Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 21 mars 2018 20:09

 


Regi: Paco Plaza

Manus: Paco Plaza & Fernando Navarro

Medverkande: Sandra EscacenaBruna GonzálezIván Chavero mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Expediente La Película A.I.E./Film Factory mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5862312/

 

I ett desperat försök att kontakta sin nyligen bortgågne far medverkar Verónica i en seans med ett ouijabräde i centrum. De andra två deltagarna märker inget särskilt, men Verónica får uppenbart kontakt med något - något som följer med henne hem och hotar att förgöra både Verónica och hennes familj.

 

Olika virala marknadsföringskampanjer har försökt bräcka varandra i att pumpa upp Verónica som den mest skrämmande filmen genom tiderna. För mig som gammal skräckräv väcker sådant nostalgiska minnen från när censuren släpptes fri i Sverige och alla filmer som en gång varit förbjudna var "den mest skrämmande filmen genom tiderna". Nej, Verónica är knappast ens av de 500 mest skrämmande filmer jag sett. Vad den däremot är är en film med många goda idéer men lite halvdant genomförande.

 

För det första, kan vi sluta göra skräckfilmer om ouijabräden? Jag har mycket svårt att ta en licens som ägs av samma företag som ger ut Monopol på allvar. Det är ett väldigt enkelt och tafatt sätt att sätta igång en demonhistoria som behöver dö ut. Manuset baseras trots allt (mycket löst) på ett verkligt fall där den 18-åriga Estafanía Gutiérrez Lázaro började uppleva olika psykologiska symptom efter att en seans likt den i filmen avbröts hastigt och lustigt. Och ja, som filmen säger finns det en polisrapport som beskriver fallet som Spaniens första paranormala polisärende. Skeptikern i mig kan hitta en mängd olika förklaringar till vad som inträffade när man läser sammanfattningar av rapporten (den finns på nätet i både verifierade originalscanningar och översättningar).

 

Allt ovanstående vore inget att höja på ögonbrynen åt om filmen lyckades med sin illusion av att skildra något verkligt, men Plaza skulle behövt både polera manus och regi för detta. Skådespelarmässigt fungerar filmen bättre och räddar upp några av de mer taffligt skrivna scenerna. Det jag främst kommer ta med mig från Verónica är dock soundtracket och min nya bekantskap Héroes del Silencio - ett fantastiskt gothrockband som jag inte lyssnat på sedan tidigare, men som tydligen var stora på den spanska scenen på 80-talet. Om du gillar Echo & The Bunnymen, Mission UK eller The Cult är det ett riktigt fynd.

 

Rent filmiskt kommer jag nog inte komma ihåg Verónica om ett år eller så. Här finns som sagt många bra idéer, men slutprodukten är ofokuserad och skulle behöva arbetas på ett tag till. Synd.

 

Betyg: 2+ demoner från Parker Brothers av 5 möjliga

Av Ulf - 15 februari 2018 19:21

 


Regi: Yance Ford

Manus: Yance Ford

Medverkande: Yance Ford, Harvey Walker, Kevin Meyers mfl.

Produktionsbolag: Yanceville Films/Louverture Films/Final Cut for Real

År: 2017

Längd: 107 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5873150/

 

Drygt 25 år efter att hans bror William mördades försöker dokumentärfilmaren Yance Ford ta reda på varför åtalet mot mannen som sköt William ogillades. Samtidigt visar Ford upp ett porträtt av en familj som aldrig blev den samma efter mordet.

 

Strong Island gör mycket rätt, men samtidigt mycket fel. Det känns som att Yance Ford inte kan bestämma sig för vilken historia han vill berätta. Vill han göra en dokumentär som fokuserar på familjens sönderfall efter broderns död? Vill han göra en film om sin upptäckt att han var homosexuell? Vill han göra en film om polisutredningen och det juridiska efterspelet? Ford försöker göra allt av det och det blir om inte platt fall så åtminstone en tämligen ofokuserad film.

 

Det är den sistnämnda infallsvinkeln som trots allt står i första rummet, men trots en lovande öppning tappar Ford bollen rejält några gånger under berättelsens gång. Istället för att utforska exakt vad det var som hände förutsätter han att broderns mördare var skyldig och fokuserar på den jury som ansåg att fallet inte var starkt nog för rättegång. Det finns oklarheter gällande fallet som Ford skulle kunna gräva mycket mer i. Dessa skulle stärkt hans argumentation att det var ett mord som slätades över och inte en självförsvarhandling som juryn påstod. Istället lyckas Ford i några scener bjuda på en skrämmande onyanserad syn på den vita amerikanska befolkningen som ibland slår över i rent rasistiska tirader. ("They all look alike to me" och liknande fraser).

 

Historien om Fords familj är mer välbalanserad och ger nyttig bakgrundsinformation till vem William var... tills den inte gör det. Ford utelämnar vissa saker om sin bror för dramatisk effekt och när de väl kommer till ytan verkar det just som ett teatraliskt knep.

 

Strong Island vill berätta mycket men tar ett lite för stort grepp. Här finns några riktigt starka scener, men det räcker inte för att betyget ska bli annat än svajigt godkänt. Inte Oscarsklass direkt.

 

Betyg: 2 hiphopreferenser av 5 möjliga

Av Ulf - 9 februari 2018 22:15

 


Regi: Julius Onah

Manus: Oren Uziel

Medverkande: Gugu Mbatha-RawDavid OyelowoDaniel Brühl mfl.

Produktionsbolag: Bad Robot/Paramount Pictures

År: 2018

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2548396/

 

2028: Jorden står inför en allvarlig energikris och världens militärmakter vapenskramlar. Det sista hoppet innan krig om de kvarvarande resurserna bryter ut är det internationella rymduppdraget ombord på Cloverfield-stationen. Uppdraget, att använda sig av en partikelaccelerator för att i teorin skapa oändlig energi, går dock på tok när besättningen tvingas inse att de inte vet var de befinner sig eller varför jorden inte finns utanför fönstret längre...

 

Cloverfield-franchisen är en av få J.J Abrams-skapelser som jag verkligen gillat trots att filmerna inte lyckats leverera fullt ut efter att ha byggt upp en spännande historia. The Cloverfield Paradox är tyvärr den klart sämsta av de hitintills tre filmerna. Det är egentligen inte så konstigt eftersom det från början var en helt annan film som man filmade lite nytt material till och satte i Cloverfield-universumet. Det märks. The Cloverfield Paradox är större delen av sin speltid ett staplande av klichéer som inte lyckas beröra eller engagera nämnvärt. 

 

Det vore enkelt att såga den här filmen längs med fotknölarna, men sen har den scener och idéer som är riktigt smarta och intressanta. Just tematiken med paradoxer är filmens starkaste kort och Oren Uziel borde fokuserat på detta fullt ut. Det är också intressant att se ytterligare en genrefilm i franchisen. Den första filmen var en klassisk monsterfilm i found footage-stil, den andra en thriller och den här gången försöker man sig på science fiction fullt ut. Problemet är bara att vetenskapsdelen av filmen är så illa skriven att jag fick ta mig för pannan ett antal gånger. Jag kräver inte att min sci-fi-eskapism ska vara fullständigt trovärdig gällande vetenskapen, men jag kräver att den ska vara logisk inom sin egen kontext. Det är Uziels manus tyvärr inte.

 

Filmen bjuder åtminstone på en roll för en av de skådespelare som kan vara bland de minst rättvist anlitade i branschen idag, tyske Daniel Brühl. Det är en dock en liten tröst i en spretig film som verkligen skulle behövt en script doctor eller två.

 

Betyg: 2 filmer med dåligt påklistrad bihandling av 5 möjliga

Av Ulf - 20 januari 2018 22:33


 

Regi:  Luca Guadagnino

Manus: James Ivory (baserat på André Acimans bok)

Medverkande: Armie Hammer, Timothée ChalametMichael Stuhlbarg mfl.

Produktionsbolag: Frenesy Film Company/La Cinéfacture/RT Features mfl.

