Regi: Patty Jenkins

Manus: Patty Jenkins/Geoff Johns/Dave Callaham

Medverkande: Gal Gadot, Chris Pine, Kristen Wiig mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Comics/Warner Bros. mfl.

År: 2020

Längd: 151 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7126948/

Drygt 70 år efter att Diana Prince först tog steget ut i människornas värld arbetar hon på Smithsonian som arkeologiexpert. Hon är dock väldigt ensam. Det ändras när en mystisk artefakt som tycks bevilja önskningar, hur långsökta de än är, kommer till museumet. Dianas sedan länge döde pojkvän, Steve, landar mer eller mindre välbehållen (om än i någon annans kropp...) i Washington 1984. Allt är dock inte odelat positivt. När en aspirerande oljemagnat får tag i artefakten sätter han igång en händelsekedja som kan hota hela världen...

Wonder Woman (2017) var den hitintills enda riktigt bra filmen i DC-verse. Den hade hjärta och hjärna (åtminstone fram tills sista kvarten) och var Gal Gadots riktiga genombrott. Därför hade jag ganska höga förväntningar på Patty Jenkins uppföljare. Eftersom det här är 2020 och vi inte kan ha bra saker det här skitåret kom dock dessa förväntningar på skam tämligen omgående.

WW84 är en jäkla tågolycka till film. Det finns inget snällare sätt att säga det på. Gal Gadot gör vad hon kan i rollen som Diana "Wonder Woman" Prince och får backning av en alltid lika älskvärd Chris Pine. Där tar dock berömmet för skådespelet slut. Resterande cast är skrattretande usel. Kristen Wiig är aldrig bra. Seriöst, hon är aldrig bra. Visst, hennes stand-up är helt okej, men som skådespelare är hon så tråkig att klockorna stannar. Wiig kommer dock undan jumboplatsen i WW84. Den innehas istället av en konstant överspelande Pedro Pascal som är så usel att jag var tvungen att pausa filmen några minuter för att frustskratta åt hans rolltolkning... och det var inte för att han var särskilt rolig direkt.

Jag hade till viss mån kunnat bortse från både Wiig och Pascal om inte manuset hade varit så in i helvete dåligt. Förra filmen skrevs av Allan Heinberg. Det betydde en röst, en vision och det syntes i den färdiga berättelsen. Det var inte ett komplext berättande direkt, men manuset gjorde precis vad det behövde ur narrativ synpunkt och hade flera fina karaktärsögonblick och interaktioner. WW84 skrevs av Jenkins, Geoff Johns och Dave Callaham. Resultatet är ett manus som kastar in för många karaktärer, är långdraget och ärligt talat tämligen tråkigt. Här finns vissa bra scener, ja, men helheten är en total soppa. Vad WW84 påminner mig mest om är en annan DC-film, Superman IV: The Quest For Peace (1987), och det är ingen jämförelse man vill få. Anledningen till att förlägga filmen till 1984 är också den mest krystade ni kan tänka er...

Patty Jenkins regi är bättre än manuset, men medan första filmen var en balansakt mellan action och karakärsarbete har hon mest pekorala såpoperascener att jobba med här. WW84 är en av årets största filmbesvikelser. Snälla, återanställ Heinberg till nästa film och låt Jenkins fokusera på regin.

Betyg: 1 och att inte använda temat mer än ni gör är fan oförlåligt av 5 möjliga

Linda har en av sina favoritfilmer i veckans avsnitt. Ulf är inte jätteimponerad och försöker bita sig i tungan för att inte väcka den finska som sover. Tur att Gustaf håller sig lite mer neutral! Och just det! God jul på er alla! Skitfinkultur och Film till fikat fortsätter som vanligt om några dagar. Hepp!

Alla talar finska! Eller nej, det är det bara Linda som gör, men vi har i alla fall sett en finsk film till fjärde advent. Ulf blir lovad en resa till Finland av Gustaf och Matti undrar varför ingen tänker på barnen?! Frågan är bara om Linda någonsin kan återvända till Finland efter det här avsnittet? Det kan bli som så att hon blir offrad av en kult då!

Och ja, jag vet att fjärde advent var igår, men ibland blir det sjukt mycket content på en och samma gång!

Regi: Thomas Vinterberg

Manus: Thomas Vinterberg & Tobias Lindholm

Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Maria Bonnevie mfl.

Produktionsbolag: Zentropa Entertainments/Film i Väst/Topkapi Films mfl.

År: 2020

Längd: 117 min

Land: Danmark/Sverige/Nederländerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10288566

Martin jobbar som gymnasielärare i historia men vantrivs med det mesta i livet. Han verkar helt enkelt ha gått in i ett tillstånd av att inte bry sig nämnvärt. När han och några arbetskamrater ska fira en kollegas 40-årsdag berättar denne om en psykologiteori om att människan i allmänhet mår bättre om hon håller en konstant låg nivå av berusning. Martin och hans tre kollegor tänker testa teorin, men det där med att vara konstant småberusad har sina tydliga baksidor också.

Thomas Vinterberg är en av de främsta nordiska regissörerna idag. Med sin knivskarpa syn på samhällets mörkare sidor och den inneboende absurditeten i dessa lyckas han gång efter en annan med att sätta fingret på det västerländska samhället i stort och det skandinaviska i synnerhet. Another Round är inget undantag. Vinterberg har arbetat med Mads Mikkelsen tidigare, bland annat i den ypperliga Jakten(2012), men fråga värt om han någonsin varit bättre än här? Om Vinterberg är en av de främsta nordiska regissörerna idag tror jag inte någon annan nordisk skådespelare kan slå Mikkelsen på fingrarna. Han är helt enkelt enastående! Det måste dock sägas att Mikkelsen har god draghjälp av resten av ensemblen, med bland andra återkommande Vinterberg-skådisen Thomas Bo Larsen i spetsen.

Det fina skådespelet hade inte varit mycket värt utan det manus som Vinterberg skrivit tillsammans med en annan av dansk films storheter, Tobias Lindholm. Historien är lika underhållande som den är plågsam. Att se dessa 40+-män gå all in i sitt experiment som vi vet kommer sluta illa är en slags meditation över den kommande katastrofen. Samtidigt är inte berättelsen svartvit. Ja, den är djupt kritisk till den danska dryckeskulturen, men samtidigt väljer Vinterberg och Lindholm att problematisera genom att visa på de positiva aspekterna av lätt fylla. För om vi ska vara ärliga är det givetvis så att det finns positiva effekter med ett alkoholrus också. Annars skulle vi inte fortsätta ägna oss åt det. Manuset visar på både korttids- som långtidseffekter och lämnar tittaren med flertalet öppna frågor om hur det egentligen kommer gå för karaktärerna.

Som ni märker tycker jag det här är fantastiskt bra! Vinterberg har slagit till igen och under det här skitåret kan vi behöva filmer som presenterar sanningar, med så väl vårtor som glorior. Se den. Det bästa som gjorts i vår del av världen i år.

Betyg: 5 etiskt tveksamma experiment av 5 möjliga

Ett gränsöverskridande samarbete mellan Film till fikat och Skräckfilmscirkeln. För några veckor sedan gästade vi grabbarna i cirkeln ifråga och pratade om Roger Cormans dinosaurepos Carnosaur. Den var... dålig. Det borde vi haft i åtanke när vi kollade in Carnosaur 2. Jag tänker inte se Carnosaur 3.

Matti har lite problem med fikat igen och Linda är faktiskt inte full, hon är bara finne. Detta och mycket mer blir det när vi för tredje advent tittar tillbaka på Futuramas julspecial från 1999. Och var för Guds skull inte elak, för då kommer Santa Claws och tar dig. Misstanke råder dock om att det kan vara ett alias för Mattis löpande katt!

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Medverkande: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Syncopy

År: 2020

Längd: 150 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6723592/

En man, endast känd som The Protagonist, hamnar efter en terrorattack mot en opera i Kiev på den hemliga gruppen Tenets radar. Som en av de som skulle frita gisslan har The Protagonist nämligen sett något han absolut inte skulle - hur en kula tycks ha färdats baklänges genom tid och rum. Snart får han veta att det pågår ett tidskrig. Någon från framtiden vill det förflutna illa och det är upp till The Protagonist att ta reda på vem det är.

Christopher Nolan måste ha någon som stoppar honom när han blir för mycket av sig själv. Tenet kan vara den mest Nolanska filmen någonsin och tyvärr sker det på bekostnad av karaktärsutveckling och manus. Missförstå mig inte - Tenet är sagolikt filmhantverk, men det är mer av en nöjespark än en film med narrativ struktur.

När Nolan slog igenom med Memento (2000) var den uppbrutna kronologin formen för att berätta en karaktärsdriven historia. När han gjorde Inception (2010) var leken med verklighet, tid och rum även det ett utforskande av vad det är att vara människa. Sen började det gå utför. Interstellar (2014) var inte en dålig film, men den var överdrivet långsam och karaktärerna kom i andra rummet. Nu har han gått full Nolan. Tenet är i princip bara koncept och endast en tunn fernissa av vad som skulle kallas för karaktärsutveckling sker. När huvudpersonen inte ens får ett namn utan kallas i manus för "The Protagonist" säger det mycket om hur stor roll karaktärerna spela i Tenet. 

Det som knäcker mig är att majoriteten av filmens delar är utsökta. Specialeffekter, skådespel (nåja, mer eller mindre), koncept och musik är alla lysande, även om konceptet till stora delar är lyft från Star Trek: Enterprise (2001 - 2005). Tidseffekterna är häpnadsväckande med vissa scener som utspelar sig i olika kronologi samtidigt. Att ens komma på tanken att göra det och genomförande i sig är riktigt häftigt. John David Washington gör en bra roll som The Protagonist och birollsskådespelarna sköter sig också riktigt fint med alla från Robert Pattinson till Elizabeth Debicki i högform. Men... sen var det det där med manuset.

Tenets manus vill inte berätta en historia lika mycket som det vill få tittaren att lägga pussel. Problemet är att alla svar ges ganska rakt fram och det finns inte mycket rum för tolkning, som i exempel tidigare nämnda Inception. Istället för att vara ett komplement till en karaktärsdriven historia, som en film av den här längden behöver vara för att funka, blir det själva huvudanledningen till manuset överhuvudtaget.

Det funkar inte. Jag bryr mig inte ett dugg om de här karaktärerna efter två och en halv timmes speltid. Om Nolan bara hade spenderat kanske 30 minuter mer av speltiden till att berätta för oss varför vi ska bry oss istället för att låta allt vila på en trött gammal motivation för att hindra domedagen hade Tenet kunnat bli en riktig klassiker. Nu är det en komplett Nolan-film. Never go full Nolan...

Betyg: 2 vackra men tomma filmer av 5 möjliga

Regi: David Fincher

Manus: Jack Fincher

Medverkande: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10618286/

Den gravt alkoholiserade manusförfattaren Herman "Mank" Mankiewicz har gjort sig ovän med allt och alla inom Hollywood för sin förmåga att säga sanningen när folk helst vill höra lögner. Han har en sista chans att göra något storartat när han får skriva manuset till Orson Welles filmdebut som regissör, Citizen Kane (1941). Frågan är bara om han kommer hinna i tid och om hans tidigare problematiska förhållande till många i Hollywood kommer sätta käppar i hjulen?

Passande nog släppte podden jag är med i, Film till fikat, ett avsnitt om David Finchers genombrottsfilm Seven (1995) igår. Där pratar vi bland annat om hur Fincher aldrig gjort en riktigt dålig film utan alltid är åtminstone bra och ibland mästerlig. Jag är glad att kunna rapportera att Fincher kan lägga ytterligare en lyckad produktion till sitt CV, men med en film som är väldigt annorlunda från det mesta han gjort tidigare.

Historien om Mank är inte för alla. Det är en film som jag tror först och främst kommer uppskattas av filmentusiaster och kommer ha det lite svårare att slå på bred front än Finchers tidigare rullar. Anledningen är att man bör känna till en hel del om Hollywoods 1930-tal för att uppskatta den här filmen fullt ut. Det är klart att den går att se som sin egen historia också, men Jack Finchers (Davids numera bortgångne far) manus har så många små och stora alluderingar till klassisk filmkonst att man bör göra sin läxa innan. Framförallt bör man se Citizen Kane och läsa lite om bakgrundshistorien till den filmen. Citizen Kane räknas som bekant ofta till den främsta filmen genom tiderna, och även om jag anser att det är den mest stilbildande filmen genom tiderna och kanske inte den bästa, bör du ha sett den ändå.

Nåväl, även om Mank inte är lättillgänglig alla gånger är det en sann tour de force när det kommer till skådespel. Gary Oldman gör i min mening sin bästa roll någonsin här. Han var fantastisk som Churchill i Darkest Hour (2017) men är ännu bättre här. Mank var en märklig man. Han verkar inte ha haft något filter överhuvudtaget och än mindre så när han drack... vilket han alltid gjorde. En betydande del av filmen spenderar Oldman i en säng där han återhämtar sig från en bilolycka samtidigt som han skriver sitt manus. Det är stort skådespel att från mer eller mindre stillasittande kunna uttrycka allt han gör.

Oldman är som sagt grymt bra i den här filmen, men Mank är ytterligare en av de där filmerna som gör att jag önskar att man införde en Oscar för casting. I princip alla överträffar sig själv och om jag skulle lyfta två till skulle det vara Amanda Seyfried som Marion Davies och Arliss Howard som Louis B. Meyer, en av ägarna till MGM och ett legendariskt as. Seyfried blir bara bättre och bättre för varje produktion och veteranen Howard kan mycket möjligt knipa en Oscarsnominering för bästa biroll.

David Fincher har, förutom sin sedvanliga fläckfria regi, omgett sig med gamla parhästar som Trent Reznor och Atticus Ross för musiken. Hela filmen speglar dessutom Citizen Kane i form av klippning och mer subtila saker som ljud- och ljus. Enligt intervjuer ville Fincher att det skulle låta som en film från 1940-talet och han lyckas väldigt väl. Som diggare av gamla noirrullar från den här eran fick jag nästan lite rysningar ibland.

Mank är dock inte en perfekt film. Filmer som kräver så här pass mycket förkunskap för att kunna förstås fullt och fast tenderar att bli lite navelskådande och så även här. Hollywood älskar historier om sig själva och det märks att även om den är kritisk till studiosystemet faller den ändå in lite i fällan med "den ensamme hjälten" som drömfabriken så gärna använder sig av. Är du dock intresserad av filmhistoria och bra skådespel får ni inte missa Mank. Netflix kommer kamma in många, många priser med den här filmen.

Betyg: 4 sensationer! av 5 möjliga