FFF 2017 Dag 7: Det händer fortfarande inget bra i skogen

Skitfinkulturs första regel när det gäller skräckfilm har upprepats många gånger här på bloggen, men efter gårdagens Into The Forest (2016) tål den att upprepas igen: Det händer ingenting bra i skogen. Om du bosätter dig i en stuga i de gröna vidderna eller campar så kommer det hända hemskheter. Skogen är en värre mördare än Jason Vorhees (som förvisso bor i skogen) och Freddy Krueger tillsammans. Nu handlar det dessutom om svenska skogar!

Into The Forest är en fransk-svensk samproduktion där vi får följa den åttaårige Tom som tillsammans med storebror Benjamin åker till Sverige för att träffa sin far. Pappan, som i rollistan bara kallas för just Le père, arbetar på ett datorföretag i Stockholm men har uppenbart inte särskilt goda relationer med sina kollegor. När han tar med sönerna på ett besök blir de i princip utkastade, men inte förrän Tom har sett en ohyggligt vanställd man på en av byggets toaletter. Pappan beslutar sig för att han och sönerna ska upp till en stuga i Dalsland och uppträder mycket märkligt. Vad som är än märkligare är att den vanställde mannen som Tom såg på toaletten verkar följa efter dem...

Sedan mitten på 00-talet ungefär har fransmännen visat att de är det mest intressanta skräcklandet i Europa. Ja, det kommer mycket skräp i genren från Frankrike också, men de guldklimpar de producerar blir ofta så bra som de är på grund av att man vågar ta ut svängarna och leka med förväntningar och genre. Into The Forest är kanske inte den mest utflippade film jag sett bland fransk skräck de senaste åren, men med ett mysteriebyggande och subtilitet väcker den ändå mycket tankar. Framförallt är det en väldigt bra film.

Trion med sönerna och pappan spelas alla väl, men speciellt är det Jérémie Elkaïm i rollen som den sistnämnda som skiner. Han pendlar mellan att verka fullständigt normal och sjukt obehaglig. Samtidigt är det inte som han är "ond" utan han är uppenbart plågad över saker och ting. Han gör saker som verkar fullkomligt logiska utifrån hans eget sätt att se på saker.

Det fina skådespelet ackompanjeras av ett mycket vackert foto över skogarna och ett effektivt användande av ljus och mörker. Med en långsam och smygande uppbyggnad som bara förstärks av den skickliga klippningen och regin är Into The Forest bland det bästa jag sett på festivalen i år. Försök få tag i den. Betyg: 4 men en riktig poster kunde de inte uppbringa av 5 möjliga.

Kvällen avslutades sen som sig bör med talkshow på Stadshallen. Igår var undertecknad gäst tillsammans med Charlotte Wiberg, skribent för bland annat FLM och diverse dags- och kvällstidningar. Intervjun blev till mer av ett öppet forum på ämnet vad vi kan göra för att se till att FFF får mer utrymme i media och vilken typ av marknadsföring som behövs. Även om vi inte kom fram till något konkret var det ett trevligt samtal där jag och Wiberg även fick prata om våra bästa festivalminnen och berätta om respektive favoritfilm. Efter att ha grunnat på det i en veckas tid fick jag ge svaret Wild At Heart (1990) med motiveringen att filmerna jag alltid ser om är de där det är mycket av allt. Det ska vara stora känsloyttringar, våld, sex, musik, drama och så vidare. Ingen annan film jag känner till gör detta bättre än Wild At Heart. Man kan alltid diskutera om vilken film som är bäst, men det är en subjektiv sanning och Lynchs våldsamma road movie är min. Dessutom innehåller den ju filmhistoriens bästa kysscen, eller hur, Johan?

Ikväll screenar jag den irländska Crone Wood från soffan (annars 19:00, Kino 2) för att avsluta kvällen med talkshow och kanadensisk skräckkomedi i Dead Shack (Filmstaden, 22:45/23:00).

