Regi: Sylvain Chomet

Manus: Sylvain Chomet (baserat på Jacques Tatis manus med samma namn)

Medverkande: Jean-Claude Donda, Elidh Rankin, Duncan McNeil mfl.

Produktionsbolag: Ink. Digital/Django Films/Ciné B mfl.

År: 2010

Längd: 80 min

Land: Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0775489/

En scenmagikers karriär börjar bli lidande när nya former av underhållning, exempelvis rockmusik, slår igenom. Modfälld reser han till Skottland för att uppträda i en liten fiskeby. Där träffar han den unga servitrisen Alice som bestämmer sig för att följa med magikern till Edinburgh för att finna ett nytt liv.

Jaques Tati är en legend inom filmens värld och det med rätta. Med små medel, ännu färre repliker och skarpsynta observationer av mänskligt beteende skapade han en handfull tidlösa komedier. L'illusionniste baseras på ett tidigare oproducerat manus av Tati och är en av de vackraste filmer jag någonsin sett. Av naturliga skäl (Tati dog 1982) valde man att animera filmen. I en värld där överanvändning av CGI regerar den animerade filmen är det en uppenbarelse att se en traditionellt animerad film med CGI-animationer där de lämpar sig och inte mer. Illusionisten själv, baserad på Jaques Tati, är en tragisk karaktär med ett alltför stort hjärta. Han låter människor utnyttja hans godhet för sin kärlek till konsten som har varit hans levebröd. Samtidigt är hans förhållande till den unga Alice ett vackert fader-dotterförhållande med en viss svärta då Alice inte verkar inse att mannens magi inte är på riktigt och att han inte gjord av pengar. Vänliga gester blir till krav från Alice och i vissa scener tyckte jag riktigt illa om henne.

L'Illusionniste ska ses på duk. Jag såg filmen inför Oscarsgalan i år på min alldeles för lilla datorskärm, men när jag idag fick chansen att se den på duk (ensam i biosalongen med min polare dessutom) fick filmen ytterligare en dimension. Landskapen, de fantastiska landskapen, blev skarpare och mer episka och musiken än mer rörande.

L'illusionniste fick dessvärre, trots Oscarsnomineringen, inte den uppmärksamhet den förtjänade i Sverige. Sylvain Chomet är, trots att detta var hans fjärde nominering på fem filmer, ofta bortglömd i det kalla Nord. Gör dig själv och Chomet en tjänst och skaffa den här filmen. Gör dig själv en ännu större tjänst och se den på duk om tillfälle ges.

Betyg: 5 bitska kaniner av 5 möjliga

Regi: Peter Berg

Manus: Vincent Ngo & Vince Gilligan

Medverkande: Will Smith, Charlize Theron, Jason Bateman mfl.

Produktionsbolag: Relativity Media/Blue Light/Weed Road Pictures mfl.

År: 2008

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0448157/

John Hancock, alkoholiserad superhjälte med en benägenhet att ha i sönder mer saker än en stenkross, är troligen Los Angeles mest hatade man. När han räddar pr-konsulten Ray från att bli påkörd av ett tåg inleder Ray en kampanj för att få den råbarkade och försupne Hancock till folkets hjälte.

Hancock var en film som gick mig helt förbi när den kom. Jag avfärdade den snabbt som bara ännu en dum sommarblockbuster som jag inväntar på dvd och sen glömmer bort. Men Hancock försvann ur mitt sinne även efter dvd-utgåvan kom, och ärligt talat; med troligen världens mest intetsägande filmposter var det inte så konstigt. När dessutom trailersen främst visar slapstickkomedi förpassade jag filmen i skräphögen. Tre år senare, aprilkväll, inget att göra, Hancock på tv - äh, vad fan, vi kör.

Will Smith har gång på gång visat att han kan bära en storfilm på egen hand. Jag tror inte någon annan skådespelare i Hollywood kan spela killen man skulle vilja vara polare med lika bra. I Hancock får han dels göra sin vanlige hjälteroll men även vara en riktig skitstövel. Smith lyckas återigen med sin roll. De övriga skådespelarna, inklusive Charlize Theron, är ganska anonyma och gör ärligt talat inte så mycket väsen av sig.

