Regi: Bennett Miller

Manus: Steven Zaillian & Aaron Sorkin (baserad på Michael Lewis bok Moneyball: The Art Of Winning An Unfair Game)

Medverkande: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Michael De Luca Productions/Film Rites mfl.

År: 2011

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1210166/

Billy Beane har det tveksamma nöjet att vara general manager för Oakland Athletics - det sämsta laget i den amerikanska baseballigan. När han inser att han med sin budget knappast kan konkurrera med de största lagen i ligan vänder han sig till statistikens värld. Tillsammans med sin assistent Peter har Billy två mål - bygga ett lag för en tredjedel av summan som topplagen använder och lotsa laget till slutseger i ligan.

Baseball är en märklig sport som jag gång på gång börjar följa innan jag inser att den är riktigt jäkla tråkig. Den blir däremot ofta basen till väldigt bra film. Den sanna historien om Billy Beanes statistiska underverk med Oakland Athletics når däremot inte riktigt runt baserna. Historien i sig, att på vetenskaplig väg bygga ett lag som inte grundar sig på individuella prestationer så mycket som lagspel, är väldigt intressant. Brad Pitt är också helt okej i huvudrollen även om han inte har jättemycket att jobba med. Den bäste i skådespelargänget är istället Jonah Hill som den något socialt bortkomne assistenten Peter. Det tredje namnet på postern, Philip Seymour Hoffman, gör... inte så mycket. Han är Philip Seymour Hoffman, gott så.

Medan manuset är intressant innehåller det inte särskilt mycket känsla. Statistik kan vara roligt, tro det eller ej, men många och långa scener i den här filmen blir knastertorra. Manusförfattarna försöker balansera upp detta med att ge Billy Beane lite familjeproblematik med en dotter han träffar varannan helg eller något sådant, men det gör i sig att filmen tappar fokus. Filmen är också på tok för lång. En halvtimme hade lätt kunnat falla bort i redigeringsrummet utan att jag hade brytt mig - faktum är att filmen bara skulle bli bättre.

Moneyball är ingen dålig film, men med tanke på all uppmärksamhet den fått (framförallt i USA) hade jag väntat mig något mer. Det är klart att USA är ett baseballtokigt land som äter upp sådana här historier med hull och hår, men man har tidigare visat att man kan göra baseballfilm med bra mycket mer känsla, intriger och intresseväckande manus än det här. Jag är kluven; underhållningsvärdet är okej, men inte mer, men rent hantverksmässigt är det en god film. Ingen fullpoängare dock, det är jag säker på.

Betyg: 3+ ekvationer av 5 möjliga

Regi: David Yates

Manus: Steve Kloves (efter J.K Rowlings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films & Moving Picture Company (MPC)

År: 2011

Längd: 130 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1201607/

I en uppföljare som i princip börjar exakt där förra delen slutade fortsätter Harry, Ron och Hermione sin jakt efter de föremål där Voldemort placerat delar av sin själ. Samtidigt har ett nytt skolår börjat på Hogwarts, nu under ledning av Severus Snape och hans disciplinära ledarstil. När Harry får veta att ett av de eftersökta föremålen befinner sig i skolan tvingas han och hans vänner smyga sig in - något som Voldemort räknat med...

Vissa filmer i år har fallit under kategorin "jaja, jag ser den sen" för min del. Inte för att de skulle vara dåliga, utan snarare att jag inte känt någon större nyfikenhet. Det här är en sådan film. Jag visste vad jag skulle få, visste det troligen skulle vara bra, men hade boken i så tydligt minne att jag inte kände något större behov av att se den. Och ja, precis så blev det - jag fick vad jag väntade mig.

Den sista delen i sagan om Harry Potter är en bra avslutning med i mångt om mycket samma förtjänster och problem som förra delen. Den är bra mycket mer välspelad än de tidiga delarna i serien, men skådespelarinsatserna får ta baksätet i den här filmen för spektakulära magistrider. Det funkar helt okej, men jag föredrog den mer återhållsamma tonen i del 7.1 Snapes karaktär får däremot mer tid att utvecklas, men i och med att han blev åsidosatt i förra delen går det lite väl snabbt ibland. Dracos karaktär lyser fortfarande i stort med sin frånvaro. Bland de tre huvudrollsinnehavarna är det här Daniel Radcliffes film. Han är helt okej, men har varit bättre tidigare i serien.

