Inlägg publicerade under kategorin Everything Trek

Av Ulf - 28 mars 2020 13:00

 

 

Regi: Akiva Goldsman, Kirsten Beyer, Michael Chabon, Alex Kurtzman (showrunners)

Manus: Bryan Fuller & Alex Kurtzman (head writers)

Medverkande: Patrick Stewart, Alison Pill, Isa Briones mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Secret Hideout/Roddenberry Entertainment mfl.

År: 2020

Längd:  cirka 500 min (10 x cirka 50 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8806524

 

I torsdags släpptes då det sista avsnittet av Star Trek: Picards första säsong. Höll den efterlängtade återkomsten vad min tidigare recension av pilotavsnittet lovade? Ja och nej. Till största del är det dock det förstnämnda.

 

För att genast prata om elefanten i rummet - sista avsnittet sög. Det finns ingen väg runt det. Efter att långsamt och metodiskt (på typiskt Trek-manér) ha byggt upp spänning och stämning genom hela säsongen verkade det som att man fick slut på tid. Sista avsnittet är själva definitionen av "genomhastat" med vissa manuspunkter som är okarakteristiskt dumma. Jag påmindes om den där andra populära franchisen med "Star" i titeln som numera har en benägenhet att kasta ur sig allt den kan för att se vad som fastnar. Därmed inte sagt att sista avsnittet inte hade sina ljusglimtar, såsom Brent Spiner som alltid är sevärd.

 

Det är lätt att fastna i negativitet när man blivit besviken på det sista man såg, men om jag ser tillbaka på säsongen som helhet tycker jag ändå att den är riktigt bra. Patrick Stewart kan rollen som Picard utan och innan och manuset hjälper karaktärens historia framåt. Många duktiga gästskådespelare från de äldre serierna medverkar utan att det för den sakens skull blir fan service av det hela. De har alla något att göra med handlingen och den myriad av små referenser till tidigare händelser i franchisen som avsnitten leker med blir sällan skriva-på-näsan-aktiga.

 

Det jag kan sakna med Picard (och egentligen all post-Enterprise-Star Trek) är att fokus tycks ligga mer på deus ex machina-lösningar än tekniska diton. De äldre serierna blev ofta kritiserade för sitt så kallade "techno babble", det vill säga att karaktärerna pratade om hur rymdskeppen fungerade i en hiskelig fart och löste problem genom vad maskinerna kunde göra. Saken är bara den att i nio fall av tio var dessa lösningar logiska inom franchisens uppbyggda ramar. Det fanns en konsekvens av hur karaktärerna handlade som man väldigt motvilligt gick emot. Exempelvis, i ett avsnitt av Picard löser en karaktär ett problem med ett "mystiskt redskap" som fungerar på "fantasi" (typ). Detta redskap hade haft en lång och teknisk förklaring i tidigare serier och visat sig vara avancerad teknologi. Det är lite för mycket Star Wars i min Star Trek nuförtiden. Vi behöver inte mer rymdmagi. Vi behöver, som Matt Damon skulle sagt, to science the shit out of this!

 

Karaktärsutvecklingen är dock till allra största del bra i Picard. Tidigare nämnde Stewart gör ett jättefint jobb med titelrollen och även Jeri Ryans Seven Of Nine följer en tydlig och spännande linje. Bland de nya skådespelarna måste Harry Treadaway (Narek) och Santiago Cabrera (Captain Rios) vara mina favoriter. Framförallt den sistnämnda visar upp en väldig spännvidd i sitt skådespel. Den som inte funkar alls för mig är Alison Pill (Dr. Agnes Jurati) som förvisso har en ganska dåligt skriven karaktär att jobba med men som inte lyckas med mycket. Om det är Pills fel eller regissörernas låter jag vara osagt.

 

Picard är som sagt lite upp och ner, men jag är ändå glad att Stewart är tillbaka i sin paradroll. Det finns gott hopp om säsong 2 och vi är inte ens i närheten av den väldigt underväldigande avslutningen som Star Trek: Nemesis (2002) tack och lov inte visade sig vara.

 

Betyg: 4- gubbstruttar i rymden av 5 möjliga

Av Ulf - 26 januari 2020 17:00

 


Regi: Hanelle M. Culpepper

Manus: Akiva Goldsman & James Duff

Skådespelare: Patrick Stewart, Isa Briones, Brent Spiner mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Roddenberry Entertaiment/Secret Hideout mfl.

År: 2020

Längd: 44 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9381924/

 

OBS! Den här recension innehåller spoilers! OBS!

 

 

Fjorton år efter att ha gått i pension dras amiral Jean-Luc Picard in i hetluften igen när han kontaktas av en mystisk ung kvinna, Dahj, som har haft någon form av uppvaknande efter att ett gäng försökt kidnappa henne. Det enda hon kommer ihåg är att hon är säker hos Picard. Samtidigt är Picard själv bitter på Starfleet för hur de hanterade evakueringen av Romulus och det förbud de infört mot syntetiska livsformer efter att sådana attackerat och ödelagt Federationens koloni på Mars.

 

Jag ska inte dra hela min historia om vad Star Trek har betytt för mig en gång till. Det räcker med att säga att under hela min uppväxt i allmänhet och en period i tonåren i synnerhet har franchisen varit en stor del av mitt liv. Utan att gå in på detaljer hade jag ärligt talat inte varit den jag är idag utan Star Trek. Därför var besvikelsen nästan smärtsam när J.J Abrams skapade den så kallade Kelvin-tidslinjen 2009. Istället för att återvända till det universum som betytt så mycket för mig fick jag istället en nystart som effektivt undanröjde all form av utopiskt tänkande och samhällskritik. Jag kommer aldrig förlåta Abrams för det.

 

Det är klart att en tv-serie måste utvecklas med sin tid, men det får inte vara på avkall av vad som en gång gjorde den bra. Flertalet av de involverade i Abrams monster till filmuniversum har gått vidare att jobba med andra produkter i franchisen. Det är inte minst fallet för Akiva Goldsman som var i hög grad medverkande till att Star Trek: Discovery (2017) lyckades få tillbaka en hel del besvikna fans (däribland undertecknad) i fållan. Med Discovery täppte Goldsman & co igen ett hål franchisens kanon, men det var ändå något irriterande att storyn som sådan inte gick framåt. När Picard nu gör entré i tablån är det 17 år (!) sedan vi såg en vidareutveckling av den enda sanna tidslinjen. Och det är så in i helvete bra!

 

För att knyta samman Kelvin-tidslinjen med denna har man beslutat sig för att låta den katalysator som satte igång den förra (förstörelsen av Romulus) vara. I Picard får den dock en djupare innebörd. Picard har sagt upp sig i protest över att Federationen inte gjorde mer för att hjälpa de dryga 900 miljoner boende på Romulus. Han övergav inte Federationen, menar han - Federationen övergav sina principer. Det är lätt att dra paralleller till vår värld, vilket franchisen alltid har gjort. Vi har alla sett hur flyktingkrisen har präglat stora delar av världspolitiken de senaste åren. Det råder ingen tvekan om var Picard skulle ställa sig i den frågan. Enligt Federationens (gamla) principer hjälper man folk i nöd. Punkt. Att ställa Picard som vakt om de här idealen är en perfekt öppning till serien som är fullständigt i linje med hur hans karaktär utvecklats genom åren.

 

Patrick Stewart är inte bara en av anledningarna till att den här serien existerar (det blir svårt att göra serien utan... Picard) utan även en gudabenådad skådespelare. De som bara sett honom i Star Trek bör kolla upp några av hans Shakespeare-tolkningar. Stewart bär den här serien och gör det med bravur. Även Brent Spiner repriserar sin roll som Data (hur det hänger ihop får ni se eftersom karaktären ska vara väldigt död) och vi har även bland andra fått se William Riker (Jonathan Frakes) och Seven Of Nine/Annika (Jeri Ryan) i de trailers som släppts. Överhuvudtaget känns Picard levande och inkluderande på ett mycket trevligt sätt. Det finns en kontinuitet här som tas på allvar.

 

Pilotens andra stora plot point handlar om förbudet av syntetiska livsformer. Som bekant tillhör Data en av dessa och Picard har inget ont att säga om honom. Det är en strid mot generaliseringar som säger att bara för att några få personer som råkar tillhöra en folkgrupp gör något fruktansvärt kan vi inte dra alla över en kam. Att serien offrar Federationens koloni på Mars för detta är också ett bra drag. Mars har alltid varit närvarande i franchisen, ofta omnämnd som mänsklighetens första koloni, men aldrig haft en för storyn oumbärlig plats. Det är inte som när J.J sprängde Vulcan precis...

 

Båda de här huvudteman kopplas samman med Dahj, som jag direkt föll för. Internetpuckon har gnällt om att hon är "ännu en stark kvinna som tycks kunna göra allt" i en modern tv-serie. Jag trodde vi var förbi det här, men varje gång en kvinnlig karaktär kan sparka röv kryper råttorna ur sina hål och jämrar sig. Misogyni har ingen plats i Star Trek.

 

Pilotavsnittet av Star Trek: Picard, passande nog betitlat Remembrance, gör precis vad det ska göra. Det återintroducerar en älskad karaktär, bygger vidare på hans historia och har ena foten i det gamla (tonen, moraliska frågeställningar) och en i det nya (spektakulära actionscener, filmisk kvalitet). Jag är fruktansvärt nöjd och ser fram emot varje nytt avsnitt som en Vulcan i Pon Farr.

 

Betyg: 5 skalliga män att älska av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 14 november 2017 19:33

 


Regi: Akiva Goldsman (showrunner)

Manus: Bryan Fuller & Alex Kurtzman (head writers)

Medverkande: Sonequa Martin-Green, Doug Jones, Shazad Latif mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Living Dead Guy Productions/Roddenberry Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  cirka 540 min (9 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5171438/

 

Efter gårdagens avsnitt, Into The Forest I Go, tar Star Trek: Discovery en paus tills januari. Jag tyckte det därför var läge att titta lite närmre på hur serien har utvecklats sedan mitt hyllande av de två första avsnitten för ungefär en och en halv månad sedan. Dysterkvistarna bland fansen har kallat Discovery för den sämsta serien i franchisen och att den saknar det som utmärkte de äldre installationerna. Enligt mig kunde de inte ha mer fel.