Det som gör Hancock till en helt okej superhjätefilm är manuset. Vi har alla sett dussintalet superhjältefilmer som i princip följer samma mall - hjälte skapas, hjälte presenterar sig för samhället, hjälte får stryk av skurk/och eller gör något som får honom/henne hatad, hjälte räddar dagen och får nytt självförtroende. Hancock är intressant då filmen saknar en central skurk utan fokuserar mer på vad det egentligen innebär att vara en hjälte. Det finns en "slutstrid" men denna är mer ett sätt att illustrera karaktärsutveckling på än det klassiska "rädda-hela-världen-köret".

Missförstå mig inte, jag älskar superhjältar (jag skrev till och med min mastersuppsats om dem) men ibland kan jag bli lite trött på att de personliga problem som hjältarna måste övervinna är så... banala. Det finns vissa undantag (exempelvis Batmans trauma över sina föräldrars död eller Iron Mans alkoholism och hjärtproblem) men ofta känns det som att problemen i Marvels eller DC:s universum löses enkelt med en käftsmäll. I Hancock är hjälten inte så mycket en antihjälte som han är ett komplett arsle och det är ärligt talat uppfriskande.

Dessvärre är det även manuset som stjälper filmen något. Filmen är förhållandevis kort och den skulle behöva vara ungefär en halvtimme längre. Speciellt tydligt blir detta i filmens andra halva som skulle behövt mer karaktärsutveckling för att hålla ihop den väldigt goda starten bättre. Dessutom finns det några större logiska luckor i historien som irriterar. Regin är oftast helt okej, men det finns några scener här och där som skulle behöva mer arbete.

Hur som helst är Hancock en helt okej film med vissa scener gjorda av komiskt guld. En film som fick mig att skratta så magen krampade två gånger måste jag ändå rekommendera.

Betyg: 3+ innovativa sätt att lösa fängelsebråk på av 5 möjliga

Regi: Timothy Van Patten

Manus: David Benioff & D.B Weiss (baserad på George R.R Martins roman med samma namn)

Medverkande: Sean Bean, Jason Momoa, Isaac Hempstead-Wright mfl.

Produktionsbolag: HBO

År: 2011

Längd: 65 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1480055/

Tiderna håller på att förändras i de sju kungarikena. I norr verkar det som legendariska varelser kommer ut ur skuggorna och en bit längre söderut nås adelsmannen Eddard Stark av budet att kungen är död. Den nye kungen, Eddards gamle vapendragare Robert Baratheon, besöker sin vän för att övertala honom att lämna sin post och bli hans närmste rådgivare. Samtidigt, över havet, planerar en gammal fiende sin återkomst och snart står det dessutom klart att kungens död kanske var planerad.

När jag var yngre var jag galen i fantasy. Jag läste i princip allt jag kom över och lyckades på så vis mätta min fascination för genren till den milda grad att jag inte läst fantasy på flera år nu. Det har främst att göra med att jag inte tror det finns någon genre där det är så otroligt långt mellan mediokert och bra med möjligt undantag för deckargenren. Med det sagt är George R.R Martins romansvit A Song Of Fire & Ice en serie böcker jag fått rekommenderad om och om igen men aldrig tagit tag i. Nu måste jag läsa dem.

HBO:s Game Of Thrones fick mig att tappa hakan. Jag har sällan sett något lika välproducerat för TV och manuset visar upp fantasygenrens absolut bästa sidor - en ny värld att leka och utforska känslor som ambition, hämnd, kärlek och passion i. I försnacket har serien kallats för "The Sopranos möter Lord Of The Rings" och jag måste säga att liknelsen är slående. Skådespelarna är överlag väldigt, väldigt bra - inte minst Sean Bean (intressant nog tidigare känd från just Lord Of The Rings) som Eddard Stark och Isaac Hempstead-Wright i rollen som hans yngste son. Inte heller gällande regin kan jag komma med några större invändningar. Det enda som tycks lite malplacerat ibland är HBO:s trademark - våld och sex. HBO har verkligen gjort den amerikanska tv-marknaden en stor tjänst genom att producera saker som andra studios inte skulle tagit i med tång, men ibland verkar det som deras arv som "provokatören" inom amerikansk tv blir ett ok som de måste dra efter sig. Kort sagt, bara för att du kan visa halshuggningar och orgier behöver du inte göra det så fort tillfälle ges.

Ovanstående är dock en mycket liten invändning och överskuggar inte vad som kan bli årets tv-serie. Fantastiskt välproducerad, bra skådespelare och bra manus. Gör dig själv en tjänst och hitta den streaming någonstans - det här är för bra för att vänta på att det ska komma till Sverige.

Betyg: 5 halshuggningar och bröst av 5 möjliga

Det kommer nog inte som någon överraskning att jag älskar skräckfilm. Jag har en speciell plats i mitt hjärta för 80-talets franchiser som blev vissa filmstudios bröd och vatten. De producerades fort, drog in pengar och blev i vissa fall en del fall upptagna i den kollektiva populärkulturen. Fast vilken är egentligen den främsta skräckfranchisen under de senaste 30 åren?

För att ta reda på detta givetvis livsviktiga faktum spenderade jag en eftermiddag med att definiera vad som utmärkte en skräckfilmsfranchise och kom fram till att det vore ett projekt jag inte kunde se slutet på. Jag behövde en avgränsning. Valet föll på något så pass tråkigt som pengar - vilka tio franchiser har dragit in mest pengar till sina respektive studios sedan 1980?

I vissa fall fick jag rucka på reglerna då originalfilmen kom på 1970-talet men merparten av franchisen kom senare. Jag har heller inte gjort ett överslag på hur mycket olika produkter som omgärdat filmerna har inbringat utan helt enkelt baserat listan på biljettförsäljning. Listan som följer nedan är således de tio mest inkomstbringande skräckfranchiserna de senaste 30 åren räknat på biljettintäkter och med hänsyn tagen till inflationsjustering:

1. Friday the 13th

2. Saw

3. The Exorcist

4. Halloween

5. A Nightmare On Elm Street

6. Scream

7. Paranormal Activity

8. Amityville Horror

9. Texas Chainsaw Massacre

10. The Omen

Listan är till viss del problematisk då Paranormal Activity-filmerna inte kan räknas som en franchise än men det är definitivt på väg dit. Dessutom kommer plats 5 och 6 byta plats med varandra efter att Scream 4 (2011) har gått några veckor på bio. Hur som helst, om jag skulle ändra listan efterhand skulle den troligen aldrig bli klar. Så, utan vidare dröjsmål, här kommer den första recensionen i en lång rad i ett projekt jag valt att kalla Franchise Hell. Håll till godo!

Regi: Sean S. Cunningham

Manus: Victor Miller

Medverkande: Betsy Palmer, Adrienne King, Kevin Bacon mfl.

Produktionsbolag: Georgetown Productions Inc./Sean S. Cunningham Films

År: 1980

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0080761/

Sommarlägret vid sjön Crystal Lake ska öppna igen efter att ha varit stängt under många år. De lokala byborna kommer ihåg alla dödsfall och olyckor som hänt på området som de dubbat till "Camp Blood". Ett gäng lägerledare anländer till stugorna några veckor i förväg för att fräscha upp stället. Vad de inte vet är att någon absolut inte vill att lägret ska öppna igen...

Sean S. Cunninghams Friday the 13th må inte ha varit den första moderna slasherfilmen, men det var definitivt filmen som satte konventionerna på kartan. Framförallt är det en studie i estetik från det tidiga 80-talet. Kläder, frisyrer och filmteknik är alla perfekta exempel. Men när jag såg om den första filmen i serien igår visade det sig att tiden verkligen sprungit ifrån den i vissa avseenden. Mest tydligt blir det i uppbyggnaden som inte hämtar så lite inspiration från Halloween (1978). Där nämnda film skötte sin uppbyggnad i stadsmiljö gör Friday the 13th det samma i skogsmiljö. Man hade kunnat argumentera för att känslan av  isolation skulle bli starkare (det kommer senare filmer i serien visa) men allt det gör är att tittaren får se på tok för många point of view-sekvenser från någon som går runt i en skog och spionerar på folk. Det blir helt enkelt tråkigt.

Skådespelarna, med undantag för Betsy Palmer, är riktigt usla och inte ens en ung Kevin Bacon kan komma undan med anseendet i behåll. Det är egentligen mer regel än undantag i slashers men när det är så pass illa så att man faktiskt reagerar då är det riktigt illa. Vad som däremot fungerar bra än idag är Harry Manfredinis musik. Den har hämtat väldigt mycket inspiration från Bernard Herrmanns musik från Psycho (1960) men gör samtidigt något eget. Faktum är att soundtracket är så pass bra att det ibland inte känns som det hör hemma i filmen, vilket i viss mån gör det problematiskt.

Friday the 13th är på det hela taget en ganska charmig film som bör ses om inte annat för att den var filmen som satte slasherkonventionerna på kartan. Det finns dock mycket bättre slashers, inte minst senare installationer i serien i fråga.

Betyg: 2+ giftekseksem av 5 möjliga

Regi: Yann Demange

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Jaime Winstone, Andy Nyman, Riz Ahmed mfl.

Produktionsbolag: Zeppotron

År: 2008

Längd: 141 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Troligen 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1285482/

Under en säsong av brittiska Big Brother bryter zombieapokalypsen ut. Big Brother-huset blir genast ett av de säkraste ställena att befinna sig på i England, men hur ska de ta sig därifrån - om de ens kan ta sig därifrån?

Big Brother är en lysande idé till ett tv-program som utförs fruktansvärt dåligt. När Robinson hade premiär snackades det om "mobbnings-tv". Struntprat, det här rör sig om på tok för mediakåta människor som får bli fulla och pinka på mattor i  tv några månader för att sedan blir c-kändisar. Vad jag menar är att konceptet i sig har potential. Gör ett Stanford Prison Experiment av det. Där har vi något som skulle vara värt att se. Vilken kanal vågar? Nåja, Dead Set livar upp det infantila vardagslivet framför kamerorna med zombies. Det gillas.

I fem avsnitt får vi följa de kvarvarande deltagarna i huset samtidigt som pojkvännen till en av produktionens scriptor försöker ta sig genom den av odöda översvämmade landsbygden. Det är en fascinerande parallellhandling med två helt olika tekniker av suspens och för den delen filmteknik. Å ena sidan har vi den klassiska zombiehistorien - personer instängda i ett hus (exempelvis Night Of The Living Dead (1968)) - och å andra sidan har vi den på senare år så populära "ta sig från punkt a till punkt b-zombierullen" (exempelvis 28 Days Later (2002)). Med andra ord, båda de dominerande narrativen i genren får samsas i samma produktion. Personligen tycker jag att spänningen mellan personerna i huset är den klart bättre delen, inte minst tack vare Andy Nyman som den extremt påfrestande producenten. De övriga skådespelarna är också bra, speciellt huvudrollsinnehaverskan Jaime Winston, och produktionen är minst sagt proffsig.

Dead Set har dock sina skavanker här och där. Pilotavsnittet är perfekt avvägt på sin standard-dramalängd på cirka 43 minuter men resterande delar är bara 23 minuter långa. Det gör att vissa saker känns väldigt framhastade och såväl karaktärsutveckling som manus blir lidande ibland.

Ovanstående är dock mindre invändningar. De bästa zombiefilmerna och serierna kommer de senaste 15 åren från Storbritannien (undantaget är The Walking Dead (2010)) och det här är bara ännu ett bevis på detta faktum. Med torr brittisk humor, zombiejakt satt till sköna popdängor och ett roligt koncept kan jag inte annat än rekommendera Dead Set. För en fullpoängare hade den dock behövt vara längre.

Betyg: 4 producenter med tysk porrfilmsmustasch av 5 möjliga

Regi: Daniel Farrands

Manus: Thommy Hutson & Anthony Masi

Medverkande: Tom Savini, Sean S Cunningham, Kane Hodder mfl.

Produktionsbolag: Masimedia

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Troligen 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1282052/

En tillbakablick på en av vår tids största skräckfilmsserier i samband med franchisens 30-årsfirande. Kan det vara något? Dessvärre inte.

I och med att vi barn av 80-talet nu börjar röra oss upp mot och i vissa fall över 30-strecket fylls dvd-hyllorna av mer eller mindre genomtänkta dokumentärer om saker från vår uppväxt som blivit kultförklarade på ett eller annat sätt. I bästa fall är det en produktion som faktiskt vill förklara, tillföra något eller utforska element som kan ha gått tittaren förbi. Detta är exempelvis fallet med den ypperliga dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010) där filmserien A Nightmare On Elm Street diskuteras och dissekeras i ett minst sagt ambitiöst projekt om fyra timmar.

Jason Vorhees, antagonist/protagonist beroende på hur man ser det, i Friday the 13th är själva antitesen till något analyserbart. Han är en mördarmaskin, punkt slut. Daniel Farrands försöker få fram Jasons motivation i dokumentären vilket bara blir pinsamt. Om du inte sovit de senaste 30 åren känner du till bakgrundshistorien - Jason drunknar som barn på ett sommarläger eftersom lägerledarna hade sex och inte var uppmärksamma. Jasons mor återvänder x antal år senare till samma sommarläger för att ta död på ungdomar som hämnd. Hon dör, Jason vill hämnas från bortom graven. End of story. Det är detta som är både seriens styrka och svaghet - du vet exakt vad du får. Det är formelslasher 1a.

Att Friday the 13th (1980) skulle ha startat den moderna slashervågen är bara ren dumhet att påstå. Att utröna vilken film som var först med formeln är en hel vetenskap men att påstå att Friday the 13th var först är helt enkelt inte sant. Ändå trycker dokumentären extremt mycket på detta felaktiga antagande - att filmen skapade en genre. Samtidigt är det mycket sällan som intervjupersonerna har något intressant att säga annat än att "yeah, huh huh, Jason is like cool and stuff". Vad som däremot skulle vara intressant skulle vara mer fokus på moralpaniken som omgärdade de här filmerna när det begav sig, exempelvis den legendariske recensenten Roger Eberts försök till bojkott. Där finns något intressant att berätta, inte om hur skådespelare efter skådespelare som spelade Jason hade mer eller mindre dumma sätt att sätta sig in i rollen. Vilken roll?! Det finns ingenting att säga om rollen, inga tolkningar som skiljer sig åt. Den enda skådespelaren som gjort något med rollen är Kane Hodder som åtminstone tog med sig sin bakgrund som stuntman för att kunna göra mer krävande fysiska stunts än tidigare inkarnationer.

Så visst, som en snabborientering i seriens historia funkar väl det här ganska bra. Som dokumentär däremot är den riktigt usel. Se filmerna istället om du är nyfiken.

Betyg: 1 psykologiska analyser utan psykologisk grund av 5 möjliga

Regi: Srdjan Spasojevic

Manus: Aleksandar Radivojević, Srđan Dragojević, Marija Stanošević

Medverkande: Sergej Trifunović, Srđan Todorović mfl.

Produktionsbolag: Story AB/Louverture Films

År: 2010

Längd: 110 min

Land: Serbien

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Definitivt 15 år.

Milos är en porrskådespelare som dragit sig tillbaka för att kunna ägna tiden åt sin familj. En dag blir han kontaktad av den mystiske Vukmir, en självutnämnd konstnär som absolut vill ha med Milos i sitt nästa filmprojekt. Milos erbjuds en större summa pengar och ser sig tvungen att tacka ja. Sakta men säkert tvingas han dock inse att han tagit sig vatten över huvudet och att det nu kanske inte finns någon återvändo.

Får man släppa vad som helst på film? Om du frågar bland annat de brittiska och spanska regeringarna så får du inte det. A Serbian Film börjar som en grövre version av den ganska tråkiga 8 mm (1999). Sakta vaggas man in i en absurd säkerhet där man tänker att ja, det här var ju inte så illa. Sen passerar filmen 45 minuters-strecket. Det kvittar att jag varnar dig, du kommer inte kunna värja dig. Jag har sett skräck, splatter, exploitation i mer än halva mitt liv. I natt är första gången på år som jag faktiskt mår illa av en fiktiv historia.

A Serbian Film hade kunnat avfärdas som rent skräp som enbart letar efter chockeffekter. Den säger dock något om både mänsklig sexualitet, krigstrauman och på ett märkligt sätt något om kontroversen som omgärdade filmen själv. Det råder ingen tvekan att det i den inomfiktiva historien är något brottsligt som pågår. Men är det det i verkligheten? Jag skulle säga nej. De scener som skulle kunna falla under brottsbalken är inte lika grafiska utan förlitar sig mer på suggestion. Det gör inte att du som tittare mår bättre, men det friar filmen.

Vanligen talar jag högljutt om hur mycket jag hatar censur. Jag menar inte att A Serbian Film ska förbjudas på något vis eftersom jag redan motiverat hur den inte bryter mot lagen. Mot god sed? Absolut! Mot att hålla mina chilinötter nere? Mycket möjligt. Det sagt, tänk efter mycket, mycket noga innan du ser den här filmen. Det är en bra film, så mycket kan jag säga, men är du äckelmagad, lättstött, eller går upp lite väl mycket i fiktion - se inte den här filmen. Att sätta ett betyg vore omöjligt för mig i skrivande stund. När jag kunnat smälta filmen om några veckor så kanske. Fram tills dess lämnar jag er med ett citat från filmkritikern Scott Weinberg:

"I think the film is tragic, sickening, disturbing, twisted, absurd, infuriated, and actually quite intelligent. There are those who will be unable (or unwilling) to decipher even the most basic of 'messages' buried within A Serbian Film, but I believe it's one of the most legitimately fascinating films I've ever seen. I admire and detest it at the same time. And I will never watch it again. Ever."

Regi: Göran Olsson

Manus: Göran Olsson

Medverkande: Erykah Badu, Harry Belafonte, Stokely Carmichael mfl.

Produktionsbolag: Story AB/Louverture Films

År: 2011

Längd: 92 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Gränsfall mellan 7 och 11 år. 

Perioden 1967 - 1975 var otroligt viktig för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsens alla element. Med svenska klipp från tiden det begav sig försöker Göran Olsson berätta historien om hur de svartas kamp i USA tedde sig för svenskarna. Han gör avkall på att berätta hela historien utan håller sig just kvar vid berättandet från ett svenskt perspektiv.

Det här är en otroligt intressant idé - en nutidshistorisk period berättad från ett annat lands perspektiv med autentiska bilder från tiden i fråga. Dessvärre stannar det också vid en mycket intressant idé. Det här är helt enkelt ingen vidare bra dokumentär. Det verkar vara en trend inom dokumentärfilmen av idag att verkligen försöka hålla filmmakarens berättarperspektiv så långt borta som möjligt. Allt i objektivitetens tjänst. Det är en evig fråga som präglar såväl dokumentärfilm som dokumentära skildringar i litteratur - kan man ens hålla sig objektiv i och med att man gör ett urval? Mitt eget svar på den frågan är "nej". Det enda sättet den här dokumentären skulle blivit objektiv skulle vara att visa allt filmat material om detta ämne från de svenska arkiven mellan 1967 - 1975, utan klipp, musikpålägg, reflektioner från kända afroamerikaner idag etc. Det fungerar helt enkelt inte, så varför då inte ge åtminstone lite analys? 

Bilderna och historien är intressanta i sig, men när det inte finns något att hänga upp det på, en kontext, blir det ärligt talat inte särskilt informativt heller. Dessvärre kan jag inte rekommendera den här dokumentären, trots goda idéer.

Betyg: 2 perioder av amerikansk historia man inte skulle förvänta sig en svensk dokumentär om av 5 möjliga