Regi: Shane Black

Manus: Fred Dekker & Shane Black

Skådespelare: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Davis Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 107 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3829266/

Någonstans i Mexico går ett fritagningsförsök av fångar hos en kartell väldigt fel när ett rymdskepp kraschlandar i skogen. Krypskytten Quinn överlever den efterföljande eldstriden med skeppets pilot, men plockas snabbt in av militärpolis när han försöker ta sig hem obemärkt. Quinn får snart veta att en till av utomjordingarna finns i ett hemligt militärlabb - och militären behöver hans expertis. Utan mycket till val får Quinn och ett gäng andra "oönskade" inom armén stå i vetenskapsmännens tjänst. De borde ha kommit ihåg en bra tumregel - nobody ties the Predator to a table...

Predator (1987) var en av de där filmerna som bara kunde gjorts på 80-talet. Totalt fullpumpad med machismo, inoljade muskler och pojkar med stora vapen är den fortfarande en fröjd för ett barn av nämnda årtionde. Om vi ska vara ärliga har det inte kommit någon riktigt bra film i franchisen sedan den första heller. Uppföljarna (och de där missriktade versusfilmerna mot Xenomorphs...) höll varken samma klass eller tangerade originalet i underhållningsvärde. Shane Black lyckas dock ta rovdjuret ur 80-talet och göra det hotfullt igen.

Ja, The Predator är en särdeles dum film, men den är dum på rätt sätt. Det är för det första äntligen ett nytt bloddrypande kapitel i en franchise som blivit allt tamare för varje film. I Blacks händer bjuds vi på förstklassigt underhållningsvåld där man inte sparat på den röda färgen. För det andra lyckas Black få med det som gjorde den första filmen så pass underhållande - samspelet mellan soldaterna. Det kanske verkar som en enkel sak, men att skriva rolig dialog till en actionfilm som hela tiden ligger på gränsen till att vara småstötande kräver sin författare. The Predator innehåller bland annat det mest brutala skämt jag hört den här sidan Bill Hicks. Ni kommer veta när ni hör det.

Skådespelarmässigt är väl inte The Predator något att skriva hem om, men manuset är överraskande smart... för att vara så dumt. Det här är helt enkelt en stänga-av-hjärnan-och-ät-din-vikt-i-popcorn-film som det inte kommer alltför många av nuförtiden. Det är en relik från en svunnen tid uppolerad till 2018 och med lika delar praktiska effekter som CG. Fans av franchisen kommer inte bli besvikna. Om ni uppskattar fiktiva blodbad kommer ni andra inte heller bli det.

Betyg: 4 kicks to the jaw av 5 möjliga

Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (baserat på Shirley Jacksons roman)

Medverkande: Michiel Huisman, Carla Gugino, Oliver Jackson-Cohen mfl.

Produktionsbolag: Amblin Television/Paramount Television

År: 2018

Längd:  cirka 600 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6763664/

Familjen Crain har aldrig kunnat lägga vad som hände i Hill House bakom sig. Efter att ha renoverat och sålt ett antal hus genom åren fanns det någonting i Hill House som inte ville att de skulle ge sig av. När, Olivia, mamman i familjen, begick självmord och pappa Hugh av någon anledning flydde hals över huvud med sina barn mitt i natten blev det början på familjens totala sönderfall. Många år senare kastar Hill House fortfarande en skugga över familjemedlemmarna och det står snart klart att huset inte är klart med dem än.

Jag hörde en massa bra om den här serien, men jag avfärdade den som ännu en "oj-något-smäller-i-natten-nej-nej-spöken-historia". Det är en genre det verkligen går tio på dussinet av och även om jag gillar en bra spökhistoria är det just det - de är sällan bra. Vad Mike Flanagan har gjort med Shirley Jacksons skräckklassiker till roman är dock något jag inte tidigare sett som tv-serie - en stark karaktärsdriven historia där skräckelementen ligger mer som komplement till en berättelse om en familj i sönderfall än att vara huvudsaken. Paradoxalt gör det också att The Haunting Of Hill House blir mycket mer skrämmande än 90% av resten i genren.

Flanagan lyckas verkligen få mig att bry mig om de här karaktärerna - på olika sätt. Det finns vissa karaktärer här jag älskar att hata och andra som jag mest bara vill ta hand om. Framförallt är de felbara och har inte en typisk Hollywood-försoningskurva i sina berättelser. De snubblar, faller tillbaka i destruktiva mönster och känns framförallt levande. De flesta skådespelarna är också helt fantastiska i sina roller, men det är troligen Carla Gugino och Oliver Jackson-Cohen som familjens matriark respektive den heroinberoende yngste sonen, Luke, som skiner mest.

Det är helt klart att Flanagan är ett namn att räkna med framöver. Han har redan visat framfötterna i genren och knuten till filmatiseringen av Stephen Kings Doctor Sleep (2013) som planeras komma ut om två år. Han besitter redan kunskapen att få ut det bästa och det mesta från sina skådespelare och med sitt öga för det absurda och surrealistiska i skräcken har han också hittat en egen röst. Det enda jag har att anmärka på är att slutet drar lite väl mot pekoral när resten av serien varit brutal i sin ärlighet och nakenhet. Hypen är dock på riktigt och känner du för en skräckserie där karaktärerna faktiskt går att engagera sig i annat än som vandrande blodpåsar är The Haunting Of Hill House det bästa du kan se just nu.

Betyg: 4+ hungriga hus av 5 möjliga

Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Bill Everett (head writer)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322312/

Mot alla odds har Matt Murdock överlevt efter slutstriden i The Defenders (2017). Det är dock en mycket skadad Murdock som flyter i land på Hudsonflodens strand. För att återfå sin styrka tar han sin tillflykt till det av kyrkan drivna barnhem han växte upp i efter att hans far mördats. Samtidigt planerar Wilson Fisk att bli fri från fängelset genom att ge FBI tips om var de kan hitta allsköns brottslingar. Men Fisk har som bekant inte ett altruistiskt ben i kroppen och med en skadad Murdock är frågan vem som kan stoppa honom?

Tredje säsongen av Daredevil visar återigen att det här är Netflix flaggskepp när det kommer till sina serier baserade på Marvelhjältar. Nu när både Luke Cage och Iron Fist enligt rapporter har gått till de sälla jaktmarkerna behöver Netflix verkligen en hit med en ny Marvelsäsong. Säsong tre av Daredevil kanske inte är riktigt en succé utan förbehåll, men den är bättre än merparten av Netflix Marvelserier.

De bra sakerna först. Vincent D'Onofrio är tillbaka i en större biroll som Wilson "Kingpin" Fisk och är helt fantastisk i rollen. D'Onofrios spel som alltigenom lugn och beräknande gör att hans explosioner av våldsverkan blir desto kraftfullare. Han har en närvaro och en röst som verkligen genomsyrar varje scen med respekt. Han verkar dessutom ännu lite större till växten än sist vi såg honom, vilket bara förhöjer bilden av honom.

Även nykomlingen Wilson Bethel är mycket bra i rollen som den psykiskt labile FBI-agenten Dex - en karaktär som alla seriediggare direkt känner igen som Bullseye. I jämförelse med Colin Farrells porträtt av samma karaktär i Daredevil anno 2003 spelar Bethel i en helt annan liga. Han tar en karaktär som enkelt kan göras skrattretande och gör honom rent ut sagt jävligt läskig! Kanske bäst av allt när det gäller skådespelet (annat än att trion med Charlie Cox, Deborah Ann Woll och Elden Henson levererar i huvudrollerna) är dock att vi äntligen slipper Elodie Yungs extremt dryga porträtt av Elektra. Tack för den byggnaden i huvudet, manusförfattarna!

Manuset, till stor mån baserat på den ypperliga storylinen Born Again, blandar och ger. Säsongens första halva lider av tempoproblem och ett stort fokus på katolskt botgörelsesnack som blir något enahanda i längden. Andra halvan är mycket bättre med en sårbar och mer mänsklig Murdock som går sitt livs största fajt med Bullseye. Actionscenerna är bra och fortfarande väldigt brutala. Som kampsportare är jag alltid glad när serieskapare gör sin hemläxa och Murdocks kombination av thaiboxning, jujutsu och gammal hederlig street fighting är fortfarande bland det bästa i genren. Jag hade önskat att man tog ut svängarna en smula mer med manuset och då i fallet med Karen Page, men det är ändå ett gediget berättande som tyvärr lider en smula av ett betydande problem - för lite Daredevil. Ja, kriminalhistorian är intressant, välspelad och välskriven, men ibland glömmer jag bort att det är en Marvelserie jag tittar på.

Daredevil säsong 3 är absolut inte den bästa med The Devil of Hell's Kitchen, men den springer ändå cirklar kring det mesta som Netflix Marvel-licenser har erbjudit de senaste åren. Good show!

Betyg: 4 fula Fiskar av 5 möjliga

Regi: Gus Van Sant

Manus: Gus Van Sant (baserat på John Callahans roman)

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Anonymous Content/Big Indie Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 114 min

Land: Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6288124/

John Callahan bryr sig inte om särskilt mycket i livet förutom att dricka. På väg till en fest är han inblandad i en allvarlig bilolycka och blir förlamad från midjan och nedåt. Det är inte direkt ett uppvaknande för John som tänker fortsätta med sitt destruktiva leverne. Räddningen blir en karismatisk sponsor hos AA, en nyvunnen kärlek och framförallt att John upptäcker att han har en talang för att teckna provokativa skämtteckningar.

Gus Van Sant är en av de där regissörerna och manusförfattarna som ligger precis, precis utanför det allra högsta toppskikten i Hollywood. Anledningen är troligen att han ofta väljer den här typen av historier - biografier av personer som en annan regissör skulle gjort väldigt tillrättalagda. Van Sant vägrar kategoriskt göra detta och levererar med Don't Worry ännu en film som känns i maggropen.

Storheten här ligger i hur Van Sant berättar om beroende och psykisk ohälsa. Det finns alltid en fara med att berättelser av den här typen blir väldigt korrekta och inte skildrar de riktigt mörka stunderna. Samtidigt finns det en fara att de inte heller ser det absurdistiskt roliga med vår egen dödlighet och hur vi hanterar den. Van Sant gör båda sakerna här och har mycket god hjälp av Joaquin Phoenix i huvudrollen och Jonah Hill i en av filmens större biroller. Att Phoenix är en fantastisk skådespelare kan inte ha undgått någon, men Hill går verkligen från klarhet till klarhet i sin karriär. Don't Worry är ytterligare ett bevis för detta.

Med fin skådespelarregi och ett väl avvägt manus som berättar en lika viktig som engagerande historia har jag väldigt lite att klaga på när det kommer till den här filmen. Framförallt tacklar den det stora problemet jag alltid sett med AA - att kapitulera till en högre makt. Detta är traditionellt Gud, men Don't Worry vidgar begreppet på ett fascinerande sätt vilket gör att man kan sätta in i princip vad som helst i rollen som "högre makt". Det handlar mer om ett mindset än religiös uppenbarelse och det är något jag kan relatera till mycket enklare. Snyggt!

För alla som gillar svart komik och biografier kan jag rekommendera Don't Worry, He Won't Get Far On Foot varmt. Ännu en hit från Van Sant.

Betyg: 4+ rullstolsracers av 5 möjliga

FFF Dag 9: Komplicerat brödraskap, cybernetik och punk i skogen

Efter en sisådär dag 8 var det fullt ös framåt igen under dag 9. Kvällens filmer visade återigen att Australien kan vara ett av de mest underskattade filmländerna i världen. Både Brother's Nest (2018) och Upgrade (2018) bjöd på australiensisk briljans samtidigt som amerikanska The Ranger (2018) måhända låg snäppet under de förstnämnda, men bjöd ändå på underhållning klart över medel.

Terry och Jeff är på väg att begå ett allvarligt brott i sitt gamla föräldrahem. Huset och marken kommer med stor sannolikhet säljas av deras styvfar efter att deras cancersjuka mor går bort. Bröderna planerar att döda sin styvfar, men det här med mord är inte alldeles enkelt. Hur gör man för att inte åka fast? Jeff har en massa idéer och planer, men Terry är lite mer tveksam. Båda är dock helt på klara med att resten av livet i fängelse inte vore särskilt kul.

Brother's Nest var en sådan film jag gick in i med i princip ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag visste var att den skulle involvera städning av mattor och hazmat suits. Ibland är det det bästa sättet och framförallt med en film som Brother's Nest som ständigt överraskar. Manuset är väldigt, väldigt mörkt, men lyckas ändå berätta en historia med lika mycket svart komik som drama. Framförallt är det Clayton Jacobson (även regi) som stjäl varenda scen i rollen som den äldre brodern Jeff. Ständigt självförhärligande och med noll och ingen insikt över sitt beteende är han lika komisk som obehaglig, inte minst i sitt sätt att rationalisera allt han gör. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller Brother's Nest är att jag gärna skulle sett den ta allt ett steg längre. När man har en såhär pass bra och rolig premiss är det alltid en balansgång, men mer galghumor är alltid att föredra i min bok. Betyg: 4+ family shit av 5 möjliga.

