Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2012
Regi: Rodrigo García
Manus: Glenn Close & John Banville (efter George Moores novell The Singular Life Of Albert Nobbs)
Medverkande: Glenn Close, Mia Wasikowska, Janet McTeer mfl.
Produktionsbolag: Crysalis Films/Mockingbird Pictures/WestEnd Films mfl.
År: 2011
Längd: 113 min
Land: Storbritannien/Irland
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1602098/
I 1800-talets Dublin lever Albert Nobbs ett dubbelliv. För att kunna arbeta och överleva tvingas hon maskera sig till man. Nobbs lyckas med bedriften i närmre 30 år men när omständigheter gör att hon måste dela säng med en man börjar lögnerna bli alltför komplicerade att hålla reda på.
Säg efter mig, pojkar och flickor: För att bli Oscarsnominerad som kvinna är de säkraste rollerna antingen som man eller genom att "fula ner" sig själv. För att bli Oscarsnominerad som man är däremot de säkraste rollerna att antingen spela en karaktär med någon bokstavskombination och/eller autism samt en historisk personlighet. Min poäng är att Albert Nobbs känns som ytterst beräknad film. Tack och lov är den inte lika illa som den mest Oscarberäknande roll jag sett i en film - Sean Penn som mentalt handikappad man som kämpar för vårdnaden om sin dotter i snyfthistoriernas snyfthistoria I Am Sam (2001). Nej, Albert Nobbs är, trots vad jag upplever som beräknande, ett helt okej kostymdrama, med betoning på okej.
Glenn Close gör en väldigt bra roll som titelkaraktären och det är inte bara för att hon spelar man som hon fått sin nominering. Det är uppenbart att Close lagt ner otroliga mängder tid på att lära sig gå, tala och gestikulera som en man. Det blir inte minst tydligt i filmens enda scen där hon är klädd i kvinnokläder och har stora problem med att släppa ner garden. Här finns även andra duktiga skådespelare, men att Janet McTeer fick en nominering för sin roll känns inte så lyckat kanske med tanke på hur jäkla många duktiga kvinnliga skådisar som gjorde bra ifrån sig 2011.
Manuset är den här filmens problem. Det blir helt enkelt aldrig riktigt intressant. 1800-talets Dublin är vackert och att ha lyckats göra en periodfilm för åtta miljoner dollar är riktigt imponerande. Samtidigt är historien mest inriktad på att "ja, det sög att vara kvinna förr i tiden". Ja, jo, men hur vore det med lite karaktärsutveckling eller riktig risk och konflikt? Jag blev inte uttråkad, men jag kan inte säga att jag blev särskilt underhållen heller. Skådespelarinsatserna är det som räddar den här filmen upp till en svag trea. Om ni inte prompt måste se alla kostymdramer från Storbritannien finns det betydligt bättre bekantskaper än Albert Nobbs.
Betyg: 3- quite, good sir av 5 möjliga
Regi: Alexander Payne
Manus: Alexander Payne/Nat Faxon/Jim Rash (efter Kaui Hart Hemmings roman med samma namn)
Medverkande: George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller mfl.
Produktionsbolag: Ad Hominem Enterprises
År: 2011
Längd: 115 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1033575/
Inte nog med att Matt King står inför sitt livs största affär utan han måste också tampas med sina två upproriska döttrar då deras mor ligger i koma efter en olycka. Saker och ting kompliceras ytterligare när Matts äldsta dotter, Alexandra, berättar för sin far att hans fru var otrogen mot honom. Men hur konfronterar man sin livspartner när hon inte ens kan svara för sig själv?
Jag hade blandade känslor inför den här filmen när jag började titta. Nej, fel, stryk det - jag har alltid blandade känslor när det gäller George Clooney. Clooney är en fantastisk skådespelare i sina bästa stunder, men han verkar ha ett ego stort som hans bankkonto då många av hans filmer verkar kretsa kring honom och enbart honom. Detta gäller även när han gjort sina politiska thrillers eller "komedier". Hur som helst, jag är inte den som är den och tänkte att kritikerna kanske hade rätt den här gången. Nu, knappt två timmar senare, är jag helt knockad. Vilken berättarteknik! Vilket manus! Vilket foto! Vilken insats av Clooney!