FFF 2017 Dag 3: Kannibaler med familjekänsla och fantastisk kortfilm

Ibland väljer man helt enkelt rätt. Jag brukar säga att om det gäller ett binärt val brukar jag alltid välja fel, men igår lyckades jag undkomma en visning av den gamla kalkonklassikern Deep Blue Sea (1999) där tydligen ingenting gick rätt tekniskt. Jag får tacka min huvudvärk för att jag behövde mörker och ett rum utan klor istället för vishet. Det var en jäkligt rolig idé att köra en hajfilm på ett stort inomhusbad, men det är ju inte lätt att göra något sådant när ens tekniska setup plockas ner timmarna innan visning och sladdar försvinner i processen. Ingen skugga på FFF dock. Jag vet själv hur frustrerande det är att stå där inför ett event och sakna just en sladd samtidigt som ens noga planerade inställningar blivit totaldemolerade av puckon. Förhoppningsvis kommer ett nytt försök med visning under festivaldagarna, så stay tuned.

Istället för bad hamnade jag återigen på Kino 2, den här gången för de Méliès-nominerade kortfilmerna. Av tradition brukar jag inte sätta sifferbetyg på kortfilmerna (det hade blivit en jäkla massa siffror!), men rent generellt måste jag säga att årets nominerade är de starkaste på flera år. Det är också kul att den tidigare hårda dominansen från Spanien och Frankrike bryts upp i år med filmer från Sverige, Ungern, Norge, Tyskland, Storbritannien och Österrike. För en gångs skull var jag inte heller osäker på hur jag skulle gradera dem.

Den österrikiska bagatellen MeTube 2 - August sings Carmina Burana (2016) är liksom sin föregångare MeTube: August sings Carmen ‘Habanera’ (2014) i grund och botten en konceptmusikvideo och inte en särskilt intressant eller utflippad sådan. Man försöker väldigt mycket, men lyckas inte särskilt väl. Det samma gäller i viss mån brittiska Cautionary Tales (2016) som handlar om en stödgrupp för människor som inte lyssnat på de där varningarna man fick som liten, exempelvis "om du inte slutar göra grimaser kommer ditt ansikte förbli så!". Skillnaden mellan denna kortfilm och den österrikiska är den väldigt hjärtvärmande slutpoängen. Ungerska Recall (2017) undersöker ett mystiskt försvinnande på en badort som kanske har kopplingar till en märklig gammal kamera. Jag gillade konceptet, och andra år kanske den stått sig bättre, men den har inget på topptrion i paketet.

På plats tre har vi den norska The Art Of Not Appearing (2016). Den följer det olyckliga spöket Laurits som tvångsförflyttas ut på landet när det skrivbord han hemsöker köps av ett ungt par. Där träffar han ett annat spöke som väntar på att hennes man ska dö så de återigen kan vara tillsammans. Själv vill Laurits inte lämna jordelivet innan han skrivit klart sin bok. Frågan är bara om de två inte väntar på något som de egentligen inte vill ha? Rolig, välspelad och med en slutpoäng som funkar riktigt bra.

Silverplatsen knips av den tyska When Demons Die (2016). Den följer åttaårige Joshua som bor ensam ute på landet med sin pappa Aaron. Joshua har aldrig varit utomhus eftersom det enligt Aaron finns farliga varelser som äter småpojkar där. När Aaron försvinner tvingas Joshua ta sina första steg utanför huset - ett beslut som kommer förändra allt. When Demons Die både ser ut och låter som den hade kunnat gå upp för bred release vilken dag som helst. Det är ett imponerande tekniskt hantverk och har ett manus som bjuder på en twist som till viss mån är förutsägbar, men som ändå tar det några steg längre.

Kortfilmen som stack ut i fältet var dock den svenska Dreamlife (2017). Den följer nyblivna mamman Olivia som lever ett isolerat liv efter att hennes partner valt att flytta ut. Hon spenderar dagarna med det The Sims-liknande datorspelet Dreamlife där hon bygger just ett sådant till sin digitala avatar. Med en dotter som skriker oavbrutet och ett liv som håller på att falla sönder och samman börjar gränserna mellan det digitala livet och det riktiga bli allt suddigare.

Dreamlife är sjukt obehaglig. Med en estetik och berättarteknik som påminner om ett extra deprimerande avsnitt av Black Mirror (2011) letade den sig in under huden på mig. Michaela Berner är dessutom mycket bra i huvudrollen och det nästan surrealistiska bildspråket gör mycket för stämningen. Det var lite speciellt att ha ett spädbarn i salongen som skrek då och då också. Vanligtvis hade det irriterat skiten ur mig, men här var det mest stämningshöjande. Om ni kan få tag i Dreamlife, se den! Om någon inköpare för SVT snubblar över det här inlägget på något sätt, här har ni en svensk kortfilm som skulle platsa perfekt som segment en sen fredag- eller lördagkväll.