År: 2017

Längd: 132 min

Land: USA/Italien/Frankrike/Brasilien

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5726616/

 

Tonårige Elio faller pladask för faderns forskningsassistent Oliver och tvingas brottas med sina känslor för honom samt en framväxande sexualitet. Under en sommar utvecklas Elio och Olivers förhållande till något mer än bara vänskap, men kan det verkligen hålla?

 

Call Me By Your Name har hyllats av kritiker världen över för sitt porträtt av homosexuell kärlek som vilken kärlek som helst. Jag antar det är en generations- och kulturfråga, men jag kan inte se något speciellt med att göra det år 2017. I alla fall inte om man inte gör det till en bra kärlekshistoria oavsettsexuell läggning hos karaktärerna. Call Me By Your Name är så pass rädd för att trampa fel att den istället blir extremt tillrättalagd och uppriktigt tråkig.

 

Det har skrivit mycket om de två huvudrollsinnehavarnas kemi. Jag medger att både Armie Hammer och Timothée Chalamet gör mycket fina rollprestationer, men problemet är att de gör det oberoende av varandra. Kemin finns inte där vad jag kan se och det beror allt som oftast på ålderskillnaden. Oliver är ärligt talat en ganska slemmig karaktär som stöter på 17-åringar (sin chefs son dessutom!) och i många scener är han direkt otrevlig. Det är här kemin faller. Det enda jag kunde tänka på var att filmen lika gärna kunde ha "slemmig äldre man stöter på tonåring i två timmar" som undertitel.

 

Det ser åtminstone vackert ut. Norra Italiens landsbygd är väldigt vacker och man har fångat det väl med fotot. Tyvärr blir det lite för mycket av det ibland och sekvensen när de två huvudpersonerna cyklar ackompanjerade till pianomusik i närmre fem minuter är ett lysande exempel på detta. Nej, Call Me By Your Name är en slemmig kärlekspekoral med vackra omgivningar. Framförallt begår den kardinalsynden att vara tråkig. Det är värre än att vara en genuint dålig film. De kommer man åtminstone ihåg.

 

Betyg: 2 tekniskt vackra men tomma filmer av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 12 december 2017 20:21

 


Regi:  Niels Arden Oplev

Manus: Ben Ripley

Medverkande: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Furthur Films/Laurence Mark Productions mfl.

År: 2017

Längd: 110 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2039338/

 

AT-läkaren Courtney plågas av minnena då hon genom bristande uppmärksamhet orsakade sin lillasysters död. Fast besluten att ta reda på vad som verkligen händer efter döden tar hon hjälp av fyra vänner för att vara kliniskt död i några minuter för att sedan rapportera vad hon upplevt. När Courtney kommer tillbaka till livet med en nästan uppslagsmässig kunskap om allt hon någonsin läst vill även de andra AT-läkarna testa experimentet... fast att leka med döden har sina konsekvenser.

 

Flatliners (1990) var en av de där filmerna som jag alltid kände hade något visst, men inte riktigt visste vad den ville vara. Å ena sidan var det en bra medicinsk thriller, men å andra sidan var det en tämligen träig skräckfilm. Det fanns definitivt utrymme för förbättringar och tillägg, vilket gör 2017 års remake till en större besvikelse än jag hade trott. Nyversionen lyckas nämligen inte fånga originalets berättarstruktur och gör egentligen ingenting bättre. Förutom Ellen Page. Allt Page är med i blir per default lite bättre.

 

Resten av ensemblen är dessvärre inte lika imponerande. Förvisso är Kiefer Sutherland med precis som han var i originalet, men annars är det främst utbytbara skådespelare som synts i någon tonårsserie här och där tidigare. Sämst är Nina Dobrev som hela tiden pendlar mellan över- och underspel så att det nästan blir plågsamt.

 

Framförallt undrar jag varför den här remaken egentligen gjordes om man inte ville göra något nytt av den. Allt är som i originalet, fast lite sämre på alla punkter. 1990 års film gick förvisso ganska bra på bio, men samtidigt var vinsten inget att höja på ögonbrynen för. Nyversionens manus börjar i viss mån med sammas frågeställningar som i den första filmen, men mynnar snart ut i en ganska usel skräckfilm som inte hyser någon logik överhuvudtaget. Nej, det här var en gäspning. Om knappt 30 år kanske det kommer en nyinspelning till. Då hoppas jag att man gjort något som är värt min tid.

 

Betyg: 2+ och pluset får den bara för Page av 5 möjliga

Av Ulf - 3 december 2017 13:19

 


"After all, everyone casts a shadow"

 

Författare: Stephen King

År: 2016 (svensk utgåva 2017)

Sidor: 384

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag, Månpocket)

ISBN: 978-91-7503-611-3

 

Sju år efter att Bill Hodges, Jerome Robinson och Holly Gibney satte stopp för Brady "Mr. Mercedes" Hartsfield börjar märkliga saker hända. Brady, fast i ett katatoniskt tillstånd i en sjukhussäng, börjar vakna till liv och upptäcker att han har fått en ny förmåga - han kan röra saker med tankarna, men än viktigare har han givits förmågan att ta över andra personers kroppar om dessa på något sätt är försvagade. Nu måste Bill och de andra lista ut hur Brady verkar ha agenter ute i världen utan att lämna sjukhussängen eller ens kunna tala. Och eftersom Bill kämpar mot en annan dödlig fiende, sin egen kropp, är tiden knapp.

 

Jag var rädd för det här. Sedan jag läste Finders Keepers (2015), andra delen i Bill Hodges-trilogin, har jag dragit mig för att läsa sista delen av en enkel anledning. Jag var rädd för att Kings märkliga beslut att hinta om Bradys övernaturliga krafter skulle ta över historien i en tredje del och att detta skulle vara ett för stort stilbrott jämte de två första delarna. Ibland hatar jag att ha rätt.

 

Det mest frustrerande med End Of Watch är att jag utan att anstränga mig kan komma på flertalet sätt som Bradys karaktär hade kunnat åstadkomma samma saker utan sin "magi". Om King istället hade fokuserat på exempelvis datorer för rörelsehindrade personer och tagit det därifrån hade Bill Hodges kunnat få en mycket lyckad avslutning. Nu tar tyvärr de övernaturliga inslagen mig helt ur historien i och med det stilbrott de medför. De två första böckerna i serien var hårdkokta deckare utan nonsens och ja, under ytan finns detta kvar, men Bradys krafter ligger som en våt filt över hela narrativet.

 

Karaktärs- och språkmässigt funkar den tredje boken i serien lika väl som de tidigare. Bland annat har jag fått ett nytt favorituttryck i "tempus is beginning to fugit" och Hodges fungerar lika bra som innan som den grånade hjälten som inte bara slåss mot skurkar utan även sin svikande kropp. Holly Gibneys karaktär har utvecklats en hel del, men behåller samtidigt sin kärna av bedårande oskuldsfullhet.

 

Detta till trots vet jag ärligt talat in om jag kan rekommendera End Of Watch. Det är bättre att läsa första och andra boken och sluta precis innan epilogen på den sistnämnda. En stor besvikelse.

 

Betyg: 2 allt blir inte bättre med telekinesi av 5 möjliga

Av Ulf - 17 november 2017 21:15

 



Regi: Kevin Phillips

Manus: Ben Collins & Luke Piotrowski

Medverkande: Owen CampbellCharlie TahanElizabeth Cappuccino mfl.

Produktionsbolag: Higher Content/Neighborhood Watch/Om Films mfl.

År: 2017

Längd:  100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5112578/

 

Bästa vännerna Zach och Josh lever ett vanligt high school-liv med trånande efter flickor, skola och nyfikenhet när det gäller allt från droger till vapen. När de två träffar på Zachs gamle vän Darryl blir en lek snart allvar när Darryl av misstag omkommer under ett slagsmål mellan honom och Josh. I panik döljer vännerna kroppen, men medan Zach brottas med dåligt samvete verkar Josh nästan oberörd...

 

Super Dark Times spretar åt alla håll den kan spreta åt. Med en titel som knappast väcker rätt associationer pendlar den mellan att försöka vara ett seriöst high school-drama, thriller, skräck och allt däremellan. Vissa manusförfattare klarar av att bolla en mängd olika genres i samma film, men Ben Collins & Luke Piotrowski tillhör inte dessa. Som tämligen nya skribenter av långfilmsmanus har de förvisso flera intressanta infallsvinklar i sin historia, men lyckas inte fullt ut med någon.

 

Utöver det splittrade berättandet är det framförallt dialogen jag vänder mig mot. Av och till skär den verkligen i öronen och det av en enkel anledning: förortsbor svär inte så här mycket. Antalet "fuck" är i paritet med något av Quentin Tarantino och det blir i den här filmen extremt lökigt. Om det hade varit en eller två karaktärer som pratade såhär hade jag inte reagerat, men när till och med Zachs mamma säger till sin son: "Can't you give me a fucking hug?" blir det lite skämskudde över det.

 

Super Dark Times är Kevin Phillips första långfilm som regissör och även om han har potential måste han öva ordentligt på sin ojämna skådespelarregi. Jag blev inte förvånad över att han främst arbetat som filmfotograf på tidigare produktioner. Det här är nämligen en film som är alldeles för snygg för resten av sina beståndsdelar. Phillips leker med kamera och framförallt skuggor på ett mycket säreget sätt. Det är just detta och andra tekniska vinningar (såsom ett bra soundtrack) som trots allt lyfter filmen till ett godkänt betyg. Det är inte mer än så dock och du kan hitta mycket bättre fredagsunderhållning än det här.

 

Betyg: 2 vackert filmade bagateller av 5 möjliga

Av Ulf - 7 november 2017 21:15

 


Regi: Heidi EwingRachel Grady

Manus: N/A

Medverkande: "Etty", Chani Getter, Ari Hershkowitz mfl.

Produktionsbolag: Loki Films

År: 2017

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt7214842/

 

Dokumentärfilmarna Heidi Ewing och Rachel Grady följer tre avhoppare från en chassidisk-judisk församling i New York. Den ultraortodoxa församlingen ser dock inte med blida ögon på avhoppen och försöker sätta käppar i hjulen för dem.

 

Heidi Ewing och Rachel Grady är ett väletablerat dokumentärfilmarpar vid det här laget och det är inte första gången som de skildrar olika varianter av stora världsreligioner. Deras film Jesus Camp (2006) blev mycket uppmärksammad när den kom för sin skildring av barnprofeter inom amerikansk kristendom. När de nu återvänder till religionsområdet med One Of Us är det tyvärr ett steg tillbaka.

 

Missförstå mig inte, det är klart att de här personerna har historier att berätta och det råder inget tvivel om att de blivit/blir illa behandlade, men den andra sidan får tyvärr knappt komma till tals. Efter 95 minuter vet jag inte mycket mer om de chassidiska judarna som jag inte visste innan. Ewing och Grady berättar förvisso historien om hur församlingen kom till New York efter Förintelsen och som redan tveksamma mot reformer slöt sig inom sig själva. Mycket mer blir det inte. Vi får exempelvis aldrig reda på varför det är en sådan enorm sak att lämna församlingen. Det är ju klart att om man tillhör en liten religiös avknoppning vill man inte förlora medlemmar, men det är knappast så att församlingen håller på att dö ut. I en dokumentär letar jag efter förklaringar och förtydliganden från båda håll. One Of Us har inte detta.

 

Människoödena som dokumentären presenterar är dock väldigt intressanta. Huvudfokus ligger på "Etty" och hennes kamp för vårdnad om barnen efter att hon lämnat sin våldsamme make. Det hade räckt med den här historien. Den klarar av att bära hela filmen och de andra avhopparnas berättelser kommer lite i skymundan. Synd.

 

One Of Us har förvisso sina ovan nämnda människoöden, men som dokumentärskildring är det tyvärr en väldigt partisk film. Jag förväntade mig bättre av Ewing & Grady.

 

Betyg: 2+ märkliga hattar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards