Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 22 januari 2016 17:00

 



Svensk titel: Staden som försvann

Författare: Stephen King

År: 1975 (svensk utgåva 1985)

Sidor: 476

Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Doubleday)

ISBN: 91-582-1002-4

 

“The basis of all human fears, he thought. A closed door, slightly ajar.”

 

Ben Mears återvänder till sin barndomsstad Jerusalem's Lot (i folkmun kallad Salem's Lot) för att skriva en bok om en sak som skrämde livet ur honom som barn. Händelsen utspelade sig i ett gammalt ödehus kallat Marstens' House efter den familjetragedi som utspelade sig när Hubert Marsten bodde där. Ben blir förvånad över att huset hyrts ut efter alla år det stått tomt, men hans uppmärksamhet dras snart åt ett annat håll då han blir förälskad i den mycket yngre Susan Norton. Samtidigt går inte tecknen att förneka. Barn börjar försvinna från orten och hittas döda, samtidigt som man på flera håll svär att man sett barnen efter mörkrets inbrott, till synes lika levande som förr.

 

Stephen Kings i kronologisk ordning andra roman är ett viktigt steg på vägen till hans speciella stil. I Carrie (1974) hade King inte riktigt hittat fotfästet än när det gäller struktur och språk, men i Salem's Lot återfinner vi många av hans stildrag. Staden är en av de småstäder i Maine som King förlagt de flesta av sina berättelser i, Ben Mears är en av Kings många författarprotagonister och under den idylliska småstadsfernissan rör sig onda strömningar. Precis som hans senare skapelser, Castle Rock och Derry, är Salem's Lot en av den amerikanska medelklassfamiljens utposter med allt vad det innebär. Samtidigt vågade inte King så här pass tidigt i sin karriär att ta ut svängarna ordentligt när det gäller motsvarigheten till mellanmjölkens land over there. Staden får aldrig samma själ som exempelvis Castle Rock får. Det är tyvärr något som går igen i ganska mycket av den här boken.

 

Ben Mears är en verklig everyman och som sådan inte särskilt intressant. Han är liksom inte Jack Torrence från The Shining (1977) direkt. Då är Susan Norton en trevligare bekantskap. Norton är en av Kings tämligen typiska kvinnliga karaktärer, men med det menar jag inget negativt. King skriver ofta kvinnor bättre än män av någon anledning. Det är bara det där att de alltid ska falla för författare som är 20 år äldre än dem själva, men så länge det inte blir mer gubbslem än så kan jag ha överseende med den biten.

 

King har mer än bara sneglat på Bram Stoker till den här boken. Han har i flertalet intervjuer sagt att han ville skriva en modern vampyrroman som lånade delar av Stokers Dracula (1897) och ja, det råder inget tvivel om vart mycket av materialet kommer ifrån. Nu spottar jag väl i vigvattnet, men jag måste säga att jag föredrar Salem's Lot framför Dracula. Där tiden sprungit ifrån Stokers berättelse när det gäller allt från vetenskapsfetischism till kvinnoporträtt fungerar Kings variant smärtfritt även drygt 40 år efter att den skrevs. Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Vampyrromanen dras ofta med ganska tunga problem i form av "regler" och förväntningar. King uppfyller de flesta av dessa regler, men det gör också att slutprodukten blir något tam och förutsägbar. Även om boken cementerade Kings rykte som en bestsellerförfattare och räknas till en modern skräckkanon måste jag säga att Salem's Lot är en ganska tråkig bok. Både King och vampyrgenren har haft bättre installationer.

 

Betyg: 2 spetstandade nattdjur av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 18 januari 2016 18:36

 


Regi: John Crowley

Manus: Nick Hornby (baserat på Colm Toibins roman)

Medverkande: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: Wildgaze Films/Parallel Film Productions/Irish Film Board mfl.

År: 2015

Längd: 111 min

Land: Irland/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2381111/

 

Eilis flyttar till New York från sitt tråkiga liv på Irland. Trots att hon har väldig hemlängtan till en början kommer hon in i sitt nya liv i USA - inte minst när hon träffar Tony. De båda inleder en romans medan Eilis försöker hitta sin plats i den nya staden och landet.

 

Hitintills har de filmer jag recenserat inför Oscarsgalan varit åtminstone bra (ja, om vi inte räknar den där filmen från i våras som inte var en film överhuvudtaget...). Den sviten bröts idag med Brooklyn. Jag vet ärligt talat inte vad den här filmen försöker berätta. Eilis är en karaktär som det förvisso är lätt att tycka om (i alla fall tills sista tredjedelen av filmen), men verkar i princip inte ha någon egen vilja. Hon är aldrig proaktiv utan låter hela tiden saker hända henne, vilket till sist blir att hon nästan lyckas förstöra vad hon byggt upp. Kanske något sedelärande, eller vad vet jag?

 

Det finns några bra saker med Brooklyn som förtjänar beröm. Saoirse Ronan är bra i allt hon är med i och så även här. Hon har ett uttryck i sitt skådespel som gör att hon kan spela nästan vad som helst, men jag vet inte riktigt om hon är så fantastisk så att hon förtjänar en Oscarsnominering för rollen. Det fanns fler riktigt bra roller från förra året som hade förtjänat nicken mer så att säga. Även musiken och fotot förtjänar beröm, även om de inte står ut som något fantastiskt.

 

Det som fäller Brooklyn är som tidigare nämnt manuset. Jag fattar inte riktigt att det här melodramatiska skräpet adapterats till film av Nick Hornby. Hornby brukar alltid skriva manus, antingen från sina egna romaner eller andras, med välutvecklade personliga relationer och underhållande dialog. Hans adaption av Brooklyn missar så många möjligheter att faktiskt berätta något - om kvinnors situation under 50-talet, om motsättningar mellan olika invandrande grupper i USA, om sexualmoral, om karaktärer som växer under historiens gång och så vidare, och så vidare. Nu blir det en extremt puttinuttig historia om att flytta hemifrån och inte mer.

 

Betyg: 2 atlantresor av 5 möjliga

 

 

ANNONS

Joy

Av Ulf - 1 januari 2016 17:00

 


Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell

Medverkande: Jennifer LawrenceRobert De Niro, Bradley Cooper mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Davis Entertainment/TSG Entertainment

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2446980/

 

Livet blev inte riktigt som Joy hade tänkt sig. Istället för att uppfinna fantastiska saker som alla kunde ha nytta av sliter hon på kundtjänst till ett flygbolag, är skuldsatt upp över öronen och har ett hus där hennes socialt fobiska mor bor i ett rum och hennes ex-make i källaren. En dag bestämmer sig Joy för att saker och ting måste förbättras. Hon ska ta världen med storm med sin revolutionerande mopp. Frågan är bara hur man får ut en produkt på marknaden?

 

David O. Russell har en märklig karriär. De filmer han gjort som fått vitt spridda lovord, exempelvis 2012 års Silver Linings Playbook, är fyllda av melodramatiskt trams om att kärlek är det enda du behöver för att övervinna psykisk sjukdom. Samtidigt har han gjort filmer som den fantastiska Three Kings (1999) som bortom sitt glättiga äventyrsyttre porträtterar krig på ett väldigt drabbande sätt. Joy tillhör tyvärr den första kategorin.

 

Löst baserad på affärsmagnaten Joy Manganos väg till rikedom och berömmelse berättar Russell en historia som inte engagerar nämnvärt. Jennifer Lawrence, en av Russells återkommande talanger, är som vanligt bra i sin roll och det gäller även för andra Russell-kändisar som Bradley Cooper och Robert De Niro (i en liten biroll som vanligt). Problemet är att Russell inte verkar veta vad han vill berätta.

 

Joy är lite som en kapitalistsimulator - få en idé, ta risker, bli rik. I och med att vi vet hur det kommer gå finns det ingen suspens i manuset. De hinder som Joy stöter på på vägen kan monteras ner enkelt med lite jävlar anamma. Om Russell satsade på trovärdigt drama fungerar det alltså inte särskilt väl. Eftersom filmen lanseras som en dramakomedi hade man kunnat tänka sig att de komiska elementen i filmen därför skulle vara starkare. Så blir inte fallet. Det är långt mellan skratten och när varken komik eller drama fungerar i en dramakomedi vet man att något är allvarligt fel. Det finns mycket coolare och mer intressanta kvinnohistorier i affärsvärlden än den om Joy Mangano (i alla fall i den version som presenteras här) så förhoppningsvis kommer den här filmen glömmas bort tämligen snabbt så Russell eller någon annan kan omgruppera och göra en bättre film än Joy.

 

Betyg: 2 bra skådespelarinsatser av 5 möjliga

Av Ulf - 22 november 2015 22:10

 


Regi: Patricia Riggen

Manus: Mikko Alanne /Craig Borten/Michael Thomas (baserat på Hector Tobars bok "Deep Down Dark")

Medverkande: Antonio Banderas, Rodrigo Santoro, Juliette Binoche mfl.

Produktionsbolag: Alcon Entertainment/Fabula/Half Circle mfl.

År: 2015

Längd: 127 min

Land: USA/Chile

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2006295/

 

Den stora koppar- och guldgruvan utanför San José, Chile, blev skådeplatsen för en av de mest dramatiska räddningsaktionerna i gruvindustrins historia. I augusti 2010 rasade gruvans enda ingång igen och fångade de 33 gruvarbetare som precis kommit till jobbet. Med 700 meter sten ovanför deras huvuden är deras enda hopp att någon på ytan tror att de överlevt raset.

 

De dramatiska händelserna i den chilenska gruvan blev en följetong utan dess like under hösten 2010. Under 69 dagar rapporterade stora delar av världen om händelsen. Det var inte bara de fångade gruvarbetarna som var av intresse utan även räddningsaktionen i sig. Något liknande hade nämligen aldrig lyckats. Patricia Riggens film efter Hector Tobars dokumentära bok försöker sätta oss tillsammans med gruvarbetarna i gruvan samtidigt som den vill skildra det politiska spel som pågår på ytan. Resultatet blir sådär.

 

Vi presenteras för våra protagonister och får deras attribut förklarade för oss. Det är ungefär så det går till nämligen. Antonio Banderas karaktär, Mario, är rättrådig ledare, Lou Diamond Philips spelar den säkerhetsmedvetne Don och så vidare och så vidare. Jag tvivlar på att människorna de porträtterar är så pass slätstrukna i verkligheten som de blir i den här filmen. Det märkligaste castingvalet måste nog ändå vara Bob Gunton som Chiles president Piñera. Att höra Gunton bryta på spanska är en upplevelse jag sent kommer glömma.

 

The 33 har dock sina poänger. Medan förhållandena mellan de instängda i gruvan ofta är ett sömnpiller (två kriser på 69 dagar? Är samtliga zen-munkar?) är arbetet med att få ut stackarna desto mer intressant. Jag skulle gärna ha sett lite mer av det och i det här fallet kanske även en mer pedagogisk och tydligare förklaring på exakt vad de gör. Fotot är snyggt och pendlar mellan de öppna chilenska ökenvidderna och den instängda gruvan. Ändå är det något som saknas.

 

The 33 känns som en storfilm utan det där lilla extra som höjer den. Produktionsvärdena är där, flertalet namnkunniga skådespelare medverkar och James Horner står för musiken i denna, hans sista, film. Det är svårt att göra en film av en händelse som var så pass välbevakad rent medialt som gruvolyckan i Chile. Här finns inga överraskningar att tala om utan det mesta spelar ut som en dramadokumentär. Jag förstår att man inte kan ta sig alltför stora friheter med en sann historia som dessutom ligger väldigt nära i tid, men med säkrare hand och en villighet att använda klippsaxen hade det här kunnat bli mycket bättre. Synd.

 

Betyg: 2+ gruvliga gruvligheter av 5 möjliga

Av Ulf - 7 november 2015 23:03

 


Regi: Baltasar Kormákur

Manus: William Nicholson

Medverkande: Jason ClarkeAng Phula Sherpa, Thomas M. Wright mfl. 

Produktionsbolag: Working Title Films/RVK Studios/Universal Pictures mfl.

År: 2015

Längd: 121 min

Land: USA/Storbritannien/Island

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2719848/

 

Sedan Mount Everest först erövrades av Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay 1953 har många äventyrare sökt sig till världens högsta berg för att upprepa bedriften. Den 10:e maj 1996 började två konkurrerande guider leda sina team uppför bergets sista sträcka. Vad de inte visste var att en mycket kraftig storm var på väg att träffa dem alla med full kraft...

 

Bergsbestigning har alltid varit en sådan sak jag helst sett på avstånd. Gå i kuperat landskap? Jepp. Bergsstigar? Jepp. Klätterväggar? Jepp. Berg som du dör av om du begår minsta misstag? Nja. Det klassiska svaret på varför folk fortfarande bestiger Everest är ju att "because it's there!". Baltasar Kormákur lyckas dock inte riktigt ge oss ett svar på varför vi ska se hans film.

 

Det stora problemet med Everest är manuset. Jag förstår att man valt att försöka skildra händelserna så nära verkligheten som möjligt (inte minst med tanke på de efterlevande), men det gör också att karaktärerna blir mycket likriktade. Alla ser ut som Michelingubbar i skägg, förutom nepaleserna som ser ut som lite mindre Michelingubbar utan skägg. Efter två timmars speltid hade jag fortfarande svårt att skilja karaktärerna åt. Det är svårt att skapa sympati för en karaktär som man inte känner igen på varken personlighet eller utseende. När dessutom välkända skådespelare som Jake Gyllenhaal och Keira Knightley har roller i filmen och det här ändå inte lyckas vet man att man lyckats skapa ett oengagerande manus. Vi vet redan från början vad som kommer hända - några kommer dö, några kommer överleva, alla kommer lida. Hurra? Jag kan inte riktigt tycka synd om de här personerna eftersom de inte bara valde det själva utan betalade 65 000 dollar för besväret också.

 

Det som kan sägas till filmens fördel är de verkligt storslagna vyerna. Filmad i de riktiga baslägren och i de italienska alperna (av förklarliga skäl ställer det riktiga Everest till med vissa tekniska filmproblem) för bergsscenerna är det en tavla i vitt som målas upp på duken. Här finns dessutom några riktigt spännande scener med människa mot berg och köld, men det räcker inte. Everest blir en slätstruken historia.

 

Betyg: 2 bergskammar av 5 möjliga

Av Ulf - 26 oktober 2015 16:33



FFF 2015 Dag 8: Denne galne japan och substanslösa martyrer

 

Japan - detta filmland som bjuder på några av de mest fantastiska skapelser man kan se samtidigt som mycket som kommer därifrån är totalt obegripligt för en västerländsk publik. De senaste åren har Shion Sono varit ett av de stora namnen i landet i öst. Med förra årets festivalhöjdare Why Don't You Play In Hell? (2013) som främsta film jag sett av honom hitintills är det lätt att bli överväldigad av bara produktionen som mannen står för. Sono har gjort sex (!) filmer under 2015. Det är ett mirakel att han inte dör av utmattning. En av dessa filmer, Love & Peace (2015), visades på festivalen igår och herregud... jag vet inte ens var jag ska börja!

 

Filmen handlar om den misslyckade punksångaren Ryoichi som efter att hans karriär aldrig kom igång har förlikat sig med att arbeta på ett kontor. Om det bara hade varit för en missad dröm hade det väl varit sin sak, men Ryoichi är även utstött och mobbad på kontoret. Eftersom han inte har några vänner och desperat vill ha sällskap köper han en sköldpadda som han döper till Pikadon (efter ett japanskt slanguttryck för "atombomb"). Ryoichi berättar alla sina hemligheter för sin nye vän, men när hans kollegor får reda på att han pratar med en sköldpadda skäms han så mycket att han i ett svagt ögonblick spolar ner honom i toaletten. Där hade historien kunnat sluta, men Pikadon hamnar hos en mystisk gammal man i Tokyos avloppssystem. Mannen driver ett slags hem för oönskade leksaker och djur... som alla kan tala med hjälp av mannens "godis". När Pikadon får en bit godis får han dock fel och kan börja uppfylla sin förre ägares önskningar om musikaliska framgångar.

 

Ovanstående kan vara den längsta synopsis jag skrivit på ett bra tag och ändå skrapar den bara på ytan av detta bisarra och magiska universum som Sono låter oss ta del av. Från de musikaliska citaten som spänner över hela filmhistorien, till sin förkärlek för punkestetik och kaijufilmer (!) visar Sono återigen på hur han kan ta en ytterst bisarr historia och ändå få den att vara enkel att följa. Det närmsta jag kan likna Sonos filmer vid är Haruki Murakamis mer surrealistiska romaner. Det är både stort och smått, fyllt till bredden av kärlek till film- och musikhistorien och framförallt har båda en förmåga att skapa fantastiska karaktärer som man sympatiserar med. När jag, en 33-årig man, börjar gråta av en mekanisk sköldpadda vet man att regissören träffat rakt i hjärteroten. Det är så konstigt, så enkelt och ett måste för alla som gillar bra film och inte är rädda för att återuppväcka sitt barnasinne. 5 sötare sköldpaddskaijus än Gamera av 5 möjliga.

 

 

Efter den känslostorm som Sonos senaste alster orsakade hade jag av förklarliga skäl svårt att ladda om. Visserligen skulle jag se en re-make på en av den franska skräckvågens främsta filmer, Martyrs(2008), men det är just det - en re-make på en av de filmer som skildrar hopplöshet på bästa möjliga sätt vette fanken varför man ens gjorde. Det är ju en snabb dollar kan man tänka, men samtidigt borde Martyrs anno 2015 vara en ganska svår film att sälja in på stora delar av den amerikanska biomarknaden. Precis som originalet kretsar mycket av handlingen runt religion och till vilken längd som vissa grupper kan sträcka sig för att besvara teologiska frågor. Det är bara det att man har tagit en av de mest bloddrypande mindfucksen det här århundrandet och gjort den tam. Det här är inte något som originalet alls utan en mycket blek karbonkopia.

 

Ramhandlingen är som sagt den samma. En flicka lyckas komma ifrån sina kidnappare som plågat henne under en längre tid. Efter uppväxten på ett barnhem spenderar hon mycket tid med att spåra upp förövrarna tillsammans med sin vän. När hon till sist hittar dem skjuter hon dem utan pardon. Nu måste hon bara övertyga sin vän om att det faktiskt var rätt personer hon dödade.

 

Den som sett originalet vet redan att det kommer en stor twist i mitten av filmen ungefär. Denna tas bort nästan helt och slutprodukten blir så mycket svagare. Samtidigt är även det romantiska förhållandet mellan de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna (som hade poänger och inte lades till bara för att) borta och hela tonen i filmens andra halva fungerar som en konsekvens mycket sämre. Det finns liksom ingen anledning att se den amerikanska versionen. Se om den franska igen. 2- substanslösa martyrer av 5 möjliga.

 

Ikväll går jag under isen i The Dark Below (2015) klockan 21:00 på Södran.

Av Ulf - 24 oktober 2015 12:15

 

FFF 2015 Dag 6: Cronenberg light, metalheads och zombiebarn

 

Fredagen gick i splatterfilmens tecken med tillräckligt mycket fejkblod för att fylla en mindre pool. Kvällen visade också på filmens märkliga kraft i att få folk att prata med personer de aldrig tidigare träffat. Jag fastnade i diskussioner om allt mellan himmel och jord - från mitt envisa försvar om att David Lynch är den främsta nu levande regissören till body horrorns återkommande tematik. Det är på FFF jag hittar dessa människor. Ibland är det nästan lite sektlikt. Det är samma ansikten jag ser i publiken på alla filmer år efter år. Även om jag inte pratat med hälften av dem en längre stund vet jag att om jag skulle få tråkigt i de korta pauserna mellan filmerna kan jag alltid hoppa in i en diskussion. Det har jag inte upplevt på någon annan filmfestival. Lund behöver FFF. Kanske det till och med kommer någon från kommunen nästa invigning?

 

 

 

Först ut bland kvällens begivenheter var den kanadensiska Bite (2015) som enligt rapport fick publiken på genrefilmsfestivalen Fantasia att både spy och svimma. Jag vet inte om festivalpubliken där är av klenare virke än den i Lund, men denna Cronenberg light-version av The Fly (1986) var inte nämnvärt chockerande.

 

Handlingen kretsar kring hur blivande bruden Casey åker iväg med tjejpolarna på en möhipperesa till Costa Rica. När de tre badar i en undangömd lagun i djungeln blir Casey biten av något i vattnet. Väl hemma igen börjar märkliga saker ske med insektsbettet samtidigt som Casey måste planera ett bröllop och inte irritera blivande svärmor alltför mycket.

 

Med en egen kropp som faller sönder och samman (autoimmun sjukdom är det enda som är badass nog att kunna skada mig) har jag alltid gillat body horror. Det är något som kommer nära på ett sätt som många andra skräckgenres inte gör. Dessvärre känner jag att jag inte riktigt kan relatera till Casey och hennes vänner. De är alla idioter. Det finns inget annat sätt att säga det på. Fort, vad är det första du gör om du blir allvarlig sjuk? Tar dig till sjukhus? Ringer ambulans? Nej, isolera dig själv i din lägenhet. Det blir säkert bra.

 

Den övergripande tematiken är väldigt typisk när det handlar om kvinnliga karaktärer och body horror - det här med kvinnlig sexualitet är farliga saker. Den enda body horror-film de senaste åren som lyckats bra med det temat är i min mening Contracted (2013). Bite är en tekniskt imponerande gorefest som dessvärre saknar personligt anslag och ton. Det är det sistnämnda som gör en body horror bra eller inte. Vi måste bry oss om karaktärerna för att vilja se dem klara sig. Bite är inte en värdelös film, men skulle behövt bra mycket mer karaktärspsykologi. 2 graviditetsmetaforer av 5 möjliga.

 

Då var förfilmen, Bad Guy #2 (2014), roligare. En kort betraktelse om hur livet är för en anställd i brottsvärldens hierarki. Drålig, rolig och extremt blodig. Se den om ni får chansen! Kvällens övriga kortfilmer, musikvideon Savant: Kali 47 (2015) och den mörka spanska sagan El bosque negro (2015), hade båda imponerande tekniska kvaliteter men saknade den förstnämndas humor och driv. De är dock båda sevärda om du kan hitta dem.

 

 

Om Bite var något av en besvikelse var kvällens andra film, nya zeeländska Deathgasm (2015), precis vad jag hade förväntat mig. Metalhuvudet Brodie tvingas flytta in med sin väldigt kristna farbror och hans familj när hans mor hamnar på psyket. Att det inte är lätt att vara hårdrockare i en liten inskränkt småstad är inget nytt, men Brodie lyckas hitta vänner för att starta upp ett band. När Brodie och bandets basist, Zakk, får ett mystiskt partitur i sin ägo och lär sig spela det råkar de åkalla en mäktig demon. Nu måste de slå sig igenom horder av tidigare grannar (nu med 50% mer demon i sig) för att kanske kunna ställa allt tillrätta. Metal är ju djävulens musik!

 

Som gammal hårdrockare uppvuxen i en småstad var Deathgasm en film som passade som handen i den avklippta handsken. Jason Lei Howden, främst känd som specialeffektsmakare till en rad storproduktioner, lyckas fånga känslan av att vara "den där" i en småstad perfekt. Det kvittar om du är uppvuxen på den skånska eller den nya zeeländska landsbygden, folk kommer reagera likadant på saker de inte förstår. Och som med det mesta som metal har att göra med ligger skrattet nära till hands. Deathgasm är en ojämn resa men där den är rolig är den ofta förbannat rolig. Milo Cawthorne gör en riktigt bra roll som Brodie, killen som gärna skulle spela bättre gitarr än vad han faktiskt gör. Referenserna står som spön i backen och för den som någonsin spelat i ett garageband finns här också igenkänningskomik att hämta. Gillar du metal, coming-of-age-historier och nya zeeländskt splatter i Peter Jacksons blodiga fotspår gillar du Deathgasm. 4 filmer som Öholm hade satt nattvardsvinet i halsen av av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens sista film, Cooties (2014), kom kanske både fel och rätt i programmet. En zombiekomedi som utspelar sig på en skola fick mig osökt att tänka på händelserna i Trollhättan tidigare i veckan. Folk runtomkring mig skruvade på sig lite till en början, likaså jag, men med allt elände som pågår i världen måste vi kunna använda film och annan konst som ett sätt att bearbeta och koppla av. Visningen av Cooties förminskar inte min upplevelse av vanmakt över vad som hänt inom den bransch där jag spenderar mina vardagar, men den gav en välbehövlig katarsis för att vädra ut några av de värsta tankarna. Film kan göra mycket. Den kan propagera och stjälpa samtidigt som den genom absurda exempel som Cooties kan få oss att koppla bort verkligheten ett tag och framförallt få oss att skratta. Efter ett kort tag slutade både jag och resten av publiken att skruva på oss och vi fick skratta tillsammans. Det är värt otroligt mycket.

 

I Cooties återvänder den aspirerande författaren Clint till sin lilla hemstad Fort Chicken för att arbeta som vikarie på sin gamla grundskola. När en lokal matproducent lyckas med konststycket att leverera besmittade nuggets till skolmatsbespisningen utbryter snart en zombieliknande sjukdom på skolan som gör barnen från metaforiska monster till väldigt verkliga sådana. Nu måste kollegiet, med den ena läraren knäppare än den andra, försöka ta sig ut från skolan utan att bli zombiemat.

 

Som elevassistent/lärare spenderar jag större delen av mina vardagar i skolans värld. Vanligtvis jobbar jag med barn och ungdomar i en ålder där man kan resonera med dem på ett annat sätt än man kan med grundskoleelever. Några terminer på grundskolor har det dock blivit och Cooties bjuder på en hel del igenkänning. Tro mig, en grupp på 30 ungar som precis ska gå igenom puberteten kan vara något av det mest utmanande du kan arbeta med. Och ja, ibland är de små monster. I Cooties presenteras vi dessutom för alla knäppa kollegor man kan tänkas sig ha i skolans värld, allt ifrån läraren utan filter för vad han säger till läraren som helst av allt skulle vilja driva en politisk agenda och beklagar sig högt för eleverna att hon inte får göra detta.

 

Frodo själv, Elijah Wood, spelar huvudrollen som Clint och gör det bra. Jag gillar verkligen att han efter de makalösa framgångarna tillsammans med Peter Jacksons Tolkienadaptioner i mångt om mycket valt att stanna i genrefilmsvärlden. Den som äger varenda scen han är med i är dock Leigh Whannell som den extremt frispråkige och socialt klumpige Doug.

 

Cooties är en extremt blodig, på sina ställen väldigt rolig, film som tyvärr tappar lite i tempo och ton då och då. Den är dock ren arbetsterapi för alla som arbetar inom skolans värld och som gillar skräck- och splatter. 4- jävla ungar av 5 möjliga.

 

Ikväll undviker jag Knock, Knock (2015) klockan 19:00 för att sedan se om den fantastiska Nina Forever (2015) klockan 21:00 för att avsluta kvällen med norska spökerier i Villmark Asylum (2015) klockan 23:15, allt på Kino 1.

Av Ulf - 21 oktober 2015 17:24

 


Regi: Isaac Gabaeff

Manus: Alex Greenfield & Ben Powell

Medverkande: Cleo BerryBryan Boone, Brooke Butler mfl. 

Produktionsbolag: Allegra Pictures/Scatena & Rosner Films

År: 2015

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3399484/

 

Dagen efter ett stort strandparty vaknar en grupp ungdomar upp och inser att deras polare låtit dem däcka på stranden under natten. Schysst. Det visar sig dock inte vara så enkelt som att de har kassa vänner. När en av dem, sovandes på ett bord, sätter ner foten på marken verkar sanden suga tag i henne. Snart har sanden dragit ner henne helt under mark. De övriga inser att de är fast på stranden och att de nu måste hitta en väg därifrån - utan att nudda mark.

 

En av mina favoritsekvenser i någon creature feature någonsin är när gruppen i Tremors (1990) tvingas röra sig från byggnad till byggnad utan att orsaka vibrationer (läs: gå) i marken. Det är fortfarande sjukt spännande scener. The Sand tar idén och gör den till en hel film. Jag kan inte klaga på idén. Det paradoxala att vara fången mitt ute på en strand där du kan se hundratals meter åt varje håll är en tämligen unik setup. Tyvärr lyckas Greenfield & Powell inte skriva ett manus som är tillräckligt spännande eller logiskt för att det ska fungera mer än halvdant.

 

Filmen tar sin början med att vi får ytterst lite karaktärspresentation. Vi får reda på att två av tjejerna fightas om samma kille och att det finns en angry black man-stereotyp. Annat än det går vi in i huvudberättelsen helt blinda, vilket blir manusets största problem. Varför ska jag bry mig om de här karaktärerna? I de flesta filmer av den här typen får vi åtminstone ett klart definierat karaktärsgalleri, om än baserat på stereotyper. Här får vi... inget. När dessutom karaktärerna i filmen tillhör begåvningsreservens nedre skikt blir jag mest trött. För att återvända till Tremors visade dessa karaktärer uppfinningsrikedom och initiativ. När någon får en idé i The Sand vill man mest rulla ögonen över hur korkade de är eller hur korkat de genomför sina planer.

 

Som sagt, älskar idén, ogillar genomförandet. Kan duga för slötittning om du är fan av genren.

 

Betyg: 2 slemmiga strandmonster av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se