Inlägg publicerade under kategorin Film/TV
Regi: Frant Gwo
Manus: Gong Geer/Junce Ye/Yan Dongxu mfl (baserat på Cixin Lius roman)
Medverkande: Jing Wu, Chuxiao Qu, Guangjie Li mfl.
Produktionsbolag: Alibaba Pictures/Beijing Culture/Tencent Pictures mfl.
År: 2019
Längd: 125 min
Land: Kina
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7605074/
När solen börjar sin process mot att bli ett svart hål tvingas mänskligheten lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och arbeta tillsammans för att evakuera solsystemet. Lösningen blir att flytta planeten i sig själv mot Alpha Centauri. När Liu, en av de boende i de underjordiska städer som håller befolkningen vid liv, beger sig ut på den frusna jordytan blir han en del av en händelseprocess som riskerar hela uppdraget.
Okej, okej, premissen för The Wandering Earth är lika dum som den är cool. Tydligen går boken igenom varför de inte byggde enorma rymdskepp istället för att flytta jorden självt, men denna förklaring nådde tydligen inte de sex (!) manusförfattarna. Nåja, den minst sagt tveksamma vetenskapen till trots är det visuella resultatet av jorden som rymdskepp riktigt häftig. Tyvärr är också det visuella The Wandering Earths enda riktiga behållning.
Skådespelarmässigt funkar det okej. Det finns varken någon som utmärker sig eller gör bort sig utan det rullar på utan något större motstånd. Den tidigare nämnda visuella aspekten är bra med en version av jorden som vi inte sett tidigare och snillrika tekniska landvinningar i allt från transporter till de underjordiska städerna.
Denna goodwill räcker dock bara de första 20 minuterna. Sen inser man att det inte finns ett riktigt manus. Eller snarare för många kockar. Tydligen skrev teamet ett manus som var fruktansvärt långt som sen fick brytas ner i delar. Det märks. Vissa scener som man kan läsa beskrivningar av online skulle gett mycket välbehövlig kontext till varför karaktärer agerar som de gör i olika situationer. Den svulstiga historien gör också att karaktärerna i sig försvinner från historien och blir mest place holders.
Det är klart, man ska inte överanalysera vad som i grund och botten är en katastroffilm satt i rymden, men när det tydligen fanns en brunn att ösa ur gällande manuset måste man ifrågasätta prioriteringarna filmen gör. The Wandering Earth är Kinas första storbudget-sci-fi och är en kuriositet av det faktumet. De har dock lång väg att vandra innan de kan mäta sig med väst eller för den sakens skull grannländerna Sydkorea och Japan.
Betyg: 2- elaka Jupiters av 5 möjliga
Vi lär oss mycket den här veckan. Exempelvis är det okej om din väpnare tappar bort ditt svärd eftersom Excalibur ändå ligger och skräpar. Dessutom kan du rida på dimma om du bara är tillräckligt kåt! Vi kämpar med uttal av diverse namn, Ulf får prata om Patrick Stewart (och blir stoppad i tid) och alla är rörande överens om att Merlin är en riktig skitstövel!
Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead
Manus: Justin Benson
Medverkande: Anthony Mackie, Jamie Dornan, Katie Aselton mfl.
Produktionsbolag: Patriot Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Love & Death Productions
År: 2019
Längd: 102 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9016974/
Steve och Dennis arbetar som ambulanssjukvårdare i New Orleans och börjar stöta på märkliga överdoser av en ny designerdrog kallad Synchronic. Saker och ting har få eller inga logiska förklaringar till ställena de kallas till. Varför har en pundare ett guldmynt från 1721 skräpandes på golvet? Varför sitter de en sabel intryckt i väggen? Steve får dock annat att tänka på när han diagnosticeras med en inoperabel hjärntumör. En kväll testar han Synchronic och mysteriet börjar få sin förklaring...
Justin Benson och Aaron Moorehead gör mig lite knäpp. Efter sina filmer Spring (2014) och The Endless (2017) lämnades jag båda gångerna med känslan att det här är nästan, nästan riktigt bra, men faller precis på mållinjen. Efter Synchronic hade jag tyvärr exakt samma känsla.
Benson & Moorehead är alltså inte dåliga filmskapare på något sätt, men saknar det där lilla extra som förhöjer deras ofta väldigt goda idéer till något riktigt minnesvärt. Grundpremissen bakom Synchronic är det inget fel på och påminner mig om något som Philip K. Dick hade kunnat skriva under sina drogdrivna senare karriär. Det som stör är att de hade kunnat göra så mycket mer med den. Bensons manus är tämligen tudelat med en dramadel och en science fiction- och/eller skräckdel. Bitarna passar inte riktigt ihop även om båda är bra i sig.
Anthony Mackie gör en bra huvudroll som Steve. Han har ofta varit med i storfilmer där han fått spela andrafiol (eller i MCU typ femtondefiol) och visar här att han även kan bära en film. Intressant nog finns det en koppling mellan Mackie och vad Benson & Mooreheads karriär tar dem härnäst. Någon på Marvel såg den här filmen och polarna har plockats upp till att bli tv-regissörer för just Marvel. Förhoppningsvis kan de genom vidare samarbete med de stora gossarna på Disney får den där lilla udden som just nu saknas i deras filmskapande. Jag håller i alla fall ögonen öppna.
Betyg: 3 nästan-nästan-nästan... igen av 5 möjliga
Alla mår dåligt! Jaaaa! Kanske den mest deprimerande filmen vi haft i Film till fikat, men Matti gör sitt bästa för att mildra feel bad-känslorna med tal om "knaaaak" och "könssex". Ulf planerar på en karriär som kylskåpsoperatör och alla hänförs av Ellen Burstyn i hennes livs roll. Och kom ihåg, ända mot ända kan ingenting hända... förutom i den här filmen.
Regi: Lee Isaac Chung
Manus: Lee Isaac Chung
Medverkande: Steven Yeun, Yeri Han, Youn Yuh-jung mfl.
Produktionsbolag: Plan B Entertainment
År: 2020
Längd: 115 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10633456/
Jacob och Monica flyttar med sina två barn för att prova lyckan som bönder i Arkansas. Monica är redan från början tveksam över flytten och det blir inte bättre när hon inser att de ska bo i en trailer medan Jacob försöker få fart på odlingarna. För att hjälpa henne med barnen ber de Monicas mor, Soonja, flytta in. Speciellt sonen, David, utvecklar snart en speciell vänskap med Soonja - trots att hon inte är någon riktig farmor i hans ögon.
Alltså, 2020 fortsätter att hemsöka oss från filmvärlden. Först hade vi den halvt deprimerande Nomadland (2020) och nu har vi ytterligare en slags deprimerande take på den amerikanska drömmen i Minari. Är det något jag inte behöver nu är det mer socialrealism, men jag måste medge att Minari funkar lite bättre än Nomadland av flera olika anledningar.
Framförallt är det det vackra fotots förtjänst. Färgerna från den amerikanska landsbygden formligen hoppar av skärmen och kameraarbetet är utsökt. Det faktum att filmen är gjord på koreanska och skildrar en koreansk nybyggarfamilj (som vi i ärlighetens namn får kalla dem) ger också en extra dimension. Det är en lågmäld krock mellan det koreanska och det amerikanska, utan invandringskildringars ofta ganska svartvita vi-mot-dem-tematik.
Alla skådespelare i filmen är bra, men den som är helt klart bäst är Youn Yuh-jung som den väldigt frispråkiga farmodern Soonja. Stort plus blir det även för Will Patton i en fin biroll. Även regin är bra, men sen var det det där med manuset. Lee Isaac Chungs manus är uppriktigt sagt tämligen tråkigt. Minari är en film som har alla beståndsdelar som en bra film ska ha, men manuset drar ut i det oändliga utan någon sann riktning.
Ja, det här ska vara karaktärsdrivet, men det är väldigt sällan som saker och ting i berättelsen faktiskt får konsekvenser. De konsekvenser de dock får är främst deprimerande sådana och trots det hopp som slutet skildrar kände jag mest att jag inte var upplagd för mer misär. Om jag ser om den om några år kanske jag tycker bättre om den än vad jag nu gjorde, men Minari är en film som märkligt nog lyckas vara mindre än sina mycket fina beståndsdelar.
Betyg: 3 still needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga
Mänskligheten är as. Det visste vi. De är ännu större as när de vill när de omges av stora räkor. What?! Ja, det är District 9 det handlar om. Det blir mörkt med aborter, apartheid och säkert något annat på "A". Det är ändå okej, eftersom Matti kan vara en Pokemon.
Regi: Chloé Zhao
Manus: Chloé Zhao (baserat på Jessica Bruders bok)
Medverkande: Frances McDormand, Gay DeForest, Patricia Grier mfl.
Produktionsbolag: Cor Cordium Productions/Hear/Say Productions/Highwayman Films
År: 2020
Längd: 108 min
Land: USA/Tyskland
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9770150/
Efter finanskrisen 2008 drar Fern runt på USA:s vägar och tar de ströjobb hon kan få. Tillsammans med andra i samma situation bildas en slags gemenskap och familjekänsla i de husbilsparker som uppstår där jobb finns. Vi får följa Fern under ett antal år på hennes färder genom ett land långt ifrån de rika förorterna och storstäderna.
Jag vet inte. Nomadland har hyllats av allt och alla för sitt karaktärsporträtt av Fern, och ja,Frances McDormand är som vanligt lysande, men det här är inte en lysande film. McDormand bär det bristfälliga narrativet på sina axlar i 108 minuter och skådespelarregin är väldigt bra av Chloé Zhao. Vad Zhao däremot inte lyckats med är manuset.
Manuset till Nomadland är baserat på en reportagebok med samma namn och det märks att förlagan är dokumentär. Livet är inte så dramatiskt som det är på film (oftast), men för att få en intressant och lyckad karaktärsresa måste du ha någon form av mål, mening eller förklaring till varför de agerar som de gör. Zhao ger Fern en motivation till sina handlingar, men väntar med denna tills det bara är cirka tio minuter kvar. Om denna scen hade lagts i början, eller till och med mitten, av filmen hade den blivit sju resor bättre. Det hade gett Ferns agerande kontext som vi nu mest får försöka gissa oss till.
Det mesta andra i filmen är dock bra, från McDormands magiska skådespel till det finstämda ljudspåret och vackra foto över det amerikanska hjärtlandet. Med manusets felsteg blir det dock aldrig mer än "bra". Zhaos vilja att skildra nomadlivet som en slags lite mer positiv take på Vredens druvor är beundransvärd, men behöver mycket mer kontext och motivation för att fungera fullt ut. Synd på en enastående prestation av McDormand som mycket väl kan vinna henne sin tredje Oscar.
Betyg: 3 needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga
Vi behöver snart ha en intervention för Linda eftersom hon under veckans avsnitt blir Skyddsombud-Linda. Det är klart, buddy cop-filmer från 80-talet var nog inte säkra för någon - karaktärer som skådespelare! Matti kämpar vidare med sin Sylvester Stallone och det går... sådär. Alla är dock överens om att Teri Hatcher aldrig varit snyggare och att det här är bra skit.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|