Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 15 juni 2016 20:57

 


Regi:  Terry Miles

Manus: Terry Miles

Medverkande: Kirsten Prout, Tiera Skovbye, Michael Karl Richards mfl.

Produktionsbolag: Backup Media/Random Bench Productions/WTFilms

År: 2015

Längd: 78 min

Land: Kanada/Frankrike

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4147210/

 

Sloane och Katie kan inte tro sin lycka när de får en månads jobb på en bondgård mitt ute på vischan. Lönen är bra och kommer bekosta deras planerade shoppingtur till New York. Efter en rad dåliga beslut blir de istället drogade och hålls som sexslavar i två containrar i skogen. Men även lamm har tänder... och biter jävligt hårt.

 

Kirsten Prout är en av de där skådespelerskorna som jag var helt säker på skulle slå igenom för länge sen. Hon har ett speciellt utseende, har visat sina talanger i allsköns genrer, men har aldrig lyckats riktigt, riktigt. Prout är även huvudanledningen till att jag såg den här filmen. Det och titeln. Smaka på den titeln. Riktigt bra! Dessvärre är Terry Miles hämnddrama inte i klass med varken Prout eller nämnda titel.

 

Miles gillar film från 80-talet. Det är väldigt uppenbart. De Carpenterska synthmattorna dominerar filmmusiken, typsnittet till titeln ser ut som något från samma regissör och en rape-revengefilm passar tematiskt perfekt in i 80-talets genreutbud. Tyvärr verkar Miles mer intresserad av att presentera mer eller mindre obskyra referenser till kultfilm än vad han är att berätta en historia. Even Lambs Have Teeth är en väldigt kort film med sina 78 minuter. Det gör att Miles inte lägger krut på något så onödigt som karaktärspsykologi eller bra dialog. Istället blir håller han fokus på just de genrespecifika scenerna.

 

Problemet är att inte heller dessa är särskilt bra. De är helt enkelt inte råa nog. Genren lever och dör med att presentera sina protagonister som fullkomligt rättfärdiga i sina handlingar. Och ja, jag förstår Sloane och Katies motivation, men eftersom tittaren inte fått lära känna varken dem eller förövarna som annat än schablonkaraktärer blir det mest ett blodbad utan riktig riktning. Filmen klarar sig från ettan i betyg helt enkelt på grund av att här finns delar som tagna ur sin kontext är riktigt bra. Som helhet blir det dock knappt godkänt.

 

Betyg: 2- lambs who eat other things than ivy av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 21 maj 2016 12:30

   


FFF 2016: Dag 2: Évolution & The Invitation


Efter första dagens besvikelse med Cell (2016) kunde det i princip bara gå uppåt. Kvällens första begivenhet var den franska Évolution (2015) - prisad på Stockholms filmfestival förra året för sitt foto. Fotot är mycket riktigt ren magi, men det skulle visa sig att det också var det bästa med filmen.

 

 

Èvolution låter oss följa den unge Nicolas på en ödslig ö där han bor med sin mor (eller är hon det?) och flertalet andra pojkar i samma familjekonstellation. En dag är Nicolas säker på att han sett en död pojke i vattnet. När han förbjuds att simma ensam längre gör Nicolas mer eller mindre uppror för att bevisa för alla att vad han sett var sant. Men varför finns det inga män på ön? Och varför måste Nicolas och hans vänner läggas in på sjukhus när de når en viss ålder?

 

Som läsare av bloggen vet är jag allergisk mot fransk film som är överdrivet svävande och esoterisk. Ha gärna ett komplext narrativ man måste tolka (jag är ju überfan av David Lynch till exempel), men förankra detta i dina karaktärer. Varför skulle jag annars bry mig om eller sympatisera med dem? Évolution faller nästan i denna fälla, men klarar sig ändå upp till en klar godkänd nivå. Huvudanledningen är Max Brebant i rollen som Nicolas. Även om han inte har särskilt mycket att jobba med i manusform för sin karaktär är Lucile Hadzihalilovics skådespelarregi så pass god att han ändå kan förmedla något jag känner för. I kombination med tidigare nämnda foto blir Évolution därför en godkänd film i min bok. Med ett tajtare manus hade det dock kunnat bli riktigt bra. 2 mer devolution är evolution av 5 möjliga.

 

 

 


Om kvällens första film var sparsmakad på karaktärsutveckling och känslomässig investering var kvällens andra film, The Invitation (2015), precis det motsatta.


Efter två års tystnad efter deras sons död får Will en middagsinbjudan från sin ex-fru Eden och hennes nye kille, David. Väl där samlas kompisgänget som inte träffats på så länge och utbyter historier och har en trevlig om än lite spänd förfest. Will är däremot misstänksam inte bara mot David utan även mot Eden som uppträder väldigt annorlunda. Är det här verkligen en middag eller något helt annat?

 

The Invitation drog iväg i 180 knyck och saktade aldrig in. Jag kände mig totalt överkörd när jag gick ut från salongen - på ett positivt sätt. Skådespelet är superbt, inte minst från Logan Marshall-Green som den väldigt kluvne Will. I och med att The Invitation till allra största del utspelar sig på en och samma plats krävs det ett välskrivet manus för att saker och ting inte ska kännas långdragna. Phil Hay och Matt Manfredi har knappast imponerat i sina tidigare manusarbeten, men här har man lyckats med en masterclass i kammarspel. 

 

Den riktiga stjärnan i filmen är dock regissören Karyn Kusama. Sällan har jag sett en film med så tryckt stämning och jobbiga relationer som inte slår över i pekoral. Kusama håller tonen rakt igenom och det enda jag har lite att anmärka på är att den andra akten är lite, lite för lång. Det är dock ingen anledning till att inte se The Invitation. Om man som jag är intresserad av ämnet filmen visar sig handla om (inga spoilers här inte) är det ganska lätt att se åt vilket håll filmen ska utveckla sig, men vägen dit är så förbannat skicklig och fylld med så dålig stämning att jag bara kan ge högsta betyg. 5 jobbiga tystnader av 5 möjliga

 


Ikväll avslutas FFF Spring Edition med Green Room (2015) innan jag ska försöka slå hastighetsrekord tillbaka till Lund för annat socialiserande. Ses där!

 

ANNONS
Av Ulf - 17 maj 2016 21:22


Regi:  Jeff & Michael Zimbalist

Manus: Jeff & Michael Zimbalist

Medverkande: Kevin de Paula, Leonardo Lima Carvalho, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Seine Pictures/Zohar International

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0995868/

 

Det här är historien om hur den unge slumpojken Edson Arantes do Nascimento, mer känd som Pelé, tog sig från Sao Paulos bakgator och förde Brasilien till sitt först VM-guld i fotboll. Med både sociala förutsättningar och en mor, som hellre skulle sett honom gå i skolan, att tampas med får vi följa Pelé fram till hans stora internationella genombrott i fotbolls-VM i Sverige, 1958.

 

En av de första böckerna jag läste på egen hand var en biografi om Pelé. Namnet på boken har försvunnit sedan länge någonstans i minnets dunkla vrår, men den gjorde djupt intryck på mitt sexåriga jag. När min egen spelstil dock var mer Vinnie Jones än Pelé tappade jag snart sugen. Jag bör dock ha kvar distinktionen att vara den enda spelare i Hörby FF:s knattefotbollshistoria som blev utvisad i varenda match han spelade. Det kanske är något att vara stolt över? Hur som helst, att säga att Pelè förtjänar en bra filmatisering om sitt liv är en underdrift. Dessvärre lyckas bröderna Zimbalist bara halvbra.

 

Filmens öppning, med Pelé och hans vänner i favelan, funkar väldigt bra, men filmen tar en abrupt avstickare i ton när en av pojkarna dör i en olyckshändelse. Om man inte känner till Pelés liv sedan innan kan jag tänka mig att den scenen kommer som en chock även för tittaren. Filmen får börja om att bygga upp ett tempo igen och lyckas med en kul sak när de kopplar den brasilianska fotbollen till capoeiran och ginga - den brasilianska folksjälen. Som kampsportare själv har jag ofta undrat om just capoeiran har haft inflytande på hur man spelar fotboll i Brasilien och enligt den här filmen stämmer alltså det. Just scenerna när Pelé ska omskolas från gingafotboll till europeisk stil är bland filmens bästa. Vi vet alla hur det gick - gingan gick segertåg i Sverige och ut över världen.

 

Antiklimatiskt nog är fotbollsscenerna som utspelar sig i Sverige filmens tempofattigaste. Istället för att bygga upp ett tempo med bra klippning väljer bröderna Zimbalist den andra vägen. Allt går i slow motion. Om man hade speedat upp hela den här filmen till normal hastighet skulle den varit 20 minuter kortare. Dessutom skulle filmen i stort mått bättre av bättre skådespelarregi. Vincent D'Onofrio gör en löjlig dialekt som Brasiliens coach Feola och Sveriges coach spelas av Colm Meaney av någon anledning. Inget ont om Colm Meaney, men han är inte riktigt rätt för att spela halvrasistisk brittisk coach för ett svenskt landslag. Det är det som tyvärr sänker den här filmen ner ett snäpp till en stark tvåa - det finns en otroligt stor vilja att måla upp hjältar och skurkar i den här filmen och det blir tämligen simplistiskt. Intressant är dock att Sverige framställs som de stora skurkarna, vilket vi inte brukar vara i amerikansk film.

 

Om du gillar fotboll och Pelé kan det här vara värt en titt. Jag ska försöka hitta den där boken igen...

 

Betyg: 2+ filmer som givetvis skulle haft ett brasilianskt team istället för ett amerikanskt av 5 möjliga


Av Ulf - 13 maj 2016 22:45

 


Regi:   Joe D'Amato

Manus: George Eastman

Medverkande: George Eastman, Annie Belle, Charles Borromel mfl.

Produktionsbolag: Filmirage/Metaxa Corporation

År: 1981

Längd: 96 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0084028/

 

En präst anländer till en småstad hack i häl på det monster han jagat under en längre tid. Till synes en vanlig man, om än storvuxen, har monstret en märklig självhelande egenskap som gör honom i princip omöjlig att ha ihjäl. Nu måste prästen samarbeta med den lokala polisen för att försöka stoppa monstret innan det dödar igen.

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen tag i en engelsk dubb av den här filmen. Kronologiskt är det den första film som dömdes på Video Nasties-listan och således var jag ganska intresserad av att få tag i den. Tydligen är det en uppföljare till Anthropophagus (1980), även denna på listan. Jag hade dock inga större svårigheter att följa med i handlingen...

 

Recensionerna från andra skräckdiggare vittnar om att det här är en ganska bra film, och ja, den är just det - "ganska" bra. För varje sak den gör bra gör den dock en dålig. Bra, klassiskt, italosoundtrack - check. Dålig klippning - check. Det mesta tar ut varandra så att det blir en jämntjock "okej" rulle. Det ska dock sägas att Joe D'Amato försöker bygga upp suspensen och lyckas ganska bra mot slutet av filmen. Det är också en av de mest våldsamma filmerna på Video Nasties-listan jag sett och jag kan förstå att folk satte kaffet i halsen när den först hade premiär. Specialeffektsmakarna har verkligen lyckats med flera av scenerna och precis som de flesta italienska genrefilmer vid den här tiden är blodet så rött att det verkar blöda från skärmen självt. Det hör liksom till. Faktum är att originaltiteln är Rosso Sangue - Rött blod.

 

Absurd fungerar för vad den är och tar några fler steg rätt än den tar snedsteg. Det är inte en fantastisk film på något sätt, men för diggare av gammal italiensk skräck kan den vara värd att kolla upp. Den har inget på mästarna som Fulci, Deodato eller Argento, men gott och väl underhållning för stunden.

 

Betyg: 2+ zombiefilmer som inte är zombiefilmer ändå av 5 möjliga

 

 

Chockerande idag?:  Mjo, det skulle jag nog säga. I alla fall den oklippta versionen innehåller vissa scener som gemene tittare skulle ha svårt för än idag.

 

Förbjuden i:  Australien, Kanada (Ontario), Tyskland, Storbritannien, Hong Kong


Fortfarande förbjuden i: Alla ovanstående, även om en väldigt nedklippt version är tillåten i Tyskland nuförtiden.

Av Ulf - 16 april 2016 22:43

 


Regi:  Phil Joanou

Manus: Robert Ben Garant

Medverkande: Jessica Alba, Thomas Jane, Lily Rabe mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions

År: 2016

Längd:  93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3533916/

 

Som den enda överlevande från en dödskults massjälvmord kontaktas Sarah 20 år senare av ett dokumentärfilmsteam som vill ta reda på egentligen vad som hände. Tillsammans återvänder de till sektens högkvarter för att gräva upp sanningen - en sanning som kanske inte är lika enkel som de först hade trott.

 

Som intresserad av psykologi i allmänhet och människans mörkare natur i synnerhet har jag läst en hel del böcker om ämnet. I dessa böcker stöter man snabbt på Jim Jones som ledare av kulten The Peoples' Temple och som ytterste ansvarige för det organiserade massjälvmordet som 918 av sektens medlemmar begick 1978. Historien bakom The Peoples' Temple har filmatiserats ett antal gånger och även om namn, platser och trossatser har ändrats är det tämligen självklart var de fått inspirationen till The Veil ifrån. Tidigare filmatiseringar har gått på en seriös linje och skildrat Jones och hans karismatiska personlighet, men den här filmen gör en egen, mer övernaturlig tolkning. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka.

 

Filmen börjar bra och bygger upp en riktigt kuslig stämning, speciellt med Thomas Jane i rollen som kultledaren Jim Jacobs (de ändrade inte ens hans förnamn... go figure). Jane får alldeles för sällan roller där han verkligen kan spela ut och är en extremt underanvänd skådespelare i mina ögon. Det samma kan jag dock inte säga om Jessica Alba. Kommer någon ihåg när Alba var ung och lovande? Nu är hon varken eller. Hon stinker verkligen ner varenda scen hon är med i, vilket tyvärr också är många. Lily Rabe gör ett godkänt jobb i huvudrollen, varken mer eller mindre, även om jag önskade att hon kunde spela ut lite mer.

 

Det som till sist fäller filmen är manuset. Den fina stämningen från filmens start försvinner helt efter halvvägsmärket och ersätts av en riktigt lökig övernaturlig upplösning. Det är få filmer som tappar så här mycket i sin andra halva. Det som ändå ger filmen en riktigt skakig tvåa är Thomas Jane. Han är både underhållande och sjukt obehaglig i sina scener. Det finns dock mycket bättre filmatiseringar om Jim Jones och Jonestown.

 

 

Betyg: 2- riktigt skakiga kultledare av 5 möjliga

Av Ulf - 10 april 2016 10:25

 


Regi: Alex & Benjamin Brewer

Manus: Benjamin Brewer & Adam Hirsch

Medverkande: Nicolas Cage, Elijah Wood, Jerry Lewis mfl.

Produktionsbolag: Hassell Free Production/Ingenious Media/Saban Films mfl.

År: 2016

Längd:  93 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3733774/

 

När Las Vegas-polisen Jim Stone spårar en stor illegal pengatransaktion till en lagerlokal beslutar han sig för att råna stället. Med sig tar han sin partner David, men en ganska rättfram plan blir snart komplicerad när Jim tvingas skjuta en kille. Frågan är vad som egentligen finns i det hårt armerade rummet de försöker bryta sig in i och om de kommer ha tid att göra det innan deras kollegor anar oråd.

 

Folk som inte var med när det begav sig brukar glömma att Nicolas Cage en gång i tiden var en respekterad skådespelare med flertalet fantastiska rollprestationer på sitt CV. Sedan hans ekonomiska bekymmer har han tagit varenda roll som gett honom pengar och kvaliteten på de flesta av dessa filmer brukar vara därefter. Ibland blixtrar hans forna talang fortfarande till och därför vägrar jag ge upp på hans rullar. The Trust hade stor potential som en tätt berättad historia kryddad med galghumor. Cage håller sig på mattan och gör inte sina typiska utflippningar och Elijah Wood gör ytterligare en bra oddballkaraktär. Sen faller allt samman som ett korthus i en tornado i filmens sista akt.

 

Från att ha varit en välberättad thriller börjar de två huvudkaraktärerna ta beslut och ställningstaganden som går emot all logik. Det är här det blir tydligt att de båda manusförfattarna först och främst arbetat med kortfilmer tidigare. De behärskar dessvärre inte fullängdsberättandet än. De två första akterna är dock tillräckligt välskrivna och underhållande att det ändå finns hopp om framtiden för Brewer och Hirsch. Framförallt har de en ganska säregen humor som grundar sig på små missöden vi alla råkar ut för och gör. Jag skulle gärna sett dessa herrar göra en komedi rakt av. Tills dess är The Trust den största filmen på deras meritlistor och tyvärr skjuter de sig själva i fötterna rejält med den.

 

Betyg: 2 Nicolas Cage-mustascher av 5 möjliga

 

Av Ulf - 3 april 2016 17:14

 


Regi: Michael Petroni

Manus: Michael Petroni

Medverkande: Adrien Brody, Sam Neill, Robin McLeavy mfl.

Produktionsbolag: Head Gear Films/Metrol Technology/Screen Australia mfl.

År: 2015

Längd:  90 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2784936/

 

Psykologen Peter Bower försöker tillsammans med sin fru pussla ihop sitt liv igen efter att deras dotter dött i en tragisk olycka. Peters hem borta från hemmet blir en modest psykologmottagning där han snart inser en skrämmande sak - alla de patienter som hans tidigare mentor skickat till honom är de facto döda. Som om inte det vore nog dog alla samma dag, i Peters hemstad. Peter återvänder hem för att ta reda på vad han kan göra åt gamla synder och stoppa sina syner.

 

Det fanns mycket som jag gillade i upptakten till Backtrack. En fantastiskt duktig skådespelare i Adrien Brody som huvudroll, den väldigt underskattade Sam Neill i den andra stora rollen och producerat i Australien. För den som inte känner till det kan man nästan lita på att den australiensiska film som tar sig till Sverige åtminstone är intressant. Det är klart, Australien är inte en lika stor marknad som exempelvis USA och det sker nog en del självcensur på vägen, men faktum är att säger du att en genrefilm är från kontinenten i syd blir jag direkt intresserad. Och ja, Brody är bra. Dessvärre får han trampa vatten i ett väldigt framhastat manus utan riktig poäng.

 

Skräck som på alla vis vill ta sig seriöst är en av de svåraste genres att göra. De flesta faller förr eller senare på sin orimlighet. Därför brukar jag föredra skräckfilmer med kitschiga element, exempelvis slashers. Michael Petroni försöker verkligen att hålla spökerierna grundade, men det en bättre manusförfattare och regissör för det. Petroni har exempelvis på sitt tidigare CV förstört två Anne Rice-böcker i Queen Of The Damned (2002) och lyckats göra en fantastisk bestseller, The Book Thief, till en tråkig film 2013. Killen är helt enkelt inte bra. Inte heller i Backtrack lyckas han utan större delen av filmen känns som ett medelmåttigt avsnitt av vilken övernaturlig thriller-tv-serie som helst. De enda anledningarna till att den får högre än en etta i betyg är Brodys skådespel och det förvånansvärt snygga fotot. Det kommer man dock inte så långt på.

 

Betyg: 2 ingen kan gråta som Brody av 5 möjliga

Av Ulf - 23 mars 2016 19:15


Svensk titel: Nattmaror och drömlandskap (volym I och II)

Författare: Stephen King

År: 1993 (svensk utgåva 1998/1999)

Sidor: 900

Förlag: Viking (svensk förlag: Replik)

ISBN: 978-1-4391-0256-5

 

“What about reality, you ask? Well, as far as I'm concerned, reality can go take a flying fuck at a rolling doughnut. I've never held much of a brief for reality, at least in my written work. All too often it is to the imagination what ash stakes are to vampires.”

 

Stephen King gjorde en sista anstängning att samla alla sina kvarvarande noveller i och med samlingen Nightmares & Dreamscapes. I förordet skriver han att om han gör ytterligare en samling kommer den ges ut någon gång under ett år som startar med siffran 2. Han fick rätt. Nästa renodlade novellsamling King släppte var 2002 års Everything's Eventual - 14 Dark Tales. Det var en ojämn samling med alldeles för mycket utfyllnad. Dessvärre har hans samling från 1993 ännu mer av den varan. 

 

King har bitit över lite för mycket med Nightmares & Dreamscapes i och med att den innehåller 24 (!) noveller utspridda på 900 sidor. Hälften hade varit nog och då hade kvaliteten varit mycket jämnare. Precis som med Kings andra novellsamlingar finns här höjdpunkter men också riktiga bottennapp. Bland de förra hör bokens första novell, Dolan's Cadillac, It Grows On You, Chattery Teeth och min personliga favorit You Know They've Got A Hell Of A Band. Gemensamt för dessa är hur King leker med sin typiska blandning mellan realism och surrealism med bra, jordnära karaktärer i riktigt knäppa situationer. Även bokens längsta novell, The Ten O'Clock People, är riktigt bra, men faller på att den avslutas väldigt abrupt. Jag skulle gärna sett en romanversion av den då den har verkligt stor potential och ett par riktigt icke-konventionella hjältar.

 

Bland de riktiga slamkryparna återfinner vi Crouch End och The Doctor's Case. Den sistnämnda är något så bisarrt som en Sherlock Holmes-historia skriven av King. Många Sherlock Holmes-historier är tämligen trista och som sådan passar Kings version in i traditionen. Det gör det inte till en bra historia. Den är dock inte lika illa som Crouch End som är en av få King-historier jag läst som verkligen fick mig att ta fram skämskudden. King skriver på cockney, I shit you not. Att en genomamerikansk författare försöker skriva på en annan dialekt än sin egen blir oftast pinsamt då och då, men i Crouch End blir det direkt plågsamt.

 

King har bra mycket bättre novellsamlingar än den här som bör kollas upp först för den intresserade. Nightmares & Dreamscapes är ganska rutten även för ett stort fan som undertecknad.

 

Betyg: 2 mediokra skrapor från botten av tunnan av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se