Regi: Duncan Jones

Manus: Nathan Parker

Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey, Dominique McElligott mfl.

Produktionsbolag: Liberty Films UK

År: 2009

Längd: 97 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

Sam har inte världens roligaste jobb. Faktum är att han inte har ett jobb i världen överhudtaget om vi ska vara petiga - han sitter fast på en månbas med ansvar för skörden av helium-3. Men snart ska Sam få åka hem till fru och barn efter tre långa år på den karga himlakroppen. Då börjar mystiska saker att inträffa på månbasen. Sam bestämmer sig för att tillsammans med den intelligenta roboten GERTY ta reda på vad som egentligen pågår.

Jag hade länge sett fram emot att se Moon men måste säga att jag blev ganska besviken. Sam Rockwell gör sitt jobb i huvudrollen och Kevin Spacey är född till att ge röst åt en robot. Designen är skönt retrofuturistisk och allt ifrån scenografi till musik är också av yppersta klass. Men de glömde den där lilla historien med manuset. Nathan Parker har skrivit ett manus som lider av total brist på överraskningar. Efter halva filmen får man lösningen på ”mysteriet” och efter det är filmen en enda lång transportsträcka mot ett mål som inte överraskar det heller. Inte ens lösningen på vad som pågår är särskilt originell utan man sitter hela tiden och väntar på något som kommer få historien att sticka ut. Spoiler - det kommer aldrig något som får historien att sticka ut.

Jag ville verkligen gilla den här filmen mer än vad jag gjorde. Det görs på tok för lite stilsäker science fiction i dagens filmlandskap, men det här är handen på hjärtat inte särskilt intressant. Det filmiska hantverket, med skådespelarregi och tidigare nämnda förtjänster, räddar filmen från bottenbetyget, men jag kan inte låta bli att störa mig på den uppenbart bortslöade potentialen. Något säger mig att den här filmen har blivit så hyllad som den blivit på grund av regissören. Om du inte visste det sedan innan gömmer sig en son till en känd brittisk glamrockare bakom pseudonymen "Duncan Jones". Ground control to Major Tom...

Betyg: 2 känslosamma klossrobotar av 5 möjliga

Regi: Todd Phillips

Manus: Jon Lucas & Scott Moore

Skådespelare: Bradley Cooper, Ed Helms, Zach Galifianakis mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2009

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11 år

När Doug ska gifta sig planerar hans tre vänner ett sista blött äventyr i Las Vegas. Efter en natt av supande av fantastiska proportioner vaknar de tre vännerna i en sönderslagen hotellsvit. En höna springer omkring i rummet, en av dem saknar en tand, i garderoben ligger ett spädbarn och en tiger har gjort badrummet tills sitt hem. Men framförallt - var fan är Doug?!

Alla har tjatat på mig att jag skulle se den här filmen sedan den kom ut. Tydligen skulle det vara den roligaste komedin på år och dar. Personligen blev jag något besviken. Filmen har klar potential med en lika enkel som lysande idé. Zach Galifinakis äger varenda scen han är med i som brudens något, ska vi säga mentalt utmanade, bror. Han är helt klart filmens stora behållning. Resten av skådespelarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Det är dock alltid lika kul att se den undersköna Heather Graham i en film, även om det i det här fallet bara rör sig om en mindre biroll.

Idén är som sagt bra, men manuset haltar på sina ställen. Vissa fruktansvärt roliga scener med humor svart som natten blandas med scener där man uppenbart försöker vara roliga men det bara faller platt. Den här splittade aspekten ser man även i regin. Todd Phillips har uppenbar komisk timing när han vill, men vissa scener känns mer stressade än roliga. Jag satt och grämde mig lite i vissa scener eftersom jag kunde peka ut "felen" i dem och vad som skulle kunna göras för att göra dem roligare.

The Hangover må alltså inte vara det bästa sedan skivat bröd, men är gott och väl en komedi man kan se en tråkig kväll. Den lider dessvärre av sitt rykte och är en oerhört överskattad film. Därmed inte sagt att den är dålig, bara mindre bra än vad jag hade hoppats på.

Betyg: 3 nakna asiater i bakluckan av 5 möjliga

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jospeh Gordon-Levitt, Ellen Page mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2010

Längd: 148 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

I en framtid/alternativ verklighet där mänskligheten har lärt sig att dela sina drömmar leder Cobb en grupp personer som anlitas av mäktiga affärsmän för att stjäla hemligheter från konkurrenterna. Cobb har dock ett allvarligt problem. På grund av misstankarna om att han mördade sin fru kan han inte återvända hem till sina barn. När han kontaktas av en japansk affärsman som vill ha hjälp att plantera en idé i en konkurrents hjärna istället för att stjäla information får han dock chansen att få den stående arresteringsordern nedlagd. Men att plantera en idé är mycket svårt, så gott som omöjligt och det blir inte lättare av att Cobbs undermedvetna bild av sin fru försöker göra allt för att sabotera för honom...

Jag är förstummad. Jag var tvungen att vänta en kväll tills jag recenserade den här filmen för jag ville inte falla i fällan av att skriva en entusiastisk hyllning av något som jag dagen efter skulle ifrågasätta. Nu har det gått omkring 20 timmar sedan jag lämnade biosalongen och jag är säker - Inception är årets bästa film. Det kan till och med vara den bästa filmen på flera år.

Christopher Nolan har tidigare vunnit beundran hos både älskare av smarta thrillers med Memento (2000) och hos actionfansen med The Dark Knight (2008). Det är bra filmer båda två men det här är verkligen hans mästarprov. Nolan har skrivit en historia som är ofantligt komplex men ändå enkel att följa med i. Vid filmens klimax återges inte mindre än fem parallellhandlingar med olika varianter av samma karaktärer samtidigt och otroligt nog är det ändå enkelt att hänga med. Att Nolan kan det här med action har han visat i tidigare nämnda Batman-film och i Inception tar han det ett steg längre. Det här kan vara en av de smartaste sci-fi/thriller/actionfilmerna jag sett. Jämförelsen med The Matrix (1999) är enkel att göra men där The Matrix kanaliserade filosofiska spörsmål på ungefär samma djup som en "Filosofi för dummies-bok" studerar Inception på högskolenivå. Detaljrikedomen i manuset är utsökt och Nolans regi helt utan skavanker.

Nolan har också lyckats knyta en fantastisk ensamble till filmen. Inte mindre än två Oscarsvinnare (Michael Caine och Marion Cotillard) och fem Oscarsnominerade (Leonardo DiCaprio, Tom Berenger, Pete Postletwaite, Ellen Page och Ken Watanabe) medverkar och Nolan lyckas få ut det mesta av dem. DiCaprio är bra i huvudrollen, men vad som verkligen slog mig var hur duktig Tom Berenger, mest känd för dumaction, kan vara med rätt manus. Även Ellen Page förtjänar ett extraomnämnande. Page är enligt mig den främsta skådespelerskan i Hollywoods yngre division och här visar hon återigen varför.

Som ni förstår av min hyllning ovan är Inception något alldeles extra. Det är en frisk fläkt för ett filmår som varit riktigt torftigt. Extra glad blir jag över att se att en film som Michael Bay inte varit inblandad i på något sätt lägger sig överst på biolistorna världen över. Inception gör dig en smula smartare och får dig att tänka till - något som är få filmer, inte bara sommarsäsongens stora spektakel, förunnat. Gå och se!

Betyg: 5 om-inte-den-här-filmen-får-Oscars-ska-jag-äta-upp-min-nya-hatt av 5 möjliga

Regi: Maria Lease

Manus: Maria Lease

Skådespelare: Denise Crosby, Rip Torn, Candace Hutson mfl.

Produktionsbolag: Channeler Enterprises

År: 1991

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Elliot Wade flyttar till en mexikansk landsortshåla för att starta upp byns gamla dockfabrik. Fabriken är minst sagt i skriande behov av ett besök från Simon & Tomas men uppe på hyllorna står det redan ett dussintal färdiga dockor som lämnats kvar av förra ägaren. Samtidigt, en liten bit därifrån, öppnar en arkeolog vad han tror är en gammal mayagrav. Han släpper löst något som nog borde förblivit instängt...

Ibland undrar jag hur snacket på filmbolagen går när man gör en sådan här film. "Tja, jag har ett manus om mördardockor. Skulle det kunna vara nåt?" "Ja! Vi lägger en mindre budget på det här eposet och sen lutar vi oss tillbaka och ser stålarna rulla in!" Eller nåt. Hur som helst är det här precis vad jag väntade mig - en popcornslasher utan särskilt mycket hjärna. Works for me.

Denise Crosby lämnade Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994) för att hon var rädd för att hennes karriär skulle bli lidande. Ja...just det ja. Crosby gör ett ganska okej jobb i den här filmen. Rip Torn, en gång Oscarsnominerad för Cross Creek (1983), får spela en klyshig arkeolog som har ungefär lika stor respekt för fornminnen som talibanerna. Candace Hutson är också rätt skön som den tioåriga dottern som blir lite väl intresserad av gamla mexikanska dockor.

Manuset har hål i sig stora att köra gaffeltruckar igenom, men hade vi väntat oss något annat? Mexikanerna framställs som otroligt vidskepliga män med sombreros som käkar burritos dagarna i ända, alternativt väldigt katolska kvinnor med vippiga kjolar. För att alla mexikaner är som en Taco Bell-reklam i verkligheten! Regin är, tja, knappt där. Den är usel men inte så pass usel att den förhindrar en från att följa filmens "logik". Det är också den enda film som Lease regisserat. Undrar varför? Vissa scener är dock fruktansvärt omedvetet roliga. Ett exempel är killen som fastnar i en symaskin, får en hjärtattack (i en slasher...really) och spenderar sina sista sekunder i jordelivet med att nypa sig själv i bröstvårtorna. Filmkonst, mina damer och herrar.

Ja, jag klagar och klagar, men som jag sa inledningsvis är den här filmen helt enkelt vad man förväntar sig. Den är inte smart, inte överdrivet våldsam för att vara en skräckrulle, men den funkar ändå rätt bra helt enkelt på grund av att den aldrig försöker vara något den inte är. Filmen är skräp och de inblandade visste att den var skräp. Som sömning underhållning någon kväll är den dock godkänd.

Betyg: 2- nippletwists av 5 möjliga

Regi: Christopher Cain

Manus: John Fusco

Skådespelare: Emilio Estevez, Kiefer Sutherland, Charlie Sheen mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1988

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

William H. Bonney, mer känd som Billy the Kid, flyr från vad som antaligen kommer bli hans hängning. Han får fristad hos en engelsk nybyggare som tagit rollen som fadersgestalt för en grupp unga män som inte har någonstans att ta vägen. Bonney anpassar sig relativt väl till gruppen innan deras välgörare blir skjuten över en landdispyt med politiska förtecken. Arga som bara ett gäng indrivare (vilket är deras arbetsbeskrivning) kan bli ger de sig ut för att leta reda på männen som sköt deras chef och om de inte kommer med levande, tja,

då kommer de med i alla fall på ett eller annat sätt.

Jag hade inte sett den här filmen på år och dar och var rädd för att tidens tand skulle tuggat sönder den som med så många andra genrefilmer från 1980-talet. Det visade sig dock att mina farhågor var onödiga - det här är något så ovanligt som en bra western. Missförstå mig inte nu, jag älskar westerngenren, men det är

sällan den görs bra. När det väl kommer en bra film i genren är den ofta rent magisk men när den dålig är den lika ofta rent usel. Young Guns landar mellan stolarna här. Det är en oftast välspelad westernskröna med rolig och rapp dialog samt ett förvånansvärt vackert foto. Vad som sticker ut som en katt bland hermeliner är dock musiken med sina extremt 80-talsinfluerade spår. Märkligt nog är det väldigt sällan som man brassar på med syntharna utan försöker hålla sig till mer subtil musik. Det gör ironiskt nog syntharna än mer malplacerade

när de väl kommer.

Manuset håller ganska hög klass och regin är helt okej - speciellt för en kille som två år senare gjorde en film som kan vara en av de sämsta i världshistorien: skräckfloppen Wheels of Terror (1990). Cain har dessutom ansvaret för

The Next Karate Kid (1994) så jag antar att han la all sin talang i Young Guns och sen försökte leva på den. Han har i alla fall definitivt inte visat upp ens en tillstymmelse till samma bildspråk och talang senare under sin karriär.

Young Guns är väl värd att kolla in om du gillar en bra western, en bra actionrulle eller båda delar. Det är inte en perfekt film, men den är helt klart en av de bästa westernfilmerna de senaste 25 åren, vilket är ganska sorgligt i sig själv.

Betyg: 4- peyotetripper av 5 möjliga

Regi: Mark Neveldine & Brian Taylor

Manus: Mark Neveldine & Brian Taylor

Skådespelare: Gerard Butler, Michael C Hall, Logan Lerman mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate

År: 2009

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Någon gång i en inte alltför avlägsen framtid heter det stora folknöjet Slayers. Det är ett spel där spelare styr dödsdömda fångar genom en serie strider. Om en spelare överlever 30 strider får hans "avatar" gå fri. Den främste spelaren/avataren kallas för Kable och har bara tre strider kvar till frigivning. Kable är dock inte som sina medfångar - han vet något som aldrig någonsin får komma ut och vissa är beredda att rigga spelet för att se till att det inte gör det.

Jag var länge skeptisk till den här filmen då det lät som en blandning mellan kitschmästerverket The Running Man (1986) och boken Snow Crash av Neal Stephenson. Det verkade helt enkelt vara ett mischmash som inte hade något eget att komma med. Min skepsis visade sig vara befogad. Gamer är en film i brist på egna idéer, men är trots det relativt underhållande. Michael C Hall äger varenda scen han är med i som den excentriske datormogulen Ken Castle och Gerard Butler ser lika hård ut som han alltid gör i sina actionroller. Regimässigt är filmen adekvat om än inte något jag kommer komma ihåg. Där den däremot brister är manuset.

Filmens första tredjedel ger en intressant tolkning av onlinespel och en fingervisning om vart spelindustrin kan vara på väg - om än inte i lika extrem grad. Dessvärre tappar filmen fokus under sin andra halva och utvecklas mer till en ordinär actionrulle utan hjärna. Det är inget fel med det, men jag vill ha mina actionfilmer smarta eller dumma - inte dumsmarta.

Gamer är en film som mycket väl kan underhålla en kväll om man vet vad man vill ha. Om det är action med lite mer substans än Michael Bays produktioner men ändå inte något man måste engagera sig alltför mycket i kan det vara ett väl så gott val som något annat.

Betyg: 3- vad World of Warcraft önskade att det var av 5 möjliga

Regi: James McTeigue

Manus: Matthew Sand & J. Michael Straczynski

Skådespelare: Rain, Naomie Harris, Ben Miles etc.

Produktionsbolag: Silver Pictures

År: 2009

Längd: 99 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

Raizo växer upp i en av en handfull hemliga ninjaklaner som en av de bästa eleverna. Hans sejour i templet får dock ett abrupt slut när han vägrar döda en kvinna som vill fly från klanen. Raizo tar sin tillflykt till Berlin varifrån han kämpar för att decimera sin före detta familj - bokstavligen. Samtidigt har Europolagenten Mika till slut fått gehör för sina teorier om ett hemligt lönnmördarsällskap - något som kommer placera henne mitt emellan Raizo och hans mål.

Ja, herregud, var börjar man? En av mina favoritmanusförfattare Straczynski (exempelvis Babylon 5) hyrdes in till den här filmen för att rädda Sands "manus" på mindre än tre dagar. Jag undrar hur originalmanuset såg ut om man ser till den slutgiltiga filmen. Det här är dravel, rent dravel. Ninjas är, som vi alla vet, tillsammans med cowboys, jedis och pirater bland det coolaste som finns. Så är inte fallet här. De har verkligen inga personligheter att tala om och de få gånger filmen glänser till är i vissa av de fruktansvärt brutala fightingscenerna - som dessvärre också är totalt ologiska inom filmens egen kontext. Det verkar som om Raizo och grabbarna har väldigt selektiv skicklighet som varierar lite beroende på vad manuset behöver.

Skådespelarna, om vi kan kalla dem det, är under all kritik. Rain (ja, han heter så...) var med i den eminenta Saibogujiman Kwenchana (I'm A Cyborg, But That's OK, 2006) men den charm han uppvisade i den filmen är som bortblåst här. Visserligen får han inte så mycket att arbeta med heller, men frågan är om regngossen inte ska satsa på sin musikkarriär istället om han tänker göra sånt här skit. Naomie Harris är totalt ointressant i den kvinnliga huvudrollen och ärligt talat kan jag inte ens komma ihåg hur resten av skådespelarna ser ut. Inte ett särskilt gott betyg med andra ord. 

Det är klart att jag inte hade väntat mig ett mästerverk när jag började se en film som heter Ninja Assassin. Jag hade däremot förväntat mig en rolig popcornrulle som fick adrenalinet att pumpa. Vad jag fick var istället en sörja utan dess like med en del snygg fighting som förgäves försökte rädda något som inte ens den store Straczynski kunde återuppväcka från de döda.

Betyg: 1+ den där kedjan ska definitivt inte användas så där av 5 möjliga

Regi: Paolo Barzman

Manus: Daniel Knauf & Charles H Knauf

Röstskådespelare: Ryan Carnes, Cameron Goodman, Isabella Rossellini mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Animation

År: 2010

Längd: 180 min (2 x 90 min)

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej granskad

Chris Moore är en juridikstudent som bor tillsammans med sina föräldrar i New York. När hans föräldrar blir brutalt mördade kontaktas Chris av en hemlig organisation som berättar för honom att han är adopterad. Hans riktiga namn är Kit Walker och han är son till organisationens ledare - den nu avlidne 21:e Fantomen. Kit beslutar sig för att ta upp sina förfäders kall och fortsätta kampen mot ondskan var han än finner den. Det finns bara ett problem - någon inom organisationen är ute efter honom.

Fantomen var min barndomshjälte nummer ett. Från det jag var tio tills jag kom upp i mitten av tonåren samlade jag gamla tidningar och andra produkter nästan slaviskt. Sedan sjönk dessvärre kvaliteten på de svenskproducerade serierna och jag slutade köpa tidningen. Fantomen har dock alltid haft en stor plats i mitt hjärta och i föräldrahemmet ligger fortfarande över 25 kompletta årgångar i världens mest överdimensionerade skrivarlåda. Det var av denna kärlek till den blåklädde hämnaren som jag fick en smärre chock när jag såg debaklet som var The Phantom (1996). Att försöka definiera allt som var fel med den filmen skulle ta hela dagen, men överlag var det avsaknaden av känsla som präglade slutprodukten. Därmed hade jag inga större förhoppningar på den här miniserien heller. Det skulle lyckligvis visa sig att jag hade fel.

The Phantom (2010) är inget mästerverk på något vis. Vad den däremot är är underhållande. Skådespelarna varierar mellan bra (Cas Anvar, Jean Marchand) till godkända. Vad som slår en är hur illa Isabella Rossellini, annars en av mina favoritskådespelerskor, sköter sig. Hon är till och med riktigt usel. Ryan Carnes varierar högt med lågt i titelrollen. Han klarar actionscenerna riktigt bra och även de flesta mer känslomässiga scenerna. Det är scenerna där han egentligen inte behöver göra särskilt mycket som blir lite platta - Carnes ser ibland lite väl bortkommen ut i nämnda scener. Måste också nämna Cameron Goodman. Damn! Var hittade de henne? Inte nog med att hon är bra skådespelerska men hon ser ut som en gudinna!

Manusmässigt lyckas The Phantom väldigt bra med att hålla upp intresset över tre timmar. Viktigast av allt är att författarna lyckats fånga den känsla som var bortblåst från 1996 års version. Det känns som att författarna har respekt för källmaterialet men ändå försöker göra något nytt med det. Jag känner att jag måste kommentera den nya dräkten på tal om nyheter. Till en början var jag minst sagt skeptisk, men efter att ha sett den i ett antal actionscener börjar den växa i mina ögon. Jag tror tyvärr inte att originaldräkten skulle översatt särskilt väl till film. De försökte för 14 år sedan och ärligt talat såg den ut som skit. Andra nyheter i manuset är att ge Fantomen en hel organisation till sitt förfogande. Det fungerar förvånansvärt bra - som en slags high tech-version av Djungelpatrullen om ni kan er Fantomenmytologi. Vad jag däremot ställer mig frågande till är varför de valde att lägga Bengalla (eller Bengalien som det kallas i Sverige) i sydöstra Asien? Varför inte Afrika? Ja, jag vet att Bengalien traditionellt är ett område i östra Indien/västra Pakistan men ändå.

Barzman har överlag lyckats med regin. Det enda han har lite problem med är skådespelarregin i vissa avseenden. Vågade han inte säga till Rossellini att han var tvungen att ta om hennes scener? Annars kan vi se hur Barzman hämtar influenser från diverse källor - från bland annat Kill Bill: Vol 1 (2003) och från Silent Hill 2: Restless Dreams (2001...det vill säga spelet kom 2001. Det kommer en filmadaption som jag bävar inför nästa år).

The Phantom kommer förhoppningsvis att bli en fullängdsserie senare i år eller nästa år. Det är en förvånansvärt fräsch version av myten och källmaterialet och lyckas faktiskt nästan få mig att glömma den där versionen vi aldrig mer ska tala om. Visst, den har sina kitschiga stunder, men luta dig tillbaka och följ med Fantomen på äventyr. Det är han värd - barndomshjälte eller inte.

Betyg: 4- blonderade och överspelande Rossellinis av 5 möjliga