Regi: Dean Israelite

Manus: John Gatins

Medverkande: Dacre Montgomery, Naomi Scott, RJ Cyler mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Saban Entertainment/Walt Disney Pictures mfl.

År: 2017

Längd: 124 min

Land: USA/Hong Kong/Japan/Mexico/Kanada/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3717490/

Fem tonåringar på glid hittar ett gammalt kraschat rymdskepp mitt ute i ödemarken. Ungdomarna blir snart varse om att det inte är en slump att just de hittade skeppet. De har blivit utvalda till att bli Power Rangers, beskyddare av liv och första och enda försvarslinjen mot en avfallen Ranger, Rita. Det är bara det att de först måste lära sig fungera som ett team för att de ska ha någon chans alls vinna striden.

Power Rangers var en av de där franchiserna som kom precis fel för mig. När den första tv-serien gick i Sverige var jag alldeles för "cool" (läs: tonåring) för att uppskatta den för det kitschmästerverk till barnprogram det egentligen var. När jag sett avsnitt i efterhand har de inte direkt varit bra, men de är i princip alltid underhållande.

Att ens nysta i kronologin för de olika serierna är något jag inte ens ska försöka mig på. Det finns i skrivande stund ungefär 850 avsnitt av serierna och en hög filmer. Tack och lov kräver inte 2017 års filmversion någon större förkunskap. Det hade enkelt kunnat bli en film som enbart försökte casha in på nostalgivärden, men jag måste säga att jag är förvånansvärt positivt överraskad.

Power Rangers är kanske inte världens bästa superhjältefilm som sådan, men för en produkt som riktas främst till yngre tittare är det ett väldigt genomarbetat manus som vi får presenterat för oss. Ja, det är klart att grundpremissen är vad den är, men Power Rangers följer en klassisk origin story-modell med vissa egna vägar och spår. Framförallt är det inte jättevanligt att se ett helt team komma samman redan från film 1 utan sju filmer innan som listar vad hjälte x åt till frukost och vad hjältinna y har för skostorlek.

Skådespelarmässigt är det inget som varken engagerar eller irriterar och specialeffekterna har bibehållit sin charm även när man kastat en långt större budget på dem än någonsin tidigare. Överhuvudtaget hade jag en riktigt underhållande stund med Power Rangers och rekommenderar den till både 90-talsnostalgikerna och dagens yngre superhjältediggare.

Betyg: 3+ morphin' times av 5 möjliga

Regi: Daniel Espinosa

Manus: Rhett Reese & Paul Wernick

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Olga Dihovichnaya, Ryan Reynolds mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Skydance Media/Sony Pictures Entertainment (SPE)

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5442430/

En obemannad sond återvänder till Internationella rymdstationen (ISS) med de första jordproverna från Mars. Astronauternas vildaste förhoppningar går i uppfyllelse när de hittar en encellig organism i proverna - det första otvetydiga beviset för utomjordiskt liv. När de dessutom lyckas väcka cellen till liv igen förutspås en rad olika vetenskapliga landvinningar. Just det... väck den sovande marsianen. Det kommer säkert gå bra.

Det har gått lite upp och ner för Daniel Espinosa i Hollywood, men med Life har han äntligen kunnat visa att han kan göra bra film på engelska också. Manusidén som Espinosa fått att jobba med låter tämligen klyschig, men det som räddar historien är den första timmens fokus på vetenskapen och karaktärerna. Varelsen de olyckliga astronauterna får ombord på ISS har flera fascinerande drag som är ganska ovanliga i science fiction-sammanhang. Tankarna går till en korsning mellan Alien (1979) och The Thing (1982), men filmen kommer tyvärr inte upp i samma standard som dessa klassiker.

Även om Life börjar väldigt bra är mellanakten ganska svag. Vi har sett det här förut och bättre. Jag hade föredragit att man lämnat de större actionelementen som har med jakten på varelsen och istället fokuserat på den extremt farliga allmänna situationen ombord på ISS. Det känns som man har bitit av för mycket med manuset helt enkelt. Filmen tar sig igen mot slutet, men då känns det som att man redan tappat mycket av potentialen. Om Sony är smarta nu går de på fanteorin att Life är en hemlig prolog till deras Venom (2018). Det hade varit ett sjukt häftigt och nyskapande sätt att göra filmserier på. Troligen är så inte fallet, men man hade ju kunnat hoppas att Sony hade vågat lite.

Skådespelarmässigt är Life okej, men utan någon som skiner. Varken Ryan Reynolds eller Jake Gyllenhaal får någon tid att briljera och i det här fallet känns det som man hade kunnat ha vilken skådespelare över medel som helst i rollerna. Life är som synes knappast en perfekt film, men med en mycket stark öppning och ett bra slut får jag ändå ge den en stark trea. Fans av genren kommer gilla den. Om du bara gillar science fiction och skräck lite sisådär finns det bättre saker att se.

Betyg: 3+ livfulla marsianer av 5 möjliga

Everything Trek del 16: The Original Series 3.6 - 3.9

3.6. Spectre Of The Gun

Sändes: 25/10 1968

Stardate: 4385.3

Manus: Lee Cronin

Regi: Vincent McEveety

Platser: Melkot (M-klass-planet utan större växtlighet)

Betyg: 3+/5

Enterprise får i uppdrag att till varje pris etablera kontakt med melokotianerna, en väldigt tillbakadragen civilisation som har ett väldigt dåligt rykte att vara xenofober. När deras ansträngningar inte funkar och Kirk, Chekov, Scotty, Spock och McCoy landstiger blir de snart varse om att de skulle lyssnat på varningarna. Plötsligt befinner de sig i en version av Tombstone och stiden vid O.K Corral - som den förlorande sidan.

Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om det här avsnittet. Jag älskar Star Trek och västern, men de två brukar inte mixas särskilt bra. I Spectre Of The Gun fungerar ramberättelsen väldigt bra med de mystiska melokotianerna som motvilliga att ta emot en första kontakt. Västerndelen funkar okej, med stort plus för anakronismen i produktionsdesignen. Detta brukar vara ett problem, men eftersom scenografin ska föreställa den amerikanska västern som melokotianerna förstår den blir den riktigt bra. Det är dock något som saknas. Mer action på skeppet skulle uppskattas och en starkare sista akt hade varit bra.

Silly Chekov, don't make moves on Earp's girl!

3.7 Day Of The Dove

Sändes: 1/11 1968

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Archanis IV (fjärde planeten i Archanis-systemet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Forskningsbas för Federationen), Beta XII-A (jordliknande planet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Federationskoloni.)

Betyg: 4/5

Federationskolonin Beta XII-A skickar ut ett nödrop om att de attackeras av ett okänt rymdskepp. När Enterprise anländer hittar de inga spår av bosättningen, men däremot ett svårt skadeskjutet Klingonskepp. När de gamla antagonisterna ställs mot varandra ombord på Enterprise verkar det som att de manipuleras av en okänd kraft - men kommer alla inblandade inse detta innan ett nytt krig mellan Federationen och Imperiet bryter ut?

Ett riktigt bra avsnitt med gott och spänningar mellan klingons och människor. Manuset har en ton av seriositet över sig och känns som det här verkligen betyder något. Avsnitten med klingons brukar vara bra och Day Of The Dove är inget undantag. Stort plus för fäktningsscenerna. Jag menar, det blir inte mycket mer badass än klingons med svärd. Budskapet är också fint om än lite skriva på näsan. Innehåller den berömda "bitch-slap-memen" vilket också bör noteras!

