Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 25 april 2016 18:54


Originaltitel: Dylan Dog: L'alba dei morti viventi

Författare: Tiziano Sclavi

Tecknare: Angelo Stano

År: 1986 (svensk utgåva 2016)

Sidor: 114

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-88131-03-4

 

Den vackra Sybil Browning står åtalad för mordet på sin make. Sybil hävdar dock att hon handlade i självförsvar - från maken Johns vandrande lik. Givetvis är det ingen som tror på Sybil och som sista utväg söker hon sig till Dylan Dog, mardrömsdetektiv, för att han ska hjälpa henne att bevisa att hennes man i själva verket blivit en zombie.

 

Ades Media gör ett rejält hopp tillbaka i sin utgivning av Dylan Dog med det här albumet och publicerar det allra första äventyret med karaktären från 1986. Som karaktärsintroduktion har det både bra och dåliga sidor. De allra första sidorna med Dylan och hans trogne assistent Groucho är minst sagt förvirrande. Tiziano Sclavi har försökt pressa in så mycket information han bara kunnat på ett fåtal sidor och resultatet blir mer eller mindre en soppa. Det ska dock sägas att när albumet tagit slut hade jag fått en bra historia presenterad för mig där Dylan, så fort ovanstående presentation var överstökad, blir mer av hjälten jag känner igen från tidigare utgivna album.

 

Angelo Stanos tecknarstil fungerar väldigt bra i De levande döda. Föga förvånande är titeln en allusion till vågen med zombiefilm från 70-talet och kanske först och främst Romeros klassiker Dawn Of The Dead (1978). För en genrefilmsnörd som undertecknad finns här många direkta filmiska citat i Stanos teckningar, från de uppenbara med att karaktärerna tittar på ovan nämnda film till den mer subtila Lucio Fulci-homagen från Zombie Flesh Eaters (1979). Stanos egenritade zombies är dessutom jäkligt häftiga!

 

De levande döda lider dock av samma problem som många förstanummer gör. I och med att en del tid måste ägnas åt att etablera karaktärerna och vad dessa gör eller inte gör går nerven något förlorad. Jag måste även skicka ett litet påpekande till Ades Media angående korrekturläsning. Det har smugit sig in både ett och två stavfel samt en del meningsbyggnadsmärkligheter i produktionen den här gången. Gillar du Dylan Dog gillar du det här albumet. Jag, som fortfarande inte riktigt vet var tusan jag har karaktären alla gånger, är kanske inte helsåld, men gott och väl underhållen!

 

Betyg: 3 hasande hemskheter av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 18 april 2016 16:41

 


Svensk titel: Det mörka tornet 1 - Revolvermannen

Författare: Stephen King

År: 1982 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 235

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1509-3

 

"Shall there be truth between us, as two men? Not as friends, but as enemies and equals?"

 

Roland Deschain, en gång medlem av den styrande familjen i Gilead, är den siste revolvermannen. Under många år har han jagat "mannen i svart", som med sina handlingar fördömde Gilead till galenskap och död. På sin väg träffar han på Jake Chambers, en märklig pojke som inte tycks vara från samma värld som Roland. Tillsammans jagar de efter mannen i svart tills ett enormt torn tornar upp sig i horisonten. Och det är bara början...

 

Ibland får man helt enkelt slut på tid. Jag hade tänkt läsa Kings magnum opus The Dark Tower som avslutning i min stora omläsning av allt han skrivit. Anledningen är enkel - många, många av Kings verk är sammankopplade till serien ifråga och vissa är mer eller mindre obegripliga om man inte läst The Dark Tower. Det var också det som hände när jag först började läsa serien någon gång för kanske 15 år sedan - jag tappade bort mig direkt. Nu när den första delen håller på att filmatiseras med Idris Elba och Matthew McConaughey i huvudrollerna kunde jag dock inte vänta längre. När filmen kommer ut nästa år blir det antingen en av 2017 års största kassakor eller en total flopp.

