Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 20 februari 2019 15:45

 



Documentary Double Feature: Minding The Gap & Free Solo  

 

Plötsligt händer det, som det heter i reklamen. Bolagen fick tummarna loss och skickade mig två dokumentärscreeners. Nu ser klassen åtminstone hyfsad ut rent recensionsmässigt. Det var två väldigt olika filmer jag fick se. Bing Lius självbiografiska Minding The Gap skildrar Bings uppväxt tillsammans med sina skejtarkompisar i en av lågkonjukturens hårt drabbad stad i Illinois. Free Solo tar oss med på en minst sagt kittlande klättring när Alex Honnold siktar på att bli den första att klättra den svåraste stigningen på Yosemite utan linor.

 

Minding The Gap visar på en uppväxt långt ifrån den amerikanska drömmen. Bing Liu har ständigt sin kamera med sig vart han än går, eller ännu hellre skejtar, och lyckas på så sätt fånga en väldigt naturlig coming-of-age-historia som verkligen löper över en mängd år. Tänk Boyhood (2014) fast på riktigt. Att Liu skulle arbeta som kameraman när han kom ur tonåren var ingen högoddsare när man ser bilderna han filmade med billigaste möjliga utrustning under sin uppväxt. Minding The Gap är nästan oförskämt snygg för att vara en independentproduktion först och främst filmad av en kille som inte ens visste om att han filmade en dokumentär! Det är djupt orättvist att den här filmen inte är nominerad i bästa klippning med tanke på det enorma jobb det måste ha tagit för få ihop det här till en enhet. 

 

Lius debutfilm som regissör är lika delar en uppväxtskildring som det är en svidande kritik mot den andra sidan av USA som vi sällan ser på nyheterna. Dåliga socioekonomiska förhållanden döljs med fina fasader på husen och Liu och hans vänner för en ständig kamp för att hitta arbete. Bristen på jobb föder trassliga familjeförhållanden och samtliga Lius vänner bär på massa skräp i sin bakgrund. Det fina är att de, med undantag för den väldigt omogne Zack, reser sig över detta och tar hand om varandra. Minding The Gap är lika hjärtskärande som älskvärd. Se den. Betyg: 4 brädor på hjul av 5 möjliga.

 


Om Minding The Gap tar sitt avstamp i gemenskap är Alex Honnold å andra sidan väldigt ensam i Free Solo. Beslutet att klättra Yosemites svåraste vägg, El Capitan, är häftigt bara det. Att göra det utan linor är snudd på galenskap. El Capitan reser sig i nästan 90 grader och är ökänt svår att klättra överhuvudtaget. Alex är dock inte riktigt som andra människor. Det står klart när han genomgår en magnetröntgen som visar på hur hans hjärnan är tillräckligt tränad för att hans amygdala inte ska skrika i högan sky och börja pumpa ut flight or flight-responser. Han är verklighetens Daredevil - han känner ingen fruktan. Samtidigt framstår han som väldigt livsbejakande Vi får följa med på Alex två år långa resa för att förbereda sig och till slut klättra El Capitan.

 

Free Solo är djupt imponerande, inte bara för Alex bedrift, men också filmtekniskt. Teamet visar på otrolig kontroll över sin utrustning  - inte minst eftersom de måste hålla sig på behörigt avstånd för att inte bryta Alex koncentration. Elizabeth Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin har i viss mån specialiserat sig på dokumentärer om bergsbestigning. För några år sedan gjorde de den uppmärksammande Meru (2015) om en expedition uppför berget med samma namn. Dessvärre är de inte lika vassa på att få fram berättelserna bakom sina dokumentärpersoner. Det känns som de inte riktigt vill pusha när de nuddar vid känsliga punkter och filmen blir lidande av detta. Trots detta är Free Solo en fascinerande film och Alex bestigning i sig gav upphov till många halvkvävda läten från min sida. Betyg: 3+ bergsgetter av 5 möjliga.

