Scream (1996) definierade den senare halvan av 1990-talet. Jag var redan inne på detta i min recension av nämnda film, men nu när jag sett de fyra filmerna igen är jag helt bombsäker - det finns ingen annan film som summerar åren 1996 - 2000 på samma sätt som Scream. Det är ett faktum på ont och gott, men jag förstår hur den första filmen kunde bli en så pass stor succé som den blev. Dessvärre har filmernas extrema 90-talscentrering (även om två av filmerna kom på 2000-talet) också daterat de delar som inte är direkt relaterade till historien på ett sätt som 80-talets slasherrullar inte lider av.

Hjältinnan i franchisen, Sidney Prescott, går fyra ronder mot maskerade mördare samtidigt som hon och hennes omgivning gör filmreferenser till höger och vänster. Igenkänningsfaktorn i referenserna är hög och Williamson ska ha beröm för att inte alltid välja de mest uppenbara beröringspunkterna. Problemet är att det som kändes smart och fräscht i första filmen blir gammalt och utslitet per definition i de senare delarna. Hela poängen med Scream var att leka med genrekonventioner och det var något som första filmen gjorde jäkligt bra! När de största genrekonventionerna är avklarade blir filmerna dock alltmer standardiserade och formelmässiga - något som alla ironiska ordvitsar i världen inte kan råda bot på.

Som ren underhållning är franchisen ofta ganska bra, men som ni märker har jag problem med att den hela tiden ska se sig själv som smartare än sitt källmaterial. Neve Campbell må ha huvudrollen i serien men för mig har det alltid varit David Arquettes klantige polis med ett hjärta av guld som varit höjdpunkten bland karaktärerna. Likaså är filmerna sprängfyllda med roliga cameos och bra musik. Exempelvis vet jag inte om jag hört så här mycket Nick Cave i en filmserie tidigare. Problemet med franchisen är att dess delar är bättre än dess helhet; mer så än någon annan serie jag recenserat hitintills. Det ger ett intressant dilemma som kvantifierbara betyg inte kan svara på. Ta därför seriens plats i listan med en nypa salt. Nåväl, nästa franchise: The Amityville Horror

Recenserande filmer i serien:

Scream (1996) - 4 Republicalåtar jag hade glömt av 5 möjliga

Scream 2 (1997) - 3 riktigt löjliga slut av 5 möjliga

Scream 3 (2000) - 2- mest ett gnyende och inte ett skrik av 5 möjliga

Scream 4 (2011) - 2 spökmasker som borde få vila i frid nu av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,75 (avrundat till 2,8)

Klara franchises:

1. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

2. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

3. Scream - 2,8

4. The Omen - 2,6

5. Friday The 13th - 2,3

6. Saw - 2,1

Regi: Wes Craven

Manus: Kevin Williamson

Medverkande: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Produktionsbolag: Corvus Corax Productions/Outerbanks Entertainment/The Weinstein Company

År: 2011

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1262416/

Tio år efter händelserna i Scream 3 återvänder Sidney till Woodsboro för att promota sin självbiografi. Dewey, nu sheriff i staden, kallas till platsen för Sidneys boksignering när ett hot riktas mot henne. Det verkar som någon väntat på att Sidney ska komma hem...

I en tid av reboots, remakes och annat re, re, re var det kanske inte så konstigt att Wes Craven och Kevin Williamson valde att återvända till Scream. Mycket riktigt dröjer det inte heller länge innan vi får de nya "skräckreglerna" som gäller vid en reboot presenterade för oss. Så långt allt väl, men vad Craven och Williamson gjorde med den första filmen i serien var att analysera ett fenomen som var på väg att dö ut - den renodlade slasherfilmen. I Scream 4 är vi fortfarande uppe i vågen av remakes som varit lata manusförfattares bröd och vatten de senaste åren. Därför är det också svårt för Williamson att komma med roliga och intressanta observationer om trenden i fråga då det helt enkelt inte finns någon distans att tala om. Vad vi istället får är ännu en film i Scream-franchisen och inte så mycket mer än det. Här finns inte originalets stilbildande manus utan snarare mer av det vanliga.

De återvändande skådespelarna verkar åtminstone ha kul, även om Neve Campbell inte har åldrats med stil. Det märks att hon främst gjort skräp de senaste tio åren och att hennes skådespelartalang har blivit lidande för det. Framförallt levererar hon sina repliker med antingen över- eller underspel. Lika illa är det inte med Courtney Cox och David Arquette, även om de inte heller verkar har så god kemi längre (kanske inte så konstigt då paret låg i skilsmässa under inspelningen).

Scream 4 är en film som försöker vara smartare än vad den är, men som inte har något nytt att komma med. Jag vet att Williamson kan skriva spännande och smarta manus. Försöket att väva in modern teknik i storyn är bra, inte minst med tanke på att originalfilmen byggde på mobiltelefonens ständigt ökande popularitet och spridning under mitten på 1990-talet. Jag önskar att Williamson hade fokuserat mer på den här aspekten i sitt manus. Som det är nu är både Williamsons berättande och filmen i stort väldigt avslagen utan att för den sakens skull vara usel. Funkar för stunden, inget speciellt.

Betyg: 2 spökmasker som borde få vila i frid nu av 5 möjliga

Regi: Jeff Nichols

Manus: Jeff Nichols

Medverkande: Michael Shannon, Jessica Chastain, Shea Whigham mfl.

Produktionsbolag: Strange Matter Films

År: 2011

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1675192/

Curtis plågas av mardrömmar med apokalyptiska förtecken. Rädd för att han har drabbats av samma paranoida schizofreni som hans mor har kämpar han både mot mardrömmarna och för att hålla ihop sin familj. Samtidigt kan Curtis inte släppa varningarna han upplever han fått utan börjar bygga ut skyddsrummet i trädgården - något som sätter allt större press, såväl ekonomisk som känslomässig, på familjen.

Take Shelter gick mig ganska obemärkt förbi, trots hyllningarna i Cannes och irritationen på diverse nätforum över att den inte fick några Oscarsnomineringar. Det var egentligen inte förrän Michael Tappers recension i Sydsvenskan som jag kopplade att det här kanske var något jag inte borde missa. Take Shelter är också i sina bästa stunder en väldigt mäktig och skrämmande film, men det finns tyvärr också partier i den som gör berättandet omständigt.

Skådespelarmässigt är filmen en fullpoängare. Nichols favoritskådis, Michael Shannon, gör en fantastisk rolltolkning av arbetarklasshjälten som inte vill medge för sig själv eller andra att något kanske är fel med honom. Shannons spel är lågmält, eftertänksamt och framförallt väldigt intensivt i de stunder det behöver vara det. Denna variation gör att jag som tittare aldrig riktigt visste var jag hade Curtis. I en film om mental hälsa, paranoia och liknande är detta en väldigt bra sak. Jessica Chastain är även hon bra i rollen som Curtis fru, hemmakerskan som försöker hålla ihop familjen till varje pris. Chastain går verkligen från klarhet till klarhet och hennes roll i den här filmen är bara ytterligare en anledning att hålla ögonen på henne.

Nichols regi är oklanderlig. Jag har gillat det jag sett av honom tidigare, men det här är ytterligare ett snäpp högre på skalan. Framförallt kan han konststycket att jobba med små medel, såväl skådespelarmässigt som berättartekniskt, och jag längtar redan efter att se hans senaste rulle, Mud (2012). Manuset är också det bra, men här finns det tyvärr lite skavanker som skulle kunna slätas ut. Mot mitten av filmen dras tempot ner till nästan stillastående i vissa scener. Om jag hade varit överdrivet generös hade jag kanske kunnat argumentera för att dessa scener är så långdragna som de är för att dra in tittaren i Curtis känslotillstånd, men nej, Take Shelter är en film som skulle behöva tajtas till. Det är också därför den, trots mycket goda idéer och lysande skådespelarinsatser inte räcker ända fram till en fullpoängare. Men håll ögonen på Nichols! Han kommer bli en av vår tids stora regissörer!

Betyg: 4 nu kan jag ASL-tecknet för "storm" och... inget mer av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: Dan O'Bannon

Medverkande: Sigourney Weaver, Tom Skerritt, Harry Dean Stanton mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox & Brandywine Productions

År: 1979

Längd: 117 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078748/

Fraktskeppet Nostromo är på väg hem till Jorden när skeppets dator plötsligt väcker besättningen mitt ute i ingenstans. Datorn visar sig ha plockat upp ett nödanrop från en närbelägen planet. Motvilligt beger sig besättningen ut för att ta reda på vad anropet rör sig om, men inget hade kunnat förbereda dem för vad de kommer hitta...

Efter besvikelsen som var Prometheus (2012) har de gamla filmerna i Alien-franchisen naturligtvis dykt upp i samtal jag haft de senaste veckorna. I princip samtliga mina vänner hävdar att den första filmen är den bästa medan jag styvnackat har hållt fast vid min åsikt att originalet inte kan slå Aliens (1986) på fingrarna. Gårdagens titt på den förstnämnda ändrade inte min åsikt.

Missförstå mig inte, Alien är en jäkla bra film, men jag kan se fler uppenbara problem med den än vad jag kan med uppföljaren. Stämningen, specialeffekterna, scenografin och produktionsdesignen är fantastiskt bra redan i film nummer ett, men manuset har sina irriterande luckor. Jag såg den omklippta director's cut-versionen igår som intressant nog är en minut kortare än originalet. Ridley Scott öppnar filmen med att säga att detta är hans definitiva version efter att ha sett sitt verk otaliga gånger under årens lopp. Gott så, men de stora manusluckorna är ändå inte tätade. Det jag irriterar mig mest på är det ologiska tidshoppet efter chestburstern (den där mysiga saken i John Hurts mage för en som inte pratar nörd) till att besättningen ger sig på jakt efter varelsen. Logiken säger att det måste ha gått åtminstone fem eller sex timmar mellan de två scenerna, men det finns inget i manus eller regi som indikerar detta. Det kanske verkar som en småsak, men faktum är att Scotts regi och O'Bannons manus har de här luckorna ganska ofta. Resultatet blir en ibland ganska dåligt sammanhållen historia.

Utöver problemen med manus och i viss mån regi är Alien dock fortfarande en fröjd att se. Sigourney Weaver, inte riktigt så badass som i de senare filmerna men tuff ändå, fick ett välförtjänt genombrott i sin roll som Ripley och de andra skådespelarna gör även de mycket väl ifrån sig. Det enda irritationsmomentet är Veronica Cartwright som den extremt gnälliga Lambert. Hon gör inte dåligt ifrån sig på något sätt, men hennes karaktär är helt enkelt för irriterande skriven för mitt tycke. Vidare är H.R Gigers tidigare nämnda design något att dö för. Det har sagt i fler recensioner än jag kan räkna att Gigers design först och främst bygger på hotfull sexualitet, men jag tror det är därför den också fungerar så bra fortfarande. Förvriden kroppsuppfattning och sexualitet som bakgrundstema går att finna i skräckberättelser så långt tillbaka som till antiken och det är något som aldrig kommer sluta skrämma. Faktum är att Gigers design var sexualiserad till den milda grad att filmteamet fick göra konstanta ändringar för att kunna få igenom den med tanke på censuren.

Alien är, trots sin betydelse för filmhistorien och mytbildningen kring filmen, inte en perfekt rulle. De tidigare nämnda manus- och regiproblemen gör att den inte får högsta betyg. Om den fortfarande är sevärd? Damn straight!

Betyg: 4+ perversa schweizare med märkliga mardrömmar av 5 möjliga

Regi: Bobcat Goldthwait

Manus: Bobcat Goldthwait

Medverkande: Joel Murray, Tara Lynn Barr, Mackenzie Brooke Smith mfl.

Produktionsbolag: Darko Entertainment

År: 2011

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1912398/

Frånskilde Frank lever ett liv med ständigt återkommande migrän, högljudda grannar och hämndfantasier riktade mot en värld som han upplever belönar dumhet, ytlighet och attacker mot samhällets svaga. När han dessutom inom loppet av några dagar får sparken från sitt jobb, en cancerdiagnos och meddelandet att hans exfru tänker gifta om sig bestämmer sig Frank för att ta sitt liv - men inte förrän han åtminstone tagit död på den mest irriterande realitystjärna han känner till. Under sitt uppdrag träffar Frank den 17-åriga Roxy som övertygar honom att det här med att skjuta människor som inte förtjänar luften de andas är bra mycket roligare än att skjuta sig själv...

Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen. Den bisarra kombinationen av Bobcat Goldthwait, mest känd som "Zed" från Police Academy-serien (1984 - 1994), samhällskritik och action gjorde mig dock nyfiken. God Bless America går i samma fotspår som exempelvis Natural Born Killers (1994), men uppdaterar sina tematiska grepp för att passa medielandskapet som vuxit fram sedan dess. Trots ganska typiska stilgrepp ( exempelvis känns klassisk musik och actionscener som det är gjort till döds) lyckas Goldthwait få fram sitt budskap på ett väldigt tilltalande och tydligt sätt. I motsats till Mickey och Mallory i tidigare nämnda Natural Born Killers finns här ingen direkt kritik riktad mot media utan mer mot zeitgeisten i allmänhet. Eller som Frank frågar en reporter från en illa maskerad parodi på Fox News innan han skjuter honom: "Why do you have to be so mean all the time?"

Goldthwait är uppfriskande förbannad över vad han upplever som samhällets brist på substans, vänlighet och vanlig hyfs. Det är klart att vi inte kan agera som Frank gör, men Goldthwait visar på hur program som exempelvis American Idol (här kallat American Superstarz) förminskar och fördummar tittaren till att skratta åt människor som gör bort sig. Jag är inte bättre själv, jag har skrattat åt människor som gör bort sig på Idol, men Goldthwait sätter saker och ting i ett lite bredare perspektiv som vissa kanske skulle kalla pretentiöst, men som jag kallar rättfärdig indignation:

"It's not nice to laugh at someone who's not all there. It's the same type of freak-show distraction that comes along every time a mighty empire starts collapsing. 'American Superstarz' is the new colosseum and I won't participate in watching a show where the weak are torn apart every week for our entertainment."

Rent tekniskt är God Bless America en väldigt snygg film utan att för den sakens skull överdriva med "coola" effekter. Skådespelarna, i synnerhet Tara Lynne Barr som Roxy, gör samtliga mycket bra ifrån sig och Goldthwaits regi ligger också på plussidan. Den enda anledningen till att den här filmen inte får högsta betyg är manuset. Det har riktigt bra och rolig dialog och god karaktärsutveckling, men tempot saktar ner lite väl mycket i mitten. Filmen hade gärna kunnat skära bort cirka tio minuter och bara vunnit på det. Men, om du vill se något tankeväckande med snygg produktion och bra skådespelarinsatser rekommenderar jag den här filmen varmt. Filmen är dock inte för alla då den på sina ställen är väldigt våldsam. 

Betyg: 4+ indignerade medelålderskrisande män av 5 möjliga

Regi: Adam Deyoe

Manus: Adam Deyoe/Joshua Klausner/Loren Semmens

Medverkande: James C. Burns, Scott Peat, Marissa Merrill mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2012

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650042/

Efter zombieapokalypsen (va? igen?) flyr Elvis och Tweeter till en ö utanför Florida där det ryktas att ett antal överlevande har byggt ett läger. De båda blir dock snart varse om att allt inte riktigt står rätt till på ön heller och att den inte precis är zombiefri...

Ännu en onsdag, ännu en zombieapokalyps. Det här är, trots den slitna premissen och den låga budgeten, inte så illa som jag befarade. Ett forum jag hänger på sålde in filmen som en blandning mellan valfri zombierulle och Battle Royale (2000). Jag vet inte riktigt var den sistnämnda filmen kommer in i handlingen (båda utspelar sig på en ö?) men Dead Season vet åtminstone vad den vill vara; zombiesplatterkul utan några vidare förvecklingar. Och splatter lyckas den med. Det här är riktigt rödfärgat och slafsigt mest hela tiden och därför en fröjd för genrefantasten i mig.

Skådespelarna sköter sig okej, regin är okej, allt är okej utom klippningen och i viss mån musiken. Klippningen missar i kontinuitet ganska ofta och musiken är bara... opassande på sina ställen. Men den här rullen lyckas underhålla och förgylla en sömnig kväll utan att för den saken skull vara något speciellt. En brukssplatterrulle om jag någonsin sett en. Gott så.

Betyg: 2 goda jerkybitar av 5 möjliga

Regi: Dwight H. Little

Manus: Alan B. McElroy

Medverkande: Brandon Lee, Powers Boothe, Nick Mancuso mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1992

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0105219/

Jake försöker pussla ihop sitt liv efter han blev vittne till hur hans far dog i kravallerna på Himmelska fridens torg. Händelsen har gjort honom bitter och totalt ointresserad av politik. När Jake trots allt blir inlurad på ett studentmöte om den politiska situationen i Kina blir han vittne till hur en eftersökt heroinsmugglare skjuter ihjäl en konkurrent. Nu är Jake ett jagat villebråd, både av knarkkungen och av polisen som vill att han ska vittna mot den förra.

Rapid Fire är en film som summerar den tidiga 90-talsactionfilmen på ett fantastiskt sätt. Vi har alla beståndsdelar för en riktigt "ball rulle" (icke att förväxlas med en "bra rulle"). Vi har en knarkkung av asiatisk härkomst som en av huvudskurkarna. Fem år tidigare hade karaktären kommit från Latin- eller Sydamerika. Vidare har vi ylande elgitarrer och saxofoner i soundtracket, alla typecastade snubbar från åren runt 1990 (Dustin Nguyen, någon?) och en papperstunn story som ursäkt för att sparka röv. Det roliga med den här typen av filmer är att många ändå producerades av större studios, i detta fallet 20th Century Fox, så actionscenerna brukar inte sakna budget precis.

Det här är riktigt hjärndött, men befriande så. Brandon Lee gör sin enda större roll innan hans alldeles för tidiga död under inspelningen av The Crow (1994) och gör helt okej ifrån sig. Till skillnad från sin ikon till far kunde Brandon åtminstone skådespela lite. Han gör riktigt bra ifrån sig i ovanstående film, men här har han kanske inte världens bästa manus att luta sig mot. Powers Boothe, sorgligt bortglömd idag, gör också en typisk roll men med mycket hjärta. Actionscenerna är oftast riktigt bra och med en koreografi som amerikansk kampsportsfilm sällan brukar ha. Den påminner bra mycket mer om genrefilmerna från Hong Kong än jämförbara amerikanska filmer.

För dig som vill ha en kul stund i soffan utan att behöva tänka för mycket är det här en liten guldklimp. Att den är så uselt skriven att den blir ofrivilligt rolig är också ett plus.

Betyg: 3- maffiastereotyper av 5 möjliga

Regi: Xavier Gens

Manus: Karl Mueller & Eron Sheean

Medverkande: Lauren German, Michael Biehn, Milo Ventimiglia mfl.

Produktionsbolag: Instinctive Film/Preferred Content/BR Group mfl.

År: 2011

Längd: 112 min

Land: USA/Kanada/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1535616/

När New York utsätts för en kärnvapenattack lyckas några personer fly ner i hyreshusets skyddsrum. Medan de överlevande försöker ta reda på vad som pågår ovan jord börjar spänningar inom gruppen snart ta sig uttryck. Frågan är om de kan överleva varandra länge nog att ta sig ut från skyddsrummet?

The Divide har en bra grundidé, så mycket ger jag den. Gruppdynamik och vad som får den att ticka är både jäkligt intressant och skrämmande. Ett av ämnena jag lär ut i mitt jobb är dessutom Organisation och ledarskap - vilken film skulle passa mig bättre? Tyvärr faller The Divide platt och kan inte ta sig upp.

Efter den inledande kvarten, som är riktigt bra, börjar dumheterna. En grupp löses inte upp så här snabbt, inte ens under så pass stressande förhållanden som detta. Grupparketyperna är enkla att identifiera. Vi har den motvillige ledaren som leder med en puckad auktoritär stil som man vet från början kommer få honom i trubbel. Vidare har vi killen som inte kan hantera press, den "snälle" snubben, hysterikan och de två fullblodspsykopaterna. Som huvudperson får vi världens mest karaktärslösa kvinna som inte kan agera på egen hand överhuvudtaget. När hon slutligen faktiskt gör något är det så meningslöst egocentriskt att jag jag kollade hur lång tid på filmen det var kvar och om jag skulle orka det sista.

Medan manuset är skit är skådespelarna för det mesta helt okej. Jag gillar både Michael Biehn och Milo Ventimiglia och de gör vad de kan för att rädda den här travestin. Xavier Gens gör vad han kan med regin men det här är ett på tok för dumt manus att göra något vettigt med. The Divide är på tok för långsam och märkligt nog (för att utspela sig på samma plats 95 % av filmen) för spretig. Jag måste hitta nya forum att hänga på för filmtips...

Betyg: 1 gäspning av 5 möjliga