 

Discovery har på sina nio första avsnitt lyckats ta en franchise som i princip var död och begraven efter att filmerna som utspelar sig i det alternativa Kelvin-universumet börjat floppa och fullständigt vänt skutan. Serien är det bästa av två världar. Det är action kombinerat med science fiction-spekulation på hög nivå. Röster har höjts om att nivån av teknologi som Federationen har tillgång till skulle bryta mot kanon i och med att serien utspelar sig innan Kirk och grabbarna gav sig ut på uppdrag. Jag undrar mest hur man som tittare kan missa att mycket av den här tekniken, inte minst den kontroversiella spordriften, förr eller senare kommer krascha och orsaka stor förödelse. Tekniken kommer helt sonika bli förbjuden inom Federationen av en händelse eller serie händelser som kommer ställa saken på sin spets.

 

Det som skiljer Discovery från tidigare serier är de tydligare definierade interpersonella relationerna karaktärerna emellan. Detta var ett måste i moderniseringen av franchisen och manusförfattarna sköter det väldigt bra. Likaså är kontinuiteten mycket mer betydande i Discovery än tidigare, med möjligt undantag för de senare säsongerna av Star Trek: Deep Space Nine (1993 - 1999).

 

Med berättelser som kombinerar den tidigare nämnda actionen med att på typiskt Trek-manér plocka in aktuella sociala frågor gör att även jag som sett de övriga serierna otaliga gånger är på tårna och har oftast ingen aning om vad som ska hända. Det är minst sagt uppfriskande! Ett bra exempel på detta är sättet som gårdagens avsnitt porträtterade sexuella övergrepp på. Det sågs ur ett manligt perspektiv med en klassisk "stark man som kan ta vara på sig själv" men som av psykologisk nedbrytning inte kunde värja sig. Det var verkligen ett starkt tv-ögonblick och gav säkert många män ett annorlunda perspektiv jämfört med tidigare.

 

Huvudberättelsen om kriget mellan Federationen och Klingonimperiet är också den intressant, inte minst eftersom den alluderats till otaliga gånger under årens lopp men aldrig utforskats ordentligt. Jag har i princip ingenting att klaga på när det gäller Discovery. Det är en fantastisk present till alla fans och kan säkert väcka intresset hos fler. Jag kommer sitta som på nålar tills januari.

 

Betyg: 5 rymdhopp av 5 möjliga

 

En liten personlig betraktelse. Just nu är det inte så många recensioner på bloggen. Detta beror på en mycket jobbig period för mig rent privat just nu. Jag ska inte orera om vad som händer eller vad som hänt, men ville ändå lämna en förklaring. Recensionerna kommer igång igen med vanlig frekvens när livet blir lite enklare.

Av Ulf - 27 september 2017 17:50

Star Trek: Discovery - de två första avsnitten


De senaste tolv åren har varit en populärkulturell Golgatavandring för världens trekkies. Efter en ganska lovande, men inte särskilt väl genomtänkt, reboot har J.J Abrams och grabbarna totalt demolerat franchisen med två totalt usla filmer som inte gör någonting rätt. Det var med det här i åtanke som jag var en smula nervös när jag satte mig ner för att kolla in den senaste installationen. Jag hade inte behövt vara orolig.

 

Seriens två första avsnitt, A Vulcan Hello och Battle At The Binary Stars, utgör tillsammans den bästa pilot jag sett i en Star Trek-serie sedan 1993 års Emissary från Star Trek: Deep Space Nine(1993 - 1999). Kronologiskt satt mellan originalserien och Star Trek: Enterprise (2001 - 2005) utforskar serien det mycket omtalade men mycket sparsmakat visat kriget mellan Federationen och Klingonimperiet. Där Abrams ville gå mot en mer actionbetonad berättarstil och misslyckades tar Discovery upp bollen och visar att det går alldeles ypperligt att kombinera grundidén med utforskande och vetenskap med modern action. Det handlar bara om att man inte får glömma ursprunget och bygga på det som redan finns.


Alex Kurtzmans smutsiga fingrar hålls i schack av veteraner från franchisens guldålder och manuset är i helt rätt ton. Mycket av förhandssnacket har handlat om designen på seriens klingons. Om man verkligen kan sin Trek vet man att designen är fullkomligt logisk när man betänker tidsperioden serien utspelar sig i. Fjanteriuttalanden om att serien till stor mån fokuserar på kvinnliga karaktärer har också höjts. Star Trek har alltid haft kvinnor i ledande positioner och för den sakens skull en kvinnlig kapten som huvudkaraktär i en av sina serier. Vad är problemet? Discovery känns uppdaterad på så många sätt, även könsrollerna, och så måste det få vara. Kom in i 2010-talet för fan!


Det enda lilla smolket jag kan hitta i en annars juvelprydd bägare är att jag inte riktigt är säker på att Sonequa Martin-Green är rätt för huvudrollen. Hon visar upp en väldigt varierande kvalitet i de två inledande avsnitten, men jag både tror och hoppas att hon kommer hitta fotfästet i sin något spretiga framtoning.

 

Discovery är precis den serie jag ville ha. Pilotavsnitten överträffade mina förväntningar med råge. Nu hoppas jag innerligt att den här serien får några säsonger och att den del av fansen som bojkottar serien av diverse puckade anledningar tar sig i kragen. Ni vet inte vad ni missar.