 

 

Av Ulf - 18 februari 2019 23:03

 


Regi: Paul Schrader

Manus: Paul Schrader

Skådespelare: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Cedric Antonio Kyles mfl.

Produktionsbolag: Killer Films/Fibonacci Films/Arclight Films mfl.

År: 2018

Längd: 113 min

Land: USA/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6053438/

 

Pastor Ernst Toller basar över den historiska First Reformed Church i en förort till New York. Uttråkad med sitt liv och med vacklande tro tar Ernsts liv en dramatisk vändning när en man han väglett tar sitt eget liv. Ernst får snart reda på att mannen inte bara var orolig för miljön utan var fast besluten att göra något åt saken. När Ernst brottas med sina egna tvivel angående miljöförstöring ska kyrkan snart fira 250 år. Detta, i kombination med dålig hälsa och jobbiga känslor för den avlidnes änka, försätter Ernst i en spiral som kan sluta hur som helst...

 

Manuskategorierna på Oscarsgalan brukar vara där man hittar de i min mening bästa filmerna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - story is king. Utan ett bra manus kan man lika gärna titta på animerade tavlor eller något. Paul Schraders manus till First Reformed är problematiskt. Det råder ingen tvekan om att det är fantastiskt välskrivet, men det är ungefär 25 minuter för långt. Det har också en till en början väldigt pratig ton som mer för tankarna till litteratur än film. Samtidigt innehåller manuset vissa scener som är så otrolgt välgjorda att jag bara kunde gapa.

 

Amanda Seyfried och Ethan Hawke är båda bra i huvudrollerna, även om Seyfried spelar prästskjortan av Hawkes plågade pastor i de scener de delar. Som jag nämnde finns det vissa scener i First Reformed som är fantastiska och detta gäller framförallt en "kärleksscen" mellan Seyfried och Hawke. Du kommer veta vilken jag menar om du ser filmen. Den är värd att se enbart för nämnda scen.

 

First Reformed är kanske ingen klassiker, men den innehåller tillräckligt många intressanta saker och delar att jag ändå kan rekommendera den. Dessutom förhäxar Seyfried mig alltid med sina ögon. Det är gudomligt bara det.

 

Betyg: 4- plågade pastorer av 5 möjliga

RBG

Av Ulf - 11 februari 2019 21:45

 


Regi: Julie Cohen & Betsy West

Manus: Julie Cohen & Betsy West

Skådespelare: Ruth Bader Ginsburg, Bill Clinton, Sharron Frontiero mfl.

Produktionsbolag: CNN Films/Storyville Films/Better Than Fiction Productions

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: BTL

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7689964/

 

Ruth Bader Ginsburg är troligen en av de mest namnkunniga amerikanska juristerna utanför landets gränser. Vid 84 års ålder visar hon inte några tecken på att sakta ner sitt arbete i HD utan är snarare mer talför och har en starkare röst än någonsin innan. Julie Cohen & Betsy West har regisserat detta porträtt av hennes liv, från den enkla starten i Brooklyn till maktens korridorer.

 

Ruth Bader Ginsburg, eller RBG som hon brukar få sitt namn förkortat, är en av de coolaste kvinnorna jag känner till. Därför var jag också väldigt glad att få tag i den här dokumentären. Som ni kanske har märkt lyser recensionerna av just dokumentärerna med sin frånvaro i årets Oscars-race. Samtliga bolag jag varit i kontakt med, förutom produktionsbolagen bakom RBG, har hitintills kategoriskt vägrat att skicka recensionsexemplar. Vi får hoppas att det hinner ändra sig tills galan går av stapeln. Hur som helst är RBG den enda dokumentär jag riktigt såg fram emot i klassen och den levde också upp till mina förväntningar!

 

RBG gör det mesta rätt som dokumentärbiografi. Den här genren har en benägenhet att bli ett enda långt hyllande av en person utan kontext. Cohen och West undviker denna ack för vanliga fälla genom att berätta Ginsburgs historia genom de politiska omvälvningarna i USA fråna 60-talet och framåt. Den här gången är dock glasögonen inte som så ofta annars på medborgarrättsrörelsen utan på 60- och 70-talens uppsving för organiserade feministiska rörelser. Ginsburg har gjort sig känd som en stark motståndare mot allt vad könsdiskriminering heter och har basat över flertalet uppmärksammade fall som hanterar just detta. Och som hon gör det!

 

Att se och lyssna på Ginsburg argumentera är en master class i retorik och debatteknik. Hennes anförande låter fullkomligt naturliga samtidigt som hon har en förmåga att hitta slagord och exempel som skär igenom all bullshit som en skalpell. När jag undervisar i de högre kurserna i engelska på gymnasiet brukar jag använda Ginsburg som exempel på hur ett anförande ska hållas. Hon är fullkomligt enastående!

 

Cohen och West gör dock inte bara en poäng av Ginsburgs juridiska karriär utan utforskar även hennes familjeliv och karaktär privat. Att denna fantastiskt vältaliga och hårdföra kvinna skulle vara lite av en blyg viol privat är väldigt intressant. Balansen som regissörerna hanterar mellan det juridiska och det privata fungerar för det mesta väldigt bra. Det enda jag har att invända på är att filmen saknar det där svårfångade "någonting" som ger en absolut femma i betyg. Det är dock på håret. Se världens coolaste jurist in action.

 

Betyg: 4+ benhårda små damer som kommer krossa dig av 5 möjliga

Av Ulf - 9 februari 2019 17:59

 


Regi: Joel & Ethan Coen

Manus: Joel & Ethan Coen (två segment baserade på en novell av Jack London respektive Stewart E. White)

Skådespelare: Tim Blake Nelson , James Franco, Liam Neeson mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Annapurna Television/Mike Zoss Productions

År: 2018

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6412452/

 

Ethan & Joel Coen återvänder till sin älskade americana och ger oss sex berättelser av absurditeter blandade med djupaste allvar. En sjungande revolverman, en misslyckad bankrånare och två något "speciella" prisjägare är bara några av karaktärerna vi stöter på i bröderna Coens version av vilda västern.

 

För den som läser bloggen regelbundet är det numera ganska uppenbart att jag älskar en bra western. Det finns något speciellt i mytbildningen kring USA:s gränsmarker när det begav sig, med hårda män, farliga kvinnor och talande revolvrar. Bröderna Coen har allt som oftast flörtat med hela americana-genren och tog till sist steget fullt ut till klassisk western med True Grit (2010). The Ballad Of Buster Scruggs är på gott och ont en antologifilm, vilket oftast brukar ha några briljanta segment och några utfyllnadsberättelser. Det fina med den här filmen är att den inte har några riktiga dalar men också bara en fullkomligt briljant berättelse - föga förvånande den om Buster Scruggs.

 

Tim Blake Nelson spelar den första historiens sjungande revolverman vars äventyr vi får följa. Det är lika delar smutsig "ny-western" som den extremt glorifierade varianten som John Wayne och grabbarna stod för. Den här kontrasten, med Buster som en gammal typ av hjälte satt i en modern miljö som han trots allt kan hantera, gör öppningssegmentet till filmens stora höjdare. Jag vek mig av skratt under vissa scener och hade gärna sett att bröden Coen hade gjort en hel 90 minuters-film om filmens titulära hjälte.

 

Resterande segment är inte direkt dåliga, men de kommer aldrig upp i riktigt samma nivå som Buster Scruggs. Jag vet inte om det var ett briljant drag eller inte att börja med den i mitt tycke bästa berättelsen eftersom den också bryter av väldigt mycket från resten. Jag lutar dock mer och mer till att det var det bästa de kunde göra. Den fick mig verkligen att se fram emot resten av, de mycket mörkare, historierna.

 

Favoriten efter Buster Scruggs är historien om två prisjägare som är på väg för att leverera kroppen av sitt senaste byte. I en diligens stöter de på en mycket märklig samling människor och dialogen som följer dem emellan är guld värd. Om jag ska välja en historia som lite, lite svagare än de andra blir det den om ett utvandringståg längs Oregon-leden. Den drar ut något på tiden och är en smula för dyster för att passa in med resten.

 

Om du gillar westerns eller för den sakens skull bra historier får du dock inte missa The Ballad Of Buster Scruggs. Det är inte en perfekt antologi, men det är mycket få antologier förunnat. Den kommer närmre än de flesta jag sett de senaste åren.

 

Betyg: 4 stetsonhattar av 5 möjliga

Av Ulf - 31 januari 2019 21:15

 


Regi: Marielle Heller

Manus: Nicole Holofcener & Jeff Whitty (baserat på Lee Israels bok)

Skådespelare: Melissa McCarthy, Richard E. Grant, Dolly Wells mfl.

Produktionsbolag: Archer Gray & Fox Searchlight Pictures

År: 2018

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4595882/

 

Lee Israel var en biografiförfattare precis under den omedelbara litterära toppnivån när uppdragen när uppdragen började sina. I ett desperat försök att tjäna pengar till hyran och andra levnadsomkostnader hittade hon sin andra talang - förfalskning. Det här är historien om hur Israel lyckades grundlura en hel litterär värld... åtminstone ett litet tag.

 

Jag har knappast gjort någon hemlighet att jag avskyr Melissa McCarthy som skådespelerska. Från att ha haft en start på karriären där hon fick ordentliga roller slog det över till dussinfilmer på temat "titta-jag-är-fet-och-därför-rolig". Samtidigt hade hennes tidiga roller visat att hon verkligen kan skådespela när hon får rätt roll och manus. Can You Ever Forgive Me? är Melissa McCarthy-show - på ett bra sätt. McCarthy förkroppsligar verkligen den älskvärda skitstöveln i den här filmen, framförallt för att Israel (om porträttet ligger nära sanningen) främst hade nolltolerans mot bullshit och idiotiska sociala konventioner. Hon körde sitt eget race och var oftast nöjd med det. Det är något jag kan respektera.

 

McCarthys parhäst är den brittiske veteranen Richard E. Grant i rollen som hennes kumpan och vän Jack. Grant är även han väldigt bra, men det står helt klart att han spelar andrafiol till McCarthy i den här filmen.

 

Välspelat må så vara, men filmens galghumoristiska ådra hade troligen blivit väldigt träig och tråkig i fel händer. Nicole Holofcener & Jeff Whitty har gjort ett jättefint jobb med adaptionen av Lee Israels memoarer och försöker verkligen inte skönmåla de tvivelaktiga val hon gjorde. Marielle Heller har gjort en bra jobb med regin också och är definitivt någon att hålla ögonen på. Can You Ever Forgive Me? är bara hennes andra film som regissör och med den här talangen för skådespelarregi och detaljer kan hon vara på väg mot något riktigt stort.

 

Can You Ever Forgive Me? fungerar på många olika plan. Det är en berättelse om en sällsam vänskap, en lågmäld thriller i böckernas värld och ett karaktärsporträtt av en kvinna som inser att hon trots allt kanske behöver lite av det världen kan erbjuda henne. En trevlig överraskning som rekommenderas!

 

Betyg: 4 bullshit artists av 5 möjliga

 

Av Ulf - 21 januari 2019 10:58


Regi: Travis Knight

Manus: Christina Hodson

Skådespelare: Hailee Steinfeld, Jorge Lendeborg Jr., John Cena mfl.

Produktionsbolag: Allspark Pictures/Bay Films/Paramount Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4701182/


Autoboterna håller på att förlora kriget om Cybertron och skickar B-127 för att scouta en planet avsides från konflikten. Han blir dock förföljd av två Decepticoner och blir allvarligt skadad. En tid senare hittar den bilintresserade tonåringen Charlie en märklig gul Volkswagen på den lokala bilskroten. När det går upp för henne vad, eller vem, det är hon hittat inser hon att livet aldrig kommer bli det samma igen.


Efter sju sorger och åtta bedrövelser gällande Transformers-franchisen kom till sist en film i serien som var värd att se. Bumblebee ser äntligen att Michael Bay relegeras till en producentroll och inte får sitta i regissörsstolen längre. Det var på tiden! Den gamle explosionsfetischisten kunde på sin höjd få till en habil actionsekvens, när han inte klippte sönder den i hackig epilepsiklippning. Travis Knight har tagit över regin och har lyckats med det som Bay inte gjorde - göra trovärdiga och älskvärda mänskliga karaktärer och ge robotarna mer än ytliga personligheter.


Mycket förtjänst ligger även hos manusförfattaren Christina Hodson som förstår att karaktärerna, såväl av kött som plåt, behöver utveckling och särdrag. Designmässigt ligger dessutom robotarna mycket närmre sina original och har skippat mycket av den överdrivet blänkande kromen. Tack för det. Bäst av allt är dock castingen. Hailee Steinfeld är i princip anti-Megan-Fox i sin genuina tough girl with a heart of gold-attityd. Steinfeld har redan en lång karriär bakom sig med bland annat en Oscarsnominering för True Grit (2010) i bagaget. Jag både hoppas och tror att vi kommer få se mer av henne. I andra roller märks wrestlaren John Cena, som trots att han knappast är The Rock är den av de många proffsbrottarna som försökt sig på film som lyckats bäst sedan ovan nämnda muskelknippe slog igenom.

 

Bumblebee har egentligen bara ett problem - den är för kort. Det är inte ofta jag säger det om en film, men jag skulle gärna suttit en halvtimme till. Om den här filmen går lika bra som Bays filmer i serien lär vi få se en uppföljare. Jag hoppas verkligen det och att de behåller samma team. Det skulle vara mycket intressant att se vad de hade gjort av kriget mellan robotarna på Jorden.

 

Betyg: 4 gula bubblor av 5 möjliga

Av Ulf - 13 januari 2019 14:50

 


Regi: Adam McKay

Manus: Adam McKay

Skådespelare: Christian Bale, Amy Adams, Steve Carell mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Gary Sanchez Productions/Plan B Entertainment

År: 2018

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6266538/


Dick Cheney lyckades genom en karriär kantad av kollegor som skandalomsusat fick ge upp politikerlivet hålla sig kvar och med näbbar och klor till sist få posten som USA:s vicepresident. Fråga värt är om han dock inte var mäktigare än sin chef? Adam McKays biografi skildrar Cheneys resa till makten och de konsekvenser den skulle få, inte bara för honom själv och hans familj, utan för hela den politiska landskapet i USA och världen.


Att Dick Cheney är en kontroversiell figur råder det inget tvivel om. Trots det finns det mycket som gemene man inte vet om den ytterst private politikern. Adam McKay påpekar detta i filmens början med prompten "We did our fucking best.". De lyckades också väldigt bra. Christian Bale gör ännu en fantastisk roll och har studerat Cheneys mimik och uttryck in i minsta detalj. Det är nästan spöklikt likt ibland. Tillsammans med alltid sevärda Amy Adams som hans hustru Lynne och Steve Carell i ett kanske lite väl lökigt, men ack så underhållande, porträtt av Donald Rumsfeld är Vice kanske förra årets mest välspelade film. Kemin mellan Bale och Sam Rockwell (i rollen som George W Bush) är också extremt sevärd.


Manuset börjar tämligen neutralt i sin framtoning av republikanerna, men framåt mitten av filmen står det väldigt klart att den här filmen vill ta ställning. Cheneys involvering i kriget mot terrorismen särskådas och tas också ner till en väldigt enkel och lättförståelig nivå. Han var helt enkelt en girig bad guy och Adam McKay lägger inte fingrarna emellan. Därför har Vice också fått en hel del kritik från amerikanskt högerhåll. De borde bara tacka sin lyckliga stjärna att McKay valde att stryka det planerade musikalnumret...


Ovanstående är också min enda egentliga kritik mot filmen. McKay beslutade relativt sent under inspelningen att han ville göra en mer seriös film än först planerad. Det gör att tonen ibland blir ganska splittrad. Manuset innehåller en hel del stilgrepp som är så sjukt snygga att jag förstår att man inte ville ta bort dem. Kruxet är att de ibland gör att filmen får balansera mellan att vara en satir och ett seriöst porträtt. För det mesta lyckas den, men då och då slår det över. Tonen var något vassare i McKays senaste Oscarskandidat, The Big Short (2015), men om du gillade den filmen lär du även ha riktigt kul med Vice. Dessutom stort plus för ordvitsen med filmens titel.


Betyg: 4+ flintskalliga skojare av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2018 12:40

 

Regi: Damien Chazelle

Manus: Josh Singer (baserat på James R. Hansens bok)

Skådespelare: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks/Perfect World Pictures/Temple Hill Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 141 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1213641/

 

Först en liten uppdatering gällande mig. Som trogna läsare vet drivs den här bloggen av mig allena. Det är ett hobbyprojekt som haft oanade följder i och med allt kul som hänt genom åren. Jag tänker fortsätta med det. Jag är dock vad man i gamla tider kallade för "sjuklig". Utan att gå in på detaljer har min hälsa, som redan var sisådär, varit på stadigt nedåtgående de senaste två åren. Detta har också satt sitt avtryck i bloggen med minskat antal uppdateringar. Från maj 2018 och framåt har jag varit tvungen att kämpa mot två nya följdsjukdomar. Jag är inte hundra procent än och kommer troligen få spendera mycket tid på sjukhuset det kommande året. Att titta på film och skriva om den är dock ett glädjeämne som jag inte tänker ge upp. Jag vill mest förklara varför uppdateringarna kanske dröjer den kommande tiden. Hur som helst, läs på och droppa gärna en kommentar då och då!

 

 

First Man tar sitt avstamp i rymdkapplöpningens början och skildrar hur USA mer eller mindre desperat försöker komma ifatt Sovjetunionen med bedrifter bortom atmosfären. I det kanske mest ambitiösa projektet någonsin beslutar sig NASA på uppdrag av president Kennedy att landa en människa på Månen innan 1960-talets slut. Neil Armstrong är en testpilot som blivit "vingklipp" efter att ha gjort ett misstag under ett uppdrag. På jakt efter nya utmaningar söker han sig till NASA, omedveten om att han kommer bli förevigad i historien som den första människan på en annan himlakropp.

 

First Man fungerar lite som en väldigt sen uppföljare till The Right Stuff (1983) i och med att den fortsätter bortom Mercury-uppdragen och peakar med månlandningen. Som sådan är filmen en intressant skildring av händelserna, men den brister något i karaktärsporträtten. Neil Armstrong var ökänd för att vara stoisk och väldigt privat av sig, vilket gör att Josh Singer fått ta sig lite friheter med manuset. Det är inte mycket som direkt stör, annat än en scen mot slutet som i viss mån drar lite väl mycket åt det tårdrypande hållet.

 

Damien Chazelle återförenas med Ryan Gosling och de funkar väldigt bra tillsammans. Det här är kanske inte Goslings bästa roll i karriären, men det beror mer på Armstrongs personlighet än på Gosling själv. Chazelle visar här att han behärskar även tekniktunga filmer och klippning, specialeffekter och användandet av musik är på topp. Just rymdscenerna är filmens stora höjdpunkt med en ständigt närvarande ångest över att vara pionjär inom ett fält där minsta misstag kan få dig dödad. Spänningen i dessa scener är det som lyfter First Man från att vara en ganska ordinär biografi till något mycket sevärt.

 

First Man är en högtidsstund för alla oss som är intresserade av rymdfart. Det är inte en perfekt film (se tidigare nämnda karaktärsarbete), men som en skildring över en av mänsklighetens största bedrifter någonsin är det mycket sevärt.

 

Betyg: 4 små steg av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards