Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 17 augusti 2016 22:15

 


Regi:  Martin Owen

Manus: Martin Owen/Elizabeth Morris/Jonathan Willis mfl.

Medverkande: Elizabeth Morris, Elliot James Langridge, Isabelle Allen mfl.

Produktionsbolag: Let's Be Evil/Posterity Pictures

År: 2016

Längd:  83 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3655682/


Jennys lycka är gjord när hon lyckas landa ett välbetalt arbete som vårdare för kandidater som genomgår ett inlärningsexperiment. Tillsammans med sina nya kollegor, Darby och Tiggs, introduceras Jenny för världens mest avancerade AR-system (augmented reality). Snart börjar de tre dock inse att allt inte är riktigt som det ska vara i experimentets lokaler...


Löjlig titel åsido måste jag gratulera teamet bakom Let's Be Evil. I och med sommarens Pokémon-galenskap kunde den här filmen inte haft ett mer passande premiärdatum. AR är det nya svarta och många, många kommer se den här filmen enbart på grund av dess tematik. Och för all del, det är en underhållande film det här. Dum som en säck med gråsten, men underhållande.


Let's Be Evil är en film man inte ska börja nysta i utan sätta hjärnan på autopilot i knappa en och halv timme istället. Börjar man dra i manusets trådar inser man hur mycket det är som är osannolikt och ibland rentav omöjligt i både teknik och storytelling. Skådespelarna är dessutom av varierande kvalitet, med en ganska träig huvudrollsinnehaverska i Elizabeth Morris (även manus). Men sen har filmen också sin speciella charm.


Med ena benet i thrillergenren och den andra i skräckens värld har Let's Be Evil ett speciellt utseende som jag bara kan beskriva som om någon hade blivit åksjuk i The Matrix. Färgskalan är uppåt väggarna mest hela tiden och musiken låter som hämtad från John Carpenters slaskhög. Det borde bli dåligt, men är faktiskt väldigt charmigt. När filmen dessutom går i ett rasande tempo är Let's Be Evil en trevlig bekantskap. Den kommer knappast vinna några priser eller vara ihågkommen om några år, men för stunden är den god nog för en sömnig onsdag.


Betyg: 3 farliga teknikprylar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 12 augusti 2016 14:30

 


Regi:  Jon Favreau

Manus: Justin Marks (baserat på Ruyard Kiplings böcker)

Medverkande: Neel Sethi, Bill Murray, Ben Kingsley mfl.

Produktionsbolag: Fairview Entertainment/Moving Picture Company (MPC)/Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd:  106 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3040964/


Att påstå att större delen av den svenska befolkningen är bekanta med åtminstone någon variant av den här historien vore överflödigt. The Jungle Book är först och främst en re-make av Disneys animerade film från 1967, men ändå med betydande inslag från Kiplings originaltext. Ramberättelsen är sig lik - Mowgli uppfostras av en vargstam och allt är frid och fröjd tills den människohatande tigern Shere Khan får nys om detta. I ett försök att hålla Mowgli säker sätter han och pantern Bagheera iväg till människobyn. Mowgli är inte alltför entusiastisk över idén, men när de två skiljs åt efter en attack av Shere Khan måste han lära sig klara sig själv i jungeln... eller med hjälp av en viss björn.


The Jungle Book är ett matinéäventyr om jag någonsin sett ett. Med största delen av inspirationen från tidigare animerade film tuffar historien på utan något större att anmärka på. Dessvärre finns det inte heller något större att glädjas åt. Neel Sethi är helt okej i rollen som Mowgli, men glänser inte. De flesta av röstskådespelarna gör dock ett väldigt bra jobb, i synnerhet Bill Murray som Baloo och Idris Elba som Shere Khan. Manuset lånar inte så lite av en annan Disneyfilm, The Lion King (1994), med flera bildrutor i princip lyfta direkt från nämnda film.


Det är egentligen bara en röstskådespelare som inte gör särskilt bra ifrån sig. Alltså, jag älskar Christopher Walken, men det måste skett någon kollektiv hjärnhärdsmälta när man gav honom i uppdrag att ge King Louie röst. Walken gör någon slags variant av Kurtz från Apocalypse Now (1979) komplett med det skuggspel som användes till Marlon Brando.


Problemet med The Jungle Book är att den känns alldeles för välbekant. Det är klart, den är tänkt för en ny generation filmdiggare, men för mig som är uppvuxen med Disneys animerade dito blir det ofta ganska långa transportsträckor. Med en makalöst ful CG-djungel blir jag också lite trött och börjar snegla mot filmhyllans DVD av filmen från 1967. Men, för någon som aldrig sett den här historien tidigare så är den väl så god som många andra adaptioner. Själv ser jag hellre om den animerade igen.


Betyg: 3 kolonialismen och rasismen är i alla fall till största del borta av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 1 augusti 2016 22:06

 


Regi:  Johannes Roberts

Manus: Johannes Roberts & Ernest Riera

Medverkande: Mandy Moore, Claire Holt, Matthew Modine mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Flexibon Films/Tea Shop & Film Company mfl.

År: 2016

Längd:  87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2932536/


Systrarna Lisa och Kate är på semester i Mexico när de beslutar sig för att tacka ja till erbjudandet att åka på hajsafari. En kul grej blir dock snart allvar när deras bur går sönder och sjunker till havsbottnen, 47 meter ner. Med luft i syrgastuberna för en timme och vattnet fullt av hajar måste systrarna och båtpersonalen arbeta tillsammans för att hitta ett sätt att rädda dem innan det är för sent.


Det finns vissa saker jag inte direkt är rädd för, men som jag ändå har en sådan respekt inför att de blir obehagliga ändå. Jag talar inte om hajar utan om havsdjup. Därför gillar jag också filmer som utspelar sig på djupt vatten, om det så är i ubåtar eller i hajburar. In The Deep är en tämligen ojämn film som gör mycket rätt, men också en del fel. Fotot är utsökt med fina undervattensscener och mycket verklighetstrogna specialeffekter när det gäller hajarna. Likaså är manuset helt okej från ett berättarpespektiv, även om det brister ganska markant när det gäller det vetenskapliga. Jag är ingen dykare, men till och med jag vet att mycket av vetenskapen som presenteras här är bullshit.


Matthew Modine siktas i en liten roll som båtkaptenen Taylor och Modine är alltid bra. Det samma kan inte sägas för huvudrollsinnehavarna, Mandy Moore och Claire Holt. Moore och Holt, mest kända från diverse b-betonade tv-serier, har inte lyckats särskilt väl med övergången från liten till stor skärm. De båda står för en konstant pendel mellan över- och underspel och regissör Johannes Roberts har inte lyckats särskilt väl med skådespelarregin.


Till syvende och sist måste det ändå sägas att In The Deep levererar vad den lovar. Det är en spännande undervattensthriller med vissa riktigt ångestladdade scener. Den har dock lite för många skavanker som film för att betyget ska kunna bli högre. Synd.


Betyg: 3 hungriga hajar av 5 möjliga

Av Ulf - 20 juli 2016 13:00

 


Regi:   Jason R. Goode

Manus: Andre Harden

Medverkande: Jamie Bamber, Marie Avgeropoulos, Aleks Paunovic mfl.

Produktionsbolag: Hope of Glory Pictures/Jenkinson/Goode Productions

År: 2015

Längd: 90 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4470266/



Will och Dawn har fallit på hårda tider och saker och ting blir bara värre när Wills utlovade jobb visar sig inte gå igenom. På väg hem plockar de upp två liftare, Lee och Cheryl. När de är ytterst nära att köra på en gammal man som senare dör av frostskador tvingas de övernatta på ett motell mitt ute i ingenstans. Det visar sig dock att mannen hade en hemlighet. Koordinater till ett byte från ett gammalt bankrån. I sin desperata ekonomiska situation går Will och Dawn med på att följa med ut i vildmarken på jakt efter bytet... i den mycket kalla vildmarken.


Numb är typiskt en sådan film jag älskar att se på sommaren. När det är varmt ute (nåja, här i Skåne är det åtminstone sol) blir filmer som utspelar sig i snölandskap så mycket mer effektiva för mig. Det börjar också väldigt bra med en tajt och spännande uppbyggnad. Jamie Bamber gör en bra roll som Will och resten av ensemblen sköter sig okej. Efter ungefär halva speltiden var jag helt och hållet fast och engagerad i historien. Sen vänder det rejält.


Från att ha varit intressant och spännande börjar Andre Hardens manus tappa i fart och karaktärsutvecklingen känns klumpig och tafatt. Själva överlevnadsmomementen i den iskalla kanadensiska vildmarken får inte heller särskilt stort utrymme, även om man lägger stor tid på sminkning av frostskador och dylikt. Nedkylning kan vara ett av de mest dramaturgiskt "korrekta" sätten att dö på i och med det långsamma och brutala händelseförloppet. Tyvärr lyckas inte Numb fånga detta särskilt väl.


För den speltid som var bra, ett vackert foto (svårt att få till något fult i den fantastiska skogen) och en slutkläm på manuset som jag inte hade räknat ut får Numb ändå ett klart godkänt betyg. Det är ingen fantastisk film, men det som gör mig mest besviken är att den hade alla möjligheter till att kunna bli riktigt, riktigt bra. Nu blir det mest okej.


Betyg: 3- avdomnade fötter av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juli 2016 21:22

 


Regi:  Christopher Landon

Manus: Carrie Lee Wilson/Christopher Landon/Emi Mochizuki

Medverkande: Tye Sheridan, Logan Miller, Joey Morgan mfl.

Produktionsbolag: Broken Road Productions/Brucks Entertainment/Paramount Pictures mfl.

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1727776/


Ben och Carter har beslutat sig för att sluta i den lilla scoutgrupp som de tillhört sedan barnsben. När man går på high school finns det viktigare saker att bry sig om, anser de, som tjejer... och tjejer. De vet dock inte hur de ska berätta nyheten för Augie, den tredje i vänkretsen och en superscoutentusiast utan dess like. Men något är på väg att hända i staden. Något där kunskaper om hur man hanterar yxa och båge inte är alltför pjåkiga att ha...


Ibland är det så enkelt. Scouts Guide To The Zombie Apocalypse är en urbota dum tonårssplatterkomedi med hjärtat på rätta stället. Det är allt som behövs. Den försöker inte vara stor konst eller berätta något djupare om mänsklighetens varande utan är en rak zombieslafsfest kombinerat med high school-komedi. Humorn är extremt hit or miss och varierar mellan billiga sexistiska skämt man mest slår sig för pannan för med små guldkorn av total komisk briljans. Jag menar, den som kom på idén med zombies på studsmattor eller zombieversionen av ett Britney Spears-fan vill jag festa med.


Att kalla Scouts för en välspelad film är att ta i så man spricker. Den är kompetent spelad utan någon som visar prov på större talang för komisk närvaro. Istället är det manuset och regin som höjer den här filmen över dussintalet liknande. De beskrivna stunderna av komiskt guld fungerar väldigt bra tillsammans med Landons regi. Landons regi pekar mycket mot 80-talets zombierullar. Han förlitar sig mycket på praktiska effekter och smink. Resultatet blir en bra mycket splattigare film än gemene CG-zombierulle. Det är nästan lite Tom Savini över det ibland - inte minst scenen med katterna... Jag lämnar det öppet för tolkning.


Scouts är en popcornrulle och ska ses som en sådan. Stendum, ibland osmaklig, men framförallt underhållande!


Betyg: 3 alltid redo av 5 möjliga

Av Ulf - 4 juli 2016 23:30

 


Regi: S. Craig Zahler

Manus: S. Craig Zahler

Medverkande: Kurt Russell, Patrick Wilson, Matthew Fox mfl.

Produktionsbolag: Caliber Media Company

År: 2015

Längd: 132 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2494362/


När två stråtrövare stör en gravplats drar de på sig en mystisk stams vrede. En av dem lyckas fly till den närbelägna småstaden Bright Hope, men tar samtidigt med sig sina fiender hack i häl. När en rancharbetaren Arthurs fru, och tillika stadens läkare, kidnappas av stammen sätter sheriffen och maken ut efter dem.


Jag äger en Stetsonhatt. Så mycket gillar jag gamla westerns. Om vi bortser från den politiska dynga de spridit så är John Wayne och Clint Eastwood några av mina hjältar. Bone Tomahawk har nämnts i samma andetag som några riktiga klassiker i genren så att säga att min förväntningar var uppskruvade vore en underdrift. Den här gången kom de dock på skam. Bone Tomahawk är inte en dålig film, men den kommer inte heller särskilt långt över mittfåran.


Kurt Russell tycks vara med i varje modern western som görs och vem kan klandra filmskaparna med det utseendet? Han är helt enkelt som klippt och skuren för rollen som sheriff. Resten av ensemblen är också bra. Patrick Wilson brukar vara en heltrist skådis, men här gör han rollen som Arthur riktigt bra. Det enda jag vänder mig lite emot när det gäller skådespelarna är de "tysta och starka" antagonisterna. Stamkrigarna, som aldrig får några namn, är egentligen mest inventarier för att kunna berätta S. Craig Zahlers historia och det är inte utan att man känner den gamla tiden sunkiga syn på amerikanska urinnevånare titta fram här och där. För det måste sägas, Bone Tomahawk är en väldigt, väldigt våldsam film där våldet ligger närmre skräckfilmens värld än den westerns. Någon beskrev filmen som en blandning mellan något av Sergio Leone och The Hills Have Eyes (1977) och det finns helt klart en sanning i det uttalandet.


Det är manuset som inte riktigt funkar i den här filmen. Visst, många westerns har simpla manus, men den här historien dras ut till bristningsgränsen. Det är väldigt mycket gående... och gående... och gående. Karaktärsutvecklingen lyser med sin frånvaro och det finns egentligen inga överraskningar att hämta. Vad Bone Tomahawk dock är är ytterst gott hantverk. Det gör tyvärr inte den till en film jag kommer komma ihåg om några månader.


Betyg: 3 långsamma räddningsförsök av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juni 2016 12:07

 


Regi:  Gavin Hood

Manus: Guy Hibbert

Medverkande: Helen Mirren, Aaron Paul, Alan Rickman mfl.

Produktionsbolag: Raindog Films/Entertainment One

År: 2015

Längd: 102 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2057392/

 

Överste Katherine Powell står inför ett dilemma. Efter flera års jakt på en grupp terrorister har britterna äntligen lyckats bekräfta att de befinner sig i ett hus i Nairobi, Kenya. I en gemensam operation tillsammans med amerikanska armén och specialstyrkor i Kenya är man redo att bomba huset med en drönare. Problemet är bara - vad är egentligen deras rätt att göra detta i ett land som länge räknats till allierade? Vem står för beslutet som kan orsaka ett krig?

 

Eye In The Sky har alla ingredienser för att vara riktigt bra, men faller pladask i mittfåran. En film med den här ensemblen och temat borde göra rent hus på prisgalorna, men av olika anledningar blev Alan Rickmans sista riktiga (ej räknat röstarbete) film en tämligen seg historia med vissa briljanta ögonblick. Huvudanledningarna är feldisponering av var större delen av manuset utspelar sig, långsam klippning och ett alldeles för stor tillit till dialogen.

 

Temat är som sagt både bra och viktigt. Med dagens krig som i allt större utsträckning litar på "smarta" bomber och drönare var det på tiden att någon gjorde en film som problematiserade den ännu mer avhumaniserande effekten på krig som dessa tillvägagångssätt har. Och Eye In The Sky försöker verkligen. Manuset visar oss familjelivet i det berörda kvarteret i Nairobi och vill slå an på känslosträngarna. Dessvärre spenderar den alldeles för lite tid med att få oss att lära känna dessa karaktärer och går istället över till spända samtal i styrelserum och kommandocentra. Dessa samtal, spännande till en början, blir dock nästan som det där eftermiddagsmötet på ditt eget jobb som aldrig tar slut.

 

De känslomässiga trådarna vill inte vävas utan endast de sista tio minuterna känns som det händer något av vikt. När man dessutom är värdelösa på att använda den teknik och manskap som står till buds och stirrar sig blinda på vad drönaren kan göra blev åtminstone jag ganska irriterad på dessa högt uppsatta militärer och deras oförmåga att improvisera. Slutresultatet blir en okej film som slösar bort sina möjligheter till att bli riktigt bra. Synd.

 

Betyg: 3 hellfiremissiler av 5 möjliga

Av Ulf - 12 maj 2016 17:00

 


Regi:  Bryan CarberryClay Tweel

Manus: N/A

Medverkande: Shannon Whisnant, John Wood mfl.

Produktionsbolag: Firefly Theater & Films

År: 2015

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3462002/

 

Det här är den märkliga historien om hur John Woods amputerade ben hamnade i Shannon Whisnants ägo efter att Wood inte kunnat betala hyran på sitt förrådsutrymme. Whisnant köpte en grill och fick ett ben på köpet så att säga. Wood hade en idé att han skulle göra ett minnesmärke av benet till sin far som avled i den flygolycka som gjorde att han fick genomgå amputationen. Shannon hade dock andra planer - han skulle bli känd som "killen som hittade benet".

 

Äganderätten måste ständigt omförhandlas, skaldade Per Thörn och Lars Krantz i sin bok med samma titel (läs den för övrigt!) och sällan har det varit mer passande än i Finders Keepers. Att bara ens komma på tanken att profitera på någon annans avhuggna kroppsdel är bisarr till att börja med, men när Whisnant dessutom tror att detta kommer bli hans biljett till ära och berömmelse är vi officiellt i lala-land. Samtidigt, bara det faktum att jag skriver om den här filmen har gett honom rätt i viss mån. Fan också.

 

Nåja, nu är inte Finders Keepers endast en historia om vem som äger John Woods ben (en mening jag inte trodde jag skulle skriva innan igår) utan också en titta på vem Wood och Whisnant egentligen är. Hos sämre yrkespersoner hade det varit enkelt att demonisera Whisnant och bygga upp Wood som en hjälte, men Bryan CarberryClay Tweel gör ett fint jobb med att ge djup och bakgrund till framförallt Wood. Han problematik med droger och komplicerade familjeförhållanden är väldigt tragiska, men det som gör honom till en så pass intressant person är att han inte skyller sina misstag på någon annan - han äger misstagen och vill göra rätt för sig nu.

 

På andra sidan skalan har vi Whisnant som bakom sin extrema redneckfasad framstår som en mycket osäker och rädd man - inte minst när han uttrycker sina idéer om hur Wood växte upp med en rik familj och därför inte borde bry sig om benet. Nu är det ju Whisnants tur att tjäna pengar! Även om han inte demoniseras av filmskaparna lyckas han med det ganska bra själv bara genom att vara sig själv. Det är etter värre det...

 

Finders Keepers är en intressant dokumentär, men jag skulle vilja att den tog en lite mindre personlig infallsvinkel och tittade mer på juridiken. Jag hade fortfarande inte något klart svar om det är okej att äga en del av person mot dennes vilja efter att ha sett filmen. Det finns en del om rättegången, men då denna hölls i en "tv-court" var den minst sagt inte efter konstens alla regler. Istället blir det en lite splittrad betraktelse av en personlig tragedi... och ett rövhål.

 

Betyg: 3+ fötter i grillen av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se