 

Betyg: 5 vulcan hellos av 5 möjliga

Av Ulf - 28 maj 2017 19:30


Everything Trek del 16: The Original Series 3.6 - 3.9

 

 

3.6. Spectre Of The Gun

 

Sändes: 25/10 1968

Stardate: 4385.3

Manus: Lee Cronin

Regi: Vincent McEveety

Platser: Melkot (M-klass-planet utan större växtlighet)

Betyg: 3+/5

 

Enterprise får i uppdrag att till varje pris etablera kontakt med melokotianerna, en väldigt tillbakadragen civilisation som har ett väldigt dåligt rykte att vara xenofober. När deras ansträngningar inte funkar och Kirk, Chekov, Scotty, Spock och McCoy landstiger blir de snart varse om att de skulle lyssnat på varningarna. Plötsligt befinner de sig i en version av Tombstone och stiden vid O.K Corral - som den förlorande sidan.

 

Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om det här avsnittet. Jag älskar Star Trek och västern, men de två brukar inte mixas särskilt bra. I Spectre Of The Gun fungerar ramberättelsen väldigt bra med de mystiska melokotianerna som motvilliga att ta emot en första kontakt. Västerndelen funkar okej, med stort plus för anakronismen i produktionsdesignen. Detta brukar vara ett problem, men eftersom scenografin ska föreställa den amerikanska västern som melokotianerna förstår den blir den riktigt bra. Det är dock något som saknas. Mer action på skeppet skulle uppskattas och en starkare sista akt hade varit bra.

 

 

Silly Chekov, don't make moves on Earp's girl!


3.7 Day Of The Dove

 

Sändes: 1/11 1968

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Archanis IV (fjärde planeten i Archanis-systemet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Forskningsbas för Federationen), Beta XII-A (jordliknande planet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Federationskoloni.)

Betyg: 4/5

 

Federationskolonin Beta XII-A skickar ut ett nödrop om att de attackeras av ett okänt rymdskepp. När Enterprise anländer hittar de inga spår av bosättningen, men däremot ett svårt skadeskjutet Klingonskepp. När de gamla antagonisterna ställs mot varandra ombord på Enterprise verkar det som att de manipuleras av en okänd kraft - men kommer alla inblandade inse detta innan ett nytt krig mellan Federationen och Imperiet bryter ut?

 

Ett riktigt bra avsnitt med gott och spänningar mellan klingons och människor. Manuset har en ton av seriositet över sig och känns som det här verkligen betyder något. Avsnitten med klingons brukar vara bra och Day Of The Dove är inget undantag. Stort plus för fäktningsscenerna. Jag menar, det blir inte mycket mer badass än klingons med svärd. Budskapet är också fint om än lite skriva på näsan. Innehåller den berömda "bitch-slap-memen" vilket också bör noteras!

 

 

 Scotty hittar en gammal vän


 

3.8 For The World Is Hollow And I Have Touched The Sky

 

Sändes: 8/11 1968

Stardate: 5476.3

Manus: Rik Vollaerts

Regi: Tony Leader

Platser: Daran V (femte planeten i Daran-systemet. Över tre miljarder innevånare 2268), Fabrina (hemvärld för Fabrinifolket. Förstörd i supernova cirka 8 000 f.Kr), Yonada (interiören av en asteroid, sedd som en planet av innevånarna)

Betyg: 3/5

 

Besättningen spårar ett missilöverfall till vad som tycks vara en stor asteroid. Det visar sig snart att asteroiden är bara höljet till ett enormt generationsskepp. Efter otaliga generationer har innevånarna i skeppsvärlden glömt att är rymdfarare. Istället tillber de skeppsdatorn som ett orakel. Det är bara det att skeppet är ur kurs och på väg att att krocka med Daran-civilisationens hemvärld. Samtidigt kämpar Dr. McCoy mot en dödlig sjukdom som får honom att fundera över hur han vill spendera sin sista tid.

 

Generationsskepp är en stapelvara inom science fiction-genren, men historier med dem har en benägenhet att bli riktigt bra. For The World Is Hollow... har en bättre premiss än utförande, men är ändå ett helt okej avsnitt. Det är definitivt en av de bästa titlarna i originalserien. Beslutet att skriva in McCoys sjukdom känns dock lite krystat. Det känns som två historier som skulle mått bättre av att få vara just detta. Den avslutande deus ex machina-lösningen (bokstavligen) känns också lite sisådär. Ett ojämnt avsnitt helt enkelt, men ändå bättre än genomsnittet.

 

 

"Should we tell the high priestess we can see everything when she kneels?"

 

 

3.9 The Tholian Web


Sändes: 15/11 1968

Stardate: 5693.2

Manus: Judy Burns & Chet Richards

Regi: Herb Wallerstein & Ralph Senensky

Platser: N/A

Betyg: 5/5

 

Skeppet skickas till en tidigare outforskad del av universum för att leta efter federationsskeppet Defiant som försvunnit spårlöst. Defiant verkar befinna sig mellan två dimensioner som fasar in och ut med varandra. Besättningen ombord hittas döda med uppenbara tecken på att de gett sig på varandra. När liknande saker börjar hända på Enterprise och Kirk fastnar mellan de två dimensionerna kunde saker inte bli värre... trodde de. Plötsligt anropas de av ett skepp som säger att de inkräktat i den tholanska rymden, och tholianerna är inte glada...


Yes! The Tholian Web introducerar en av mina favoritalienraser, tholianerna, och är till råga på allt ett fantastiskt spännande och välskrivet avsnitt. Karaktärerna lyser, dialogen är välskriven och vetenskapsdelen av manuset fascinerar. Det är precis som det ska vara med andra ord! Dessutom tror jag det kan vara det avsnitt där Spock och Bones är närmst att flyga på varandra. Bara en sådan sak. The Tholian Web är ett av seriens absolut bästa avsnitt och mixar allt som gör att jag älskar franchisen. Se det!


 

Det omtalade nätet... jag vill ha det här som tapet

 


 

Av Ulf - 25 september 2016 17:00


Everything Trek del 15: The Original Series 3.2 - 3.5

 

 

3.2. The Enterprise Incident

 

Sändes: 27/9 1968

Stardate: 5027.3

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad gränszon mellan Federationen och det Romulanska imperiet)

Betyg: 5/5

 

Kapten Kirk uppträder märkligt och snarstucket. Mer än vanligt det vill säga. Till råga på detta ger han order som inte bara är ologiska utan direkt farliga. Besättningen, i tron om att Kirk lyder order från Federationen, styr Enterprise genom den neutrala zonen mellan Federationen och det Romulanska imperiet. Så fort de kommer över gränsen till imperiet omringas de av tre romulanska skepp, till synes utrustade med cloakingteknik...

 

Det är nästan en regel att när man blandar in The Neutral Zone i ett avsnitt så kommer det bli spektakulärt och bra. The Enterprise Incident är inget undantag från regeln. Mycket välskrivet av D.C Fontana och med tajt regi av Meredyth Lucas är det här ett avsnitt i bästa matinéstil som skickligt manövererar genom politiska förtecken om kapprustning. Spocks annorlunda roll i avsnittet gör också sitt till samtidigt som det ligger helt i hans natur som karaktär. Med en spännande story, god regi och förhållandevis fint skådespel (okej, inte Shatner) från merparten av de inblandade är The Enterprise Incident ett av mina favoritavsnitt i tredje säsongen. Bör inte missas!

 

 

  Är det där spetsiga romulanska öron eller är du bara glad att se mig?

 

 


3.3 The Paradise Syndrome

 

Sändes: 4/10 1968

Stardate: 4842.6

Manus: Margaret Armen

Regi: Jud Taylor

Platser: Amerind (en planet med mycket jordlika egenskaper, hem för en mix av amerikanska urinnevånare)

Betyg: 2-/5

 

Enterprise besöker planeten Amerind för att avstyra ett potentiellt katastrofalt asteroidnedslag. Väl där förvånas de över hur jordlik planeten är, inte minst att den befolkas av människor med väldigt mycket gemensamt med en rad stammar av amerikanska urfolk. När Kirk undersöker en mystisk obelisk på planeten tappar han minnet och när besättningen inte kan hitta honom tvingas de fokusera på asteroiden. När Kirk vaknar upp ser urinnevånarna honom som en gud...

 

Vissa avsnitt av originalserien har inte åldrats väl och The Paradise Syndrome är ett väldigt tydligt exempel på detta. De amerikanska urinnevånarna porträtteras som "nobla vildar" som inte utvecklats nämnvärt på de hundratals år som de spenderat på Amerind. Kirk å andra sidan, trots tappat minne, visar sig vara ett tekniskt geni som på några månader gör livet mycket drägligare för stammarna. Han är ju vit man... och gud. Ja... ni hör hur sunkigt det här låter. När man inte ens kan hitta riktiga amerikanska urinnevånare att spela alla rollerna så använder man sig dessutom av vad jag bara kan beskriva som "red face". Det är riktigt illa.

 

Avsnittets andra halva, den om asteroiden, räddar avsnittet från ett sämre betyg. Den expanderar på "Space Seed-teorin" och har några intressanta idéer. Det gör dock inte avsnittet särskilt sevärt. Speciellt inte med en Shatner som inte ens försöker längre.

 

 

 

  En av Shatners mer subtila scener

 

 

 

3.4 And The Children Shall Lead

 

Sändes: 11/10 1968

Stardate: 5029.5

Manus: Edward J. Lakso

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Epsilon Indi I (huvudplaneten i sitt solsystem, lokaliserad cirka 20 ljusår från Sol. Tidigare hem för en avancerad ras, nu Federationskoloni), Marcos XII (tolfte planeten i Marcos-systemet med en population på flertalet miljoner), Triacus (Tidigare hem för ett legendariskt piratband, nu under Federationskontroll), Starbase 4 (omämnd).

Betyg: 1/5

 

Ett nödanrop för Enterprise till Triacus, där de finner alla vuxna kolonisatörer döda. Märkligt nog tycks barnen varken sörja sina föräldrar eller ens kännas vid att de dött. Efter att plockat ombord dem på skeppet börjar snart konstiga saker hända. Barnen står under kontroll av något, eller någon, som tillåter dem styra folks handlingar genom suggestion...

 

Uj... det här är en riktig soppa. För att tropen med elaka barn ska fungera så måste barnskådespelarna hålla måttet. Det gör de inte. Å andra sidan kanske man inte ska klanka ner på deras insatser när man jämför dem med Shatner. Alltså, det här är nog det avsnitt av originalserien som Shatner kör sina mest imiterade gester - alla efter varandra. Det är en studie i uselt skådespel! Som sådant är det ganska fascinerande, men när manuset spretar åt elva håll samtidigt har regissör Chomsky inte något vidare att arbeta med. And The Children Shall Lead räknas ofta till ett av de sämsta avsnitten i serien. Den här gången håller jag med. Skippa.

 

  Never, ever, ever trust a ginger - you will always regret it

 


 

3.5 Is There In Truth No Beauty?


Sändes: 18/10 1968

Stardate: 5630.7

Manus: Jean Lisette Aroeste

Regi: Ralph Senensky

Platser: Den galaxtiska barriären (starkt energifält som avgränsar Vintergatan), Medusa (omnämnd), Vulcan (omnämnd)

Betyg: 2/5

 

Enterprise ska transportera Medusas ambassadör tillbaka till dess hemvärld. Medusianerna, varelser av ren energi, driver de utan stark mental disciplin galna om de skulle se på dem. När amabassadörens assistent, Dr. Miranda Jones, blir föremål för en oönskad uppvaktning av sin medarbetare gör han misstaget att se på ambassadören...

 

Is There In Truth No Beauty? har en del riktigt intressanta idéer, men lyckas tyvärr inte utveckla dem. Historien om en varelse så annorlunda (besättningen använder ordet "ful", men det är svårt att se hur ett energimönster skulle vara fult) att den driver människor galna låter som något från H.P Lovecraft och borde nog också skrivits så. Istället får vi en ganska långsam betraktelse över skönhetens natur och ett manus som egentligen inte har särskilt mycket att säga. Stort plus blir det dock för Diana Muldaur i rollen som Dr. Jones. Ett proffs ut i fingerspetsarna som kallades in med kort varsel då den ursprungliga skådespelerskan fick förhinder. Att hon stjäl varenda scen hon är med i är därför också imponerande. På det hela taget är Is There No Beauty In Truth? ett dussinavsnitt som varken engagerar eller förargar.

 

  Fast strandmodet på 2200-talet rockar

 


 

Av Ulf - 24 september 2016 00:45


Everything Trek del 14: The Original Series 2.24 - 3.1

 

 

2.24. The Ultimate Computer

 

Sändes: 8/3 1968

Stardate: 4729.4

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: Alpha Carinae II (andra planeten i Alpha Carinae-systemet. Bebodd, jordlik, planet, pre-warp), Orion (omnämnd), Vulcan (omnämnd), Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Enterprise kallas utan vidare förklaring till Starbase 6 . Det visar sig att de ska genomföra ett topphemligt test av en ny superdator, M-5, övervakad av den legendariske datorforskaren Richard Daystrom. Målet med testet är att se om M-5 kan ersätta en stor del av personalen ombord på Federationens rymdskepp och på så sätt möjliggöra utforskning av rymden utan risk för mänskligt liv. Allt börjar bra... tills datorns AI beslutar sig för att ett krigsspel är på riktigt.

 

Den något komiska titeln till trots är The Ultimate Computer ett mycket bra avsnitt. Det fokuserar först och främst på mänsklighetens rädsla för att bli ersatt av maskiner - något vi känner igen från industrialismen och framåt. I 1960-talets USA var många rädda för att förlora sina jobb till den allt större automatiseringen. Samtidigt är kampen mellan människa och maskin tidlös. När skapar vi något så mäktigt så vi inte kan kontrollera det? Dessutom, mycket fint skådespel från speciellt Shatner (jisses!). Det som drar ner avsnittet en pinne är ett fantastiskt överspel av William Marshall i rollen som Dr. Daystrom och en alldeles för abrupt avslutning. Bör dock inte missas!

 

 

  Apple satsar hårt på mordisk AI i år

 

 


 

2.25 Bread & Circuses

 

Sändes: 15/3 1968

Stardate: 4040.7

Manus: Gene Roddenberry & Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: 892-IV (fjärde planeten i 892-systemet. Bebodd med en teknisk nivå runt 1900-talets Jord)

Betyg: 4/5

 

Vrakspillrorna från ett handelsskepp som försvunnit sex år tidigare leder Enterprise till 892-IV, en planet som liknar vår egen under 1900-talet i alla avseenden, med ett betydande undantag - Romarriket föll aldrig. Kaptenen från handelsskeppet har lyckats manöverera sig upp till en betydande position, men har gjort det på bekostnad av sin egen besättning. När Kirk, Spock och McCoy blir tillfångatagna tvingas de in i ett gladiatorspel för sina liv.

 

Det går som bekant tio på dussinet av sådana här avsnitt i originalserien. Budget och tid gjorde att man ofta förlade handlingen till olika perioder i vår egen historia. Det är däremot sällan som de blir så här lyckade. Bread & Circuses är fullt med roliga detaljer och även om de är färgade av 60-talets värderingar utgör de riktigt intressanta tankeexperiment och mediekritik inte olikt den som sedermera riktats mot dokusåpor. Dessutom innehåller avsnittet väldigt fina exempel på den hatkärlek som ständigt är närvarande mellan Spock och McCoy. Kanske inte lika filosofiskt intressant som föregående avsnitt, men minst lika underhållande.

 

  I Robinson: Rome Edition röstar man inte bara ut deltagarna...

 

 

2.26 Assignment: Earth

 

Sändes: 29/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Art Wallace

Regi: Marc Daniels

Platser: Omicron IV (fjärde planeten i Omicron-systemet. Ödelagd efter kärnvapenkrig)

Betyg: 3+/5

 

Under en forskningsresa tillbaka till Jorden år 1968 (ni vet... en sådan man gör då och då) råkar Enterprise fånga upp en transportstråle. Det visar sig vara en märklig man vid namn Gary Seven, agent utskickad av en utomjordisk civilisation för att bistå mänskligheten under en av dess farligaste perioder i historien. Men kan besättningen lita på honom?

 

Det sista avsnittet av seriens andra säsong är ganska annorlunda i form av tempo och humor. Det finns en enkel förklaring till detta. Assignment: Earth är egentligen inte ett Star Trek-avsnitt utan tänkt som pilotavsnitt till en egen serie. I slutet av säsong två började nämligen Star Trek tappa stöd hos bolaget och diskussioner om nedläggning var i full gång. Roddenberry föreslog då den här, en annan av hans skapelser. Som vi vet gick originalserien av Star Trek ytterligare ett år så Assignment: Earth blev aldrig mer än det här. Det är faktiskt ganska synd.

 

Gary Seven är en kul karaktär och att han har en katt (katt/människohybrid?) till hjälpreda gör honom bara än charmigare. Faktum är att jag tänker mer på Doctor Who än Star Trek när jag ser det här avsnittet och ja, jag gillar även den tidsresande doktorn. Inte ett avsnitt i klassisk Trek-tradition, men god underhållning och en värdig avslutning på säsong 2!

 

 

  Glöm aldrig din katt när du ska sabotera en kärnvapenmissil!

 


 

3.1 Spock's Brain


Sändes: 20/9 1968

Stardate: 5431.4

Manus: Lee Cronin

Regi: Marc Daniels

Platser: Sigma Draconis-systemet (system bestående av nio planeter, där Sigma Draconis III, IV och VI hyser någon form av avancerat liv. III är på samma nivå som Jorden 1485, IV på samma nivå som 2030 och VI på en förindustriell nivå)

Betyg: 2+/5

 

När en avancerad utomjordisk ras stjäl Spocks hjärna (!) måste besättningen hitta den inom 24 timmar innan även Spocks autonoma reaktioner stänger av. En kamp mot klockan för dem till Sigma Draconis VI, uppenbarligen hem för en avancerad civilisation. Men varför hittar de då bara bevis på förindustriella kulturer utan kunskap om att ens kunna smida metall?

 

Ökänt som ett av de sämsta avsnitten i originalserien och även om det inte är ett toppavsnitt på något sätt är det ganska oförtjänt. Kan man ta sig igenom den löjliga premissen finns det trots allt en del kul att hämta i det här avsnittet, såsom en "radiostyrd" Spock och en ganska fascinerande utomjordisk kultur. Bakom "Lee Cronin" gömmer sig Trek-veteranen Gene L. Coon, som skämdes för det väldigt reviderade manuset som blev slutprodukten. Det här är dessutom det sista avsnittet som regisserades av Marc Daniels. På sitt sätt markerade Spock's Brain början på de märkliga beslut som till sist sänkte serien. Som enskilt avsnitt fungerar det dock helt okej.



 

 Vad jag önskar mig i julklapp

 

 

 

 

 

Av Ulf - 11 september 2016 19:00


Everything Trek del 13: The Original Series 2.20 - 2.23

 

 

2.20 Return To Tomorrow

 

Sändes: 9/2 1968

Stardate: 4768.3

Manus: John Kingsbridge

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som koloni)

Mars (omnämnd som koloni)

Betyg: 2+/5

 

Under en kartläggningsexpedition av ett tidigare outforskat system stöter Enterprise på den mystiske Sargon - ett medvetande som varit fången i en dator i över en halv miljon år. Sargon och hans två vänner är de sista överlevande från en avancerad civilisation som lyckades förgöra sig själva. Innan dess hade de dock etablerat kolonier runt om i universum. Sargon tror nu att mänskligheten är en avlägsen släkting till hans ras och kan fungera som tillfälliga värdar tills de överlevande konstruerat konstgjorda kroppar till sina medvetanden.

 

Premissen bakom Return To Tomorrow är inte dum alls och det är det första omnämnandet av den återkommande "space seed-teorin" - det vill säga att anledningen till att många utomjordiska raser i serierna liknar varandra är att de kommer från en och samma urras. Det är ett intressant tankeexperiment som återkommer i senare serier men som egentligen aldrig utforskas fullt ut. I Return To Tomorrow får denna kittlande tanke ta en baksätesposition till kärlekshistorien mellan Sargon och hans hustru, som fantastiskt nog även hon överlevt den långa dvalan. Intressanta infallsvinklar sopas under mattan och med Shatner i ovanlig överspelsform även för att vara honom blir Return To Tomorrow aldrig något avsnitt som lyfter. Synd.

 

 

 

 IKEA-möblerna fick slutligen medvetande


 

  

2.21 Patterns Of Force


Sändes: 16/2 1968

Stardate: N/A

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Vincent McEveety

Platser: Ekos (hem för en pre-warp-civilisation med teknik på ungefärlig tidig 1900-tals-nivå med Jordens mått mätt)

Zeon (planet i samma system som Ekos. Hem för en pre-warp-civilisation med högre teknologisk utveckling än sin granne)

Betyg: 4/5

 

Den ledande historieantropologen John Gill har slutat skicka in rapporter från sitt observationsuppdrag på planeten Ekos. Enterprise skickas för att återuppta kontakten men möts av något de aldrig kunde förutspått - Ekos har genomgått en teknologisk revolution och styrs av nazister, komplett med samma uniformer och symboler. Och John Gill har utropat sig till führer...

 

Patterns Of Force är en riktigt bra allegori över andra världskriget i stort och totalitära stater i allmänhet. John Meredyth Lucas skrev manuset i och med sitt stora intresse av hur regimer av detta slag kunde bibehålla makten och även om analysen är något grund (det här är trots allt en tv-serie från 60-talet) lyckas han berätta en spännande och engagerande historia. Innevånarna från systerplaneten Zeon (läs: Sion) får stå som den front som nazisterna på Ekos vänder sig mot. Det är här som mina invändningar mot avsnittet finns. Begrepp som "den slutgiltiga lösningen" och "förintelse" används lite väl lättvindligt. Avsnittet fick ta emot skarp kritik i Tyskland där det inte visades på tv förrän 2011. Trots denna invändning är Patterns Of Force ett spännande och bra avsnitt som visar på seriens styrka att använda samtida (eller närliggande) historiska allegorier i science fiction-miljö.

 

 

 

Tagen ur kontext måste detta vara en av de märkligare bilderna från serien



 

  

2.22.  By Any Other Name


Sändes: 23/2 1968

Stardate: 4657.5

Manus: D.C Fontana & Jerome Bixby

Regi: Jerome Bixby

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som för det tekniskt avancerade kelvaniska imperiet), Eminiar VII (omnämnd), Ganymede (Jupitermåne omnämnd för sin spritproduktion), Kelvanska imperiet (enormt imperium i Andromedagalaxen).

Betyg: 3+/5

 

När Enterprise svarar på ett nödanrop på en tidigare outforskad värld hamnar skeppets besättning i klorna på representanter från det kelvanska imperiet. Kelvanerna, hemmahörande i Andromedagalaxen, har med sina generationsskepp scoutat Vintergatan för erövring. Nu är de redo att återvända hem och de tänker göra färden med Enterprise...

 

En stor skillnad mellan originalserien och senare versioner är avstånden. Om man jämför med exempelvis Star Trek: Voyager skulle en färd från galaxens ena hörn och hem ta åtskilliga decennier, även om man inte stannade på vägen. I orginalserien åker man till galaxens kant på några timmar. Visserligen med modifierad teknik, men ändå. Vintergatan verkar helt enkelt inte särskilt stor. Nåja, By Any Other Name är ett bra avsnitt som visar på den klassiska science fiction-tropen att hur avancerade vi än blir som släkte så finns det en distinkt fara i att glömma bort vårt känsloliv. Det hade kunnat bli riktigt lökigt, men D.C Fontanas mansu räddar premissen så att den spelar mer åt humor än seriöst muserande. Inget klassiskt avsnitt på något sätt, men god underhållning.

 

 

 

 

Om du vill få en tekniskt överlägsen varelse inte särskilt överlägsen längre - få Scotty att supa honom under bordet 

 

 

     

 2.23 The Omega Glory

 

Sändes: 1/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Vincent McEveety

Platser: Omega IV (bebodd planet i Omega-systemet där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt efter ett förödande krig),

Betyg: 1/5

 

Enterprise systerskepp, U.S.S Exeter, hittas i omloppsbana kring Omega IV, men ingen är där för att förklara varför de skickat ut ett nödanrop. På planetens yta hittar de Exeters kapten, Tracey, som förklarar att besättningen drabbades av en fruktansvärd sjukdom och han är den enda överlevande. I strid med Federationens huvuddirektiv har Tracey lagt sig i befolkningens tekniska utveckling. Skälet kommer visa sig vara något värt att slåss för... och något tämligen korkat.

 

Gene Roddenberry var en idéernas man och brukade ha ganska mycket backning när han skrev de manus som han skrev. Så är inte fallet med The Omega Glory och jisses vad det märks. Roddenberry föreslog detta som seriens pilotavsnitt, men tv-bolaget ansåg att manuset var för svagt. Skrivet som en allegori över vad som skulle kunna inträffa om USA och Sovjetunionen hade börjat med biologisk krigsföring mot varandra är det ett avsnitt som verkligen åldrats dåligt. Manuset är som sagt svagt och de goda intentioner som premissen bygger upp faller pladask i en sista akt där bara den mest förhärdade blåblodiga amerikanska patriot skulle kunna behålla intresset. Tack och lov fick det här avsnittet stå tillbaka för en sen plats i säsong 2. Annars hade serien troligen aldrig fått fotfäste. Skippa.

 

 

 

 Inte jazzbacillen direkt

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards