sina unga år, har en lysande framtid framför sig. Dessutom är en av mina nya favoriter, Jennifer Lawrence (Oscarsnominerad för Winter's Bone (2010)) med i en större roll.

En sista sak jag måste nämna är produktionsdesignen. Det är väldigt uppfriskande att se en film som ska utspela sig 1962 som tar den tidens estetik (tänk tidiga James Bond) men inte låter den gå till överdrift i en pastisch på sig själv.

Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera X-Men: First Class till alla serietidningsälskare eller för den delen diggare av bra actionäventyr. Den har förvisso lite problem i tempo då och då, vissa karaktärer förblir underutvecklade etc, men på det hela taget en mycket bra film.

Betyg: 4 skräddare och svinbönder i argentinska barer av 5 möjliga