Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2012

Av Ulf - 26 januari 2012 20:11

 


Regi: Michel Hazanavicius

Manus: Michel Hazanavicius

Medverkande: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman mfl.

Produktionsbolag: La Petite Reine/La Classe Américaine/JD Prod mfl.

År: 2011

Längd: 100 min

Land: Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0073168/


Efter premiären på en av sina filmer träffar stumfilmsstjärnan George Valentin den unga Peppy Miller. Miller, en aspirerande skådespelerska, lyckas genom tur och skicklighet få en roll i samma film som Valentin och tycke uppstår de båda emellan. När ljudfilmen gör sitt intåg i Hollywood går Georges och Peppys karriär dock åt motsatta håll. George, bitter över att vad han felaktigt trodde var en fluga har tagit över branschen, går in i en självdestruktiv spiral medan Peppy blir en av talfilmens första stora stjärnor. Men ödet vill att de ska träffa på varandra igen.


Att se en nyproducerad stumfilm är en mycket märklig upplevelse. Mitt eget förhållande till filmkonsten innan ljudfilmen slog igenom är lite blandat. Jag kan se på en stumfilm från ett akademiskt perspektiv och tycka att den är intressant, men medan jag kan rabbla ett till synes oändligt antal ljudfilmer som berör mig på något sätt är det svårare att göra så med stumfilmer. Det har inte så mycket med historierna som berättas att göra som att sättet att berätta en film på fortfarande i mångt om mycket var i sin barndom. Vissa regissörer, de med tillräckligt stark vision, fick mediet att arbeta för dem istället för att begränsa dem, men merparten av stumfilm jag sett har ärligt talat varit ganska trist från ett underhållnings- och emotionellt perspektiv. The Artist lyckas ta stumfilmens estetik och blanda den med 70 - 80 års nytt tekniskt kunnande i bildberättande och redigering för att skapa något helt unikt. Det här är helt enkelt en film som har det bästa från båda världar.


Jean Dujardin är helt enastående i huvudrollen som George Valentin och jag vill inte ens tänka på hur mycket tid han måste ha lagt ner på att anamma ett nytt sätt att skådespela på. Dujardins mimik och timing i scenerna fallerar aldrig och hitintills är det helt klart min personliga favorit till att ta hem Oscarsstatyetten för bästa manliga huvudroll. Även Bérénice Bejo gör bra ifrån sig, men har inte riktigt lyckats fånga stumfilmsagerandet på samma sätt som Dujardin har. Jag antar att Bejo gick in mer för en tyskexpressionistisk tolkning (jisses, nu måste jag komma med ett bajsskämt snart innan det här blir outhärdligt pretto) men det passar tyvärr inte riktigt in i filmen i övrigt. Bland birollsinnehavarna är det kul att se både John Goodman, James Cromwell och Malcolm McDowell (när var han med i något med kvalitet senast?) men den som stjäl showen är Georges Jack Russell, till större delen spelad av hunden Uggie. Om något djur har förtjänat en Oscarsnominering någon gång är det Uggie!


Tekniskt är The Artist en riktig fullpoängare. Klippning, foto och musik är alla utsökta. De tekniska aspekterna till trots är det först och främst manuset som gör att jag kommer komma ihåg den här filmen för lång tid framöver. The Artist bevisar ännu en gång att om du berättar en enkel historia men gör det bra är det i många fall mer effektivt än om du krånglar till det i onödan. The Artist har framförallt en sårbarhet och ärlighet som gör att den går rakt in i hjärtat. Jag tror på den här kärlekshistorien och framförallt på karaktärerna.


Michel Hazanavicius har gjort en av förra årets bästa filmer. Nu kommer den förhoppningsvis få mer uppmärksamhet från icke-filmnördar i och med sina tio Oscarsnomineringar. Det är den helt klart värd. Om ni vill se något hjärtvärmande och roligt, se The Artist!


Betyg: 5 "you've ain't heard nothing yet" av 5 möjliga     

Av Ulf - 24 januari 2012 17:43


Klockan halv tre i eftermiddags, svensk tid, satt jag och några miljoner andra och stirrade spänt på en nedräkning för live-streamen för Oscarsgalans nomineringsjippo. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad över hur smärtfritt utsändningen förlöpte. Visserligen satte tillställningen igång åtta minuter sent, men när den väl var igång var streamen stabil och i hög kvalitet trots det gigantiska trycket. Bra jobbat! Hur som helst ska jag inte bli lika långdragen som vissa presentatörer på galan i sig blir utan helt enkelt presentera nomineringarna. De filmer som är länkade har jag hunnit recensera. Listan kommer återpubliceras med nya länkar en gång i veckan med start från idag. Dagen innan galan kommer jag dessutom ge mina tips och kommentarer. Stay tuned! Mycket länkar och sånt i listan jag saxade och redigerade från IMDB. Om något går till fel sida, lämna gärna en kommentar!



Best Motion Picture of the Year


The Artist

The Descendants

Extremely Loud & Incredibly Close

Hugo

War Horse



Best Performance by an Actor in a Leading Role


Demián Bichir for A Better Life

George Clooney for The Descendants

Jean Dujardin for The Artist

Best Performance by an Actress in a Leading Role


Glenn Close for Albert Nobbs

Meryl Streep for The Iron Lady

Michelle Williams for My Week with Marilyn



Best Performance by an Actor in a Supporting Role


Kenneth Branagh for My Week with Marilyn

Max von Sydow for Extremely Loud & Incredibly Close



Best Performance by an Actress in a Supporting Role


Bérénice Bejo for The Artist

Melissa McCarthy for Bridesmaids

Janet McTeer for Albert Nobbs

Best Achievement in Directing


Michel Hazanavicius for The Artist

Alexander Payne for The Descendants

Martin Scorsese for Hugo



Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen


The Artist: Michel Hazanavicius

Bridesmaids: Kristen Wiig, Annie Mumolo

Margin Call: J.C Chandor

A Seperation: Asghar Farhadi



Best Writing, Screenplay Based on Material Previously Produced or Published


Best Animated Feature Film of the Year


Une vie de chat

Chico & Rita

Kung Fu Panda 2

Puss In Boots

Best Foreign Language Film of the Year


Bullhead (Belgium)

Hearat Shulayim (Israel)

In Darkness (Poland)

Monsieur Lazhar (Canada)

A Seperation (Iran)



Best Achievement in Cinematography


Best Achievement in Editing


The Artist

The Descendants

Hugo

Best Achievement in Art Direction


Best Achievement in Costume Design


Anonymous

The Artist

Hugo

W.E



Best Achievement in Makeup


Albert Nobbs

The Iron Lady



Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Score


The Adventures Of Tintin: John Williams

The Artist: Ludovic Bource

Hugo: Howard Shore

War Horse: John Williams



Best Achievement in Music Written for Motion Pictures, Original Song


"Man or Muppet" from The Muppets

"Real in Rio" from Rio



Best Achievement in Sound Mixing


Best Achievement in Sound Editing


Best Documentary, Features


Hell and Back Again

If a Tree Falls: A Story of the Earth Liberation Front

Paradise Lost 3: Purgatory

Pina

Undefeated


Best Documentary, Short Subjects


The Barber of Birmingham: Foot Soldier of the Civil Rights Movement

God Is the Bigger Elvis

Incident in New Baghdad

Saving Face

The Tsunami and the Cherry Blossom



Best Short Film, Animated


Dimanche

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore

La Luna

A Morning Strol

Wild Life


Best Short Film, Live Action


Pentecost

Raju

The Shore

Time Freak

Tuba 

Av Ulf - 22 januari 2012 13:01


Regi: Tomas Alfredson

Manus: Bridget O'Connor & Peter Straughan (baserad på John le Carrés roman med samma namn)

Medverkande: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth mfl.

Produktionsbolag: Studio Canal/Working Title Films/Paradis Films mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1340800/



När ett hemligt uppdrag i Budapest går fel under Kalla krigets kallaste dagar tvingas chefen för den brittiska underrättelsetjänsten att avgå. Smiley, en högt uppsatt agent, tvingas även han avgå men kontaktas snart av en högt uppsatt källa inom den brittiska regeringen. Det visar sig att chefen planerade uppdraget i Ungern för att ta reda på vem av fyra man som var en spion för Sovjet. Smiley får uppdraget att genomföra en hemlig internutredning för att få fast spionen. 


Jag tror sällan jag sett en film få mer publicitet i svensk filmpress än Tinker, Tailor, Soldier, Spy (hädanefter kallad TTSS). Förhandstittar, intervjuer med Tomas Alfredson och hyllningar redan innan filmen hade kommit ut avlöste varandra. Personligen känner jag att den överdrivna uppmärksamheten kommer tillbaka för att bita filmen i den metaforiska röven. Det är inte det att TTSS är en dålig film - den kan bara omöjligen leva upp till sin hype.


John le Carrés spionklassiker har filmatiserats både förr och bättre än i Alfredsons version. Det var ett bra tag sedan jag såg en annan version, men det som slog mig var hur dålig karakteriseringen är i 2011 års variant. Vi får i princip inte reda på något om någon, med undantag för en bihistoria om den olycksalige agenten Ricky Tarr. Det gör att det dels blir svårt att hålla karaktärerna isär - även om man sett tidigare versioner! Alla har tidstypiska beiga och/eller svarta kläder och begynnande flint. Den enda karaktär som står ut rent utseendemässigt är Gary Oldmans Smiley. Oldman, som alltid väldigt bra, får dock kämpa mot den riktigt usla sminkningen de gett hans karaktär. Jag vet inte riktigt vad de tänkte, men Oldman ser nästan CG-animerad ut i vissa scener. Tänk er en äldre variant av Boxer-Robert och ni kommer rätt nära.


Regimässigt håller Alfredson stilen men manuset är, inte minst på grund av tidigare nämna minimala karakterisering, ganska dåligt. Ge karaktärerna motivation annat än den väldigt halvhjärtade förklaringen mot slutet! Ge dem personlighet! Som spionthriller är manuset bra, men i och med bristen på karaktärer blir det ytterst kallt och avskalat - och inte på ett bra sätt. Sammantaget är TTSS en av förra årets stora besvikelser för min del. Det är ett gediget hantverk men bristande i känsla. Se någon av de äldre versionerna istället.


Betyg: 3 nyanser av beige av 5 möjliga

Av Ulf - 15 januari 2012 15:59


Regi: Gavin O'Connor

Manus: Gavin O'Connor/Anthony Tambakis/Cliff Dorfman

Medverkande: Tom Hardy, Joel Edgerton, Nick Nolte mfl.

Produktionsbolag: Mimran Schur Pictures/Lionsgate/Solaris

År: 2011

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291584/


Brendan och Tommy växer upp med en alkoholiserad och våldsam far och skiljs åt när de är 16 år gamla. Tommy tar hand om sin mor när de båda bestämmer sig för att lämna familjen. När modern blir sjuk och dör börjar dock Tommy bli bitter och beskyller sin far för allt. Samtidigt har Brendan skaffat sig ett medelklassliv med fru och barn. När banken hotar att ta deras hus inser Brendan att hans enda sista utväg är att ställa upp i världens största MMA-turnering. Det är bara ett problem - där kommer han möta sin bror.


Jaha, det är den tiden på året. Tid för en ny pastisch på Rocky (1976). Jag var väl inte alltför imponerad av den senaste diton som blev uppmärksammad, The Fighter (2010), och det här är ännu ett snäpp ner på skalan. Kampsports- och boxningsfilmer som mest fokuserar på sporten i sig brukar sällan bli särskilt bra. Det som krävs är ett starkt socialt patos. Det kunde man se i Rocky och i en mer övertydlig variant i The Fighter. Warrior har i princip inget socialt patos alls. Ja, finanskrisen och Irakkriget får sina referenser, men i grund och botten är det en historia om två bröder, inte alls "the little guy" som kämpar mot alla odds. Det hade säkert funkat bra om inte Tommy hade varit en karaktär som jag inte hade någon sympati för alls. Ja, buhu, du växte upp under dåliga förhållanden men det gjorde din bror också. Medan din bror försöker klippa med sitt gamla liv är det enda du kan göra att älta.


Manuset är väldigt typiskt, från A till Ö när det kommer till liknande filmer, men ja, det funkar någorlunda. Det skulle fungerat mycket bättre om filmen varit en halvtimme kortare. 140 minuter är lite väl mycket att dra ut på en från början ganska tunn historia. Men, det ska sägas, actionscenerna är oftast riktigt bra. Smällarna känns nästan genom skärmen och jag skulle inte bli förvånad om filmen fick några Oscarsnomineringar i de tekniska kategorierna. Den enda som möjligtvis kan räkna med något mer än så är Nick Nolte som brödernas far. Nolte håller en helt annan klass än resten av skådespelarna i filmen och speciellt hans monolog/skrik till en bandspelare när han trillar av vagnen är riktigt rörande. Vad en annars väldigt duktig skådespelare som Tom Hardy pysslar med här har jag ingen aning om. Särskilt bra är han dock inte.


Warrior är en långdragen historia som inte riktigt vet vad den vill vara - rak actionfilm eller drama. Det gör slutprodukten splittrad och ganska lättförglömlig. Jag ser hellre om Rocky för 5654:e gången istället.


Betyg: 2+ armlås av 5 möjliga

Av Ulf - 6 januari 2012 22:42


Regi: Shawn Levy

Manus: John Gatins (baserad på Richard Mathesons novell Steel)

Medverkande: Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps/Angry Films/ImageMovers mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0433035/



I en närliggande framtid har robotboxning blivit en av världens mest populära sporter. Charlie Kenton, avdankad proffsboxare, livnär sig på att styra sin robot i fajter mot allt ifrån andra robotar till tjurar. Pank och utblottad ser Charlie sin chans till att köpa en bättre robot när hans före detta flickvän och modern till hans elvaårige son, Max, dör. För 50 000 dollar tänker Charlie skriva över enskild omvårdnad för Max till sonens moster. Han blir dock "fast" med sin son över sommaren och inser snart att Max är en riktig höjdare på det här med robotar.


Ja... herregud. Ett betyg på IMDB på 7,4 och rekommendationer från två vänner fick mig att se den här filmen trots att jag minst sagt var skeptisk. Jag önskar att jag hade litat på min magkänsla. Real Steel lyckas göra något så galet som robotboxning tråkigt. Jag trodde inte det var möjligt, men när robotarna har mer personlighet än karaktärerna är det riktigt illa. Hugh Jackman är förbaskat tråkig när han inte är Wolverine helt enkelt. Han klarar inte av att bära upp den här filmen och det gör inte den mest irriterande skådisen från Lost (2004 - 2010), Evangeline Lilly, heller. Dakota Goyo (Max) är inte heller någon vidare duktig skådespelare. Det kan tyckas elakt att klanka ner på en tolvårig skådespelare, men när jag vet hur fruktansvärt många duktiga barnskådespelare det finns i Hollywood borde castingen kunnat hitta någon bättre. Talande för alla tre är det konstanta överspelet. Ibland är det som att titta på en uppsättning av den lokala byteatern med en budget på 110 miljoner dollar.


Manuset, om man kan kalla det för det, är (förhoppningsvis löst) baserat på en novell av science fiction-giganten Richard Matheson. Om ni känner igen namnet är det för att han bland annat skrev science fiction-klassikern I Am Legend som filmatiserats ett otal gånger, senast med Will Smith i huvudrollen. Så vad får man om man plockar bort Mathesons humanism och ersätter den med robotar utan känslor? Ett konstant överspel, platta karaktärer och tunn dialog. Hugh Jackmans karaktär, Charlie, är den värst skrivna av dem alla. Jag antar att John Gatins ville förmedla att karaktärern skulle vara en skitstövel med ett hjärta av guld. Han glömde det där hjärtat någonstans. Huvudkaraktären vi ska sympatisera med säljer sin son för att kunna köpa en jävla robot! Det värsta är att jag skulle kunna förlåta allt det här om man helt fokuserat på att visa robotar som bankar oljan ur varandra. Vissa av actionscenerna är till och med ganska bra.


Regin är inte mycket bättre. Shawn Levy, mest känd för den åtminstone till vissa delar småcharmiga Night At The Museum (2006), har regisserat en film där skådespelarna inte verkar betyda något utan allt krut läggs på actionscenerna. Återigen, det hade varit okej om filmen fokuserat helt på robotslagsmål och inte varit över två timmar lång!


När jag började skriva den här recensionen tänkte jag ge Real Steel ett knappt godkänt betyg. Ju mer jag skriver om den desto mer förbannad blir jag över att sån här skit får 110 miljoner dollar i budget. Det är inget fel på genrefilm (vad recenserar jag mest på bloggen?) men även genrefilm kan ha hjärta och hjärna. Det här är riktigt, riktigt, dåligt - och inte på ett bra sätt.


Betyg: 1 plåtniklas av 5 möjliga

Av Ulf - 26 december 2011 22:48


Regi: Mike Mills

Manus: Mike Mills

Medverkande: Ewan McGregor, Christopher Plummer, Mélanie Laurent mfl.

Produktionsbolag: Olympus Pictures/Parts and Labor/Northwood Productions

År: 2010

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1532503/


Oliver får inte bara en utan två stora besked från sin 78-årige far, Hal - han är döende i cancer och han är homosexuell. Genom tillbakablickar berättas historien om hur Hal kämpar mot sin cancer samtidigt som han ger sig ut i Los Angeles gayscen. Historien om Hal vävs samman med hur Oliver, två månader efter Hals död, träffar Anna, en fransk skådespelerska som kan vara hans livs kärlek.


Beginners vill få mig att må dåligt. Jag är fullt medveten om detta men kan ändå inte värja mig. Maken till melankolisk film får man leta efter, men det som gör att den fungerar är att den alltid känns ärlig och rak. Mike Mills har beskrivit förhållanden på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i. Förhållanden är sällan eller aldrig en rak resa från punkt a till punkt b utan har svängar, märkliga hangups från det förflutna som sticker upp sina fula huvuden och det faktum att allt kanske inte är så svartvitt som många andra filmer vill få det att framstå. Mills beskriver detta och mer i sitt väldigt finstämda manus som egentligen grundar sig på den eviga sanningen att ingen vill vara ensam. Mills regi är lika god som hans manus. Här finns stilgrepp som förhöjer bildberättandet väldigt mycket och är det något Mills verkar ha insett är att även om ett manus är späckat med dialog så är film först och främst ett visuellt medium. Det som sägs i dialogen kompletteras av Mills bilder till en väldigt fin enhet.


Christopher Plummer gör rollen som Hal och är troligen den mest säkre Oscarsvinnaren nästa år (filmen hade inte premiär i L.A innan deadline till förra galan). Han nämndes i förhandssnacket redan för snart ett år sedan och gör en väldigt bra roll. Att Plummer börjar bli till åren kommen och dessutom spelar cancersjuk homosexuell pensionär gör att oddsen för att han ska vinna redan är låga. Även Ewan McGregor gör en fin rollprestation, men den som äger filmen enligt mig är Mélanie Laurent som Anna. Hon har en närvaro som gör att varje scen hon är med i blir magisk och har en utstrålning som kommer ge henne en lysande fortsättning på en redan fin karriär. Se upp för Laurent i framtiden!


Jag har egentligen svårt att komma på något jag inte gillar med Beginners. Så varför inte högsta betyg? Det är svårt att förklara, men filmen saknar det där sista lilla extra som gör den till en klassiker. Men, det ska sägas, det är en fruktansvärt bra film. Så, var är min whiskey?


Betyg: 4+ Laurent, varför måste du likna min flickvän till sättet? Jag saknar ju henne, pucko! av 5 möjliga


Av Ulf - 23 december 2011 00:36


Regi: David Fincher

Manus: Steven Zaillian (baserad på Stieg Larssons roman Män som hatar kvinnor)

Medverkande: Daniel Craig, Rooney Mara, Stellan Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Yellow Bird Films/Film Rites mfl.

År: 2011

Längd: 158 min

Land: USA/Sverige/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1568346/


När Mikael Blomkvist, journalist på tidningen Millennium, döms för förtal tvingas han ta en timeout från journalistiken. Då kontaktas han av den välkände affärsmagnaten Henrik Vanger som vill ha Blomkvists hjälp att lösa ett 40 år gammalt försvinnande. Samtidigt som Mikael bosätter sig nära Vangers gods för att gräva i det gamla fallet har den unga hackern och säkerhetsexperten Lisbeth Salander problem med de sociala myndigheterna. När Salanders och Blomkvists vägar korsas ställs bådas liv på spets. Någon i Henrik Vangers närhet vill inte att fallet ska lösas...


Då kom den då till sist, den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor (2009). Frågan är bara om vi behövde en nyversion av en redan mycket bra film? Svaret är enkelt: nej, det behövde vi inte. David Finchers version av Larssons roman är inte en dålig film på något vis - den är bara inte lika bra som den svenska filmatiseringen. Därmed inte sagt att här inte finns saker som är bättre än i den svenska versionen. Daniel Craig gör en mycket mer sympatisk Mikael Blomkvist än Michael Nyqvist. Medan Nyqvist gjorde en ganska platt karaktär ännu plattare lyckas Craig föra fram en trovärdighet till rollen som jag inte hittade i Nyqvists tolkning. Likaså är soundtracket av Trent Reznor och Atticus Ross en fullträff. Där den amerikanska versionen tappar poäng är däremot i manusadaptionen och Rooney Maras tolkning av Lisbeth Salander.


Det är först nu när jag sett en annan skådespelerska försöka axla rollen som Salander som jag inser exakt hur bra Noomi Rapace verkligen var. Jag tror helt enkelt jag blev bortskämd av Rapaces skådespel och den intensitet hon hade i sitt agerande. Mara är inte direkt dålig i rollen men spelar helt enkelt inte i samma division. Någon borde  berättat för henne att hon inte kan göra en trovärdig svensk accent. Så fort hon hade ett längre replikskifte föll illusionen fullständigt och framförallt hennes återkommande "hej hej" så fort hon kom in i ett rum klingade så falskt att jag nästan suckade högt varje gång. Efter ett tag lyckades jag dock vänja mig vid den fejkade accenten, bara för att stöta på ett nytt problem: jag tror inte på den här tolkningen. Jag tror att Rapaces Lisbeth Salander kan sparka röven av mig om hon skulle bli förbannad. Jag tror inte på att Mara skulle kunna göra samma sak. Men samtidigt kan jag inte klaga alltför mycket på Mara. Hon försöker, försöker och försöker och ganska ofta lyckas hon hitta sin egen röst. I Rapaces klass är hon dock inte.


Zaillians manus är det som verkligen skiljer filmerna åt. Vid en första anblick berättas samma historia, men när man sett färdigt filmen dyker en ganska uppenbar fråga upp: fanns det inte en deckarhistoria här någonstans? Zaillians manus fokuserar mycket mer på karaktärsutvecklingen mellan Blomkvist och Salander än den svenska filmatiseringen gjorde. Det gör att historien om Harriet Vangers försvinnande till ganska stor del hamnar i skymundan. Ja, här finns de obligatoriska scenerna när arkiv ska gås igenom, foton analyseras och polisrapporter läsas men det verkar som att Zaillian hela tiden har bråttom tillbaka till de båda huvudkaraktärerna. Till viss mån får det en bra effekt för de kommande filmerna - kemin mellan Mara och Craig är mycket bättre än den mellan Nyqvist och Rapace - men filmens narrativ blir lidande. Det är också intressant att notera att den svenska versionen är mycket råare och mer obehaglig än den amerikanska. Hur gick det till? Fincher brukar inte vara den som ryggar för kontroversiella scener.


Det känns som The Girl With The Dragon Tattoo gjordes för att fylla hålet av en tröttsam tradition - amerikaner som inte orkar läsa undertexter. Det ska dock bli intressant att se vad Fincher kan göra av de två kvarvarande filmerna. De var ärligt talat inte något vidare.


Betyg: 3 we come from the land of the ice and snow av 5 möjliga

Av Ulf - 20 december 2011 20:55


Regi: George Clooney

Manus: George Clooney/Grant Heslov/Beau Willimon (baserad på Beau Willimons pjäs Farragut North)

Medverkande: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman mfl.

Produktionsbolag: Smoke House & Crystal City Entertainment

År: 2011

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1124035/


Stephen Meyers är en ung och idealistisk medieexpert som arbetar på den tilltänkte demokratiske presidentkandidatens, Mike Morris, kampanj i Ohio. Morris, en till synes perfekt kandidat, är dock inte lika ren som hans image och Meyers upptäcker snart att i politikens rävspel vet man aldrig vem som kommer hugga en i ryggen...


Jag brukar ogilla George Clooneys politiska och/eller samhällskritiska filmer. De brukar vara riktiga snarkfester som inte gör någon gladare eller för den sakens skull mer informerade. Jag var därför minst sagt skeptisk till The Ides Of March. Tack och lov är det här Clooneys främsta politiska drama till dags dato. Ryan Gosling, i sin femtielfte underbara rollprestation i år, leder en ensemble som inte går av för hackor. Förutom Clooney själv (mycket bra som Morris) visar sig bland andra Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei och Evan Rachel Wood sig från sina allra bästa sidor. Att säga att det här är en av årets mest välspelade filmer är en underdrift!


Manuset, baserat på manusförfattaren Beau Willimons egen pjäs, är ett riktigt tajt politiskt drama som utforskar vad som händer när idealism krockar med ambition. Om vi bortser från en ganska långsam start har filmen nästan inte en död sekund. Spänningen har dock inget med snabb klippning och explosioner att göra. Istället är det blickar, hemliga telefonsamtal och spel bakom ryggen. Det hela är infernaliskt skickligt uppbyggt och många av vändningarna slog luften ur mig. Det är allt annat än en förutsägbar film det här. Jag låter min beskrivning stanna där för att inte avslöja något mer.


The Ides Of March är inte för alla. För den som gillar långsamt uppbyggda dramafilmer med dialog- och karaktärsdrivet manus är det här dock en fest. Den saknar dock det där lilla extra som hade höjt den till högsta betyg, men mycket sevärd ändå!


Betyg: 4 dolkar i ryggen av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards