“It’s best to be ruthless with the past. It ain’t the blows we’re dealt that matter, but the ones we survive.”

Författare: Stephen King

År: 1995 (svensk utgåva 1996)

Sidor: 482

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-578-1

Efter 14 år av ett äkenskap fyllt med både fysisk och psykisk misshandel lyckas Rose Daniels repa mod att lämna sin man, Norman. I ett försök att etablera ett nytt liv i en stad långt från sin plågoande till make hittar Rose en plats hos kvinnoorganisationen Sisters & Daughters och börjar för första gången i sitt liv känna sig trygg. När Rose hittar en tavla betitlad "Rose Madder" på ett antikvariat bara måste hon ha den. Samtidigt som Norman använder sig av sina färdigheter som polis för att spåra Rose börjar märkliga saker hända med tavlan. Det verkar som den på något sätt lever...

Rose Madder är ett lysande exempel på att en bok kanske inte passar dig just på den plats du är på i livet för tillfället, men att den kan överraska dig vid ett senare tillfälle. Jag hade börjat läsa Rose Madder två gånger innan, men gett upp. Inte för att den nödvändigtvis var dålig utan för att den hade en mycket långsam upptakt. Tar man sig väl igenom denna blir man dock rikligt belönad. Dessutom är upptakten inte alls så långsam som jag mindes den. Det har tyvärr med personliga upplevelser att göra. Sedan jag sist försökte mig på Rose Madder har jag lärt känna åtminstone tre kvinnor som på ett eller annat sätt har varit i ett förhållande/äktenskap fullt av misär och misshandel. King har verkligen gjort sin research, för jag känner definitivt igen sättet som Rose tänker på från mina samtal med nämnda nyfunna vänner. Det är nästan spöklikt ibland.

Rose Madder är den sista av böckerna i vad jag brukar kalla för Kings "kvinnotrilogi". King har ganska sällan kvinnliga protagonister, men en period under första halvan av 90-talet släppte han tre böcker som alla handlade om kvinnor i förtryckande relationer (se tidigare recensioner av Gerald's Game samt Dolores Claiborne). Rose är helt klart trilogins till en början mest hunsade protagonist. Det finaste med Rose Madder är att se hur King tar denna spillra till karaktär och bygger upp henne genom boken för att till sist ha en självständig och stark personlighet.

Även de övernaturliga elementen vävs bra in i handlingen och hämtar sin inspiration främst ifrån grekisk mytologi. Läs gärna på lite om minotaurlegenden om du inte kommer ihåg den sedan innan. Det finns även starka kopplingar mellan den här bokens övernaturliga element och de i The Dark Tower-sviten. För en sporadisk läsare av King kommer nog referenserna gå helt förbi, men fans av hans verk kommer direkt känna igen begrepp som exempelvis ka.

Trots sin något svaga öppning är Rose Madder en riktigt bra bok. Norman Daniels är en fruktansvärt obehaglig antagonist och King visar återigen att det inte är spöken eller monster som är de värsta skurkarna utan människor som tror de gör rätt i sin galenskap.

Betyg: 4- tjurmasker av 5 möjliga

Regi: Darren Aronofsky

Manus: Darren Aronofsky

Medverkande: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris mfl.

Produktionsbolag: Protozoa Pictures

År: 2017

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5109784/

Ett äkta par bor i ett avsides hus där mannen försöker få fart på sin skrivarkarriär igen och kvinnan renoverar huset. När ett annat par kommer på oannonserat besök börjar märkliga saker hända - minst sagt märkliga.

Jag betvivlar att jag kommer bli klar med Mother! inom det närmsta. Filmen har splittat publiken i två och jag förstår verkligen varför! Om man bara ser Mother! som en rakt berättad film utan att fundera och pussla ihop symboliken och metaforerna blir den stundtals väldigt långsam. Om man däremot börjar skrapa lite på ytan finner man en otroligt mångbottnad historia som fortsätter att ge långt efter sluttexterna tonat ut.

Darren Aronofsky är förvisso känd för att vända och vrida på koncepten, men fråga värt om Mother! inte är hans märkligaste film. I mer oerfarna händer hade det lätt kunnat bli pretentiöst och navelskådande, men Aronofsky bygger upp en av de mest obehagliga stämningarna jag sett på film i år. När filmen sedan totalt ändrar karaktär med halvtimmen kvar känns det som man får en spark i magen. Det tyckte även Jennifer Lawrence i huvudrollen som gick in för det så pass att hon spräckte ett revben genom att hyperventilera under inspelningen. Det är rätt extremt.

Jag skulle vilja säga att jag rekommenderar Mother! till alla, men det kan jag inte göra. Om du bara ser film för att bli underhållen utan större tuggmotstånd kommer du troligen hata den här filmen. Jag är inte helt såld själv, men jag kan definitivt uppskatta filmkonsten som Aronofsky visar upp. Framförallt är det en film som får mig att tänka. Den kommer fortsätta att diskuteras och lär inte gå obemärkt förbi. Det är ett gott betyg om något.

Betyg: 4 psycho freakouts av 5 möjliga

Regi: Chris Smith

Manus: N/A

Medverkande: Jim Carrey, Milos Forman, Peter Bonerz mfl.

Produktionsbolag: Vice Films

År: 2017

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt7214762/

Under inspelningen av Man On The Moon (1999), en biografi över den legendariske komikern Andy Kaufman, gick Jim Carrey in i huvudrollen totalt. Som en av Carreys största hjältar ville han göra en så träffsäker prestation som möjligt, vilket ledde till att han vägrade gå ur rollen (eller rollerna) när han kommunicerade med filmteamet och hade även stora problem med att släppa rollerna i privatlivet. Jim & Andy är en fascinerande inblick i en skådespelarprocess som ofta balanserade på kanten till galenskap.

Chris Smiths Jim & Andy är så nära en genuin dokumentär man kan komma. Till allra största del baserad på material filmat behind-the-scenes försöker Smith aldrig ta över och sätta sig själv i första rummet. Istället låter han bilderna berätta tillsammans med en intervju med Jim Carrey. Carrey år 2017 framstår för det mesta som en man som funnit ro i livet. Om vi bortser från något märkliga trossatser (googla!) är det en mycket lång väg han vandrat sedan sitt genombrott i mitten på 90-talet.

Andy Kaufman hade även sitt alter ego, Tony Clifton, och det är framförallt som den vedervärdige Clifton som Carrey tycks ha problem att komma ner till jorden igen. Samtidigt verkar de två rollerna, Kaufman och Clifton, uppenbart som terapi för Carrey. Det ligger väldigt mycket under ytan som kommer upp då och då, inte minst gällande förhållandet mellan Carrey och hans far. Det påminner inte så lite om gestaltterapi, inte minst då Carrey i rollen som Kaufman även hjälper Kaufmans riktiga familj att komma till avslut gällande sonens död.

Jim & Andy är en mycket bra dokumentär för den som är intresserad av skådespeleri och filmproduktion i allmänhet. Det enda lilla jag har att anmärka på är att isbergstekniken med Carreys egen karaktär (såsom i ovan beskrivna förhållandet till sin far) ibland tynger ner materialet. Du behöver inte vara ett Carrey-fan för att uppskatta Jim & Andy, men du kommer troligen bli det efteråt. Från sin början som skränig fysisk komiker till sin roll som Kaufman och vidare har Carrey visat på en en utveckling och talang som andra komiker som började i samma fåra inte lyckats med. Imponerande.

Betyg: 4+ män på månen av 5 möjliga

Regi: Taika Waititi

Manus: Eric Pearson/Craig Kyle/Christopher Yost

Medverkande: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3501632/

Efter att ha besegrat elddemonen Surtur tror sig Thor ha stoppat den kommande undergången, Ragnarök, för Asgård. När han återvänder hem finner han Asgård under Lokes kontroll. När Thor tvingar med sin halvbror till Midgård för att befria Oden från det hemskaste av öden, ett ålderdomshem, blir de snart varse om att Allfaderns tid är nästan ute och med hans död kommer dödsgudinnan Hela slippa lös sina bojor. Efter en strid mot Hela blir dock både Thor och Loke strandade på en planet där nykomlingar används som gladiatorer... och en gladiator är stor, grön och jävligt arg.

