Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Fredag 11 jan 20:54

 


Regi: Debra Granik

Manus: Debra Granik & Anne Rosellini (baserat på Peter Rocks roman "My Abandonment")

Skådespelare: Thomasin McKenzie, Ben Foster, Dale Dickey mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Harrison Productions/First Look Media

År: 2018

Längd: 109 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3892172/

 

Will bor tillsammans med sin tonårsdotter Tom i ett läger de satt upp i en nationalpark. Will, uppenbart traumatiserad efter sin tid i armén, klarar inte av att bo med människor så de två har gjort skogen till sitt hem. Deras liv förändras dock för alltid när socialen tar hand om Tom och vill omplacera henne och Will på en gård.

 

Debra Granik verkar ha snöat in lite på den här typen av far-dotter-historier ute i obygden. Hennes genombrottsfilm, Winter's Bone (2010) hade ett liknande tema och blev Jennifer Lawrences katapult till stjärnstatus. Tiden får utvisa om Leave No Trace gör det samma för Thomasin McKenzie i rollen som Tom, men chanserna är goda. McKenzies skådespel är fantastiskt och hennes kemi med Ben Foster (Will) bär filmen. Likaså är fotot magnifikt med de stora amerikanska skogarna som canvas. Eftersom jag själv är uppvuxen med skogen runt knuten har jag alltid haft en viss vurm för filmer som utspelar sig i vildmarken. Leave No Trace är tyvärr något så pass ovanligt som en film där alla beståndsdelar är väldigt bra, men som inte riktigt klarar att knyta ihop allt till en enhet.

 

Skådespelet är som sagt fantastiskt och filmen är tekniskt utsökt. Manuset är väldigt lågmält och innehåller långa tysta partier där bildspråket får tala, vilket absolut inte är något riktigt fel. Problemet ligger istället i karaktärsutvecklingen, eller bristen därav. Filmen etablerar tämligen snabbt varför Will och Tom valt att leva i skogen borta från alla andra, men den gör inte något riktigt med anledningen. Som tittare väntade jag hela tiden på att Wills problem skulle visa sig i annat än en styvnackad vägran att bo i ett samhälle. Den utvecklingen kom aldrig. Då är Toms uveckling desto mer intressant om än ganska förutsägbar.

 

Graniks skådespelarregi är på topp, men manuset skulle behöva en del polerande. Granik är dock en väldigt intressant filmskapare och jag hoppas att det inte går åtta år tills hennes nästa spelfilm. Leave No Trace må inte vara lika bra som Winter's Bone, men den bär Graniks speciella stil och uttryck. Jag vill definitivt ha mer.

 

Betyg: 3+ skogsmullar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 8 jan 22:37

 


Regi: Peter Farrelly

Manus: Nick Vallelonga/Brian Hayes Currie/Peter Farrelly

Skådespelare: Viggo Mortensen , Mahershala Ali , Linda Cardellini mfl.

Produktionsbolag: Participant Media/DreamWorks/Amblin Entertaiment mfl.

År: 2018

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6966692/

 

Tony Vallelonga måste leta efter ett tillfälligt arbete när nattklubben han arbetar som utkastare för stänger för renovering. Han får ett kontrakt som chaufför till den briljante pianisten Don Shirley som ska bege sig på en turné i de amerikanska sydstaterna. En vänskap växer fram mellan de två männen samtidigt som de måste brottas med den amerikanska rasismen under tidigt 1960-tal.

 

Green Book har plockat hem en hel drös fina priser på sistone och den förtjänar verkligen alla skådespelarditon den vunnit. Viggo Mortensen, som lagt på sig en ohälsosam mängd vikt för rollen, gör en jättefin roll som Tony. Filmen tillhör dock Mahershala Ali i varenda scen han medverkar i. Ali spelar rollen som Shirley med en sårbarhet och samtidigt ett nästan maniskt intresse för vad som är propert och hur man bör agera. Kemin mellan Mortensen och Ali är filmens stora behållning.

 

Filmens problem ligger främst på manussidan. Ja, det är en intressant historia från verkligheten, men vi har sett det här så väldigt många gånger förr. Vad man istället hade kunnat utforska är karaktärerna i sig. När filmen gör ansatser till detta är den som bäst. Detta tillsammans med musikscenerna som ofta är väldigt skickligt gjorda. Regin är även den bra och det är lite bisarrt att tänka sig att det är mannen som startade sin karriär med Dumb and dumber (1994) som suttit bakom kameran.

 

Green Book har dock problem med att det sällan eller aldrig lyfter. Det fina skådespelet är sin sak, regin, musiken och fotot andra, men helheten blir lite väl mycket racism-by-the-numbers. Filmen skulle tjänat på att ställa sig utanför den här tämligen trötta storytellingen, men beståndsdelarna är fortfarande så bra att jag rekommenderar en titt!

 

Betyg: 3+ italienare utan impulskontroll av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 6 jan 17:35

 


Regi: Bo Burnham

Manus: Bo Burnham

Skådespelare: Elsie Fisher, Josh Hamilton, Emily Robinson mfl.

Produktionsbolag: A24

År: 2018

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7014006/

 

Kayla ska precis till att lämna högstadiet för high school. Hon spenderar sin lediga tid med att lägga upp videos på YouTube och att desperat kämpa mot sin blyghet när hon inte har skärmen som medium. Med en far som inte verkar förstå någonting och en alltigenom ensam existens försöker Kayla ta sig igenom den sista veckan innan sommarlovet.

 

Bo Burnhams manus- och regidebut i långfilmsvärlden har fått fina vitsord världen över. Jag sällar mig väl kanske inte till hyllningskören, men någon som verkligen förtjänar alla fina recensioner hon fått är Elsie Fisher i huvudrollen som Kayla. Fisher, redan skådespelarveteran vid 15 års ålder, har med Eighth Grade fått sitt riktiga genombrott och som hon jobbar för det! Burnham har tack och lov inte gjort som flertalet regissörer av dylik film och castat någon som är närmre 20 än åldern som rollen avser. Det är förvisso ett enklare val i och med att unga skådespelare givetvis får lite distans till sin egen ålder ju äldre de blir, men för autencitet och uttryck kan man inte fuska. Fisher bär den här filmen på sina axlar med sitt blyga och eftertänksamma porträtt av en tjej som håller på att växa upp.

 

Burnham står för riktigt fin regi här också, men han skulle behövt någon som såg över manuset. Här finns en del konflikter, ja, men karaktärsutvecklingen kommer för sent eller inte alls. Likaså är dialogen lite väl slangbetonad (du behöver inte 15 "like" per mening) och de vuxna en aningen för omedvetna om hur de ska agera runt tonåringar. Om Burnham hade fokuserat mer på exempelvis Kaylas karaktärsutveckling under de första 80 minuterna och inte låtit denna komma först under den avslutande kvarten skulle det här varit en mycket bättre film.

 

Trots detta är Eighth Grade sevärd inte minst för Fishers skull. Det pratas om Oscarsnominering för den unga skådespelerskan och jag kan bara hålla med.

 

Betyg: 3 skopor tonårsångest av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 4 jan 18:54


Regi: Susanne Bier

Manus: Eric Heisserer (baserat på Josh Malermans bok)

Skådespelare: Sandra Bullock, Trevante Rhodes , John Malkovich  mfl.

Produktionsbolag: Bluegrass Films & Chris Morgan Productions

År: 2018

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2737304/

 

Malorie är på väg hem från barnmorskan tillsammans med sin syster när något oförklarligt får människor till synes utan anledning ta livet av sig. Malorie söker skydd i ett hus tillsammans med en grupp som klarat sig undan vad det än är alla andra tycks se. Fem år senare försöker Malorie ta sig till en fristad tillsammans med sina två barn. Det stora problemet är dock att det måste göras med ögonbindel. Om Malorie eller hennes barn tar av sig sina ögonbindlar kommer de nämligen med största sannolikhet gå samma öde till mötes som alla andra.

 

Bird Box är, hör och häpna, Netflix mest framgångsrika film någonsin. Den har skapat ett mer eller mindre farligt fenomen där folk försöker navigera med ögonbindel på samma sätt som karaktärerna gör i filmen. Den siste idioten är inte född. Filmen har också blivit en rejäl vattendelare bland recensenter och publik. Den har ofta kritiserats för att vara en variant av A Quiet Place (2018), en film som jag genuint ogillade. Och ja, här finns samma logiska luckor och problem med ryckigt tempo. Ändå gillar jag den mycket mer än nämnda film. Anledningen är att Heisserers manus och Biers regi får mig att bry mig om karaktärerna på ett sätt som jag inte gjorde i A Quiet Place. De är mer felbara här, inte dumma i huvudet.

 

Bullock gör sällan en dålig roll och kan verkligen spela allt. Tillsammans med John Malkovichs försupne surgubbe är det hon som bär Bird Box. Biers regi är tajt och hon visar gång på gång att hon behärskar att regissera utanför Danmark på samma sätt som på de mer nordliga breddgraderna. Heisserers manus är om än bra gällande karaktärerna dock det svagaste kortet. "Reglerna" för filmens premiss ändras några gånger för mycket och de gör det alltid när handlingen kräver det. Resultatet blir att vissa händelser och skeenden stinker av deus ex dumskalle. Jag har en känsla av att mycket av de här sakerna förklaras mer ingående i bokförlagan och jag måste erkänna att filmen gjorde mig sugen på att läsa den. Bird Box är en spännande film som trots detta aldrig riktigt lyfter. Således kan jag varken hylla eller såga den. Det är en helt okej film för stunden, men förvänta dig inte något mer.

 

Betyg: 3 en blind leder en blind av 5 möjliga


Av Ulf - 18 november 2018 09:05

 


Regi: Bradley Cooper

Manus: Bradley Cooper/Eric Roth/Will Fetters (baserat på tre tidigare versioner)

Skådespelare: Bradley Cooper, Lady Gaga, Sam Elliott mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures/Live Nation Productions/MGM mfl.

År: 2018

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1517451/

 

Den åldrande countryrockaren Jack träffar den väldigt talangfulla Ally under en blöt utekväll. Övertygad om att Ally har vad som krävs för att bli en stjärna tar Jack henne under sina vingar och de båda inleder dessutom ett förhållande. Jacks problem med sprit och droger är dock ett ständigt hot mot inte bara honom själv utan även Allys karriär.

 

Oj, vad den här filmen har skrivits upp! Jag gillar både 1954 och 1976 års versioner så Bradley Coopers remake hade mycket att leva upp till. Cooper har lyckats göra en enastående slipad produkt med sin version - med betoning på produkt.

 

Mycket har handlat om Lady Gagas första större roll på vita duken. Att hon kan skådespela visste vi redan efter hennes roll i American Horror Story (2011), men det är som bekant inte en självklarhet att kunna översätta tv-skådespel till filmens värld. Gaga lyckas dock väldigt bra och är, tillsammans med Sam Elliott i en mindre biroll, filmens stora behållning när det kommer till skådespelarprestationer. Med sin redan megastjärnestatus är det tidernas lågoddsare att hon blir nominerad för en Oscar för rollen. Eller, ja, det finns en nominering filmen kommer få som är ännu mer given - det genomgående temat Shallow hade blivit ett YouTube-fenomen redan innan filmen släpptes. Det förtjänar den. Det är en fantastisk låt.

 

Så långt allt väl. Sen kommer Bradley Cooper och lägger en blöt filt över hela filmen med sitt klyschiga porträtt av "det plågade manliga geniet". Cooper gör en helt okej prestation som Jack, men på sättet rollen är skriven är det som att skruva tillbaka klockan 25 år. Ska vi på fullaste allvar tro att det år 2018 fortfarande är att bli signad av ett skivbolag som är varje kämpande artists största dröm? Ska vi dessutom tro på att det här magiska kontraktet endast kan fixas av en försupen gammal stjärna? Om det ändå fanns något sätt för artister att nå ut med sin musik till hela världen utanför studiosystemet... kanske något med datorer? Manuset är helt enkelt för daterat för att jag ska kunna ta det på allvar. Visst, man använder sig av exempelvis YouTube som ett komplement i berättandet, men missar internets riktiga betydelse för kämpande artister idag. Det är en ganska stor miss.

 

Likaså köper jag inte att vi ska känna sympati för Jack för hans missbruk. Det blir inte ens ett definierande drag hos hans karaktär utan mer en hook att hänga upp manuset på. Behöver vi skapa drama i Allys karriär? Jack får bli full. Behöver vi en känslosam scen som skriker Oscar? Jack kan pissa på sig. A Star Is Born är ett enastående skickligt hantverk, men som film betraktat är den tom på genuin känsla. Shallow är dock fortfarande en riktigt bra låt.

 

Betyg: 3- all we hear is Lady Gaga av 5 möjliga

Av Ulf - 16 november 2018 22:08

 


Regi: Duncan Skiles

Manus: Christopher Ford

Skådespelare: Charlie Plummer, Dylan McDermott , Madisen Beaty mfl.

Produktionsbolag: End Cue

År: 2018

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6269368/

 

High School-eleven Tyler börjar misstänka att hans far är den ansvarige för en lång rad brutala mord runt Kentucky. Morden, utförd av någon som pressen dubbat till The Clovehitch Killer, har haft ett uppehåll på närmre tio år, men när Tyler hittar märkliga saker i pappans hobbyrum börjar han ana oråd. Han tar Kassi, en tjej som har personliga orsaker till att vilja se mördaren åka fast, till sin hjälp för att undersöka sin egen far.

 

Jag kan på tok för mycket om kriminalpsykologi och rättsfall för mitt eget bästa. Därför blir jag också ganska lätt uttråkad av dussinthrillers om seriemördare som pumpas ut år efter år. De flesta filmer och tv-serier som handlar om ämnet i fråga har så många uppenbara brister att de mer blir mordfantasier än något seriöst och genuint spännande. Därför är en film som The Clovehitch Killer en frisk fläkt med sin realistiska och väldigt nedtonade stil.

 

Filmen är mycket löst baserad på fallet med Dennis Rader, även känd som "BTK", och hans mordturné genom staterna. Christopher Ford tar denna infallsvinkel i sitt manus och visar mördaren som en vanlig familjefar som utåt sätt nästan verkar för bra för att vara sann. Det går tillbaka på det klassiska uttalandet om seriemördare som kan hålla sig undan lagen en längre tid - "han verkade ju så normal". Visserligen tar Ford några ganska plumpa populärpsykologiska friheter här och där, men annars fungerar karaktärspsykologin riktigt bra. Framförallt gillar jag regissör Duncan Skiles sätt att porträttera de mer våldsamma scenerna utan snabba klipp, ingen musik eller vilda kameraåkningar. Det känns på samma gång både realistiskt och magvändande - på ett bra sätt.

 

Skådespelarmässigt är det lite av en blandad kompott, men ingen gör varken bort sig eller sticker ut som en fixstjärna. Bäst av allt lämnar manuset tittaren med en riktigt jobbig moralisk gåta att försöka lösa. Jag tänker inte säga vad den går ut på, men jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker.

 

The Clovehitch Killer är tyvärr också en film som aldrig riktigt lyfter. Trots sitt ämne och de ibland mycket obehagliga scenerna känns den till syvende och sist ganska så tam till sin helhet. Jag menar inte att den behövde vara ett blodbad, men de tysta våldsscenerna skulle blivit ännu kraftfullare om man vågat ta ut svängarna lite till. Den är också något för lång, men rekommenderas ändå till alla thrillerfans som är trötta på häftiga kameraåkningar och CSI-porr.

 

Betyg: 3+ lita aldrig på en vuxen scout av 5 möjliga

Av Ulf - 17 oktober 2018 20:53

 

 

Regi: Peyton Reed

Manus: Chris McKenna/Erik Sommers/Paul Rudd mfl.

Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5095030/

 

Efter händelserna i Captain America: Civil War (2016) har Scott Lang, aka Ant-Man, blivit en av de hjältar som varit tvungen att ta smällen. Efter några år i husarrest kan Scott äntligen se fram emot dagen han åter kan röra sig fritt i samhället. När Scott får en vision av hur Wasp, mor till hans föredetta flickvän Hope, fortfarande lever uppstår det dock problem - någon är ute efter honom och Hope och verkar inte sky några medel för att komma åt Wasp.

 

Ant-Man (2015) är i min bok den mest underskattade Marvel-filmen till dags dato. Det är en fantastiskt kul resa som aldrig släpper på gasen och var Marvels bästa film 2015. Till uppföljaren fick Edgar Wright helt säga upp sin medverkan till manuset och tämligen omgående märker man hur Ant-Man & The Wasp inte lyckas fånga första delens totala galenskap och berättarglädje.

 

Det mesta är sig likt i film nummer två. Paul Rudd gör en bra Ant-Man och Evangeline Lilly och Michael Douglas håller ställningarna förtjänstfullt. Michael Peña gör sin roll som Scotts sidekick Luis ännu ett snäpp roligare än förra gången och actionscenerna är innovativa. Problemet är att medan alla beståndsdelarna finns här finns det inget som riktigt knyter samman manuset på samma vis som hos den första filmen. Framförallt känns hotet som Ant-Man och Hope/Wasp II ställs inför ganska... träigt. Visst, det är tråkigt om skurkarna lyckas, men det finns ingen riktigt stor konsekvens om de skulle göra det.

 

Gällande förra filmen vände jag mig mot hur Hank Pyms karaktär hade blivit en mycket mer nedtonad och snällare variant av det rövhål han är i serierna. Det gjorde inte så mycket i förra filmen, men här skulle verkligen Pyms halvförvirrade reaktioner som sätter hans älskade i fara behövas - inte minst eftersom filmens tema är att han ska återförenas med sin fru... som han i serien har slagit till några gånger i ilska. Ja, Pym är inte någon vidare snäll kille. Om man hade haft med de här dragen hos karaktären hade det blivit mycket mer intressant.

 

Ant-Man & The Wasp är något av en besvikelse. Det är fortfarande en underhållande film, men spelar flera klasser lägre än originalet. Jag måste dock säga att den traditionsenliga eftertextscenen är inget annat än briljant!

 

Betyg: 3 arbetsmyror av 5 möjliga

Av Ulf - 7 oktober 2018 15:45


FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

 

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

 

 

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

 

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

 

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

 

 


Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

 

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

 

 


Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

 

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

 

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

 

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

 

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

 

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)


Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

 

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

 

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

 

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

 


Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se