Oscarsgalan 2017: Trio 1: Captain Fantastic, Elle, Hail, Caesar!

Som jag skrev i förra recensionen kommer jag bli tvungen att bunta ihop de filmer som endast är nominerad i en klass. Detta för att hinna med så många filmer som möjligt fram tills galan. Idag kör vi den första trion med Captain Fantastic, Elle och Hail, Caesar!.

Captain Fantastic handlar om hur Ben försöker uppfostra sina sex barn efter att hans fru har varit tvungen att bli inlagd på psykiatrisk klinik. Bens familj är dock inte den vanliga förortsfamiljen. Istället lever de i och av skogen. Barnen får ägna sig åt både fysisk och mental rigorös träning med målet att de ska bli helt självförsörjande. Bens planer slås dock i spillror när han nås av beskedet att hans fru begått självmord. Dessutom vill hans svärfar absolut inte se honom på begravningen. Det är något de ska bli två om...

Regissör och manusförfattare Matt Ross har med Captain Fantastic besvarat frågan om hur nära man kan komma en Wes Anderson-film utan att vara Wes Anderson. Jag gillar Wes Anderson så jag är glad att han lyckades komma väldigt nära. Viggo Mortensen är perfekt i rollen som Ben och Ross manusarbete är utsökt. Manuset fungerar på flera plan med allt ifrån litterära referenser till väldigt smart humor. Samtidigt är det en humor med svärta. Huvuddelen av filmen har en tämligen mörk premiss, men skådespelarna, i synnerhet Mortensen och George MacKay i rollen som familjens äldste son, Bo, tacklar ämnet mycket bra. Framförallt gillar jag slutproduktens syntes mellan två extremer som visar på att man faktiskt kan kompromissa utan att förlora sin själ eller sig själv i processen. Hjärtvärmande film för alla som gillar och/eller är lite av en kuf. 4+ skogsmullar av 5 möjliga.

Om Captain Fantastic är mörk på sina ställen är franska Elle fullkomligt nattsvart. Michéle är en framgångsrik affärskvinna och VD för ett spelföretag. Inget verkar kunna rubba hennes hårda fasad och framtoning. Detta ändras när hon blir brutalt attackerad och våldtagen i sitt eget hem. Elle börjar sin egen undersökning om vem gärningsmannen är. Kombinerat med andra personliga problem och en deadline som kryper allt närmre blir Elles problem allt värre. Någon vill henne illa, men frågan är om hon egentligen... gillar det?

Paul Verhoevens version av Phillipe Dejans roman Oh... kommer bli mer omdiskuterad än den redan är. Elles komplicerade förhållande till sex mot sin vilja kan säkert verka osmakligt för somliga, men det psykologiska karaktärsporträtt som Isabelle Huppert målar upp i huvudrollen gör Elle till en så pass mångbottnad karaktär att det är svårt att döma. Karaktären blir en gåta som jag inte vet om jag har något svar till - och jag älskar det!

Huppert gör en enastående roll som Elle. Hon spelar karaktären med lika delar känsla som kall beslutsamhet och beräknande. Som tittare vet man aldrig var man har henne. Hon är vad jänkarna brukar kalla "a woman in peril" men för den saken är hon absolut inte hjälplös. Elle agerar och är proaktiv, samtidigt som hon är ett offer för omständigheter utanför sin kontroll, inte minst med hennes färgstarka familjehistoria. Sexscenerna som skildras är sällan eller aldrig för njutning utan som maktmedel. Det gäller inte bara våldtäkten utan även de övriga exemplen. Det finns en smärta hos så många av karaktärerna så att använda Iggy Pops Lust For Life som ett återkommande tema blir nästan äckligt ironiskt.

Ytterligare en detalj som gör att Elle blir en fantastisk film är spelföretaget som Elle driver. De arbetar på ett riktigt spel som jag har i mitt spelbibliotek. Exakt hur det här hänger ihop med filmproduktionen vet jag inte, men effekten blir att scenerna på kontoret blir väldigt trovärdiga.

Elle är ett måste om du tycker om kvalitetsfilm. Att den inte är nominerad till bästa utländska film är ett tjänstefel. Den knockar alla filmer jag sett i den kategorin än så länge med hästlängder. Det är inte ens nära. 5 när fransk film är bra är den helvetes bra av 5 möjliga.

Avslutningsvis något lättsammare. Bröderna Coens Hail, Caesar! är en underhållande Hollywood-skröna som inte tar sig själv på för stort allvar. Eddie Mannix är en "fixare" för Capitol Studios under 1950-talets mastodontfilmsprojekt. Under inspelningen av ett bibelepos sett från en romersk centurions ögon (därav filmens titel) får Mannix dock ett svårlöst fall. Filmens stjärna, Baird Whitlock, kidnappas och produktionen stannar av. Därtill måste Mannix lösa alla andra problem som dyker upp i filmstudion.

Det var ett tag sedan bröderna Coen gjorde något riktigt bra och den trenden håller tyvärr i sig. Hail, Caesar! lyckas vara en underhållande film, men ack så splittrad. Manusarbetet skulle behövt en omgång till helt enkelt och fokus borde ha varit på kidnappningshistorien helt och hållet. Det är klart, här finns scener som är väldigt roliga på egna ben, men som helhet lyckas man inte riktigt knyta ihop säcken utan att det känns som en axelryckning.

Nåja, ensemblespelet är bra och gamle Coen-bekantingen George Clooney kan fortfarande vara förvånansvärt rolig. Den som stjäl de scener han är med i är dock lite förvånande Channing Tatum som den dumsnälle westernstjärnan Burt Gurney. Det fina skådespelet i kombination med produktionsdesign att dö för gör ändå Hail, Caesar! till en sevärd film. Dessutom är det ganska skickligt att kunna göra en film som både är ett kärleksbrev som ett långfinger åt Hollywood. Betyg: 3 svärd- och sandalepos av 5 möjliga

Regi: Mel Gibson

Manus: Robert Schenkkan & Andrew Knight

Medverkande: Andrew Garfield, Sam Worthington, Hugo Weaving mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Demarest Media/IM Global mfl.

År: 2016

Längd: 139 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2119532/

Efter att Pearl Harbor attackerats av Japan ville gemene amerikan gå man ur huse för att ta värvning. Det ställer till vissa problem för Desmond Doss. Doss vägrar bära vapen på grund av sin religiösa övertygelse och vill tjänstgöra som fältläkare. Sedd som feg lyckas Doss genomföra grundutbildningen ändå. Under USA:s invasion av Okinawa får Doss visa att han är allt annat än feg.

Tio år efter sin senaste sejour i regissörstolen återvänder Mel Gibson till sin Jesus-fetisch. Nej, nu ska jag vara snäll. Hacksaw Ridge är liksom många av Gibsons andra filmer full av kristen symbolik, men denna är inte alls lika övertydlig som den brukar vara. Det kan vara så att Gibson lärt sig bli lite mer subtil på äldre dar.

Hur det än må vara med den saken är Gibson fortfarande en lysande actionregissör. Stridscenerna i Hacksaw Ridge tillhör de bästa jag sett i en krigsfilm på mycket länge. Framförallt är det klippningens förtjänst. Istället för att förlita sig på skakig kamera och två klipp i sekunden (som så många andra regissörer gör) låter Gibson scenerna ta sin tid. Det är ett extremt närgånget och explicit våld som lyckades skaka om mig rejält då och då.

Dessvärre är Gibson inte lika säker när det gäller de mer nedtonade och karaktärsdrivna scenerna. Andrew Garfield är förvisso bra i huvudrollen, men jag undrar om han inte kunnat bli ännu bättre med en regissör som lagt ner lite mer krut (no pun intended) på skådespelarregin. Det är klart att stridsscenerna är det centrala i Hacksaw Ridge, men med lite mer kontext hade även dessa blivit ännu bättre.

Hacksaw Ridge är en historia så pass otrolig att Gibson fick tona ner den. Han ansåg att publiken inte skulle tro på Desmond Doss kompletta historia och efter att ha läst den kan jag förstå varför. Som den förste icke-vapenbärande soldaten i USA:s armé som tilldelades den amerikanska hedersmedaljen är han en krigshjälte att se upp till. Att lyckas med denna bedrift utan att avfyra ett enda skott är minst sagt inspirerande.

Betyg: 4- vapenvägrare av 5 möjliga

Regi: Hannes Holm

Manus: Hannes Holm (efter Fredrik Backmans roman)

Medverkande: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg mfl.

Produktionsbolag: Tre Vänner Produktion AB/Film i Väst/Nordisk Film mfl.

År: 2015

Längd: 116 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4080728/

Ove har inte det särskilt lätt. Förutom att bli friställd från sitt arbete ses han som grannskapets surgubbe som alltid har en regelöverträdelse att protestera mot. Som om det inte vore nog verkar de stört omöjligt att få ta sitt liv ifred! Efter flertalet försök att återförenas med sin fru i efterlivet tvingas Ove börja interagera med sina nya grannar. Det verkar ju som att de inte kan göra någonting ordentligt! Idioter!

Efter att en sommar ha arbetat på bio får jag flashbacks med virvlande takfläktar så fort jag hör orden "svensk komedi". En av mina arbetsuppgifter var att kontrollera ljudsynkningsproblemen med den kopia av Sommaren med Göran (2009) som skickats till biografen. Jag såg denna förbannade film tolv gånger på tre dagar och sedan dess springer jag skrikande åt andra hållet när någon nämner genren ifråga. Jag berättar denna anekdot som förklaring till varför jag inte sett En man som heter Ove innan. Tack och lov visade sig Ove vara anti-Göran.

Det finns vissa saker man förväntar sig av svensk komik för att den ska vara bra och allra mest dras jag till den vardagssvärta som exempelvis den här filmen innehåller. Det är sällan de stora gesterna som exploderar över skärmen som blir bäst utan de små irritationsmomenten som läggs på hög. Ove som karaktär är surgubben vi alla träffat på åtskilliga gånger i våra liv. Vad vi sällan tänker på är vad som ligger bakom beteendet. Hannes Holms manus väver skickligt ihop Oves bakgrundshistoria med hur han blivit som äldre på ett lika underhållande som nattsvart vis.

Manuset till trots har jag svårt att se hur den här filmen hade klarat sig lika bra som den gör utan Rolf Lassgård. Bahar Pars må vara bra i den kvinnliga huvudrollen, men det här är Lassgård-show rakt igenom. Med ett register som spänner över de väldigt rörande scenerna när han talar med sin frus gravsten till det genuina hatet mot "vitskjortorna" (myndighetspersoner utan medmänsklighet) gör Lassgård kanske sin bästa roll i karriären. Faktum är att jag skulle vilja ha in honom på en Oscarsnominering för rollen. Det verkar vara kutym för akademin att ge nickar till skådespelerskor i icke-engelskspråkiga filmer, men de manliga ditona får sällan samma ära. Mycket synd.

Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller En man som heter Ove är att tempot ibland är något ojämnt och att historien inte direkt ger några större överraskningar i sitt berättande. Vad filmen däremot är är en livsbejakande upplevelse som förvisso tar redan kända grepp men genomför dem så pass bra att det är en av de bästa svenska filmerna jag sett på år och dar.

Betyg: 4+ vitskjortor av 5 möjliga

Regi:   Ava DuVernay

Manus:  Ava DuVernay & Spencer Averick

Medverkande: Melina Abdullah,  Michelle Alexander, Cory Booker mfl.

Produktionsbolag: Kandoo Films/Netflix

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5895028/

I december 1865 godtogs det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen. Slaveriet avskaffades officiellt och USA:s afroamerikanska befolkning var äntligen fri. Så enkelt var det givetvis inte. Ava DuVernay visar med sin film, 13th, hur en formulering i nämnda tillägg ställt till det för USA:s svarta befolkning sedan dagen det skrevs under. Formuleringen syftar på att slaveriet avskaffas i allt annat än för brottslingar. DuVernay drar en röd tråd från 1900-talets början fram till dagens överfolkning av de amerikanska fängelserna och ställer sig en skrämmande fråga - ändrades egentligen bara kontrollen från privatägande till den amerikanska staten?

Efter några år av protester om hur Oscarsgalan missgynnat svarta filmskapare och/eller skådespelare försökte akademin i år göra saker åtminstone lite annorlunda. Det här är den första av tre dokumentärer nominerade i klassen för just bästa dokumentär som jag ska recensera innan galan som fokuserar på afroamerikansk historia eller personligheter inom denna.

De första 20 minuterna var jag lite skeptisk. Jag har ett visst intresse av amerikansk historia och kände att filmen var på tok för lättviktig för sitt ämnesområde. DuVernay lyckas dock vända på allt det här genom att skickligt väva sitt narrativ från slaveri till Jim Crow-lagarna och fram till idag. Det är framförallt när hon kommer fram till Nixon och framåt som det blir riktigt intressant. Med skrämmande tydlighet skildras hur Nixons program för att bekämpa brottslighet inriktade sig på landets svarta befolkning och hur detta var fallet med alla presidenter fram till och med Clinton. Det är intressant att se just den här delen av historien berättas. Det finns dussintals dokumentärer om Dr. King och Malcolm X, men perioden 1970 - 2000 har inte varit särskilt välrepresenterad.

13th har sina brister. Den har ett väldigt typiskt amerikanskt tillvägagångssätt att inte ifrågasätta sina intervjupersoner och föra en dialog med dem. Vidare skulle det vara intressant med lite mer djuplodande tolkningar av just lagstiftningen då denna är central för hela filmen. Som nutidshistoriskt dokument är det dock en både bra och viktig film.

Betyg: 4 protestmarscher av 5 möjliga

Regi:  Garth Davis

Manus: Luke Davies & Saroo Brierley (baserat på Brierleys bok A Long Way Home)

Medverkande: Dev Patel, Nicole Kidman, Rooney Mara mfl.

Produktionsbolag: Screen Australia/See-Saw Films/Aquarius Films mfl.

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Australien/USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3741834/

Femårige Sharoo blir fast på ett tåg som tar honom till Calcutta, tre dagars färd hemifrån. Efter att ha levt på gatorna i några månader plockas han in på ett barnhem och blir snart adopterad av ett australiensiskt par. Sharoo växer upp tillsammans med sin nya familj, men när han som 25-åring börjar läsa en utbildning i Melbourne blir han påmind om saker han trodde han hade glömt. Det blir starten på en sju år lång jakt efter sitt ursprung.

Det tog mig några dagar att smälta den bombastiska La La Land (2016) och att se något lättsamt till efter den skulle göra den sistnämnda filmen orättvisa. Därför tänkte jag tungt adoptionsdrama. Istället fick jag ett förvisso ganska tungt men ack så livsbejakande dito.

Historien om Saroo är inspirerande och visar på hur vi med modern teknik (Google måste älska den här filmen!) kan bli våra egna detektiver i jakt på länge glömda sanningar. Dev Patel är bra som den vuxne Saroo, men de två skådespelarinsatser som sticker ut allra mest är Nicole Kidmans känslosamma adoptivmamma och den indiske barnskådespelaren Sunny Pawar som Saroo den yngre. Pawar är fantastisk i denna, hans första, filmroll och om korten faller väl kan han säkert göra sig en lysande karriär inom såväl Holly- som Bollywood.

Manuset är även detta välskrivet och jag gillar verkligen hur i princip halva filmen fokuserar på Saroos barndom och de umbäranden han upplever i Calcutta. De flesta andra filmer av detta slag fokuserar nästan enbart på själva letandet utan att ge någon reell kontext. Lion tar sin tid och bygger upp sin berättelse. Det enda som irriterar i manuset är själva metoden som Saroo använder för att leta med. Han kommer ihåg så pass mycket saker om sitt hem att han kunde gått in i total research mode och fått ett mycket, mycket mindre sökområde. Det kanske fanns någon anledning till varför han inte gjorde detta, men om så är fallet framkom det inte.

Lion är en film som du bör se. Det är en djupt rörande historia som aldrig slår över i pekoral. Skådespelarna gör samtliga bra ifrån sig och tekniskt är den utsökt. Tyvärr kommer den nog försvinna lite jämte Oscarsgalans riktiga tungviktare, trots sina sex nomineringar. Den förtjänar att bli ihågkommen.

Betyg: 4+ lång dags färd mot... dag av 5 möjliga

Regi: Andrew Stanton & Angus MacLane

Manus: Andrews Stanton & Victoria Strouse

Medverkande: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O'Neill mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios & Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2277860/

Dory, palettkirurgfisken med obefintligt närminne, börjar komma ihåg saker om sin familj. Desperat för att hitta sina föräldrar igen beger hon sig tillsammans med sina vänner Marlin och Nemo över havet. När Dory hamnar på ett marinviltvårdscenter måste hon både hitta en väg ut och hitta sina föräldrar - något som inte är alltför enkelt för en fisk utan närminne.

Finding Nemo (2003) var en av filmerna som övertygade en hel värld om att Pixar var den främsta producenten av västerländsk animerad film. Jury överlägger fortfarande om vi räknar med Japan. Hur som helst lyckades Pixar hitta ett vinnande koncept i en film som drog i hjärtsträngarna samtidigt som den var underhållande för både barn och vuxna. Sedan dess har Pixar-filmerna i princip abonnerat på Oscarsstatyetten för bästa animerade film också. Finding Dory återvänder till havet och karaktärerna från 2003 års fantastiska undervattensäventyr. Det är ett kärt återseende som fungerar på flera olika plan.

Det är klart att Finding Dory först och främst är en film för barnen, men precis som i Pixars filmer i vanliga fall gömmer manuset fler bottnar än så. Där Finding Nemo handlade mycket om ansvar och att våga släppa taget fokuserar Finding Dory istället på främst på hur personer (eller fiskar) med speciella behov kanske inte alltid gör saker på "rätt" sätt, men att det kan fungera ganska bra ändå. Jag känner igen sättet som Dory resonerar på från ett av mina dagjobb där jag arbetar med ungdomar med diagnoser inom autismspektrat. Resonemangen och strategierna för att övervinna hinder samt det faktum att Pixar låter en karaktär med dessa drag vara filmens hjälte är en större tjänst än de kanske anar. Personer med dessa drag behöver förebilder och hjältar precis som alla vi andra, men dessa exempel lyser oftast med sin frånvaro.

Röstskådespelarna, i synnerhet Ellen DeGeneres som Dory, är bra och Pixars undervattensmiljöer är lika vackra som alltid. Man vet att man har lyckats med sina miljöer om jag som tittare helst av allt skulle vilja bo där. Finding Dory är en hjärtvärmande och rolig bekantskap som dessutom bär ett extra budskap med sig. Rekommenderas för barn i alla åldrar.

Betyg: 4 förvirrade fiskar av 5 möjliga

Regi:  Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins

Medverkande: Mahershala Ali, Shariff Earp, Duan Sanderson mfl.

Produktionsbolag: A24 & Plan B Entertainment

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4975722/

Under tre olika tidsperioder får vi följa hur Chiron, en ung man i ett socialt utsatt område i Miami, växer upp och försöker hitta sin plats i samhället. Chiron måste som en väldigt tillbakadragen och blyg kille lära sig att förhålla sig till den machismokultur som råder i hans omgivning, samtidigt som han försöker greppa sin egen identitet som homosexuell.

Det går tio på dussinet av coming-of-age-dramas runt Oscarstider. Ofta är de tämligen lätta att förpassa till kategorin "bra, men välbekant". Sen kommer dock den handfull filmer i genren, såsom Boyhood (2014), som gör något nytt och fräscht. Moonlight passar även den in i denna kategori. Där Boyhood var en ganska ljus uppväxtskildring är dock Moonlight allt annat än ljus. Chirons historia om hur han växer upp med en crackberoende mor och en nästan handikappande blygsel gräver sig djupt in under skinnet och stannar där. Precis när man tror att saker och ting börjar ljusna tar de ytterligare en vändning för det värre. Moonlight är ingen hoppfull historia direkt, men ack så bra.

Barry Jenkins har skrivit ett bra manus där tittaren inte skrivs på näsan trots de jobbiga ämnena. Det är dock i registolen som Jenkins lyser som starkast. Moonlight är ett gott exempel på att en film inte behöver ha miljardbudget för att se förbaskat bra ut! Jenkins använder sin i sammanhanget blygsamma budget (fem miljoner dollar) för att göra en film som slår de flesta andra rullar från 2016 på fingrarna när det gäller arbete med färg, klippning och användande av musik. Det är ett bevis på att pengar inte kan köpa smak. Jenkins gör mycket med små medel och jag älskar varenda sekund av det.

Skådespelarna är även dessa bra, i synnerhet de tre skådespelare som porträtterar Chiron under olika åldrar. Om jag ska välja en av dessa blir det Trevante Rhodes som spelar Chiron under filmens avslutande tidsperiod. Rhodes lyckas kombinera ett utseende som för tankarna till Luke Cage med en känslighet som man inte är van att se stora biffiga killar visa. Kontrasten blir slående, inte minst i scenerna där han, utan att egentligen säga ett ord om det, till slut konfronterar sin sexualitet tillsammans med barndomsvännen Kevin.

Jag har sett åtskilliga uppväxtskildringar av det här slaget, men sällan med så här teknisk kompetens eller kärlek för berättandet. En tungviktsutmanare till många priser på Oscarsgalan och något du bör se.

Betyg: 4+ imitationsakter av 5 möjliga

Regi: David Mackenzie

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Ben Foster, Chris Pine, Jeff Bridges mfl.

Produktionsbolag: Film 44/OddLot Entertainment/Sidney Kimmel Entertainment

År: 2016

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582782/

Bröderna Tanner och Toby har kläckt en bra plan för bankrån. Genom att slå till mot mindre kontor tidigt på morgonen och endast ta sedlar som inte kan spåras börjar de bygga upp en ansenlig summa pengar. Frågan är bara varför Toby, aldrig tidigare straffad, har dragit igång en rånturné tillsammans med sin kriminellt belastade bror? Texas Rangers-veteranen Marcus Hamilton är dem snart på spåren, men handlar brotten om ren girighet eller går det djupare än så?

Hell Or High Water är en tidskapsel för USA år 2016. Överallt märks arbetslöshet och lånekaruseller som gynnar bankerna men inte den enskilde spararen. Det är också detta som gör den här filmen till något utöver det vanliga i kriminalhistorier. Vem är egentligen protagonisten i den här historien? Kan vi verkligen beskylla bröderna Howard för vad de gör när de handlar i desperation? Taylor Sheridan följer upp fjolårets hårdkokta kriminaldrama Sicario med liknande moralisk ambivalens och jag kommer definitivt hålla koll på filmer med hans manus i fortsättningen. Sheridan har ett öga för trasiga människor som imponerar.

Imponerar gör också soundtracket. Delvis skrivet av personlige favoriten Nick Cave är det ett americana-doftande sound som passar perfekt till de dammiga Texasvägarna. Skådespelarinsatserna är även dessa väldigt fina med Chris Pine i en ganska otypisk roll och en Jeff Bridges i högform. Bridges har redan hunnit få ett antal nomineringar för sin roll och jag skulle inte bli förvånad om han även kniper en Oscarsnominering för tolkningen av den grånade Texas Rangern Hamilton.

Hell Or High Water är en väldigt bra film som är regissören David Mackenzies främsta verk hitintills. Om du vill se tät action med både hjärta och hjärna är det ett väldigt bra val.

Betyg: 4 begravda bilar av 5 möjliga