Det mesta man behöver veta om den tredje filmen om åsk- och dunderguden kan man utläsa från postern ovan. Det här är Thor som det borde varit från början - totalt balls to the wall från första sekund med en estetik hämtad från 80-talets metalomslag. Chris Hemsworth har verkligen vuxit in i sin roll och bjuder på en mycket mer komisk Thor än i tidigare framträdanden. Det hade kunnat bli platt fall, men Hemsworth har en förvånansvärt bra komisk timing som funkar väldigt bra. Samspelet med Mark Ruffalos Hulk funkar också bra, men det är framförfallt i scenerna med Tom Hiddleston som det verkligen märks att de här skådisarna har varit med förr i de här rollerna.

Lika kul är det tyvärr inte när det gäller Cate Blanchetts roll som Hela. Som en av de mest klassiska antagonisterna för Thor borde hon getts mycket mer utrymme annat än den här väldigt generiskt skrivna tolkningen. Blanchett försöker förvisso, men hon ges ganska lite material att verkligen jobba med. Det gäller också för Jeff Goldblum som Grandmaster. Vissa scener funkar jättebra, men överlag framstår karaktären mest som irriterande.

Manuset är av varierande kvalitet med ganska stor skillnad mellan de två huvudhandlingarna. Så fort Hemsworth är med är det riktigt bra och framförallt väldigt roligt. I och med att Helas karaktär är så tråkigt skriven blir det inte lika kul med scenerna i Asgård - tills de två handlingarna kolliderar givetvis. Då är det grymt medryckande action för hela slanten.

Till syvende och sist är dock Thor: Ragnarok de klart bästa av Thors solofilmer och ett exempel på hur man kan ta en karaktär som haft lite problem med att bära en film på egen hand och tweaka den även efter två filmer. Mycket är regissören, Taika Waititis, förtjänst. Waititi, kanske mest känd för den sjukt roliga vampyrkomedin What We Do In The Shadows (2014), visar även här på riktigt bra skådespelarregi och framförallt ett sinne för det komiska. Med allt detta, plus genomtänkta cameos och en tydlig riktning mot nästa års stora superhjältefilm, Avengers: Infinity War (2018), kan jag med gott sinne rekommendera Thor: Ragnarok till alla Marvelfans.

Betyg: 4 immigrant songs av 5 möjliga

Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan & Jeff Howard (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Carla Gugino, Bruce Greenwood, Carel Struycken mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/Netflix

År: 2017

Längd:  103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt3748172/

I ett försök att tända gnistan i sitt avsvalnade äktenskap åker Jessie och Gerald till sitt sommarhus mitt ute i Maines urskogar. När en sexlek går väldigt fel finner sig Jessie fastkedjad vid en säng med sin make död på golvet. Samtidigt stryker en hungrig vildhund runt i omgivningarna och ingen har någon aning om att paret ens åkte till huset. Nu måste Jessie kämpa både för att komma loss rent fysiskt såväl som psykiskt ifrån den passiva roll hon vant sig vid.

Gerald's Game är en av de där Stephen King-böckerna som stannat med mig. Trots de problem jag anmärkte på i min recension av källmaterialet vill den inte riktigt släppa taget och är en bok jag ska läsa om igen när jag börjar nå slutet på mitt Stephen King-projekt. Jag har en känsla av att boken kommer mogna alltmer ju längre tid jag ger den. 

Nåja, nu var det filmatiseringen det skulle handla om. Sommaren och hösten har varit full av allsköns filmatiseringar av King-böcker, somliga bra och somliga jag helst vill glömma. Gerald's Game är kanske inte den mest kända av Kings böcker och jag tror det har varit bra för Mike Flanagan. Han har inte haft en hel massa förväntningar att leva upp till från horder av fans utan på sin höjd ett stort intresse från King-fans. Flanagan har tillsammans med Jeff Howard skrivit ett manus som ligger mycket nära boken, men som skalar bort vissa händelseförlopp. Den största förlusten är möjligen att vi inte får/kan följa den herrelösa hunden, Princes, tankar. Den febriga förvirring som King beskriver tankarna hos djuret med tillhör bokens höjdpunkter. Det hade å andra sidan också varit riktigt svårt att filma. Bihandlingen med The Moonlight Man blir också något intryckt och rumphuggen, även om den gamle Twin Peaks-bekante Carel Struycken gör en mycket obehaglig uppenbarelse.

Flanagan är redan ett etablerat namn inom skräck- och thrillergenren utan att ha haft den där riktigt stora hiten. Här visar han på riktigt fin fingertoppskänsla när det kommer till skådespelarregi och blick, även om han har lite problem med att få ett konsekvent uttryck från Carla Gugino i den kvinnliga huvudrollen. Gugino är jättebra när hon får spela mot någon, men klarar inte riktigt av soloscenerna lika väl. Istället är det Bruce Greenwood som den slemmige och självförhärligande Gerald som stjäl showen.

Jag hade hoppats på att Flanagan och Howard inte skulle fega ur när det kommer till Jessies bakgrundshistoria och tack och lov gjorde de inte det. Tillbakablickarna till solförmörkelsen när Jessie var 12 år gammal tillhör bokens starkaste och mest obehagliga scener och Flanagan regisserar dessa väldigt skickligt. Han gör även kopplingen som finns mellan den här historien och Dolores Claiborne (1992). För den oinvigde delar Jessie ett märkligt telepatiskt ögonblick med huvudkaraktären i denna bok under solförmörkelsen och det är denna historia hon senare berättar om med kvinnan som står över en brunn. 

Gerald's Game som film gör det mesta rätt, men jag saknar i viss mån det lite mer utdragna tidsförloppet från boken. Å andra sidan är vissa saker bättre och mer strömlinjeformade i Flanagan och Howards manus. Det är en lite annan variant av historien och därmed med egna förtjänster. Om du gillade boken kommer du gilla filmen... och sen kan vi debattera vilken som är bäst tills korna kommer hem.

Betyg: 4 spöken från förr av 5 möjliga

Regi: Natalia Leite

Manus: Leah McKendrick

Medverkande: Francesca Eastwood, Leah McKendrick, Peter Vack mfl.

Produktionsbolag: GTE Productions/Syncretic Entertainment/Villainess Productions

År: 2017

Längd:  95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5091530/

Noelle ska börja sista året på sin mastersutbildning i bildkonst, men har kört fast. Allting hon gör ser ut som varianter på vad hon gjort tidigare. När klassens stjärnelev, Luke, bjuder in henne till en fest förväntar sig Noelle en kul och avslappnande kväll bort från studierna. Istället slutar kvällen med att hon blir våldtagen av Luke. Under en konfrontation med honom några dagar senare dör Luke i en olyckshändelse. Noelle får plötsligt inspiration till både sitt mastersarbete och ett sätt att ge igen på de våldtäktsmän som systemet skyddat...

Rape-revenge-genren har varit tämligen avsomnad de senaste 20 åren, vilket är ganska märkligt när man tänker efter. Den katarsis som film kan ge borde ha lett till att i takt med att fler kvinnor vågar berätta om sina upplevelser så borde också genren fått ett uppsving. Det behöver inte vara så komplicerat egentligen. Våldtäktsmän är rövhål, här kommer hämnden. M.F.A hade enkelt kunnat ta den vägen och det hade blivit en thriller i raden som troligen skulle glömts bort inom ett år eller så. Därför är det väldigt spännande att se hur filmen istället tar en mer problematiserande väg samtidigt som den inte gör avkall på genrens grunder. Våldtäktsmännen i M.F.A är inte av fula gubben-varianten, utan består av collegeelever som gått på myten om sin egen storhet och/eller är äckligt priviligerade.

M.F.A låter oss följa en förvandling av huvudkaraktären, Noelle, från ett offer till en aktiv hämnare. Gott så. Vad den också gör är att ta upp det moraliskt tveksamma i Noelles handlingar. Ja, hämnden må vara ljuv, men som filmen visar vet man aldrig vem man skadar i förlängningen. Hämnd är inte en isolerad handling utan kommer påverka andra omkring dig. Leah McKendrick tar upp detta på ett väldigt bra sätt i sitt manus. Framförallt är manuset inte svartvitt utan visar att det faktiskt finns bra killar, men att dessa i regel inte kan sätta sig in i offerrollen på samma sätt som den som blivit utsatt, vilket vi tyvärr vet i nio av tio fall är kvinnor. Det enda som jag skulle vilja att McKendrick utforskade lite mer är just det som höjer filmen över det mesta i genren - det etiska dilemmat med hämnd. Det och ändra titeln. För en icke-amerikan låter titeln som en biografi över en rappare eller dylikt.

Noelles karaktär påminner mig inte så lite om Jessica Jones, vilket är en komplimang. Francesca Eastwood är mycket bra i huvudrollen och pendlar hela tiden mellan brinnande ilska och ifrågasättande av sitt eget handlande. Även manusförfattaren Leah McKendrick gör en mycket bra roll som Noelles rumskompis Skye.

M.F.A är en väldigt drabbande och bra film. Jag vill dock ge ett varnings ord om att den innehåller rejält med grafiska våldtäktsscener och därför alldeles säkert kan fungera som trigger. I övrigt är det en viktig film om ett viktigt ämne som du bör se.

Betyg: 4+ kreativa konstprojekt av 5 möjliga

FFF 2017 Dag 10: The End Of An Era

Nu känns det lite tomt igen. Efter tio dagar med sjukt bra film, lite sisådär film, fantastiska människor och alldeles för lite sömn är Fantastisk Filmfestival över för den här gången. Det som känns lite extra tomt är att det var festivalgeneral Barranders sista kväll som bas för tillställningen. Johan Barrander var den förste som plockade upp mig till pressbevakningsnivå och för det är jag väldigt tacksam. Med en passion för film som jag känner igen mig själv i och en arbetskapacitet som är bland det sjukaste jag sett har Barrander jobbat ihop imponerande meritlista under sina år på festivalen. Nu går han vidare till att öppna en restaurang specialiserad på ramen och jag är säker på att det kommer gå minst lika bra. Tipsar lite så här helt utan baktankar att Lund behöver fler bra matställen, Malmö har redan så många.

Avslutningsdagen bjöd på en väldigt blandad kompott där jag såg några av festivalens absolut bästa filmer men också den i särklass sämsta. Jag började dagen med att screena kanadensiska Flora (2017) från soffan. Jag gick in med ganska lågt ställda förväntningar (med senaste filmen om onda växter jag såg i åtanke), men insåg snabbt att detta var något helt annat än filmen som sänkte M. Night Shyamalans trovärdighet en gång för alla.

En grupp botaniker ska genomföra sitt examensarbete genom att kartlägga en tidigare i princip orörd del av den amerikanska urskogen. Det enda tidigare försöket att tämja vildmarken kom i form av en by där de boende försvann under mystiska omständigheter. Snart står det klart för teamet att man snubblat in i en uråldrig organisms domäner och prioriteringen ändras från examensarbete till överlevnad.

Flora är ännu ett exempel på hur man kan göra mycket med små medel. Enligt gästande Teresa Marie Doran (kvinnlig huvudroll och en massa ansvarsområden under produktionen) valde man att försätta handlingen till 1929 av flera olika anledningar. Exempelvis hittade man en gammal T-Ford (visserligen från 1931, men men) som man kunde använda sig av och även om det krävde lite arbete med att tillverka tidstypiska kläder råder det inget tvivel om att lägga handlingen till skogsmiljö i en tid då det inte fanns GPS eller mobiltelefoner gör isolationen mer påtaglig. Produktionsmässigt sett är alltså Flora utsökt, med en viss brasklapp för användandet av väldigt tydlig digitalkamera. Det ger å ena sidan filmen en väldigt skarp kontrast, men å andra sidan tog det samma mig ur berättandet då och då. Ett filter kanske hade varit på sin plats.

Manuset är vad som höjer Flora över merparten av filmer där unga vuxna ignorerar min kardinalregel och går för att dö i skogen. Med en imponerande research och ett vetenskapligt tillvägagångssätt hos karaktärerna lyckas filmen med att skapa en obehaglig situation som bara förstärks i och med att skogen är helt tyst. Man har helt enkelt redigerat bort all fågelsång och andra ljud och miljön känns märkligt steril. Det ger en suggestiv känsla som fungerar väldigt bra, något som förhöjs i och med att man förstår att filmens scenario har hänt på riktigt, om än i mycket mindre skala.

Med ett bra manus, produktionsdesign och soundtrack lyckades Flora hålla mitt intresse in i mål. Skådespelarinsatserna är lite skakiga här och där och filmen kunde gott kortats ner lite, men ändå ytterligare en imponerande independentfilm producerad för mycket små medel. Betyg: 4 svampar du inte vill bo i av 5 möjliga

Kvällens första film på duk för mig, filippinska Saving Sally (2016), höll på att bli ett antiklimax då den lite otippat blev festivalens enda utsålda visning. Jag lyckades knipa sista platsen till sist och blev totalt knockad av vad jag trodde skulle bli en sockersöt asiatisk romcom.

Marty är en aspirerande serietecknare som går sista året på gymnasiet. Hans bästa vän, Sally, är skolans tekniska underbarn och hans stora kärlek. Det är bara det att Sallys fosterfamilj inte vill att hon ska träffa några pojkar överhuvudtaget och Marty är för osäker på sig själv för att agera. Än värre blir det när Sally berättar att hon skaffat en hemlig pojkvän, den tio år äldre klubbägaren Nick. Marty hamnar precis där han inte velat hamna - i ett triangeldrama där han måste hjälpa Sally att få träffa sin slemmige pojkvän.

Okej, ovanstående kanske låter ganska sockersött och som en typisk tonårsromansfilm, men Saving Sally ligger väldigt nära mästaren i genren, John Hughes, i form av innehåll. Den som har läst bloggen ett tag vet att jag är väldigt svag för John Hughes filmer i allmänhet. Dock har Saving Sally inte bara en bekant form utan även en mycket säregen stilism. Filmens bakgrunder är samtliga tecknade och Marty ser många av filmens karaktärer så som han skulle tecknat dem i sina serier. Oftare än inte är detta som monster. Det är svårt att beskriva stilen i ord så kolla upp en trailer! Den gör att filmen får en helt egen känsla och jag kan inte komma på jag sett något liknande förr. Möjligtvis kan man jämföra stilismen i viss mån till Scott Pilgrim vs. The World (2010), men mycket mer utstuderad.

En romcom är dock aldrig starkare än kemin mellan huvudrollsinnehavarna och även här träffar Saving Sally mitt i prick. Enzo Marcos är bra som Marty, men Rhian Ramos är en fullkomlig uppenbarelse som Sally. Hon har en utstrålning som kan smälta även det mest cyniska av hjärtan med sin kombination av tuffhet, melankoli, intelligens och utseende. Jag utmanar alla heterosexuella män (och lesbiska kvinnor) att inte bli störtkär i henne från första scenen.

Saving Sally var festivalens stora överraskning och det är det som är så kul med just festivaler. Var annars hade jag blivit totalt förälskad i en filippinsk high school-film? Betyg: 5 seriereferenser av 5 möjliga

Efter en talkshow med retrospekt över festivalgeneral Barranders avslutningsshower genom åren och samtal med teamet bakom Schneeflöckchen (2017) och tidigare nämnda Teresa Marie Doran från Flora var det dags för juryn att tillkännage vinnarna av Méliès d'Argent för Lund. För en gångs skull blev jag inte besviken. De nominerade filmerna var (mitt betyg inom parentes):

1. Bakerman (Danmark, 5)

2. Schneeflöckchen (Tyskland, 5)

3. Into The Forest (Frankrike/Sverige, 4)

4. Crone Wood (Irland, 4-)

5. Habit (Storbritannien, 4-)

6. 47 Meters Down (Storbritannien/USA, 3)

7. Juleblod (Norge, 0)

Som ni ser har det varit ett fantastiskt bra år när det gäller de Méliès-nominerade filmerna... förutom Juleblod (2017) som vi kommer till. Jag hade varit nöjd med vilken som helst från plats 1 - 5 och var således glad när tyska independentmiraklet Schneeflöckchen kammade hem priset. Mycket välförtjänt och en seger för hårt och dedikerat arbete. När dessutom min favoritkortfilm, Dreamlife (2017), tog hem priset för bästa kortfilm har jag inget att klaga på. Överlag var årets startfält bland de nominerade filmerna jämnare än på många år och programgruppen kan klappa sig själva på axeln. Sen var det Juleblod...

Att dela ut priset som en film är nominerad till innan man screenar filmen ifråga borde vara en föraning om att vad man kommer se kommer suga. Att säga att Juleblod suger är dock en förolämpning till andra saker som suger - havet, dräneringsslangar och akvariepumpar får ursäkta. Den som läst bloggen ett tag vet att slashers är en av mina svaga punkter. Jag älskar formeln, de överdrivna stereotyperna och de karismatiska ondingarna. Juleblod har inget av detta.

En mördare besatt av julen har ihjäl diverse människor han bedömt som "elaka". Efter ett antal blodiga jular grips han och döms till livstids fängelse. Några år senare rymmer han och... ja, ni fattar. Det är Halloween (1978) utan talang och innovation. Slashers behöver inte vara innovativa, tvärtom ligger mycket av deras charm i upprepningarna. När man gör en slasher 2017 med så här lama dödsscener, ofrivilligt roliga skådespelarinsatser och ett manus som på flera ställen säger emot sig själv (exempel: "Vi har inte hittat någon koppling till personerna på listan. Det enda de har gemensamt är att de varit omskrivna i media i samband med brottsmål") vet jag inte vad jag ska tänka. Om jag kunnat göra det bättre själv? Jag har gjort det bättre själv i den urusla Ha ha ha, you're dead! som filmades med skakig VHS-kamera i högstadiet. Den hade bättre specialeffekter om inget annat. Juleblod var festivalens sämsta film, alla kategorier, och en stark kandidat till årets sämsta rulle. Undvik! Betyg: 0 katastrofer till film av 5 möjliga.

Festivalen slutade dock i dur. Efter att Barrander blivit slammad genom ett "bord" av wrestlaren Harley Rage screenades den sjukt roliga mockumentary-filmen Top Knot Detective (2017). Här får vi följa en tillbakablick på 90-talsserien med samma namn och framförallt dess "stjärna", Takashi Takamoto. Takamoto är lite av Japans svar på Ed Wood när det kommer till samurajfilm och tv och regissörerna och tillika manusförfattarna Aaron McCann & Dominic Pearce har gjort en kärleksfull hyllning med allt som finns att älska med galen japansk media. Jag tänker inte säga mer än så. Se Top Knot Detective utan att leta upp bilder eller läsa annat om den. Jag skrattade så jag grät emellanåt. Betyg: 5 DEDUCTIVE REASONINGS av 5 möjliga.

Slutligen ska årets Skitfint pris delas ut. Jag väntar fortfarande på att någon ska ta emot det. Kategorierna är de vanliga:

Best Short Film: Dreamlife
Best Visual Effects: Saving Sally
Best Use Of Original Song Or Cover: N/A (nothing stood out this year)
Best Original Score: Death On Scenic Drive
Best Art Direction: Saving Sally
Best Editing: Top Knot Detective
Best Cinematography: Saving Sally
Best Adapted Screenplay: Habit (from the novel "Habit" by Stephen McGeagh, adapted by Simeon Halligan)
Best Original Screenplay: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Directing: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Supporting Actress: Bakerman (Siir Tilif)
Best Leading Actress: Saving Sally (Rhian Ramos)
Best Supporting Actor: Schneeflöckchen(David Gant)
Best Leading Actor: Bakerman (Mikkel Valdsholt)

Best Picture: Bakerman

Med det stänger vi bevakningen av Fantastisk Filmfestival 2017. Vi kör vidare mot nästa år! It's been grand!

FFF 2017 Dag 8: It could be witches, some evil witches...

Min Cronenbergskapelse till kropp hindrade mig från att komma iväg till biosalongen igår, men med ett ispack på magen och en katt i sidovagnen (eller vid fötterna i soffan) screenade jag filmerna hemma istället. Det var ganska angenämna bekantskaper, även om de fortfarande inte följer min kardinalregel om att ingenting bra händer i skogen. Båda gårdagens filmer utspelade sig i skogsmiljö. Man tycker att de borde ha lärt sig vid det här laget.

Irländska Crone Wood (2016) låter oss följa andra hälften av en väldigt lång förstadejt mellan Hailey och Danny. Istället för en kyss eller walk of shame bestämmer sig de två för att fortsätta dejten med en campingtur. Valet faller på Haileys uppväxttrakter runt den mytomspunna Crone Wood där det enligt legenden ska ha funnits en grupp häxor. Men det är bara en legend, eller hur?

Jag har ett hatkärleksförhållande till found footage. När det används på rätt sätt kan det verkligen förhöja stämningen i en film, men alltför ofta används det som en gimmick för att dölja ett bristfälligt manus. Crone Wood börjar i den andra kategorin men lyckas arbeta sig upp till den första under filmens speltid. Huvudrollsinnehavarna är bra och har en god kemi, även om jag ibland ville hoppa upp och klappa till Danny för att vara ett sådant klantarsle och då och då även den där creepy snubben/snubban vi alla velat fly en dejt från.

Första halvan är mycket springa runt i skogen och titta efter saker som kanske eller kanske inte rör sig bland träden. Det som räddade mitt intresse var framförallt Elva Trill i rollen som Hailey. Hon spelar skjortan av resterande ensemble och är ett fynd för framtiden! Crone Wood blir mycket mer intressant under sin andra halva då man kommer ifrån skogsspringandet och istället hamnar i en variant av The Wicker Man (1973). Jag har gjort den liknelsen innan under min festivalrapportering, men i Crone Woods fall är det mer än en ytlig produktionsdesignshyllning. Även om filmen tappar lite igen precis mot slutet kan jag absolut rekommendera Crone Wood varmt till folk som gillar genren, gamla religiösa riter och annat intressant. Betyg: 4- fast var är all skogsporr? av 5 möjliga

Kvällens andra film var den kandensiska skräckkomedin Dead Shack (2017). Jag tror det är första gången jag fått en screener som inte är riktigt klar än. Här och där fanns det noteringar om vilka ljud som skulle läggas till, någon etableringsbild saknades och så vidare. Det är intressant i sig, men jag vet inte riktigt om jag kan ge en rättvis bedömning på det rent tekniska gällande en ofärdig produkt. Såvida inte manuset ändrats nämnvärt kan jag dock bedöma historieberättandet... vilket är okej, antar jag.

Jason följer med sin väns familj på en campingtripp ute i de kanadensiska skogarna. Granne med den stugan de ska bo i bor en kvinna som har sin egensinniga hobby att hålla sin zombiefamilj vid "liv" genom att kidnappa intet ont anande män för att göra dem till zombiesnacks. Jason och de andra inser snart att de måste agera för att inte de själva ska stå näst på menyn.

Dead Shack vill väldigt, väldigt gärna vara en skräckfilm från 80-talet och slår ibland knut på sig själv i den ambitionen. Framförallt verkar Stranger Things (2016) vara en brunn de öst inspiration ifrån, vilket blir ett problem. Stranger Things är som bekant själv en 80-talshyllning med starka populärkulturella band. Dead Shack blir i förlängningen en destillerad version av en hyllning. Det funkar sådär. När man väl låter 80-talsnostalgin vara ifred och istället fokuserar på sin egen komedi funkar det bättre. Det är mycket hit or miss, men så brukar det vara med skräckkomedier. Ingen sticker ut nämnvärt i rollistan och det mesta fungerar om än inte på toppnivå. Om du gillar skräckkomedier kan det här vara något att kolla in, men det finns så många bättre filmer inom genren. Betyg: 2+ goda grannar av 5 möjliga.

Ikväll körs ett kortfilmspaket med lite längre kortfilmer 19:00 på Kino 2. Jag tar hand om Cronenbergkroppen och kollar istället in den enligt uppgift totalgalna tyska rullen Snowflake, 21:00 på Kino 1 för att avsluta med talkshow 23:00 på Stadshallen.