Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 23 mars 2016 19:15


Svensk titel: Nattmaror och drömlandskap (volym I och II)

Författare: Stephen King

År: 1993 (svensk utgåva 1998/1999)

Sidor: 900

Förlag: Viking (svensk förlag: Replik)

ISBN: 978-1-4391-0256-5

 

“What about reality, you ask? Well, as far as I'm concerned, reality can go take a flying fuck at a rolling doughnut. I've never held much of a brief for reality, at least in my written work. All too often it is to the imagination what ash stakes are to vampires.”

 

Stephen King gjorde en sista anstängning att samla alla sina kvarvarande noveller i och med samlingen Nightmares & Dreamscapes. I förordet skriver han att om han gör ytterligare en samling kommer den ges ut någon gång under ett år som startar med siffran 2. Han fick rätt. Nästa renodlade novellsamling King släppte var 2002 års Everything's Eventual - 14 Dark Tales. Det var en ojämn samling med alldeles för mycket utfyllnad. Dessvärre har hans samling från 1993 ännu mer av den varan. 

 

King har bitit över lite för mycket med Nightmares & Dreamscapes i och med att den innehåller 24 (!) noveller utspridda på 900 sidor. Hälften hade varit nog och då hade kvaliteten varit mycket jämnare. Precis som med Kings andra novellsamlingar finns här höjdpunkter men också riktiga bottennapp. Bland de förra hör bokens första novell, Dolan's Cadillac, It Grows On You, Chattery Teeth och min personliga favorit You Know They've Got A Hell Of A Band. Gemensamt för dessa är hur King leker med sin typiska blandning mellan realism och surrealism med bra, jordnära karaktärer i riktigt knäppa situationer. Även bokens längsta novell, The Ten O'Clock People, är riktigt bra, men faller på att den avslutas väldigt abrupt. Jag skulle gärna sett en romanversion av den då den har verkligt stor potential och ett par riktigt icke-konventionella hjältar.

 

Bland de riktiga slamkryparna återfinner vi Crouch End och The Doctor's Case. Den sistnämnda är något så bisarrt som en Sherlock Holmes-historia skriven av King. Många Sherlock Holmes-historier är tämligen trista och som sådan passar Kings version in i traditionen. Det gör det inte till en bra historia. Den är dock inte lika illa som Crouch End som är en av få King-historier jag läst som verkligen fick mig att ta fram skämskudden. King skriver på cockney, I shit you not. Att en genomamerikansk författare försöker skriva på en annan dialekt än sin egen blir oftast pinsamt då och då, men i Crouch End blir det direkt plågsamt.

 

King har bra mycket bättre novellsamlingar än den här som bör kollas upp först för den intresserade. Nightmares & Dreamscapes är ganska rutten även för ett stort fan som undertecknad.

 

Betyg: 2 mediokra skrapor från botten av tunnan av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 21 mars 2016 19:54

 


Regi: J Blakeson

Manus:  Susannah Grant/Akiva Goldsman/Jeff Pinkner (baserat på Rick Yanceys roman med samma namn)

Medverkande: Chloë Grace Moretz, Nick Robinson, Alex Roe mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/GK Films/LStar Capital mfl.

År: 2016

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2304933/

 

Efter att ett gigantiskt rymdskepp dyker upp i låg omloppsbana runt Jorden tvingas high school-eleven Cassie snabbt lära sig att överleva. Fyra attacker senare laddar utomjordingarna inför den femte, och troligtvis avgörande, vågen för att förinta mänskligheten. När den amerikanska armén dyker upp Cassies läger av överlevande blir hennes lillebror tvingad till militärtjänst. Men allt är inte vad det verkar som. Armén tycks ha en egen agenda och det är upp till Cassie att upptäcka vad den är och rädda sin bror.

 

Jag tror att få filmer kommer göra mig så besviken i år som The 5th Wave. Jag brukar säga att ge mig ett rymdskepp och jag kan hitta något bra i varenda produktion. Det gäller även den här rullen, men problemen är tyvärr fler. Anledningen till att jag blev så pass besviken på The 5th Wave är att för varje god idé och intressant händelseutveckling är det åtminstone tre eller fyra idéer som är så klichéartade att man undrar om manusförfattarna har följt en mall för hur man skriver en young adult-film. Vi har den starka hjältinnan (tm) som samtidigt är så pass puckad att man undrar hur hon kan ta sig ur sängen på morgonen. Vidare har vi vuxenvärldens svek mot ungdomarna (gäsp...) och en plot twist som Orson Scott Card gjorde bättre på sin tid. Samtidigt finns det saker som funkar så pass bra att jag inte helt kan avfärda The 5th Wave.