 Scotty hittar en gammal vän

3.8 For The World Is Hollow And I Have Touched The Sky

Sändes: 8/11 1968

Stardate: 5476.3

Manus: Rik Vollaerts

Regi: Tony Leader

Platser: Daran V (femte planeten i Daran-systemet. Över tre miljarder innevånare 2268), Fabrina (hemvärld för Fabrinifolket. Förstörd i supernova cirka 8 000 f.Kr), Yonada (interiören av en asteroid, sedd som en planet av innevånarna)

Betyg: 3/5

Besättningen spårar ett missilöverfall till vad som tycks vara en stor asteroid. Det visar sig snart att asteroiden är bara höljet till ett enormt generationsskepp. Efter otaliga generationer har innevånarna i skeppsvärlden glömt att är rymdfarare. Istället tillber de skeppsdatorn som ett orakel. Det är bara det att skeppet är ur kurs och på väg att att krocka med Daran-civilisationens hemvärld. Samtidigt kämpar Dr. McCoy mot en dödlig sjukdom som får honom att fundera över hur han vill spendera sin sista tid.

Generationsskepp är en stapelvara inom science fiction-genren, men historier med dem har en benägenhet att bli riktigt bra. For The World Is Hollow... har en bättre premiss än utförande, men är ändå ett helt okej avsnitt. Det är definitivt en av de bästa titlarna i originalserien. Beslutet att skriva in McCoys sjukdom känns dock lite krystat. Det känns som två historier som skulle mått bättre av att få vara just detta. Den avslutande deus ex machina-lösningen (bokstavligen) känns också lite sisådär. Ett ojämnt avsnitt helt enkelt, men ändå bättre än genomsnittet.

"Should we tell the high priestess we can see everything when she kneels?"

3.9 The Tholian Web

Sändes: 15/11 1968

Stardate: 5693.2

Manus: Judy Burns & Chet Richards

Regi: Herb Wallerstein & Ralph Senensky

Platser: N/A

Betyg: 5/5

Skeppet skickas till en tidigare outforskad del av universum för att leta efter federationsskeppet Defiant som försvunnit spårlöst. Defiant verkar befinna sig mellan två dimensioner som fasar in och ut med varandra. Besättningen ombord hittas döda med uppenbara tecken på att de gett sig på varandra. När liknande saker börjar hända på Enterprise och Kirk fastnar mellan de två dimensionerna kunde saker inte bli värre... trodde de. Plötsligt anropas de av ett skepp som säger att de inkräktat i den tholanska rymden, och tholianerna är inte glada...

Yes! The Tholian Web introducerar en av mina favoritalienraser, tholianerna, och är till råga på allt ett fantastiskt spännande och välskrivet avsnitt. Karaktärerna lyser, dialogen är välskriven och vetenskapsdelen av manuset fascinerar. Det är precis som det ska vara med andra ord! Dessutom tror jag det kan vara det avsnitt där Spock och Bones är närmst att flyga på varandra. Bara en sådan sak. The Tholian Web är ett av seriens absolut bästa avsnitt och mixar allt som gör att jag älskar franchisen. Se det!

Det omtalade nätet... jag vill ha det här som tapet

Regi: Danny Boyle

Manus: John Hodge (baserat på Irvine Welshs romaner Trainspotting och Porno)

Medverkande: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Ewen Bremner mfl.

Produktionsbolag: DNA Films/Decibel Films/Cloud Eight Films

År: 2017

Längd: 117 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2763304/

Efter 20 år utan ett ord återvänder Renton till Skottland. Inte mycket har ändrats. Spud lyckades rycka upp sig, men har fallit tillbaka hårt i missbruk, Sick Boy (som nu vill kallas vid sitt riktiga namn, Simon) har en rad olika skumraskaffärer för sig samtidigt som han driver sin fars pub och Begbie... ja, Begbie är där han hör hemma - bakom lås och bom. Spänningarna mellan Renton och de andra om vad som hände 20 år tidigare är minst sagt påtagliga, men blir direkt livsfarliga när Begbie rymmer från fängelset...

Danny Boyles adaption av Trainspotting (1996) blev på gott och ont lite av generationsfilm för de tidiga 80-talisterna, däribland undertecknad. Förvisso speglade den en verklighet de flesta av oss lyckligtvis aldrig hamnade i, men jag tror att det som slog an var inte så mycket droghistorierna som den totala uttråkan som genomsyrade karaktärernas liv mellan drogrusen. Det var något alla unga kunde (och kan) relatera till och för mig var det ett långfinger mot auktoritet satt till musik som jag precis hade börjat upptäcka med Iggy Pop, Lou Reed och alla de andra. Snabbspola 20 år framåt. Håller fortsättningen? Både ja och nej.

Det finns två skådespelare som verkligen gör den här filmen, och intressant nog är Ewan McGregor inte en av dem. Robert Carlyle, bäst även i originalet, kanaliserar sin totala galenskap som Begbie igen och ja, den här karaktären är fan skrämmande... och förbaskat rolig. Den andra skådespelaren jag åsyftar är Ewen Bremner som Spud. Spud var kanske den av karaktärerna som fick minst utrymme i första filmen, men jag skulle säga att han är den som verkligen har en ordentlig karaktärsutveckling i T2. Spud, den störste fuck-upen av dem alla men ändå med ett hjärta av guld längst inne. Det är fint att se.

Dessvärre är storyn ganska splittrad. Den tidigare beskrivna ledan har i del två ersatts med bitterhet och den livsglädje som trots allt fanns i misären är borta. Historien om Rentons hemvändande är egentligen filmens minst intressanta del och när den också få mest tid blir de mer karaktärsdrivande trådarna lidande. Jag förstår att Renton ska skildras som att som medelålders återvända hem till det gamla gardet, men den positiva ton som den första filmen slutade på (ett nytt liv, frihet etc.) finns inte hos karaktären alls i T2.

Men sen blixtrar det till och vissa scener är fantastiskt bra. Danny Boyles regi håller klass även denna gång, men det ofokuserade manuset drar ner betyget. Det ska däremot sägas att filmen ändå är bra mycket bättre än jag vågat hoppas på, om än en onödig uppföljare till en kultklassiker. 

 Betyg: 3+ choose lives av 5 möjliga

Regi:  Fabio Guaglione & Fabio Resinaro

Manus:  Fabio Guaglione & Fabio Resinaro

Medverkande: Armie Hammer, Annabelle Wallis, Tom Cullen mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Roxbury/Sun Film mfl.

År: 2016

Längd: 106 min

Land: USA/Spanien/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3707104/

Efter ett misslyckat uppdrag tvingas sergeant Mike Stevens och hans vapenbroder Tommy fly till fots över en hårt minerad öken. När de nästan är framme vid en förhoppningsvis vänligt sinnad by kommer de rakt in i ett minfält. Mike finner sig snart helt själv i en brännande het öken med räddningen åtminstone 50 timmar bort, med ena foten ovanpå en mina...

Mine hade helt gått mig förbi innan den landade i dropboxen idag. Jag brukar gilla den här typen av överlevnadshistorier som först och främst utspelar sig på en och samma plats.Mine kanske inte tillhör de allra bästa av dessa, men är ändå båda sevärd och klart över medel. 

Till en början ställde jag mig lite frågande till manuset. Det märks att det är två män som inte har engelska som modersmål som skrivit det då dialogen av och till är riktigt stolpig. Detta är främst ett problem under filmens 20 första minuter. Därefter är dialogen av naturliga skäl sparsmakad. Detta ger manusförfattarna (tillika regissörerna) möjligheten att gräva ner sig i huvudanledningen till att jag gillar den här typen av film - utan särskilt många skådespelare och många scener med endast en dito måste manuset djupdyka i karaktärspsykologin. Guaglione & Resinaro är lite hit or miss här, men till deras försvar blir många av de lite märkligt spelade scenerna betydelsefulla mot filmens slutakt. Slutakten är också Mines absolut bästa del.

Mycket av överlevnadshistorier står och faller med vem som spelar huvudrollen. Armie Hammer är till en början okej för att bli allt bättre ju längre filmen går. Han gör inte en av de starkaste rollprestationer jag sett, men även han är klart över medel. Det är lite det som Mine är - över medel utan att glänsa. För er som gillar psykologiskt krigsdrama helt enkelt.