Det finns ett stort problem med manuset (och här kommer spoilers!) - sättet som David Yates har valt att porträttera Albus Dumbledores samtal med Harry i "efterlivet". I boken var detta en diskussion som tangerade seriens alla tankar om filosofi, kärlek, livet och jag vet inte allt. Det är klart att detta kanske inte vore visuellt eggande i en film, men jag skulle vilja hävda att Yates och framförallt manusförfattaren Steve Kloves hade kunnat lösa det här på ett bättre sätt. Det här är ingen liten sak i bokens narrativ utan är den verkliga kärnan i boksviten enligt mig. Den borde ha fått tid.

Nåväl, nu kanske det låter som jag klagar otroligt mycket, men det här är ändå en bra film. Inte lika bra som förra och den hade kunnat bli en modern fantasyklassiker om Yates & Kloves vågat ta ut svängarna mer, men väl värd din tid om du gillar Potter.

Betyg: 4- förbannade drakar av 5 möjliga

Regi: Nicolas Winding Refn

Manus: Hossein Amini (baserad på James Sallis roman med samma namn)

Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Ron Perlman mfl.

Produktionsbolag: Bold Films/Odd Lot Entertainment/Marc Platt Productions

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0780504/

En mekaniker och stuntförare endast känd som "Driver" lever ett dubbelliv. Om nätterna hjälper han till som bilförare vid rån - ett lukrativt extraknäck som Driver sköter minutiöst med sina egna regler. Men när hans granne och tilltänkta flickväns man kommer ut från fängelset och är skyldig fel människor pengar dras Driver in i ett jobb som går helt fel. Plötsligt är han jagad av maffian och sitter på en miljon dollar som absolut inte är hans.

Jag säger det redan nu - Drive är den bästa film jag sett på bio i år. När jag summerar året kommer den med största sannolikhet ligga på topp fem överhuvudtaget. Danske Nicolas Winding Refn, tidigare mest känd för Pusher (1996) med efterföljare, har regisserat en fantastisk film med ett öga för detaljer, karaktärsutveckling och action som är få förunnat. Speciellt Refns känsla för karaktärer och hans skådespelarregi är bland det bästa jag sett på länge och han vann mycket välförtjänst regipriset i Cannes tidigare i år.

Skådespelarensemblen är utsökt. Ryan Gosling gör ännu en väldigt bra insats i en roll som kräver stor kontroll över små medel. Hans uttryck är lågmält, ganska långsamt (snudd på autistiskt) till en början, men det gör att de väldigt brutala våldsscenerna får ännu större kraft när de kommer. Både Carey Mulligan och framförallt Ron Perlman är bara toppen på berget av riktigt talangfulla birollsinnehavare. Det är extra kul att se Perlman i något som inte kräver att han har tre ton make-up på sig igen. Vad är den mannens haka gjord av och kan vi bryta det i någon gruva någonstans till att bygga mecchas?

Rafns regi och skådespelarinsatserna hålls samman av ett manus som tar sin tid och verkligen bygger upp en spänning till filmens andra halva. Det var flera gånger som jag nästan ryggade tillbaka i biosalongen för de extremt våldsamma scenerna som spelas upp efter halvtidsmärket. Men! Våldet är där av en anledning. Det är brutalt, inte glorifierande på något vis och på ett märkligt vis både utvecklande för Goslings karaktär samtidigt som det inte säger något. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än så.

Jag kan bara säga så här: Se Driver! Det är en fantastisk film för dig som inte har alltför svårt för fiktivt våld. En spännande historia, Gosling i högform och med ett riktigt välljudande italoinspirerat soundtrack. Jag är hänförd.

Betyg: 5 gafflar i ögat av 5 möjliga

Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen

Medverkande: Owen Wilson, Kathy Bates, Adrien Brody mfl.

Produktionsbolag: Gravier Productions/Mediapro/Versátil Cinema mfl.

År: 2011

Längd: 94 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1605783/

Gil är en manusförfattare som beslutat sig för att ta en paus från Hollywood för att skriva den stora generationsromanen. Tillsammans med sin fästmö åker han på semester till Paris i hopp om att hitta inspiration. Vad han hittar är något mycket märkligare än så. När klockan slår midnatt hämtas Gil upp av en bil som för honom tillbaka till 1920-talets Paris med alla kända författare, målare, filmskapare och artister som flockades dit. Plötsligt sitter Gil och diskuterar litteratur med Hemingway och sippar drinkar med Dalí. Frågan är bara om 1920-talet, Gils favoritera, är så fantastisk som Gil har målat upp den.

Med den gigantiska produktion som Woody Allen har är det inte konstigt att en del av hans filmer är ganska lättförglömliga. Lyckligtvis är Midnight In Paris inte en av dem. Det här är en litteraturvetares våta dröm, speciellt om man som mig är särskilt intresserad av modernisterna. De skådespelare som gestaltar de välkända figurerna från litteratur- och kulturhistorian är alla mycket bra, men de som verkligen glänser är Corey Stoll som Ernest Hemingway och Adrien Brody i sin ack så korta insats som Salvador Dalí.

För den som sett en del av Allens tidigare filmer är manuset ganska välbekant, men inte för det dåligt. Allen har ett sätt att utforska relationer på som jag inte tror jag hittat hos någon annan filmskapare (kommentarer om Allens privatliv undanbedes) och så även här. Owen Wilson spelar "Allens roll" i Midnight In Paris. Ängslig, bakåtsträvande och med en vurm för både jazz och litteratur. Wilson brukar vara på sin höjd godkänd i sina roller, men här märks det hur Allen höjer honom i hans skådespel. Just Allens regi och framförallt bildkompositionen är riktigt, riktigt bra. Det är det här som är en romantisk komedi - något som försöker säga något om människor och deras relationer istället för att bara leverera ännu en sockersöt saga där allt ordnar sig på slutet.

Det jag kan invända emot är i viss mån den extremt pratiga tonen. Det är visserligen en av Allens kännetecken, men när Paris som stad verkar spela huvudrollen i större delen av filmen önskar jag ibland att Allen lät staden tala för sig själv lite oftare. Dessutom är slutet lite väl abrupt och filmen skulle tjänat på att vara en kvart längre. Men, rekommenderas för alla som är intresserade av tidsperioden i fråga eller för den sakens skull vill se en bra romantisk komedi.

Betyg: 4 Cole Porter-medleys av 5 möjliga

Regi: Tate Taylor

Manus: Tate Taylor (baserad på Kathryn Stocketts roman med samma namn)

Medverkande: Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer mfl.

Produktionsbolag: 1492 Pictures & Harbinger Pictures

År: 2011

Längd: 146 min

Land: USA/Indien/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1454029/

Tidigt 1960-tal återvänder Eugenia "Skeeter" Phelan till sin lilla hemstad i Mississippi efter fyra år på college. Hon blir mycket upprörd dels över att hennes barnflicka/hemhjälp blivit avskedad efter 29 år i familjens tjänst och dels över hur hennes nu gifta ungdomsvänner behandlar sina svarta hemhjälperskor. Skeeter får snart idén att hon vill skriva en bok bestående av historier från svarta hemhjälperskor och får på så vis kontakt med Aibileen, en kvinna i övre medelåldern som går med på att vara Skeeters första intervjuobjekt. Det är bara det att dylika skrifter är förbjudna enligt lag i Mississippi och kan medföra fängelsestraff...

Grattis, vi har en vinnare i tävlingen "Årets mest puckade översättning av en engelsk titel"! The Help, ett ord som enkelt kan översättas till exempelvis Tjänstefolket har blivit "översatt" till Niceville i Sverige. Nog för att Niceville är titeln på den bok som Skeeter skriver i filmen, men snälla nån! Hör upp filmfolk i Sverige: Man byter inte ut en engelsk titel till en annan engelsk titel! Basta!

Så, nu när jag fått titelfrågan ur världen, hur är filmen? Jag måste säga att jag är väldigt kluven. Skådespelarna är väldigt, väldigt bra - speciellt Octavia Spencer och Jessica Chastain som stjäl varenda scen de är med i. Deras scener tillsammans utgör filmens absoluta höjdpunkter och båda kan vara på tal när det handlar om nomineringar till bästa birollsskådespelerska till nästa års Oscarsgala. De två huvudrollsinnehavarna är också väldigt bra, särskilt Viola Davis som Aibileen. Men medan skådespelarna är bra är manuset rentav ganska dåligt.

Det här är en historia som genomsyras av "white guilt" så långt ögat når. Alla karaktärer porträtteras som antingen genomgoda eller genomruttna. Nyanseringen är obefintlig. Speciellt tydligt blir detta hos de vita hemmafruarna (männen lyser med sin frånvaro) som mer verkar hämtade från The Stepford Wives (1975) än något annat. Robotlika och känslokalla får de verkligen stå för den obevekliga rasism som jag säkert tror var utbredd i Mississippi vid den här tidpunkten, men knappast så här onyanserad. Visst finns här riktigt bra, rörande och roliga scener, men det känns som att historien filmen berättar både har berättats förr och bättre. Dessutom är slutet så sentimentalt att sockervadd dryper från stråkarna med karaktärer som gör helomvändningar de sista fem minuterna.

Regimässigt gör Tate Taylor sitt jobb, men är knappast någon komet på regissörshimmeln i min bok. Sammantaget är The Help en ganska långdragen historia med ljusglimtar, bra skådespelare men ett riktigt skakigt manus. Den är okej, men inte alls så bra som hypen säger.

Betyg: 3 chokladpajer med specialingredienser av 5 möjliga

Regi: Michael Bay

Manus: Ehren Kruger

Medverkande: Shia LaBeouf, Rosie Huntington-Whiteley, Patrick Dempsey mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures

År: 2011

Längd: 154 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1399103/

Efter händelserna i del två spenderar Autoboterna sina dagar med att hjälpa sina allierade (läs: USA) med diverse problem som kräver stora robotar av något slag. Vid ett uppdrag till Tjernobyl hittar Optimus Prime en motordel tillhörande Arken - ett mytomspunnet skepp som skulle vunnit kriget åt Autoboterna innan det försvann. Det visar sig att Arken har kraschlandat på Månen. Samtidigt håller Sam Whitwicky på att göra omställningen från att strida med gigantiska robotar till ett vanligt liv när han nås av illavarslande nyheter - någon håller på att döda gamla NASA-medlemmar som arbetade med Apolloprogrammet...

Jag såg verkligen inte fram emot den här filmen. Att se en film man inte hyser särskilt stort intresse för är en sak, men när nämnda film är över två och en halv timme kände jag att jag fick ta den i omgångar. Men för att vara rättvis är inte Transformers: Dark Of The Moon en totalt genomusel film. Eller "film" kanske inte är rätta ordet. Precis som sin föregångare är det här ett spektakel snarare än en film. Skillnaden från föregångaren är främst att man tack och lov minimerat antalet irriterande bikaraktärer. Å andra sidan känns det som den aldrig tar slut, även om den bara är fyra minuter längre än del två.

Vi slipper Megan Fox men får Rosie Huntington-Whiteley på halsen istället. Skådespelarmässigt ligger hon på samma nivå som Fox, det vill säga i källarvalven, men hennes karaktär är åtminstone inte lika irriterande. Shia LaBeouf repriserar sin roll från de två tidigare filmerna men har utvecklat den irriterande ovanan att skrika alla sina repliker. Hans ADHD-utbrott på en militärpolis är något av det mest ofrivilligt roliga jag sett i år. Peter Cullen och Hugo Weaving gör sina respektive röster till Optimus Prime och Megatron. Leonard Nimoy skänker också lite stjärnglans till robotarna med sin röst till Sentinel.

Regi- och manusmässigt vet du vad du får - explosioner, skrik till dialog och lite mer explosioner. Det här är helt enkelt en Michael Bay-film och har du sett en sedan tidigare kan du förvänta dig mer av samma. Specialeffekterna spelar fortfarande första fiol, det är löjligt episkt blandat med bara löjligt och till syvende och sist mest en gäspning.

Betyg: 2- har du sett den förr? av 5 möjliga

Regi: Carlos Saldanha

Manus: Don Rhymer/Joshua Sternin/Jeffrey Ventimilia/Sam Harper

Medverkande: Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, George Lopez mfl.

Produktionsbolag: Blue Sky Studios & 20th Century Fox Animation

År: 2011

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1436562/

Papegojan Blues liv tar en dramatisk vändning när en forskare från Brasilien letar upp hans ägare för att tala om att Blue är den sista kända hannen av sin art. Tillsammans åker de till Rio de Janeiro för att föra samman Blue med den enda kända honan, Jewel - en plan som inte går alltför väl. Saker och ting kompliceras ytterligare när både Jewel och Blue blir stulna.

Okej, nu ska vi se: Talande djur? Check! Omotiverade sångnummer? Check! Diverse kändisar som gör rösterna? Check! Jepp, vi är definitivt i Disneyträsket, även om det nu råkar vara 20th Century Foxs animationsavdelning som ligger bakom Rio. Det här är ingen dålig film precis men den har i princip ingenting som gör att den sticker ut från den stora massan av annan animerad film från USA. Röstskådespelarna är helt okej även om ingen utmärker sig varken positivt eller negativt. Den Randy Newman-doftande musiken är intetsägande och storyn presenteras utan större känsla eller inlevelse.

Vad Rio däremot är är ett lysande exempel på att allt går att sälja med mördande reklam. Maken till reklamkampanj för en animerad film har jag inte sett i Sverige sedan... tja... när? En sak är säker - det blir en Oscarsnominering för den här filmen för bästa animerade långfilm. Förtjänar den det? Nej, men 2011 verkar vara ett riktigt svagt år för animerad film från väst.

Betyg: 2+nu tar jag en paus från antropomorfa djur ett bra tag av 5 möjliga

Regi: Gore Verbinski

Manus: John Logan

Medverkande: Johnny Depp, Isla Fisher, Alfred Molina mfl.

Produktionsbolag: Blind Wink Productions/GK Films/Nickelodeon Movies

År: 2011

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1192628/

Kameolonten Rango hamnar av misstag mitt i öknen och lyckas efter den första tidens omvälvande händelser ta sig till den lilla västernstaden Dirt. Eftersom ingen i staden vet vem Rango är beslutar han sig för att bygga en ny person kring sig själv som en orädd sheriff. Det finns bara ett problem - en sheriff i Vilda Västern klarar sig inte enbart med snack...

Jag gillar västernfilm. Jag gillar ödlor. Det borde vara en lyckad kombination. Tyvärr gillar jag även bra manus - något som Rango tyvärr inte har. Historien är väldigt typisk: Protagonist kommer till en miljö han inte är van vid, lär sig lite om sig själv och räddar dagen. Om John Logans manus hade varit genomgående underhållande hade detta räckt. Tyvärr har Rango en hel del transportsträckor och de scener som faktiskt är roliga kämpar i motvind.

En annan sak som en animerad film måste ha för att lyfta är engagerade röstskådespelare. Johnny Depp, annars en av mina favoritskådespelare, verkar i princip bara läsa innantill i manuset och hans kollegor verkar inte särskilt engagerade de heller. Den ende som kommer undan med hedern i behåll är Bill Nighy som Rattlesnake Jake.

Jag vet inte riktigt vem den här filmen riktar sig till. Vissa av skämten är på tok för grova för barn medan filmen i stort inte verkar rikta sig till en mer vuxen publik heller. Plus blir det dock för de små detaljerna, exempelvis en "cameo" från Fear & Loathing In Las Vegas (1998). På det hela taget är Rango dock en av de svagare animerade storfilmer jag sett i år. Kan missas utan större förlust.

Betyg: 2 ugglemariachiband av 5 möjliga