 

Det är inte så konstigt eftersom King själv har sagt att första delen av sagan är något svår att ta sig in i för nya läsare, inte minst eftersom den är skriven som en novellsvit under tolv års tid. Därför gav han ut en reviderad utgåva 2003 som har bättre flyt och kopplingar till seriens andra delar. Jag körde dock med den gamla varianten igen och när jag nu tog mig igenom boken förstår jag att King ville revidera den. Vissa av novellerna, så som de två avslutande, är riktigt bra och tätt skrivna, fulla med biblisk symbolik och filosofiska utsvävningar. Andra, såsom den långa vandringen i öknen (ja, ännu mer Bibel), är långsamma och tämligen sega.

 

Vad King verkligen har lyckats med är miljöerna. The Gunslinger utspelar sig i en värld som kanske är vår egen väldigt långt i framtiden, efter någon form av katastrofal samhällelig kollaps. Exakt vad som hänt får vi aldrig reda på i första volymen, men det finns detaljer som hela tiden gör sig påminda. Exempelvis är en av de mest populära folksångerna som spelas på saloonerna är Hey Jude och de tidigare nämnda bibliska referenserna är många. Samtidigt är världen någon form av westernmiljö med inslag från både fantasy och dystopisk science fiction. Det blir en väldigt säregen blandning som drar in läsaren direkt. 

 

Karaktärerna, det som brukar vara Kings signum, har inte riktigt blivit etablerade än. Vi spenderar en massa tid med Roland, men fråntaget de korta passager som utspelar sig i hans barndoms Gilead får vi egentligen inte särskilt mycket inblick i hans karaktär. Det kommer med största sannolikhet att ändra sig längre fram.

 

Som första nedslag i Kings märkliga skapelse fungerar The Gunslinger som allra bäst om du kan din King. Här finns subtila språkliga referenser till flertalet tidigare verk. Det är då det också blir riktigt intressant. Boken lovar om mer och jag sätter igång med del 2 redan ikväll. Ojämn bok, men drog in mig ändå.

 

Betyg: 3+ skjutjärn av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - 19 mars 2016 19:43

 


 

Regi: David Yarovesky

Manus:  David Yarovesky & Will Honley

Medverkande: Gabriel Basso, Talitha Bateman, Kathryn Prescott mfl.

Produktionsbolag: Midnight Road Entertainment

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3745906/

 

En ung man vaknar upp utan minne i vad som ser ut att vara en enkel sjukstation. Dörren är igenspikade och på väggarna har någon klottrat en uppmaning: "Kom ihåg!" ovanför teckningar av en vacker kvinna. När minnena så smått börjar komma tillbaka inser mannen, Adam, att han befinner sig på sitt arbete som ledare på ett sommarläger och att något har gått mycket, mycket fel - inte minst när han ser sig själv i spegeln...

 

The Hive är ett bevis på att man kan ta en rad olika klichéer och koppla samman dem på ett sätt som ändå känns ganska fräscht. Konceptet bakom David Yaroveskys första långfilm håller bra klass (en ledtråd i titeln), men något gör att han tappar fokus på vad som är manusets mest intressanta del. Samtidigt är det lite märkligt att se en ny skräckfilm som rent tematiskt känns som den mer hör hemma under Kalla kriget än idag. Det är inte särskilt subtil kritik mot kommunism och kollektivism i Yaroveskys och Honleys manus, men den känns inte helt obefogad.

 

Skådespelarmässigt håller The Hive ganska bra kvalitet, med kemin mellan Gabriel Basso och Kathryn Prescott som bästa del. Scenerna i kärlekshistorien mellan dessa känns, om än ganska krystade i ren tidsmässigt aspekt, trovärdiga och jag hoppas på fler dramatiska roller i framtiden för Prescott. Hon har med nämnda scener och sin medverkan i originalversionen av Skins (2007) att hon ofta gör väldigt bra ifrån sig.

 

Med lite bättre fokus, och en bättre förstakt, hade The Hive kunnat bli något riktigt, riktigt bra. Det är fortfarande en sevärd film för diggare av skräck och science fiction, men med större koncentration på filmens sista akt (i synnerhet händelser i filmens sista minuter) hade den blivit ännu bättre.

 

Betyg: 3+ versioner av offentlighetsprincipen av 5 möjliga

Av Ulf - 16 mars 2016 22:30

 


Regi: Jon Wright

Manus: Kevin Lehane

Medverkande: Richard CoyleRuth Bradley, Russell Tovey mfl.

Produktionsbolag: Forward Films/High Treason Productions/Irish Film Board mfl.

År: 2012

Längd: 94 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1525366/

 

Dublin-polisen Lisa Nolan har kontrakterats för ett vikariat på en liten ö där verkligen ingenting händer - och polisen är mer eller mindre ständigt packad. Just de två veckorna när Lisa ska jobba på ön händer något för första gången i mannaminne. Något märkligt kommer från havet... och det är hungrigt. Som tur är har innevånarna på ön en chans - om de bara kan bli riktigt jäkla fulla och samtidigt fungera tillräckligt väl för att gå i strid.

 

Det här lät som den mest irländska filmen genom tiderna. Landet som har hobbyalkoholism som stereotyp gör en film om en utomjordisk "invasion" där sprit är det enda sättet att besegra fienden. Det blir inte mer irländskt än så. Samtidigt är det ganska kul att se en variant av världsrymden anfaller som inte utspelar sig i en amerikansk storstad utan snarare i en miljö som kunde varit hämtad från Hem till gården (1972). Sen slarvar filmen tyvärr bort sig lite.

 

Skådespelarna är helt okej, men filmen tar sig själv på lite för stort allvar då och då, vilket inte blir en särskilt lyckad kombination med den hellöjliga premissen. Antingen ta steget fullt ut eller inte. Nu är det egentligen inte förrän i filmens avslutande tredjedel som den kommer igång ordentligt. När den väl kommer igång är Grabbers dock en ganska trevlig bekantskap. Mycket beror på kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna Richard Coyle och Ruth Bradley och de bisarrt underhållande scenerna med folk fulla som ägg ändå försöka göra sina jobb. Specialeffekterna funkar också helt okej och kontrasten mellan den irländska landsbygden och slemmiga aliens blir väldigt kul.

 

Grabbers är som sagt en helt okej film som tyvärr lider lite av ett för långsamt tempo i de två första akterna. För fans av creature features från yttre rymden och/eller typisk irländska miljöer fungerar den dock bra för vad den är.

 

Betyg: 3 apfulla marinbiologer av 5 möjliga

Av Ulf - 6 mars 2016 20:35

 


Regi: Kevin Derek

Manus: Kevin Derek

Medverkande: Fumio Demura, John G. Avildsen, Steven Segal mfl.

Produktionsbolag: Love Project Films

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada/Japan/Panama

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2313306/

 

Sensei Fumio Demura är en av kampsportsvärldens riktiga legendarer. Från en fattig uppväxt i efterkrigstidens Japan blev han en av de främsta karateutövarna i världen innan han emigrerade till USA för att kunna tjäna pengar till sin familj. Sensei Demura populariserade karaten i USA och odödliggjordes i en av 80-talets stora hitfilmer, The Karate Kid (1984), där den älskade rollfiguren Mr. Miyagi baserades på honom.

 

Kevin Derek är en man som ägnat sin filmkarriär till att göra dokumentärer om kampsport och actionfilmer något sämre än genomsnittet. Här har han tagit sig an att berätta historien om en av de främsta kampsportarna under 1900-talet som få utanför kampsportsvärlden känner till. I och med att han fått tillgång till en mängd gammalt material och även intervjuer med Sensei Demura själv borde det här vara riktigt bra. Tyvärr är The Real Miyagi något av en besvikelse.

 

Missförstå mig inte, här finns mängder med fina scener ifrån karatens amerikanska barndom, men så fort Derek fokuserar på något annat än Sensei Demura själv blir filmen tämligen ointressant. Det finns bara så många sätt man kan säga att någon betytt mycket på utan att man låter som en trasig skiva. Inte heller filmens andra halva, den som fokuserar på hur Sensei Demura blev en viktig del i Hollywood när det kom till kampsportskoreografi, är särskilt väl sammansatt. Som så är jag fortfarande frågande till vem Sensei Demura egentligen var när han var yngre. Hans tankar och känslor om kampsport och livet just nu kommer fram i intervjuerna, men det verkar som Derek bara vill snudda vid uppväxten och den konflikt han hade med sina gamla läromästare i Japan när han tog karaten till USA.

 

Sensei Demura är en fascinerande personlighet, det råder det inget tvivel om, men han förtjänar en bättre dokumentär än den här.

 

Betyg: 2 krystade titlar av 5 möjliga

Av Ulf - 2 mars 2016 22:51

 


 

Regi: Aaron Hann & Mario Miscione

Manus: Aaron Hann & Mario Miscione

Medverkande: Michael Nardelli, Allegra Masters, Molly Jackson mfl.

Produktionsbolag: Taggart Productions/Votiv Films

År: 2015

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3118452/

 

Femtio personer vaknar upp i ett mörkt rum utan minne om hur de kommit dit. De är placerade i en cirkel, stående på varsin lysande golvcirkel. Innan någon hunnit förstå vad som hänt börjar folk dö som flugor. Det går inte att stiga av golvcirkel utan att dö, det går inte att röra någon annan och vad det än är som kontrollerar experimentet har ihjäl någon varannan minut. Snart inser de överlevande att det är de själva som bestämmer vem som dör genom att "rösta" på den man tycker ska försvinna härnäst. Vem kommer överleva världens elakaste ö-råd?

 

Med Oscarsgalan över är min aptit för science fiction och skräck i topp. Visst, jag har sett en massa bra film de senaste månaderna, men mitt hjärta kommer alltid klappa hårdast för genrefilm. Circle var något jag hade lagt i min Netflix-kö och sedan glömt bort. Jag blev därför glatt överraskad när jag fick se en ganska smart science fiction-rulle med ett bra koncept.

 

Aaron Hann & Mario Miscione är för mig okända namn sedan innan och efter en snabb titt på deras CV på IMDB är det inte så konstigt. Innan Circle har de båda bara gjort en kortlivad tv-serie tillsammans. Circle lovar dock gott inför framtiden. Konceptet är intressant och påminner om en blandning mellan Cube (1997) och Lord Of The Flies (1990). Skådespelarna, även om de flesta trillar av pinn tämligen snabbt, gör vad de ska i sina roller utan att glänsa som sådant och den minimalistiska designen funkar bra. Det märks dock ganska snabbt att Hann och Miscione inte riktigt har full koll på filmprocessen än. Det är lovvärt att göra motsvarigheten till ett kammardrama i sci-fi-form, men även om konceptet som sagt är intressant håller inte riktigt dialog och karaktärer fullt ut. Filmen lider av en nedgång i tempo och drama i mittenakten och öppningen är ojämn. Slutakten är dock tillräckligt intressant (och diabolisk!) att det är värt det.

 

Diggare av konceptuell sci-fi med krass människosyn kan ha sämre stunder framför skärmen. Circle lär inte få någon större distribution så se den så länge den finns kvar på Netflix.

 

Betyg: 3+ svartröda scener av 5 möjliga

Av Ulf - 22 februari 2016 18:30

 


Regi:  László Nemes

Manus: László Nemes & Clara Royer

Medverkande: Géza RöhrigLevente Molnár, Urs Rechn mfl.

Produktionsbolag: Laokoon Filmgroup

År: 2015

Längd: 107 min

Land: Ungern/Frankrike/USA/Israel/Bosnien-Hercegovina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3808342/

 

I nazisternas dödsläger fanns det speciella enheter, Sonderkommando, som tvingades arbeta med att forsla bort liken från gaskamrarna. Saul Ausländer är en ungersk jude satt på Sonderkommando - ett arbete som han vet att han bara får ha i några månader innan han själv skickas till sin död. När Saul hittar en överlevande pojke i gaskammaren, som snart mördas av vakterna ändå, är han fast besluten att ge pojken (som kan vara eller inte vara hans son) en riktig begravning.

 

Son Of Saul har tagit rent hus i princip alla galor än så länge när det gäller bästa icke-engelskspråkiga film. Jag skulle vilja säga att det är rättvist, men tyvärr lyckas László Nemes inte fullt ut med sin stilism, vilket gör att filmen i sig blir lidande. Nemes har utgått strikt ifrån sin egen formel som säger att filmen inte får vara estetiskt tilltalande och att kameran aldrig får lämna Saul. Han lyckas få fram det fruktansvärda maskinella i sitt sätt att inte göra estetiska tillägg, men beslutet att låta kameran stanna på Saul fungerar inte särskilt bra alla gånger. Effekten som Nemes eftersöker, en personlig betrakelse från Saul, hade fungerat bättre (och verkligen varit banbrytande i den här typen av film!) med ett komplett förstapersonsperspektiv. Det hade också gjort att jag inte störts av att filmen är filmad och återges i närmre 4:3-format än något annat (1.375:1 för att vara petiga).

 

Historiemässigt fungerar Son Of Saul bättre. Det har gjorts åtskilliga filmer om dödslägren under andra världskriget, men de går fortfarande inte att värja sig mot. Den brutala effektivitet som folkmordet utfördes med är bland mänsklighetens mörkaste kapitel och det är bra att det görs filmer från olika perspektiv om det. För det är just perspektivet som gör Son Of Saul intressant. I och med att filmen kommer från Ungern ställer den jobbiga frågor till dagens ungrare, inte minst med tanke på hur vi sett flyktingarna från Syrien bli behandlade där. Nemes är duktig i sin skådespelarregi och i en rättvis värld skulle alla veta vem Géza Röhrig är vid det här laget. Röhrig är fenomenal i rollen som Saul. Manuset sackar dock något i mitten av filmen och skulle behövt ytterligare en eller två redigeringsomgångar för att det skulle bli riktigt bra.

 

Son Of Saul är en problematisk film. Den gör stora anspråk - bara att basera ramberättelsen från en grekisk tragedi är ganska talande - som den inte riktigt klarar av att föra i mål. Samtidigt är den fantastiskt bra när den är bra och inte stannar upp i berättandet för länge. Son Of Saul behandlar ett viktigt ämne och är absolut sevärd. Jag hade dock väntat mig lite mer efter alla hyllningskörer.

 

Betyg: 3+ historier som aldrig får glömmas av 5 möjliga

Av Ulf - 16 februari 2016 21:15

 


Regi:  Liz Garbus

Manus: N/A

Medverkande: Nina Simone, James Baldwin, Stokely Carmichael mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Radical Media

År: 2015

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4284010/

 

Det här med att göra biografier har jag gång på gång konstaterat är svårt. Speciellt jobbigt blir det att se om det är en biografi över någon man verkligen beundrar. Nina Simone är enligt mig tidernas främsta jazzsångerska. Inte bara det, hon levde ett minst sagt brokigt och spännande liv, som gjort att göra film av. Liz Garbus tangerar vissa av dessa punkter väldigt bra i sin dokumentär, men missar en del och ibland grovt.

 

What Happened, Miss Simone? är historien om hur Eunice Waymon gick från att vara en väldigt talangfull konsertpianist, med siktet inställt på att ägna sig åt klassisk musik, blev Nina Simone. I och med rådande rasistiska lagstiftning och allmän diskriminering kunde Simone aldrig förverkliga sin dröm att spela Bach i Carnegie Hall. Istället tjänade hon pengar på att spela allt hon kunde på sunkiga barer innan hon slog igenom som jazzsångerska och pianist. Hennes klassiska skolning sken igenom i hennes pianospel. Att lyssna på Nina Simone är lika delar att lyssna på jazz som klassiskt ibland och det är grymt häftigt. Så långt lyckas Liz Garbus också berätta historien om Simone på ett bra sätt utan att sväva ut. Sen händer det något.

 

Simone blev en ansedd medlem av medborgarrättsrörelsen på 60-talet samtidigt som hennes personlighet blev allt märkligare. Titeln ställer frågan vad som egentligen hände. Detta "något" kommer alldeles för sent i filmen och återkopplas inte till eventuella orsaker. Utan att avslöja historien för dem som inte känner till den kan jag säga att Garbus hade gjort filmen en tjänst att ha en tydligare koppling till orsak och verkan. Det är klart, tittaren kan lägga ihop två och två - inte minst från hennes äktenskap - men frågan besvaras egentligen aldrig fullt ut. När de dryga hundra minuterna gått ställer jag mig fortfarande frågan, What happened, Miss Simone? Och hur mycket jag än älskar Nina Simones musik kan det då inte bli ett högre betyg. Om du har en tes i din titel bör du besvara den eller åtminstone ge tydliga indikationer på hur du tänker om saken.

 

Betyg: 3- fantastiska musiker, skakiga dokumentärer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se