Betyg: 3+ ojämna ökenresor av 5 möjliga

"Guilt is like a sore, endlessly fascinating, and the guilty party feels compelled to examine it and pick at it, so that it never really heals."

Författare: Stephen King

År: 1987 (limiterad utgåva 1984, svensk utgåva 1988)

Sidor: 353

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-582-1182-9

Kungariket Delain lamslås av mordet på kung Roland. Vad som än värre är döms hans äldste son, den älskade kronprinsen Peter, för brottet till livstids isolering i slottets fängelsetorn. I hans ställe tar den yngre brodern, Thomas, tronen. Det är bara det att Thomas är under inflyande av hovets trollkarl, en mystisk man vid namn Flagg. En man som kan väldigt mycket om både gift och ambition...

The Eyes Of The Dragon är en märklig bok i Stephen Kings bibliografi. Å ena sidan är det en ren fantasyroman, å andra sidan har den viktiga beröringspunkter med Kings epos The Dark Tower. Samtidigt som den är skriven som en saga är den på King-manér ganska bloddrypande på sina ställen. Det är en bok av kontraster.

Historien i sig är klart över medel inom fantasygenren, men vill ändå inte riktigt lyfta. Den känns ofullbordad och som den skulle leda in till något större. Det är mycket möjligt att den också hade gjort det om inte fansen hade sågat den längs med fotknölarna när den gavs ut. Det var Kings första riktiga exkursion från det som gjort honom känd, skräcklitteratur, och medan kritikerna var förvånansvärt positiva blev fansens dom desto hårdare.

Jag läste Dragon någon gång i tonåren, men var inte alls imponerad. Nu, 15 år senare eller så, uppskattar jag den desto mer. King skriver i en klassisk sagotradition som hämtar inspiration ifrån allt från Arthurlegenderna till Rolandssången. Samtidigt är det en saga för sig själv och lutar sig inte enbart på efterskapande. Anledningen till att jag läste om den nu, annat än för mitt projekt, var dock Flagg.

Flagg är en återkommande antagonist hos King. Redan innan Dragon gavs ut hade han varit den huvudsakliga skurken i The Stand (1978) och återkommer i senare delar av The Dark Tower. Flagg är, i brist på bättre ord, ondskan personifierad. Han/det tar många olika former i Kings romaner, men i Dragon får jag känslan av att detta är en av hans tidigaste inkarnationer. Det är riktigt synd att King inte fortsatte skriva om Delain. Det hade kunnat bli en klassisk fantasyserie som nu "bara" har en bra förstadel som tyvärr lider av att man på förhand vet att detta är allt som kommer. Trist.

Betyg: 3+ servettrep av 5 möjliga

Regi: Mike Mendez

Manus: Dan Berk & Robert Olsen

Medverkande: Dolph Lundgren, Kristina Klebe, Elissa Dowling mfl.

Produktionsbolag: Archstone Pictures/Burning Sky Films/Bottom Line Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3113696/

Att allt inte står riktigt rätt till i den lilla staden Chickory Creek är en underdrift. På en vecka har tre trippelmord skakat samhället, men polisen kan inte hitta ett samband mellan dem. En FBI-agent uppvuxen i trakten, Evelyn Pierce, skickas för att undersöka. Hon får dock sällskap av Jebediah Woodley, självutnämnd demonjägare. Jebediah är nämligen övertygad om att mörkrets krafter är ansvariga för morden.

Don't Kill It var precis vad jag ville och förväntade mig att den skulle vara. Det är en riktigt kul b-rulle med en väderbiten Dolph Lundgren i huvudrollen. Vad annat kan man begära efter en tung arbetsdag? Mike Mendez är duktig på sådana här filmer. När creature featuren Big Ass Spider! (2013) står på CV:t vet man vad man får. Det som skiljer Mendez från flertalet andra regissörer som fokuserar på b-film är hans totala kärlek till den. Det är aldrig halvmesyrer som enbart är ute efter att vara kitsch att tjäna lite snabba pengar på. Det finns alltid en twist. Twisten i Don't Kill It är smått briljant. Det är ingen spoiler (filmen heter för tusan det...) när jag säger att den här demonen är fruktansvärt svår att ha ihjäl och fråga värt är om man egentligen ens vill det?

Lundgren är Lundgren. Han är den gamla tidens actionskådespelare när det där med repliker och annat tjafs inte var så viktigt. Det viktigaste var hur man förde sig och såg ut. Lundgren är, i motsats till 80-talskollegan Arnold, fortfarande i äckligt bra form och har samma charm som en gång gjorde honom till stjärna. Hans kemi med motspelerskan Kristina Klebe fungerar också bra.

Anledningen till att jag ser filmer som Don't Kill It är ofta eskapism och den här filmen ger mig det i drivor. Jag transporteras tillbaka till videobutiker och lata söndagar med polarna i tonåren. Det är inte världens bästa film som sådan, men en välbehövlig påminnelse om att ibland behöver man bara något man kan luta sig tillbaka åt och se det fiktiva blodet spruta. Ibland behöver man en demonslakt.

Betyg: 3+ och retroeffekterna är guld av 5 möjliga

Regi:  Fede Alvarez

Manus: Fede Alvarez & Rodo Sayagues

Medverkande: Stephen Lang, Jane Levy, Dylan Minnette mfl.

Produktionsbolag: Screen Gems/Stage 6 Films/Ghost House Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4160708/

Rocky drömmer om att flytta långt ifrån det allt fattigare Detroit. Tillsammans med pojkvännen Money och deras gemensamme vän Alex försöker hon finansiera sin flytt genom att göra inbrott. När de tre får höra talas om en gammal arméveteran med stora tillgångar beslutar de sig för att göra en sista stöt. Jobbet verkar minst sagt enkelt - mannen visar sig nämligen vara blind. Man ska dock aldrig räkna ut en gammal soldat på förhand...

En kort tid i höstas pratade alla om den här filmen. Därför var jag också ganska tveksam till att se den. Det är inget snobberi från min sida utan mer empiri. När en skräck- eller thrillerfilm får så här pass stor spridning har den en benägenhet att vara riktigt usel. Det har inte alltid varit som så, men som tumregel brukar jag hålla mig undan från "den mest skrämmande filmen någonsin... i alla fall den här månaden". Don't Breathe är inte heller något mästerverk i genren direkt, men har ändå tillräckligt många bra poänger för att göra den sevärd.

Fede Alvarez kom lite från ingenstans när han regisserade den förvånansvärt lyckade re-maken på Evil Dead (2013). Den här filmen är hans första sedan dess och Alvarez går från klarhet till klarhet när det gäller regin. Även om hans manus kanske inte är på topp alla gånger lyckas han få ut väldigt mycket från sina skådespelare, i synnerhet Jane Levy som han arbetade med även i tidigare nämnda film.

Manuset är som sagt inte filmens starkaste sida. Jag gillar förvisso berättartempot, men skräck och thriller bygger mycket på en viss identifikationsfaktor. Vi måste ha någon att "tycka om" i filmen. Alvarez karaktärer är samtliga rena svin. Till en början kan man skönja en viss sympatisk ådra hos samtliga (utom Money för, kom igen, om du kallar dig för det är du en douchebag) karaktärer. Denna försvinner allt mer och mer tills det helt enkelt inte finns någon kvar att engagera sig i. Detta, tillsammans med en riktigt klumpig öppning för en kommande uppföljare, drar ner filmen rejält. Alvarez fina regi och arbete med framförallt ljuddesignen blir tyvärr även dessa offer för manusets snubblande.

Don't Breathe är klart över genomsnittet för en film av det här slaget, men med ett tajtare manus och framförallt bättre karaktärer hade den kunnat bli väldigt, väldigt bra. Nu får den nöja sig med "bra".

Betyg: 3 bitska hundar av 5 möjliga