Svensk titel: Väckelse

Författare: Stephen King

År: 2014 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 407

Förlag: Albert Bonniers Förlag AB (Originalförlag: Scribner)

ISBN: 978-91-7503-490-4

“The world’s most brilliant confabulators are in asylums.”

Jamie Morton är sex år gammal när han träffar pastor Charles Jacobs för första gången. Jacobs blir snabbt en populär man i den lilla staden, men när hans fru och son dör i en bilolycka håller han en predikan så svavelosande att han inte kan vara kvar. Omkring 25 år senare stöter Jamie på Jacobs igen. Jamie, nu heroinberoende musiker, får erbjudandet att genomgå en behandling hos den tivoliarbetande gamle pastorn. När Jamie mycket riktigt blir kvitt sitt heroinberoende med Jacobs behandling börjar han dock inse att kanske inte allt är så rättfram som pastorn vill få det att framstå som.

Religion, eller snarare avsaknad och svek av den samma, är ett ständigt återkommande tema i Kings böcker. Frågan är om det varit lika starkt som huvudteman i någon av hans tidigare romaner än Revival. Samtidigt är boken ett ganska markant stilbrott med mycket han skrivit sedan 00-talet. Kvar är språkbehandlingen och de fint utmejslade karaktärerna. Däremot har King tagit mycket inspiration ifrån kanske för honom oväntade källor. Den springande punkten är att Revival enkelt hade kunnat placeras in i H.P Lovecrafts Cthulu-mytos. Som det delade litterära universum nämnda mytos utgör åberopar King framförallt den fiktiva boken De Vermis Mysteriis (tänk Necronomicons mindre kända kusin) och parallellerna till "The Old Ones" står att finna framförallt mot bokens slut. King har varit inne på Lovecrafts domäner tidigare, men aldrig så här tydligt och aldrig så här stilsäkert. Den fruktansvärda hopplöshet King lyckas beskriva mot slutet av boken är så drabbande att jag faktiskt rös när jag slog igen boken. Riktigt, riktigt obehagligt alltså.

Revival fungerar alltså väldigt bra som ren skräckroman, men det är det andra huvudtema, sorg och saknad, som gör att den lyfter. Charles Jacobs är en lika sorglig som diabolisk karaktär i Jamies liv. Den personliga tragedin när hans familj omkommer hade enkelt kunnat användas till ett förutsägbart slut, men King går ett steg längre och gör Jacobs till en modern Dr. Frankenstein. I mitt långa Stephen King-projekt kommer hans magnum opus, The Dark Tower, att läsas sist. Jag har en stark känsla av att King kommer göra rejäla kopplingar mellan Revival och nämnda serie och det är verkligen något jag hoppas på att han kommer göra. Här finns en ren helvetesvision som är få förunnat att kunna skriva. 

Revival är något av det bästa King skrivit på många år. Det enda som drar ner betyget något är att den är tämligen ojämn i mitten. Bearbetning eller redigering hade kunnat göra historien tajtare, men slutintrycket är ändå att detta är en bok som både King-fans och fans av skräcklitteratur i stort inte får missa. Läs den inte om du är deprimerad bara...

Betyg: 4+ blixtar och dunder av 5 möjliga

Regi: Jay Roach

Manus: John McNamara (efter Bruce Cooks bok)

Medverkande: Bryan Cranston, Diane Lane, Helen Mirren mfl.

Produktionsbolag: Groundswell Productions/ShivHans Pictures

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3203606/

I och med kalla krigets allt snabbare eskalerande i slutet på 1940-talet började USA:s regering att undersöka "icke-amerikanska" aktiviteter. De jagade med andra ord kommunister både högt och lågt. I Hollywood uttrycktes detta i och med svartlistning av filmpersonal som uttryckt vänstersympatier. En av dessa var den högt ansedde manusförfattaren Dalton Trumbo. Det här är historien om hur Trumbo underminerade ett förtryckande system att kollapsa på sig själv.

Kommunistjakten i USA är ett riktigt mörkt kapitel i vår nutidshistoria. Det handlar egentligen inte så mycket om kommunism som det handlar om rädsla för oliktänkande. Det är något som inte bör vara en möjlighet i en demokrati, men tyvärr ser vi det hända gång på gång. Skeendet i USA på 50-talet förstörde en massa karriärer och familjer. Familjen Trumbo var inte ett undantag från svårigheterna.

Bryan Cranston gör en fantastiskt bra roll som Dalton Trumbo även om ironin att han är nominerad till en Oscar för sitt porträtt av en man som inte kunde ta emot sin egna Oscars på grund av sin politiska övertygelse är grym. Cranston spelar rollen mellan att hela tiden hålla sig på rätt linje i scener som mindre talangfulla skådespelare lätt hade kunnat spela över i. Cranston har dock bra draghjälp av sina medskådespelare, inte allra minst från Louis C.K i en riktigt tragisk biroll och John Goodman som... rollen han alltid spelar men gör så jäkla bra att jag inte kan klaga.

Jay Roach har seriöst bara gjort skräp innan den här filmen, men här håller han en väldigt fin ton genom hela produktionen och får ut det bästa av sina skådespelare. Likaså manuset är välskrivet och bjuder på riktigt rolig dialog mitt i allt elände.

Trumbo är en historia som behöver berättas, inte minst eftersom det dessvärre alltid kommer hända igen. Vilken form som blir den nästa återstår att se, men inget system kan undkomma förtryck för evigt. Som biografi över en fascinerande man som vägrade låta systemet vinna med orättvisor är det en film som funkar mycket bra. Den kommer troligen inte ses av jättemånga här i Sverige. Gör dig själv en tjänst och bli en av dem som ser den.

Betyg: 4 tankebrott av 5 möjliga

Regi: Duke Johnson & Charlie Kaufman

Manus: Charlie Kaufman (baserat på hans egen pjäs)

Medverkande: David Thewlis, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan

Produktionsbolag: Paramount Animation/Starburns Industries

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2401878/

Michael åker för att hålla en tal på en konferens. Djupt uttråkad och deprimerad har han inget att ta sig för, allra minst när han gör ett klumpigt försök att få ett one-night-stand med en gammal flickvän han inte sett på tio år. Michaels tråkiga vardag ändras dock när han stöter på ett fan till hans bok, Lisa. Lisa är inte som alla andra, men kan Michael verkligen bryta upp hela sitt liv för henne?

Mina två favoritskribenter när det gäller filmmanus om utflippade kärlekshistorier är Woody Allen och Charlie Kaufman. De båda lyckas alltid sätta fingret på de absurditeter som vi människor ägnar oss åt när det gäller förhållanden, attraktion och sexualitet. Kaufman har gjort något så pass märkligt med sin Anomalisa som att låta dockor spela alla huvudrollerna i en mix mellan dockanimation och stop motion. Det märkligaste är ändå att det funkar så pass bra som det gör.

Precis som alla Kaufmans filmer går Anomalisa att se som en rak berättelse, men när man skrapar lite på ytan hittar man fler och fler bottnar. Kaufman gillar att leka med identitet och här finns delar i den här filmen som påminde mig väldigt mycket om hans tidiga verk Being John Malkovich (1999). Samtidigt är Anomalisa en väldigt nedtonad film för att vara från Kaufmans kreativa galenskap. I grund och botten är det en utforskning av ensamhet och vad som gör livet värt att leva eller ej. För den som inte är bevandrad i psykologi finns det en ledtråd i namnet på hotellet som Michael bor på. Jag säger inte mer än så.

Anomalisa är en svår film att recensera. Det är isbergsteknikernas Titanicsänkare till film och när man börjar rota i Michael och Lisas personligheter väcks lika många frågor som man får svar... och jag älskar det! Få regissörer skulle ens komma på tanken att spendera månader med att göra en sexscen mellan dockor verklighetstrogen istället för komisk. Faktum är att den huvudsakliga sexscenen i Anomalisa gör fler rätt än de flesta scener av detta slag jag sett i spelfilmer. Det är klumpigt, tafatt, en partner som slår huvudet i sänggaveln, hår som kläms under händer och så vidare. Vi har liksom alla varit där...

Anomalisa är inte för alla, men för den som tycker om Kaufmans tidigare alster är det här en högtidsstund. Jag skulle vilja öka "knäpphetsgraden" lite till för högsta betyg, men det här är en mycket sevärd film som samtidigt inte har en snöbolls chans i helvetet att vinna den Oscar den är nominerad till. Se den.

Betyg: 4+ Jennifer Jason Leigh hade ett bra 2015 av 5 möjliga

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Emily Blunt, Benicio Del Toro, Josh Brolin mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Thunder Road Pictures/Lionsgate

År: 2015

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3397884/

Kate Macer leder en insatsstyrka för FBI:s räkning när hon gör ett makabert fynd. Under en razzia uppdagas minst två dussin kroppar. När två agenter dessutom dör av en sprängladdning i ett anslutande förråd tror Kate att hon kommer ställas som ansvarig för deras död. Istället rekryteras hon till en avdelning som sysslar med narkotikaspaning på allra högsta nivå. I och med att hon blir lovad att de kommer hitta personerna ansvariga för alla de döda i huset går hon med på utnämningen. Snart upptäcker hon dock att gruppen hon nu arbetar för gör saker på väldigt eget sätt.

Emily Blunt har för mig alltid varit den där skådespelerskan som är med i filmer som nästan är riktigt bra, men som faller på en eller annan sak. En titt på hennes filmografi bekräftar också min uppfattning - det är sällan Blunt är med i något riktigt dåligt, men hon har heller inte varit med i något riktigt bra. Den uppfattningen hamnar på skam med hennes roll i Sicario. Tillsammans med Josh Brolin och en fantastisk Benicio Del Toro har hon äntligen landat en roll i en mycket bra film, kanske till och med den bästa thrillern under 2015.

Taylor Sheridan har skrivit ett väldigt hårdkokt manus. Från filmens öppning med en dov, dov bas som stegrar under hela inledningsscenen (och som fick mig att tro att jag hade fel på ljudsystemet) till den moraliska ambivalensen i vad som är det bästa att göra när båda alternativen är dåliga. Denis Villeneuve har fingertoppskänsla i skådespelarregin, framförallt i scenerna mellan Del Toro och Blunt, och går från klarhet till klarhet. Jag älskade verkligen hans förra film, Enemy (2013), och även om Sicario inte är riktigt lika bra är jag något lugnare av att veta att det är Villeneuve som kommer regissera uppföljaren till Blade Runner (1982) och inte Zack Snyder eller så...

Även fotot måste nämnas. Roger Deakins, den evige tvåan i fototävlingar med sina tolv Oscarsnomineringar och inga vinster, har stått bakom kameran och ger Sicario en känsla av att vara en större historia än vad den egentligen är. Arbetet med färg och skuggor är som vanligt imponerande när Deakins har filmat och det är mycket möjligt att han får en trettonde Oscarsnominering för fotot... som han sen kommer förlora till Emmanuel Lubzeki.

Med en imponerande ensemble, bra regi och ett tätt manus är Sicario ett måste för thrillerdiggaren. Den saknar den där sista skärpan som skickar upp den på högsta betygspinnen, men är fortfarande mycket sevärd. Och kul att Blunt fått göra något bra!

Betyg: 4 våldsamma gränsövergångar av 5 möjliga

Regi: Tom Hooper

Manus: Lucinda Coxon (baserat på David Ebershoff roman)

Medverkande: Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Amber Heard mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films/Pretty Pictures/Artémis Productions

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0810819/

Einar Wegener, konstnär i 1920-talets Köpenhamn, står som kvinnlig modell för sin fru Gerdas tavlor. Något väcks inom Einar som han inte kan förklara. Driften att klä sig som kvinna blir snart en drift att vara en kvinna - något som inte var alldeles enkelt i 20-talets Danmark. Einar tar rollen av sin "kusin" Lili och börjar leva ett dubbelliv samtidigt som Gerdas tavlor av sin make som kvinna börjar få stor uppmärksamhet i konstvärlden.

Eddie Redmayne har haft ett konstigt år. Det är inte omöjligt att han blir nominerad till både en Razzie och en Oscar om några veckor. Från den exceptionellt usla insatsen i skitfilmen Jupiter Ascending (2015) till den här fantastiska rollen som Einar Wegener/Lili Elbe är det svårt att veta vad man får av Redmayne. Regissör Tom Hooper har spelat till Redmaynes styrkor i den här filmen och han är perfekt castad. Redmayne är inte den typiske Hollywood-hunken utan fungerar som bäst i sådana här, mer känslosamma, roller.

Hans motskådespelerska, Alicia Vikander, har verkligen haft ett lysande år. I hennes roll i Ex Machina (2015) skrev jag att hon var den mest intressanta svenska skådespelerskan på vita duken just nu och det är något hon bekräftar i The Danish Girl. Vikander har ett äkta filmstjärneutseende och ett uttryck i sitt skådespel som påminner mig om äldre tiders dramadivor (i ordets positiva betydelse). I The Danish Girl påminner hon i sina bästa stunder om Garbo. Jag hoppas verkligen att vi får se Vikander i allt mer film nu när hon blivit ett etablerat namn på allvar. Nu när Jennifer Lawrence mest gör skräpfilm måste jag ju ha någon annan att drömma om...

Om skådespel och regi är mycket bra är manuset The Danish Girls svagaste kort. Det är inget dåligt manus överhuvudtaget, men vad jag önskar är en lite större kontext av hur det var att vara transsexuell under 1920-talet. Det är viktigt att poängtera att det här är inte en biografisk film som sådan. Författaren bakom boken, David Ebershoff, baserade förvisso sin historia på Wegeners liv, men tog sig så pass stora friheter att karaktärerna i princip är fiktiva. Det hade också öppnat för en mer ingående utforskning av just de transsexuellas rättigheter och liv i allmänhet och inte "bara" för en fiktiv person som råkar ha samma namn som en historisk förlaga.

För folk intresserade av LBGT-frågor och/eller bra dramafilm är The Danish Girl mycket sevärd, främst för Redmayne och Vikander, men filmens påstående att det är en sann historia (inte ens "inspired by" utan "true story") skadar den ganska rejält. Bra film, bättre research behövs.

Betyg: 4- Vikander-fanboys av 5 möjliga

Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Samuel L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh mfl.

Produktionsbolag: The Weinstein Company

År: 2015

Längd: 167 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3460252/

Prisjägaren John "The Hangman" Ruth har efter många om och men fångat in den efterlysta Daisy Domergue och ska föra henne till rättvisan i Red Rock. I det snöiga Wyoming-landskapet träffar han på en annan prisjägare, major Marquis Warren, som även han är på väg till Red Rock. De båda fastnar dock i en snöstorm och tvingas övernatta på en vägkrog/speceriaffär. Väl där träffar de på ytterligare en rad personer fångade i snöstormen. Men är alla vem de utger sig för att vara?

Förutom stolpskottet Death Proof (2007) har jag fortfarande inte sett en enda dålig film av Quentin Tarantino. Hans senaste större produktion, Django Unchained (2012) var Tarantinos första nedslag i westerngenren och även om den på sina ställen var riktigt bra tyckte jag aldrig den riktigt kom upp till sin potential. The Hateful Eight har i viss mån samma brister som Django (ingen film behöver vara tre timmar lång...), men väger upp det med ett manus som inte är av denna värld. Under hela den långa speltiden hade Tarantino mig som på nålar i det extremt täta kammarspel han målar upp.

Lika mycket som det är manusets förtjänst lyser skådespelarna rejält under Tarantinos regi. Allra mest lyser Samuel L. Jackson, Tim Roth och en Jennifer Jason Leigh i högform. Leigh visar att hon är en mycket skicklig skådespelerska om hon får rätt roll och regi. Förhoppningsvis är detta en nytändning för henne. Jackson gör en tämligen typisk roll för honom i Tarantinos produktioner, men vem bryr sig när han gör den så förbannat bra? Filmens absolut bästa scen är den där Jackson har en liten pratstund med annan karaktär om dennes son. Ingen kan berätta en hämndhistoria som Jackson. Tim Roth gör en roll som verkar som klippt och skuren för en annan skådis, nämligen Christoph Waltz. Han har i princip samma uttryck, men lyckas på något märkligt vis göra det till sitt eget. Roth visar återigen att han är en mycket underskattad skådespelare. Sen kan jag inte låta bli att undra - åldras Michael Madsen eller har han en mörk hemlighet? Han ser ju likadan ut nu som han gjorde 1995!

Det kanske inte är så märkligt att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen. I intervjuer har Tarantino sagt att han mer än sneglat på John Carpenters nyinspelning av The Thing (1982), vilket är en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Precis som till The Thing är det den oefterliknelige Ennio Morricone som ligger bakom musiken. Morricone har gjort hundatals soundtrack och även om detta inte är ett av hans allra vassaste är det fullt av briljanta kompositioner som ger filmen ytterligare en dimension. 

Lägg ihop skådespelarinsatserna, musiken, manuset, regin och det mycket vackra fotot så är det väl själve fan att det inte kan bli högsta betyg trots allt! Anledningen är som sagt längden. Även om jag var intresserad rakt igenom finns det partier jag skulle valt att klippa bort. Filmen skulle tjänat på ett lite snabbare berättartempo och även lite skiftande fokus på några av karaktärerna. På det hela taget är det här dock en mycket bra film som fans av Tarantino, westerns eller smarta deckare inte får missa!

Betyg: 4+ hjälp Tarantino hitta klippsaxen! av 5 möjliga

Författare: Yens Wahlgren

År: 2015

Sidor: 252

Förlag: Volante förlag

ISBN: 978-91-88123-05-3

Ibland är man med om ytterst märkliga sammanträffanden. För några veckor sedan, i samband med premiären av Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015), såg jag om originaltrilogin tillsammans med en vän som hör och häpna aldrig sett den. Nämnda vän talar bra tibetanska efter sina år som studerande i Nepal och utbrast förvånad att ewokerna reciterade en bön på detta språk. När jag kom till kapitlet om språk i Star Wars i Yens Wahlgrens ypperliga bok, Liftarens parlör till galaxen, fick jag detta bekräftat för mig.

Ovanstående exempel är bara ett av många på intressanta språknörderier som Wahlgren bjuder på. Som språknörd själv har jag studerat en mängd språk och myser när Wahlgren guidar mig genom allt från klingonska till esperanto. Hans kunnande har både djup och bredd och som författare till en kandidatuppsats om klingonska är han ytterst lämpad att berätta om dessa språk.

Wahlgrens bok hade i andra händer säkert kunnat bli torr och mest av intresse för akademiker som snöat in på grammatik. Tack vare hans stora kunnande och den kontext han bjuder på blir boken tack och lov istället en blandning mellan akademia och entusiastisk populärkultur. Jag har tipsat om boken för flera av mina språkintresserade vänner och de flesta talar varmt om den. Du behöver inte vara ärketrekkie (Wahlgren använder det alternativa "trekker" som begrepp. Det hade vi säkert kunnat diskutera till dödsdagar!) som undertecknad för att uppskatta Wahlgrens bok och du behöver heller inte kunna recitera vad du åt till middag på quenya. Är du intresserad av en eller flera av de fandoms som Wahlgren skriver om är det förstås ett plus, men huvudsaken är språkintresset.

För en som har både och är det en högtidsstund att läsa Liftarens parlör till galaxen. Det enda jag önskar för ett toppbetyg är ännu mer av allt. Mer utförligt, fler sidor och en sak som alltid driver mig till vansinne när jag läser en text utan - fotnoter på respektive sida och inte i en litteraturförteckning längst bak i boken. Detta är dock mindre skavanker och inte något som bör hindra dig från att skaffa och läsa denna bok.

Betyg: 4 Qapla' av 5 möjliga

Regi: Alejandro González Iñárritu

Manus: Alejandro González Iñárritu & Mark L. Smith (delvis baserat på Michael Punkes roman)

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Anonymous Content/Appian Way mfl.

År: 2015

Längd: 156 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1663202/

Någonstans i norra USA, 1832. Hugh Glass attackeras av en björn och blir lämnad att dö av sitt jaktlag. Fitzgerald, en medlem i jaktlaget som redan tidigare haft problem med Glass, sätts att vakta honom och ge honom en ordentlig begravning medan de andra drar vidare. När Fitzgerald vill bryta upp innan Glass har dött hamnar han i konflikt med dennes son - något som slutar med att sonen dödas. Mot alla odds överlever Glass sina skador och har bara en sak i sinnet - hämnd.

The Revenant ska ses på bio. Trots att jag såg den på en fin screener jag fick av New Regency är detta en av få filmer jag definitivt kommer se om på duk inför Oscarsgalan. Anledningen är fotot som är något av det vackraste jag sett. Emmanuel Lubzeki, Oscarsvinnare för sitt foto till Gravity (2013) och Birdman (2014), fortsätter sin makalösa karriär med ett foto helt upplyst av naturligt ljus. Det ger en fantastisk effekt, men jag vill bara poängtera hur förbannat svårt det är att få till den där effekten. Du kan ha all skicklighet i världen, men att jobba med naturligt ljus kräver lika mycket tålamod och en del tur för att funka. The Revenant är filmkonst i den allra högsta skolan.

De estetiska kvaliteterna till trots är The Revenant lite av en besvikelse. Tom Hardy är väldigt bra i skurkrollen och DiCaprio kommer troligen äntligen få ställa en Oscar i hyllan efter fyra tidigare nomineringar. DiCaprio gör en extremt fysiskt krävande roll (inte minst eftersom den till stor del spenderas krypandes genom snö...) och använder framförallt kroppsspråk för att förmedla sina känslor. Även musiken av återvändande kompositören Sakamoto är perfekt. Men sen är det manuset...

I grund och botten är det här en enkel hämndhistoria, baserad på verkliga händelser. Det är inget fel på hämndhistorier, men för att göra en välfungerande sådan behöver man berätta den mycket tätare än det görs i The Revenant. Det gör att jag blir rejält kluven till den här filmen. Jag brukar hävda att "plot is king" och det är bara en bonus om det dessutom bjuder på ögongodis. The Revenant verkar vara undantaget från denna regel. När den berör de centrala händelserna i historien är det bland det bästa jag sett under 2015, men för varje sådan scen och händelse får vi 20 minuters kravlande genom snö. Ja, det är vackert, men dessvärre också lite för långsamt för att skapa rejäl spänning. Symboliken i Glass personliga Golgatavandring går inte någon förbi (om inte så säger titeln rätt mycket) och ibland blir det lite för mycket långsamt lidande för filmens bästa.

Till syvende och sist måste jag ändå rekommendera The Revenant, inte för sina berättartekniska meriter som dess konstnärliga. Se den på duk. Det tänker jag göra när jag ser den igen i slutet av januari.

Betyg: 4- björnattacker av 5 möjliga