 

Skådespelarmässigt fungerar filmen över medel med Chloë Grace Moretz och Liev Scheiber som bäst i klassen. Likaså hade klichéerna kunnat hållas nere om man istället hade valt ett lite långsammare berättartempo, vilket man mycket riktigt också gör i början. Det hade kunnat ge välbehövlig och trovärdig karaktärsutveckling. I och med att detta är första filmen i en förmodad trilogi (bok nummer tre kommer ut i år) hade man haft tiden att göra det. Ett riktigt slarvigt hafsverk med oinspirerad regi och ett haltande manus gör dock The 5th Wave till att vara bland bottenskrapet på young adult-tunnan. Synd.

 

Betyg: 2- klichéer som var gamla redan när jag var ung av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 9 mars 2016 21:29

 


Regi: Jack Weis

Manus: Jack Weis

Medverkande: Curt Dawson, Gwen Arment, William Metzo mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 1978

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077912/

 

New Orleans och Mardi Gras borde vara ett recept för den perfekta festen. Dessvärre för en rad unga kvinnor blir det istället en jaktmark för en rituell seriemördare. Det är tur för stadens nattfjärilar att Frank Hebert kopplas på fallet. Ett fall som detta måste ju ha en man med porrfilmsmustasch för att lösas!

 

Mardi Gras Massacre är en perfekt tidskapsel från 1978. Ni vet den där typiska musiken som sitcoms alltid använder när de ska referera till den stereotypa porrfilmen? Den här filmen har ett soundtrack enbart av nämnda musik. Mjuk funk med massa wah-wah-effekter. Skådespelarna håller också ungefär samma standard som folk från vuxenfilmsindustrin och med tanke på att det här är en amerikansk film med en massa nakna bröst skulle det inte förvåna mig om så också är fallet.

 

Någon skrev på IMDB att han älskade den här filmen så mycket att han gav den tio stjärnor - en för varje dollar som lagts på produktionen. Jag har sett mängder med film som haft nollbudget och de ser oftast bättre ut än så här. Det tog ett tag för mig att fatta varför en känns så pass billig som den gör. Jag kan inte vara helt säker, men jag tror inte den här filmen har en enda rörlig kamera. Det är speciellt i sig självt.

 

Mardi Gras Massacre är en märklig liten sak i och med att den i grund och botten är en re-make på den mycket bättre Blood Feast (1963), även den på Video Nasties-listan. Där Blood Feast trots sin ålder var ganska brutal på sina ställen är Mardi Gras Massacre väldigt tam. För ett exempel på hur man inte ska göra film är den dock väldigt underhållande.

 

 

Betyg: 2 hungriga gudar av 5 möjliga

 

Chockerande idag?:  Haha, nej. Det här är så pass lågbudget att de blodiga scenerna återanvänds gång på gång och de var inte välgjorda första gången. Mycket naket, om det nu chockerar dig av någon anledning.

 

 Förbjuden i:  Den enda rating jag hittat på den är Storbritanniens totalförbud


Fortfarande förbjuden i: Storbritannien

Av Ulf - 26 februari 2016 23:04

 


Regi:  Felix Herngren

Manus: Felix Herngren & Hans Ingemansson (efter Jonas Jonassons roman)

Medverkande: Robert Gustafsson, Mia Skäringer, David Wiberg mfl.

Produktionsbolag: NICE FLX Pictures/Film Väst/Nordsvensk Filmunderhallning mfl.

År: 2013

Längd: 114 min

Land: Sverige/Ryssland/Storbritannien/Frankrike/Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2113681/

 

Allan Karlsson tycker livet på åldersdomshemmet inte är särskilt givande. På sin 100-årsdag hoppar han ut genom fönstret och beger sig ut på en resa utan bestämt mål. Med sig får han av misstag 50 miljoner kronor från ett kriminellt mc-gäng och är snart efterlyst i hela landet. Samtidigt som han slår följe med den gamle stinsen Julius återberättar Allan sitt händelserika liv som egentligen bara har haft en enda röd tråd - det är kul att spränga saker!

 

Avdelningen "filmer jag sett men glömt bort att recensera" är inte särskilt stor sedan jag började blogga, men Hundraåringen är en av dessa rullar. Det är ganska talande för filmen i sig. Felix Herngrens och Hans Ingemanssons adaption av den storsäljande romanen puttrar på utan större överraskningar eller stora svängar. Källmaterialet är i viss mån en svensk Forrest Gump (1994) där Allan Karlsson hamnar i diverse historiska händelser utan att förstå dess betydelse. Skillnaden ligger i att Forrest Gump är (åtminstone i filmatiseringen) en mycket mer sympatisk karaktär som följer en klar linje genom livet - gör ditt bästa och var snäll så går allt vägen. Kanske inte helt realistiskt, men Allan Karlssons snubblande in i politikens finrum blir nästan ännu märkligare i sina försök att snarare underspela hans betydelse.

 

Robert Gustafsson är givetvis bra, vilket han alltid är, men de två som äger filmen är Mia Skäringer och framförallt David Wiberg. Wiberg spelar den velige akademikern (som är "nästan" allt) Benny med en komisk distans som jag ser i princip varje dag här i lärostaden Lund. Sen tror jag det finns få svenska kvinnliga skådespelerskor som klarar av att göra Skäringers typiska oimponerade och halvsura roll som hon verkligen perfekterat genom åren.

 

Det som filmen är nominerad till på Oscarsgalan, bästa makeup och hår, är också väldigt bra. Gustafssons "100-årsmask" fungerar väldigt bra och som alltid lyckas han gå in i sin roll. Till syvende och sist blir det tyvärr bara för lite av allt. Filmen har stora ambitioner och bjuder då och då på snygg scenografi, men man använder sig inte av de historiska tillbakablickarna särskilt väl. Faktum är att ramberättelsen, med de stulna pengarna, är i regel mer intressant och borde getts mer utrymme. Som det är nu kommer jag säkert glömma att jag recenserat filmen om några månader. Nu behöver jag dock inte göra det igen.

 

Betyg: 2 svenska elefanter av 5 möjliga

 

Av Ulf - 3 februari 2016 17:15

 


 

Regi: Andrew Haigh

Manus: Andrew Haigh (baserat på David Constantines novell)

Medverkande: Charlotte RamplingTom Courtenay, Geraldine James mfl.

Produktionsbolag: The Bureau

År: 2015

Längd: 95 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: BTL

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3544082/

 

Kate och Geoff ska fira sin 45:e bröllopsdag med en stor fest. Trots att de fortfarande älskar varandra är det inte alltid så lätt efter så lång tid. Det blir inte enklare av att Geoff får nyheterna att en gammal flickväns kropp har hittats, över 50 år sedan hon förmodades omkommen i Alperna - något som kommer prägla inte bara festen utan deras förhållande.

 

Det här med finstämda relationsdramer mellan äldre människor kan trilla i lika många fallgropar som dylikt dramer om yngre människor. Det verkar som att 45 Years hoppas på att kunna dölja sina brister genom att fokusera på åldrande mer än på relationen. Det blir till en långsam bekantskap som inte är utan sina meriter i skådespelet, men har ett tempo som en låst rollator.

 

De nämnda skådespelarinsatserna blir det som räddar 45 Years, men jag inte om jag håller med om alla hyllningsord för Charlotte Rampling, som i mina ögon gör en bra men tämligen oansenlig roll som Kate. Istället är det Tom Courtenay som stjäl showen som den ständigt något förvirrade Geoff. Geoff verkar som en mycket mer utarbetad karaktär än Kate som istället snarare reagerar på situationer än medverkar i dem aktivt.

 

Manuset är det stora problemet med 45 Years. Att låta Kate gå från att ha ett stabilt äktenskap till att bli svartsjuk på en kvinna som varit död i 50 år och som hon aldrig träffat är ett märkligt drag. Kanske har min generation en annorlunda inställning till det här med förhållanden, men jag kan inte riktigt se någon i min ålder gå helt i däck över att vår partner har haft ett liv innan oss. Så ja, kanske är det en generationsklyfta som gör att jag inte riktigt kan ta till mig det här svartsjukedramat som det under ytan trots allt är. Välregisserat och välspelat, men som film och berättelse är den oerhört långsam utan att ge någon ordentlig utdelning.

 

Betyg: 2 chin up, you old crow av 5 möjliga

Av Ulf - 24 januari 2016 16:28

 



Regi: Danny Boyle

Manus: Aaron Sorkin (baserat på Walter Isaacsons bok)

Medverkande: Michael FassbenderKate Winslet, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Decibel Films/Cloud Eight Films/Digital Image Associates

År: 2015

Längd: 122 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2080374/

 

Från den minst sagt katastrofala lanseringen av Macintosh 1984 till iMacens lika bejublade lansering 1998 var Steve Jobs en paria i datorvärlden. Han pratade stort och hade goda tekniska idéer, men samtidigt hade han dålig koll på vad konsumenterna ville ha - och när han hade det brydde han sig inte. Det här är historien om hur Jobs gjorde en osannolik comeback från lanseringen som nästan sänkte Apple till lanseringen som åter gjorde dem till ett företag att räkna med.

 

Fyra år efter att Steve Jobs gick ur tiden har inte mytbildningen om en av världens mest framstående entreprenörer minskat. Märk mitt ord, "entreprenör", och inte "teknikgeni" eller något liknande. Jobs var en man av idéer och projekt, inte datorkod. Tillsammans med Steve "The Woz" Wozniak, kodguru, lade han grunden för den moderna persondatorn. Om man har minsta intresse för datorhistoria är detta saker man redan känner till. Så resonerade nog också Aaron Sorkin när han adapterade sitt manus från Walter Isaacsons bok. Vad ska man då berätta om? Egentligen ingenting visar det sig. Förutom att Steve Jobs tydligen var Satan själv.

 

Steve Jobs kretsar kring tre produktlanseringar; Macintosh (1984), Next (1988) och iMac (1998). Dessa produktlanseringar är ramberättelser för förändringar i Jobs liv och hans kamp för att bli en kraft att räkna med igen. Eller, det var nog tänkt så. Sorkins manus gör egentligen bara en sak - målar ut Jobs som en galning med hybris. Alltså, jag tvivlar inte på att Jobs var ett riktigt rövhål då och då. Han gjorde diverse saker som är nästan på Batman-skurknivå, men samtidigt gjorde han en hel del bra saker. De sistnämnda saker har fått väldigt lite utrymme och många av Jobs gamla affärskollegor, både de som var emot honom och de som var lierade med honom, har sagt i intervjuer att filmen är på tok för överdriven i sitt porträtt. Alla utom "The Woz" det vill säga. Sorkin hade enligt uppgift spenderat en hel del tid med "The Woz" innan han skrev manuset och det märks. Woziniaks åsikter presenteras väldigt klart och tydligt genom hela filmen. Vanligtvis brukar jag ta "The Woz" sida i det stora datorbråket med Apple, men det här är på gränsen till karaktärsmord.

 

Manuset är dessvärre av typen "tell, don't show" när det borde vara tvärtom. Vi får höra om hur Jobs har bråkat med diverse personer (allt som oftast sin dotter och/eller hennes mor), men vi får inte se dessa gräl. Istället får vi se efterdyningarna. Resultatet blir en extremt teatralisk ton där alla är förbannade hela tiden utan att vi som tittare förstår exakt varför. Det som räddar filmen upp till en tvåa är skådespelet från Fassbender, Winslet och Rogen. Fassbender är alltid bra, men det som verkligen överraskar är hur bra Rogen, annars ett av mina hatobjekt, kan vara när han får rätt manus att arbeta med. Till syvende och sist är det dock mest folk som pratar fort och argt om teknik. Inte särskilt engagerande direkt.

 

Betyg: 2 giriga zenbuddhister av 5 möjliga

Av Ulf - 22 januari 2016 17:00

 



Svensk titel: Staden som försvann

Författare: Stephen King

År: 1975 (svensk utgåva 1985)

Sidor: 476

Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Doubleday)

ISBN: 91-582-1002-4

 

“The basis of all human fears, he thought. A closed door, slightly ajar.”

 

Ben Mears återvänder till sin barndomsstad Jerusalem's Lot (i folkmun kallad Salem's Lot) för att skriva en bok om en sak som skrämde livet ur honom som barn. Händelsen utspelade sig i ett gammalt ödehus kallat Marstens' House efter den familjetragedi som utspelade sig när Hubert Marsten bodde där. Ben blir förvånad över att huset hyrts ut efter alla år det stått tomt, men hans uppmärksamhet dras snart åt ett annat håll då han blir förälskad i den mycket yngre Susan Norton. Samtidigt går inte tecknen att förneka. Barn börjar försvinna från orten och hittas döda, samtidigt som man på flera håll svär att man sett barnen efter mörkrets inbrott, till synes lika levande som förr.

 

Stephen Kings i kronologisk ordning andra roman är ett viktigt steg på vägen till hans speciella stil. I Carrie (1974) hade King inte riktigt hittat fotfästet än när det gäller struktur och språk, men i Salem's Lot återfinner vi många av hans stildrag. Staden är en av de småstäder i Maine som King förlagt de flesta av sina berättelser i, Ben Mears är en av Kings många författarprotagonister och under den idylliska småstadsfernissan rör sig onda strömningar. Precis som hans senare skapelser, Castle Rock och Derry, är Salem's Lot en av den amerikanska medelklassfamiljens utposter med allt vad det innebär. Samtidigt vågade inte King så här pass tidigt i sin karriär att ta ut svängarna ordentligt när det gäller motsvarigheten till mellanmjölkens land over there. Staden får aldrig samma själ som exempelvis Castle Rock får. Det är tyvärr något som går igen i ganska mycket av den här boken.

 

Ben Mears är en verklig everyman och som sådan inte särskilt intressant. Han är liksom inte Jack Torrence från The Shining (1977) direkt. Då är Susan Norton en trevligare bekantskap. Norton är en av Kings tämligen typiska kvinnliga karaktärer, men med det menar jag inget negativt. King skriver ofta kvinnor bättre än män av någon anledning. Det är bara det där att de alltid ska falla för författare som är 20 år äldre än dem själva, men så länge det inte blir mer gubbslem än så kan jag ha överseende med den biten.

 

King har mer än bara sneglat på Bram Stoker till den här boken. Han har i flertalet intervjuer sagt att han ville skriva en modern vampyrroman som lånade delar av Stokers Dracula (1897) och ja, det råder inget tvivel om vart mycket av materialet kommer ifrån. Nu spottar jag väl i vigvattnet, men jag måste säga att jag föredrar Salem's Lot framför Dracula. Där tiden sprungit ifrån Stokers berättelse när det gäller allt från vetenskapsfetischism till kvinnoporträtt fungerar Kings variant smärtfritt även drygt 40 år efter att den skrevs. Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Vampyrromanen dras ofta med ganska tunga problem i form av "regler" och förväntningar. King uppfyller de flesta av dessa regler, men det gör också att slutprodukten blir något tam och förutsägbar. Även om boken cementerade Kings rykte som en bestsellerförfattare och räknas till en modern skräckkanon måste jag säga att Salem's Lot är en ganska tråkig bok. Både King och vampyrgenren har haft bättre installationer.

 

Betyg: 2 spetstandade nattdjur av 5 möjliga

Av Ulf - 18 januari 2016 18:36

 


Regi: John Crowley

Manus: Nick Hornby (baserat på Colm Toibins roman)

Medverkande: Saoirse Ronan, Emory Cohen, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: Wildgaze Films/Parallel Film Productions/Irish Film Board mfl.

År: 2015

Längd: 111 min

Land: Irland/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2381111/

 

Eilis flyttar till New York från sitt tråkiga liv på Irland. Trots att hon har väldig hemlängtan till en början kommer hon in i sitt nya liv i USA - inte minst när hon träffar Tony. De båda inleder en romans medan Eilis försöker hitta sin plats i den nya staden och landet.

 

Hitintills har de filmer jag recenserat inför Oscarsgalan varit åtminstone bra (ja, om vi inte räknar den där filmen från i våras som inte var en film överhuvudtaget...). Den sviten bröts idag med Brooklyn. Jag vet ärligt talat inte vad den här filmen försöker berätta. Eilis är en karaktär som det förvisso är lätt att tycka om (i alla fall tills sista tredjedelen av filmen), men verkar i princip inte ha någon egen vilja. Hon är aldrig proaktiv utan låter hela tiden saker hända henne, vilket till sist blir att hon nästan lyckas förstöra vad hon byggt upp. Kanske något sedelärande, eller vad vet jag?

 

Det finns några bra saker med Brooklyn som förtjänar beröm. Saoirse Ronan är bra i allt hon är med i och så även här. Hon har ett uttryck i sitt skådespel som gör att hon kan spela nästan vad som helst, men jag vet inte riktigt om hon är så fantastisk så att hon förtjänar en Oscarsnominering för rollen. Det fanns fler riktigt bra roller från förra året som hade förtjänat nicken mer så att säga. Även musiken och fotot förtjänar beröm, även om de inte står ut som något fantastiskt.

 

Det som fäller Brooklyn är som tidigare nämnt manuset. Jag fattar inte riktigt att det här melodramatiska skräpet adapterats till film av Nick Hornby. Hornby brukar alltid skriva manus, antingen från sina egna romaner eller andras, med välutvecklade personliga relationer och underhållande dialog. Hans adaption av Brooklyn missar så många möjligheter att faktiskt berätta något - om kvinnors situation under 50-talet, om motsättningar mellan olika invandrande grupper i USA, om sexualmoral, om karaktärer som växer under historiens gång och så vidare, och så vidare. Nu blir det en extremt puttinuttig historia om att flytta hemifrån och inte mer.

 

Betyg: 2 atlantresor av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se