Everything Trek del 14: The Original Series 2.24 - 3.1

2.24. The Ultimate Computer

Sändes: 8/3 1968

Stardate: 4729.4

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: Alpha Carinae II (andra planeten i Alpha Carinae-systemet. Bebodd, jordlik, planet, pre-warp), Orion (omnämnd), Vulcan (omnämnd), Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

Enterprise kallas utan vidare förklaring till Starbase 6 . Det visar sig att de ska genomföra ett topphemligt test av en ny superdator, M-5, övervakad av den legendariske datorforskaren Richard Daystrom. Målet med testet är att se om M-5 kan ersätta en stor del av personalen ombord på Federationens rymdskepp och på så sätt möjliggöra utforskning av rymden utan risk för mänskligt liv. Allt börjar bra... tills datorns AI beslutar sig för att ett krigsspel är på riktigt.

Den något komiska titeln till trots är The Ultimate Computer ett mycket bra avsnitt. Det fokuserar först och främst på mänsklighetens rädsla för att bli ersatt av maskiner - något vi känner igen från industrialismen och framåt. I 1960-talets USA var många rädda för att förlora sina jobb till den allt större automatiseringen. Samtidigt är kampen mellan människa och maskin tidlös. När skapar vi något så mäktigt så vi inte kan kontrollera det? Dessutom, mycket fint skådespel från speciellt Shatner (jisses!). Det som drar ner avsnittet en pinne är ett fantastiskt överspel av William Marshall i rollen som Dr. Daystrom och en alldeles för abrupt avslutning. Bör dock inte missas!

  Apple satsar hårt på mordisk AI i år

2.25 Bread & Circuses

Sändes: 15/3 1968

Stardate: 4040.7

Manus: Gene Roddenberry & Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: 892-IV (fjärde planeten i 892-systemet. Bebodd med en teknisk nivå runt 1900-talets Jord)

Betyg: 4/5

Vrakspillrorna från ett handelsskepp som försvunnit sex år tidigare leder Enterprise till 892-IV, en planet som liknar vår egen under 1900-talet i alla avseenden, med ett betydande undantag - Romarriket föll aldrig. Kaptenen från handelsskeppet har lyckats manöverera sig upp till en betydande position, men har gjort det på bekostnad av sin egen besättning. När Kirk, Spock och McCoy blir tillfångatagna tvingas de in i ett gladiatorspel för sina liv.

Det går som bekant tio på dussinet av sådana här avsnitt i originalserien. Budget och tid gjorde att man ofta förlade handlingen till olika perioder i vår egen historia. Det är däremot sällan som de blir så här lyckade. Bread & Circuses är fullt med roliga detaljer och även om de är färgade av 60-talets värderingar utgör de riktigt intressanta tankeexperiment och mediekritik inte olikt den som sedermera riktats mot dokusåpor. Dessutom innehåller avsnittet väldigt fina exempel på den hatkärlek som ständigt är närvarande mellan Spock och McCoy. Kanske inte lika filosofiskt intressant som föregående avsnitt, men minst lika underhållande.

  I Robinson: Rome Edition röstar man inte bara ut deltagarna...

2.26 Assignment: Earth

Sändes: 29/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Art Wallace

Regi: Marc Daniels

Platser: Omicron IV (fjärde planeten i Omicron-systemet. Ödelagd efter kärnvapenkrig)

Betyg: 3+/5

Under en forskningsresa tillbaka till Jorden år 1968 (ni vet... en sådan man gör då och då) råkar Enterprise fånga upp en transportstråle. Det visar sig vara en märklig man vid namn Gary Seven, agent utskickad av en utomjordisk civilisation för att bistå mänskligheten under en av dess farligaste perioder i historien. Men kan besättningen lita på honom?

Det sista avsnittet av seriens andra säsong är ganska annorlunda i form av tempo och humor. Det finns en enkel förklaring till detta. Assignment: Earth är egentligen inte ett Star Trek-avsnitt utan tänkt som pilotavsnitt till en egen serie. I slutet av säsong två började nämligen Star Trek tappa stöd hos bolaget och diskussioner om nedläggning var i full gång. Roddenberry föreslog då den här, en annan av hans skapelser. Som vi vet gick originalserien av Star Trek ytterligare ett år så Assignment: Earth blev aldrig mer än det här. Det är faktiskt ganska synd.

Gary Seven är en kul karaktär och att han har en katt (katt/människohybrid?) till hjälpreda gör honom bara än charmigare. Faktum är att jag tänker mer på Doctor Who än Star Trek när jag ser det här avsnittet och ja, jag gillar även den tidsresande doktorn. Inte ett avsnitt i klassisk Trek-tradition, men god underhållning och en värdig avslutning på säsong 2!

  Glöm aldrig din katt när du ska sabotera en kärnvapenmissil!

3.1 Spock's Brain

Sändes: 20/9 1968

Stardate: 5431.4

Manus: Lee Cronin

Regi: Marc Daniels

Platser: Sigma Draconis-systemet (system bestående av nio planeter, där Sigma Draconis III, IV och VI hyser någon form av avancerat liv. III är på samma nivå som Jorden 1485, IV på samma nivå som 2030 och VI på en förindustriell nivå)

Betyg: 2+/5

När en avancerad utomjordisk ras stjäl Spocks hjärna (!) måste besättningen hitta den inom 24 timmar innan även Spocks autonoma reaktioner stänger av. En kamp mot klockan för dem till Sigma Draconis VI, uppenbarligen hem för en avancerad civilisation. Men varför hittar de då bara bevis på förindustriella kulturer utan kunskap om att ens kunna smida metall?

Ökänt som ett av de sämsta avsnitten i originalserien och även om det inte är ett toppavsnitt på något sätt är det ganska oförtjänt. Kan man ta sig igenom den löjliga premissen finns det trots allt en del kul att hämta i det här avsnittet, såsom en "radiostyrd" Spock och en ganska fascinerande utomjordisk kultur. Bakom "Lee Cronin" gömmer sig Trek-veteranen Gene L. Coon, som skämdes för det väldigt reviderade manuset som blev slutprodukten. Det här är dessutom det sista avsnittet som regisserades av Marc Daniels. På sitt sätt markerade Spock's Brain början på de märkliga beslut som till sist sänkte serien. Som enskilt avsnitt fungerar det dock helt okej.

 Vad jag önskar mig i julklapp

Everything Trek del 13: The Original Series 2.20 - 2.23

2.20 Return To Tomorrow

Sändes: 9/2 1968

Stardate: 4768.3

Manus: John Kingsbridge

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som koloni)

Mars (omnämnd som koloni)

Betyg: 2+/5

Under en kartläggningsexpedition av ett tidigare outforskat system stöter Enterprise på den mystiske Sargon - ett medvetande som varit fången i en dator i över en halv miljon år. Sargon och hans två vänner är de sista överlevande från en avancerad civilisation som lyckades förgöra sig själva. Innan dess hade de dock etablerat kolonier runt om i universum. Sargon tror nu att mänskligheten är en avlägsen släkting till hans ras och kan fungera som tillfälliga värdar tills de överlevande konstruerat konstgjorda kroppar till sina medvetanden.

Premissen bakom Return To Tomorrow är inte dum alls och det är det första omnämnandet av den återkommande "space seed-teorin" - det vill säga att anledningen till att många utomjordiska raser i serierna liknar varandra är att de kommer från en och samma urras. Det är ett intressant tankeexperiment som återkommer i senare serier men som egentligen aldrig utforskas fullt ut. I Return To Tomorrow får denna kittlande tanke ta en baksätesposition till kärlekshistorien mellan Sargon och hans hustru, som fantastiskt nog även hon överlevt den långa dvalan. Intressanta infallsvinklar sopas under mattan och med Shatner i ovanlig överspelsform även för att vara honom blir Return To Tomorrow aldrig något avsnitt som lyfter. Synd.