Clooneys roll som Matt King är det bästa jag sett honom göra och han visar att han nog ska fokusera på att just skådespela och inte producera och/eller regissera. I The Descendants sköter Alexander Payne regirollen ypperligt. Att han vinner en andra Oscar (den första kom för manus till Sideways, 2004) är inte en omöjlighet på något sätt. Hans manus (tillsammans med Nat Faxon och Jim Rash) är även det extremt genomarbetat och väldigt vackert i sin subtilitet. Huvudtemat med att bevara det gamla, om det så gäller land och miljö som förhållanden, och att fortsätta utveckla det man redan har, går som en röd tråd genom historien men blir aldrig pekpinnemässigt jobbigt. Istället är det ett lågmält utforskande av framförallt Matt Kings utveckling och hans kamp att hålla uppe en stark front, inte minst inför sin yngsta dotter. Även birollsskådespelarna är riktigt bra, men det här är Clooneys film rakt igenom. Värd att nämnas är dock ändå Matthew Lillard i en liten men väldigt bra biroll. Hans klart bästa insats i karriären än så länge.
Det här är ingen lättsam film men inte heller så tung som man kan tro av min beskrivning. Här finns tillräckligt mycket svart humor för att lätta upp i ångesten. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen som i alla fall för mig cementerar att 2011 var en jäkla bra filmår!
Betyg: 5 ångesttrippar på paradisöar av 5 möjliga
The Descendants
Extremely Loud & Incredibly Close
Hugo
War Horse
Demián Bichir for A Better Life
George Clooney for The Descendants
Glenn Close for Albert Nobbs
Viola Davis for The Help
Meryl Streep for The Iron Lady
Michelle Williams for My Week with Marilyn
Kenneth Branagh for My Week with Marilyn
Jonah Hill for Moneyball
Nick Nolte for Warrior
Max von Sydow for Extremely Loud & Incredibly Close
Janet McTeer for Albert Nobbs
Alexander Payne for The Descendants
Martin Scorsese for Hugo
A Seperation: Asghar Farhadi
The Descendants: Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash
Hugo: John Logan
Bullhead (Belgium)
Hearat Shulayim (Israel)
In Darkness (Poland)
Monsieur Lazhar (Canada)
A Seperation (Iran)
The Adventures Of Tintin: John Williams
Hugo: Howard Shore
War Horse: John Williams
"Man or Muppet" from The Muppets
Hell and Back Again
If a Tree Falls: A Story of the Earth Liberation Front
Paradise Lost 3: Purgatory
Pina
Undefeated
The Barber of Birmingham: Foot Soldier of the Civil Rights Movement
God Is the Bigger Elvis
Incident in New Baghdad
Saving Face
The Tsunami and the Cherry Blossom
Dimanche
The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore
La Luna
A Morning Strol
Wild Life
Pentecost
Raju
The Shore
Time Freak
Tuba
Regi: Chris Miller
Manus: David H. Steinberg/Tom Wheeler/Jon Zack
Medverkande: Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis mfl.
Produktionsbolag: DreamWorks Animation
År: 2011
Längd: 90 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0448694/
Puss In Boots (hädanefter kallad för sitt svenska namn "Mästerkatten" för att undvika förvirring med titeln) är en jagad katt. Felaktigt anklagad för att ha rånat banken i den sömniga lilla mexikanska småstad där han växte upp driver han från stad till stad för att livnära sig bäst han kan. När hans väg korsas av en annan katt med kleptomaniska tendenser stöter han även på sin gamle vän Humpty Dumpty - vars fel det är att Mästerkatten blev anklagad för brottet han inte begick. De tre beger sig ut på äventyr för att hitta guldvärpande gåsen och betala tillbaka pengarna till sin hemstad. Men har verkligen Humpty ändrat sig?
Jag hade ingen som helst lust att se den här filmen efter morgonens skräprulle Kung Fu Panda 2 (2011). Puss In Boots är även den från DreamWorks Animation och är till råga på allt baserad på en bikaraktär från Shrek 2 (2004). Det lät minst sagt som ett desperat försök att fortsätta tjäna pengar på det gröna träsktrollets popularitet. Döm min förvåning då det här visade sig vara en av de bättre animerade filmerna jag sett från förra året.
Det blir oundvikligt att jag jämför den med den andra produktionen från DreamWorks jag såg idag, så det är lika bra att få det ur vägen. Det som skiljer Puss In Boots från Kung Fu Panda 2 är framförallt två saker - röstskådespelare och manus. Puss In Boots tar en klassisk västernhistoria med lika delar Zorro som Sergio Leone och kör hårt från första bildrutan. Man lyckas ta en hel del poäng från mig bara genom små detaljer som visar att den här filmen är genomtänkt... tills slutet i alla fall, men det kommer vi till. Röstskådespelarna, i synnerhet Antonio Banderas, är också mycket bättre än i Kung Fu Panda 2 och animationsavdelning hos DreamWorks verkar ha lagt ner mycket mer jobb på att få en schysst textur på allt som händer på skärmen. I jämförelse ser Kung Fu Panda 2 ut som skit. I jämförelse med konkurerande västernanimationen Rango (2011) är den dessutom rolig. Hör och häpna!
Vad jag menade med slutet på manuset innan så är finalen ganska påklistrad och jag hade hellre sett att filmen var tio minuter längre än att se all sensmoral staplad i slutet. Det blir en ganska sötsliskig avslutning på en film som faktiskt vågar ha lite svärta. Dessutom kan man ifrågasätta en del av de populärkulturella referenserna som bara känns trötta. Men, för den som vill ha en animerad film från landet i väst som faktiskt är underhållande rekommenderas Puss In Boots. Låt oss dock slippa uppföljare. Snälla?
Betyg: 4- sago mash-ups av 5 möjliga
Regi: Jennifer Yuh
Manus: Jonathan Aibel & Glenn Berger
Medverkande: Jack Black, Angelina Jolie, Gary Oldman mfl.
Produktionsbolag: DreamWorks Animation
År: 2011
Längd: 91 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1302011/
Po lever sin dröm som Drakkrigaren och bekämpar banditer, tjuvar och allsköns avskum tillsammans med sina vänner var och varannan dag. Snart nås templet dock av dåliga nyheter. Den gamle krigsherren Shen har återvänt från sin exil och tagit med sig ett fruktansvärt nytt vapen som kan förändra Kina för alltid. Vid deras första möte inser Po att Shen dessutom har något att göra med hans sedan länge döda föräldrar.
Kung Fu Panda (2008) var inte på något sätt ett mästerverk, men den lyckades ta formeln från gammal kung fu-film från 70-talet och vrida och vända på den så att den passade 2000-talets yngre publik. Snyggt jobbat och dessutom roligt för en gammal diggare av kung fu-film som mig själv! Tre år senare har originalfilmens någorlunda färska och fräscha version av animerat matinéäventyr fått en uppföljare som helt har tappat stilen, charmen och stuket.
Jag är inte alltför glad för Jack Black när han spelar... Jack Black - det vill säga när han oupphörligen rapar upp dåliga surfarlika repliker som nästan alla anspelar på hur "häftigt allting är!". De flesta scener i Kung Fu Panda 2 är i princip just det - Jack Blacks träiga monologer. När man har en skådespelarensemble med alla från Dustin Hoffman till Jackie Chan är det synd och skam att inte använda sig av dem mer än vad man gör. De enda två som får lite fler repliker är Angelina Jolie (okej, antar jag) och Gary Oldman. Oldman kämpar mot ett ganska taffligt skrivet manus och gör det bästa han kan av sin skurkroll. Ibland är det till och med ganska bra.
Animationen utmärker sig inte nämnvärt från andra CG-animerade rullar från de senaste fem åren förutom i Pos drömsekvenser. Stilen som presenteras där, mycket mer lik traditionell kinesisk konst, är bra mycket mer intressant än stilen i huvudhistorien. Manuset är som sagt ganska taffligt. Framförallt bjuder det inte på några överraskningar och den komiska timingen är oftast helt frånvarande. Därmed inte sagt att här inte finns scener som ensamma kan vara riktigt roliga. Som helhet är historien dock bara ännu ett återberättande av "film två i en hjältesaga" - det vill säga: hjälte får reda på något om sitt förflutna som plågar honom och får honom att tvivla på sina krafter. Hjälte vänder sedan detta trauma till sin egen fördel och blir starkare än någonsin förr. Meh...
Betyg: 2- tröttsamma "that was awesome/radical/cool"-repliker av 5 möjliga
Regi: Paul Feig
Manus: Kristen Wiig & Annie Mumolo
Medverkande: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne mfl.
Produktionsbolag: Apatow Productions
År: 2011
Längd: 125 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Btl
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1478338/
Annie Walkers bästa vän ska gifta sig. Det vore något att fira om det inte vore för att Annies liv är en katastrof med... nej, det här går inte. Annies liv är inte en katastrof. Hon har ett jobb, hon har en lägenhet som hon av oförklarlig anledning delar med två puckon och ett ganska stort socialt umgänge. Hon har ett kk-förhållande, har blivit utsedd till en av sin bästa väns brudtärnor men kan trots det inte vara nöjd! Det som saknas är ett väldefinierat kärleksförhållande... jisses.
Hur Bridesmaids kan vara nominerad både till bästa kvinnliga biroll (Melissa McCarthy) och bästa originalmanus är för mig fullständigt obegripligt. Det här är antitesen av förra årets mest pretentiösa rulle, The Tree Of Life (2011), men är precis lika illa genomtänkt. Där The Tree Of Life misslyckades fatalt med att vara poetisk och/eller symbolladdad finns det ingen som helst substans i Bridesmaids. Det är ett luftslott som bara tangerar stereotyperna för romantiska komedier och dessutom förstärker såväl puckade myter om kvinnor som män. Det här är inte karaktärer, det är pappfigurer. Det här är inte ett manus, det är återvinning av redan söndertuggade matrester. Det här är inte ens en film, det är två timmars reklam för bröllopsfixare.
Man kan göra en jämförelse med Sex & The City (1998 - 2004) som på ytan har liknande tematik - kvinnlig vänskap och/eller ovänskap uppblandat med kärlek och sex. Inte för att jag är något större fan av den serien heller, men den lyckades då och då bryta upp de väldigt typiska könsnormerna och framförallt prata om första ordet i sin titel - sex. De handfull sexscener och/eller samtal om sex som finns i Bridesmaids kan vara något av det sämsta jag sett. Det finns varken något sexigt eller roligt över dem.
Som sur grädde på det ruttna moset har alltså Melissa McCarthy fått en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll. Vilken scen fick hon den för? Var det hennes klyschiga peptalk mot slutet eller var det månne när hon skiter i vasken efter att ha blivit matförgiftad? Men framförallt är det här som sagt en film som understryker negativa kvinnliga stereotyper. Eller som en karaktär säger: "Why can't you just be happy for me, then go home and talk about me behind my back like a normal person?". Ja... seriöst.
Betyg: 1 vaskskitare av 5 möjliga
Regi: J.C Chandor
Manus: J.C Chandor
Medverkande: Kevin Spacey, Zachary Quinto, Jeremy Irons mfl.
Produktionsbolag: Before The Door Pictures/Washington Square Films/Margin Call
År: 2011
Längd: 107 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Btl
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1615147/
När en investmentbank gallrar ut personal uppdagas det att firman levt över sina tillgångar å det grövsta. Den unge riskanalytikern Peter Sullivan kastas in i händelsernas centrum och upplever hur vad som ska komma att bli en global finanskris utvecklar sig.
Ovanstående låter jäkligt torrt och inte särskilt intressant om man inte helt snöat in på ekonomiteori. J.C Chandor lyckas dock göra Margin Call inte bara till en spännande styrelserumsthriller utan en viktig inblick i ekonomiska spekulationer som påverkar stora delar av världen. Chandor plockar ner terminologin på en nivå så att till och med jag, som inte ens läst företagsekonomi på gymnasienivå, inte har några problem att följa med i svängarna. Han har också lyckats med att regissera en film med rejäl nerv, trots att den nästan uteslutande utspelar sig i kontorslandskap och mötesrum.
Att Chandors manus är något alldeles extra är jag inte ensam om att tycka. Det har varit nominerat till och även vunnit priser redan och förra veckan fick Chandor en Oscarsnominering att lägga till sitt CV. Inte dåligt för en snubbes första långfilm. Chandors talang bakom ordbehandlaren lockade även en lång rad kända ansikten som arbetade för liten eller ingen lön. Jag har redan i inforutan där uppe nämnt Kevin Spacey, Zachary Quinto och Jeremy Irons. Lägg till bland andra Stanley Tucci, Demi Moore och Mary McDonnell till den listan och du får en fantastisk ensemble. Det är dessutom just vad Margin Call är - ett ensemblespel där ingen skådespelare tillåts sno huvudrollen.
Anledningen till att jag inte vill ge Margin Call full pott är först och främst att jag skulle vilja att filmen var längre och berättade vad som hände med de enskilda karaktärerna när finanskrisen verkligen slog till. Vem kom undan? Vem blev metaforiskt korsfäst? Här finns flera intressanta frågeställningar om moral och etik som Chandor hade kunnat ta ställning till och jag skulle definitivt vilja se hur han tacklade dessa frågor i ett längre perspektiv. Men är du intresserad av ekonomi eller helt enkelt din omvärld är Margin Call en skrämmande upplevelse som ger en god inblick i ett kapitalistiskt system på fallrepet.
Betyg: 4 pyramidspel av 5 möjliga
Regi: Jean-Loup Felicioli & Alain Gagnol
Manus: Alain Gagnol & Jacques-Rémy Girerd
Medverkande: Dominique Blanc, Bruno Salomone, Jean Benguigui
Produktionsbolag: Folimage/Digit Anima/France 3 Cinéma mfl.
År: 2010
Längd: 70 min
Land: Frankrike/Belgien/Nederländerna/Schweiz
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1673702/
Jeanne, polisinspektör i Paris, försöker få ihop jobb och vardagslivet med sin dotter Zoé efter att hennes make mördats av gangsterbossen Costa. Samtidigt lever Zoés katt ett dubbelliv som husdjur om dagen och medhjälpare till en fasadklättrande gentlemannatjuv, Nico, om kvällarna. En kväll när Zoé följer efter sin katt korsas hennes och Nicos vägar. Tyvärr befinner sig också Costa och hans kumpaner i samma kvarter...
Även om jag inte hunnit se alla animerade filmer nominerade till Oscarsgalan i år är det här troligen den jag kommer tycka bäst om. Fransk animation har verkligen haft några fina år på sistone, inte minst med L'illusioniste (2010) och Panique Au Village (2009). Une vie de chat är inte riktigt lika vass som nämnda filmer men har ändå en säregen stil som jag inte kan hitta hos något annat lands animerade produktion. Medan de två andra filmerna har en väldigt internationell framtoning är dock Une vie de chat på gott och ont ytterst fransk i sin stil. Ibland blir det visuella lite för skumt för sitt eget bästa, men oftast håller filmen sig på rätt sida skalan.
Röstskådespelarna gör alla ett gott jobb, men den som äger varenda scen han är med i är Jean Benguigui som gangstern Victor Costa. Hans scener är också de absolut roligaste i filmen och Benguigui levererar sina repliker med en blandning av dödlig seriositet och komisk timing. Det som annars gjorde mest intryck på mig med Une vie de chat var hur kompromisslös den är, även som en historia tänkt för barn. Den har å ena sidan en väldigt enkel grundhistoria som är enkel för de yngsta att följa med i, men samtidigt backar den inte från att ta upp ämnen som död eller brottslighet. Alain Gagnols och Jacques-Rémy Girerds manus gör dock detta på ett lättförståeligt sätt som inte upprör alltför mycket men samtidigt inte dumförklarar sin barnpublik.
Jag tyckte väldigt mycket om Une vie de chat och rekommenderar den hjärtligt till alla barnfamiljer där barnen börjar komma upp i skolåldern. Det är helt klart ännu en frisk fläkt från världens just nu mest intressanta land för animerade filmer.
Betyg: 4 katter med kleptomani av 5 möjliga
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 | 5 |
6 |
||||
7 | 8 |
9 | 10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|