Regi: Tyler MacIntyre

Manus: Tyler MacIntyre & Chris Lee Hill

Medverkande: Brianna Hildebrand, Alexandra Shipp, Jack Quaid mfl.

Produktionsbolag:  It's The Comeback Kids/New Artist Pictures/Ardor Pictures mfl.

År: 2017

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3859272/

Sadie och McKayla går sista året på high school och engagerar sig i allt från cheerleading till elevråd. Deras stora passion är dock deras blogg och instagramkonto Tragedy Girls där de försöker komma fram till vem den mördare som terroriserat staden är. Problemet är bara att när de fångar honom, vad ska de då göra? Äsch, det finns alltid lite klasskamrater och annan skolpersonal som kan behöva sluta andas, även om Sadie och McKayla får göra det själva. Bloggen måste ju överleva!

Egentligen borde det ha kommit en film som Tragedy Girls för länge sedan. Med ett ständigt ökande inslag av sociala medier i skräck- och thrillerfilm borde någon ha tänkt på att göra en skräckkomedi av det hela. Jag kan dock inte komma på någon annan film som drar satiren över sociala medier så pass långt som den här filmen gör. Det är väldigt, väldigt underhållande.

Jag arbetar till vardags i skolmiljö och finns det något jag lärt mig avsky under de åren jag gjort det är det det hos somliga totala beroendet av sociala medier Alltså, nu talar vi inte om ett användande av sociala medier på raster och fritid utan att det är som en konstant i alla miljöer och tidpunkter. Tragedy Girls fångar detta perfekt med hur Sadie och McKayla inte drivs av vad de egentligen gör utan vad de ser ut att göra via konstruerade poster och likes. I de flesta filmer av liknande slag har det här främst känts påklistrat och som en gimmick, men här känns det bisarrt trovärdigt i all sin överdrivenhet.

Som slasher fungerar filmen också mycket bra och lyckas väva in små hyllningar till genrens klassiker utan att det blir alltför övertydligt. Skådespelarmässigt är det en blandning mellan högt och lågt, men den som verkligen stjäl showen i alla scener han är med i är Matthew Lillard i rollen som mördaren. Åtminstone tror jag det är Matthew Lillard då inte ens rollkaraktären står listad på IMDB, vilket jag sällan eller aldrig varit med om förr. Lillard visar här återigen att när han får en roll som passar honom så kan han verkligen glänsa. Bland de båda kvinnliga huvudrollerna är det helt klart Brianna Hildebrand som drar det längsta stået som Sadie.

Tragedy Girls är helt enkelt en mycket underhållande film som verkar ha delat skräckfansen i två läger. Själv hade jag riktigt kul!

Betyg: 4- mördare med likeberoende av 5 möjliga

Regi: Steven S. DeKnight

Manus: Steven S. DeKnight/Emily Carmichael/Kira Snyder mfl.

Medverkande: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag:  Clear Angle Studios/Legendary Entertainment/Universal Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 111 min

Land: USA/Kina/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2557478/

Tio år har gått sedan mänsklighetens krig mot kaijumonstren. Världen börjar så smått återhämta sig även om det finns många platser som fortfarande är mer eller mindre laglöst land. På en av dessa platser bor Jake Pentecost, son till krigshjälten Stacker Pentecost. Han vill inte ha något med Jaeger-programmet att göra, men mer eller mindre tvingas tillbaka när han ställs inför ultimatumet att det antingen är det eller fängelse. Men vad kan gå fel? Kriget har ju varit över i ett decennium...

Pacific Rim (2013) visade att även västerländska studios kan göra underhållande kaijufilmer... om man har lite hjälp från Kina. Hur som helst var första filmen i serien bara en enda stor och dum popcornrulle som gjorde precis vad den skulle. Pacific Rim: Uprising tar vid där förra filmen slutade. Det är helt enkelt mer av samma vara. Det smäller högt och ofta och den som inte får lite gåshud av stora robotar och monster som pucklar på varandra i sönderfallande städer växte troligen inte upp på 80-talet.

