Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 13 februari 2016 15:15

 


Regi: Kenneth Branagh

Manus: Chris Weitz

Medverkande: Lily JamesCate Blanchett, Richard Madden mfl.

Produktionsbolag: Allison Shearmur Productions/Beagle Pug Films/Genre Films 

År: 2015

Längd: 105 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1661199/

 

Ingen synopsis idag. Kom igen, ni vet vad det här är.

 

Ännu ett år, ännu en live action-adaption av en Bröderna Grimm-saga med en prinsessa och en prins i huvudrollerna. Man kan bli trött för mindre. De senaste årens överflöd av dessa filmer har knappast gjort att de stått högt i kurs hos undertecknad. Jag har snarare bävat att inför Oscarsnomineringar behöva se ännu en "mörk och modern saga x". Halvvägs in i Cinderella anno 2015 var jag dock tvungen att erkänna att detta är, om än inte mästerligt på något vis, den klart bästa av nämnda filmer.

 

Anledningen stavas Kenneth Branagh. Det verkar som att man kan ge Branagh vilken klassisk text som helst och han lyckas överföra den till duk på ett både respektfullt som underhållande sätt. Han har gjort det med både Shakespeare och Mary Shelley tidigare (för att nämna några) och resultatet blir alltid åtminstone okej. Här har han tagit Chris Weitz förhållandvis traditionella manus och gjort en film som klarar att stå på egna ben, utan att ständigt behöva jämföras med tidigare (och oftast bättre) förlagor.

 

Ju mer traditionellt hållna dessa sagor är desto bättre verkar de bli i live action. När man ska in och pilla i texten för att modernisera den blir det oftast platt fall. Weitz har nöjt sig med att berätta historien rakt av, om än i den version vi känner från Disneyfilmen och inte originalet. Han lyckas också med att uppdatera sagan på ett mer subtilt sätt än att slänga på Askungen svärd och rustning. Visst, hon är fortfarande så godhjärtat naiv att jag ibland ville hoppa upp och smälla till henne, men Weitz låter detta snarare spela till filmens fördel mot slutet. Askungen blir en drömmare som "ser världen som den skulle kunna vara och inte som den är". Inte en dålig egenskap som regent om jag får säga det själv.

 

Branagh har haft bra material att arbeta med när det gäller skådespelarna också. Lily James är helt rätt i titelrollen och så bedårande vacker i sin blå klänning att man nästan smäller av. Richard Madden är en charmig prins som behandlar folk med tillbörlig respekt och Cate Blanchett är en riktigt bra elak styvmor. När filmen dessutom har berättarröst av Helena Bonham Carter (även i en liten roll som The Fairy Godmother) har jag inte något att klaga på när det gäller castingen.

 

Cinderella är en tekniskt kompetent klassisk saga som jag har en känsla av kommer gå varm i dvd-spelare hos familjer med yngre döttrar. Det är ungefär det bästa man kan göra av sagan för tillfället, men själv föredrar jag ändå den animerade varianten. För små prinsessdiggare är det här dock precis i rätt ton.

 

Betyg: 3 tack och lov sjunger de väldigt sparsmakat också av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 7 februari 2016 16:30

 

 

Regi:  F. Gary Gray

Manus: Jonathan Herman & Andrea Berloff

Medverkande: O'Shea Jackson Jr.Corey Hawkins, Jason Mitchell mfl.

Produktionsbolag: Circle of Confusion/Cube Vision/Legendary Pictures

År: 2015

Längd: 147 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1398426/

 

Compton, 1986. En grupp unga killar med drivkraften och talangen att lyckas i musikbranschen förändrar hiphop-scenen för evigt. Ice Cube är mannen bakom pennan och Dr. Dre mannen bakom produktionen. Runt sig har de de övriga medlemmarna i vad som kommer bli NWA, däribland frontfiguren Eazy-E. Det här är historien om NWA:s uppgång, fall och hur man gjorde hiphopen till något som inte bara de invigda lyssnade på.

