Regi: Dean Israelite

Manus: Jason Pagan & Andrew Deutschman

Medverkande: Amy Landecker, Sofia Black-D'Elia, Virginia Gardner mfl.

Produktionsbolag: Insurge Pictures/MTV Films/Paramount Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2436386/

Trots en fantastisk uppfinningsrikedom får den talangfulle high school-studenten David inget fulltidsstipendium till MIT. Desperat att hitta ett nytt projekt till ett sista försök att finansiera sin skolgång går han igenom sin pappas gamla saker på vinden. När han hittar en videokamera med en film från hans sjuårskalas chockas han - hans 17-åriga jag är med i filmen. Efter en undersökning av pappans lämnade projekt hittar han planer på något hans far kallat för "Project Almanac" - något som bara, hur märkligt det än verkar, - kan vara en tidsmaskin...

Project Almanac borde vara en film helt i min smak. Vi har tidsresor, filosoferande över tidsens väsen och det moraliska att ändra på redan inträffade händelser. Trots en rad goda idéer, många jag inte sett i science fiction-film av det här slaget tidigare, förefaller dock Project Almanac som en film i stort behov av manusöversyn.

Idérikedomen ger filmen stor potential, men Jason Pagan & Andrew Deutschman schabblar bort de flesta av dessa under filmens andra halva. Framförallt störde jag mig på karaktärernas småaktiga och naiva inställning till de konsekvenser som tidsresor hade kunnat orsaka. Om Project Almanac hade varit en renodlad komedi hade jag inte haft några problem med ovanstående, men när man ändå vill berätta något med lite mer substans än laughs-per-minute måste man också förhålla sig till logiken och paradoxerna som en uppfinning av detta slag skulle ge upphov till. Det är en kardinalsynd i min bok - en film som inte håller sig logisk inom sin egen kontext. Det får gärna vara osannolika och orealistiska saker som händer på skärmen, men spelreglerna får inte förändras utan en jäkligt bra förklaraing.

Rent tekniskt är filmen inget speciellt. Skådespelarna är okej, men inte mer. Av någon anledning (budget?) har man valt att göra filmen som en found footage-variant. Det fungerar sådär, inte minst när man har med relativt avancerad klippning i många scener. En bra found footage ska inte ha några synliga klipp annat än att kameran stängs av och/eller flyttas.

Det märks att skaparna bakom Project Almanac älskar genren. Den är full av allusioner och referenser till andra tidsresefilmer, men det räcker inte riktigt. Det är en film med potential, men skulle behöva bra mycket mer tid för att bli en enhetlig upplevelse. Att det tog nio månader att skriva, filma och klippa filmen är inte en hedersbetygelse utan tecken på ett hastverk.

Betyg: 2+ filmer med bortslösad potential av 5 möjliga

Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: Brad Ingelsby

Medverkande: Liam Neeson, Ed Harris, Joel Kinnaman mfl.

Produktionsbolag: Energy Entertainment/RatPac-Dune Entertainment/Vertigo Entertainment

År: 2015

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2199571/

Jimmy Conlon, hitman för den irländska New York-maffian, har sett bättre dagar. Gravt alkoholiserad har han dragit sig tillbaka från sin tveksamma karriär och spenderar dagarna med att supa sig till sömns på en lokal bar. När hans son, Mike, blir vittne till ett mord utfört av sonen till Jimmys chef, ställs Jimmys tillvaro dock på sin spets igen. Han har nu en natt att avgöra var hans lojalitet ligger - hos sin son han inte träffat på fem år eller hos sin chef och tillika barndomsvän.

Liam Neeson har gjort den här filmen några gånger nu. En av de mer berömda varianterna heter Taken (2008). Det här är i princip samma film fast med en son i fara istället för en dotter och en långt mycket mer osympatisk Neeson-karaktär. Jag förstod att Taken kunde bli en succé i och med att den var allmängiltig - alla är rädda för att något ska hända familjen och Neeson kör vår katharsis åt oss. Att den sen är ganska komisk i allt sitt överdrivna våld skadar inte heller. Run All Night har inget av det här. 

