Regi: Julius Berg

Manus: Delinda Jacobs

Medverkande: Suzanne Clément , Samuel Labarthe, Alexia Barlier mfl.

Produktionsbolag: Carma Films

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6560040/

Sextonåriga Jennifer försvinner spårlöst i skogsområdena som omgärdar en småstad i Ardennerna. Den nytillträdde poliskaptenen Decker börjar gräva i försvinnandet samtidigt som han inser att allt kanske inte är som det verkar vara på hans nya hemort. Samtidigt försöker hans underordnade, Virginie Musso, få bukt med sin bångstyriga tonårsdotter som tillsammans med en vän verkar sitta på mer information än de berättar om Jennifers försvinnande. Och vem är egentligen Eve, den mystiska kvinnan som arbetar som fransklärare på stadens gymnasieskola?

Jag önskar att det kom fler sådana här serier. Istället för att som i Netflix Marvelserier dra ut på storylines till bristningsgränsen för att kunna nå den där magiska 13-avsnittsgränsen har man i fallet med The Forestgjort tvärtom. Det är tajt berättat utan att för den sakens skull gå för snabbt framåt och den korta längden gör att man enklare kan hålla rätt på alla trådar. För den som undrar, ja, det här är en avslutad serie där det inte lämnas så mycket som ett halmstrå kvar till en långköraruppföljare.

Det är manus och foto som spelar huvudrollerna i The Forest. Man har hittat en fantastisk inspelningsplats där staden verkligen omgärdas av de djupa skogarna som känns lika hotande som vackra. Även om man på vanligt deckarmanér kastar ut villospår här och där blir de aldrig för många och för långsökta, förutom ett dito som verkligen pressar trovärdighetens gränser. Det är tack och lov inte huvudspåret, så jag kan i viss mån godta det. Skådespelet är också okej, även om det inte är någon som direkt sticker ut. Manusets stora problem ligger i karaktariseringen av Virginie Musso. Hon är helt enkelt värdelös som polis. Gång på gång går hon sin egen väg och håller på att sätta både sig själv och sina kollegor i skiten. Eftersom vi blir presenterade för Musso först blir det lite hon som får axla huvudrollen och bli den vi ska identifiera oss med. Det funkar sådär när hon upprepande gånger gör dumheter.

Trots min kritik mot vissa manusaspekter är The Forest en perfekt sommarserie. Den har lagom längd, är spännande och berättar en historia med vändningar och äckelskap som borde fängsla även deckarveteranerna. Klar rekommendation.

Betyg: 4 djupa skogar av 5 möjliga

Regi: Cheo Hodari Coker (show runner)

Manus: Matt Owens & Nathan Louis Jackson (head writers)

Medverkande: Mike Colter, Simone Missick, Alfre Woodard mfl.

Produktionsbolag: ABC Television Studio/Netflix/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 761 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322314/

Luke Cage har blivit en kändis i Harlem, men med kändisskapet kommer en mängd krav på att han ska kunna lösa alla problem som stadsdelen kastar till honom. Samtidigt försöker den nya styrande gangsterbossen i Harlem, Mariah Dillard-Stokes, genomföra en större vapenaffär. Vad hon inte räknat med är att en av köparna, John "Bushmaster" McIver, minst sagt har historia med familjen Dillard-Stokes och även ett sätt att hantera superhjältar på...

Jag var inte alltför imponerad av första säsongen av Luke Cage och efter Netflix senaste säsonger av sina Marvelserier hade jag inte särskilt höga förväntningar på säsong 2 heller. Säsong 2 av Marvels skottsäkre hjälte överraskade mig därför rejält med att ha den bästa övergripande storyn och skådespel jag sett bland ovan nämnda serier sedan första säsongen av Jessica Jones (2015).

Mike Colter verkar mycket mer bekväm i huvudrollen som Luke Cage och ställs mot två fiender som båda är välspelade. Bäst i säsongen är Alfre Woodard som den manipulativa och brutala Mariah Dillard-Stokes. Woodard ger ett fantastiskt porträtt av en våldsam hycklare som gömmer sig bakom slagord om Harlems bästa och hur mycket hon älskar folket där. I själva verket är Mariah en fullblodsegoist som inte skyr några medel för att få vad hon vill ha, men styrkan i Woodards skådespel ligger i att hon spelar Mariah som att hon inte känner till detta faktum om sig själv. Hon har alltid en bortförklaring eller rationalisering, vilket gör henne till en jäkla bra skurk! Cages andre antagonist, "Bushmaster", spelas också väldigt fint av Mustafa Shakir, men han står sig slätt gentemot Woodard.

Manuset för säsong 2 påminner inte så lite om diverse maffiafilmer och det är ingen slump att man valt att referera visuellt till framförallt The Godfather: Part II (1974). Luke Cages resa genom säsongen är väldigt välskriven och slutet känns både logiskt och som en spännande utveckling mot vad jag bara kan anta är en kommande säsong 3.

Det finns dock fortfarande vissa problem med serien som överlevt första säsongen. Tempot är fortfarande lite ojämnt och säsongen är aningen för lång. Jag hade föredragit om man hade försökt hålla ner antalet avsnitt till tio och berättat en tajtare historia. De tre sista avsnitten, även om mycket händer, känns lite som början på något nytt som hade kunnat vänta till säsong 3. Det finns även en missad möjlighet att bygga något av Heroes For Hire, som hade gett Danny "Iron Fist" Rand en välbehövlig nystart.

Överlag är säsong 2 av Luke Cage dock ett rejält fall framåt. Det ska bli väldigt intressant att se hur man tänkt gå vidare med karaktären och för första gången på länge är jag riktigt entusiastisk inför fler säsonger av Netflix Marvelhjältar.

Betyg: 4 raasclaats av 5 möjliga

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson

Medverkande: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Twentieth Century Fox Animation/Studio Babelsberg mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5104604/

I ett framtida Japan förpassas alla hundar i staden i Megasaki till en soptippsö för att säkerställa att den nyupptäckta hundinfluensan inte börjar drabba människor. Borgmästare Kobayashi, som hatar hundar, är nöjd med att bli kvitt de fyrfota djuren till förmån för katter, men hans adoptivson, Atari, har andra planer. Han ska åka till ön för att leta upp sin hund och gå till botten med Kobayashis planer.

För knappt tio år sedan charmade Wes Anderson en hel filmvärld med sin fantastiska stop motion-film Fantastic Mr. Fox (2009), baserad på Roald Dahls bok. Under åren som gått har Anderson då och då hintat i intervjuer att han inte var färdig med stop motion än och att hans nästa film som använde tekniken skulle handla om hundar. Anderson är en man av sitt ord. Isle Of Dogs är ännu en tour de force av Anderson och han visar återigen att det här med konventioner inte är hans grej.

Okej, om vi ska vara ärliga faller Anderson ofta tillbaka på ett nostalgiskt skimmer med märkliga familjekonstellationer i sina filmer, men när denna konvention funkar gör den det med råge. Därför är det ganska uppfriskande att se Isle Of Dogs då den tar en lite annan riktning samtidigt som Anderson återigen leker med format och utförande.

Det första som slår tittaren är en lika ovan som briljant sak. Hundarna i filmen talar alla engelska, men människorna talar japanska. Ibland ger filmen en översättning av vad människorna säger, ibland inte. Det sätter gemene västerländske tittaren direkt i hundarnas perspektiv, med vissa ord som blöder igenom och förstås. Min egen japanska är okej, vilket gjorde att jag kunde följa med åtminstone i stora drag vad människorna säger. Effekten fick därför något förlorad för min del, men tanken är inget annat än lysande.

Det är idel stjärnspäckat gällande de engelskspråkiga röstskådespelarna, med flertalet Oscarsvinnare som Frances McDormand och F. Murray Abraham, tillsammans med exempelvis Bryan Cranston och Edward Norton. Alla gör bra ifrån sig, men framförallt Cranston har en fantastisk talröst som verkligen går rakt in i hjärtat på mig. Bland de japanska röstskådespelarna måste Akira Takayam nämnas. Den mannen har en röst som ger mig kalla kårar - på ett bra sätt.

En Wes Anderson-film skulle dock inte vara mycket värd om den inte hade ett bra manus. Isle Of Dogs lyckas nästan hela tiden, men har lite skavanker i tempo och avslut. Andersons kännetecken med en så pass djup pekoral att den slår över till att bli oemotståndelig är inte riktigt heller närvarande här. Det görs ansatser, men filmen är inte lika avväpnande som exempelvis Andersons Moonrise Kingdom (2012), en film som jag skattar högre idag än när jag först recenserade den. Om det också blir utvecklingen som Isle Of Dogs tar får tiden utvisa, men även om den inte just nu riktigt är i klass med Andersons bästa är det fortfarande en mycket bra film. Dessutom, stop-motion är coolt som fan.

Betyg: 4+ hundjobb av 5 möjliga

Regi: Tim Southam (main director)

Manus: Matt Sazama & Irwin Allen (show runners)

Medverkande: Molly Parker, Toby Stephens, Maxwell Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Legendary Television/Synthesis Entertainment/Applebox Pictures mfl.

År: 2018

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5232792/

Familjen Robinsons färd till Alpha Centauri på koloniskeppet Resolute får ett abrupt slut då de av okänd anledning tvingas nödlanda på en icke-kartlagd planet. Tillsammans med de andra överlevande från Resolute måste de nu både försöka överleva som att hitta ett sätt att ta sig från planeten. När Will Robinson, minstingen i familjen, får en ny "kompis" på planeten inser de dock att de inte är ensamma där...

Lost In Space är en av de där klassiska science fiction-serierna som jag aldrig såg som barn. Det hade en enkel anledning. Mig veterligen gick den aldrig på svensk tv efter sin ursprungliga visning på 60-talet. Med riktigt dåliga minnen från den hemska filmatiseringen från 1998 (som inte ens Gary Oldman kunde rädda) gav jag originalet ett försök efter att nedladdnings- och streamingåldern hade inletts. Den var... okej. Varken mer eller mindre. Den har åldrats mycket dåligt och är idag främst av kult- och kitschvärde. Därför var jag också mycket skeptisk till rebooten som kom ut i april i år. Jag måste säga att jag därför blev mycket positivt överraskad.

Lost In Space anno 2018 är något så ovanligt som en påkostad familjeserie. Åldersrekommendationen på 7 år stämmer ganska bra genom hela första säsongen och då lyckas manusförfattarna ändå ta upp ganska jobbiga ämnen. Seriens styrka ligger i den respekt den visar publiken. Den försöker inte dumma ner sig bara för att den är riktad till hela familjen, samtidigt är handlingen inte för komplicerad för de yngre att följa med i. Manusförfattarna har hittat en perfekt balans mellan spänning, äventyr och barnvänlig science fiction. Det är något mycket, mycket ovanligt.

Skådespelarna är samtliga bra, men det finns några som sticker ut lite mer än andra. Molly Parker är lysande i rollen som familjens matriark Maureen och balanserar mellan kall vetenskapskvinna och varm mor på ett mycket lyckat sätt. Hon är helt enkelt badass på alla sätt och vis. Maxwell Jenkins är helt rätt val för Will Robinson. Det är en roll som mycket enkelt hade kunnat slå över till att bli väldigt irriterande (tänk boy wonder...), men trots att Will är skrämmande intelligent tillåter manusförfattarna karaktären att vara barn. Lillgammal, visst, men inte irriterande så. Slutligen ger Parker Posey ett väldigt originellt och drabbande porträtt av säsongens "skurk", June Harris.

Harris karaktär är en stor del i varför Lost In Space fungerar så pass bra som den gör. June Harris, eller Dr. Smith som hon gärna vill kalla sig, är inte serietidningsond utan agerar utifrån rädsla och egoism. Samtidigt slår hon inte över till att bli en tragisk karaktär man kan sympatisera med. Hon är riktigt genomrutten, men kan göra saker för det allmännas väl om det också gynnar henne. Och som hon kan manipulera folk! Poseys karaktär kan med en kort monolog göra mer skada än en klusterbomb och det ska bli sjukt intressant att se var den här karaktären tar vägen.

Lost In Space dras, trots allt ovanstående, med en del problem. Efter några inledande avsnitt som verkligen är sjukt bra dras tempot ner till nästan stillastående runt avsnitt 5 för att sen komma igång igen i säsongen avslutande avsnitt. Serien lider också en del av "the dumbass syndrome" - det vill säga smarta karaktärer som utan riktigt anledning kan vara förbannat korkade när handlingen kräver det. I det stora hela är detta mindre invändningar. Jag vill helt klart ha mer och med säsongens cliffhanger hoppas jag verkligen att det blir så.

Betyg: 4 Danger, Will Robinson av 5 möjliga

“Endings are heartless. Ending is just another word for goodbye.”

Författare: Stephen King

År: 2004 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 783

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017090-5

Även om Tornet aldrig varit närmre är det fortfarande långt borta. Roland och hans vänner färdas genom ett ödeland där de både måste se till att hindra de "brytare" som vill få Tornet att falla och färdas mellan världarna för att ge dem åtminstone en liten chans att lyckas. Men vägen kräver offer och det är inte alla som kommer få se Tornets portar...

På sidan 381 av The Dark Tower dog jag en smula inombords. Fram tills dess hade historien rullat på och, även om det inte var den bästa installationen i serien, hade jag plöjt igenom den som jag gjort med de sex tidigare böckerna. När King väljer att slå undan benen på läsaren kunde jag inte fortsätta på några dagar. Det var då jag insåg att även om The Dark Tower inte är perfekt som romansvit har den en sällsam förmåga att snirkla sig förbi alla mina känslomässiga försvar och få händelserna att verkligen kännas i maggropen.

Som sagt är inte den avslutande delen den bästa i serien, vilket sällan heller är fallet med längre berättelser av episk karaktär. På närmre 800 sidor är det seriens längsta bok, men problemet är att det ändå inte känns som King hinner avsluta alla trådar han behöver på ett tillfredsställande vis. Som tydligast blir det när det gäller historien om Mordred (vars släktskap jag inte ska spoila för folk som inte läst serien än). King spenderar många sidor med att beskriva hur Mordred förföljer Rolands grupp och bygger upp honom som ett rejält monster... för att senare få en väldigt hastig avslutning på sin bihandling. Jag brukar inte säga detta om King, men The Dark Tower hade tjänat på att vara längre. Två böcker om 500 sidor vardera istället för en bok på knappt 800 hade varit att föredra.

Som läsare märker man också mot slutet att King är så färdig han kan bli med den här serien. Han är så pass färdig att han lägger till ett kortare appendix som ger svar på de flesta av de frågor som det "riktiga" slutet ger upphov till. Tack och lov för det, säger jag. Om jag hade behövt avsluta boken där King först hade tänkt hade jag alltid undrat över vissa saker. Men, som sai King mycket riktigt säger, det stora ligger i resan och inte målet.

Nu var inte King riktigt klar med sin saga. Några år senare släppte han en bok vars ramberättelse utspelar sig mellan bok 4 och 5. Mer om den i en framtida recension. Dessutom finns det fortfarande allusioner och små vinkar till sviten i hans böcker släppta efter 2004. Jag tror inte King någonsin kommer bli helt klar med The Dark Tower, men huvudberättelsen är färdig med bok 7. Jag kan nu dessutom förstå de märkliga val som gjordes i den undermåliga filmatiseringen lite bättre. Det gör inte den till en bättre adaption, men den blir åtminstone en smula mer begriplig. 

The Dark Tower är en imponerande svit böcker som jag borde ha läst för länge sedan. Jag ville vänta i och med alla de kopplingar som finns till Kings andra verk. Det behöver man inte gör. Jag rekommenderar att ni verkligen läser Salem's Lot (1975), Low Men In Yellow Coats (första delen av 1999 års Hearts In Atlantis) samt The Stand (1978). Det finns en helt fantastisk mängd kopplingar till Kings andra verk också, men ovanstående är egentligen de tre som jag känner har bäring på handlingen, där till och med The Stand främst är en matnyttig karaktärsanalys av en i sviten viktig karaktär. Det är klart, för att få ut som allra mest av sviten bör man ha läst åtminstone ett 20-tal böcker i Kings bibliografi. Jag tänkte sätta samman en lista som är så spoilerfri som den kan vara vid ett senare tillfälle.

Som alltid när jag avslutat något riktigt långt att läsa känns det lite tomt nu. Det botade jag med nästa King-bok där King genast slår an tonen med ett förord till fansen, The Constant Readers. Stephen King är och förblir en vän i bokform som jag kommer bära med mig så länge jag har kraft att vända sidorna. Sen ger jag mig på ljudböckerna.

Betyg: 4 ka-hjul av 5 möjliga

Regi: David Leitch

Manus: Rhett Reese/Paul Wernick/Ryan Reynolds

Medverkande: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Julian Dennison mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Marvel Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5463162/

Det är inte lätt att skriva en synopsis värd namnet på den här filmen utan att avslöja två stora plot points som, om man inte tjuvkikar på IMDB-sidan, verkligen kommer som slag i magen. Därför tänker jag inte göra det. Det här är mer Deadpool, pojkar och flickor av alla åldrar över 15, och det är nästan lika underhållande som förra gången. Jag kan säga som så mycket att huvudstoryn kretsar kring hur Wade "Deadpool" Wilson måste omvärdera hela sitt liv och tillvägagångssätt när hans tillvaro ställs på ända. Som "provmedlem" i X-Men får hans chansen att skydda en ung mutant på en väldigt destruktiv bana. Det är dock inte så enkelt att ändra på sig när man alltid gjort saker efter egen skalle...

Deadpool var en av 2016 års bästa filmer, alla katergorier, i min bok. Uppföljaren består av mer fjärde vägen-brytande skämt, mer Ryan Reynolds i sitt livs roll och mer action lika brutal som underhållande. Deadpools värld växer markant när det kommer till andra superhjältar och skurkar i den här filmen och det är på gott och ont. De flesta av nytillskotten är tämligen kortlivade, men det är kul att se några av de mindre kända Marvelhjältarna få åtminstone några minuter i rampljuset. Det nytillskott som genomsyrar större delen av filmen är dock som väntat Cable.

Josh Brolin är som klippt och skuren för rollen som den sörjande enmansarmén från framtiden och jag skulle verkligen vilja se mer av honom. Problemet med hans roll i Deadpool 2 är att han trots ganska många scener får för lite att göra. Jag fattare grejen - en Deadpool-film bör kanske inte cirkulera kring en seriös hämndhistoria alltför mycket - men Cables story kommer lite i skymundan.

Filmen innehåller också en för mig mycket stor överraskning, vilken jag inte tänker spoila. Jag kan dock ge en ledtråd. En av de mest misshandlade Marvel-karaktärerna i filmhistorien får en gruvlig revansch i Deadpool 2 som gjorde det väldigt enkelt att avgöra vem som var serieläsare i publiken och vem som inte var det. Serieläsarna, däribland undertecknad, jublade. Förvirringen var total bland icke-läsarna. Sättet som karakären byggs upp visar att manusförfattarna kan sin Marvel och trots en typisk Deadpool-finish på deras fight behandlas hen äntligen med respekt. Tack!

Actionscenerna tar ännu ett steg upp från första filmen och många fighter, speciellt de där Deadpool "dör", fick publiken att både skratta och stöna lite småäcklat. Precis som det ska vara med andra ord. Reynolds fortsätter leverera i huvudrollen och vid det här laget är han så synonym med Deadpool att jag inte tror att det kommer gå att casta någon annan som honom - trots masken.

Deadpool 2 når inte riktigt upp till sin föregångare i och med att den ibland blir lite splittrad. Det blir lätt så när man vill berätta för mycket på en gång. Vad filmen dock har, som har mer eller mindre försvunnit från MCU, är den fortsatta övertygelsen om att superhjältefilm ska vara jäkligt rolig. Jag vill ha mer och med de avslutande scenerna och filmens biljettförsäljning är det bara att räkna ner tills del 3 har premiär.

Betyg: 4+ prison wallets av 5 möjliga

Regi: Steven Soderbergh

Manus: Jonathan Bernstein & James Greer

Medverkande: Claire Foy, Joshua Leonard, Jay Pharoah mfl.

Produktionsbolag:  Extension 765/New Regency Pictures/Regency Enterprises

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7153766/

Sawyer har precis flyttat till en ny stad för att undkomma den stalker hon tampats med. Väl etablerad i sitt nya liv söker hon hjälp för sina trauman på det ansedda Hillcrest-sjukhuset. Av misstag skriver hon under ett dokument där hon frivilligt lägger in sig för observation i ett dygn. Det blir starten på både en byråkratisk och rent farlig karusell där frågan är hur hon egentligen ska komma ut?

Jag kan väl inte säga att jag är ett jättestort fan av Steven Soderbergh direkt. De flesta av hans filmer har bra premisser som ofta dras ner av ett alldeles för långsamt tempo som tuggar på tills en dramatisk slutkläm. När jag såg att Unsane bara hade en speltid på 98 minuter bestämde jag mig dock för att ge den en chans. Det här är Soderberghs första riktiga thriller/skräckfilm och efter knappa hundra minuter har jag fått en helt annan respekt för hans hantverk.

Manuset är om inte felfritt så i alla fall mycket intressant. Bernstein & Greer tar avstamp i den ljusskygga privatiserade vårdkarusellen där vinst och förtjänst ofta går före vårdtagarnas väl och ve. Detta klingar bra med Soderberghs tidigare influenser där han inte gjort en hemlighet att han är en stor beundrare av Kafka. Filmens första halva spelas i mångt om mycket ut som en sjukhusvariant på Processen, vilket är mycket obehagligt och drabbande. Claire Foy gör en väldigt bra huvudroll och Joshua Leonard är även han i toppform.

Unsanes andra halva klarar inte riktigt av att leverera på samma nivå som dess upptakt, men även om filmskaparna till viss mån faller tillbaka på genrekonventioner blir det aldrig övertydligt. Som den första större film filmad helt med en mobilkamera ger Unsane dessutom en helt ny dimension till dokumentär spelfilm. Soderberghs användning av filter och färgkontraster är utsökta och för att ha filmats på en kamera gemene man kan köpa i vilken mobilbutik som helst ser det oförskämt bra ut!

Unsane är inte en perfekt film, men den har många egna idéer och infallsvinklar som gör att jag verkligen rekommenderar den till genrefans. Framförallt visar den på att Soderbergh kan regissera annat än långsam socialrealism med lite vapen i.

Betyg: 4 bältningar av 5 möjliga

“Ka-mai, yes. Not just a fool, but ka's fool - a fool of destiny.”

Författare: Stephen King

År: 2004 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 413

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017089-9

Susannah Dean, Rolands följeslagare och hustru till Eddie Dean, har försvunnit genom en port till vår värld. Det är dock inte hennes eget beslut. Besatt av personligheten som kallar sig "Mia" tvingas Susannah till en inre strid för att hennes ofödda barn inte ska falla i fiendens händer. Samtidigt ger sig de övriga ut på jakt efter Susannah, men inser snart att världen de kommit till är mer än ännu bara en alternativ verklighet. Den är någon form av nyckelvärld och alla spår leder till en viss författare i Maine...

Efter den explosiva avslutningen av Wolves Of The Calla (2003) saktar King in historien med den här boken. Av förklarliga skäl följer vi till allra största del Susannah Dean. Susannah är en väldigt välskriven karaktär, men ibland blir glappen mellan hennes historia och de övriga i gruppens lite för långa. Jag hade hellre sett att King hade lagt lite mer krut på Eddies och Rolands berättelse. Anledningen är den märkliga, nästan metafysiska, twist som King utför genom att skriva in sig själv i historien.

Att författare skriver in sig själva i sina berättelser är knappast något nytt, men King tar det flera steg längre än så. Om man ska hårddra det utan att gå in på detaljer hade man kunnat argumentera för att händelserna i Song Of Susannah kan ses som den drivande kraften i Kings författarskap sedan tidigt 1980-tal. Det hade lätt kunnat bli så lökigt och självförhärligande, men King porträtterar sig själv på ett sätt som känns ärligt. Händelserna han är med i äger rum under sent 1970-tal och den som kan sin King vet att han inte riktigt var vid sunda vätskor under den eran.

Susannahs berättelse, å andra sidan, verkar då och då stå och stampa lite på samma ställe. Det är väldigt mycket dialoger mellan henne och "Mia" och ibland även hennes gamla personlighet, Detta Walker. Men, när allt prat så sakteliga bygger upp till ett av de estetiskt vackraste kapitel King någonsin skrivit är det svårt att klanka ner alltför mycket på den något långsamma starten. Just språket i Song Of Susannah är utsökt och som titeln antyder spelar musik, sång och rytm stor betydelse i både berättelse och form.

Även om sjätte delen i sagan inte är riktigt lika stark som föregångaren bjuder den på fantastiska scener och kapitel. Den leder in till den avslutande delen på ett väldigt bra sätt och är en av få böcker i serien jag kommer läsa om som fristående bok. Rytmen kanske inte riktigt passar in i melodin som är The Dark Tower-sagan som helhet, men de avslutande kapitlen är bland höjdpunkterna i Kings författarskap.

Betyg: 4+ vemodiga sånger av 5 möjliga