Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 24 oktober 2015 12:15

 

FFF 2015 Dag 6: Cronenberg light, metalheads och zombiebarn

 

Fredagen gick i splatterfilmens tecken med tillräckligt mycket fejkblod för att fylla en mindre pool. Kvällen visade också på filmens märkliga kraft i att få folk att prata med personer de aldrig tidigare träffat. Jag fastnade i diskussioner om allt mellan himmel och jord - från mitt envisa försvar om att David Lynch är den främsta nu levande regissören till body horrorns återkommande tematik. Det är på FFF jag hittar dessa människor. Ibland är det nästan lite sektlikt. Det är samma ansikten jag ser i publiken på alla filmer år efter år. Även om jag inte pratat med hälften av dem en längre stund vet jag att om jag skulle få tråkigt i de korta pauserna mellan filmerna kan jag alltid hoppa in i en diskussion. Det har jag inte upplevt på någon annan filmfestival. Lund behöver FFF. Kanske det till och med kommer någon från kommunen nästa invigning?

 

 

 

Först ut bland kvällens begivenheter var den kanadensiska Bite (2015) som enligt rapport fick publiken på genrefilmsfestivalen Fantasia att både spy och svimma. Jag vet inte om festivalpubliken där är av klenare virke än den i Lund, men denna Cronenberg light-version av The Fly (1986) var inte nämnvärt chockerande.

 

Handlingen kretsar kring hur blivande bruden Casey åker iväg med tjejpolarna på en möhipperesa till Costa Rica. När de tre badar i en undangömd lagun i djungeln blir Casey biten av något i vattnet. Väl hemma igen börjar märkliga saker ske med insektsbettet samtidigt som Casey måste planera ett bröllop och inte irritera blivande svärmor alltför mycket.

 

Med en egen kropp som faller sönder och samman (autoimmun sjukdom är det enda som är badass nog att kunna skada mig) har jag alltid gillat body horror. Det är något som kommer nära på ett sätt som många andra skräckgenres inte gör. Dessvärre känner jag att jag inte riktigt kan relatera till Casey och hennes vänner. De är alla idioter. Det finns inget annat sätt att säga det på. Fort, vad är det första du gör om du blir allvarlig sjuk? Tar dig till sjukhus? Ringer ambulans? Nej, isolera dig själv i din lägenhet. Det blir säkert bra.

 

Den övergripande tematiken är väldigt typisk när det handlar om kvinnliga karaktärer och body horror - det här med kvinnlig sexualitet är farliga saker. Den enda body horror-film de senaste åren som lyckats bra med det temat är i min mening Contracted (2013). Bite är en tekniskt imponerande gorefest som dessvärre saknar personligt anslag och ton. Det är det sistnämnda som gör en body horror bra eller inte. Vi måste bry oss om karaktärerna för att vilja se dem klara sig. Bite är inte en värdelös film, men skulle behövt bra mycket mer karaktärspsykologi. 2 graviditetsmetaforer av 5 möjliga.

 

Då var förfilmen, Bad Guy #2 (2014), roligare. En kort betraktelse om hur livet är för en anställd i brottsvärldens hierarki. Drålig, rolig och extremt blodig. Se den om ni får chansen! Kvällens övriga kortfilmer, musikvideon Savant: Kali 47 (2015) och den mörka spanska sagan El bosque negro (2015), hade båda imponerande tekniska kvaliteter men saknade den förstnämndas humor och driv. De är dock båda sevärda om du kan hitta dem.

 

 

Om Bite var något av en besvikelse var kvällens andra film, nya zeeländska Deathgasm (2015), precis vad jag hade förväntat mig. Metalhuvudet Brodie tvingas flytta in med sin väldigt kristna farbror och hans familj när hans mor hamnar på psyket. Att det inte är lätt att vara hårdrockare i en liten inskränkt småstad är inget nytt, men Brodie lyckas hitta vänner för att starta upp ett band. När Brodie och bandets basist, Zakk, får ett mystiskt partitur i sin ägo och lär sig spela det råkar de åkalla en mäktig demon. Nu måste de slå sig igenom horder av tidigare grannar (nu med 50% mer demon i sig) för att kanske kunna ställa allt tillrätta. Metal är ju djävulens musik!

 

Som gammal hårdrockare uppvuxen i en småstad var Deathgasm en film som passade som handen i den avklippta handsken. Jason Lei Howden, främst känd som specialeffektsmakare till en rad storproduktioner, lyckas fånga känslan av att vara "den där" i en småstad perfekt. Det kvittar om du är uppvuxen på den skånska eller den nya zeeländska landsbygden, folk kommer reagera likadant på saker de inte förstår. Och som med det mesta som metal har att göra med ligger skrattet nära till hands. Deathgasm är en ojämn resa men där den är rolig är den ofta förbannat rolig. Milo Cawthorne gör en riktigt bra roll som Brodie, killen som gärna skulle spela bättre gitarr än vad han faktiskt gör. Referenserna står som spön i backen och för den som någonsin spelat i ett garageband finns här också igenkänningskomik att hämta. Gillar du metal, coming-of-age-historier och nya zeeländskt splatter i Peter Jacksons blodiga fotspår gillar du Deathgasm. 4 filmer som Öholm hade satt nattvardsvinet i halsen av av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens sista film, Cooties (2014), kom kanske både fel och rätt i programmet. En zombiekomedi som utspelar sig på en skola fick mig osökt att tänka på händelserna i Trollhättan tidigare i veckan. Folk runtomkring mig skruvade på sig lite till en början, likaså jag, men med allt elände som pågår i världen måste vi kunna använda film och annan konst som ett sätt att bearbeta och koppla av. Visningen av Cooties förminskar inte min upplevelse av vanmakt över vad som hänt inom den bransch där jag spenderar mina vardagar, men den gav en välbehövlig katarsis för att vädra ut några av de värsta tankarna. Film kan göra mycket. Den kan propagera och stjälpa samtidigt som den genom absurda exempel som Cooties kan få oss att koppla bort verkligheten ett tag och framförallt få oss att skratta. Efter ett kort tag slutade både jag och resten av publiken att skruva på oss och vi fick skratta tillsammans. Det är värt otroligt mycket.

 

I Cooties återvänder den aspirerande författaren Clint till sin lilla hemstad Fort Chicken för att arbeta som vikarie på sin gamla grundskola. När en lokal matproducent lyckas med konststycket att leverera besmittade nuggets till skolmatsbespisningen utbryter snart en zombieliknande sjukdom på skolan som gör barnen från metaforiska monster till väldigt verkliga sådana. Nu måste kollegiet, med den ena läraren knäppare än den andra, försöka ta sig ut från skolan utan att bli zombiemat.

 

Som elevassistent/lärare spenderar jag större delen av mina vardagar i skolans värld. Vanligtvis jobbar jag med barn och ungdomar i en ålder där man kan resonera med dem på ett annat sätt än man kan med grundskoleelever. Några terminer på grundskolor har det dock blivit och Cooties bjuder på en hel del igenkänning. Tro mig, en grupp på 30 ungar som precis ska gå igenom puberteten kan vara något av det mest utmanande du kan arbeta med. Och ja, ibland är de små monster. I Cooties presenteras vi dessutom för alla knäppa kollegor man kan tänkas sig ha i skolans värld, allt ifrån läraren utan filter för vad han säger till läraren som helst av allt skulle vilja driva en politisk agenda och beklagar sig högt för eleverna att hon inte får göra detta.

 

Frodo själv, Elijah Wood, spelar huvudrollen som Clint och gör det bra. Jag gillar verkligen att han efter de makalösa framgångarna tillsammans med Peter Jacksons Tolkienadaptioner i mångt om mycket valt att stanna i genrefilmsvärlden. Den som äger varenda scen han är med i är dock Leigh Whannell som den extremt frispråkige och socialt klumpige Doug.

 

Cooties är en extremt blodig, på sina ställen väldigt rolig, film som tyvärr tappar lite i tempo och ton då och då. Den är dock ren arbetsterapi för alla som arbetar inom skolans värld och som gillar skräck- och splatter. 4- jävla ungar av 5 möjliga.

 

Ikväll undviker jag Knock, Knock (2015) klockan 19:00 för att sedan se om den fantastiska Nina Forever (2015) klockan 21:00 för att avsluta kvällen med norska spökerier i Villmark Asylum (2015) klockan 23:15, allt på Kino 1.

ANNONS
Av Ulf - 21 oktober 2015 17:24

 


Regi: Isaac Gabaeff

Manus: Alex Greenfield & Ben Powell

Medverkande: Cleo BerryBryan Boone, Brooke Butler mfl. 

Produktionsbolag: Allegra Pictures/Scatena & Rosner Films

År: 2015

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3399484/

 

Dagen efter ett stort strandparty vaknar en grupp ungdomar upp och inser att deras polare låtit dem däcka på stranden under natten. Schysst. Det visar sig dock inte vara så enkelt som att de har kassa vänner. När en av dem, sovandes på ett bord, sätter ner foten på marken verkar sanden suga tag i henne. Snart har sanden dragit ner henne helt under mark. De övriga inser att de är fast på stranden och att de nu måste hitta en väg därifrån - utan att nudda mark.

 

En av mina favoritsekvenser i någon creature feature någonsin är när gruppen i Tremors (1990) tvingas röra sig från byggnad till byggnad utan att orsaka vibrationer (läs: gå) i marken. Det är fortfarande sjukt spännande scener. The Sand tar idén och gör den till en hel film. Jag kan inte klaga på idén. Det paradoxala att vara fången mitt ute på en strand där du kan se hundratals meter åt varje håll är en tämligen unik setup. Tyvärr lyckas Greenfield & Powell inte skriva ett manus som är tillräckligt spännande eller logiskt för att det ska fungera mer än halvdant.

 

Filmen tar sin början med att vi får ytterst lite karaktärspresentation. Vi får reda på att två av tjejerna fightas om samma kille och att det finns en angry black man-stereotyp. Annat än det går vi in i huvudberättelsen helt blinda, vilket blir manusets största problem. Varför ska jag bry mig om de här karaktärerna? I de flesta filmer av den här typen får vi åtminstone ett klart definierat karaktärsgalleri, om än baserat på stereotyper. Här får vi... inget. När dessutom karaktärerna i filmen tillhör begåvningsreservens nedre skikt blir jag mest trött. För att återvända till Tremors visade dessa karaktärer uppfinningsrikedom och initiativ. När någon får en idé i The Sand vill man mest rulla ögonen över hur korkade de är eller hur korkat de genomför sina planer.

 

Som sagt, älskar idén, ogillar genomförandet. Kan duga för slötittning om du är fan av genren.

 

Betyg: 2 slemmiga strandmonster av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 18 oktober 2015 12:38

 



Regi: Keith Aram

Manus: Keith Aram

Medverkande: Elise MullerTroy BakerJames C. Burns mfl. 

Produktionsbolag: PCB Studios

År: 2015

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4341532/

 

I mars 1997 försvann fyra vänner spårlöst från en weekendresa utanför Phoenix. Samtidigt syns en rad oförklarliga ljusfenomen i området. Nu, nästan 20 senare, träder en officer fram med uppgifter som tyder på att de båda sakerna har ett samband och att gruppen inte alls föll offer för den kultledare som dömts för morden på dem.

 

"Based on true events" var det ja. The Phoenix lights är en av de märkligaste ufo-händelserna någonsin, inte minst eftersom den bevittnades av ett stort antal personer. Inga officiella förklaringar har getts på vad det kunde vara, men Keith Aram besvarar frågan för oss - utomjordingar. Och The Phoenix Incident börjar bra, men faller snart tillbaka på trötta gamla troper som found footage-genren har använt sedan den uppfanns. 

 

Till en början har The Phoenix Incident nästan en dokumentär stil och skildrar ett hemligt krig mellan utomjordingarna och mänskligheten. Det fungerar skitbra och jag vill se mer! Snart börjar dock handlingen kretsa kring de fyra vännerna och då dalar mitt intresse betänkligt. Märk att jag skriver "de fyra vännerna" och inga namn. Karaktärerna är så pass intetsägande att jag helt enkelt inte kommer ihåg vad någon av dem heter, trots att jag såg filmen för mindre än ett dygn sedan.

 

Som jag har nämnt i tidigare recensioner av found footage-filmer så kan man göra bra saker med genren. Det är bara en sak som måste dö - släpp den idiotiskt lata ramberättelsen om att x antal personer försvinner spårlöst och att deras kamera hittas efter några år. Om ni ska göra det, se åtminstone till att ha intressanta och minnesvärda karaktärer. Jag skulle mycket hellre se en mockumentary om det hemliga kriget mellan utomjordingar och människor än att återigen följa fyra 20-någonting puckon. Fast utomjordingarna är i alla fall snyggt designade...

 

Betyg: 2- ljusfenomen av 5 möjliga

Av Ulf - 10 oktober 2015 16:41

 


Regi: Scott Cooper

Manus: Mark Mallouk & Jez Butterworth

Medverkande: Johnny DeppBenedict Cumberbatch, Dakota Johnson mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Infinitum Nihil/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1355683/

 

Den sanna historien om hur Boston under sent 70-tal till tidigt 90-tal terroriserades av gangstern James "Whitey" Bulger och hans gäng - allt med FBI:s kännedom. I ett försök att rensa upp bland de kriminella familjerna i staden knöt FBI nämligen Bulger till sig som informant. Problemet var bara att man knappast kan kontrollera en gangster som en gång nästlat sig in i maktens korridorer.

 

Kommer ni ihåg när Johnny Depp var skådespelare? Innan alla roller i Tim Burtons rullar de senaste 15 åren och som halvfull pirat? Det gör tydligen Johnny Depp, eftersom han i Black Mass gör sin första seriösa roll på år och dar. Efter två timmar står det klart att han inte tappat ett steg - Depp är fenomenal i rollen som James "Whitey" Bulger. Tyvärr är han också det enda som är det.

 

Mark Mallouk & Jez Butterworth har skrivit ett manus som inte funkar. Istället för att underbygga karaktärerna och få tittaren att utveckla antingen sympati eller avsky för dem kastas vi rakt in i ett våldsamt Boston där män i likadana kostymer springer runt och pratar mumlande. Ja, Black Mass är en film där alla mumlar. Jag förstår inte varför man inte kan anlita någon som kan sköta en mikrofon.

 

Om vi jämför båda dessa kritiska punkter med vad jag anser vara tidernas bästa gangsterfilm, Goodfellas (1990), ser vi omgående skillnaden. Där Scorsese ger oss karaktärer med djupare bakgrundshistoria och dialogen flyter som ett rinnande vatten (trots all italiensk slang) står Black Mass mest och stampar på samma ställe. Jag skulle mycket hellre sett en generationsberättelse med dessa personers uppväxt och slutgiltiga fall. Filmen slutar inte ens där den bör utan det finns mer, bra mycket mer intressant, att berätta.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska bedöma Coopers insats som regissör. Med ett så här slätstruket manus blir det svårt att ge skådespelarna någon större motivation. Depp gör som sagt en riktigt bra insats, men det säger mer om Depp som skådespelare än hur hans roll skrevs. Om jag ska vara helt ärlig har jag sett mycket bättre berättade varianter av den här historien i de otaliga true crime-serier som tagit upp den. För Depp-fans kan det vara värt en titt, och den lär bli Oscarsnominerad i några klasser, men som film är det en seg historia utan riktig röst.

 

Betyg: 2- tunnhåriga irländare av 5 möjliga

Av Ulf - 27 september 2015 12:00


FFF 2015: Dag 3: Onda grannar och blödande lera  

 

Tredje dagen av FFF i Malmö inleddes med insikten att Spegeln har en stor fördel jämfört med Kino i Lund. Inom två minuters gångavstånd kan du hitta en handfull riktigt bra snabbmatsställen. Efter att ha slängt i mig någon form av ris kryddat med kanel var det dags för mer tyskspråkig ångest.

 

 

Tysk-österrikiska HomeSick (2015) kretsar kring hur den ambitiösa celloeleven Jessica får chansen att representera Tyskland vid en högt ansedd musiktävling i Moskva. Samtidigt försöker hon och pojkvännen Lorenz acklimatisera sig i sin nya lägenhet. Jessica hamnar snart i konflikt med grannfrun, fru Domweber, och börjar misstänka att hon är förföljd.

 

Om Der Bunker (2015) var en särdeles märklig film är den tillika tyskspråkiga HomeSick nästan skrämmande ordinär. Jag satt och väntade på att filmen skulle lyfta och ta tag i mig, men jag väntade förgäves. Mycket beror på manuset. Jag köper inte Jessicas långsamma färd mot sammanbrott. Den är utdragen, men när saker väl händer finns det inte särskilt mycket karaktärspsykologi bakom utan det är som att trycka på en strömknapp. Så, nu är Jessica galen.

 

Jag har också problem med Jakob M. Erwas (även manus) regi. Av någon anledning har han valt att låta kameran stanna kvar utanför scenerna där något verkligen händer. Ofta hör vi bara dialog medan Erwa har valt att filma ett tomt rum. Jag förstår vad han vill göra med att låta vår egen fantasi fylla i tomrummen och få huset och lägenheten att spela en egen roll. Det fungerar dock inte. Både hus och lägenhet är ytterst opersonliga hur mycket karaktärerna än pratar om fantastiska väggar och dylikt.

 

HomeSick är inte en katastrof, men håller inte samma klass som övriga filmer i fältet har gjort. En thriller som får mig att snegla på klockan är inte särskilt rafflande. 2- grannar för brott av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens andra film, den spanska claymation-rullen Possessed (2014), var en mycket roligare bekantskap än den tyska ångesten. Flamencodansösen Trini är tillsammans med sin make, en berömd matador, Spaniens kändispar nummer ett. När Trini hastigt blir änka drar hon sig tillbaka från rampljuset för att fokusera på att uppfostra sin son, Damien. Snart står det dock klart att allt inte står rätt till med Damien. Han är besatt av en ond ande som bara den exkommunicerade prästen fader Lenin kan råda bot på.

 

Leranimation är kul. Någon gång under högstadietiden försökte jag göra en liten stop-motion-produktion med lera. Det var då jag insåg hur förbannat svårt det dessutom är. Samuel Ortí Martí har under sitt artistnamn "Sam" gjort en film som driver hejdlöst med skräckkonventioner och god smak. Alla får kängor, från kändiskulturen till den katolska kyrkan i synnerhet. För den som gillade MTVs Celebrity Deathmatch (1998) känns mycket igen. Det är helt enkelt karaktärer av lera som spöar skiten ur varandra.

 

Possessed är tyvärr en ganska ojämn film. När den är kul är den förbannat kul, men jag är inte riktigt vän med tempot och berättarstrukturen. Det ganska utdragna segmentet om Trinis kändisskap drar ner filmens tempo alldeles för mycket och det tar ett tag innan historien får riktig fart igen. Alla referenser till diverse skräckfilmer är förvisso kul, men jag önskar att man inte valt de allra mest uppenbara hela tiden. Favoriten är referensen till Gremlins (1984) komplett med mixer och mikrovågsugn.

 

Sin leranimation till trots är det här absolut ingen film för barn. En vän som jag såg filmen med var nyfiken på om hon kunde använda den i spanskundervisningen hon håller i på en högstadieskola. Det kunde hon inte. För diggare av blödande lera och splatter har Possessed några riktigt roliga stunder att bjuda på. Den hade dock kunnat bli bättre med lite annan disposition. 3 kommunistiska präster av 5 möjliga.

 

Idag avslutar jag festivalens Malmödel med att kolla in kortfilmspaketet, fransk sci-fi i Cosmodrama (2015) och brittisk creature feature i The Hallow (2015).

Av Ulf - 10 september 2015 21:41

 


Regi: Tyler Shields

Manus: Adam Prince

Medverkande: Abigail BreslinWes Bentley, Logan Huffman mfl.

Produktionsbolag: NGN Productions/Prospect Park/Final Girl Productions

År: 2015

Längd: 85 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2124787/

 

Efter att ha förlorat båda sina föräldrar uppfostras Veronica av den mystiske William vars mål är att göra henne till en hit woman. Veronicas sista test innan hon anses vara färdigutbildad är att ta sig an det grabbgäng som ligger bakom morden på ett stort antal unga kvinnor i närheten.

 

Termen "final girl" kommer som många vet från slasher-filmens barndom där en ensam, oftast oskuldsfull, ung kvinna var den sista överlevande som kunde konfrontera monstret/mördaren. Att casta Abigail Breslin i rollen som en final girl är ett bra val och det är även Breslin som räddar den här filmen. Storyn är lika tunn som den till de slashers den hämtar sitt namn från och medan dessa ofta har en räddande kitschfaktor är Final Girl en väldigt rak och återhållsamt berättad historia.

 

Förutom Breslin är fotot filmens stora behållning. Det är extremt stiliserat för att vara en independentrulle som inte har särskilt stora medel och framförallt gillade jag ljuseffekterna i interiörscenerna. Fotografen älskar sina spotlights och vet hur han ska använda dem. Riktigt snyggt.

 

Det som filmen till sist tappar trean i betyg på är den något klumpiga berättartekniken. Jag vill veta mer om Veronica, filmens skurkar och alla däremellan. Karaktärerna är helt enkelt för tunna och blir istället symboler för "den jagade som blir jägaren" (läs: tjejer kan också sparka röv). Problemet är bara att de inte riktigt fungerar som symboler heller. Till syvende och sist skulle jag vilja skriva om Final Girl en aning och förlänga den med kanske tio minuters karaktärsutveckling. Här finns goda element, men slutprodukten är snygg fast ganska tom.

 

Betyg: 2 yxhugg av 5 möjliga

Av Ulf - 8 september 2015 16:00

 


Regi: Kyle Balda & Pierre Coffin

Manus: Brian Lynch

Medverkande: Sandra BullockJon Hamm, Michael Keaton mfl.

Produktionsbolag: Illumination Entertainment

År: 2015

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2293640/

 

Kevin, Stuart och Bob har insett att minionerna inte kan leva som de gör, utan att tjäna en ond mästare. De tre ger sig av på en resa för att hitta den ondaste av de onda. Valet faller på Scarlet Overkill, en karismatisk superskurk vars främsta mål är att stjäla den engelska kronan och ta över landet. Men allt går givetvis inte som planerat. Det är sällan det gör det när minioner är inblandade.

 

Först av allt, jag brukade älska de där gula små bollarna. I Despicable Me 2 (2013) fick de mig att gråta av skratt vid flera tillfällen. Spola fram två år senare till deras egen film och hela grejen känns så överspelad som den kan bli. Först trodde jag det berodde på dessa eviga Facebook-memes med minioner, men det är inte riktigt sant. Felet ligger snarare hos Brian Lynch.

 

Istället för att låta manusförfattarna bakom Despicable Me 2 få göra ännu fler galenskaper med karaktärerna tog Universal in Brian Lynch. Lynch lyckas på något sätt göra de tidigare totalt oberäkneliga minionerna förutsägbara och det dödar mitt intresse. Storheten i de tidigare produktionerna med karaktärerna låg i att man visste aldrig vad som skulle hända från ena sekunden till en annan. Det var snabbt berättad humor ofta med en skarp egg som ibland låg på gränsen till vad som skulle betraktas som okej för en barnfilm. Det fungerade ypperligt. I Minions vet jag exakt vad som ska komma och i princip när det ska komma. Okej, de är i London. Då ska vi se. Towern? Check. Buckingham Palace? Check. The Beatles (filmen utspelar sig 1968)? Check. Brittisk besatthet med te? Check. Minions är som en jäkla checklista och glimrar ytterst sällan till.

 

När filmen trots allt lyckas bjuder den på några gapskratt. Jag kommer exempelvis alltid kalla elgitarrer för supermegaukuleles nu. Men, med ett ytterst oinspirerat manus och en riktigt dålig Sandra Bullock som röstskådespelare till Scarlet Overkill ser jag hellre om Despicable Me 2 några gånger.

 

Betyg: 2 supermegaukuleles av 5 möjliga

Av Ulf - 5 september 2015 18:30

 


Regi: Jabbar Raisani

Manus: Jabbar Raisani & Blake Clifton

Medverkande: Adrian PaulBrandon Auret, Reiley McClendon mfl.

Produktionsbolag: Bigscope Films/Altitude Film Entertainment/Out of Africa Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/Sydafrika

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2474972/

 

Tio år efter kriget mot en utomjordisk ras börjar mänskligheten äntligen kunna andas ut. Planeten omges av avancerade försvarssystem och de fiendestyrkor som inte flytt börjar till sist sina. Två dokumentärfilmare beger sig till Outpost 37, en bas i Pakistans utmarker, för att filma den försvarsstyrka som bevakar området. Vad ingen vet är att fienden samlar sig för en sista kraftansträngning.

 

Alien Outpost, eller Outpost 37 som den kallats på festivalscenen, har lyckats charma juryn på en hel del ställen. Och ja, det är ganska charmigt att man lyckats samla ihop drygt fyra miljoner via Kickstarter, men samtidigt känns budgetbegränsningarna mer än de skulle behöva göra.

 

Jabbar Raisani & Blake Cliftonhar skrivit ett manus som skulle tjänat på mer historieberättande och mindre action och/eller machoposer. Jag vill veta mer om världen de bygger upp, om kriget i sig och om hur förhållandena mellan världens länder ser ut efter att de tvingats till samarbete mot en utomstående fiende. Manuset snuddar vid detta flera gånger och vi får små stycken av det med jämna mellanrum, men inte tillräckligt. Istället satsar man på actionbetonat berättande, men problemet är att det under merparten av speltiden går till som så att soldaterna skjuter på något vi knappt kan se. Här kommer budgeten in.

 

Alien Outpost är inte direkt dålig, men jag känner att man hade kunnat göra så mycket mer med de medel man fick till sitt förfogande. Nu blir det tyvärr mest en fotnot.

 

Betyg: 2 whatevers av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se