Jag sympatiserar inte överhuvudtaget med Jimmy Conlon och hans tafatta försök att ställa saker till rätta. Filmens försök till tematiken med faderssynder fungerar dessutom väldigt haltande. Med omklippning och ett bättre utvecklat förhållande mellan Jimmy och hans chef, Shawn, hade man kunnat rädda detta. Överhuvudtaget tycks skådespelarna vara väldigt loja och gå på tomgång. Det enda undantaget är en väldigt bra Joel Kinnaman i rollen som Jimmys son, Mike. Jag tror verkligen på Kinnaman i Hollywood, men tiden börjar så smått rinna ut för honom. Om han inte väljer bättre filmer (läs: får roller i bättre filmer) är risken stor att han relegeras till birollsträsket där exempelvis Peter Stormare befinner sig. Inget fel med biroller, men jag tror att Kinnaman har större saker i sig. Det visade han inte minst i nyversionen av RoboCop (2014). Visserligen verkar det som att de flesta hatade den filmen...

Run All Night är hjärndött tidsfördriv, men saknar Takens överdrivna våldskoreografi. Om du har två timmar att döda, varför inte? Eller jo, läs en bok istället.

Betyg: 2 arga irländare av 5 möjliga

Regi: Glenn Ficarra & John Requa

Manus: Glenn Ficarra & John Requa

Medverkande: Will Smith, Margot Robbie, Rodrigo Santoro mfl.

Produktionsbolag: RatPac-Dune Entertainment & Zaftig Films

År: 2015

Längd: 105 min

Land: USA/Argentina

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2381941/

Nicky är allmänt betraktad som bedragarnas okrönte prins och anlitas av högt uppsatta klienter för att stjäla, lura och fuska. Under ett jobb i New Orleans träffar han den vackra Jess som trots sitt klumpiga försök att lura honom blir en del av det team Nicky satt samman. Jobbet slutar dock i tårar när Nicky klipper kontakten med Jess. Några år senare möts de igen - under ett jobb som kan kosta dem båda livet.

Jag älskar en bra heistrulle. Planering, genomförande och hinder på vägen för att bygga spänning? Jag äter sådant med sked. Trots det var jag inte alltför entusiastisk inför Focus. Anledningen var att det varit väldigt lite prat om den här filmen, trots att Will Smith spelar huvudrollen. Säga vad man vill om Smith som skådis, men hans filmer brukar minst sagt vara inkomstbringande i alla fall. Det brukar också generera en del publicitet. Så har inte fallet varit med Focus och jag förstår varför. Förutom Smiths rollprestation är det här nämligen egentligen bara ett hopkok av andra heistfilmer du sett, fast sämre.

Smith kan det där med att bära en film och även om Focus inte är någon särskilt actionbetonad historia lyckas han även här. Scenerna när Smith får spela ut som den charmige svindlaren är filmens bästa. Det samma kan inte sägas om hans kemi med Margot Robbie. Det är också här filmen tappar mig. Jag tror helt enkelt inte på deras romans och att Nicky helt skulle låta hela sin "karriär" äventyras av en kvinna han känt i en vecka eller något. Inte när han i övrigt är en så pass god människokännare som han är.

Focus är inte usel på något sätt, men den är rejält underväldigande. Här finns en handfull scener som är riktigt bra, men helhetsintrycket blir en film som dels vill vara en heisthistoria och dels ett romantiskt drama. Det funkar inte och tappar fokus. Och ja, den ordvitsen hette duga.

Betyg: 2 ofokuserade svindlare av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 2009 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 1074

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bonnier Förlag AB)

ISBN: 978-0-340-99258-6

Det är en vacker oktoberdag i den amerikanska småstaden Chester's Mill när det otänkbara inträffar - från ingenstans tycks en osynlig vägg omgärda staden. Efter de inledande olyckorna med flygplan och bilar som kraschar mot barriären tvingas stadens innevånare inse att de är totalt avskurna från omvärlden. Chester's Mill är dock inte den sömniga småstad som de flesta trott. I kommunfullmäktige sitter den mer eller mindre maktfullkomlige Jim Rennie och ser sin chans till att stärka sitt grepp om staden ytterligare. Samtidigt försöker Dale Barbara, pensionerad arméveteran, bara göra vad som är rätt och riktigt - en väg som kommer leda honom i direkt konflikt med Rennie på en plats ingen av dem kan fly.

Under The Dome var Stephen Kings längsta bok på många år när den gavs ut 2009. När den även blev en tv-serie några år senare verkade det som att boken skulle bli en betydande del i det pantheon av böcker King byggt upp genom åren. Jag försökte redan 2010 ta mig igenom boken, men andra böcker pockade på uppmärksamhet. Nu inser jag varför jag gav upp för fem år sedan. Under The Dome hade kunnat bli en riktigt bra bok på kanske 400 sidor, men Kings knappt 1100 sidor långa magnum opus är inte bara för långt utan har riktiga problem med karaktärsutveckling och dramaturgi.

Som alltid lyckas King bygga upp ett fascinerande persongalleri med excentriska och riktigt obehagliga typer. Jim Rennie är en riktigt bra skurk i och med att han ser sig själv som Chester's Mills räddning. Han är inte någon ond man, han gör ju bara vad som krävs, enligt honom själv. Lika subtil är inte Junior Rennie, hans son, som pendlar mellan att vara en slemmig mansgris och spritt språngandes galen. Kapitlen med Junior, Jim och deras förhållande till varandra är några av bokens bästa. Dessvärre är protagonisterna inte alls lika intressanta.

Dale "Barbie" Barbara är en av Kings svagaste protagonister på många år. Han besitter inte mycket till personlighet annat än att stå som motpol till Rennie. Dessutom måste jag hålla med Junior om att hans namn är förbaskat löjligt. Varje gång jag läser "Barbie" tänker jag inte på en tuff arméveteran precis. Hans bundsförvanter är i alla fall något bättre, med journalisten Julia Shumway och framförallt 13-årige pojkgeniet Joe "Scarecrow" McClatchey som bästa birollsinnehavare.

Det som fäller Under The Dome är däremot det övergripande temat. King ska helt enkelt inte skriva böcker om politisk kamp och/eller maktfullkomlighet. Man kan tycka att detta ligger nära många av Kings andra böcker, särskilt det sistnämnda temat, men de har i tidigare verk främst varit delteman av en större bild. Korrupta politiker har ofta figurerat i Kings historier, inte minst med religiösa agendor, så på så vis är Rennie inte på något sätt unik för Under The Dome. Man hade ju kunnat tycka att huvudtemat skulle vara den gigantiska barriär som skär av staden från omvärlden, men denna verkar egentligen mest sekundär och som ett sätt att hålla karaktärerna fångade på ett och samma ställe.

Antalet karaktärer är också minst sagt för många. När man behöver ett dramatis personae i början på sin roman, och inte är rysk 1800-talsförfattare, brukar det inte vara ett gott tecken. Resultatet blir att karaktärsutvecklingen sker ryckvis och sällan särskilt trovärdigt. Vad jag däremot får ge King beröm för är att han som vanligt har en kuslig förmåga att skriva karaktärer som inte på något vis censurerar sig själva. Det är något jag verkligen uppskattar med Kings böcker. Karaktärerna är ofta väldigt mänskliga och lidanden och umbäranden beskrivs i all önskvärd detalj.

Till syvende och sist kan jag ändå inte rekommendera Under The Dome. Jag var beredd att ge den en rak tvåa i betyg, men de sista 20 sidornas väldigt påklistrade deus ex machina-slut blir ett minustecken i protokollet. Tv-serien är om inte bra så åtminstone tillräckligt knäpp för att jag ska fortsätta titta. Håll er till den.

Betyg: 2- böcker för långa för sitt eget bästa av 5 möjliga

Regi: Toa Fraser

Manus: Glenn Standring

Medverkande: James Rolleston, Lawrence Makoare, Te Kohe Tuhaka mfl.

Produktionsbolag: General Film Corporation

År: 2014

Längd: 107 min

Land: Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3399916/

Hövdingasonen Hongi blir vittne till hur alla i hans by blir brutalt mördade av Wirepa, en krigare från en närliggande stam, och hans män. Med bara sina 15 år under bältet inser Hongi att han behöver hjälp i sin hämnd. Han reser till de så kallade Dead Lands - ett förbjudet landområde som sägs vara hemsökt av ett monster. Kanske han kan rekrytera monstret att slåss på hans sida?

The Dead Lands är en av alla filmer jag tyckt verkar bra, skrivit ner på en lista och sen glömt bort. Jag menar, hur ofta ser man en film på maori, med maoriskådespelare om traditionell maorikultur? Inte särskilt ofta. När filmen dessutom var Nya Zeelands Oscarsbidrag förra året och lanseringen av den var som en unik actionfilm baserad på mao rakau (maorifolkets traditionell kampkonst) kunde jag inte hålla mig borta. Och ja, actionscenerna är grymt häftiga och brutala. Användandet av de klassiska maorivapnen är innovativt och spännande och filmen skyggar inte för att visa upp den kanske mest svårsmälta (pun intended) aspekten av maorikultur - kannibalism. Efter en halvtimme av filmen kom jag dock ihåg varför jag inte sett den innan. Jag läste en recension för några månader sedan som var mitt i prick: kanske 25 minuters action och resterande 85 minuter av hur olika män går runt och pratar om sin förlorade ära utan att något händer.

Jag förstår att hederskulturen är jätteviktig i många samhällen i världen, på gott och ont, men om jag jämför den här rullen med exempelvis liknande historier gjorda i Japan är den stora skillnaden att det här finns någon slags fatalism som snabbt blir väldigt dryg. Jobbigt att förlora din heder? Okej, gör något åt det istället för att gnälla i det oändliga. Nu tror jag inte att det här hedersbegreppet är i verkligheten som det skildras på film (lika lite som en skymfad japan hugger huvudet av folk med en katana), men faktum kvarstår - det blir en väldigt upprepande film att titta på. Bra action, resten skulle behövas göras om med råge. Synd.

Betyg: 2+ missade chanser av 5 möjliga

Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Sandra Peabody, Lucy Grantham, David Hess mfl.

Produktionsbolag: Lobster Enterprises/Sean S. Cunningham Films/The Night Co.

År: 1972

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0068833/

Mari och kompisen Phyllis åker på den förras 17-årsdag till New York för att fira med ett konsertbesök. På vägen tänker de köpa med sig något att röka på kvällen och finner sig snart i en lägenhet med fyra förrymda brottslingar. Tvingade att göra vad de tre männen och deras kvinnliga kumpan säger åt dem inser Mari att hennes enda chans är att fly hemåt, hem till sista huset på vänster sida vägen.

Alla måste vi börja någonstans och det var med The Last House On The Left som skräckfilmslegendaren Wes Craven tog sina första steg. Tillsammans med mannen som senare skulle skapa Friday The 13th-franchisen, Sean S. Cunningham, gjorde han med den här filmen en av de första så kallade "rape-revenge-filmerna" - en subgenre inom skräck- och thrillervärlden som handlar precis om vad det låter som. En kvinnlig protagonist blir brutaliserad av män och tar en gruvlig hämnd antingen för egen hand eller genom sin familj. Genren inom filmens värld kan spåras tillbaka till Bergmans Jungfrukällan (1960), vilket också är en film som Craven nämnt som inspirationskälla till sin regidebut. Jag är knappast någon dyrkare av Bergman, men Jungfrukällan är en av hans absolut bästa filmer i min mening. Att se den "uppdaterad" av en manusförfattare och regissör som knappt har plockat av stödhjulen än är... intressant, om vi ska vara snälla.

Det stora problemet med The Last House On The Left är det ojämna utförandet. Vissa scener är extremt effektiva och skräckinjagande, för att sen följas av scener som innehåller, I shit you not, dratta-på-ändan-komik till ett soundtrack av kazoos. Många av Cravens kännetecken är synliga redan här med starka kvinnliga protagonister, inkompetenta poliser och hur förorten invaderas av ett utomstående hot. Det som stör mig med Cravens kvinnliga karaktärer här är dock hur illa de står upp i jämförelse dels med regissörens senare verk och dels till andra filmer i samma subgenre, exempelvis den rättfärdiga vigilanten Jennifer i 1978 års Day Of The Woman (aka I Spit On Your Grave). Kort sagt lyckas Craven inte bygga upp samma dramaturgiska struktur som senare tillskott i genren uttrycker. The Last House On The Left har alla kännetecken av ett förstlingsverk från en sedermera duktig regissör - lovande, men inte riktigt där än.

Betyg: 2+ skrik i skogen av 5 möjliga

Chockerande idag?: Här finns några scener som jag tror skulle chockera gemene man än idag, så ryktet som en sann "video nasty" är befogat. Det är dock fortfarande ingenting mot de grövre filmerna på listan.

Förbjuden i: Argentina, Australien, Finland, Island, Tyskland (endast klippt version tillgänglig), Storbritannien, Irland, Italien, Malaysia, Nya Zeeland, Norge, Singapore, Sverige, USA.

Fortfarande förbjuden i: Island, Malaysia, Singapore

Regi: Grégory Levasseur

Manus: Daniel Meersand & Nick Simon

Medverkande: Ashley Hinshaw, Denis O'Hare, James Buckley mfl.

Produktionsbolag: Fox International Productions (FIP)/Silvatar Media/Sahara Productions

År: 2014

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2799166/

Mitt under brinnande revolution i Egypten gör ett arkeologteam en fantastisk upptäckt. En pyramid, djupt begraven under ökensanden, visar sig vara av en design man aldrig tidigare sett. Dessutom kan den vara äldre än någon annan tidigare hittad pyramid. När teamet får order att dra sig tillbaka på grund av oroligheterna i Kairo kan de inte låta pyramiden vara utan att åtminstone ta en titt i den. Det blir ett beslut de kommer få ångra...

Pyramider, epyptologi, dödsfällor, mumier och förbannelser? You had me at hello. Som historienörd och dessutom barnsligt förtjust i äventyrsfilmer verkade The Pyramid som en film för mig. Det börjar också ganska bra. De flesta äventyrsfilmer har en flashig yta som brukar ta mig som tittaren ut ur illusionen. The Pyramid ser däremot mer ut som de dokumentärer jag sett om riktiga arkeologiska utgrävningar. Teamets spekulationer är också intressanta att lyssna på och det verkar som en helt okej matinérulle börjar ta form. Sen kommer monstren...

The Pyramid är ett lysande exempel på att man ska veta när less is more och hålla sig till det. Den krypande atmosfären som byggts upp av att kravla runt i en oupptäckt pyramid går helt förlorad när teamet attackeras av muterade råttor. Ja... jag önskar att jag skojade, men de muterade gnagarna är bara början på en film som spolar bort en intressant premiss och en lovande första halva. Plötsligt försvinner dessutom de relativt goda skådespelarinsatserna någonstans till att mer likna den lokala teaterföreningen på nedåttjack. Inget verkar chockera dem på riktigt, om det så är polare som dör eller den närstående katastrofen att bli levande begravda. Jag vill dock ändå poängtera att The Pyramid ändå klarar sig från bottenbetyg tack vare den ganska starka första halvan. Det är dock bortslösad potential och sådant irriterar mig alltid.

Betyg: 2- fast vi behöver fler filmer med arga odöda egyptier av 5 möjliga

Everything Trek del 8: The Original Series 1.29 - 2.3

1.29 Operation: Annihilate!

Sändes: 13/4 1967

Stardate: 3287.2

Manus: Steven W. Carabatsos

Regi: Herschel Daugherty

Platser:

Ingraham B (omnämnd som nu öde koloni)

Levinius V (se föregående)

Theta Cygni XIII (se föregående)

Beta Portolan (huvudplanet för en nu utdöd civilisation)

Deneva (koloniserad cirka 2160 och hem för cirka en miljon kolonisatörer varav cirka 100 000 i huvudstaden. Omnämnd som en av de vackraste kolonierna i Federationen och ett led i en transportlinje för gruvdrift)

Starbase 10 (omnämnd)

Betyg: 3+/5

En våg av till synes oförklarlig galenskap sveper genom galaxen och utplånar befolkningen vart den än bryter ut. Enterprise skickas för att undersöka om kolonin Deneva kan vara epidemins senaste offer. Kirk har personliga skäl till att undersöka planeten då hans bror, Sam, bor där tillsammans med sin familj. Insatsen blir dock allt högre när även Spock blir infekterad på planeten och Kirk ställs inför ett fruktansvärt val - döda planetens innevånare eller riskera att epidemin sprids vidare till ännu fler befolkade världar. 

Med den fantastiska titeln Operation: Annihilate! avslutades den första säsongen av Star Trek. Det är ett bra avsnitt med fint spel från framförallt Leonard Nimoy, men har sina uppenbara brister. Som så ofta är det tyvärr William Shatner som inte riktigt uppbåda den närvaro han borde ha i de mer känslosamma scenerna. Detta skulle bli bättre ju längre serien gick, men det är tydligt här att manuset genomgick lite för många omskrivningar för att det skulle kännas helt enhetligt och troligen är det inte därför enbart Shatners fel. Trots allt en värdig avslutning på en förstasäsong som är mycket bättre än vad många casual fans ger den credit för.

Set phasers to fun!

2.1 Amok Time

Sändes: 15/9 1967

Stardate: 3372.7

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Joseph Pevney

Platser:

Altair VI (omnämd som huvudplaneten i Altair-systemet - ett system som hämtar sig efter inbördeskrig och nu uppvaktas av både Klingonerna och Federationen)

Regulus V (omnämnd som hem för "eel birds")

Vulcan (en av de viktigaste planeterna i Federationen och hem till rasen med samma namn. En ökenvärld med tunn luft och röd himmel.)

Betyg: 4/5

Spock är inte sig själv. Utåtagerande och känslosam kräver han att Enterprise ska släppa av honom på Vulcan för permission. När Starfleet istället skickar Enterprise till insvärningsceremoni för presidenten av Altair-systemet tvingas Spock till sist förklara varför han känner att han måste återvända hem. Han är drabbad av Pon Farr - den vulcanska parningstiden som infaller en gång vart sjunde år - och om han inte återvänder hem för ett besök hos sin fru kommer han att dö av den kemiska obalans som tillståndet orsakar. Kirk väljer att gå emot order och föra sin vän till Vulcan.

Förutom att vara ett bra avsnitt är Amok Time dessutom en av de viktigaste episoderna av originalserien för den fortsatta kontinuiteten. Här introduceras givetvis begreppet "Pon Farr", som återkommer i senare serier och avsnitt, men även den berömda vulcanska hälsningen med ett v-tecken bildat med två fingrar åt vardera håll och orden "live long and prosper". Det visar även planeten Vulcan för första gången och för den delen andra vulcans än Spock. Slutligen etablerar den traditionen att alla vulcanska män har namn som börjar på "S" och alla vulcanska kvinnor namn som börjar med "T'". Mycket trivia på en gång där. Så pass mycket att jag höll på att glömma att detta också är det första avsnittet där Walter Koenig gestaltar den återkommande karaktären Pavel Chekov. "Nuclear wessels" indeed.

Amok Time författades av science fiction-legenden Theodore Sturgeon och är en riktig revansch för hans första avsnitt i serien, 1.15 Shore Leave.Nimoy lyckas sälja hela konceptet med Pon Farr väldigt väl och det är mycket tack vare honom som avsnittet inte blir den buskis det hade kunnat bli. Den enda anledningen till att det inte får högsta betyg är den ganska förutsägbara tredje akten, med en plot twist som man kan se komma från en mils avstånd. Avsnittet slutar däremot på en high note med ett av få ögonblick då Spock ler från öra till öra. Bara en sån sak är värd din tid.

Kal-if-fee, or the ancient art of the vulcan cock block

2.2.  Who Mourns For Adonais?

Sändes: 22/9 1967

Stardate: 3468.1

Manus: Gilbert Ralston

Regi: Marc Daniels

Platser: Antos IV (omnämnd som hem till gigantiska maskar som kan generera elektricitet)

Pollux IV (belägen i Beta Geminorum-systemet och hem till en utdöd civilisation som kan ha varit de grekiska gudarna)

Pollux V (belägen i Beta Geminorum-systemet. Saknar intelligent liv.)

Starbase 12 (omnämnd)

Betyg: 2-/5

Under ett scanningsuppdrag i Beta Geminorum-systemet blir Enterprise stoppat av vad som ser ut som en stor, grön, hand... ja. Snart därefter blir de kontaktade av en varelse på planeten Pollux IV som insisterar på att skeppets officerare ska komma ner till honom på planeten. Det har gått 5 000 år sedan han, Apollo, träffade på människor sist - då som deras gud.

Varje gång jag ser om Star Trek bävar jag inför det här avsnittet. Efter en rad höjdaravsnitt smyger sig Who Mourns For Adonais? in som en fis i en hiss. Tempot segar ner sig till kryptakt och ärligt talat känns det som ett ytterst fjantigt avsnitt. Allra värst är det idag mycket unkna kvinnoporträttet av en av skeppets officerare. Du vet, ger man en kvinna en klänning faller hon benhårt för dig även om du är ett as. Bara så du vet.

Nåväl, anledningen till att det här avsnittet ändå kommer upp till en tvåa är premissen, som trots allt är ganska intressant. Flertalet serier och böcker har återanvänt temat med antikens gudar som aliens, mest uppenbart i Stargate SG-1 (1997 - 2007), men det känns som man hade kunnat göra så mycket mer med det här. Det här är det enda avsnittet i serien som Gilbert Ralston skrev och för det är jag tacksam.

Feel the power of my wollen sandals!

2.3 The Changeling

Sändes: 29/9 1967

Stardate: 3541.9

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Marc Daniels

Platser:
Antares (omnämnd som en "ödslig plats")

Maluria (ett stjärnsystem bestående av fyra planeter med cirka fyra miljarder innevånare)

Betyg: 4/5

Ett nödmeddelande från ett vetenskapsteam stationerat i Maluria-systemet når Enterprise. Innan de hinner dit blir de dock attackerade av vad som visar sig vara en rymdsond, NOMAD, av gammalt jordiskt ursprung. Förmodad förstörd kort efter sin uppskjutning år 2002 visar det sig att NOMAD istället reparerades av en annan sond, av utomjordiskt ursprung. Reparationen har dock medfört vissa ändringar i programmeringen... så som att döda fyra miljarder malurianer.

Vänta lite nu här... såg jag just ett avsnitt av Star Trek som har en body count på fyra miljarder?! Jepp, så gick det till på Kirks tid, pojkar och flickor! Om föregående avsnitt symboliserade allt som tidens tand har tuggat av på originalserien är The Changeling snarare tidlöst. Ett välskrivet manus, bra skådespel och moraliska dilemman, vad mer kan man begära? Två kul faktoider från det här avsnittet är hur George Lucas tyckte om ljudet som NOMADS laser gör så pass mycket att han "återanvände" (läs: stal) det till Han Solos blaster i Star Wars och hur en av Mars-landarna döptes efter avsnittets skurk ifråga. Känns lite ödesmättat att döpa en obemannad sond till NOMAD, men vad vet jag? The Changeling är helt klart ett mycket sevärt avsnitt som inte bör missas!

 Hey, human, my optic centre is up here!