Innan jag lät mig drabbas av årets nominerade kortfilmer hade jag dock hunnit hösta in två Alvedon och screena brittiska Habit (2017) från soffan. Det visade sig också vara den hitintills bästa filmen nominerad i Mélièsklassen för långfilm.

Habit följer den unge Michael och hans tillvaro med jobbletande och att dricka sig stupfull på Manchesters pubar. En kväll träffar han på Lee som undrar om hon kan sova hos honom några dagar. När Michael följer med henne till hennes farbrors massageställe leder det ena till det andra och Michael blir vittne till vad han är helt säker på är ett mord. Farbrodern försäkrar honom om att mannen han såg blödande mår bra och att han vill ge Michael ett jobb som dörrvakt. Men hur var det egentligen med den blödande mannen och varför tycks folk helt sonika försvinna från lokalen?

Habit är något så ovanligt som en kannibalfilm med familjekänsla. Det är något jag aldrig trodde jag skulle få se. Michael tas upp i "familjen" som ersätter hans egen och det märkliga uppstår att man gärna hejar på folk som äter människor istället för att reflektera över det bisarra i det hela. Det kanske bästa med Habits manus är att alla som är med i "familjen" behandlar detta som en häftig sak, något de gör för att komma närmre varandra, och inte som något som behöver analyseras eller moraliseras om. Vi är kannibaler, so what? Med ett neondränkt foto och känsla av Manchesters skuggsida är Habit en riktigt trevlig bekantskap - om du har stark mage. Stort plus även för Elliot James Langridge i huvudrollen och Jessica Barden som Lee. Betyg: 4 rare steaks av 5 möjliga

Kvällens sista film var den amerikanska thrillern Midnighters (2017). Lindsey och Jeff Pittmans nya år får en våldsam start när de på väg hem från en nyårsfest kör ihjäl en man som står mitt på vägen. I och med att de båda har haft lite väl mycket att dricka bestämmer de sig till sist för att ta med mannen hem, nyktra till och sen dumpa honom vid sjukhuset. Mysteriet tätnar dock när de går igenom mannens plånbok och hittar en lapp med deras egen adress på...

Midnighters är en "nästan-film". Den är nästan riktigt bra, nästan trovärdig i sitt manus och har nästan bra skådespel. Den försöker tyvärr vara lite för smart för sitt eget bästa och när de dramatiska avslöjandena staplas ovanpå varandra blir det till sist ganska oengagerande. Bäst är Ward Horton som skurken Smith. Han verkar ha riktigt kul även när han spelar över och blir väldigt underhållande att titta på. Det som stör mig med Midnighters är vad jag skrev ovan - det känns som här finns mycket förlorad potential. Trist. Betyg: 2+ men fotot är snyggt av 5 möjliga

Ikväll missar jag tyvärr kortfilmspaketet Dead or Alive (19:00, Kino 2), men återvänder i tid till danska Bakerman (21:00, Kino 2) och avslutar som vanligt kvällen med talkshow (23:00, Stadhallen).

Regi: Andy Muschietti

Manus: Chase Palmer/Cary Fukunaga/Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jaeden Lieberher, Sophia Lillis, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: KatzSmith Productions/Lin Pictures/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  135 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1396484/

Derry, Maine, 1988. Barn börjar försvinna spårlöst från det lilla samhället. När Bill Denbroughs lillebror Georgie inte kommer hem misstänker alla det värsta. Ett år senare är Georgie fortfarande saknad och Bill spenderar sin lediga tid med att leta efter honom tillsammans med sina vänner. Samtidigt måste han och hans vänner ducka för skolans värsting Henry och komma underfund med hur de ska förhålla sig till gruppens nya medlem, Beverly Marsh. Sakta går det upp för dem att de haft liknande skräckinjagande upplevelser om mötet med en clown, Pennywise, och att dessa händelser har något att göra med Georgies försvinnande.

IT är en av mina absoluta favoritböcker av Stephen King eller överhuvudtaget för den sakens skull. Miniserien från 1990 lämnade en hel del över att önska när det gällde behandlingen av historien och speciellt dess andra halva tappade rejält med fart. Därför såg jag också fram emot den här nyinspelningen och hoppades att den skulle ta med några av bokens viktiga delar som 1990 års version inte kunde ha med i och med dåtidens tv-censur. Och ja, Chase Palmer, Cary Fukunaga och Gary Dauberman har skrivit ett manus som ligger närmre Kings originaltext... men som tyvärr inte når ända fram ändå.

Missförstå mig inte; IT är i 2017 års tappning ett i de flesta fall bättre återberättande av Kings roman än vi hade innan, men istället för att gå på Cary Fukunagas ursprungliga vision om att ta med de mer esoteriska (och ack så viktiga!) elementen i storyn har man i mångt om mycket gjort samma adaption i snyggare tappning. Det är lite trist att man inte vågar ta ut svängarna mer. Jag tror att biopubliken hade varit mogen för berättelsen om sköldpaddan (den som vet, den vet) och Henry Bowers komplicerade förhållande till sina underhuggare. Kings roman är en av hans mest komplexa och känslostormande, framförallt när det gäller sexualitet, och det framgår inte i den här versionen heller. Ja, det finns en viss scen som inte skulle ha varit med ändå (återigen, den som vet, den vet), men framförallt i fallet Henry Bowers skulle det vara välbehövligt med en utforskan av motivation och förklaring.

Nåja, det som är bra gäller framförallt skådespelarna. Samtliga barnskådespelare är otroligt duktiga, men de två som spelar skjortan av samtliga är Jaeden Lieberher (Bill) och Sophia Lillis (Beverly). Framförallt Beverlys karaktär är mycket bättre än i den gamla filmatiseringen och hennes storyline är desto mer explicit och drabbande än vad den var i den samma. Stort plus ges också till Jack Dylan Grazer som gängets hypokondriker Eddie Kaspbrak. Tyvärr försvinner både Ben Hanscoms såväl som Richie Toziers karaktärer in i bakgrunden jämfört med både bok och 90-talsversionen. Kanske allra tydligast är det när det gäller Ben, vilket är riktigt synd.

Som ni märker finns det en mängd olika storylines att följa och det är här filmens stora miss ligger - det borde inte varit en film utan en tv-serie. Som tv-serie hade man haft tid att utforska alla dessa historier som sig bör och hade säkert kunnat ta med mer av de delar som nu ströks för att filmen skulle ha fått en NC-17-rating (dvs ekonomiskt självmord) med dem. Faktum är att det var just det som fick Fukunaga att hoppa av regissörsrollen. Jag förstår honom. En sex avsnitt lång serie på exempelvis Netflix skulle ha varit ett bättre val för storyn.

Bill Skarsgård sköter sig bra i rollen som Pennywise, men det här är en roll som är så tätt förknippad med Tim Curry att Skarsgård har svårt att göra något eget av den. När han är som bäst har han en mer sliskig framtoning än Curry, men han har svårt att uttrycka det förtroendeingivande som lurar in barnen i Pennywise våld i 90-talsversionen. Istället är det hundra ryck från första början och ja, när det funkar blir det riktigt bra. Det finns dock inte något subtilt när Skarsgårds tolkning. Det kan kanske tyckas märkligt att klaga på brist av subtilitet när Curry gjorde Pennywise till nästan en comic relief i vissa scener, men tonen funkade desto bättre. När Skarsgård gör sitt springande utfall mot gänget för femtielfte gången blir det mest tröttsamt.

De tekniska elementen är dock bra. Fotot är snyggt och musiken passande med ett tidstypiskt soundtrack. Att förlägga handlingen till slutet på 80-talet istället för slutet på 50-talet har sina poänger (inte minst med den våg av 80-talsnostalgi som fortfarande går starkt), men jag kan i viss mån sakna det amerikanska folkhemsfemtiotalet som originalet visade upp. Derry är på 80-talet mer en spegling av vår samtid, vilket gör att historien förlorar en del mystik. Barndomens vilja att tro på magins kraft har helt skalats bort och istället för "batterisyra" och silver används stålrör. Det är lite det jag gillar med boken. Den har en fruktansvärd realism kopplad till saga och tron på man kan förändra världen som barn. IT år 2017 är mer kall och cynisk både på ett bra och på ett dåligt sätt. Den får inte lika bra grepp om det band som finns mellan barnen, men samtidigt är den inte lika helylle utan skyggar inte för att visa både det ena och det andra.