 

Någon gång under sensommar/tidig höst förra året fick jag en kopia av den här rullen i min Dropbox. Efter några minuter insåg jag dock ett stort fel med min version - alla svordomar var censurerade. Har ni någon aning om hur många gånger ordet "fuck" används i den här filmen? Inte jag heller, men ljudspåret lät "pip-pip-pip" varannan sekund. Nu när filmen släppts kommersiellt har jag äntligen kunnat se hela filmen utan irriterande pipljud. Och tja, vad kan man säga? Det är en biopic.

 

Det är svårt som fanken att göra en bra biopic av musiker. Många har försökt, men få har lyckats. De tre som står ut som de mest lyckade i min mening är The Doors (1991), Ray (2004) och Walk The Line (2005). Gemensamt för dessa tre filmer är att de tagit starka personligheter och baserat filmen runt dem och inte tidsandan i stort. Det är här som Straight Outta Compton gör sina flesta missar.

 

De fyra personer det mesta kretsar runt, Dre, Eazy-E, Cube och managern Jerry Heller, är minst en person för mycket. Trots att filmen är rejält tilltagen i sin speltid är det egentligen inte förrän mot slutet av filmen som förhållandena mellan de fyra blir riktigt intressanta. Andra, väldigt dramatiska händelser, sopas lite under mattan vilket gör resultatet något märkligt. När man inte baserar sin film runt karaktärerna som sådana utan rörelsen och tidsandan måste man få stanna lite i vissa händelser. Allra tydligast blir detta i den extremt snabbspolade versionen av The L.A Riots. Jag väntar fortfarande på att någon ska göra en ordentlig film om dem.

 

Hur som helst, trots att filmen inte riktigt lyckas med sitt upplägg så är den ytterst välspelad. Jag vet inte var eller hur de grävt upp alla de här skådisarna som är bärlika sina verkliga motsvarigheter, men herregud vad castingavdelningen ska ha beröm! Speciellt imponerad blev jag av O'Shea Jackson Jr. som Ice Cube och Jason Mitchell som Eazy-E. Tillsammans med en Paul Giamatti i högform skapar den här trion magi varje gång de är tillsammans i en scen. 

 

Musiken är föga förvånande också bra. Hiphop är knappast min genre, men jag uppskattar den här formen av musiken ifråga, innan de stora artisterna inom genren började göra låtar enbart om hur mycket pengar de tjänar och hur hårt de festar. NWA och efterföljande akter hade ett mål och mening med sina texter. Samhällskritiken är ständigt närvarande och attityden är benhård.

 

Straight Outta Compton är precis vad jag förväntade mig att den skulle vara, varken mer eller mindre. Personligen hade jag valt att lyfta några av skådespelarinsatserna till Oscarsgalan istället för det nominerade (och spretiga!) manuset, men för fans av genren och andra som uppskattar musikhistoria är det här inte alls dumt.

 

Betyg: 3+ iskuber och doktorer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 5 februari 2016 14:00

 


Svensk titel: Doktor Sömn

Författare: Stephen King

År: 2013 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 511

Förlag: Albert Bonniers Förlag AB (Originalförlag: Scribner)

ISBN: 978-91-7503-413-3

 

"There came a time when you realized that moving on was pointless. That you took yourself with you wherever you went."

 

För knappt 40 år sedan överlevde Danny Torrance en vinter på The Overlook Hotel som kulminerade i att hans far, Jack, försökte döda både honom och hans mor. Händelserna satte djupa spår och Danny, nu vuxen, har precis som sin far försökt döva sina demoner med flaskan. Efter att verkligen slagit i botten börjar han dock finna sig så smått i den lilla staden Frazier där hans mediala förmåga visar sig vara lämplig för arbete som vårdare på ett hospis. Skimret är dock fortfarande starkt hos Danny och plötsligt får han kontakt med någon annan som har samma förmåga - en liten flicka som behöver hans hjälp.

 

The Shining (1977) är en av Kings mest berömda och lästa böcker, så att ge sig i kast med att skriva en uppföljare flera decennier senare känns som en riktigt galen idé. Men faktum är att King är något på spåren här. Det är ofta vi ser barn och ungdomar i skräck, litteratur som film, men det är sällan vi får en längre barndomsskildring (som i The Shining) kompletterad med en längre skildring av karaktären som vuxen. Det gör Doctor Sleep till en tämligen unik bok. King berättar med fruktansvärd logik och den inbitne alkoholistens blick de fasor som beroende utsätter oss för.

 

Beroende i olika former är också ett av bokens huvudteman. Danny har det mest uppenbara beroendet i sin alkoholism, men även bokens antagonister, Den Sanna Knuten, har ett beroende som hotar att ta livet av dem om de inte ger efter till det. Den Sanna Knuten är dessvärre också bokens svaga punkt. Idén som sådan är smått briljant - en grupp väldigt oansenliga människor kör land och rike runt i sina husbilar, men de tycks aldrig åldras. Jag ska inte avslöja varför de inte gör det, men det är en smart idé som hade förtjänat ett bättre genomförande. Som skurkar uppfattar jag dem dock mest som gnälliga samtidigt som de är för egocentriska för att bli tragiska karaktärer.

 

Det djupa vänskapsförhållandet mellan Danny och flickan Abra är då mycket mer intressant. Från att först ha blivit kontaktad av henne i väldigt ung ålder får vi följa Abras uppväxt parallellt med Dannys nya liv tills att de träffas i verkligheten när Abra är i de unga tonåren. Abra är en klassisk King-karaktär som pekar tillbaka på många av de unga kvinnliga diton han skrivit förr. Hon är stark, smart och har ett jäkla humör. King visar återigen att han till fullo behärskar konsten att skriva unga karaktärer.

 

Rent berättartekniskt lämnar Doctor Sleep lite över att önska. Det är långa kapitel och tempot vandrar mellan för långsamt till bra. Jag måste dock säga att King lyckas få ordentlig fart på historien de sista 150 sidorna, vilket bäddar för en riktigt bra avslutning där till och med Jack (Dannys far) får lite upprättelse. King brukar ha problem med att knyta ihop sina storys, men här är det istället mitten som är klart svagast.

 

Doctor Sleep är en ojämn bok, men när den är bra är den riktigt bra. Den faller inte heller in i en riktigt djup svacka utan är som sämst långsam. Det är inte en uppföljare som överträffar originalet, men trots det en spännande läsupplevelse med vissa stickspår jag kunde varit utan.

 

Betyg: 3+ husbilsmarodörer av 5 möjliga

Av Ulf - 1 februari 2016 15:43

 


Regi: Matthew Heineman

Manus: N/A

Medverkande: José Manuel 'El Doctor' Mireles, Tim 'Nailer' Foley, 

Produktionsbolag: Our Time Projects/The Documentary Group

År: 2015

Längd: 100 min

Land: USA/Mexico

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt4126304/

 

Matthew Heineman följer två sidor av den allt större drogtrafiken mellan Mexico och USA. På den mexikanska sidan har en beväpnad grupp vigilantegrupp, Autodefensas, fått nog och bedriver öppet krig mot drogkartellerna. Under ledning av José Manuel 'El Doctor' Mierles driver Autodefensas ut kartellerna stad för stad, men riskerar samtidigt att själva bli korrumperade. På den amerikanska sidan patrullerar Tim 'Nailer' Foley och hans vapenbröder gränsen på eget bevåg. Heineman får följa med mitt i händelsernas centrum och målar en skrämmande bild av ett Mexico där det på sina ställen råder regelrätt inbördeskrig.

 

Det har gjorts åtskilliga serier och filmer om den mexikanska drogproblematiken, men det här är nog den första regelrätta dokumentär jag ser om saken. Bisarrt nog är verkligheten värre än dikten. Heineman går in i arbetet som en journalist under belägring och visar på en situation där det inte finns några hjältar. 'El Doctor' är det närmsta vi kommer till en "good guy" i historien, men när fasaden krackelerar finns det stora problem även i 'El Doctors' liv. Det är beklämmande att se hur en organisation som trots sin start som illegitim lösning gjorde gott totalt genomkorrumperas.