John Boyega visar att han kan spela annat än sin tämligen träiga karaktär i Star Wars-franchisen och axlar huvudrollen väldigt bra. Hans samspel med framförallt unga stjärnskottet Cailee Spaeny är en av filmens få höjdpunkter när det gäller skådespelet. Om vi ska vara ärliga är det inte för skådespelet som man ser en film av det här slaget. Resten av ensemblen sköter sig bra, men är inget att skriva hem om.

Actionscenerna är föga oväntat filmens stora stjärna. De känns i regel mer genomtänkta än föregångarens dito och specialeffekterna är på topp. I grund och botten är Pacific Rim: Uprising en b-film med en budget på 150 miljoner dollar. Som fan av både mechas och kaijus kan jag bara tacka och bocka. Det må inte vara en film som kommer gå till historien för sina djuplodande karaktärsporträtt eller dylikt, men ibland behöver man bara se Tokyo krossas av robotar och monster.

Betyg: 4 snygga explosioner av 5 möjliga

Författare: Ed Brubaker

Tecknare: Steve Epting

År: 2016

Sidor: 447 (149 x 3)

Förlag: Basement Gang, Inc. & Steve Epting (svenskt förlag: Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-87877-41-4 (vol 1)

978-91-87877-42-1 (vol 2)

978-91-87877-43-8 (vol 3)

Paris, 1973: Agent Jefferson "X-14" Keller mördas i ett bakhåll när han är på väg att avsluta ett uppdrag. I London försöker Kellers arbetsgivare, agentverksamheten ARC-7, lägga pusslet om vad som egentligen hände. Verksamhetens huvudsekreterare, Velvet Templeton, börjar dock få misstankar om att det var ett insiderjobb. Som före detta agent tar hon på sig att undersöka Kellers död och finner sig snart anklagad själv, med både mördare och ARC-7 efter sig.

En trippelrecension idag av en enkel anledning - det är svårt att lägga ifrån sig Velvet när man väl börjat. De 15 kortare avsnitten vävs dessutom ihop till en riktigt bra story som tjänar på att sträckläsas. Det finns nämligen många vändningar, namn och komplikationer att hålla reda på.

Velvet Templeton beskrivs i baksidestexten som en arvtagerska till Modesty Blaise och ja, jag kan absolut se liknelsen. Det är mycket samma agentsnack med kodnamn och manliga agenter som underskattar huvudrollsinnehaverskan. Blaise har uppdaterats flertalet gånger genom åren för att passa in i tiden, men Velvet är en skapelse som redan befinner sig i vår värderingskultur. Tack och lov har Epting varit försiktig med "the male gaze" i sina teckningar och de många lättklädda scenerna känns aldrig exploativa på samma vis som många andra serietecknare i den här genren brukar stå för. Eptings tecknarstil är helt makalös och beskrivningen av hans arbete som "snudd på fotorealistiska bilder" (åter från baksidestexten) är spot on. I samarbete med Elizabeth Breitweisers utsökta färgläggning känns det som man läser serieversionen av en 70-tals-thriller.

Just att Brubaker har valt att förlägga handlingen till 1970-talet gör mycket för stämningen, och små detaljer som exempelvis reklam för David Bowies senaste skivsläpp, gör sitt till. På ett djupare plan påminner handlingen om just kalla krigets kallaste dagar med spänningar mellan öst och väst, hemliga möten i parkeringshus och dubbelagenter. För er som gillar exempelvis Ian Fleming är Velvet en riktig höjdare. Det enda lilla jag har att anmärka på är att hur cool karaktäre Velvet än är blir det lite Mary Sue-komplex över henne ibland. Hon är helt enkelt för bra på för mycket. Det går stick i stäv med seriens annars realistiska ton. Sista volymens avslutande kapitel känns också lite för mycket ibland med hur diverse personer och regeringsorgan skulle reagerat på vissa saker. 

Jag har inte läst jättemycket agentserier i mina dar, men Velvet kan uppskattas även av noviser i genren. När den nu finns i en ypperlig översättning av Mathias Bällsten rekommenderar jag att ni ger den en rejäl chans!

Betyg: 4 hårda sammetsagenter av 5 möjliga

Regi: Lynne Ramsay

Manus: Lynne Ramsay (baserat på Jonathan Ames kortroman)

Medverkande: Joaquin Phoenix, Judith Roberts, Ekaterina Samsonov mfl.