Temat med behovet att ta saker ett steg längre gick i viss mån igen i Upgrade. I en nära framtid står världen inför en revolution när det gäller cybernetik. En briljant forskare har tillverkat en prototyp av ett programmerbart chip kallat STEM. När Grey Trace blir totalförlamad efter ett överfall där hans flickvän dessutom mördades erbjuds han att testa chipet. Efter att ha återfått kontrollen över sin kropp bestämmer sig Grey för att hitta männen som mördade hans flickvän. Det är då STEM ger sig tillkänna i hans huvud som en separat intelligens...

Upgrade är festivalens hitintills enda renodlade science fiction-film och även en av programmets höjdpunkter. Det här är balls-to-the-wall-action med en mängd science fiction-troper som i sammanhanget känns ganska fräscha. Framförallt påminner den mig om 90-talets sci-fi-rullar som jag ideligen hyrde från byns videobutik. Det är på ytan smart underhållning men med plot holes man hade kunnat köra en tank genom. Det spelar inte så stor roll. Upgrade är själva definitionen av en "ball rulle" och för alla som vill sätta hjärnan i friläge ett tag är det en riktig höjdare. Det enda jag kan anmärka på är att jag gärna även här sett att filmen tog det några snäpp längre. I det här fallet är det dock inte lika tydligt som i föregående film. Betyg: 5 autistiska robotintelligenser av 5 möjliga.

Kvällens sista film var den amerikanska slashern The Ranger. En grupp ungdomar på flykt undan lagen tar sin tillflykt till en nationalpark där en av dem växte upp. Vad ingen av dem vet är att mannen som vaktar nationalparken har mycket strikta regler om skogens besökare. 

Även om The Ranger inte ens hamnar på top-50-listan över slashers jag sett (jag har förvisso sett en massa, massa slashers) är den en riktigt underhållande pastisch på allt som jag älskar med genren. Ungdomarna är till största del utbytbar kanonmat för filmens lysande skurk, men spelet mellan just The Ranger och gruppens kvinnliga ledargestalt Chelsea (Chloe Levine) är det viktigaste för att få filmen att flyta bra. Det samspelet fungerar också väldigt bra, i synnerhet från The Ranger själv (Jeremy Holm). Kombinera detta med ett punksoundtrack som slår i maggropen och du får en väldigt underhållande, om än mycket kort (77 minuter) slasher. Med ytterligare speltid och mer utveckling hade det kunnat bli ännu bättre, men för fans av genren är det här ändå guld. Betyg: 3+ skogsvaktare med temperament av 5 möjliga.

Idag och ikväll avslutar jag festivalen med att se Tigers Are Not Afraid hemma innan jag unnar mig indonesisk kampsportswestern i Buffalo Boys 17:00 och prisceremoni med tillhörande film i form av The Witch Part 1: The Subversion. Festligheterna avslutas på Kino med Puppet Master: The Littlest Reich som jag recenserade för några veckor sedan.

FFF 2018 Dag 6: Olyckliga familjer och splittrade identiteter  

Leo Tolstoj öppnar sin Anna Karenina med att konstatera att alla lyckliga familjer liknar varandra, men att varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt. Det är en sentes jag skriver under på och inte minst när det kommer till filmens värld. Jag hade sett båda filmerna som visades under festivalens sjätte dag och ägnade tiden åt att se om valda delar av dessa. Båda filmerna, tysk-israeliska Family (2017) och amerikanska CAM (2018), visade prov på Tolstojs gamla devis, fast från helt olika utgångspunkter.

Family börjar med hur Lily knackar på mitt i natten hos sin psykolog eftersom hon är i akut behov av att prata. Psykologen är inte hemma, men hennes dotter Talia släpper motvilligt in henne. Lily börjar berätta en fruktansvärd historia om hur hon under kvällen haft ihjäl sin familj. Frågan är bara varför?

Veronica Kedar levererar ett rejält slag i magen med Family. Från start till slut får vi följa en från början till synes tämligen normal (om än komplicerad) familjedynamik som rasar samman totalt framför våra ögon. Det är enkelt att peka på vad konsekvenserna av deras problem är, men det är desto svårare att djuploda varifrån de kommer. Kedar rör sig skickligt med karaktärspsykologi och i sina bästa stunder påminner det här inte så lite om något som Ibsen hade kunnat skriva. Även om Family ibland kan ha ett bildspråk som kanske mer pekar på scenuppförande än film finns här också skicklig klippning och ett bra användande av både musik och ljud. Filmens kanske främsta förtjänst är dock Kadar själv i huvudrollen som Lily. Det här är ett riktigt tungt auteurverk som rör sig i det mänskliga psykets dunklaste vrår och ständigt överraskar. En fantastisk film. Betyg: 5 nervsammanbrott av 5 möjliga.

CAM handlar om den aspirerande cam-flickan (usch, hemskt ord, men var tvungen att översätta det) Alice. Alice är framgångsrik nog att kunna försörja sig på vad hon gör, men vill högre upp i hierarkin på den tjänst hon använder sig av. Konkurrensen är dock mördande och när Alices konto blir hackat är det början på en serie mycket märkliga händelser.

CAM lyckas ta en film som handlar om caming och i princip inte visa någon naken hud. Det är ganska exceptionellt i sig självt. Det är också det enda som jag riktigt stör mig på med den här filmen. Det märks att den är amerikansk med andra ord. Våld är okej, nakna bröst är farligt för moralen. Hur som helst, det handlar i mångt om mycket om moral och moraliserande i CAM. Alice porträtteras som en seriös och företagssam ung kvinna som insett att för att komma långt i vilken värld det än gäller så måste man också jobba för det. Hon äger sin sexualitet och lyckas försörja sig på vad hon gör. Gott så. Samtidigt ger CAM mer nyanserade porträtt av vad familjemedlemmarna tycker om vad Alice gör. Extra uppfriskande är att filmens twist inte heller tar moralismen som sin tillflykt utan handlar mer om vår identitet/identiteter på nätet. I mångt om mycket påmindes jag om animeklassikerna Perfect Blue (1997) gällande filmens lek med identiteter och kändisskap. Det är ingen dålig jämförelse.

Madeline Brewer är bra i huvudrollen och visar prov på hur hon kan spela olika versioner av en och samma karaktär. Vad jag hade önskat mig mer av skulle vara en mer extrem skillnad mellan karaktärer och beteende än den vi presenteras för. Som jag inledningsvis skrev spelar också bristen på nakenhet roll här. Det finns många olika sätt att använda sig av detta på, men eftersom Alice som karaktär är både utelämnad och utelämnande borde man ha använt sig av detta mer. Det kanske låter märkligt, men bristen på naken hud i en film med den här tematiken gör att jag bitvis inte riktigt kan ta den på allvar. Det känns som en version av arbetet som är mer klinisk och sanerad än vad den egentligen än. För en film som porträtterar sexarbetare som kraftfulla och driftiga individer har CAM  alltså ibland en viss irriterande puritansk ådra. Detta till trots är CAM en bra film som har många förtjänster. Det är bara irriterande att tänka på att man hade kunnat få upp den ytterligare ett snäpp om man hade vågat desto mer. Betyg: 4 egna värsta fiender av 5 möjliga.

Ikväll missar jag dessvärre The Wind klockan 21:00. Livet satte krokben. Jäkla liv.

FFF 2018 Dag 4: Elaka dvärgar och tonårsvånda

Festivalens fjärde dag bjöd på den nya satsningen på barn- och familjepublik i och med den på Mejeriet anordnade barndagen. Även om jag har barnasinnet kvar fick jag tyvärr skippa denna då dagen också bjöd på den enda kollisionen i årets program jag kunnat hitta. Istället blev det den absurdistiska Killing God (2017) som fick öppna dagen för min del.

Carlos och Ana har hyrt ett litet hus i de spanska bergen för att fira nyår tillsammans med Carlos far och bror. Stämningen är inte direkt på topp eftersom Carlos precis kommit på Ana med att ha fått ett lite väl kärvänligt sms från sin chef. Dessutom har brodern blivit dumpad av sin flickvän för en 18-årig grabbhalva och pappsen är övertygad om att han snart ska dö av hjärtattack. Det verkar ändå bli ett någorlunda lugnt firande tills de plötsligt får besök av en liten mystisk man som hävdar att han är Gud. Han har ett uppdrag åt dem - när solen går upp kommer han ha ihjäl hela mänskligheten förutom två personer och han vill att sällskapet ska välja vilka som får överleva.

Jag hade höga förhoppningar på Killing God efter att ha sett hur bra den går i hemlandet Spanien och att den till och med omnämns som nominerad till Spaniens motsvarighet till Oscarsgalan. Det är stort för en genrefilm som tacklar ett i Spanien fortfarande väldigt känsligt ämne. Caye Casas och Albert Pintó har tidigare gjort kortfilmen RIP (2017) tillsammans och var redan då ett par att hålla ögonen på. Med Killing God tar de en liknande absurdistisk väg och kryddar den med fantastisk produktionsdesign och riktigt bra skådespel - inte minst från Gud själv, Emilio Gavira. Gavira må vara liten till växten men visar prov på stor skådespelartalang här. Hans mimik säljer varenda scen han är med i. Manuset, hur märklig premissen än må vara, ställer också intressanta frågor om vad man skulle göra om man faktiskt stod öga mot öga med Gud. För övrigt kan jag rapportera att Gud (det vill säga Gavira) är ateist. Det är kul bara det. Betyg: 4 skratt som landar dig i helvetet av 5 möjliga.

Efter vad som skulle visa sig vara en passande sushi-måltid (den som vet, den vet) begav jag mig tillbaka till bion för det schweiziska coming-of-age-dramat Blue My Mind (2017). Nyinflyttade Mia försöker passa in bland de andra skoleleverna bäst hon kan. Hon finner sig snabbt i skolans tuffa tjejgäng som gör allt annat än att hänga på lektionerna. Snart börjar dock saker hända med Mia som hon inte kan förklara. Det verkar som hennes kropp genomgår förändringar som är mycket mer omfattande än hos de andra tonåringarna...

Wow! Ibland ställs ens förutfattade meningar så på huvudet att man får titta efter att man inte brutit något! Blue My Mind börjar som en förvisso ganska konventionell men välspelad tonårsskildring, men blir snart mycket mer än så. Jag vill inte avslöja vad förändringarna Mia genomgår resulterar i (även om detta blir ganska uppenbart om du ser filmen), men det här är en genremix som verkligen lyckas få med det bästa av alla sina influenser. Först och främst tänker jag på den realistiska tonårsfilmen Thirteen (2003) som sömlöst kombineras med något av Cronenberg. Just det sömlösa berättandet görs på ett sätt som jag absolut inte är van vid att se när det gäller genre-mashups.

Lisa Brülmann (både manus och regi) berättar uppväxtskildringsdelarna med en perfekt avvägning som sällan eller aldrig slår över. Det finns egentligen bara en scen som jag hade lite problem med med tanke på vad som kommit innan, men det är på intet sätt något som stör helhetsintrycket. Med mycket fin skådespelarregi av hela ensemblen, men i synnerhet Luna Wedler i huvudrollen, är Blue My Mind årets första femma och ett riktigt fynd i alla kategorier! Betyg: 5 inte ens kortison hjälper mot det där... av 5 möjliga.

Mer coming-of-age, men av det desto våldsammare slaget, blev det i kvällens sista film, japanska Liverleaf (2018). Baserad på Rensuke Oshikiris manga med samma namn handlar Liverleaf om hur mobbningen av högstadieeleven Haruka Nozaki går alldeles för långt. I en skola på väg att läggas ner är det ingen som riktigt bryr sig om att Nozaki blir plågad, och när hennes familj blir innebrända inser hon att den enda som faktiskt tänker göra något åt saken är hon själv.

Om än kanske 20 minuter för lång visar Liverleaf återigen att japanerna är svårslagna när det kommer till hämndberättelser. Just den här berättelsen slår extra hårt mot mig eftersom jag till vardags jobbar som lärare. Eisuke Naitous filmer har ofta rört sig just i skolmiljö med Sensei wo ryuozan saseru-kai (2011, fritt översatt till "Let's give the teacher a miscarriage") som främsta exempel. Liverleaf visar på hur ett samhälle i upplösning och föräldrar utan kontroll kan ge upphov till allsköns hemskheter. Det är sisådär 1000 gånger värre än något jag själv har varit med om som lärare, men visst känner jag igen mig. Det här är skol- och lärarvardag draget till sin spets. Anna Yamada gör otroligt bra från sig i huvudrollen och även resten av ungdomsskådespelarna är bra, i synnerhet Rena Outsuka som skolans andra mobboffer, Rumi.

Ja, det är en överdriven version av mobbningsproblematik och ja, den är något för lång, men Liverleaf levererar några riktiga slag i magen och släpper inte taget om tittaren förrän det shakespearianska slutet. Rekommenderas varmt för den med stark mage då det, som vanligt när det gäller japanska våldsskildringar, inte sparas på varken rödfärg eller läbbiga praktiska effekter. Betyg: 4+ det som göms i snö av 5 möjliga.

Ikväll tar jag mig en titt på brasilianska fantasydramat Sultry klockan 17:00 och följer upp detta med surrealistiskt mysterium i Gutland 19:00 och thailändsk skräck i The Promise 21:15.