 

Delen av dokumentären som utspelas i Mexico är mycket mer intressant än den som utspelar sig i USA och det är också det som är problemet med Cartel Land. På den amerikanska sidan gränsen patrullerar Tim 'Nailer' Foley runt vidderna beväpnad till tänderna och svär om "motherfuckers". Det är i princip vad han gör. Han har heller ingen lust att problematisera de rasistiska tongångar som många av hans följare uttrycker. Heineman trycker inte heller på några ömma punkter här. Resultatet blir att dokumentären tappar rejält i tempo och intensitet så fort vi förflyttar oss över gränsen.

 

Inte heller Mexico-delen är klockren från en dokumentär synpunkt. Autodefensas får komma till tals väldigt mycket och deras misstro mot regering och polis problematiseras inte heller. Inga representanter för regeringen får komma riktigt till tals, utan vi ser dem via tal de göra på tv eller i lösryckta situationer. Jag har fortfarande, 100 minuter senare, inte någon aning om var sanningen ligger i södra Mexico. Är allt genomruttet i staten eller är det Autodefensas som överdriver? När Heineman väl filmar ett torgmöte där befolkningen inte alls är ombord med Autodefensas börjar det bli riktigt intressant... men där tar det slut. Ingen uppföljning med lokalbefolkningen eller med Autodefensas ledare om det rätta och riktiga i vad de gör.

 

Min kritik till trots är Cartel Land en sevärd film, inte minst som en ögonöppnare. Jag skulle vilja se en uppföljning om några år och då mer analys och att alla sidor får komma till tals. Och just det, en varning är på sin plats. Våldet som skildras i Cartel Land, det verkliga våldet, är mycket grovt och om du inte tål att se blod är det här inte dokumentären för dig.

 

Betyg: 3 knarkkrig av 5 möjliga

Av Ulf - 20 januari 2016 16:00

 


Regi: Todd Haynes

Manus: Phyllis Nagy (baserat på Patricia Highsmiths roman The Price Of Salt)

Medverkande: Cate BlanchettRooney Mara, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Number 9 Films/Film4/Killer Films

År: 2015

Längd: 118 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2402927/

 

Två kvinnor från väldigt olika bakgrund träffar varandra i 1950-talets New York. Therese, en ung kvinna i 20-årsåldern, arbetar som affärsbiträde i en exklusiv leksaksbutik. En dag träffar hon den äldre Carol, en kvinna i ett olyckligt skenäktenskap. När Carols make börjar ana oråd gällande deras vänskap vill han ha ensam vårdnad om deras dotter, baserat på den vid tiden rådande omoralitetsklausulen.

 

Man kan inte riktigt fela när man castar Cate Blanchett i en huvudroll. Blanchett är tillsammans med Meryl Streep och Julianne Moore vår generations stora skådespelerskor när man ska casta en "seriös roll" (tm). Och ja, Blanchett är riktigt bra även i Carol som den uttråkade och olyckliga lesbiska hemmafrun som gift sig av social konvention. Hon har väldigt fin kemi med Rooney Mara också. Mara hade en ganska brokig start på sin karriär, men jag måste säga att jag tycker hon bara blir bättre ju mer jag ser henne.

 

I motsats till den tidigare recenserade Brooklyn (som porträtterade samma tidsperiod och samma stad) lyckas Phyllis Nagy med att ge karaktärerna både rötter i 50-talets sociala kontext samtidigt som manuset berättar en engagerande historia... till stor del i alla fall. Problemet med Carol är att vi sett samma historia lite för många gånger nu. Tänk lägenheter och fina hus istället för prärie och tält och du har en lesbisk Brokeback Mountain (2005) till exempel. Det som skiljer den är kopplingen till vårdnadstvist. Denna utvecklas aldrig riktigt och ligger mest i bakgrunden. Personligen tycker jag att det vore ett mycket mer intressant manus om man hade tryckt mer på detta.

 

Rent tekniskt är Carol en utsökt film med ett riktigt bra soundtrack, snyggt foto och välgjorda miljöer. Tyvärr blir det tillsammans med ovanstående ganska typiska händelseförlopp en ganska förutsägbar film som inte lyckas slå an några större känslotrådar förrän i filmens sista ögonblick. Det ska sägas till Carols försvar att den går ut på topp, med ett stegrande tema från det tidigare nämnda soundtracket och ett leende. Sammantaget är det dock en film som hade tjänat på att ta ut svängarna mer.

 

Betyg: 3 ack så förutsägbara om än tekniskt utsökta kärlekshistorier av 5 möjliga

Av Ulf - 21 november 2015 09:41

 


Regi: Levan Bakhia

Manus: Adrian Colussi

Medverkande: Spencer LockeDean Geyer, Kote Tolordava mfl.

Produktionsbolag: Sarke Studio/Imedi Films/Scatena & Rosner Films

År: 2015

Längd: 110 min

Land: Georgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2186848/

 

Bästa vännerna Chris, Alicia och Daniel backpackar genom de georgiska bergen som en sista gemensam aktivitet innan de sistnämndas bröllop. När Chris trampar på en landmina avslöjar Daniel att hela tilltaget varit planerat. Han vet nämligen att Alicia och Chris haft sex med varandra och detta är hans hämnd. När Daniel lämnat de andra två ser situationen minst sagt mörk ut, men när Ilya, en jägare från en närbelägen stad, hittar dem tänds hoppet. Frågan är bara om det inte just blev värre?

 

Hur ofta ser man genrefilm från Georgien? Om ditt svar är något annat än "aldrig" måste du vara från landet själv. Det är en i princip helt vit fläck på min cineastiska karta. Det ska dock sägas att det som drog mig till den här filmen var den fantastiska titeln. Jag hade en liten aning om vad filmen handlade om utöver detta, men blev ändå positivt överraskad av historiens utveckling. Eller, så "positivt" överraskad man nu kan bli av en av de värsta feel-bad-filmerna jag sett i år.

 

Landmine Goes Click har en del stora problem. Skådespelarna är med få undantag inget vidare och kameraarbetet känns ibland amatörmässigt. Kote Tolordava (Ilya) är den ende skådespelaren som gör ett riktigt bra jobb och ger oss en extremt obehaglig karaktär. Levan Bakhias regi är av varierande kvalitet. Problemen han har med skådespelarregin vägs i viss mån upp av hans öga för isbergsteknik. Många av scenerna ger snarare ledtrådar till vad som händer än visar det rakt ut, vilket gör dem mer effektiva. När han sen visar brutala scener i all sin hemska prakt blir de väldigt, väldigt obehagliga.

 

Jag är kluven till den här filmen. Med mer säker hand hade den kunnat bli en av de bästa thrillerfilmerna jag sett i år, men det saknas en del kunnande och erfarenhet. Jag kommer däremot kolla in Levan Bakhias andra filmer. Bakhia har en unik röst som bara behöver lite skolning för att kunna bli något riktigt stort. Se Landmine Goes Click och bilda en egen uppfattning är mitt råd.

 

Betyg: 3+ inget bra händer någonsin i bergen av 5 möjliga

Av Ulf - 18 november 2015 12:15

 

 

Regi: Michael Medaglia

Manus: Michael Medaglia

Medverkande: Erin HagenSean McGrath, Mary McDonald-Lewis mfl.

Produktionsbolag: Polluted Pictures/Vitamin M

År: 2015

Längd: 79 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2914740/

 

Hermann har försökt bli en erkänd konstnär så länge han kan minnas. När han gör bort sig på en vernissage börjar han dock tvivla på att det där med vilja och hårt arbete är det enda som räknas. Desperat att göra sig ett namn i konstvärlden gör han en deal med en galleriägare. Han ska stänga in sig i ett litet kyffe till lägenhet under två veckors tid och om han inte producerat något fantastiskt vid de två veckornas slut kommer han ge upp sina konstnärsdrömmar för gott. Men han är inte ensam i lägenheten. Någon talar till honom genom ett hål i väggen. Någon som säger sig kunna hjälpa honom.

 

Deep Dark är en mycket märklig film. Idén om en konstnär som långsamt blir mer och mer galen återfinns i litteraturen på åtskilliga ställen, men det som främst slår mig som liknelse är historien om den ökände mördaren David Berkowitz (Son of Sam) och hur han upplevde att en demonisk entitet bodde i ett hål i hans lägenhet. Det (och titeln i sig) låter väldigt mörkt, men Deep Dark har en slags subtil galghumor som framförallt riktar sig mot pretentiösa konstnärstyper. Det gör Deep Dark till en märkligt underhållande film, samtidigt som den har stora problem med mycket annat.

 

Skådespelarmässigt är den ärligt talat inget vidare utan andas amatörteater. Det gäller genomgående för alla roller i filmen och jag kan inte riktigt peka på någon som är bättre än någon annan. Likaså är manuset väldigt spretigt. Jag gillar verkligen idéerna som Medagliga presenterar, men ibland låter han form gå före substans för mycket. Berättartekniskt sett finns här också skavanker i form av ett väldigt svagt slut. Men, som sagt, Deep Dark har ändå en tämligen unik charm. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, och jag skulle definitivt hellre ha sett att exempelvis Cronenberg hade stått för manus och regi, men för vad den är duger den för en genomtitt. En film med många problem, men ändå en unik röst.

 

Betyg: 3 pratglada vägghål av 5 möjliga

Av Ulf - 1 november 2015 13:45

 

FFF 2015 Dag 14: Groovy

 

Festivalens sista dag började märkligt. Efter att ha mött upp en vän i centrala Lund visade sig Stortorget (och således och biljettluckan) vara avspärrat av cirka tio piketbussar och kravallstängsel. Statsministerbesök? Kungen ville chilla på torget ett tag? Nej, bara ett gäng förvirrade nazister som skulle demonstrera. Tilltaget ledde till sms-trafik värdig en koffeinstissig tonårsflicka om vart polare skulle hämta sina biljetter. Det löste sig tack och lov, men om det inte vore nog sedan innan fick jag ytterligare en anledning till att avsky brunskjortor. Hur som helst, visningarna för kvällen började sedan för min del med Benjamin R. Moodys Last Girl Standing (2015).

 

 

Last Girl Standing tar avstamp i där de flesta slasherfilmer brukar sluta. En grupp ungdomar har mött sina öden via en bestialisk seriemördare. Den enda överlevande, Camryn, lyckas stoppa mördaren. Fem år senare lever Camryn ett tillbakadraget liv efter tonvis med terapi. Hon plågas fortfarande av hemska mardrömmar, men klarar av sitt arbete på en kemtvätt ganska bra. Hennes sociala ångest blir bättre när hon börjar falla för Nick, den nye killen på jobbet. Men något från Camryns förflutna är inte riktigt klar med henne än...

 

Slashergenren ligger mig varmt om hjärtat och därför välkomnar jag alla försök att förnya och utveckla den. Last Girl Standing tar också nya grepp i och med att vi får följa efterspelet till en typisk händelse i slasherfilmer. Samtidigt vette fanken om jag tycker den är så nyskapande som den vill få sig att framstå. Jag kom omgående att tänka på en yngre version av Jamie Lee Curtis roll i Halloween H20: Twenty Years Later (1998) och det finns fler, mer obskyra, exempel att ta av. Akasha Villalobos är bra i huvudrollen som Camryn, men hon är ingen Jamie Lee. Det är det visserligen få som är.

 

Med det sagt innebär detta inte att Last Girl Standing är en dålig film. Den innehåller förhållandevis smart karaktärspsykologi... fram tills det förutsägbara slutet. Slutet skulle inte kunna vara tydligare om det stod i tio meter höga neonbokstäver. Trots det lyckas filmen underhålla och kan vara något att kolla upp om du gillar genren och vill se något som gör ansatser till originalitet inom den. 3 trauman i tvättstugan av 5 möjliga.

 

 

Efter sedvanligt mingel på Filmstadens innergård (champagne smakar fortfarande bäst i oktober) var det så dags för avslutningsceremoni och efterföljande film. General Barrander tackade sponsorerna och den internationella juryn valde glädjande nog att ge sitt pris till Liza, The Fox Fairy (2015) - en av mina absoluta favoritfilmer under festivalen som helhet. I år var även första året som juryn var rörande överens med publiken om vilken film som var bäst... såvida inte kvällens antologifilm, Tales Of Halloween (2015), skulle fullkomligt hänföra publiken. Det tror jag inte den gjorde.

 

Tales Of Halloween består av elva kortare skräckhistorier av varsin regissör. Det blandas högt med lågt, men ingen kortfilm sticker ut som direkt dålig. Det är svårt att skriva en recension av en antologi med så många olika röster, vilket också är problemet med den här filmen - det är för många berättelser. Enligt mig är Trick 'r Treat (2007) fortfarande det bästa exemplet på halloween-antologi. Där höll man sig till fem berättelser som alla hade starkare kopplingar till varandra än vad berättelserna i Tales Of Halloween har. Det skulle behövas en bättre ramberättelse helt enkelt. Sen är vissa av segmenten riktigt jäkla bra, men det finns lika många som mest är en axelryckning. På det hela taget blev jag dock underhållen och det är gott nog! 3 grannskap i upplösning av 5 möjliga.

 

 

Efter en kortare paus var det så dags för vad jag och många andra hade väntat på som en av festivalens höjdpunkter på förhand - pilotavsnittet av tv-serien Ash vs. Evil Dead (2015). I och med tidsförskjutningen mellan USA och Sverige fick vi på Filmstaden se piloten några timmar innan jänkarna själva. Häftigt värre.

 

Trettio år efter händelserna i Army Of Darkness - Evil Dead III (1992) har Ash lyckligtvis inte stött på någon mer deadite. Istället hänger han på den lokala baren, raggar på allt som rör sig och spenderar sina arbetsdagar i den lokala elektronikaffären. När han hög som ett hus försöker imponera på ett ragg med sina poesikunskaper tar han fram den enda bok han kan tänka på - Necronmicon. Det borde han inte gjort...

 

Sedan jag började intressera mig för skräckfilm i allmänhet har Evil Dead-franchisen tillhört mina absoluta favoriter. Långt innan han drog hem miljarder med sina Marveladaptioner skapade Sam Raimi den unika blandningen av skräck och humor som blivit seriens signum. Jag har dock svårt att se att serien skulle blivit lika älskad som den är utan Bruce Campbell i rollen som Ash. Få skräckskådespelare sedan Bela Lugosis och Boris Karloffs dagar (Robert Englund och Christopher Lee undantagna) har blivit lika synonyma med en roll som Campbell. Hans konstanta överspel borde inte funka, men jäklar vad det gör det!

 

TV-adaptionen av Raimis klassiker har varit i rykteslandet så länge jag kan minnas, men det är inte någon tillfällighet att den kommer nu. Vi lever som bekant i en gyllene ålder för manusdrivna tv-serier och med alternativa medieoutlets kan man också göra sådana här saker. Ash vs. Evil Dead hade aldrig gått att göra för femton år sedan. Den är på tok för våldsam för hur tv-landskapet såg ut då. Nu är den här och jag kunde inte vara gladare!

 

Ash vs. Evil Dead är precis vad jag ville att den skulle vara. Det är grund och botten en fjärde del i Raimis saga (re-maken ej räknad för att... tja... re-make) och allt som gjorde att jag älskade de tre gamla filmerna finns med här. Om ni gillade filmerna kommer ni gilla det här. Jag som älskar filmerna kommer sitta med min skumgummimotorsåg (kul marknadsföring från C More!) och vänta otåligt på nästa avsnitt. Den här serien kommer stå i min hylla som box. Det är en sak jag redan är säker på efter 40 minuters fantastisk underhållning! 5 groovies av 5 möjliga.

 

Festivalen må vara slut för i år, men imorgon kommer festivalkrönikan, samlade betyg, Skitfint pris delas ut för tredje året och de som bör hyllas kommer hyllas.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se