 IKEA-möblerna fick slutligen medvetande

2.21 Patterns Of Force

Sändes: 16/2 1968

Stardate: N/A

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Vincent McEveety

Platser: Ekos (hem för en pre-warp-civilisation med teknik på ungefärlig tidig 1900-tals-nivå med Jordens mått mätt)

Zeon (planet i samma system som Ekos. Hem för en pre-warp-civilisation med högre teknologisk utveckling än sin granne)

Betyg: 4/5

Den ledande historieantropologen John Gill har slutat skicka in rapporter från sitt observationsuppdrag på planeten Ekos. Enterprise skickas för att återuppta kontakten men möts av något de aldrig kunde förutspått - Ekos har genomgått en teknologisk revolution och styrs av nazister, komplett med samma uniformer och symboler. Och John Gill har utropat sig till führer...

Patterns Of Force är en riktigt bra allegori över andra världskriget i stort och totalitära stater i allmänhet. John Meredyth Lucas skrev manuset i och med sitt stora intresse av hur regimer av detta slag kunde bibehålla makten och även om analysen är något grund (det här är trots allt en tv-serie från 60-talet) lyckas han berätta en spännande och engagerande historia. Innevånarna från systerplaneten Zeon (läs: Sion) får stå som den front som nazisterna på Ekos vänder sig mot. Det är här som mina invändningar mot avsnittet finns. Begrepp som "den slutgiltiga lösningen" och "förintelse" används lite väl lättvindligt. Avsnittet fick ta emot skarp kritik i Tyskland där det inte visades på tv förrän 2011. Trots denna invändning är Patterns Of Force ett spännande och bra avsnitt som visar på seriens styrka att använda samtida (eller närliggande) historiska allegorier i science fiction-miljö.

Tagen ur kontext måste detta vara en av de märkligare bilderna från serien

2.22.  By Any Other Name

Sändes: 23/2 1968

Stardate: 4657.5

Manus: D.C Fontana & Jerome Bixby

Regi: Jerome Bixby

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som för det tekniskt avancerade kelvaniska imperiet), Eminiar VII (omnämnd), Ganymede (Jupitermåne omnämnd för sin spritproduktion), Kelvanska imperiet (enormt imperium i Andromedagalaxen).

Betyg: 3+/5

När Enterprise svarar på ett nödanrop på en tidigare outforskad värld hamnar skeppets besättning i klorna på representanter från det kelvanska imperiet. Kelvanerna, hemmahörande i Andromedagalaxen, har med sina generationsskepp scoutat Vintergatan för erövring. Nu är de redo att återvända hem och de tänker göra färden med Enterprise...

En stor skillnad mellan originalserien och senare versioner är avstånden. Om man jämför med exempelvis Star Trek: Voyager skulle en färd från galaxens ena hörn och hem ta åtskilliga decennier, även om man inte stannade på vägen. I orginalserien åker man till galaxens kant på några timmar. Visserligen med modifierad teknik, men ändå. Vintergatan verkar helt enkelt inte särskilt stor. Nåja, By Any Other Name är ett bra avsnitt som visar på den klassiska science fiction-tropen att hur avancerade vi än blir som släkte så finns det en distinkt fara i att glömma bort vårt känsloliv. Det hade kunnat bli riktigt lökigt, men D.C Fontanas mansu räddar premissen så att den spelar mer åt humor än seriöst muserande. Inget klassiskt avsnitt på något sätt, men god underhållning.

Om du vill få en tekniskt överlägsen varelse inte särskilt överlägsen längre - få Scotty att supa honom under bordet 

 2.23 The Omega Glory

Sändes: 1/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Vincent McEveety

Platser: Omega IV (bebodd planet i Omega-systemet där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt efter ett förödande krig),

Betyg: 1/5

Enterprise systerskepp, U.S.S Exeter, hittas i omloppsbana kring Omega IV, men ingen är där för att förklara varför de skickat ut ett nödanrop. På planetens yta hittar de Exeters kapten, Tracey, som förklarar att besättningen drabbades av en fruktansvärd sjukdom och han är den enda överlevande. I strid med Federationens huvuddirektiv har Tracey lagt sig i befolkningens tekniska utveckling. Skälet kommer visa sig vara något värt att slåss för... och något tämligen korkat.

Gene Roddenberry var en idéernas man och brukade ha ganska mycket backning när han skrev de manus som han skrev. Så är inte fallet med The Omega Glory och jisses vad det märks. Roddenberry föreslog detta som seriens pilotavsnitt, men tv-bolaget ansåg att manuset var för svagt. Skrivet som en allegori över vad som skulle kunna inträffa om USA och Sovjetunionen hade börjat med biologisk krigsföring mot varandra är det ett avsnitt som verkligen åldrats dåligt. Manuset är som sagt svagt och de goda intentioner som premissen bygger upp faller pladask i en sista akt där bara den mest förhärdade blåblodiga amerikanska patriot skulle kunna behålla intresset. Tack och lov fick det här avsnittet stå tillbaka för en sen plats i säsong 2. Annars hade serien troligen aldrig fått fotfäste. Skippa.

 Inte jazzbacillen direkt

Regi:  Martin Owen

Manus: Martin Owen/Elizabeth Morris/Jonathan Willis mfl.

Medverkande: Elizabeth Morris, Elliot James Langridge, Isabelle Allen mfl.

Produktionsbolag: Let's Be Evil/Posterity Pictures

År: 2016

Längd:  83 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3655682/

Jennys lycka är gjord när hon lyckas landa ett välbetalt arbete som vårdare för kandidater som genomgår ett inlärningsexperiment. Tillsammans med sina nya kollegor, Darby och Tiggs, introduceras Jenny för världens mest avancerade AR-system (augmented reality). Snart börjar de tre dock inse att allt inte är riktigt som det ska vara i experimentets lokaler...

Löjlig titel åsido måste jag gratulera teamet bakom Let's Be Evil. I och med sommarens Pokémon-galenskap kunde den här filmen inte haft ett mer passande premiärdatum. AR är det nya svarta och många, många kommer se den här filmen enbart på grund av dess tematik. Och för all del, det är en underhållande film det här. Dum som en säck med gråsten, men underhållande.

Let's Be Evil är en film man inte ska börja nysta i utan sätta hjärnan på autopilot i knappa en och halv timme istället. Börjar man dra i manusets trådar inser man hur mycket det är som är osannolikt och ibland rentav omöjligt i både teknik och storytelling. Skådespelarna är dessutom av varierande kvalitet, med en ganska träig huvudrollsinnehaverska i Elizabeth Morris (även manus). Men sen har filmen också sin speciella charm.

Med ena benet i thrillergenren och den andra i skräckens värld har Let's Be Evil ett speciellt utseende som jag bara kan beskriva som om någon hade blivit åksjuk i The Matrix. Färgskalan är uppåt väggarna mest hela tiden och musiken låter som hämtad från John Carpenters slaskhög. Det borde bli dåligt, men är faktiskt väldigt charmigt. När filmen dessutom går i ett rasande tempo är Let's Be Evil en trevlig bekantskap. Den kommer knappast vinna några priser eller vara ihågkommen om några år, men för stunden är den god nog för en sömnig onsdag.

Betyg: 3 farliga teknikprylar av 5 möjliga

Regi:  Jon Favreau

Manus: Justin Marks (baserat på Ruyard Kiplings böcker)

Medverkande: Neel Sethi, Bill Murray, Ben Kingsley mfl.

Produktionsbolag: Fairview Entertainment/Moving Picture Company (MPC)/Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd:  106 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3040964/

Att påstå att större delen av den svenska befolkningen är bekanta med åtminstone någon variant av den här historien vore överflödigt. The Jungle Book är först och främst en re-make av Disneys animerade film från 1967, men ändå med betydande inslag från Kiplings originaltext. Ramberättelsen är sig lik - Mowgli uppfostras av en vargstam och allt är frid och fröjd tills den människohatande tigern Shere Khan får nys om detta. I ett försök att hålla Mowgli säker sätter han och pantern Bagheera iväg till människobyn. Mowgli är inte alltför entusiastisk över idén, men när de två skiljs åt efter en attack av Shere Khan måste han lära sig klara sig själv i jungeln... eller med hjälp av en viss björn.

The Jungle Book är ett matinéäventyr om jag någonsin sett ett. Med största delen av inspirationen från tidigare animerade film tuffar historien på utan något större att anmärka på. Dessvärre finns det inte heller något större att glädjas åt. Neel Sethi är helt okej i rollen som Mowgli, men glänser inte. De flesta av röstskådespelarna gör dock ett väldigt bra jobb, i synnerhet Bill Murray som Baloo och Idris Elba som Shere Khan. Manuset lånar inte så lite av en annan Disneyfilm, The Lion King (1994), med flera bildrutor i princip lyfta direkt från nämnda film.

Det är egentligen bara en röstskådespelare som inte gör särskilt bra ifrån sig. Alltså, jag älskar Christopher Walken, men det måste skett någon kollektiv hjärnhärdsmälta när man gav honom i uppdrag att ge King Louie röst. Walken gör någon slags variant av Kurtz från Apocalypse Now (1979) komplett med det skuggspel som användes till Marlon Brando.

Problemet med The Jungle Book är att den känns alldeles för välbekant. Det är klart, den är tänkt för en ny generation filmdiggare, men för mig som är uppvuxen med Disneys animerade dito blir det ofta ganska långa transportsträckor. Med en makalöst ful CG-djungel blir jag också lite trött och börjar snegla mot filmhyllans DVD av filmen från 1967. Men, för någon som aldrig sett den här historien tidigare så är den väl så god som många andra adaptioner. Själv ser jag hellre om den animerade igen.

Betyg: 3 kolonialismen och rasismen är i alla fall till största del borta av 5 möjliga

Regi:  Johannes Roberts

Manus: Johannes Roberts & Ernest Riera

Medverkande: Mandy Moore, Claire Holt, Matthew Modine mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Flexibon Films/Tea Shop & Film Company mfl.

År: 2016

Längd:  87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2932536/

Systrarna Lisa och Kate är på semester i Mexico när de beslutar sig för att tacka ja till erbjudandet att åka på hajsafari. En kul grej blir dock snart allvar när deras bur går sönder och sjunker till havsbottnen, 47 meter ner. Med luft i syrgastuberna för en timme och vattnet fullt av hajar måste systrarna och båtpersonalen arbeta tillsammans för att hitta ett sätt att rädda dem innan det är för sent.

Det finns vissa saker jag inte direkt är rädd för, men som jag ändå har en sådan respekt inför att de blir obehagliga ändå. Jag talar inte om hajar utan om havsdjup. Därför gillar jag också filmer som utspelar sig på djupt vatten, om det så är i ubåtar eller i hajburar. In The Deep är en tämligen ojämn film som gör mycket rätt, men också en del fel. Fotot är utsökt med fina undervattensscener och mycket verklighetstrogna specialeffekter när det gäller hajarna. Likaså är manuset helt okej från ett berättarpespektiv, även om det brister ganska markant när det gäller det vetenskapliga. Jag är ingen dykare, men till och med jag vet att mycket av vetenskapen som presenteras här är bullshit.

Matthew Modine siktas i en liten roll som båtkaptenen Taylor och Modine är alltid bra. Det samma kan inte sägas för huvudrollsinnehavarna, Mandy Moore och Claire Holt. Moore och Holt, mest kända från diverse b-betonade tv-serier, har inte lyckats särskilt väl med övergången från liten till stor skärm. De båda står för en konstant pendel mellan över- och underspel och regissör Johannes Roberts har inte lyckats särskilt väl med skådespelarregin.

Till syvende och sist måste det ändå sägas att In The Deep levererar vad den lovar. Det är en spännande undervattensthriller med vissa riktigt ångestladdade scener. Den har dock lite för många skavanker som film för att betyget ska kunna bli högre. Synd.

Betyg: 3 hungriga hajar av 5 möjliga

Regi:   Jason R. Goode

Manus: Andre Harden

Medverkande: Jamie Bamber, Marie Avgeropoulos, Aleks Paunovic mfl.

Produktionsbolag: Hope of Glory Pictures/Jenkinson/Goode Productions

År: 2015

Längd: 90 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4470266/

Will och Dawn har fallit på hårda tider och saker och ting blir bara värre när Wills utlovade jobb visar sig inte gå igenom. På väg hem plockar de upp två liftare, Lee och Cheryl. När de är ytterst nära att köra på en gammal man som senare dör av frostskador tvingas de övernatta på ett motell mitt ute i ingenstans. Det visar sig dock att mannen hade en hemlighet. Koordinater till ett byte från ett gammalt bankrån. I sin desperata ekonomiska situation går Will och Dawn med på att följa med ut i vildmarken på jakt efter bytet... i den mycket kalla vildmarken.

Numb är typiskt en sådan film jag älskar att se på sommaren. När det är varmt ute (nåja, här i Skåne är det åtminstone sol) blir filmer som utspelar sig i snölandskap så mycket mer effektiva för mig. Det börjar också väldigt bra med en tajt och spännande uppbyggnad. Jamie Bamber gör en bra roll som Will och resten av ensemblen sköter sig okej. Efter ungefär halva speltiden var jag helt och hållet fast och engagerad i historien. Sen vänder det rejält.

Från att ha varit intressant och spännande börjar Andre Hardens manus tappa i fart och karaktärsutvecklingen känns klumpig och tafatt. Själva överlevnadsmomementen i den iskalla kanadensiska vildmarken får inte heller särskilt stort utrymme, även om man lägger stor tid på sminkning av frostskador och dylikt. Nedkylning kan vara ett av de mest dramaturgiskt "korrekta" sätten att dö på i och med det långsamma och brutala händelseförloppet. Tyvärr lyckas inte Numb fånga detta särskilt väl.

För den speltid som var bra, ett vackert foto (svårt att få till något fult i den fantastiska skogen) och en slutkläm på manuset som jag inte hade räknat ut får Numb ändå ett klart godkänt betyg. Det är ingen fantastisk film, men det som gör mig mest besviken är att den hade alla möjligheter till att kunna bli riktigt, riktigt bra. Nu blir det mest okej.

Betyg: 3- avdomnade fötter av 5 möjliga

Regi:  Christopher Landon

Manus: Carrie Lee Wilson/Christopher Landon/Emi Mochizuki

Medverkande: Tye Sheridan, Logan Miller, Joey Morgan mfl.

Produktionsbolag: Broken Road Productions/Brucks Entertainment/Paramount Pictures mfl.

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1727776/

Ben och Carter har beslutat sig för att sluta i den lilla scoutgrupp som de tillhört sedan barnsben. När man går på high school finns det viktigare saker att bry sig om, anser de, som tjejer... och tjejer. De vet dock inte hur de ska berätta nyheten för Augie, den tredje i vänkretsen och en superscoutentusiast utan dess like. Men något är på väg att hända i staden. Något där kunskaper om hur man hanterar yxa och båge inte är alltför pjåkiga att ha...

Ibland är det så enkelt. Scouts Guide To The Zombie Apocalypse är en urbota dum tonårssplatterkomedi med hjärtat på rätta stället. Det är allt som behövs. Den försöker inte vara stor konst eller berätta något djupare om mänsklighetens varande utan är en rak zombieslafsfest kombinerat med high school-komedi. Humorn är extremt hit or miss och varierar mellan billiga sexistiska skämt man mest slår sig för pannan för med små guldkorn av total komisk briljans. Jag menar, den som kom på idén med zombies på studsmattor eller zombieversionen av ett Britney Spears-fan vill jag festa med.

Att kalla Scouts för en välspelad film är att ta i så man spricker. Den är kompetent spelad utan någon som visar prov på större talang för komisk närvaro. Istället är det manuset och regin som höjer den här filmen över dussintalet liknande. De beskrivna stunderna av komiskt guld fungerar väldigt bra tillsammans med Landons regi. Landons regi pekar mycket mot 80-talets zombierullar. Han förlitar sig mycket på praktiska effekter och smink. Resultatet blir en bra mycket splattigare film än gemene CG-zombierulle. Det är nästan lite Tom Savini över det ibland - inte minst scenen med katterna... Jag lämnar det öppet för tolkning.

Scouts är en popcornrulle och ska ses som en sådan. Stendum, ibland osmaklig, men framförallt underhållande!

Betyg: 3 alltid redo av 5 möjliga

Regi: S. Craig Zahler

Manus: S. Craig Zahler

Medverkande: Kurt Russell, Patrick Wilson, Matthew Fox mfl.

Produktionsbolag: Caliber Media Company

År: 2015

Längd: 132 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2494362/

När två stråtrövare stör en gravplats drar de på sig en mystisk stams vrede. En av dem lyckas fly till den närbelägna småstaden Bright Hope, men tar samtidigt med sig sina fiender hack i häl. När en rancharbetaren Arthurs fru, och tillika stadens läkare, kidnappas av stammen sätter sheriffen och maken ut efter dem.

Jag äger en Stetsonhatt. Så mycket gillar jag gamla westerns. Om vi bortser från den politiska dynga de spridit så är John Wayne och Clint Eastwood några av mina hjältar. Bone Tomahawk har nämnts i samma andetag som några riktiga klassiker i genren så att säga att min förväntningar var uppskruvade vore en underdrift. Den här gången kom de dock på skam. Bone Tomahawk är inte en dålig film, men den kommer inte heller särskilt långt över mittfåran.

Kurt Russell tycks vara med i varje modern western som görs och vem kan klandra filmskaparna med det utseendet? Han är helt enkelt som klippt och skuren för rollen som sheriff. Resten av ensemblen är också bra. Patrick Wilson brukar vara en heltrist skådis, men här gör han rollen som Arthur riktigt bra. Det enda jag vänder mig lite emot när det gäller skådespelarna är de "tysta och starka" antagonisterna. Stamkrigarna, som aldrig får några namn, är egentligen mest inventarier för att kunna berätta S. Craig Zahlers historia och det är inte utan att man känner den gamla tiden sunkiga syn på amerikanska urinnevånare titta fram här och där. För det måste sägas, Bone Tomahawk är en väldigt, väldigt våldsam film där våldet ligger närmre skräckfilmens värld än den westerns. Någon beskrev filmen som en blandning mellan något av Sergio Leone och The Hills Have Eyes (1977) och det finns helt klart en sanning i det uttalandet.

Det är manuset som inte riktigt funkar i den här filmen. Visst, många westerns har simpla manus, men den här historien dras ut till bristningsgränsen. Det är väldigt mycket gående... och gående... och gående. Karaktärsutvecklingen lyser med sin frånvaro och det finns egentligen inga överraskningar att hämta. Vad Bone Tomahawk dock är är ytterst gott hantverk. Det gör tyvärr inte den till en film jag kommer komma ihåg om några månader.

Betyg: 3 långsamma räddningsförsök av 5 möjliga