Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 4 augusti 2015 13:24

 


Regi: Gilles Paquet-Brenner

Manus: Gilles Paquet-Brenner (baserat på Gillian Flynns roman med samma namn)

Medverkande: Charlize TheronNicholas Hoult, Christina Hendricks mfl.

Produktionsbolag: Exclusive Media Group/Mandalay Vision/Cuatro Plus Films mfl.

År: 2015

Längd: 113 min

Land: USA/Frankrike/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2402101/

 

Libby Day var bara sju år gammal när hennes familj brutalt mördades av hennes storebror, Ben. Drygt 30 år har gått sedan Libby kom undan med blotta förskräckelsen och livet har inte artat sig särskilt väl för henne. Efter att ha försörjt sig på bidrag för välgörare börjar finanserna sina och Libby ser sig tvungen att möta upp med en man som lovar henne 500 dollar för att höra hennes historia. Det visar sig att mannen, Lyle, är medlem i en grupp som granskar brottsfall där man misstänker att allt inte gått rätt till... som beslutet att döma Ben för morden på sin familj.

 

Gillian Flynn låg bakom manuset till en av förra årets bästa filmen, Gone Girl (2014), baserat på hennes egen bok med samma namn. Nu när nästa film baserad på en bok av Flynn kommer har hon tagit ett steg tillbaka och låtit Gilles Paquet-Brenner adpatera och även ersätta David Fincher i regissörsstolen. Det var ett misstag. Gilles Paquet-Brenner besitter tyvärr varken Flynns fingertoppskänsla för att översätta bok till film eller Finchers egenskaper som regissör.

 

Man kan inte klaga på skådespelarna i Dark Places. Charlize Theron gör en mycket bra roll som den vuxna Libby Day och en av mina personliga favoriter, Nicholas Hoult spelar fin andrafiol som Lyle. Även birollsinnehavarna bjuder på imponerande casting med alla från Christina Hendricks till Chloë Grace Moretz. Historien som sådan är intressant, men Paquet-Brenner klarar inte av att överföra den till vita duken utan att ta en rad lata utvägar. Exempelvis är jag allergisk mot att använda inre monologer om man inte vet exakt hur man ska få dessa till att förhöja filmens berättande. I Dark Places får stilgreppet en såpoperaliknande framtoning som jag helst av allt hade sluppit. Beslutet att grunda historien i skandalerna runt SRA (Satanic Ritual Abuse) är intressant, men här blir det något motsägelsefullt när man betraktar vissa av filmens scener.

 

Även om jag klagar på mycket angående Dark Places är den en bra bit över medel för thrillers. De sista 25 minuters må kännas förhastade och jag skulle valt en annan regissör, men till syvende och sist är det en sevärd rulle. En ny Gone Girl är det dock inte och det är det som är den största besvikelsen av dem alla.

 

Betyg: 3+ moralpaniker av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 27 juli 2015 12:19

 


Regi: Kim Farrant

Manus: Michael Kinirons/Fiona Seres

Skådespelare: Nicole KidmanHugo Weaving, Joseph Fiennes mfl.

Produktionsbolag: Worldview Entertainment/Dragonfly Pictures/Fastnet Films mfl.

År: 2015

Längd: 112 min

Land: Australien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2325977/

 

Familjen Parker är nyinflyttade i en liten håla på den australiensiska landsbygden, något som både son och dotter i familjen tycker är allt annat än kul. När 15-åriga Lily Parker försvinner tillsammans med sin bror börjar familjens förflutna nystas upp och däribland anledningen till att de var tvugna att flytta från sin förra hemort. Det testar ett redan skakigt äktenskap till det yttersta och polischefen David Rae inser att man inte ostraffat rör runt i lokalbefolkningens angelägenheter.

 

Strangerland har ömsom blivit hyllad ömsom utskälld av både kritiker och publik. Jag finner mig själv någonstans i mitten, med en viss lutning åt hyllningskören. Nicole Kidman gör sin bästa roll sedan The Hours (2002) och har god hjälp av en alltid lika sevärd Hugo Weaving och Joseph Fiennes i de manliga rollerna. Kidmans porträtt av en kvinna på gränsen till nervsammanbrott dras aldrig för långt och när hennes "kollaps" slutligen kommer verkar den helt och hållet trovärdig.

 

Medan skådespelet är lysande och fotot över det karga australiensiska landskapet (komplett med en spektakulär sandstorm) är fantastiskt har manuset lite över att önska. Jag förstår vad Michael Kinirons och Fiona Seres vill förmedla med sin långsamma uppbyggnad, men kruxet är att det gärna blir lite för långsamt. Det märks att Seres framförallt arbetat med tv-manus tidigare. Strangerland skulle passat mycket bättre som en tv-serie i stil med True Detective (2014) än en spelfilm. Då skulle Kinirons och Seres kunnat ta sin tid och underbygga sina karaktärer och deras förhållanden på ett mycket mer tillfredställande sätt. Den isbergsteknik som de båda använder sig av ger inblickar i en historia som är mycket mer komplicerad än vad den först verkar. Problemet är att manuset inte ger några riktiga tolkningsvägar som mynnar ut i någonting. Tittaren lämnas att stampa lite på samma ställe, vilket är synd.

 

Strangerland är inte en lysande film, men knappast så dålig som vissa har velat få den att framstå som. Med lite polering av manuset hade det här kunnat bli otroligt bra. Den är fortfarande sevärd, men jag grämer mig ändå över den missade potentialen.

 

Betyg: 3+ lolitakomplex av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 21 juli 2015 23:30


Everything Trek del 12: The Original Series 2.16 - 2.19

 

 

2.16 The Gamesters Of Triskelion

 

Sändes: 5/1 1968

Stardate: 3211.7

Manus: Margaret Armen

Regi: Gene Nelson

Platser: Gamma II (obebodd planet med en obemannad kommunikationscentral)

Triskelion(planet i M24 Alpha-systemet. Hem för The Providers)

Betyg: 2/5

 

Kirk, Uhura och Chekov transporteras utan sitt medgivande till planeten Triskelion där de genast blir attackerade. Det visar sig snart att de tre är en del av ett "spel" styrt av de så kallade "Providers". De tre besättningsmedlemmarna måste utkämpa strider mot allsköns varelser medan The Providers spelar på utkomsten. Samtidigt försöker Spock, med motstånd från McCoy och Scotty, följa vad han tror är ett spår efter kaptenen.

 

Uj... The Gamesters Of Triskelion hade kunnat bli ett riktigt bra avsnitt, men falerar på en rad punkter. Först och främst är det ett av avsnitten hitintills i originalserien som åldrats sämst när det gäller 60-talets moral kontra den vi har idag. Mansperspektivet är inte bara starkt (det är lite par for the course med serier från den här eran) utan nästan kvävande så. Det blir smått pinsamt att titta på idag. Idén med The Providers är dock bra även om jag önskar att man hade valt att utveckla denna längre. Inte ett värdelöst avsnitt, men i stort behov av en riktig revidering. Kan någon dessutom ändra ljudet av "teleporteringseffekten" till något som får mig att tänka mindre på tecknad film vore det guld.

 

 

 Fear the space boobs of Kirk and random alien chick 354!


 

 

2.17 A Piece Of The Action


Sändes: 12/1 1968

Stardate: N/A

Manus: David P. Harmon & Gene L. Coon

Regi: James Komack

Platser: Beta Antares IV (omnämnd)

Sigma Iotia II (hem för en för-warp-civilisation kontaktad av Federationen mot reglementet)

Betyg: 3+/5


Enterprise besöker Sigma Iotia II, en bebodd värld som kontaktats av Federationen cirka 100 tidigare innan införandet av huvuddirektivet - att inte störa utvecklingen av civilisationer under utveckling. Kirk, Spock och McCoy blir snart varse om vad Federationens inblandning har lett till. Det tidigare teamet har lämnat kvar diverse artefakter, men den viktigaste av dessa är en bok om 1920-talets gangsters i Chicago. Innevånarna på Sigma Iotia II vördar denna bok som helig och har modellerat hela sin civilisation runt den...

 

A Piece Of The Action är ett typiskt budgetavsnitt av originalserien. När budgeten tröt förlade man ofta handlingen till enkla miljöer, såsom en stad mystiskt lik en period av Jordens historia. A Piece Of The Action är dock ett väldigt kul avsnitt för den som jag är uppvuxen med film noir och gangsterfilmer från tiden det begav sig. Det är klart att det är parodiskt, men det är gjort med en kärlek till genren och dialogen både tidstypisk och rolig. Sen att det där med att inte lägga sig i för-warp-civilisationers utveckling kommer och går lite som manusen behöver det är en annan sak. Ett underhållande avsnitt helt enkelt!

 

 

 

Kirk och Spock beväpnade med tommy guns - all arguments are invalid

 

  

 2.18.  The Immunity Syndrome


Sändes: 19/1 1968

Stardate: 4307.1

Manus: Robert Sabaroff

Regi: Joseph Pevney

Platser: Coalsack Nebula (omnämnd)

Gamma 7A (planetsystem i sektor 39J med flertalet miljarder innevånare)

Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Efter att Starfleet tappat kontakten med USS Intrepid skickas Enterprise för att undersöka fallet. Spock upplever en plötslig telepatisk chock och är övertygad om att Intrepid har förstörts och alla besättningsmedlemmarna dött. Inte heller Gamma 7A, systemet som Intrepid skickats till, svarar. När Enterprise anländer till Intrepids sist kända position dras de in i något slags energifält. Ett mycket hungrigt energifält...

 

Det här borde egentligen inte vara bra. Det är knappast en spoiler (eftersom det sägs överallt där man slår upp avsnittet) att energifältet i själva verket är en levande organism - ett virus om man så vill. En enorm encellig varelse som flyter runt i rymden borde inte gå att göra annat än löjlig, men på något vis lyckas Robert Sabaroff med att skriva en väldigt spännande och tät historia här som verkligen bygger upp vad som är på spel. Med ett sällsynt genomtänkt användade av skeppets skyttel också blir det här ett avsnitt som många säkert rynkar på näsan åt, men som jag personligen tycker håller hela vägen ut.


 

På 60-talet gick även virusen på LSD

 

     

 2.19 A Private Little War

 

Sändes: 2/2 1968

Stardate: 4214.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser: Neural (hem till en för-warp-civilisation med fredlig samexistens med naturen som kultur)

Klingon Empire (omnämnt)

Betyg: 2/5

 

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Neural för att låta McCoy leta efter växter med medicinal användning. Kirk, som tidigare har besökt planeten för att avlägga rapport om innevånarnas sociala utveckling till Starfleet, blir förbluffad över att på de 13 år som gått sedan han besökt Neural har vissa av innevånarna börjat använda sig av flintlåsgevär istället för pil och båge. Vad som är mer bekymrande är att den en gång som fredliga planeten är fångad i ett oförklarligt inbördeskrig där Spock blir skadeskjuten. Mysteriet tätnar när en klingonsk kryssare dyker upp vid planeten...

 

Ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev själv och en tidskapsel när det gäller 1960-talets geopolitik. Vi som sitter med historiens facit vet hur Kalla kriget slutade och vilka misstag som begicks på endera sida. Det är därför intressant att se en samtida allegori över detta. Dessvärre kan inte det intressanta upplägget riktigt leva upp till sin potential. Det här är ett av få fall i originalserien där effekterna är så störande dåliga att vissa delar inte går att ta på allvar. Det tar tittaren ur avsnittet. Samtidigt kan man tycka att Roddenberry, utopist som han var, borde ha haft en smartare lösning på konflikten än den extremt fatalistiska som presenteras här. Intressant som tidsdokument, men inte som så mycket annat.

 

 

Det där är en mutagon. Jag... jag vet inte.

 

Av Ulf - 18 juli 2015 23:23

 


Regi: Seth MacFarlane

Manus: Seth MacFarlane/Alec Sulkin/Wellesley Wild

Skådespelare: Mark Wahlberg, Amanda Seyfried, Seth MacFarlane mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Door Productions/Bluegrass Films/Media Rights Capital

År: 2015

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2637276/

 

Ted och Tami-Lynn gifter sig, men det uppstår vissa... komplikationer. Som den där med att Ted inte har några genitalier och därmed inte dra sitt strå till stacken när det kommer till hela graviditetsgrejen. De båda bestämmer sig för att använda John som donator, men när staten får reda på vad som håller på att hända ställs Teds person ifråga. Är han egentligen en person eller bara en ägodel?

 

Ted (2012) var ett lysande exempel på vad som gör att jag ibland har problem med Seth MacFarlane. Ingen kan som MacFarlane ta ett skämt eller en situation och vrida det så pass långt att det slutat vara kul för en halvtimme sedan. I sina värsta stunder var Ted just en sådan film. I sina bästa stunder var det gapskratt. Det kan vara en av de mest ojämna komedier jag sett de senaste tio åren. I Ted 2 är upprepningshumorn något nedtonad och det här är något så ovanligt som en komediuppföljare som funkar bättre än originalet.

 

Mark Wahlberg kör sitt vanliga stuk med exakt två ansiktsuttryck (ett mer än Keanu Reeves) och gör vad som förväntas av honom. Amanda Seyfried är helt okej i den kvinnliga huvudrollen, men det här är helt klart MacFarlanes film som rösten till Ted själv. Dialogen, manuset och skämten genomsyras av MacFarlane och ibland blir det lite väl mycket stoner-humor över det. Samtidigt har Ted 2 några av de roligaste cameos jag sett på mycket länge, där bland andra Jay Leno och Michael Dorn drar ner gapskratt.

 

Manusmässigt måste jag ändå säga att Ted 2 överglänser sin föregångare på de flesta plan. Det är det här som är myntets andra sida när det gäller MacFarlane. Mitt i all dumhumor hittar han på något vis ganska rörande scener och sekvenser. Han har gjort det förr i sina animerade serier och han gör det här också. Regimässigt skulle jag kanske kortat filmen med 20 minuter (sååååå många grässkämt...), men på det hela taget är Ted 2 en bättre komedi än sin föregångare och förvånade mig med sitt patos.

 

Betyg: 3+ Jay Lenos på herrtoan av 5 möjliga

 

Av Ulf - 15 juli 2015 23:45


Everything Trek del 11: The Original Series 2.12 - 2.15

 

 

2.12 The Deadly Years

 

Sändes: 8/12 1967

Stardate: 3478.2

Manus: David P. Harmon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Aldebaran III (omnämnd som plats för medicinsk forskning utförd av Federationen)

Gamma Hydra II (omnämnd)

Gamma Hydra IV (plats för en av Federationens forskningsstationer)

Romulan Empire (omnämnd som Federationens fiender)

The Neutral Zone (neutral zon mellan Federationen och det romulanska imperiet)

Starbase 10 (omnämnd som en bas nära den neutrala zonen)

Betyg: 3-/5

 

En simpel situationsrapport från en forskningskoloni på Gamma Hydra IV får en oväntad vändning när landningsstyrkan, däribland Kirk, Spock och McCoy, drar på sig någon form av sjukdom som får dem att åldras med mycket hög hastighet. Av någon anledning påverkas inte Chekov, även han med i landningsstyrkan, alls av sjukdomen. Medan officerarna kämpar mot sitt åldrande med allt vad det innebär måste de arbeta snabbt för att hitta ett botemedel.

 

The Deadly Years är ett dussinavsnitt, om än dock ett bra sådant. Det händer inte särskilt mycket av vikt varken för den övergripande storyn eller för karaktärerna själva. Samtidigt är det svårt att hitta något att klaga på som sådant. Möjligen är avsnittets första halva något långsam och därför får det ett minus efter sin trea. Det tar sig igen mot slutet och ett avsnitt med romulaner kan inte vara helt förgäves. Inget måste, men trevlig distraktion från typ disk eller städning.

 

 

 

Fortfarande bättre sminkning än i Prometheus

 


 

2.13 Obsession


Sändes: 15/12 1967

Stardate: 3619.2

Manus: Art Wallace

Regi: Ralph Senensky

Platser: Argus X (tionde planeten i Argus-systemet, rik på tritanium. Obebodd.)

Theta VII (sjunde planeten i Theta-systemet. Plats för en Federationskoloni.)

Tycho IV (fjärde planeten i Tycho-systemet. Först kartlagd 2257 av USS Farragut. Hem för en gasbaserad livsform.)

Betyg: 3/5

 

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Argus X för att bedöma dess värde för framtida brytning av den värdefulla mineralen tritanium. Ett uppdrag till planetens yta får katastrofala följder när besättningsmedlemmarna attackeras av en gasbaserad livsform. Kirk har träffat på den här livsformen förr. Under ett av hans första uppdrag ombord på USS Farragut hade livsformen ihjäl större delen av besättningen. Nu är Kirk fast besluten att inte låta varelsen komma undan.

 

Obsession kan vara det avsnitt av originalserien som ser Kirk göra flest korkade beslut i. Inte bara äventyrar han sin egen besättning utan även en hel koloni i desperat behov av medicinsk assistans. När hans agerande inte får några negativa konsekvenser blir man lite trött. Annars är Obsession ett okej avsnitt där Kirk får jaga sin vita val. Problemet är att ett gasmoln sällan eller aldrig blir en minnesvärd skurk. Nåja, över medel!

 

 

 

"You know, self-pity's a terrible first course. Why don't you try the soup instead?" - bara en till anledning att älska Chapel

 

 

  

 2.14.  Wolf In The Fold


Sändes: 22/12 1967

Stardate: 3614.9

Manus: Robert Bloch

Regi: Joseph Pevney

Platser: Alpha Carinae V (omnämnd som hem för en utomjordisk, icke-kroppslig, ras kallad Dalla)

Alpha Eridani II (andra planeten i Alpha Eridani-systemet och hem till en Federationskoloni etablerad innan 2156. Huvudstad: Heliopolis)

Alpha Majoris I (första planeten i Alpha Majoris-systemet och hem till en liknande ras som Dalla, kallad Mellitus)

Argelius II (andra planeten i Argelius-systemet och hem för en teknologiskt högstående och pacifistisk ras humanoider)

Deneb II (andra planeten i Deneb-systemet och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156)

Rigel IV (omnämnd som planeten där "The Hill People" bor och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156. Federationen lever här i symbios med planetens urinnevånare)

Martian Colonies (Jordens kolonier på Mars etablerade 2069. 2105 inträffade en rad oförklaliga mordfall i kolonierna)

Betyg: 4/5

 

Kirk, McCoy och Scotty njuter av några lediga dagar på Argelius II, en planet där njutning och kärlek är lagen. När Scotty följer en ung kvinna hem blir han huvudmisstänkt för mordet på den samma. Själv kan han inte komma ihåg något annat än att han lämnade en bar och sen hittades stående med en blodig kniv över kvinnan. När ytterligare två kvinnor i Scottys närhet dör våldsamt verkar fallet vara solklart. Men varför kan Scotty inte komma ihåg något av morden?

 

Wolf In The Fold är ett av säsong 2:s klassiska avsnitt och en intressant mordgåta. James Doohan får visa mer av sina skådespelartalanger här än han vanligtvis får och Robert Bloch har skrivit ett engagerande manus. Det är mycket möjligt att jag är färgad av att ha sett det här avsnittet ett antal gånger. Jag kommer nämligen ihåg att när jag först såg det som liten tyckte jag upplösningen var något krystad. Och ja, det är den, men ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Man kanske inte hade behövt skriva ut den riktigt så mycket som man gör, men den ställer intressanta frågor om inget annat. Dessutom är vägen dit fylld med Trek-godis i form av alternativ historia och ett rättegångsdrama som är både välskrivet och spännande. Mycket sevärt avsnitt!

 

 

 "Du har svikit Gillette för sista gången!"


  

 

 2.15 The Trouble With Tribbles

 

Sändes: 29/12 1967

Stardate: 4523.3

Manus: David Gerrold

Regi: Joseph Pevney

Platser: Deep Space Station K-7 (en rymdstation på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Donatu V (omnämnd som platsen för en strid mellan Federationen och Klingonska imperiet år 2245)

Klingon (omnämnd)

Sherman's Planet (först kartlagd av John Burke år 2067. Sedan dess har planeten varit omtvistad mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Betyg: 5/5

 

Den långdragna dispyten mellan Federationen och det Klingonska imperiet om Sherman's Planet, en planet på gränsen mellan supermakterna, dras till sin spets. Enligt ett avtal ingånget mellan de två parterna kommer planeten tillfalla den makt som kan bevisa att de kan utveckla den på bästa sätt. Federationen har skickat en stor laddning specialmodifierat vete för plantering på planeten. Medan vetet lagras på station K-7 dyker klingonerna upp. Och om inte det vore nog lyckas en försäljare sälja en "tribble" till Uhura. Vad en tribble är? Om vi säger så här: om du tyckte kaniner förökar sig snabbt har de inget på tribbles.

 

Det blir inte mer kult än The Trouble With Tribbles. Tribbles har dykt upp i senare inkarnationer i serierna, inte minst i ett fantastiskt avsnitt av Deep Space 9 (1993 - 1999). Det folk brukar glömma är att det inte bara är ett kultförklarat avsnitt med små, söta och ulliga varelser utan även en förvånansvärt välskriven historia! Ingen kan ta det här avsnittet på allvar, inte ens skådespelarna, men det märks hur jäkla kul de har! Den som fick jobbet att kasta tribbles i huvudet på William Shatner måste ha haft den bästa arbetsdagen någonsin. Komiken åsido utvecklar avsnittet relationen mellan Federationen och klingonerna. Tillsammans blir det ett av de bästa och roligaste avsnitten av originalserien.

 

 

Kirk funderar på tribblesufflé

Av Ulf - 11 juli 2015 16:15


Everything Trek del 10: The Original Series 2.8 - 2.11

 

 

2.8 I, Mudd

 

Sändes: 3/11 1967

Stardate: 4513.3

Manus: Stephen Kandel

Regi: Marc Daniels

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som hem till en utdöd civilisation med imponerande tekniskt kunnande)

Deneb V (omnämnd som en planet som praktiserar dödsstraff för en mängd olika brott)

Rigel XIII (omnämnd som "the Rigel mining planet")

Betyg: 3-/5

 

Harry Mudd (se 1.6 Mudd's Women) lyckas genom en avancerad android kapa Enterprise och styra om skeppets kurs till den planet där han verkar som härskare över ett smärre harem av androidkvinnor. Mudd vägrar låta Enterprise åka, men har inte räknat med en sak - androider är i princip avancerade datorer och datorer värderar logik över allt annat. En flyktplan börjar ta form.

 

Efter det riktigt sunkiga avsnittet Mudd's Women har de flesta inte särskilt stora förhoppningar när de kommer till I. Mudd. Det är inte helt uppåt väggarna, för I, Mudd är inte ett särskilt bra avsnitt. Däremot har det vad jag eftersökte i det första avsnittet med Mudd - komisk timing. Besättningen inser att de måste skapa logiska fällor för de binärt tänkande androiderna för att få dem att stänga ner sig själva/explodera. Det är dessa scener som gör I, Mudd sevärt. Det finns en väldigt underhållande kreativitet i den ologiska galenskap som avsnittet utvecklar sig till och det är inget fel på vardagssurrealism i min bok.

 

 

 

A swingin' good time, Mr. Scott!

 

 

2.9 Metamorphosis


Sändes: 10/11 1967

Stardate: 3219.8

Manus: Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som platsen för den betydande staden Alpha Centauri City och hem för en koloni från Jorden grundad någon gång mellan 2069 och 2119)

Companion's Homeworld (mindre planet i Gamma Canaris-regionen. Karg, men kan upprätthålla mänskligt liv)

Episolon Canaris III (planet i Episolon Canaris-systemet och hem till systemets största population)

Betyg: 2/5

 

Under ett diplomatiskt uppdrag ombord på färjan Gallileo transporteras Kirk, Spock, McCoy och ambassadören mot sin vilja till en planet i Gamma Canaris-regionen. Planeten visar sig vara hem för en icke-kroppslig livsform, men inget kan förbereda dem på vem som också bor där - Zephram Cochrane, uppfinnaren av Jordens warpdrift som försvann spårlöst från Alpha Centauri i början av 2100-talet. Cochrane visar sig ha bott på planeten i drygt 150 år, men frågan är varför han inte har åldrats utan snarare blivit bra mycket yngre än de 87 år han var när han försvann?

 

Metamorphosis etablerar Zephram Cochrane som mannen som skickade mänskligheten ut bland stjärnorna. Karaktären återkommer under franchisens gång, kanske allra mest noterbart i Star Trek: First Contact (1996). Dessvärre är hans första avsnitt som karaktär inget vidare. Premissen är intressant, men utförandet känns ganska typiskt och har i princip inga överraskningar. Tittaren förstår direkt vad som har hänt och inga vändningar eller oväntade utvecklingar sker. Det är inte ett dåligt avsnitt som sådant, men inte heller något speciellt. Jag kan också irritera mig på Kirk & co:s nästan totala likgiltighet inför det krig som ambassadören, hur irriterande hon än är, är skickad för att stoppa. Mja, sådär.

 

 

 

 Sparkle, sparkle!


2.10.  Journey To Babel


Sändes: 17/11 1967

Stardate: 3842.3

Manus: D.C Fontana

Regi: Joseph Pevney

Platser:
Babel (kodnamn för okänd planet i samma sektor som Vulcan)

Coridan (bebodd planet i systemet med samma namn. Mycket rik på dilitium och därmed viktig handelspartner)

Klingon (omnämnd)

Orion (omnämnd som handelspartner till Coridan)

Rigel V (hem för en tekniskt avancerad ras framstående inom medicin)

Romulus (omnämnd)

Tellarus (hem för Tellarites, en av Federationens ursprungliga medlemmar)

Betyg: 4+/5

 

Enterprise ska föra ambassadörer från Vulcan, Tellarus och Andoria för diplomatiska samtal på en planet med kodnamn Babel. Saker och ting blir snabbt väldigt spända ombord när det visar sig att Sarek, Spocks far, är ambassadören från Vulcan. De två har inte talats vid på många år då Sarek har haft svårt för att acceptera hans sons karriärsval. Som om inte det vore nog mördas ambassadören från Tellarus och alla spår pekar på den andorianske motsvarigheten. Men är han verkligen vad han verkar vara?

 

Journey To Babel är ett klassiskt avsnitt som förutom att introducera Andorians och Tellarites (särskilt de förstnämnda är återkommande under serierna) dessutom etablerar Spocks kyliga förhållande till sin far. Det är samtidigt en riktigt spännande whodunit-mordgåta med en D.C Fontana i högform bakom manuset och mycket fina rollprestationer från alla inblandade, i synnerhet från Nimoy och från Mark Lenard (Sarek). Mycket högklassigt avsnitt som bör ses av alla fans!

 

 

Just look at that plate of smarties!

 


 

2.11 Friday's Child

 

Sändes: 27/10 1967

Stardate: 3497.2

Manus: D.C Fontana

Regi: Joseph Pevney

Platser: Capella IV (planet bebodd av en civlisation fokuserad på ära och heder)

Betyg: 3-/5

 

Kirk, Spock och McCoy försöker förhandla fram ett avtal med befolkningen på Capella IV om en mineral som behövs till en hårt utsatt koloni. När planetens kung mördas i strid blir de tidigare tämligen vänliga tongångarna dock annorlunda. Den nye härskaren vill istället förhandla med Klingonimperiet och deras sändebud. När Kirk och de andra försöker rädda den gamle härskarens gravida änka från döden inser de dessutom att de begått ett stort misstag.

 

Friday's Child är ett ganska typiskt avsnitt där idén finns men utförandet är sisådär. Utan att spoila avsnittets upplösning måste jag säga att D.C Fontanas originalslut var mycket bättre och hade gett avsnittet en mer sammanhållen ton. Gene Roddenberry tyckte dock inte om det och slutet ändrades. Det gör att manuset haltar något i upplösningen. Det är däremot ett intressant avsnitt i och med hur det på ett konsekvent vis skildrar en rejäl kulturkrock där den typiskt mänskliga moralen ställs på prov mot en utomjordisk sådan.

 

 

 By the power of medicine, I compell you!



Av Ulf - 9 juli 2015 12:49

 


Författare: Stephen King

År: 2011 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 795

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-014194-3

 

“...stupidity is one of the two things we see most clearly in retrospect. The other is missed chances.”

 

Jacob "Jake" Epping lever ett tämligen intetsägande liv som frånskild engelsklärare. Hans dagar är inrutade i rutiner, däribland lunch på ett litet hamburgerhak. En dag när han kommer dit verkar ägaren, Al, ha blivit dödssjuk över natten. Han berättar en fantastisk historia för Jake. I hans restaurang finns det en tidsreva som leder tillbaka till samma plats år 1958. Hur länge du än stannar i det förflutna kommer du tillbaka två minuter efter du steg in i revan om du skulle vilja åka tillbaka. Al har spenderat många år i det förflutna med en uppgift. Han är övertygad att om han kan stoppa Kennedymordet kommer framtiden se mycket ljusare ut för alla. Nu behöver hans Jakes hjälp för att avsluta uppdraget. Beväpnad med Als anteckningar beger sig Jake iväg till 1958. Det förflutna är dock inte alls särskilt intresserat av att förändras...

 

En sak jag lärt mig under min ambition att läsa allt som King skrivit är att jag aldrig ska lita på icke-fans när det kommer till mannens arbete. De böcker av King som kritiker hyllar brukar vara de som jag personligen är mer eller mindre blasé över. Dessvärre gäller detta även 22/11 1963. Hyllad som en av Kings främsta romaner någonsin hade jag förvisso inte riktigt kunnat hålla förväntningarna nere på den nivå som intellektet sa att jag skulle. 22/11 1963 är inte heller en dålig bok som sådan, den är bara inte alls lika bra som stora delar av kritikerkåren vill få den att framstå som.

 

Kennedymordet är ett centralt amerikanskt trauma och jag förstår att det alltid kommer finnas tolkningar, konspirationsteorier och dylikt om händelsen i sig. Om man kan svälja hela tidsresepremissen är Kings tolkning av händelserna glädjande nog väldigt jordnära och förankrade i kända fakta. Huvudkaraktären Jakes stora dilemma är att ta reda på om Oswald var själv vid attentatet eller om han hade en medhjälpare. Det är kärnan i många av konspirationsteorierna som fötts ur presidentmordet och King behandlar det med en uppfriskande objektiv distans. Han låter Jake och Al vara, som han skriver, 95 % säkra på att Oswald var ensam, men de där fem procentens osäkerhet kan inte ignoreras. Därför tvingas också Jake att hitta någon form av sysselsättning under åren 1958 - 1963. Det är också här som jag blir kluven till boken.

 

Valet faller på att bli vikarierande lärare i en liten sovstad i Texas. Där träffar han Sadie, skolans nya bibliotekarie, och inleder en romans med henne. Sliten mellan sin uppgift och livet med Sadie får vi följa Jake när han dels arbetar på skolan och dels spionerar på Oswald för att försäkra sig om att han var ensam skytt. Problemet är att det blir så förbaskat långrandigt. Som science fiction-läsare är jag van vid böcker om alternativ historia och denna subgenres nästan mest spännande del är det som kallas point of divergence - det vill säga var historien som vi känner den tar slut och den nya tidslinjen börjar. King spenderar egentligen bara bokens sista 30 - 40 sidor med att beskriva denna alternativa tidslinje och även om den är fascinerande kommer den på tok för sent i boken och ges för lite utrymme. Den bitterljuva romansen med Sadie blir bokens huvudtema och för en bok som utlovar ett förhindrande av Kennedymordet blir det lite falsk marknadsföring. Klart att mordtemat ligger i bakgrunden under hela bokens knappt 800 sidor, men det borde ha satts i första rummet.

 

22/11 1963 är en mycket välresearchad bok där King ger exempel på sin egen form av americana på sina ställen. Den är dock inte lika genomsyrande som i exempelvis Different Seasons (1982) eller IT (1986) och har inte riktigt samma passion. På tal om den sistnämnda boken gör två karaktärer från denna ett gästspel tidigt i romanen och vi får reda på lite om Derry precis efter tiden med Pennywise. Intressant.

 

Om än inte lika bra som kritikerna säger så är 22/11 1963 trots allt en helt okej bok. Den är på inga sätt bland Kings bästa dock och är ännu en påminnelse om kritikerkåren ofta bara hakar på vad de "stora" recensenterna skriver utan att egentligen komma med någon egen åsikt. Trist.

 

Betyg: 3 konspirationer av 5 möjliga

Av Ulf - 28 juni 2015 12:25

 

 

Regi: Colin Trevorrow

Manus: Rick Jaffa /Colin Trevorrow/Amanda Silver/Derek Connolly

Medverkande: Chris PrattBryce Dallas Howard, Irrfan Khan mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures/China Film Co.

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0369610/

 

Jurassic World är den vision som John Hammond hade tänkt sig när han skapade den första parken 22 år tidigare. Som en enorm turistattraktion och multimiljardindustri är parken ständigt under press att leverera något bättre och större. När verkställande direktören Claire får sina systersöner som besökare är hon därför ganska stressad. Det är bara dagar innan man ska presentera parkens senaste tillskott - en genetiskt modifierad köttätare som är parkens helt egna skapelse. Medan systersönerna smiter från sin guide går dock allt fel och den nya dinosaurien rymmer från sin inhängnad. Det är nu upp till ex-marinkårssoldaten Owen att komma på ett sätt att fånga in den igen.

 

Jurassic World är om inget annat det slutgiltiga beviset på att dinosaurier alltid säljer. Filmen har lyckats med konststycket att ha haft den bästa öppningshelgen någonsin. Det är inte så konstigt. Det är en film som stora delar av familjen kan se och är en ny och påkostad installation i en gammal franchise som varit på dekis. Problemet för undertecknad är att wow-faktorn som jag kände när jag såg den första filmen på bio inte infinner sig. Jag är förvisso 22 år äldre än förra gången det begav sig, men det är inte bara en åldersfråga - Spielberg-effekten saknas. 

 

Jag har ofta nämnt vad jag dubbat till Spielberg-effekten när jag talar om nämnda regissörs klassiska verk. Spielberg-effekten består först och främst av kärnfamiljen under hot från inte ett, inte två utan tre håll samtidigt. Det gör extremt spännande filmer. För att ta den första filmen i serien som exempel: två barn hotas av dinosaurier, isolation på en ö och elementen själva i form av extremt väder. I Jurassic World har vi förvisso två barn som hotas av dinosaurier... men på en ö med 20 000 andra och strålande solsken. I Jurassic Park (1993) fick Spielberg oss att bry oss om barnkaraktärerna på ett sätt som bara han kan när det gäller äventyrsfilm. I Jurassic World känner jag ett direkt ointresse för ungarna. De hade kunnat skrivas ut helt ur filmen utan problem. I och med att regissörsstolen lämnats till Colin Trevorrow och Spielberg bara står för finanserna blir detta väldigt tydligt. Trevorrow försöker vara Spielberg, men lyckas bara halvdant.

 

Likaså är effekterna ett problem. Jurassic Park fungerade så bra som den gjorde i och med de begränsningar som den dåvarande tekniken satte. Nuförtiden är vi ständigt bombarderade av det ena tekniska undret efter det andra som ofta sker på bekostnad av historieberättandet. Som sådant blir Jurassic World mer av ett tekniskt betonat spektakel istället för som första filmen en historia som förhöjs av dåtidens främsta tekniska vinster.

 

Det kanske är orättvist att jämföra Jurassic World med en av tidernas mest banbrytande filmer, men det är ofrånkomligt. Det är inte en dålig film, men samtidigt går det inte att blunda för att den uppenbarelse som Jurassic Park innebar för många inte finns här. Det är en helt okej popcorn-rulle, men inte mer än så. Med det sagt, det är alltid kul med dinosaurier.

 

Betyg: 3 var köper jag en raptor? av 5 möjliga

 


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se