FFF 2018 Dag 3: Sekter, demoner och monster, oh my!

Varje år lyckas jag ha åtminstone en dag av egentligen på tok för mycket sittande i en biofåtölj. Missförstå mig inte, jag älskar det jag gör, men efter fyra filmer (rekordet är sex biofilmer på en dag) börjar hjärnan bli lite mos. Festivalens första lördag blev årets galenskapsdag med tre långfilmer och ett kortfilmspaket. Det visade sig också vara den hitintills mest intressanta festivaldagen med råge. Fattas bara när titeln på första filmen var Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (2018)

Claire och Phil är nyinflyttade i Los Angeles där de genom något mirakel lyckats hitta en fin och billig lägenhet med bra läge. De blir snart varse om varför lägenheten är så billig när en man hoppar in genom fönstret, vrålar "DO YOU YIELD?!" och fortsätter med att ta livet av sig i deras badkar. Detta är ingen isolerad händelse utan parets lägenhet visar sig vara den plats där sektledaren Storsh till sist fick upplysning... och tog livet av sig i badkaret. Nu vill hans anhängare följa efter sin läromästare till Clarie och Phils förtvivlan.

Det är väldigt lätt att tycka om Seven Stages. När en komedi har kopplingar till både Community (2009 - 2015) och Rick & Morty (2013) i och med Dan Harmons medverkan vet man var man har humorn. När det dessutom är den väldigt underskattade Kate Miccuci som spelar den kvinnliga huvudrollen är det ytterligare upplagt för något riktigt bra. Det är tyvärr inte en perfekt film. Framförallt verkar det ibland som konceptet är starkare än manuset i sig och filmen hade kunnat tajtats till lite i berättandet. Den har dock en del att säga mellan sina sjok med svart komedi. Seven Stages kan ses som en parodi på alla självhjälpgurus och märkliga sekter som det finns just i det stora landet i väst i allmänhet och Los Angeles-området i synnerhet. Samtidigt visar den på att alla idéer som sekten har knappast är helt uppe i det blå och hur enkelt det är att som sökande halka in på fel bananskal (om det nu finns ett rätt bananskal). För diggare av svart och absurd komedi kan Seven Stages rekommenderas varmt. Betyg: 4 heliga badkar av 5 möjliga.

Efter en kort paus var det dags för kortfilmspaketet med de nominerade till Mélièspriset. I år var sex filmer från fem länder nominerade. Spanien hade som vanligt en stark representation. Detta år var Bailaora (2018) och Madres de Luna (2017) landets bidrag. Den förstnämnda låter oss följa en grupp soldater i ett krigshärjat landskap. När de kommer till en liten bergsby där alla innevånarna är döda upptäcker de att något trots allt har överlevt i kyrkan. Det kanske ser ut som en flicka, men frågan är vad det egentligen är... och om de har gått i en fälla eller inte? Bailaora är min favorit av de nominerade kortfilmerna just på grund av att den har allt jag letar efter i en kortfilm. Den är kärnfull, bygger upp en fantastisk stämning och vågar experimentera tekniskt samtidigt som den berättar en väl sammanhållen historia. Att den dessutom gör det utan dialog är imponerande.

Tyvärr tror jag att Spaniens andra bidrag ligger bra till för priset. Madres de Luna utgår från ett ofött barns funderingar över mäns våld mot kvinnor och hur det har varit nära att bli fött av en rad olika mödrar som råkat illa ut. Det här är givetvis ett viktigt ämne, men att ta de allra mest typiska exempel man kan komma på för att skildra historien förminskar den snarare än att göra den starkare. När hela historien för övrigt berättas av världens mest sävliga spädbarnsröst ville jag mest krypa ur skinnet. Tillrättalagt och högtravande på samma gång.

Utöver Spaniens bidrag återfanns nominerade från Sverige, Irland, Slovenien och Storbritannien. Den svenska The Shadows Await (2018) handlar om hur Andrea försöker hjälpa sin vän Talih undan deportation från Sverige. Tillsammans har barnen ritat en serietidning om superhjälten Skuggan, men frågan är om deras barnatro på Skuggan kan hjälpa dem? Tyvärr hade The Shadows Await nackdelen att visas sist i paketet. Med tanke på den tunga tematiken hos de flesta nominerade filmerna hade jag svårt att sätta mig in i ännu en känslomässig berg- och dalbana. Jag vet således inte riktigt vad jag tycker om den här kortfilmen. Jag skulle tippa på någonstans i mittenskiktet eftersom om den hade varit lysande hade den gripit tag i mig ändå och om den varit usel hade jag gått ut från salongen arg.

