Regi: Bill Condon

Manus: Stephen Chbosky & Evan Spiliotopoulos (främst baserat på Linda Woolvertons manus från 1991)

Medverkande: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans mfl.

Produktionsbolag: Mandeville Films/Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2771200/

Belle är inte som andra unga kvinnor. Istället för att intressera sig för byns krigshjälte (och skrävlare), Gaston, lever hon i böckernas värld. När Belle tvingas ingå en överenskommelse för att rädda sin far från ett odjurs fängelse blir det starten på ett nytt kapitel i hennes liv. Men kan hon verkligen älska ett odjur?

Om jag skulle beskriva den här filmen med ett ord skulle det vara "onödig". Disneys egen animerade förlaga från 1991 slår nämligen den här live action-adaptionen på fingrarna när det gäller allt. En andefattig Emma Watson (som brukar vara bra) i huvudrollen som Belle spelar mot ett marginellt bättre Odjur med röst av Dan Stevens. Stevens kanske inte hade varit mitt första val till röstskådis, men han klarar av sångscenerna med mer än godkänt betyg. Dialogen blir dock lite för lättviktig i Stevens tappning.

Annars är det just det imponerande röstskådespeleriet som räddar 2017 års version av Beauty & The Beast upp till godkänd nivå. Seriöst, kolla in rollistan på IMDB. Men, sen var det ju det där med manuset. Okej, Beauty & The Beast är för de flesta en animerad film från 1991 baserad på en klassisk historia. Gott så. Nu är det över 25 år senare och med alla diskussioner om Disneyprinsessor och deras sätt att välja män borde det blivit en lite annorlunda tolkning. Det här är fortfarande historien om hur två våldsamma män kurtiserar en ung kvinna med huvudet i molnen. Vad är det egentligen för skillnad på Odjuret och den förskräcklige Gaston? Tja, Odjuret gör det rätta till sist, men inte efter att Belle "förändrat" honom med sin blotta närvaro. 

Okej, huvudtematiken är fortfarande tvivelaktig, men det finns det många filmer som gör sig skyldiga till. Vad som irriterar mig mer är den totala brist på smak och återhållsamhet när det kommer till designen. Den animerade versionen hade fantastisk animation men också karaktärer, antropomorfiska eller ej, som alltid var väldesignade. Likaså, det finns en total brist på ambition när man gör en remake som inte tillför något till historien eller ger nya tolkningar. Det är ett skakigt godkännande, men kommer säkert komma upp på tapeten igen till Oscarsgalan...

Betyg: 2 be our guest? no thanks av 5 möjliga

Regi: J.D Dillard

Manus: J.D Dillard & Alex Theurer

Medverkande: Jacob Latimore, Seychelle Gabriel, Dulé Hill mfl.

Produktionsbolag: Diablo Entertainment/WWE Studios

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4573516/

Bo gör väldigt bra ifrån sig i skolan, men tvingas tacka nej till ett stipendium när hans mor hastigt går bort. Istället för studier tar han hand om sin lillasyster samtidigt som han uppträder som gatumagiker. Eftersom det knappast är ett välbetalt yrke drygar han ut kassan om nätterna genom att sälja droger för gangsterbossen Angelo. När Bo försöker lura Angelo på pengar blir det början på en kamp på liv och död... men Bo har ett hemligt vapen. Hans "magi" fungerar.

Sleight var en av förra årets filmer som jag såg en trailer på, skrev ner titeln och sen tyvärr glömde bort. Kombinationen med socialrealism och någon slags variant på superhjältetemat lät minst sagt intressant. Dessvärre lyckas Sleight bara halvhjärtat med att förverkliga sin potential.

Det är främst manusets fel att Sleight inte riktigt funkar som den borde. Det finns alltför många logiska luckor för att berättelsen ska vara logisk ens inom sin egen kontext. Exempelvis, om Bo nu kan manipulera vissa objekt till synes utan yttre manipulation (det får en ganska spännande vetenskaplig förklaring sent i filmen), varför langar han droger? Jag kan på rak arm komma på fem - sju andra saker han skulle kunna göra med sin talang lagligt eller gråskaleaktigt som hade gjort att han aldrig skulle behöva oroa sig för pengar igen. Istället borde manuset fokuserat på "great powers, great responsibility"-tropen, fast utifrån ett mer jordnära perspektiv än vi är vana att se den.

Jacob Latimores prestation i huvudrollen är det bästa med den här filmen. J.D Dillard visar dock potential som både manusförfattare och regissör. Han är inte riktigt där än, men kan vara ett namn att lägga på minnet. För Latimore spår jag däremot en ljus framtid redan nu.

Sleight duger om du inte har något annat att se, fast det finns bättre, liknande, filmer på marknaden. Synd på en fin premiss och fint skådespel från Latimore.

Betyg: 2+ halvfärdiga berättelser av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: John Logan & Dante Harper

Medverkande: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox Film Corporation/Scott Free Productions/Brandywine Productions mfl.

År: 2017

Längd: 122 min

Land: USA/Storbritannien/Nya Zeeland/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2316204/

Tio år efter händelserna i Prometheus (2012) är koloniskeppet Covenant på väg på sin långa färd till en planet där 2 000 kolonisatörer ska slå ner bopålarna. En olycka tvingar dock skeppets besättning att vakna från sin statissömn. När de reparerar skeppet upptäcker de en radiosignal, otvetydigt av mänskligt ursprung, bara två veckor bort. Men människan har väl aldrig färdats så här långt innan? Eller?

Ibland har alla rätt. Inte en enda person jag pratat med har tyckt att Ridley Scotts senaste kapitel i franchisen han skapade var något att hänga i aliensvansen. Och gissa vad? Alla hade rätt. Alien: Covenant är ett återvinningsprojekt av redan genomförda idéer och saknar nästan helt egen identitet.

Det finns två anledningar att glädjas åt den här filmen. Michael Fassbender är som vanligt bra och designen är som vanligt att dö för. Det verkar tyvärr som det är så här Scott gör sina filmer nu - snyggt som attan men utan riktig substans. Första halvan av filmen spenderas huvudsakligen på skeppet. Det är den klart bästa halvan. Ett mysterium (med tämligen uppenbar lösning, men ändå) och ett försök att etablera karaktärer vi ska bry oss om när allt går åt helsike är alltid välkomna ingredienser. Problemet är att utöver Fassbender och den akutbefordrade kaptenen har karaktärerna inte några som helst särskiljande drag. Jag har ingen aning om vem de är när xenomorpherna börjar tugga på dem och då är det svårt att känna någon större sympati.

Filmen tappar mig totalt när besättningen kommer fram till planeten varifrån signalen kommer. Covenants xenomorpher är inte ett dugg skrämmande eller obehagliga fram tills sin slutgiltiga form. Då är det så dags. Fassbender gör vad han kan för att rädda ett manus med en twist alla kunde se komma, men lyckas bara höja det paradoxalt nog både förenklade såväl som pretentiösa manuset upp till en svajig godkänd nivå.

Till nästa film i franchisen (kom igen... det kommer alltid en till) vill jag se något mörkare med fräscha idéer. Basera den direkt på H.R Gigers målningar och sluta fjanta runt. Få xenomorpherna, några av filmhistoriens mest ikoniska monster, att bli oförutsägbara och obehagliga igen. Covenant är snyggt skräp.

Betyg: 2 fast designen är som alltid on point av 5 möjliga

"You don’t own a thing unless you can give it up, what does it profit a man, it profits him nothing"

Författare: Stephen King & Peter Straub

År: 1984 (svensk utgåva 1986)

Sidor: 798

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Bra Böcker)

ISBN: N/A

Jack Sawyers mor är döende. Som om inte det vore nog är hans avlidne fars gamla affärspartner ute efter dem angående något som den tolvårige Jack misstänker är ett arv. När Jack träffar den gamle vaktmästaren Speedy får han berättat för sig att det trots allt finns en liten chans att hans mor kan tillfriskna. Det finns världar bortom denna... och Speedy vet hur man färdas mellan dem.

Vissa böcker samlar damm av en anledning. The Talisman har stått i ett antal bokhyllor genom åren, men varje gång jag öppnat den nästan 800 sidor tjocka boken har jag ställt tillbaka den. Om King till största delen träffar målet när han skriver skräck är förhållandet tvärtom när han skriver fantasy. Att boken är en medförfattad av Peter Straub hade möjligen kunnat rädda boken (inte minst eftersom Straub i regel är en bättre fantasyförfattare än King), men resultatet är en långrandig mörk saga med ett par ljusglimtar.

Föga förvånande är det fantasyelementen som är de svagaste. Så länge boken och handlingen håller sig på vår sida verkligheten märks en tydlig röd tråd - en slags ungdomsodyssé genom det tidiga 80-talets USA. Det hade räckt så. De övernaturliga inslagen hade kunnat förklaras med jordiska medel eller helt enkelt fått vara tvetydiga. Nu saktar boken in varje gång den gör ett hopp till den alternativa verkligheten.

Som sagt finns det ljusglimtar, inte minst den längre sejouren på en religiös "uppfostringsanstalt" under en mycket bra och klassiskt tecknad King-skurk, Fader Gardener. Jack är också enkel att tycka om som karaktär och man vill se honom lyckas med sin resa. Det är också därför som jag fortsatte med boken, även om den tog mig närmre tre veckor att ta mig igenom! Som referens brukar jag läsa en bok i veckan ungefär. Så seg är den.

The Talisman kan med fördel skippas. Eftersom det här projektet går ut på att läsa och recensera allt King skrivit blir jag så illa tvungen att läsa uppföljaren också. Det ser jag inte fram emot.

Betyg: 2- långdragna sökanden av 5 möjliga

Regi:  Matt Eskandari

Manus: Matt Eskandari & Michael Hultquist

Medverkande: Nora-Jane Noone, Alexandra Park, Tobin Bell mfl.

Produktionsbolag: Citizen Skull Producions

År: 2016

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5143226/

Systrarna Bree och Jonna fastnar under ett fiberglasskydd till en stor inomhuspool. Med en långhelg i faggorna måste de försöka hitta en väg ut innan Brees diabetes har ihjäl henne. Det är dock inte bara vattnet de måste kämpa mot...

Upphittad i independentmappen i min dropbox tänkte jag ge 12 Feet Deep en chans. Premissen är inte så dum, speciellt inte eftersom den baseras på sanna händelser, och bara det att man fått med Tobin Bell i en roll tyder på ambitioner. 12 Feet Deep lider dock lite av sin budget.

Om man jämför med en annan independentrulle på lite samma tema, den märkligt nog nästan universellt sågade The Dark Below (2015), ser man hur mycket det gör för en film av det här slaget att kunna klippa mellan två distinkta ställen. Det blir ofta ett snabbare berättartempo och det är något som 12 Feet Deep skulle behöva. Både jag och vännen jag såg filmen med var rörande överens om att filmen var för lång. När jag nu ser att den bara har en speltid på 85 minuter är det inte längden som är problemet utan dispositionen.

Nåja, 12 Feet Deep lyckas med en del saker också. Framförallt känns systrarnas situation alltid hotfull och vad jag brukar kalla Spielbergeffekten (inte ett hot, inte två utan tre) är på plats. Systrarnas förhållande till varandra är komplicerat och även om manuset blir lite väl "tell, don't show" ibland känns de verkligen som två skilda personligheter.

Till syvende och sist är inte 12 Feet Deep en dålig film. Den är inte heller särskilt bra. Om du inte har något bättre för dig, varför inte?

Betyg: 2+ inte magplask men lite överslag av 5 möjliga

Regi: Greg McLean

Manus: James Gunn

Medverkande: John Gallagher Jr., Tony Goldwyn, John C. McGinley mfl.

Produktionsbolag: BH Tilt/Blumhouse Productions/Itaca Films mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Colombia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1082807/

Belko är ett amerikanskt företag med huvudkontor utanför Bogotá, Colombia. En dag får inte de colombianska anställda komma in på företagets mark utan stoppas av beväpnade vakter. De amerikanska anställda upplever dock arbetsdagen som vanligt... tills ett meddelande informerar dem om att om de har en halvtimme på sig att ha ihjäl två av medarbetarna, annars kommer de få ta konsekvenserna. Snart inser de att de är instängda på Belko och att vem det än är som ligger bakom meddelandet har makten att döda dem alla närhelst hen vill...

På ytan låter en blandning mellan Office Space (1999) och Battle Royale (2000) som en lysande idé. Här finns hur många uppslag för drypande satir som helst som bara väntar på att bli utforskade. The Belko Experiment lyckas dock ta sig själv på alldeles för stort allvar utan att presentera varken karaktärer eller koncept tillräckligt väl. Det hade funkat om det hade varit en komedi, men när filmen nu vill vara seriös måste man också ha ordentliga plotlines att följa.

Belko börjar helt okej, men när man inser att det inte blir mer än så här mynnar det ut i en axelryckning. Skådespelarna är av varierande kvalitet, men alla filmer som har John C. McGinley i en roll gör åtminstone något rätt. De spanskspråkiga cover-versionerna av kända låtar på soundtracket är också lite småcharmiga, men seriöst, det är 2017 - greppet med att använda klassisk musik satt till annars ljudlösa våldsamma scener känns så fruktansvärt 1990-tal.

Det finns små ljusglimtar i The Belko Experiment, men som helhet funkar den inte särskilt bra. Synd på en idé som skulle ha varit en komedi istället för en studie i gore och krystade slutsatser om mänsklighetens natur.

Betyg: 2 filmer i fel genre av 5 möjliga

Regi: Tim Smit

Manus: Charlie Kindinger & Omid Nooshin (baserat på Tim Smits kortfilm What's In The Box?)

Medverkande: Dan Stevens, Bérénice Marlohe, Tygo Gernandt mfl.

Produktionsbolag: CTM Productions BV/FilmNation Entertainment/SquareOne Entertainment

År: 2017

Längd: 91 min

Land: Nederländerna/Tyskland/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5464234/

Det som till en början verkar vara ett lyckat experiment med till synes outömlig energi tagen från en alternativ dimension går fel. Will Porter, anställd på energiföretaget Alterplex, skickas genom dimensionsportalen för att rätta till saker på andra sidan. Vad ingen hade räknat med är att den parameter som man försökte få bort i dimensionen ifråga, kolbaserat liv, har visat sig vara motståndskraftig mot försök att programmera bort den. Nu måste Will rädda inte bara ett utan två universum...

Kill Switch, även känd under namnet Redivider, har så mycket potential att det gör mig förbannad när man inte utnyttjar den. Storyn om en till synes outtömlig energikälla är spännande och Tim Smit har lyckats med sitt världsbyggande. Det här är en nära belägen framtid som känns trovärdig. Smit, tidigare främst specialeffektsmakare, har också lyckats med sina specialeffekter även om han hämtat "inspiration" (läs: stulit) från flera andra och bättre science fiction-filmer. Där slutar också de positiva aspekterna med Kill Switch.

Det riskerar alltid att bli lite lökigt när man som inte har engelska som modersmål vill göra en film på språket ifråga. Det är inte det att dialogen är språktekniskt fel, men den känns ytterst stolpig. Kombinera detta med främst holländska skådespelare och resultatet blir därefer. Dan Stevens sköter sig då och då okej i huvudrollen, men problemet är att vi sällan eller aldrig ser honom. Kill Switch berättas till 90% från ett förstapersonsperspektiv och Stevens här därför också främst sin röst att arbeta med. Han besitter ingen Morgan Freeman-röst om vi säger så. Stevens är ändå en stjärna om man jämför med Bérénice Marlohe i den kvinnliga huvudrollen. Marlohe har bemästrat konsten att visa tänderna i ett stelt leende i varenda scen. Jag skojar inte, det är som hon är stelopererad i käken! Kristen Stewarts antites med andra ord.

Kill Switch är en tekniskt utsökt och uselt spelad film med intressanta manusidéer som den inte gör något med. Riktigt synd på så mycket potential.

Betyg: 2 fast Alterplex låter som ett industriband från 90-talet av 5 möjliga

Regi: Jackson Stewart

Manus: Jackson Stewart & Stephen Scarlata

Medverkande: Graham Skipper, Chase Williamson, Brea Grant mfl.

Produktionsbolag: Destroy All Entertainment/Thunder Warrior Productions/Easy Open Productions mfl.

År: 2016

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4687358/

Gordon och John Hardesty har inte haft särskilt mycket kontakt sedan de lämnade föräldrahemmet. När deras far försvinner spårlöst tvingas de dock ta upp bekantskapen igen när familjens videoaffär måste tömmas. På kontoret hittar de brädspelet Beyond The Gates med tillhörande VHS-band. De borde ha låtit gamla videoband vila...

Ett typiskt exempel på hur premiss, poster och nostalgi kan lura in intet ont anande skräckrävar. Nåja, det kunde varit värre. Beyond The Gates är en väldigt ojämn film som lyckas ganska bra med sina splatter- och skräckelement, men faller pladask när det kommer till karaktärernas relationer till varandra och dialogskrivande. Det är inte bara halvdan dialog eller ens medvetet usel så att man kan skratta åt den, utan bara dålig.

Skådespelarna är okej, varken mer eller mindre, men produktionen är förvånansvärt snygg för att vara en lågbudgetrulle med independentfinansiering. Som förstlingsverk är Beyond The Gates ändå lovande. Stewart och Scarlata har uppenbarligen bra idéer och kan genomföra en del av dem. De behöver dock ordentlig hjälp med dialog och klippning. Amatörmässigt men charmigt kan man sammanfatta Beyond The Gates med.

Betyg: 2 onda, onda spel av 5 möjliga