Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 7 oktober 2015 21:30


Regi: Justin Benson & Aaron Moorhead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Lou Taylor PucciNadia Hilker, Vanessa Bednar mfl.

Produktionsbolag: XYZ Films

År: 2014

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3395184/

 

När Evan och hans polare dricker gravöl över hans mor hamnar Evan i slagsmål. Förutom att ha förlorat den enda familj han hade kvar förlorar han även sitt arbete och har nu en gangster efter sig. För att fly undan både polis, gangster och få en nystart åker han till Italien. Snart träffar han dock på Louise, en mystisk kvinna med en mörk hemlighet.

 

På postern ovan liknas filmen med något av Richard Linklater och jag kan förstå varför. Spring har många av Linklaters element i berättandet och delar även det magnifika fotot. Att den är till stora delar inspelad i Apulia spelar också in. Det är svårt att göra det sydöstra italienska landskapet något annat än magiskt. Tyvärr skriver inte Justin Benson lika fascinerande karaktärer att följa som Linklater gör.

 

Evan är mestadels en trist kille som inte riktigt vet vad han gör. Han hade säkert kunnat vara charmig, men han förefaller vara en typisk amerikansk turist i Europa. Louise är inte mycket bättre. Hon är väldigt mycket av en manic pixie dream girl trots att hon ska verka världsvan. Utan att avslöja för mycket kan man säga att karaktärens alter ego förvisso är en tämligen fräsch variant av en överanvänd legend, men hennes "grundkaraktär" är svår att komma under skinnet på annat än hennes "excentriska" sidor. När hon droppar dessa blir hon också desto mer intressant. Jag antar att det är mycket hennes karaktär som också ligger till grund för H.P Lovecraft-referensen på postern, men jag kan inte se det. Det mest Lovecraft-inspirerade i den här rullen är att den utspelar sig i en liten europeiska hamnstad. Ja, det och lite tentakler.

 

Spring har ändå något som gör att den bibehåller mitt intresse. Den är ett bra exempel på en film som är mer än summan av sina delar. Benson och Moorhead bygger upp en stämning som mångt om mycket påminner om en mardrömslik semesterfilm. Den sista halvtimmen tar också fart och bjuder på en väldigt mänsklig upplösning på ett drama med omänskliga förtecken. Jag kan inte säga att det är en jättebra film, för den har som sagt ganska stora problem, men den innehåller scener jag kommer komma ihåg. Således är den också värd att se, inte minst på grund av den ovanliga kombinationen av berättarelement.

 

Betyg: 3+ celldelningar av 5 möjliga

 

Spring visas på FFF 2015, tisdagen 27/10, klockan 21:00 på Kino 1

ANNONS
Av Ulf - 3 oktober 2015 18:45

 


Regi: Alan Taylor

Manus: Laeta Kalogridis & Patrick Lussier

Medverkande: Arnold SchwarzeneggerEmilia Clarke, Jai Courtney mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Skydance Productions

År: 2015

Längd: 126 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1340138/

 

Det är det sista stora slaget i kriget mot maskinerna. Mänskligheten tycks ha vunnit. Skynet lyckas dock skicka tillbaka en terminator till 1984 för att döda motståndsrörelseledaren John Connors mor innan hon kan föda honom. Som bekant följer John Connors närmste man, Kyle Reese, efter. Det 1984 han landar i är dock inte alls det som han hade förväntat sig. Sarah Connor är redan så tuff hon bara kan bli och behöver knappast hans beskydd - inte minst när hon har en välbekant livvakt i en T-800. Reese börjar inse att allt han fått berättat för sig om händelserna 1984 har ställts på sitt huvud och frågan är om det framtida kriget alls behöver utkämpas nu?

 

Jag har hört så mycket skräp om den här filmen. Att den skulle vara själlös, att den skulle vara samma gamla skåpmat, att den bara var ett sätt att tjäna ytterligare en dollar på en död franchise. Efter drygt två timmars matinéunderhållning undrar jag mest vad folk förväntade sig av den? Att Terminator Genisys skulle vara ett actionfilosofiskt mästerverk så som de två första filmerna i serien? Det har länge, länge varit klart att vi aldrig kommer få se en ny film i Terminator-franchisen som har samma genomslagskraft som Terminator 2: Judgement Day (1991). Så länge du kan förlika dig med det så kan du ha riktigt kul med Terminator Genisys.

 

Film nummer fem i franchisen landar någonstans mitt emellan den alldeles för självmedvetna Terminator 3: Rise Of The Machines (2003) och den alldeles för skitnödigt grådaskiga Terminator Salvation (2009). Det är semi-intelligent action utan större tuggmotstånd, men gillar du terminators, explosioner och one-liners är det här en högtidsstund. Manuset tar en del intressanta vändningar och levererar några överraskningar längs vägen. Framförallt har man lyckats att få tidsreseaspekten att kännas någorlunda fräsch igen, vilket uppskattas mycket. Regin, med tv-veteranen Alan Taylor i stolen, är även den bra i de flesta aspekter utom en - skådespelarna.

 

Emilia Clarke har lämnat drakarna hemma och försöker kanalisera sin bästa Linda Hamilton i rollen som Sarah Connor. Det fungerar inte alls. Clarke är på tok för nätt och lättviktig för att fylla Hamiltons skor. Jag håller fortfarande Linda Hamilton som en av de bästa kvinnliga badasses på film någonsin. Clarke har därför verkligen något att bita i, men jag tror inte ens hälften så mycket på henne i rollen som actionhjältinna som jag trodde på Hamilton i T2. Inte heller Jai Courtney i den manliga huvudrollen som Kyle Reese kan förmedla något som lyfter filmen. Intressant nog är det istället stenansiktet själv, Arnold Schwarzenegger, som återvänder till sin paradroll och äger varenda scen. Om någon skådespelare någonsin varit som klippt och skuren (i detta fall med bultsax) för att spela robot är det Arnold.

 

Terminator Genisys är knappast något mästerverk, men det behöver den inte vara heller. Det är den mest underhållande filmen i franchisen på nästan 25 år och det räcker gott och väl för mig. Robotar som slår varandra på käften och ett någorlunda smart manus? Jag är där varenda gång.

 

Betyg: 3+ robotleenden av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 28 september 2015 17:30

 


FFF 2015: Dag 4: Fransk, franskare, franskast, onda småknytt och rätt vinnare

 

Malmödelen av 2015 års upplaga av Fantastisk Filmfestival är över och Silver-Melieserna är utdelade för den här gången. För en gångs skull var jag dessutom rörande överens med årets jury om vinnarna. Dagen började med kortfilmskavalkaden med sex mindre produktioner från olika länder i Europa. Som vanligt var Spanien och Frankrike starkt representerade. Det som inte var som vanligt var det mycket jämna kvaliteten på filmerna. Vanligtvis brukar det vara högt eller lågt i kortfilmstävlingen, men med undantag från den franska Les liens de sang (2014) var det ett förvånansvärt jämnt startfält. De två filmer som ändå stack ut var den belgiska Sinners (2014) och grekiska Dinner for few (2014). Den sistnämnda ger en mardrömslik vision av marxistisk historiesyn med antropomorfiska grisar och hungriga katter. Mycket drabbande, suggestivt och talande eftersom den kommer just från det landet den gör.

 

Vinnaren av Meliesen för bästa kortfilm blev dock Sinners, och med all rätt. Den leranimerade utforskningen av kvinnoroller i samhället satt till biblisk tematik är både tankvärd och tekniskt briljant. Manuset visar på ett klassiskt hora-madonna-komplex med allt vad det innebär. Den skitiga burleskshowen, det förslavande hemmafrulivet och vägen emellan dessa lämnade nog inte någon oberörd. Mannens roll i dramat, som beskyddaren som blev en slavägare, är också denna hemsk och visar hur mannen gått från att ha varit naivt oskuldsfull till att genom Kunskapens frukt ha blivit en patriark. Detta vävs in som en bihistoria då Sinners först och främst är en kvinnoorienterad berättelse. Juryn hade helt rätt i sitt val av vinnare. Den enda som kom i närheten var just Dinner for few, men också denna kändes ganska lättviktig i jämförelse. De övriga tävlande, spanska The Fisherman (2015), nederländska Cursed (2014) och spanska Stela (2014), hade samtliga sina poänger men kunde inte ge de andra en rättvis match. Den enda kortfilm som var ren katastrof var den franska Les liens de sang som i princip var en teknikdemonstration med mycket svagt narrativ.

 

 

Kvällens första långfilm, det franska science fiction-dramat Cosmodrama (2015), visade sig tyvärr vara en gruvlig besvikelse. Historien om hur en grupp människor vaknar upp på ett rymdskepp mitt ute i ingenstans hade förvisso drag av klassisk sci-fi från 60-talet, men dessa drag var ytterst ytliga. Istället för en betraktelse i Arthur C. Clarke/Stanley Kubrick-stil fick jag en väldigt grundläggande filosofikurs från en manusförfattare som försökte låta mer insatt i ämnet än han var. Istället för inspirerande knäpp-sci-fi blev slutprodukten extremt skitnödig och jag fick kämpa för att hålla mig vaken i den alldeles för mjuka biofåtöljen. Det enda snälla jag kan säga om Cosmodrama är att produktionsdesignen var grymt snyggt, men yta gör ingen film. Cosmodrama står annars som en god representant för det värsta fransk film kan vara - fejkat djup och bristande i berättarstruktur. 1 retrofuturistisk fnysning av 5 möjliga.

 

 

 

Malmö-delens sista film, irländska The Hallow(2015), visades utom tävlan då den dagarna innan redan vunnit en deltävling i Strasbourg. En familj flyttar in i ett avlägset hus på den irländska landsbygden. Familjefadern, Adam, är kontrakterad att göra prospektering av skogen som omger huset. Detta retar lokalbefolkningen till den milda grad att Adam börjar tro att familjen utsätts för diverse skrämseltaktiker från dem. Lokalbefolkningen menar dock att skogen är hem för olika mytologiska varelser som familjen gjort förbannade...

 

The Hallow är en skräckrulle klart över medel, inte minst för det mycket vackra fotot och benägenheten hos manusförfattarna att inte ta de enklaste utvägarna. Skådespelarna är bra och arbetet med ljus och skugga (även viktigt för handlingen) är utsökt. Specialeffekterna, tacksamt fria från allt vad CGI heter, är även dessa en höjdare. Det som drar ner betyget något är karaktärernas flört med vad jag brukar kalla för "andraakts-idioti". Karaktärer som från början har varit rationella och tänkande personligheter börjar de agera otroligt puckat. Det är en vanlig utveckling i slashergenren ("don't go into that house!") men jag trodde att The Hallow skulle bespara mig från detta. Trots allt en sevärd rulle om du som jag gillar slemmiga monster och fiktiv ond bråd död. 3+ förbannade trädmonster av 5 möjliga.

 

Kvällen avslutades med utdelning av de två Melies-priserna. Kortfilmsklassen vanns som sagt av den belgiska Sinners och jag blev väldigt glad över att min favorit, Nina Forever (2015), tog hem långfilmspriset. Även tyska Der Bunker (2015) tog hem ett pris, juryns hederspris, och ju mer jag funderar på den filmen desto mer biter den sig fast. Betyget för Der Bunker kommer revideras upp.

 

Med nedanstående lista stänger jag således dörren till FFF 2015 del 1. Missa inte fortsättningen i slutet på oktober då festivalen återvänder till Lund!

 

 

Skitfinkulturs ranking:

 

Långfilm:

 

1. Nina Forever

2. Der Bunker

3. The Hallow

4. Possessed

5. HomeSick

6. Cosmodrama

 


Kortfilm:

 

1. Sinners

2. Dinner for few

3. The Fisherman

4. Stela

5. Cursed

6. Les liens de sang

Av Ulf - 27 september 2015 12:00


FFF 2015: Dag 3: Onda grannar och blödande lera  

 

Tredje dagen av FFF i Malmö inleddes med insikten att Spegeln har en stor fördel jämfört med Kino i Lund. Inom två minuters gångavstånd kan du hitta en handfull riktigt bra snabbmatsställen. Efter att ha slängt i mig någon form av ris kryddat med kanel var det dags för mer tyskspråkig ångest.

 

 

Tysk-österrikiska HomeSick (2015) kretsar kring hur den ambitiösa celloeleven Jessica får chansen att representera Tyskland vid en högt ansedd musiktävling i Moskva. Samtidigt försöker hon och pojkvännen Lorenz acklimatisera sig i sin nya lägenhet. Jessica hamnar snart i konflikt med grannfrun, fru Domweber, och börjar misstänka att hon är förföljd.

 

Om Der Bunker (2015) var en särdeles märklig film är den tillika tyskspråkiga HomeSick nästan skrämmande ordinär. Jag satt och väntade på att filmen skulle lyfta och ta tag i mig, men jag väntade förgäves. Mycket beror på manuset. Jag köper inte Jessicas långsamma färd mot sammanbrott. Den är utdragen, men när saker väl händer finns det inte särskilt mycket karaktärspsykologi bakom utan det är som att trycka på en strömknapp. Så, nu är Jessica galen.

 

Jag har också problem med Jakob M. Erwas (även manus) regi. Av någon anledning har han valt att låta kameran stanna kvar utanför scenerna där något verkligen händer. Ofta hör vi bara dialog medan Erwa har valt att filma ett tomt rum. Jag förstår vad han vill göra med att låta vår egen fantasi fylla i tomrummen och få huset och lägenheten att spela en egen roll. Det fungerar dock inte. Både hus och lägenhet är ytterst opersonliga hur mycket karaktärerna än pratar om fantastiska väggar och dylikt.

 

HomeSick är inte en katastrof, men håller inte samma klass som övriga filmer i fältet har gjort. En thriller som får mig att snegla på klockan är inte särskilt rafflande. 2- grannar för brott av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens andra film, den spanska claymation-rullen Possessed (2014), var en mycket roligare bekantskap än den tyska ångesten. Flamencodansösen Trini är tillsammans med sin make, en berömd matador, Spaniens kändispar nummer ett. När Trini hastigt blir änka drar hon sig tillbaka från rampljuset för att fokusera på att uppfostra sin son, Damien. Snart står det dock klart att allt inte står rätt till med Damien. Han är besatt av en ond ande som bara den exkommunicerade prästen fader Lenin kan råda bot på.

 

Leranimation är kul. Någon gång under högstadietiden försökte jag göra en liten stop-motion-produktion med lera. Det var då jag insåg hur förbannat svårt det dessutom är. Samuel Ortí Martí har under sitt artistnamn "Sam" gjort en film som driver hejdlöst med skräckkonventioner och god smak. Alla får kängor, från kändiskulturen till den katolska kyrkan i synnerhet. För den som gillade MTVs Celebrity Deathmatch (1998) känns mycket igen. Det är helt enkelt karaktärer av lera som spöar skiten ur varandra.

 

Possessed är tyvärr en ganska ojämn film. När den är kul är den förbannat kul, men jag är inte riktigt vän med tempot och berättarstrukturen. Det ganska utdragna segmentet om Trinis kändisskap drar ner filmens tempo alldeles för mycket och det tar ett tag innan historien får riktig fart igen. Alla referenser till diverse skräckfilmer är förvisso kul, men jag önskar att man inte valt de allra mest uppenbara hela tiden. Favoriten är referensen till Gremlins (1984) komplett med mixer och mikrovågsugn.

 

Sin leranimation till trots är det här absolut ingen film för barn. En vän som jag såg filmen med var nyfiken på om hon kunde använda den i spanskundervisningen hon håller i på en högstadieskola. Det kunde hon inte. För diggare av blödande lera och splatter har Possessed några riktigt roliga stunder att bjuda på. Den hade dock kunnat bli bättre med lite annan disposition. 3 kommunistiska präster av 5 möjliga.

 

Idag avslutar jag festivalens Malmödel med att kolla in kortfilmspaketet, fransk sci-fi i Cosmodrama (2015) och brittisk creature feature i The Hallow (2015).

Av Ulf - 26 september 2015 11:30

 


FFF 2015: Dag 2: Tyskt, tyskare, tyskast och flickvänner från förr

 

Jag drog till tredje rikets största stad, som det så vackert hette i ett klassiskt YouTube-klipp. Malmö får mig alltid att känna mig lite bortkommen på ett sätt som andra större städer inte gör. Fråga mig inte varför, jag har slutat fundera och accepterat faktum. Därmed inte sagt att jag inte gillar att hitta på saker där. Att jag själv arbetat inom biografverksamheten i staden men ändå åker in och ser film där är ett gott betyg. Biograf Spegeln är dessutom en riktigt mysig gammal biobyggnad vars något ekivoka historia gör sitt till för att skapa stämning. Precis inom dörrarna ligger en pub och bistro som gör sitt till för att jag mer tänker på biografer jag besökt på kontinenten än en typisk svensk dito. Dessvärre verkar inte Malmö ha förstått att det är festival i staden.

 

Kvällens två filmer, som alla filmer den här helgen nominerade till Melies-priset, borde ha dragit fullt hus. Oavsett tycke och smak är samtliga nominerade filmer oftast av hög konstnärlig kvalitet och borde kunna locka folk i en stad av Malmös storlek. Under fredagen spelade filmerna för knappt halvfulla salonger. Jag hoppas verkligen att det blir ändring på det här under helgen. FFF ger filmälskare i södra Sverige en unik chans att se filmer som aldrig kommer gå upp på bio här annars. Det rör sig i nio fall av tio dessutom om film som inte går att ladda ner. Den är antingen för obskyr och/eller för färsk för att ha hunnit leta sig ut till piratsajterna. Så, kvalitetsfilm du inte kan se någon annanstans till billigare peng än normalt biobesök? Kom igen, Malmö! Fler till Spegeln! 

 

 

Kvällens första begivenhet var den tyska Der Bunker (2015). En universitetsstudent hyr ett rum hos en familj som bor i en bunker mitt ute i skogen. Som om inte det vore märkligt nog blir studenten (som kallas för Der Student, eller Herr Student genom hela filmen) snart varse om att familjen inte riktigt är som andra. Parets fullvuxne son, Klaus, tycks ha stannat  på en sjuårings mentala nivå, men hans föräldrar har stora planer för honom. Klaus ska bli president i USA. Som ett led i att betala av sin skuld på hyran blir studenten Klaus lärare. Men vem är den mystiske Heinrich som föräldrarna tycks prata med? Och kommer Klaus kunna lära sig världens huvudstäder?

 

Om båda gårdagens filmer gav mig huvudbry om betyg så har jag fortfarande inte riktigt landat när det gäller Der Bunker. Det är lite som Wes Anderson och David Lynch har trippat på något under en Tysklandsresa och det här är resultatet. Vi har i mångt om mycket Andersonska karaktärer samtidigt som symbolik och berättarstruktur andas Lynch. Skådespelarna, endast fyra till antalet, är samtliga bra, men det är Daniel Fripan i rollen som Klaus som äger varenda scen han är med i. Jag brukar säga att ingen spelar obehagligt "vuxenbarn" som Henrik Dorsin gör (beeeeeestefaaaar), men här blir även han slagen på fingrarna.

 

Det jag saknar i Der Bunker är framförallt en avslutning. Manusförfattare och regissör Nikias Chryssos bygger upp spänningen och tätheten, men lyckas inte riktigt föra filmen i mål. Jag önskar också att Chryssos hade skippat hela idén med Heinrich. Det blir lite tårta på tårta. Der Bunker är definitivt inte en film för alla. Gillar du surrealism och bisarra familjedraman kan det dock vara en film i din smak. Jag är fortfarande kluven, men var ändå tillräckligt fascinerad och underhållen för att ge filmen 4 lugna studiemiljöer av 5 möjliga.

 

 

 

Om Der Bunker gav mig huvudbry om vad jag egentligen tyckte gav kvällens andra film, Nina Forever (2015), mig ett angenämt bekymmer i hur mycket jag tyckte om den. Det stod snart klart för mig att den här sorgliga, roliga och sexiga historien slog ut Der Bunker i tävlingen om Meliesen. Filmen handlar om hur snabbköpskassörskan och studenten Holly blir upp över öronen kär i kollegan Rob. Rob har överlevt ett misslyckat självmordsförsök efter att hans flickvän, Nina, tragiskt omkommit i en bilolycka. Holly lyckas luckra upp Robs sorg och de båda inleder ett förhållande. Allt går bra tills de hamnar i säng. Nina visar sig inte riktigt vara klar med varken jordelivet eller Rob och dyker helt sonika upp i sängen. Rob och Holly ställs för ett dilemma: hur gör man slut med en flickvän som vägrar att gå? Och som dessutom är död?

 

Nina Forever är en film som vägrar låta sig placeras in i ett fack. Den är lika delar drama som svart komedi. Samtidigt finns det tydliga skräckelement kombinerat med romans. Filmens ena regissör, Ben Blaine, förklarade det på ett väldigt bra sätt under frågestunden efter filmen. Han menade på att sorgearbete inte bara är ledsamt och hemskt utan att man känner alla känslor, från morbid humor till djupaste avgrundssorg. Jag har sällan stött på en film som utforskar det här på ett så jäkla bra sätt som Nina Forever gör.

 

Filmens skräckelement har ofta liknats vid Clive Barker och jag kan se liknelserna. Filmen som jag kom till att tänka på under de många sexscenerna var dock, något otippat, Shortbus (2006). Det är sällan som jag ser en film som inte skäms för att visa sexualitet som något lika delar sensuellt som kul. Här finns galghumoristiska detaljer som jag bara älskar och det fick mig att tänka på den annars väldigt väsensskilda skildringen av alternativ sexualitet i New York. Det är mycket tack vare mycket fina skådespelarinsatser som detta möjliggörs. Framförallt de två kvinnliga rollerna, Abigail Hardingham som Holly och Fiona O'Shaughnessy som Nina, är ytterst välspelade. Om jag ska lyfta fram någon är det just Hardingham som ger Holly en slags naivitet blandat med en grym styrka.

 

Nina Forever är en unik film som de flesta större studios hade sett som omöjlig att marknadsföra. Den ligger inte i en speciell genre, innehåller explicita sexscener och tung tematik samtidigt som den matchar tungsinnet med brittisk humor. Den tillhör det bästa jag sett under 2015. Se den. Nu. 5 flickvänner från förr av 5 möjliga.


Ikväll stänger jag in mig med mer tysk klaustrofobi i HomeSick (2015) och avslutar kvällen med spansk claymation-splatter i Possessed (2014). Det tycker jag du också ska göra.

 

 

Av Ulf - 19 september 2015 12:12

 


Regi: Brian James O'Connell

Manus: Dr. God & Ryan Mitts

Medverkande: Fran KranzPedro Pascal, Emma Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: Fortress Features/MTY Productions

År: 2015

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3487994/

 

Evan har länge drömt om att få på papper att han jobbar som sales manager. När företaget börjar gå sämre tror han att hans tid äntligen har kommit. Istället plockar chefen in Max, Evans nemisis från college, för att ta jobbet. Inte nog med att Evan hatar Max - snart börjar märkliga saker hända på kontoret och Max verkar vara väldigt intresserad av Evans ex-flickvän...

 

Ibland är det skönt att veta vad man får. Så fort jag såg postern till den här filmen tänkte jag en blodig variant av Office Space (1999), och ja, det var precis vad jag fick. Humorn är inte alls lika slipad som i nämnda film, men fungerar ändå klart över medel. Manusförfattarna (varav en som jag fick lära mig är en hel komeditrupp... gissa vem?) tangerar de vanliga fällorna och irritationsmomenten med att arbeta på kontor och kommer med lite egna idéer också. För er som inte har arbetat på ett kontor dagarna i ända kan jag nämna att titeln är väldigt passande. Det finns få saker jag föraktar mer i världen än mellanchefer, eller "bloodsucking bastards".

 

Skådespelarmässigt ligger filmen omkring medel, med Joey Kern som den som stjäl alla scener han är med i som den totalt håglöse Tim som upphöjt att inte jobba till en konstform. Dessvärre fungerar filmens andra del, skräckdelen, ganska dåligt. Det är klart, en skräckkomedi blir sällan eller aldrig skrämmande på riktigt, men vad en sådan istället behöver är total osmaklighet när det kommer till splatterscenerna. Det måste stänka fejkblod upp i taket för att även skräckscenerna ska få komisk effekt. Peter Jackson var en mästare på detta innan han började filma hobbitar, men Brian James O'Connell har inte alls denna fingertoppskänsla.

 

Bloodsucking Bastards lyckas ändå komma över medel och är en trevlig bekantskap. Det är inget jag kommer komma ihåg en längre tid, men gillar du skräckkomedier med mer betoning på komedi än skräck finns det bra mycket sämre alternativ.

 

Betyg: 3 teambuildingövningar av 5 möjliga

Av Ulf - 12 september 2015 15:15

 


Regi: Tarsem Singh

Manus: David Pastor & Àlex Pastor

Medverkande: Ryan ReynoldsNatalie Martinez, Matthew Goode mfl.

Produktionsbolag: Endgame Entertainment/Ram Bergman Productions

År: 2015

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2140379/

 

Damian, en stenrik fastighetsmogul, håller på att förlora kampen mot sin cancer när han kontaktas av ett företag som säger att de kan förlänga hans liv. Prislappen på 250 miljoner dollar gör att bara de allra rikaste i världen har råd med behandlingen som visar sig vara att överföra Damians medvetande i en kropp framställd på konstgjord väg. Damian får även svära på att han inte ska ha någon form av kontakt med sitt förra liv igen eftersom han är död för världen. När de "hallucinationer" som plågat honom sedan överförandet blir allt starkare inser dock Damian att allt inte står rätt till...

 

Tarsem Singh har ett sätt att regissera sina filmer på som gör att man direkt kan känna igen dem. Han älskar att leka med drömsekvenser och hallucinationer och använder en del återkommande symbolik gång på gång. Jag vet att många har direkt ogillat hans tidigare filmer, men jag har alltid legat någonstans i gränslandet. Jag väntar fortfarande på filmen där Singh får komplett kreativ frihet och får leka fullt ut. Tyvärr är inte Self/Less den filmen.

 

För den som har någorlunda bra koll på modern science fiction kommer Self/Less inte bjuda på några överraskningar att tala om. Det finns en hel del allusioner till både Philip K. Dick (och de filmer baserade på hans verk) och liknande författare i manuset och även om dessa blinkningar är kul för fans skriver de tittaren rejält på näsan då och då.

 

Skådespelarmässigt är den här rullen klart över medel, med en förvånansvärt återhållsam Ben Kingsley i rollen som "Damian den äldre" och en helt okej Ryan Reynolds i rollen som "Damian den yngre". Reynolds har haft en lång väg tillbaka efter en viss serietidningsfilmflopp som inte ska nämnas vid namn, och förhoppningsvis kommer hans kommande roll i Deadpool (2016) hjälpa ytterligare.

 

Self/Less är underhållning över medel, men inte något fantastiskt på något sätt. Med lite fler egna idéer i manuset och oväntade vändningar skulle det här kunnat bli riktigt bra, men nu blir det en film jag sett förr. Det finns inget som är direkt dåligt i den dock och tillräckligt många bra saker för att jag ska kunna rekommendera den till genrefans om inget annat.

 

Betyg: 3 kroppshopp av 5 möjliga

Av Ulf - 24 augusti 2015 19:00

 


Regi: Tim Russ

Manus: Ethan H. Calk/Sky Douglas Conway/Jack Treviño

Medverkande: Adrienne Wilkinson/Walter Koenig/Sean Young mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2015

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2621446/

 

Cirka tio år efter att Voyager har kommit tillbaka från sin påtvingade hemresa från Deltakvadranten. Säkerhetschef Tuvok arbetar på Starfleets högkvarter och basar över Sektion 31 - den del av Starfleet som hanterar uppdrag som av någon anledning inte kan ta i officiellt. Tuvok rådgör med en gammal amiral Chekov om hur de ska komma till bukt med ett nytt hot som på något sätt lyckas ställa hela planeter bortom tid och rum. Valet faller på en fängslad laglös och hennes besättning, men uppdraget blir större än vad någon av dem kunnat ana.

 

Jag har medvetet valt att inte se särskilt många fanfilmer satta i Star Trek-universumet av en enkel anledning - de har oftast varit extremt amatörmässiga antingen när det gäller produktion eller skådespel. Det har producerats flera bra historier och manusen har ofta varit riktigt bra, men helhetsintrycket har alltid varit bristande. Star Trek: Renegades är dock en tämligen unik fanproduktion. Tänkt som ett pilotavsnitt till en längre serie har det pitchats till tv-bolag i USA och kommer även att visas på tv i landet i väst. Det har aldrig hänt med en fanproduktion tidigare. Är den då bra? Mjaoäa, kanske?

 

Man har lyckats få med en imponerande ansamling skådespelare från serierna och samtliga repriserar sina karaktärer. Bland annat får vi se Tuvok, Chekov, Icheb och Dr. Lewis Zimmerman. Utöver dessa kända Trek-karaktärer har man lyckats få med bland andra Sean Young, Corin Nemec och Edward Furlong i mer eller mindre stora roller. Inte illa alls för att vara en fanproduktion. Dessvärre blir skillnaden mellan dessa skådespelare och deras amatörmotsvarigheter desto tydligare och vissa scener är direkt plågsamma att se.


Likadant är det med produktionsdesignen. Många scener, i synnerhet de med egendesignade rymdskepp, är riktigt välgjorda, men där det verkligen syns är i bakgrunderna. Några ser ut som att de är gjorda på en kafferast medan andra ser ut att ha fått mycket tid och kärlek. Resultatet blir väldigt inkonsekvent.

 

Det som gör Star Trek: Renegades bättre än merparten av fanproduktionerna jag sett är dock manuset. Det här är ett manus i klassisk Trek-stil och om du kan bortse från lågbudgetinslagen kan den vara värd att se. Jag skulle dock bli mycket förvånad om den blir till en hel serie. Hur som helst var det kul att se riktig Trek igen och inte herr Abrams lens flare-epos.

 

Betyg: 3 schyssta examensprojekt av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se