Mittenskiktet är också där vi återfinner den brittiska The Sound (2018) och den slovenska Apoptosis (2017) - två science fiction-filmer med väldigt olika stil. Den förstnämnda är en lågmäld skildring av hur en tonårig flicka försöker ta reda på sanningen bakom det ljud som plågar hennes mor men som ingen annan kan höra. Konceptet är starkare än genomförandet och framförallt den pålagda berättarrösten irriterar mer än den förhöjer.

Apoptosis är en pastisch på alla dystopiska visioner om hur framtiden styrs med järnhand av ett stort företag. Det finns ingen originalitet att tala om här och när filmen dessutom citerar en av 1970-talets mest berömda science fiction-filmer (vilken jag inte ska avslöja) som slutkläm ville jag mest sucka. Även den irländska Metal Health (2018) rör sig i bekanta science fiction-kretsar, men gör det på ett betydligt bättre sätt. Jag vill inte avslöja något om handlingen eftersom det är väldigt enkelt att räkna ut vad som kommer hända med hjälp av en synopsis, men filmen i sig hamnar klart över medel.

Tyska Luz (2018) var en av de filmer jag sett fram emot mest på festivalen, inte minst med tanke på att detta troligtvis är det mest hyllade examensarbete som kommit ut på ett bra tag. Luz tar sin början med att taxichauffören Luz träffar en gammal klasskamrat, Nora, hon hade på en katolsk flickskola i Chile. Vad som sedan händer är öppet för diskussion, men Luz vän uppger att chauffören kastat sig ur bilen i farten. Tillsammans med en psykolog försöker hon och Luz bringa klarhet i vad som egentligen hände.

Luz lider tyvärr lite av filmskolesjukan i och med att den har en bra idé som sakta men säkert dras ut och urvattnas. Det hade blivit en lysande (no pun intended) kortfilm, men Tilman Singers manus vill gärna stanna kvar lite för länge på vissa ställen. Det gör att berättandet i sig blir lidande och jag skulle vilja gå in med klippsaxen både här och där. Däremot innehåller Singers manus och regi också emellanåt total briljans, snyggt foto och en lysande ljuddesign. Han har också stor hjälp av Luana Velis i huvudrollen som med sitt uttrycksfulla spel lyckas bära filmen tillsammans med en lika bra Jan Bluthardt i rollen som psykologen Rossini. Det är ojämnt och opolerat men samtidigt väldigt intressant. Håll ögonen på Singer i framtiden med andra ord! Betyg: 3+ chilenska flickskolemardrömmar av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med den taiwanesiska monsterfilmen Mon mon mon Monsters(2017). Shu-wei Lin står anklagad för att ha stulit klasskassan och blir, trots bevis, tvingad att utföra samhällstjänst tillsammans med de elever som han vet faktiskt stod för brottet. Samhällstjänsten består i att dela ut mat i ett fruktansvärt nedgånget hyreshus med åldringar. Under en nattlig stöldräd mot en av lägenheterna blir gruppen attackerad av vad som tycks vara ett monster. När de lyckas fånga det har de ovetandes satt igång ett händelseförlopp som ingen i skolan kommer glömma...

När eftertexterna till Mon mon mon Monsters rullade var både mitt och min stolsgrannes omdöme något i stil med "Eh, ja, jo, såatte, den var ju... bra? Kanske? Jo, jag gillar den? Eller?". Det här är genreblandning på hög nivå och är lika delar ett drama om intolerans och mobbning som det är en monsterfilm. Släng med lite lyteskomik på köpet och du har något som är tämligen unikt. Filmen pendlar hela tiden mellan att vara djupt obehaglig i sina tortyrliknande scener av monstret till att bjuda på stereotypiskt överspel som man ofta ser i filmer med asiatiska tonåringar i huvudrollerna. På sina ställen något för långdragen, men har också några av de bästa scener jag sett på festivalen hitintills, däribland en mycket stark slutscen. En mycket märklig film som jag inte tror kommer lämna någon oberörd. Betyg: 4- kreativa tandläkarbesök av 5 möjliga.

Idag ser jag en dödsgud i Killing God klockan 15:00, lunchar och tar schweiziska Blue My Mind i farten klockan 19:00 innan jag avslutar med att titta på japanska våldsamheter i Liverleaf från soffan.