Produktionsbolag: Why Not Productions/Film4/British Film Institute

År: 2017

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5742374/

Joe är en djupt traumatiserad krigsveteran som försörjer sig genom att ta diverse mer eller mindre ljusskygga jobb som behöver "fixas". När han kontrakteras av en högt uppsatt politiker att hitta hans dotter leder spåren till en pedofilring. Joe gör processen kort med de som ligger bakom verksamheten, men vet inte vad han gett sig in i. När folk omkring honom börjar dö en efter en måste han ta reda på sanningen bakom verksamheten och varför alla vill ha honom död.

You Were Never Really Here kom, såg och segrade nästan på förra årets festival i Cannes. Den tog hem manus och bästa skådespelarpriserna, vilket i sig var en stor bedrift för att vara den första film som tävlat i Cannes som inte varit färdig. Manus- och regiansvariga Lynne Ramsay menade på i intervjuer att versionen som visades i Cannes var färdig till kanske 90%.

Med ovanstående framgång innan filmen ens var klar hade YWNRH mycket stora förväntningar att infria. Till stor del lyckas den också. Ramsay har en näsa för bra källmaterial som få filmskapare kan komma nära, men jag har tyckt hennes tidigare filmer alltid har missat lite av poängerna med förlagorna. Jag har inte läst Ames kortroman med samma namn, men trots detta känns det som Ramsay har lyckats förmedla ett karaktärsdjup hos Joe som i den här genren oftare står att finna i litteraturens värld än i filmens. Det är helt klart Ramsays bästa film till dags dato.

Joaquin Phoenix är fantastisk i huvudrollen och förtjänade verkligen det där skådespelarpriset. Hans nästan totalt splittrade psyke verkar hänga ihop med fisketråd och tittaren har aldrig koll på vad han ska göra eller hur han ska bete sig från scen till scen. Uppenbart plågad över vad som inträffat under både hans militära karriär och sin uppväxt är Joe en karaktär som känns väldigt äkta.

Parallellerna till Taxi Driver (1976) är tämligen uppenbara och även om YWNRH aldrig kommer upp i den filmens nivåer är det strongt att ens bli jämförd. Joe är dock en något mer sympatisk karaktär än Travis Bickle och detta gör mycket för att ge filmen en distinkt identitet. Här finns också en och annan scen som är så fantastiskt vackert filmade att man bara baxnar. För fans av thrillers bortom det vanliga seriemördarträsket är YWNRH djupt rekommenderad. Med sina 90 späckade minuter visar den dessutom att man inte behöver göra varenda film två timmar lång.

Betyg: 4+ och den där låten kommer sitta fast nu av 5 möjliga

Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2017

Sidor: 384

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-40-7

"Love hurts
Love scars
Love wounds and marks
Any heart not tough or strong enough
To take a lot of pain, take a lot of pain
Love is like a cloud, it holds a lot of rain
Love hurts"

Under 2017 års upplaga av Fantastisk Filmfestival kunde man se en reklamfilm för en kickstarterkampanj för att ge ut en samlingsvolym av Kim W. Anderssons Love Hurts-serier. Satt till tonerna av en sockersöt version av Roy Orbisons klassiska låt med samma namn visades kärleksfulla och bedårande tecknade förhållandebilder upp för att några sekunder senare bli till en serieslaktfest utan dess like med ylande elgitarrer. Det är den bästa reklam för en kickstarterkampanj jag sett och jag tröttnade inte ett dugg på den trots att jag i princip såg allt på festivalen.

Det kanske inte är så konstigt. Jag älskar Roy Orbison och jag älskar skräckserier. Därför kunde jag inte heller få boken ur tankarna och när jag till sist hade den tegelstenstunga luntan (1,2 kilo!) i min hand visste jag att Andersson och Apart Förlag lyckats - det här är en deluxeutgåva vars like jag inte sett i svensk handel tidigare. Layout, texterna från gästskapare och det fantastiska omslaget är bara några av sakerna som gör Love Hurts Deluxe till en rent ut sagt skitsnygg bok att ha i bokhyllan.

Hur snygg utgåvan än är måste den bedömas på grund av sitt innehåll. Love Hurts Deluxe låter oss följa med från första rutan till sista i hela utgivningen och det är en minst sagt intressant resa. Man kan se en tydlig progression hos Andersson inte bara när det gäller tecknarfärdigheterna utan även manusen som går från att vara ganska enkla berättelser till att bli allt mer intrikata och utvecklade.

Det som skiner allra klarast från den första episoden och framåt är ärligheten i Andersson berättande. Det är av samma anledning som jag älskar artister som Roy Orbison, Chris Isaak och Johnny Cash. Det är enkla, men aldrig simpla, historier om kärlek och hjärtesorg, och de känns på flera olika nivåer. Det är en viktig skillnad jag gör ovan. "Enkel" är något av det finaste jag kan säga om en historia. "Simpel" är däremot i princip en förolämpning. Och Andersson är aldrig simpel.

Nutida fenomen, såsom dokusåpor och rädsla för besjälad teknik, blandas med tidlösa teman som spökhistorier, vampyrer och annat oknytt. Gemensamt är att de allra flesta av serienovellerna binds ihop av en mycket smittande mörk humor. Precis som Fredrik Strömberg påpekar i en av bokens avslutande texter går tankarna till EC:s skräckserier från 1950-talet, något som också syns i omslagsdesignen. Eftersom jag länge muttrade om hur dyra alla EC-samlingar var kan Love Hurts Deluxe mycket väl fungera som en inkörsport till den här typen av skräcknoveller.

Jag återkommer till ordet "skräcknovell" då det är detta som Anderssons skapelser påminner mest om. De populärkulturella referenserna är alltid med, men används till att berätta historier och inte som rekvisita. Mycket bra. Dessutom, precis som bra noveller om de är så i serieformat som i endast text, väcker Anderssons diton en nyfikenhet hos mig som hitintills genererat tre egna novellidéer. Om min egen samling blir publicerad kommer Kim W. Andersson tackas.

Så varför inte högsta betyg efter allt detta hyllande? Det ligger helt enkelt tyvärr i en samling och/eller antologis natur att vissa delar inte går hem lika väl som andra. Jag har fortfarande inte läst en samling av något (såvitt jag kommer ihåg) där jag gillade allt. Det kanske inte riktigt är meningen heller. Love Hurts Deluxe är hur som helst en riktigt gedigen samling skräcknoveller som kan beröra, chocka och säkert sätta ett och annat plåster på ett brustet hjärta. För ja, kärlek gör förbannat ont och till det är Love Hurts Deluxe en tydlig och underhållande guide. Och för Guds skull, lyssna på Roy Orbison när du läser den!

Betyg: 4 nej, inte Nazareths version av 5 möjliga

Regi: Melissa Rosenberg (creator)

Manus: Brian Michael Bendis/Michael Gaydos/Jenna Reback (head writers)

Medverkande: Krysten Ritter, Rachel Taylor, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Studios/Tall Girls Productions

År: 2018

Längd:  cirka 715 (13 x 55) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2357547/

Jessicas detektivbyrå börjar gå någorlunda bättre än tidigare, men hennes privatliv är fortfarande i totalt kaos. När hennes bästa vän, radioprataren Trish Walker, kommer till Jessica med en historia hon grävt upp om medicinföretaget IGH tvingas Jones motvilligt inse att det kanske finns något intressant kopplat till hennes egna förflutna i historien. Samtidigt verkar det som någon eller något smyger omkring i New York och dödar slumpmässiga offer. Någon eller något kopplat till IGH.

Den första säsongen av Jessica Jones (2015) är i min mening fortfarande det bästa som Netflix Marvelserier har åstadkommit. Det var en perfekt mix mellan en klassisk antihjältinna, den bästa tv-skurken i mannaminne och välskrivna manus som både sparkade hårt och utforskade karaktärspsykologi. Tre år är en alldeles för lång väntetid på en andra säsong även om den värsta abstinensen dövades med den i slutändan underväldigande första säsongen av The Defenders (2017).

Säsong 2 börjar också väldigt bra. Jessica är sitt vanliga ta-ingen-skit-jag, men hon har ändå utvecklats till att inte vara riktigt lika självdestruktiv som i första vändan. Hennes träffsäkra observationer om människor och förhållanden är dock lika närvarande som alltid. Manusförfattarna spinner också ett spännande nät med intriger runt IGH och den mystiske mördaren som drar runt i New York. Sen händer tyvärr det som jag var rädd för - även den här serien drabbas av Netflix-sjukan.

"Netflix-sjukan" är ett begrepp jag myntat för att beskriva en serie som efter en lysande förstasäsong och lovande inledning på säsong 2 slänger ut en så klumpigt telegraferad kommande plot twist att jag mest kan sucka. Jag hoppades länge på att det skulle vara ett skickligt lagt villspår, men avsnitten efter säsongens mittpunkt bekräftade tyvärr mina farhågor. Det fick mig verkligen att sakna David Tennants fantastiskt obehagliga skurk från första säsongen.

Nu tappar inte Jessica Jones lika mycket som flera andra av Netflix Marvel-serier gjort av detta fenomen utan har även mycket starka avsnitt i säsongens andra halva. Det bästa av dem alla är helt klart det Jennifer Lynch-regisserade avsnittet Three Lives & Counting som kommer som avsnitt 11 av 13. Säsongen är välregisserad i allmänhet, men Lynch slår alla på fingrarna med detta, mycket obehagliga, avsnitt. Talangen går i familjen helt enkelt.

Karaktärsmässigt drar Jessica mot en mer komplett personlighet med fler bottnar än i säsong 1, vilket är kul att se. Det finns dock en karaktär jag verkligen avskyr numera - Jessicas bästa vän Trish. Trish kan vara den gnälligaste, mest självgoda och jobbiga karaktären på tv i år än så länge. Här har manusförfattarna inte heller riktigt lyckats ge en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria till varför hon agerar som hon gör. Istället har man kastat allt man kunde komma på och hoppats på att något fastnade på manussidorna.

Sammanfattningsvis är säsong 2 av Jessica Jones en mycket trevlig bekantskap, men fångar inte den kompletta storm av bra saker som första säsongen gjorde. Avsaknaden av en riktigt bra skurk ligger säsongen i fatet, men samtidigt är händelserna runtom huvudnarrativet bättre än i föregående story arc. Det är alltså en mycket sevärd säsong, men tills nästa veva hoppas jag att manusförfattarna kan vara lite mindre klumpiga i sitt telegraferande av eventuella plot twists.

Betyg: 4 flaskor whiskey av 5 möjliga

Regi: Ildikó Enyedi

Manus: Ildikó Enyedi

Medverkande: Géza Morcsányi, Alexandra Borbély, Zoltán Schneider mfl.

Produktionsbolag: Inforg-M&M Film Kft.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: Ungern

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5607714/

Endre är chef för ett slakteri i Budapest och lever ett ensamt och tillbakadraget liv. När slakteriet anställer en ny kvalitetskontrollant, den vackra Mária, börjar dock märkliga saker att hända. Det verkar som att Mária och Endre delar samma återkommande dröm om att de är hjortar i en snötäckt skog. Endre dras till Mária, men samtidigt måste den senare kämpa med sin autism för att våga sig närma sig honom.

Alltså, ovanstående synopsis låter helt knäpp och ja, On Body & Soul är bland det mer originella jag sett från 2017. En långsam start till trots är det också en film som verkligen föll över mig efter halvtidsstrecket ungefär. Mycket är tack vare huvudrollsinnehavarna i allmänhet och Alexandra Borbélys roll som Mária i synnerhet.

Det sägs aldrig rakt ut att Mária är autistisk, men om man som jag har jobbat med autistiska ungdomar råder det väldigt lite tvivel om detta. Borbély har verkligen gjort sin hemläxa och spelar rollen med lika delar naiv storögdhet som distans. Hon är helt enkelt magnifik. Filmen ger också ett porträtt av autism som något som är, inte något som behöver försöka "botas". Det är väldigt uppfriskande att se. Mária arbetar med sig själv och sina egna mål och Ildikó Enyedi (manus och regi) visar verkligen en djup förståelse för ämnet.

Efter att man skalat ner manuset till sin kärna är det en tämligen rakt berättad kärlekshistoria som berättas i On Body & Soul, men det är på sättet som den berättas som gör den speciell. Museringarna över hur kropp och själ hänger ihop i allt levande, inte bara människor, beskrivs med all önskvärd tydlighet i och med att handlingen i huvudsak är förlag till ett slakteri. Det är med allra största sannolikhet dessa scener som gjort att filmen fått en 15-årsgräns i Sverige. Låt oss bara säga att det är en film som gör mig tacksam för att vara vegetarian sedan 25 år.

Liksom slaktscenerna återfinns även kropp- och själtematiken hos huvudrollsinnehavarna med Márias distans till världen och sig själv samt Endres sargade fysiska kropp. När allt binds ihop mot slutet är det i princip perfektion på skärmen. Om första akten hade varit lite tajtare berättad hade det blivit full pott.

Betyg: 4+ raindeer games av 5 möjliga

Regi: Andrey Zvyagintsev

Manus: Andrey Zvyagintsev & Oleg Negin

Medverkande: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Matvey Novikov mfl.

Produktionsbolag: Non-Stop Productions/Fetisoff Illusion/Wild Bunch mfl.

År: 2017

Längd: 127 min

Land: Ryssland/Frankrike/Tyskland/Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6304162/

Zhenya och Boris ligger i bitter skilsmässa och båda har nya partners på varsitt håll. Deras son, tolvårige Alyosha, hamnar mitt i deras konflikt eftersom ingen av dem vill ha vårdnaden om honom. När Alyosha försvinner spårlöst från hemmet tvingas dock Zhenya och Boris arbeta tillsammans för att hitta sin son.

Dagens underdrift är nog att Andrey Zvyagintsev inte är en muntergök direkt. Hans filmer brukar skildra ett Ryssland i socialt och personligt förfall och inte sällan anklagas han på hemmaplan för att vara direkt anti-rysk. Med Loveless har Zvyagintsev på gott och ont levererat sin mest subtila film hitintills. Det är långsamt, blekt och framförallt i total brist på empati från samtliga större karaktärer. I en mindre skicklig regissörs händer skulle det innebära en tämligen tråkig film. I Zvyagintsevs regi innebär det istället en smärtsam resa som sätter fingret på många av samhällsproblemen som inte direkt är typiskt ryska utan kan anpassas till de flesta moderniserade samhällen.

Det som slår tittaren först är den självupptagenhet som karaktärerna uttrycker. Zhenya lever i sin mobiltelefon och för att ytan ska se så perfekt ut som möjligt. Hon har aldrig ett snällt ord att säga om sin son utan den första interaktion vi ser dem ha är att hon skäller på honom för att han inte städat upp sitt "stökiga" (läs: fullkomligt normala för en tolvåring) rum. Å andra sidan har vi den känslomässigt avstängde Bpris som är på väg ut ur äktenskapet men inte tycks kunna ta det sista steget. Hans nya förhållande präglas av samma inställning som verkar ha drivit Zhenya mer eller mindre till vansinne. Mitt i allt står Alyosha som ett slagträ mellan de båda parterna. Det är hjärtskärande att se.

Zvyagintsevs filmer är alltid väldigt vackra att titta på och Loveless är inget undantag. Fotot är utsökt och den sparsmakade användningen av musik gör att när den verkligen kommer så står den också ut mycket mer. Skådespelarregin är i topp och det är tydligt att det här är en regissör som verkligen vill säga något med sin film. En svidande kritik mot självupptagen individualism som gör att vi inte ser våra medmänniskor. Med det sagt är Loveless inte riktigt lika vass som hans förra film, Leviathan (2014), men är ändå en tung, tung utmanare till Ruben Östlund om bästa utländska film på Oscarsgalan. Det är ingen film man ser för att må bra eller ha en stunds lättare underhållning en sömnig fredagkväll, men ger du den tid kryper Loveless in under huden på dig och stannar där.

Betyg: 4 vidriga människor som gör vidriga saker av 5 möjliga