Regi: Tomas Alfredson

Manus: Anders Jacobsson/Sören Olsson/Michael Hjorth/Tomas Tivemark

Skådespelare: Martin Andersson, Cajsa-Lisa Ejemyr, Johan Ulveson mfl.

Produktionsbolag: SVT Drama

År: 1995

Längd: 100 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 7 år

Högstadiet börjar gå mot sitt slut för Bert Ljung och han har trots tappra försök inte blivit av med oskulden. En dag flyttar en ny tjej, Victoria, in i grannlägenheten och Bert blir störtförälskad. Det finns dock rikligt med problem att övervinna, såsom grälande föräldrar, en sextokig kompis, en lika våldsfixerad kompis och framförallt - Carl-Philip, hockeydåren som Victoria gått och förälskat sig i.

Om ni inte har haft en ytterst sorglig barndom vet ni vem Bert är. Efter en rad böcker av radarparet Anders Jacobsson och Sören Olsson tog sig karaktären in i tv-rutan via den mycket populära serien som kort och gott hette Bert (1994). Under åtta avsnitt presenterades bland det bästa i ungdomsserieväg som producerats i Sverige. En känsla för detaljer, tonåriga tankesätt och fruktansvärt rolig och surrealistisk humor gjorde att serien mycket välförtjänt gick hem hos de flesta tonåringar. Det var därför ett naturligt steg att göra en långfilm med karaktären.

Filmen har, precis som serien, fruktansvärt roliga ögonblick men varvar dessa med utforskande av tonårskärlek på ett så pass bisarrt sätt att igenkänningsfaktorn och trovärdigheten paradoxalt nog blir slående. Martin Andersson är perfekt i rollen som Bert och Cajsa-Lisa Ejemyr är docksöt så det räcker och blir över i rollen som Victoria. Det som gör den här filmen är dock först och främst den imponerande birollsensemblen. I mer eller mindre stora roller kan man bland annat se Povel Ramel, Lasse Berghagen, Magnus Härenstam, Per Moberg, Sarah Dawn Finer, Allan Svensson, Peter Dalle, Henrik Schyffert och Lill-Babs för att nämna några. Det finns dock två skådespelare som äger varenda scen de är med i - Johan Rheborg som musiklärare med "experimentella" intressen inom musikens värld (du kommer aldrig glömma Rheborg som pepparkaka) och David Boati som Berts numera våldsfixerade vän Lill-Erik. Boati filmar tydligen fortfarande, men jag kan inte minnas att jag sett honom i något annat. Som Lill-Erik, "hela världens lille ovän", är han helt perfekt i alla fall.

Tomas Alfredson, som regisserade tv-serien, har även regisserat långfilmen. Han har ett otroligt öga för detaljer och redan här kan man se det bildspråk som han skulle komma att utveckla i senare produktioner. Manuset, om än inte lika tokroligt som serien, är även det bra. Det enda jag egentligen kan klaga över är att filmen ibland går in i transportsträckor.

Kort och gott, för alla som gillade serien, böckerna eller har varit tonåring i det avlånga landet Sverige, så håller den här filmen fortfarande.

Betyg: 4 våldsjournaler av 5 möjliga

Regi: Gareth Edwards

Manus: Gareth Edwards

Skådespelare: Whitney Able, Scoot McNairy mfl.

Produktionsbolag: Vertigo Films

År: 2010

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med största sannolikhet 15 år

Genom ett ödesdigert misstag kom utomjordiskt liv tillbaka till jorden efter ett NASA-uppdrag. Sex år senare har stora delar av södra USA och norra Mexico blivit en karantänzon där stora, bläckfiskliknande, varelser rör sig som de vill och dödar allt i sin väg. Andrew är en frilansfotograf som skickas in i zonen för att få bilder av varelsernas årliga migrationsperiod. Hans uppdrag förändras dock helt när han får order om att föra chefens dotter, som också befinner sig i zonen, hem till USA igen.

Titta på den där postern. Ser spännande ut, eller hur? Läs min synopsis. Låter fortfarande rätt okej, va? Glöm det, det här kan vara en av de filmer jag blivit absolut mest besviken på på mycket, mycket länge. Jag hade förväntat mig någonting i stil med District 9 (2009) eller möjligen något i likhet med slutscenerna av The Mist (2007). Istället är det här helt enkelt falsk marknadsföring. Vi har en film som heter Monsters som i över 90 minuter fokuserar sig på en fruktansvärt torr kärlekshistoria mellan huvudkaraktärerna. Det är inget fel på kärlekshistorier (jag hrm... har en viss svaghet för vissa romantiska drama min sambo tvingar mig... ja, "tvingar" låter trovärdigt... mig se) men kärleksparet i Monsters har noll och ingen kemi och det var något annat också... DET ÄR EN FILM VARS TITEL UTLOVAR MONSTER! Sammanlagt blir det omkring fyra minuter monster mash och 90 minuters trånande blickar som inte leder någonstans.

Ok, ok, kanske menar de titeln som en metafor? Att vi som västerlänningar åker till andra länder och suger ut dem och att det är vi som monstren? Nej, då hade filmen antagligen fokuserat på det och inte på att folk flyr från stora monster vi aldrig ser! Visserligen tar manuset med alla mexikanska stereotyper utanför sombrerobärande mariachiband, men någon vidare samhällskritik rör det sig inte om.

Det heter ju att psykologisk skräck är den "finare" formen av skräck. Jag håller med - men när Monsters inte heller bjuder på någon suspens är det svårt att tala om psykologisk skräck. Att filmen i stort sett inte hade någon budget är inte heller en ursäkt. Det finns gott om independentrullar som med mycket små medel lyckats skapa stor suspens.

Finns det inte något som är bra? Tja, postern är ju snygg. Fotot är ganska snyggt det med. Men om du vill se något mer intressant, titta bara ut genom fönstret och se löven falla. Betydligt mer action.

Betyg: 1 bortslösad förmiddag av 5 möjliga

Regi: Roy Ward Baker

Manus: Anthony Hinds

Skådespelare: Christopher Lee, Dennis Waterman, Jenny Hanley

Produktionsbolag: Hammer Film Productions

År: 1970

Längd: 96 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med största sannolikhet 15 år

På grund av att han råkat ligga med borgmästarens dotter tvingas Paul fly från staden han bor och hamnar i en liten byhåla med osedvanligt otrevliga bönder. Efter att ha förvägrats ett rum på det lokala värdshuset ser han inget val än att söka sig till det gamla slottet i närheten. När Paul inte står att finna börjar hans bror Simon och Simons flickvän Sarah leta efter honom. Deras spår för även dem till slottet och en charmerande greve med fäbless för vackra blondiner.

I år blev det inte den sedvanliga visningen av Halloween (1978), mest för att jag ville ha något nytt att recensera till bloggen. Som liten parvel (eller medelstor parvel snarare) såg jag en hel del av de klassiska skräckfilmerna från det brittiska bolaget Hammer. I år tänkte jag återuppliva bekantskapen med dem. Så är de lika bra som jag kommer ihåg dem? Det finns helt klart filmer i Hammers bibliotek som håller än, men dessvärre visade sig Scars Of Dracula inte vara en av dem.

Det är en stolpig historia utan några nämnbara överraskningar. Christopher Lee gör sin Dracula lika felfritt som alltid, men då han bara har en handfull scener blir filmen rätt långsam och seg emellanåt. De övriga skådespelarna är dessutom usla. Allra värst är Jenny Hanley i den kvinnliga huvudrollen. Jag satt och funderade på om hon var dubbad, men med tanke på att hon är brittiska skulle jag inte se poängen med att dubba om henne. Med andra ord, hennes replikskiften är så usla att det låter som en annan skådespelerskas röst.

Jag kan dock inte helt avfärda den här filmen. Den har den charmiga estetiken som är typisk för Hammers Dracula-filmer. Det är dimma, fladdermöss på trådar och djupa skuggor. Om inte annat är Scars Of Dracula en uppvisning i gotisk scenografi. Det är också en förvånansvärt blodig film med 1970 års mått mätt så för den som är ute efter rödfärg finns här en del att hämta. Det finns dock bättre Dracula-filmer från Hammer. Se Christopher Lees två första tolkningar av titelrollen först.

Betyg: 2 blodröda ögon (och leendet du gav mig) av 5 möjliga

Regi: Frank Darabont

Manus: Frank Darabont

Skådespelare: Andrew Lincoln, Jon Bernthal, Laurie Holden mfl.

Produktionsbolag: Darkwoods Productions

År: 2010

Längd: 67 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med största sannolikhet 15 år

Rick Grimes vaknar upp desorienterad på ett sjukhus efter att ha blivit skjuten. Ingen är där för att hjälpa honom och när han lyckas stappla ut ur rummet upptäcker han att sjukhuset är tomt - sånär som på några halvätna lik. Utomhus är det inte mycket bättre och en förvirrad Rick tar sig hem för att se till sin fru och son. De står inte att finna. Tydligen har världen förändrats rejält medan Rick var medvetslös. De döda går igen.

Det var bara en tidsfråga innan den första tv-serien om zombies dök upp. Zombies är troligen det filmmonster som har rönt störst framgångar under 2000 - talet än så länge och om sanningen ska fram var jag mer än lovligt trött på atletiska superzombies som springer gatlopp medan de jagar efter käk. För mig, som när han var liten parvel blev skrämd från vettet av Night Of The Living Dead (1968), har den nya zombievågen mest varit en besvikelse. De bra zombierullarna det senaste decenniet kan räknas på ena handens fingrar - 28 Days Later (2002), Dawn Of The Dead (2004) och Shaun Of The Dead (2004). De senaste sex åren har en uppsjö mer eller mindre hjärndöda (pun intended) filmer om zombies fyllt videobutikernas hyllor. De har funkat som underhållning en regnig eftermiddag, men inget mer. Allt detta ändras med The Walking Dead.

The Walking Deads pilotavsnitt är en tillbakagång till George Romeros gamla zombies, pre-anabola steroider. Till och med en skräckfilmsräv som undertecknad blev halvt och halvt chockad över hur fruktansvärt våldsamt det här är. Det här är en grad av underhållningsvåld man sällan skådar utanför de riktigt blod- och slemdrypande genrefilmerna, så om du är känslig är det här inte serien för dig. För dig som däremot har stark mage, gillar zombies och vill se en välskriven historia (baserad på de grafiska romanerna med samma namn) kan The Walking Dead mycket väl utvecklas till något jag aldrig tidigare sett - en sammanhängande skräckfilmsserie i tv-format som inte förlitar sig på korta, avslutade episoder. De serier med skräckelement som tidigare kommit har antingen varit miniserier, lagts ner efter en säsong eller blandats upp med lika delar humor. 

Skådespelarna är samtliga mycket bra och regin utsökt. Det är inte så konstigt när man synar regissören/manusförfattaren Frank Darabonts tidigare projekt. Han ligger bland annat bakom de två ypperliga Stephen King-adaptionerna The Shawshank Redemption (1994) och The Mist (2007). Darabont har ett eget bildspråk som man känner igen från dessa och andra av hans produktioner. Han är otroligt duktig på att fånga det vardagliga på ett oväntat sätt och kan verkligen konsten att få ut det bästa av sina skådespelare.

Som ni märker är det här riktigt, riktigt bra. Jag skulle önska att pilotavsnittet var 20 minuter längre dock och således klockat in på 90 minuter ungefär. Det skulle gett vissa delar av storyn mer tid att utvecklas och stämningen hade kunnat bli ännu tätare än vad den är. Jag ser verkligen fram emot nästa avsnitt!

Betyg: 5- nu får jag sluta sätta femmor av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: Brian Helgeland

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett, Max von Sydow mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Imagine Entertainment

År: 2010

Längd: 140 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

När Rikard Lejonhjärta dör på väg hem från sitt korståg ser Robin Longstride och hans vänner sin chans att ta sig tillbaka till England innan den engelska kanalen svämmar över av britter med hemlängtan. På väg till kusten ser de hur männen som ska föra kungens krona tillbaka till England anfalls i ett bakhåll. Robin och hans män får tag i kronan men Robin tvingas även svära en blodsed till den döende Robert av Loxley - att föra familjesvärdet tillbaka till Loxleys far. Iklädd identiteten som Robert av Loxley beger sig Robin och hans vänner hemåt till ett England som står inför stora förändringar och faror.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här filmen. Jag älskar verkligen Robin Hood-legenden, men samtidigt lämnade trailern till den här adaptionen en riktigt dålig eftersmak. Det såg ut som att Ridley Scott hade sett till att Robin Hood fått en "gritty reboot" som så många andra hjältar vi växte upp med. Det är delvis också sant, men Robin Hood har en hel del förmildrande omständigheter... som sen slarvas bort. Låt mig ta några exempel:

1. Karaktärerna verkar mer välskrivna än i många adaptioner och agerar mer som jag tänker mig att människor på 1100 - 1200-talet agerade... tills slutet då det blir kvinnokamp och demokratisträvan för hela slanten.

2. Prins John har fått en mer ambivalent roll i historien och man vet aldrig var man har honom... tills han gör exakt det alla förväntade sig mot slutet ändå.

3. Russell Crowe och Cate Blanchett har en väldigt bra kemi som Robin och Marion...tills Marion bestämmer sig för att gå upp och slåss på barrikaderna.

Missförstå mig inte nu, visst är det bra med starka kvinnliga roller, men om man strävar efter att låta karaktärerna agera så som människor agerade på medeltiden (det lilla vi vet om hur människor faktiskt agerade då) så klingar det bara rätt falskt med en krigarprinsessa/adelsdam/bondmora/läkare. Scenerna mellan Blanchett och Crowe är dock oftast riktigt bra och har sina roliga replikskiften. Annars verkar det som att Helgeland glömde att Robin Hood brukade vara synonymt med underhållande äventyrsfilm med mycket humor. Det är mörkt och inte så lite deprimerande på sina ställen. Å andra sidan måste Helgeland prisas för sitt utforskande av de politiska intrigerna som känns verklighetstrogna... tills den där invasionen i slutet av filmen som aldrig hände. Seriöst, om ni vill göra en realistisk Robin Hood, fine, gör det, men gör det i så fall fullt ut. Kör inte med historierevisionism som går väldigt mycket djupare än vilken färg en karaktär råkar ha på tunikan.

Jag har redan varit inne på skådespelarna och Crowe och Blanchett är bra, även om Crowe inte har några av de "tricksteregenskaperna" som jag förknippar hjälten med. Max von Sydow gör en mycket bra biroll som Sir Walter Loxley och visar vilken proffs han fortfarande är. Filmen är också annars fylld med duktiga birollsskådespelare såsom William Hurt och Eileen Atkins.

Den här filmen gör mig ordentligt kluven. Den har sina stunder och har definitivt potential till något större, men tempot är för långsamt på sina ställen och manuset haltar till lite här och där. Det mesta av den för Robin Hood så karakteristiska humorn är som bortblåst samtidigt som filmen åtminstone försöker göra något nytt av historien. För mig är fortfarande de två bästa Robin Hood-filmerna The Adventures Of Robin Hood (1938) för sin humor och Robin Hood: Prince Of Thieves (1991) för sin blandning mellan den gamla tidens lättsamma äventyrsfilm och lite mer svärta. Inkarnationen från i år dessvärre ganska enkel att förpassa till mellanfilmsträsket.

Betyg: 3 filmer i behov av gröna trikåer av 5 möjliga

Regi: Steve Pink

Manus: Josh Heald/Sean Anders/John Morris

Skådespelare: John Cusack, Craig Robinson, Rob Corddry mfl.

Produktionsbolag: MGM

År: 2010

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ingen svensk rating på IMDB

Adam, Nick och Lou är tre män mellan 40 och 50 vars liv inte riktigt blev som de planerat. De tre var bästa vänner på 80-talet men har mer eller mindre tappat kontakten med varandra. När Lou hamnar på sjukhus för ett "självmordsförsök" träffas vännerna på nytt och Adam och Nick bestämmer sig för att pigga upp sin suicidale vän med en weekend på en skidort de brukade åka till som unga. Med sig har de Adams systerson och tillika socialt inkompetente Jacob. När gänget kommer till skidorten blir de snart varse om att orten, liksom dem själva, har gått ner sig sedan 80-talet. När de senare på kvällen lyckas få igång hotellets bubbelpool inträffar dock något väldigt märkligt - de vaknar upp på 80-talet, med sina minnen de hade som vuxna, men i sina tonårskroppar.

Jag såg den här filmen av två orsaker - John Cusack och komedi brukar vara en bra kombination och titeln. Kom igen, Hot Tub Time Machine? Det måste vara en av årets bästa titlar! Jag gillade även grundidén som utvecklas till en märklig blandning mellan It's A Wonderful Life (1946) och Back To The Future (1985). Dessvärre är utförandet inte lika bra.

Skådespelarna sköter sig men inte mer. Cusack verkar mest gå på tomgång och ser ut att bara vill få sina scener överstökade. Det känns mest som han tackade ja till den här rollen för regissören Steve Pinks skull då de tidigare arbetat tillsammans med en del, mycket bättre, filmer. Det är något som går igen hos de flesta skådespelare, med visst undantag för Clark Duke i rollen som den socialt missanpassade Jacob. Dialogen har sina poänger och det fanns till och med vissa riktigt roliga dialogdrivna scener. Oftast är det dock mest dumhumor och inte ens rolig sådan. En sak som verkligen störde mig var hur manusförfattarna försökt trycka in precis hela 1980-talet i den här filmen i form av referenser. Vi fattar, de är i 80-talet, vi behöver inte ännu en neonrosa benvärmare för att förstå. Pinks (seriöst, hur kul kan det vara att heta det?) regi är liksom skådespelarnas insatser mestadels trött.

Det här är knappast den sämsta komedi jag sett de senaste åren, men den känns bara så förbaskat menlös. Samtidigt irriterar det mig att jag inte kan tycka riktigt illa om den heller, eftersom idén är rolig och man hade kunnat få ut något bättre av den. Som det blir nu är det en film jag inte kommer komma ihåg om en månad.

Betyg: 2 referenskåta manusförfattare av 5 möjliga

Regi: Tommy Lee Wallace

Manus: Tommy Lee Wallace & Lawrence D. Cohen

Skådespelare: Tim Curry, Jonathan Brandis, Brandon Cane mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Television

År: 1990

Längd: 192 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

Jag tänker inte skriva en sammanfattning av handlingen en gång till den här månaden. Scrolla en bit och läs min recension av boken så får du en synopsis. Hur som helst, det var oundvikligt att jag skulle se om den här filmen (egentligen en miniserie) efter att jag tagit mig igenom mastodontboken till förlaga. Förra gången jag läste boken var jag troligen för ung för att uppskatta alla element och vändningar i den. Då tyckte jag filmen var ungefär lika bra som boken, undantaget slutet som av rent filmtekniska skäl ändå inte skulle ha gått att göra rättvisa 1990. Nu är jag inte lika säker på min bedömning.

Som film betraktat blir IT relativt innehållslös om man jämför med boken. Tim Currys tolkning av Pennywise är fantastisk, barnskådespelarna (i synnerhet Jonathan Brandis och Seth Green) är väldigt bra, stämningen är absolut rätt men sen halkar filmen till några gånger för att tyvärr då och då sätta sig rätt på röven. Filmatiseringen misslyckas med tre mycket viktiga saker: fånga karaktärerna i det tätt sammansvetsade gänget, göra deras plågoande i mobbaren Henry Bowers tredimensionell samt misslyckas med att porträttera IT som den urondska han/hon/den/det verkligen är. Dessvärre är också merparten av de vuxna inkarnationerna av barnskådespelarna riktigt usla.

Trots mina klagomål kan jag inte låta bli att gilla den här filmen för vad den är - en miniserie från tidigt 1990-tal som fångar brytpunkten mellan 80- och 90-tal perfekt med sin filmkvalitet och klippning. Wallace regisserar med vana från tidigare skräckproduktioner och det är trots allt imponerande att "korta" ner över 1 300 sidor bok till ett filmmanus som klockar in på dryga tre timmar. Manuset, anpassat till TV som det är, tar dock bort mycket av bakgrundshistorien och även den krypande skräck som IT lyckas väcka hos de inblandade genom att mer och mer nästla sig in i deras liv. Förhoppningsvis kan den planerade re-maken rätta till det här. Jag hoppas verkligen på en miniserie om sex till åtta timmesavsnitt. Det skulle nog behövas för att göra historien rättvisa.

Inte lika skrämmande som när jag var liten, inte lika bra som boken men fortfarande sevärd, inte allra minst för Tim Curry.

Betyg: 3 ballongtrick av 5 möjliga

Regi: David R. Ellis

Manus: Eric Bress

Skådespelare: Bobby Campo, Shantel VanSanten, Haley Webb mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Practical Pictures

År: 2009

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

[noterat: det blev fel poster till Iron Man 2 igår.]

Nick och Lori är tillsammans med sina vänner Janet och Hunt på en biltävling där Nick plötsligt får något som bara kan beskrivas som en vision. Han ser hur stora delar av publiken dör i en fruktansvärd olycka. Skärrad lyckas han få sina vänner att lämna läktaren och mycket riktigt sker en fruktansvärd olycka sekunderna senare. Fast det är inte riskfritt med visioner som räddar en ifrån döden. Döden har en benägenhet att ta sådant personligt...

De två första filmerna i den här franchisen var förvånansvärt bra och smart skrivna. Den tredje orkade jag mig aldrig igenom av ren besvikelse. Jag var således mer än lite tveksam till att se den här "rebooten" eller vad man ska kalla den. Titeln är mer än lovligt förvirrande och jag var inte säker på om det var en re-make (dumt) av den första filmen eller en reboot (dummare). Efter att ha sett den tror jag inte det är något av det. Jag tror helt enkelt att bolaget inte vill ha siffran "4" i titeln.

Förvirringen till trots så börjar den här filmen helt okej för att efter ungefär 20 minuter falla ihop som ett korthus. Som jag sa var de första filmerna i serien välskrivna. Så är inte fallet här. Manuset, författat av Eric Bress, lider av total brist på originalitet. Bress är väl inte en av Hollywoods storheter men när han ändå har den helt okej The Butterfly Effect (2004) och den beroendeframkallande tv-serien Kyle XY (2006-2009) på sin meritlista hade jag hoppats på lite mer än det här. I sin iver att försöka få till vändningar i historien blir Bress manus bara dumt och förutsägbart. Inte blir det bättre av att han antagligen blivit tillsagd att skriva in en massa saker i manuset som man i post-production kunde göra till 3D-effekter. Ja...det här är en sån film.

Karaktärerna är även dem otroligt platta och det är imponerande att just karaktärerna skapades av en annan kille är Bress. Någon fick betalt för att skriva ner några schablonfigurer. Jag vill ha det jobbet! Skådespelarna är väl varken bra eller dåliga. De är mest där och läser sina dumma repliker. Den enda som är värd att titta lite extra på (i alla fall för den manliga/lesbiska publiken) är den undersköna Shantel VanSanten. Hon är inte bättre eller sämre än någon annan i filmen, men hon ser i alla fall ut som en stjärna.

Det här är ingen bra film. Samtidigt kan jag inte låta bli att i viss mån uppskatta den för de spektakulära dödsscenerna. Det blir dem som räddar en annars riktigt usel film ifrån bottenbetyg. Se del 1 och 2 istället.

Betyg: 2- Döden är fruktansvärt lättirriterad för att vara en eterisk varelse av 5 möjliga