Jag har lite svårt att sätta betyg på den här filmen. Eftersom historien har följt mig sedan tonåren kan jag den utan och innan och skulle vilja se del 2 innan jag bestämmer mig. Som enskild film, med ett betyg som kan komma att revideras, blir det dock:

Betyg: 4- clownerier av 5 möjliga

Regi: Bill Watterson

Manus: Steven Sears & Bill Watterson

Medverkande: Nick Thune, Kirsten Vangsness, Meera Rohit Kumbhani mfl.

Produktionsbolag: Butter Stories/Dave Made An LLC/Foton Pictures

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4457344/

Annie kommer hem efter en affärsresa och hittar sin partner Dave fången i en labyrint av kartong han byggt över helgen. Ja, faktum är att Dave är vilse i sin egen skapelse som tycks ha fått eget liv. Efter att ha varnat alla vännerna som försöker hjälpa honom att inte gå in i den farliga skapelsen får Dave erfara att hans vänner mest tror att han fått ett nervöst sammanbrott och de tänker dra ut honom därifrån. Men Dave har rätt - labyrinten är mycket större på insidan är från utsidan och den tycks vara bebodd...

Ibland är det så enkelt att hitta en film man vet att man kommer gilla. Bara titeln och konceptet sålde mig direkt. Vem byggde inte fort och kojor när de var små? Jag hade åtminstone tre eller fyra skogskojor med kompisarna och regniga lördagar åkte kuddar och lakan fram förr eller senare. Poängen är att kojor, fort och labyrinter är stapelvaror från mångas barndom och vem ville inte att ens byggen faktiskt skulle bli stora nog att man kunde vandra omkring i dem?

Dave Made A Maze är på gott och ont en independentproduktion så det skriker om det. Fördelarna överväger definitivt nackdelarna, men som så ofta i indiefilm med fler än en handfull skådespelare är det väldigt varierat i talang. Tyvärr märks det som mest i rollen som får mest scentid, Meera Rohit Kumbhani i rollen som Annie. Kumbhani pendlar mellan att vara riktigt bra till att inte kunna få fram en känsla om så någon hade slagit henne i ansiktet. Överlag fungerar skådespelet okej, men är inget att skriva hem om.

Istället är det manuset som lyser. Det märks verkligen att Steven Sears & Bill Watterson älskar 1980-talets äventyrsfilmer och proppar sitt manus full med både subtila som icke-subtila filmiska citat från eran ifråga. Dialogen är rolig och flertalet scener fick mig att skratta högt. Framförallt har Sears & Watterson fångat den förkärlek för detaljrikedom som utmärker äventyrsfilm från 80-talet. Det finns alltid något på gång i varje bildruta och du lär inte bli uttråkad. Det enda som haltar lite i manuset är slutet som känns lite väl abrupt.

Dave Made A Maze är ett kärleksbrev till alla 80-talister med sin estetik hämtad från kitschiga barbarfilmer och rollspel. Givetvis är allt gjort i papp och specialeffekterna är enkla men ack så charmiga med en mix mellan stop motion och ytterst lite CG. Inte en perfekt film på något sätt, men en blivande indiekultrulle.

Betyg: 4 high fives av 5 möjliga

Regi: Liam Gavin

Manus: Liam Gavin

Medverkande: Mark Huberman, Susan Loughnane, Steve Oram mfl.

Produktionsbolag: Samson Films/Tall Man Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: Irland & Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4805316/

Sophia Howard har inte kunnat komma över sin sons död och anlitar den mycket motvillige ockulisten Joseph Solomon för att få kontakt med sitt barn i eftervärlden. Det rör sig dock inte om en enkel seans eller liknande utan Sophia tvingas underkasta sig månader av komplicerade magiska riter för att ens ha en chans att lyckas. Men vet Solomon egentligen vad han pratar om?

Trots att den här filmen får en svag fyra i betyg är det något av det jag sett på sistone som gjort mig mest besviken. Anledningen är slutet, som jag givetvis inte ska spoila. Fram tills 95 minuters-strecket är nämligen A Dark Song något av det främsta jag sett i skräcksubgenren ockultism. Vanligtvis är filmer på temat så långt ifrån de klassiska riterna och attributen man kan komma, men Liam Gavin har verkligen gjort sin läxa. För mig, som hade ett väldigt stort intresse av sådant här för en tio - femton år sedan, är det en högtidsstund. Det är fjärran från spektakulära effekter och flygande vålnader och handlar mycket mer om personlig underkastelse och viljestyrka.

A Dark Song är först och främst ett kammarspel mellan Sophia och Solomon. Båda är väldigt bra castade, men det är Steve Oram som stjäl showen som den lika obehaglige som fascinerande ockulisten. Som tittare vet du aldrig riktigt var du har honom. I ena sekunden är hans högst motvillig att ens hjälpa Sophia för att skifta och bli på gränsen till paranoid och manisk. I ett mindre välskrivet manus och med en sämre skådespelare hade det blivit till en väldigt splittrad upplevelse. Gavins manus lyckas dock balansera Solomons motivation för sina handlingar perfekt. Han är inte en trevlig bekantskap, men har får sitt jobb gjort.

Med ovan beskrivna skådespelare, manus och en återhållsam och stram regi lyckas Gavin skapa en djup obehagskänsla. Enkla men effektiva medel såsom ett mycket bra ljudspår och soundtrack gör också sitt till. Sen var det bara det där med slutet. Utan att spoila kan jag bara säga att jag verkligen skulle uppskattat ett mycket mer ambivalent slut. Den suspens som byggts upp under filmens inledande 95 minuter skjuts effektivt i sank och även om jag kan förstå valen som Gavin gör för sina karaktärer kan jag absolut inte hålla med om dem från ett berättarperspektiv.

Trots min kritik mot slutet är A Dark Song mycket sevärd. Förvänta dig inte en skräckfilm med jump scares eller snabbt tempo bara. Det här är tämligen långsamt, krypande och tar sig in under huden på dig.

Betyg: 4- kan vi klippa om minut 95 - 100? av 5 möjliga

Regi: Alice Lowe

Manus: Alice Lowe

Medverkande: Gemma Whelan, Kate Dickie, Alice Lowe mfl.

Produktionsbolag: Gennaker/Western Edge Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5154288/

Som om det inte vore stressigt nog att vänta sitt första barn måste Ruth göra det ensam när hennes man omkommer i en klättringsolycka. Ruth är däremot säker på att skulden ligger hos makens klättringskompisar och det är hon inte ensam om. Någon är ute efter hämnd på klättrarna, någon som inte ens är född ännu.

Jag är 35 år och har inga barn. Det kommer troligen inte ändras. Jag sörjer inte. Alla i min bekantskapskrets skaffar barn och klagar på hur trötta de är, hur lite tid de har och hur dyrt det är. Det är deras val och to each their own, men jag har aldrig förstått tjusningen. Prevenge gör ingenting för att ändra på den saken.

Alice Lowe har en späckad karriär som skådespelerska bakom sig, men gör sin långfilmsdebut som regissör med Prevenge. Om hennes insatser här är något att gå efter borde hon slagit sig in på den banan för länge sedan. Prevenge kanske låter som en slapstick- och gorefest, men Lowe har lyckats med konststycket att både berätta en förbaskat rolig mörk komedi som något som slår ner på olika företeelser i det moderna samhället med bitande satir. Det finns mer bakom den något kitschiga premissen och Lowes manus och regi ger exempel på en unik röst som jag vill höra mer från. Lowe lyckas skapa osäkerhet med sitt manus och framförallt mot slutet blir publiken dragna vid näsan. Det är inte vad du tror, helt enkelt.

Lowe spelar också huvudrollen och birollskaraktärerna får egentligen inte särskilt mycket att göra. Det här är först och främst en one woman show och Lowe fullständigt krossar det. Det enda lilla jag har att invända emot är att hon ibland inte riktigt hittar rätt ton mellan de olika scenerna och berättandet kan då och då bli något splittrat. För er som vill se en smart svart komedi med både hjärta och hjärna. Visa den inte för eventuella gravida partners bara!

Betyg: 4 murder bumps av 5 möjliga

Regi: Amanda Kernell

Manus: Amanda Kernell

Medverkande: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj-Doris Rimpi mfl.

Produktionsbolag: Nordisk Film Production Sverige AB/Bautafilm

År: 2016

Längd: 110 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5287168/

14-åriga Elle-Maja växer upp i en renskötarfamilj i Lappland på 1930-talet. Som samiskt barn går hon på en internatskola för just samer där hon fascineras av livet bortom fjället. Ett besök av rasbiologiforskare från Uppsala blir startskottet för att drömmen om ett liv söderut ska sätta igång för Elle-Maja på allvar. Samer får dock inte studera vidare och Elle-Maja funderar på en radikal lösning.

Behandlingen av samerna är ett av Sveriges mörkaste kapitel. Systematisk rasism och nedvärderande av ett lands urinnevånare är något vi sett exempel på i en mängd filmer, men jag kan inte minnas att jag sett det lika bra från mitt eget hemland förr. Bara det gör Sameblod till en nyttig historielektion som borde ses av alla. Det hjälper ju dessutom till att det är en mycket bra film också.

Amanda Kernells regi fullkomligen lyser och hon visar med sin långfilmsdebut att hon absolut är ett namn att räkna med. Framförallt imponerar skådespelarregin och ögat för det svenska landskapet som vi ofta inte ser hur vackert det egentligen är. Manuset lyckas koka ner en väldigt omfattande historia till en personlig berättelse som väcker känslor samtidigt som den sätter fingret på samernas situation under 30-talet. Stort plus att många scener är på samiska, vilket man inte hör talas tillräckligt ofta i media.

Lene Cecilia Sparrok är den stora stjärnan i ensemblen. Förvisso har hon enligt biografin på Wikipedia erfarenhet av teater sedan innan, men att detta är hennes första filmroll är inget annat än fantastiskt. Sparrok lyckas förmedla väldigt mycket med väldigt lite dialog. Istället är det mimik och kroppspråk som är hennes stora uttrycksmedel och Kernell fångar detta perfekt. Det är helt enkelt ett jäkla bra team det där, Kernell och Sparrok.

Sameblod väcker hopp om svensk film. De senaste åren har, utöver diverse alltför marginaliserade independentfilmer, varit ganska fattiga på bra svensk film och våra nordiska grannar, i synnherhet Danmark, har sprungit cirklar kring oss. Med Sameblod har Amanda Kernell skapat en drabbande historia med ett viktigt budskap. Se den.

Betyg: 4+ jojkar av 5 möjliga

Regi: Philippe Falardeau

Manus: Jeff Feuerzeig/Jerry Stahl/Liev Schreiber/Michael Cristofer

Medverkande: Liev Schreiber, Elisabeth Moss, Naomi Watts mfl.

Produktionsbolag: Campbell Grobman Films/Jeff Rice Films/Mike Tollin Productions

År: 2016

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1610525/

Efter att Muhammad Ali hade besegrat George Foreman i den klassiska matchen "The Rumble In The Jungle" ville hans promotor, Don King, spela på svart mot vit-tematiken han upplevde skulle generera ännu större intresse i Alis nästa match. Den ende vite boxaren som var rankad på topp 10-listan var Chuck "The Bleeder" Wepner, en kille vars största kännetecken var att han kunde ta emot kopiösa mängder stryk men ändå vinna matcher. Alla trodde att matchen skulle vara över innan den började, men Chuck hade andra planer...

Jag har ofta undrat varför det inte kommit någon ordentligt gjord film om Chuck Wepner. Föga förvånande var det Wepner som var Sylvester Stallones inspirationskälla när han skrev Rocky (1976). Han försökte till och med få med Wepner i uppföljaren, men det är där som Wepners liv verkligen blev som Rockys - bara värre.

Wepners historia är en klassisk fall from grace-saga, där en man går på myten om sig själv och sätter krokben för alla sina chanser. Liev Schreiber gör en jättebra huvudroll där han inte bara lagt sig till med dialekt utan även förvandlat sig fysiskt så att jag inte kände igen honom först. Han pendlar hela tiden mellan att vara totalt övertygad om sin egen storhet för att i nästa sekund tvivla på sig själv. Det är ett mycket drabbande porträtt av en man som fått smaka på vad finrummet kan erbjuda för att sedan bli utestängd från det samma.  Schreiber har också god draghjälp av flertalet riktigt duktiga skådespelare, exempelvis Naomi Watts och Ron Pearlman. 

The Bleeder (omdöpt till Chuck på vissa marknader) är en film för alla som gillar boxning, men fungerar även som en fin karaktärsstudie av Wepners uppgång och fall. Det är tråkigt att den försvunnit lite i distributionen. Så värst många bra boxningsfilmer kommer det inte och framförallt inte biografier om riktiga boxare med mycket dramatiska levnadsöden. Om jag säger att filmen börjar med Wepner i ringen mot en björn (ja...) förstår ni hur lågt han hade sjunkit till sist. Mycket välspelat och sevärt.

Betyg: 4 riktiga Rockys av 5 möjliga