Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 29 juni 2018 16:30

 


Regi: Rod Blackhurst & Brian McGinn

Manus: Brian McGinn & Matthew Hamacheck

Medverkande: Amanda Knox, Meredith Kercher, Raffaele Sollecito mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Plus Pictures

År: 2016

Längd: 92 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5952332/

 

I november 2007 greps den amerikanska utbytesstudenten Amanda Knox och hennes pojkvän Raffaele Sollecito för mordet på den förras rumskamrat, Meredith Kercher. Den samlade världspressen gjorde fallet till en sällan mer rapporterad kriminalhändelse och rättegångshandlingarna i italienska Perugia följdes av allt fler ju längre de pågick. Det här är historien om ett mediedrev och en mycket märklig polisutredning med Knox och Sollecito i huvudrollerna.

 

Rättegångarna mot Amanda Knox fick stor medieuppmärksamhet även här i Sverige. Det som Rod Blackhurst & Brian McGinn fokuserar på med sin dokumentär av fallet är att ge Knox ett forum för att förklara hur hon själv upplevde händelserna. Jag kommer ihåg att mediedrevet var nästan av löjeväckande proportioner när det gällde det här fallet, och som ofta annars var den brittiska pressen värst.

 

Dokumentären låter Nick Pisa, dåvarande journalist för The Daily Mail, berätta medievinkeln och jäklar vad sliskig han är! Han säger exempelvis att de inte hade tid att dubbelkolla fakta utan tryckte saker för att inte deras konkurrenter skulle hinna före. Det värsta är att han är uppenbart stolt över sin "journalistiska gärning" som bland annat inkluderade att publicera Knox läckta dagbok. 

 

Det är också här som dokumentären borde haft sitt riktiga fokus. Både kriminalfallet i sig som den bristfälliga utredningen är intressant, men det justitiemord som pressen begick borde ha stått i första rummet - inte minst eftersom man spenderade betydande resurser på att utmåla Knox som än det ena och än det andra när var hon uppenbarligen var var en ung kvinna som upptäckte sin sexualitet och försökte bli vuxen genom att studera utomlands. Det riktigt stinker av slutshaming och moralpolis över fallet. Jag tror att om dokumentären hade gjorts idag, post-metoo, hade denna vinkel också undersökts mycket tydligare.

 

Amanda Knox är trots denna invändning en intressant dokumentär framförallt när det kommer till de tveksamma metoder som den italienska polisen använde sig av i fallet. Det är också intressant att se hur man försöker bevisa något man redan bestämt sig för. Skrämmande nog intervjuas den ledande utredaren där han sitter och fabulerar om händelseförloppet han tror inträffade och håller det som sanning.

 

Något feldisponerad dokumentär, men ändå mycket sevärd, om inte annat som studieobjekt i hur en utredning inte bör genomföras.

 

Betyg: 3+ skräputredningar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 11 juni 2018 21:45

 



Regi: Eli Roth 

Manus: Joe Carnahan (efter Brian Garfields roman)

Medverkande: Bruce Willis, Vincent D'Onofrio, Dean Norris mfl.

Produktionsbolag: MGM & Cave 76

År: 2018

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1137450/

 

Den framgångsrike kirurgen Paul Kerseys liv slås i spillror när hans fru mördas och hans dotter blir allvarligt skadad i ett inbrott som går fel. När Paul tycker att polisen inte gör tillräckligt beslutar han sig för att ta lagen i egna händer och leta upp de skyldiga. Vad han inte räknat med är att han även blir en laglös hjälte för många i ett våldsamt och nästintill uppgivet Chicago.

 

Death Wish (1974) kan vara en av de mest omdebatterade b-filmer som gjorts. Charles Bronson rensade stan och lät pistolen tala när han mejade ner rånare och annat oknytt. Filmen delade folk i två läger - de som såg vigilanterättvisa som ett reellt alternativt och de som tyckte att filmen bara glorifierade våldet. Hur det än är med den saken fick filmen enormt genomslag och var en av 1974 års största filmer på bio i USA. Den gav dessutom en åldrad Bronson en nytändning i karriären och efterföljdes av inte mindre än fyra uppföljare. Hur står sig då 2018 års nyinspelning? På gott och ont tämligen tamt.

 

I en tid då vapenlagarna i USA diskuteras flitigt och det sker en uppmärksammad skjutning var och varannan vecka måste en film som Death Wish förhålla sig till detta på något vis. Den försöker till en början gå en viss medelväg, men sen blir den tyvärr Rothisierad. Med det innebär att det är en film regisserad av Eli Roth. Eli Roth är och förblir en riktig sopa när det kommer till regi. Nu har han tack och lov inte skrivit manuset också, vilket gör att han klarar av att berätta en actionhistoria 1a från start till mål. Sen finns det vissa stildrag som är så fruktansvärt malplacerade att jag bara kan sucka. Efter den inledande något nyktra synen på vapen och vapenvåld är det vapenporr för hela slanten, satt till AC/DC:s Back In Black. Den här splittrade identiteten gör att Death Wish 2018 inte riktigt kan stå på något ben utan vacklar betänkligt när det kommer till scenerna där det inte flyger kulor.

 

Bruce Willis är alltid Bruce Willis och en sådan här actionroll kan han göra i sömnen. Den enda som höjer sig lite över snittet bland skådespelarna är den alltid lika sevärde Vincent D'Onofrio som Pauls bror Frank. Annars går skådespel liksom manuset på tomgång. Så varför en trea i betyg? Jo, även om Death Wish inte gör något riktigt bra gör den inte heller något riktigt dåligt. Det skulle vara regin av Roth i sådana fall, men i stort lägger sig filmen i en mittfåra som den ibland höjer sig över med vissa enskilda scener. Den lär dock knappast bli lika omdiskuterad som originalet utan mer en fotnot när vi summerar 2018.

 

Betyg: 3 onda lårnerver av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - 27 maj 2018 20:00

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Katherine Langford, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2018

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/

 

Rättegången huruvida Liberty High var medansvariga för Hannah Bakers självmord tar sin början och känslostormarna yr på båda sidor. Clay har försökt gå vidare, men när rättegången drar igång börjar han se Hannah överallt. Det blir snart också väldigt tydligt att någon absolut inte vill att Hannahs vänner ska vittna. När Clay får anonyma bilder av hur Hannahs våldtäktsman Bryce även förgripit sig på andra kvinnor beslutar han sig för att gå till botten med saken.

 

När första säsongen av 13 Reasons Why kom ut förra året slog den ner som en bomb. Utöver att vara en riktigt bra ungdomsserie var det en av de första seriösa skildringarna av sexuella övergrepp mot unga kvinnor som kommit till mainstream-tv. Oavsett om man tyckte om serien eller inte kunde man inte värja sig från den debatt som den orsakade och den är i min mening fortfarande en av de viktigaste tv-säsongerna någonsin. Där borde det ha slutat. Det gjorde det inte.

 

Andra säsongen av 13 Reasons Why gör många saker rätt, men samtidigt är den en tillbakagång till ganska trötta troper som vi ser i varje ungdomsserie. Den har ett starkt tema i form av Clays överlevnadsskuld och hur man som ett offer kämpar för att gå vidare efter att ha blivit utsatt för något fruktansvärt. Den har tyvärr också ett tämligen menlöst rättegångsdrama som tar upp en stor del av tiden utan att leda till något annat än att peka på hur rättssystemet verkligen kan vrida och vända på begreppen så att offren nästan blir de anklagade. Dessvärre görs inte så mycket mer med det här narrativet. Kombinerat med några mycket märkliga beslut från karaktärer som ligger helt utanför deras etablerade personligheter dras säsongen ner i tempo och mening. Jag måste dock ge ett plus för säsongens målsättning att visa på hur det inte finns några "perfekta offer". Som utsatt för en grym handling blir du inte automatiskt ett helgon utan är fortfarande en komplex personlighet där vissa sidor kanske inte kommer fram i berättelsen.

 

Säsongens andra huvudtema handlar framförallt om mobbning och om rädslan att förlora sina vänner när man väl fått dem. En av seriens återkommande karaktärer dras med i en social gemenskap hen aldrig tidigare haft, men detta varar givetvis inte. Säsongen har fått kritik för hur de hanterar den här bihandlingen och jag är beredd att hålla med. Fram tills nästa sista avsnittet på säsongen följer den en smärtsam och tyvärr alldeles för logisk progression. Sen inträffar en scen som är så over-the-top våldsam och grym att den snarare skulle platsa i valfri fängelsefilm istället för en ungdomsserie. Reaktionen blir den väntade (säsongen har telegraferat den här avslutningen sedan avsnitt 1), men istället för att ta steget fullt ut fegar manusförfattarna ur. Resultatet blir att den kommande tredje säsongen (klart det kommer en tredje) berövas en mycket intressant upptakt som är lika brännande aktuell som säsong 1.

 

13 Reasons Why är fortfarande en bra serie, men den rör sig mer mot den slätstrukna mallen än vad den första säsongen gjorde. Det är riktigt synd med tanke på att det här var ungefär den enda ungdomsserie som inte bullshitade utan visade hemskheter i all sin vidrighet. När man gör detta i säsong 2 känns det mest som påklistrat effektsökande när man inte vågar fullfölja vad man startat. Jag kommer se säsong 3 också, men det här är ljusår ifrån förra årets pungspark till serie.

 

Betyg: 3 men soundtracket är fortfarande on point av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 9 maj 2018 23:30

 



Regi: Steven Spielberg

Manus: Zak Penn & Ernest Cline (baserat på Ernest Clines roman)

Medverkande: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn mfl.

Produktionsbolag:  Amblin Entertainment/De Line Pictures/Dune Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1677720/

 

2045: Columbus, Ohio. Efter att stora delar av världen mer eller mindre hamnat i fattigdom och misär söker sig människor till den digitala världen OASIS. Här kan de leva ut sina fantasier och ju bättre de gör ifrån sig i olika spel desto bättre kan deras avatar bli. Som många andra lever tonårige Wade Watts i princip sitt liv uppkopplad mot OASIS. När han löser den första av tre gåtor designade för att avgöra vem som ska ärva skaparen, James Hallidays, enorma förmögenhet blir han ett jagat villebråd och måste plötsligt inte bara slåss för sin egen utan även sina vänners och hela OASIS överlevnad.

 

När jag läste Ernest Clines bok Ready Player One kunde jag bara slå på mig själv. Varför utvecklade jag inte den idé jag hade för många, många år sedan som var snarlik Clines? Det lärde mig dock en läxa och jag började skriva igen. Alltid något. Anledningen till att jag kom på ungefär samma idé är tämligen enkel - jag och Cline hade troligtvis kommit väldigt bra överens då vi båda är massiva nördar.

 

Ordet "nörd" har devalverats de senaste 15 åren eller så. Skillnaden mellan en "nynörd" och en den äldre skolan är framförallt vad ditt val av populärkulturellt gift ger dig. Ett exempel: En Star Trek-nörd/trekkie/trekker kommer inte nöja sig med yttre attribut som en tröja eller en pin. Hen kommer heller inte nöja sig med att se filmerna en gång och ett och annat avsnitt. Istället kommer hen åtminstone kunna några fraser på klingon och kunna föra en lång diskussion om huruvida Captain Pike hade varit ett bättre val än Captain Kirk. Poängen är att en nörd fördjupar sina kunskaper till den milda grad att hen hade kunnat skriva en doktorsavhandling i ämnet. Cline förstod detta i sin bok. När han tillsammans med Zak Penn skrivit manus till den här filmen är känslan mycket mer ytlig och åt "nynördshållet".

 

Jag förstår valet. Den benhårda nördpubliken är inte tillräckligt köpstark för att sälja en blockbusterfilm. Man måste i viss mån "dumma ner" materialet. Även om Ready Player One fortfarande är en mycket underhållande äventyrsfilm får den inte den mångbottnade struktur som källmaterialet hade. Det är klart, här finns referenser som bara de mest inbitna populärkulturnördarna kommer fånga, men huvudhistorien har inte samma tryck i sig. Vad Spielberg dock valt att behålla är muserandet över nördkultur, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Spielberg har varit en gamer sedan sent 70-tal så det är klart att han är väl insatt i den idévärld som Clines text grundar sig på.

 

Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, men det har mest att göra med att större delen av historien utspelar sig i det datorrenderade OASIS. Vi ser till största del karaktärernas avatarer och skådespelarna får agera röstinläsare i merparten av scenerna. För att kunna bygga en värld som OASIS måste specialeffekterna vara på absoluta topp. Det är de tyvärr inte. Högt blandas med lågt. Vissa scener är fruktansvärt skickligt gjorda (Stephen King-nicken bland annat) samtidigt som andra känns som hafsverk. Jag vill dock ge ett stort plus för soundtracket med Alan Silvestris nyskrivna musik kombinerat med det mesta jag gillar från 80-talets metalscen.

 

Ready Player One är en underhållande popcornrulle som ibland har sina lysande stunder, men jag måste rekommendera boken framför den här filmadaptionen. Tyvärr blev den exakt så pass tillrättalagd som jag var rädd för.

 

Betyg: 3+ easter eggs av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 21 april 2018 18:32

 


Regi: Suzi Ewing

Manus: Noel Clarke & Suzi Ewing

Medverkande: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke mfl.

Produktionsbolag:  Unstoppable Entertainment/Head Gear Films/Metrol Technology mfl.

År: 2018

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6210996/

 

Cathy blir kidnappad av en för henne okänd man och inspärrad i en liten madrasserad cell i hans avlägsna hus. Beredd på att bli våldtagen och mördad ber Cathy för sitt liv bara för att upptäcka att hennes kidnappare inte alls har dessa planer. Inte heller vill han ha en lösensumma för henne. Han vill bara veta hennes namn, och han godtar inte "Cathy" som svar.

 

Den första halvan av 10x10 är ett litet underverk i spänningsbyggande. Det är nagelbitande på hög nivå när vi får följa Cathys rymningsförsök och ansatser till att förstå vad hennes kidnappare egentligen vill. Kelly Reilly, främst veteran från mer eller mindre lyckade tv-serier, gör den kvinnliga huvudrollen mycket bra och allt verkar gå raka vägen mot en dold pärla i thrillergenren. Sen kommer twisten. 

 

Jag förstår att manuset behövde en extra hand från långfilmsdebuterande regissören Suzi Ewing, för Noel Clarke verkar ha tappat bollen fullständigt efter halvtid. Från att ha varit spännande och för det mesta logisk i sin struktur utvecklas filmen mer och mer till en slags medelmåttig slasher med låg body count. 10x10 är urtypen av filmer som jag skulle vilja skriva slutet på själv.

 

Tack vare Ewing (enligt intervjuer runt om på nätet) lyckas filmen hålla sig från att falla djupare i hålan som Clarke gräver åt den. Reilly är som sagt bra och Luke Evans klarar sig ganska bra också. Jag kan fortfarande rekommendera 10x10 som harmlös popcornspänning, men det hade kunnat bli så mycket mer! Synd!

 

Betyg: 3 manusdropp av 5 möjliga

Av Ulf - 9 april 2018 12:30

 


Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Joe Robert Cole

Medverkande: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Walt Disney Pictures

År: 2018

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1825683/

 

T'Challa återvänder till sitt hemland Wakanda för att krönas till rikets konung. Wakanda, vars riktiga teknologiska nivå har dolts från omvärlden sedan urminnes tider, välkomnar honom med öppna armar. När T'Challa får nys om en internationell vapensmugglare som låg bakom ett terrorattentat i landet använder han sina resurser för att försöka gripa honom. Det finns dock en annan utmanare till T'Challas tron som har andra planer...

 

Mycket om Black Panther har handlat om representation och hur det äntligen kommit en superhjältefilm med någon annan än en vit man och/eller kvinna i huvudrollen. Jag undrar om alla glömt Blade (1998) med Wesley Snipes i huvudrollen? Nog för att den kom innan Marvel skapade sitt filmuniversum, men kom igen, det var en rätt big deal när den kom i alla fall. Hur som helst, även om Black Panther inte riktigt kan göra anspråk på att vara först eller banbrytande så har den andra kvaliteter som Snipes halvvampyr saknade.

 

Det som framförallt slog mig som tittare är hur väl man lyckats med sitt världsbyggande. Wakanda känns som ett riktigt land med flera distinkta kulturer och en känsla av det som vi traditionellt sett ser som östafrikansk kultur uppblandat med science fiction-liknande teknik. Det är därför riktigt synd att effekterna inte hänger med designen. Jag vet inte riktigt vad som hände när effekterna skulle sättas på plats, men det finns några scener i Black Panther som kan vara bland de fulaste hitintills i MCU.

 

Skådespelarmässigt är Black Panther klart över medel med en väldigt charmig Chadwick Boseman i huvudrollen. Birollsinnehavarna som omger honom är bra de med, men det finns ett stort aber på skurksidan i Michael B. Jordan. Jordans rollprestation är inte direkt dålig, men den skär sig så förbaskat mycket med resten av skådespelarnas så att han verkligen sticker ut, och inte på ett positivt sätt. När han tar av sig tröjan gapskrattade dessutom hela salongen. Vi kan bara säga så här att he's ribbed... for no one's pleasure.

 

Överhuvudtaget är Black Panther en ganska blandad kompott. Manuset tar sitt avstamp i intressant tematik, såsom vad framgångsrika och stabila länder är skyldiga andra. Wakanda är ett teknologiskt underverk som hade kunnat hjälpa sina afrikanska grannar, men har av olika anledningar valt att inte göra det. Det är här man också borde lagt mer krut och samtidigt gett Michael B. Jordans skurk mer av en motivation än att bara dyka upp och göra anspråk på tronen. Istället varierar Black Panther helt okej action med tämligen långdraget muserande om nationalism och typiskt Marvel-bröstslående.

 

Black Panther är trots min kritik en helt okej film, men den lever inte riktigt upp till den standard som Marvel satt för sig själva. Framförallt borde man hittat någon som vågade klippa ner filmen med åtminstone 20 minuter. Allt behöver inte vara mastodontfilmslångt.

 

Betyg: 3 filmer som vill mycket av 5 möjliga

Av Ulf - 5 april 2018 21:45

 


Regi: David Bruckner

Manus: Joe Barton (baserat på Adam Nevills roman)

Medverkande: Rafe Spall, Arsher Ali, Robert James-Collier mfl.

Produktionsbolag: Entertainment One/Imaginarium Productions

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5638642/

 

Fem gamla vänner från universitetstiden träffas för att planera sin "grabbsemester" när en av dem föreslår att de ska göra något annorlunda den här gången - vandra Kungsleden i Sverige. Samma kväll råkar två av gruppens medlemmar hamna mitt i ett butiksrån där en av dem dör. Sex månader senare bestämmer sig de övriga för att genomföra vandringen för att hedra sin vän. De svenska skogarna är dock inte anpassade för brittiska turister...

 

Det finns något intressant med att se Sverige ur andra länders ögon på film. The Ritual visar förvisso mest svensk vildmark, men det är fint foto i alla fall. Manuset är baserat på en roman av Adam Nevill och det är här jag börjar undra lite hur det gick med researchdelen. Det finns förvisso saker som är tämligen trovärdiga, men begreppsförvirringen är stor. Exempelvis, utan att spoila, har man enligt Riksantikvarieämbetet hittat användning av runskrift så pass sent som 1800-talet. Så långt, så gott. Sen blir det tyvärr ett misch-masch av kulturella träffar och bommar och slutet blir rejält löjligt.

 

De övernaturliga inslagens lökighet till trots har The Ritual en del förmildrande områden som ändå höjer den upp till ett snäpp över godkänt. Skådespelet är bra och fotot är som sagt väldigt fint. Man har även lyckats designmässigt gällande vissa av de övernaturliga aspekterna. Jag skulle dock gärna ha sett ett utvecklande av de skuldkänslor en av karaktärerna känner för att ha lämnat sin kompis i sticket under det inledande butiksrånet. Det är en ständigt återkommande fråga som tyvärr inte utvecklas särskilt väl eller för den sakens skull får någon djupare innebörd.

 

The Ritual bevisar återigen min kardinalregel att ingenting bra händer i skogen. Det är en helt okej skräckfilm för vad det är, men hade med lite bättre manusbearbetning kunnat bli något mycket bättre än så.

 

Betyg: 3 trolltyg i tomteskogen av 5 möjliga

Av Ulf - 28 mars 2018 22:31

 


Regi: Ben Lewin

Manus: Michael Golamco (baserat på Michael Golamcos pjäs)

Medverkande: Dakota FanningToni ColletteAlice Eve mfl.

Produktionsbolag: Allegiance Theater/2929 Productions

År: 2017

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4652650/

 

Wendy bor på ett habiliteringshem för personer med olika grader och variationer av autism. Hennes största intressen i livet är att skriva och Star Trek. När Paramount Pictures utlyser en manustävling på temat Star Trek skriver Wendy en historia hon vill tävla med. Och om ingen vill ta en med till postkontoret i tid får man väl ordna det själv...

 

Please Stand By var en av många filmer som, med titeln i åtanke, ironiskt nog fick hamna i den beryktade recensionshögen när jag hade fullt upp med Oscarsfilmerna. Det lät verkligen som en film för mig. Den som läser bloggen vet att jag älskar Star Trek på ett sätt som bara kan mätas med min kärlek till Twin Peaks. Jag har flera gånger också nämnt att jag jobbat med barn och ungdomar med just den här formen av funktionsvariationer. När dessa två saker möts måste det ju vara en film för mig? Ja, delvis.

 

Det står helt klart att manusförfattaren gjort sin research när det gäller autism och de uttryck detta kan ta, men för guds skull - less is more! Ibland känns det som att manuset försöker kryssa av alla uttryck och kännetecken som finns. Det blir lite för mycket när Wendy uppvisar alla uttryck på en och samma gång. Jag kan inte klandra Dakota Fannin i huvudrollen för ovanstående, men det finns något med hennes skådespel som stört mig sedan hon slog igenom som barnstjärna en gång i tiden. Jag har inte kunnat sätta fingret på det de senaste 15 åren så jag tror inte jag kommer kunna göra det ikväll heller. Hon har talang, men det är något som helt enkelt verkar... falskt med hennes spel. Eller något åt det hållet. Jag återkommer i frågan.

 

Resterande delar av manuset är dock väldigt bra. Star Trek används som det populärkulturella fenomen det är och var för många personer med problem att förstå och tolka känslor. Jag hade gärna sett lite mer av just Wendys identifikation med Spock. Den må vara uppenbar för trekkies, men jag vet inte hur uppenbar den är för folk som inte pratar klingon.

 

Please Stand By är trots min kritik en annorlunda och intressant film. Den är absolut inte felfri, men med en storspelande Toni Collette som Wendys terapeut Scottie och ett manus som trots allt visar på populärkulturens kraft att verka som en central punkt i folks liv kan jag ändå rekommendera den.

 

Betyg: 3+ och scenerna på klingon satt som en smäck av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se