Regi: Jon Watts

Manus: Jon Watts & Christopher D. Ford

Medverkande: Kevin Bacon, James Freedson-Jackson, Hays Wellford mfl.

Produktionsbolag: Audax Films/Dark Arts Film/End Cue mfl.

År: 2015

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3813310/

Travis och Harrison är två tioåriga pojkar som rymt hemifrån någonstans i den amerikanska mellanvästern. Efter att ha gått en bra bit råkar de snubbla över en till synes övergiven polisbil på en grusväg. Det ena leder till det andra och med två tioåringars logik anser de att detta nu är deras polisbil. Givetvis är inte bilen övergiven. Den tillhör en riktigt förbannad sheriff... som inte drar sig för att transportera lik i bagageluckan.

Ibland behövs det inte så stora gester för att en film ska fungera. Cop Car är en riktigt tät thriller med americana-vibbar över det karga landskapet som den utspelar sig i. Under knappt en och en halv timme lyckas Jon Watts berätta en sammanhållen historia som bygger på lika delar isbergsteknik som att hitta det stora i det lilla.

Kevin Bacon gör en riktigt bra roll som den obehaglige sheriff Kretzer, men det här är framförallt de två barnskådespelarnas film. Jag gillar verkligen hur Watts har skrivit deras karaktärer. Watts låter "Harrison" och "Travis" vara unga och dumma. De kanske kan lista ut hur man kör bil och använder sig av polisradion, men samtidigt har de ingen aning om hur man sätter på bilens lyse eller vem de egentligen kan lita på. De är helt enkelt så pass dåliga karaktärsbedömare som tioåringar hade varit i verkligheten. James Freedson-Jackson och Hays Wellford gör båda mycket bra insatser i rollerna som pojkarna.

Jon Watts & Christopher D. Ford har verkligen börjat sina karriärer som långfilmsmakare på rätt sätt. Från deras debutfilm, Clown (2014), är det här ytterligare ett snäpp bättre. Det är inte bara jag som märkt av Watts talang för berättande. Härnäst ska han regissera nästa film om Spider-Man (2017). Jag hoppas dock att Watts inte glömmer bort de mindre produktion som Clown och Cop Car utgör. Han är en mycket intressant filmberättare som förhoppningsvis bara kommer växa.

Betyg: 4 förbannade sheriffer av 5 möjliga

Regi: Peyton Reed

Manus: Edgar Wright/Joe Cornish/Adam McKay/Paul Rudd (baserat på Stan Lees/Larry Liebers/Jack Kirbys serie)

Medverkande: Paul Rudd, Michael Douglas, Evangeline Lilly mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2015

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0478970/

Scott Lang har precis muckat från fängelset där han suttit inne för att ha blåst ett korrupt företag på pengar de var skyldiga sina anställda. Trots sina goda intentioner har han avtjänat ett antal år på San Quentin och när han kommer ut är det ingen som vill anställa honom. Hans före detta cellkamrat låter honom bo hos honom och trots att Scott kämpar med skitjobb dras han slutligen in i kriminaliteten igen när han inte kan betala underhåll för sin dotter. Valet faller på att göra inbrott hos den tillbakadragne miljardären Hank Pym. När det enda Scott hittar är en märklig dräkt tror han att hans otur håller i sig. Det ska dock visa sig bli början på ett äventyr han inte kunnat föreställa sig...

Det borde inte gå. Det borde inte gå att ta Ant-Man av alla superhjältar och göra inte bara en bra film utan Marvels bästa film för året. Samtidigt är jag inte så förvånad. Anledningen stavas Edgar Wright. Som drivande kreativ kraft bakom de tre filmerna i den fantastiskt roliga Three Flavours Cornetto Trilogy fångade han alla som gillade brittisk humor och nördiga referenser och med Ant-Man lyckas han igen. Förvisso hoppas Wright av projektet förra året, men merparten av hans manus har använts och det märks definitivt. Ant-Man har väldigt rolig dialog och lyckas perfekt med sitt tempo.

Skådespelarmässigt är det kul att se Michael Douglas i något bra igen. Det var ett tag sedan. Paul Rudd gör huvudrollen väldigt bra och klarar av att balansera mellan de mer känslomässiga scenerna och de mer komiska. En fin prestation av Evangeline Lilly bevisar återigen att hon är den enda som kom av den där ön med skådespelarkarriären intakt. Även de mindre birollerna, i synnerhet Michael Peña, är även dessa bra. 

Det enda lilla jag vänder mig lite emot är hur manuset väljer att ignorera en hel del av Hank Pyms karaktär. I serieförlagan är han ofta både en djupt tragisk figur samtidigt som han kan vara ett riktigt as. Framförallt hans komplicerade förhållande till sin fru är en viktig del i det som gör Hank Pym till Hank Pym. Detta hade inte behövt vara ett huvudtema, men det förtjänar ändå att nämnas och utvecklas någorlunda istället för den totala förändring i Pyms familjedynamik som råder här.

Jag har hört många icke-Marvel-fans ondgöra sig över den här filmen. Om du inte gillar Ant-Man ser du inte den här typen av film av samma anledning som jag gör. Jag förväntar mig att bli underhållen och jag blev kungligt underhållen av Ant-Man.

Betyg: 4+ perfekt använda låtar av The Cure av 5 möjliga

Regi: Simon Curtis

Manus: Alexi Kaye Campbell

Medverkande: Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl mfl.

Produktionsbolag: Origin Pictures & BBC Films

År: 2015

Längd: 109 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2404425/

Maria Altmann tillhörde en förmögen judisk familj i Wien när nazisterna tillskansade sig landet genom Anschluss 1938. Maria, hennes make och syster lyckas fly till USA, men familjens tidigare förmögenhet beslagtas av nazisterna. Bland dessa skatter finns en hel del tavlor av Klint, däribland den berömda "Kvinna i guld" - ett porträtt av Marias faster. När Österrike utlyser den första omgången av tillbakalämnande av nazisternas stölder av konst och pengar har de inte en tanke på att den nu nationalikoniska tavlan ska lämna landet. Maria tar dock stöd av en tämligen oerfaren advokat för att ta upp striden.

Historien om familjen Altmanns konstsamling visade sig vara ett otroligt viktigt mål för de familjer som fått sina tillgångar stulna av Nazi-Tyskland. Än idag finns det cirka 100 000 kända tavlor som inte har återbördats. Filmen som baseras på Altmanns kamp är intressant på flera olika plan. Reparation för gångna oförätter är ett ämne som återkommer gång på gång, kanske bland de mest kända är den ständigt infekterade stämningen mellan Storbritannien och Grekland över de konstskatter från Parthenon som brittiska trupper tog med sig därifrån. I Sverige har vi fallet med den tjeckiska Silverbibeln som exempel.

Helen Mirren gör en fantastisk roll som Maria Altmann och borde få ytterligare en Oscarsnominering på sitt CV för den. Mirren spelar rollen med ett allvar punkterat av väldigt torr humor och klassisk "mödrafixering" gällande sin prövade advokat, Randy (Ryan Reynolds). Reynolds har börjat återhämta sig efter karriärdödaren som var Green Lantern (2011) och fungerar som bra motspelare mot Mirren. Det är också kul att se att Daniel Brühl verkar ha karvat sig en liten plats i Hollywood. Bra där.

Manuset fungerar också det förhållandevis väl, med flashbacks till andra världskrigets förspel i kontrast med de styvnackade juridiska förhandlingarna i modern tid. Tempot kan dock diskuteras. Personligen hade jag valt att lägga krutet på den slutgiltiga rättegången i Österrike och inte så stort fokus på vägen dit. Det är här som saker och ting avgörs och det är en process som förtjänar att beskrivas bättre. Med Mirrens fina skådespel och Simon Curtis fina regi blir Woman In Gold ändå en mycket sevärd film.

Betyg: 4 guldplätterade fastrar av 5 möjliga

Regi: Michael Mayer

Manus: Michael Mayer

Skådespelare: Tynan DeLong, Yetta Gottesman, Rati Gupta mfl.

Produktionsbolag: Wiser Post/Hungry Monster Productions/Om Films mfl.

År: 2013

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2281365/

David Nadleberg hittade ett gammalt kärleksbrev han skrivit under en speciellt kärlekskrank period som tonåring men aldrig postat. Nu, många år senare, kunde han se den ofrivilliga humorn i sina längtande formuleringar och fick en idé - alla de där dagböckerna och breven vi skrev som barn, vore det inte kul om man samlades och läste upp dem så att alla fick sig ett gott skratt? Så föddes idén med Mortified, en klubb dit främlingar kommer och läser upp sina mest pinsamma minnen för publik.

Trots att jag bor bara en och en halv mil ifrån den första versionen av Mortified utanför USA (i Malmö!) hade jag aldrig hört talas om konceptet förrän jag hittade den här dokumentären. Och jäklar vad det funkar! Det kvittar vem du är, alla har vi haft våra pinsamma perioder när vi växte upp. Mortified ger utlopp för den du en gång var och som formade dig till den du är idag. På gott och ont har vi alla pinsamheterna att tacka för dem vi är. Tro mig, jag har en hel drös som jag kunde dela med mig av. Kanske gör jag det på Malmöscenen någon gång.

Hur kul Mortified Nation än är lyckas den inte riktigt komma upp till full pott. Det skulle behövas ett bättre ramverk och kontext för detta. Nadleberg får lite tid att tala om konceptets skapelse och hur han alltid varit fascinerad av brev och dagböcker. Tillsammans med korta intervjuer med psykologer och några av de deltagande är det all kontext vi får. Jag skulle vilja se det här som en serie, en typ av "Best of Mortified". Det hade passat konceptet bättre.

De filmiska bristerna till trots är Mortified Nation bland det roligaste och mest drabbande jag sett på mycket länge. De olika deltagarnas livsöden varierar mellan lättsamma och humoristiska anekdoter och fruktansvärda händelser som trots allt har fått lyckliga slut. Ett lysande koncept, inte en lysande film, men får ändå inte missas.

Betyg: 4 pinsamheter av 5 möjliga

Everything Trek del 12: The Original Series 2.16 - 2.19

2.16 The Gamesters Of Triskelion

Sändes: 5/1 1968

Stardate: 3211.7

Manus: Margaret Armen

Regi: Gene Nelson

Platser: Gamma II (obebodd planet med en obemannad kommunikationscentral)

Triskelion(planet i M24 Alpha-systemet. Hem för The Providers)

Betyg: 2/5

Kirk, Uhura och Chekov transporteras utan sitt medgivande till planeten Triskelion där de genast blir attackerade. Det visar sig snart att de tre är en del av ett "spel" styrt av de så kallade "Providers". De tre besättningsmedlemmarna måste utkämpa strider mot allsköns varelser medan The Providers spelar på utkomsten. Samtidigt försöker Spock, med motstånd från McCoy och Scotty, följa vad han tror är ett spår efter kaptenen.

Uj... The Gamesters Of Triskelion hade kunnat bli ett riktigt bra avsnitt, men falerar på en rad punkter. Först och främst är det ett av avsnitten hitintills i originalserien som åldrats sämst när det gäller 60-talets moral kontra den vi har idag. Mansperspektivet är inte bara starkt (det är lite par for the course med serier från den här eran) utan nästan kvävande så. Det blir smått pinsamt att titta på idag. Idén med The Providers är dock bra även om jag önskar att man hade valt att utveckla denna längre. Inte ett värdelöst avsnitt, men i stort behov av en riktig revidering. Kan någon dessutom ändra ljudet av "teleporteringseffekten" till något som får mig att tänka mindre på tecknad film vore det guld.

 Fear the space boobs of Kirk and random alien chick 354!

2.17 A Piece Of The Action

Sändes: 12/1 1968

Stardate: N/A

Manus: David P. Harmon & Gene L. Coon

Regi: James Komack

Platser: Beta Antares IV (omnämnd)

Sigma Iotia II (hem för en för-warp-civilisation kontaktad av Federationen mot reglementet)

Betyg: 3+/5

Enterprise besöker Sigma Iotia II, en bebodd värld som kontaktats av Federationen cirka 100 tidigare innan införandet av huvuddirektivet - att inte störa utvecklingen av civilisationer under utveckling. Kirk, Spock och McCoy blir snart varse om vad Federationens inblandning har lett till. Det tidigare teamet har lämnat kvar diverse artefakter, men den viktigaste av dessa är en bok om 1920-talets gangsters i Chicago. Innevånarna på Sigma Iotia II vördar denna bok som helig och har modellerat hela sin civilisation runt den...

A Piece Of The Action är ett typiskt budgetavsnitt av originalserien. När budgeten tröt förlade man ofta handlingen till enkla miljöer, såsom en stad mystiskt lik en period av Jordens historia. A Piece Of The Action är dock ett väldigt kul avsnitt för den som jag är uppvuxen med film noir och gangsterfilmer från tiden det begav sig. Det är klart att det är parodiskt, men det är gjort med en kärlek till genren och dialogen både tidstypisk och rolig. Sen att det där med att inte lägga sig i för-warp-civilisationers utveckling kommer och går lite som manusen behöver det är en annan sak. Ett underhållande avsnitt helt enkelt!

Kirk och Spock beväpnade med tommy guns - all arguments are invalid

 2.18.  The Immunity Syndrome

Sändes: 19/1 1968

Stardate: 4307.1

Manus: Robert Sabaroff

Regi: Joseph Pevney

Platser: Coalsack Nebula (omnämnd)

Gamma 7A (planetsystem i sektor 39J med flertalet miljarder innevånare)

Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

Efter att Starfleet tappat kontakten med USS Intrepid skickas Enterprise för att undersöka fallet. Spock upplever en plötslig telepatisk chock och är övertygad om att Intrepid har förstörts och alla besättningsmedlemmarna dött. Inte heller Gamma 7A, systemet som Intrepid skickats till, svarar. När Enterprise anländer till Intrepids sist kända position dras de in i något slags energifält. Ett mycket hungrigt energifält...

Det här borde egentligen inte vara bra. Det är knappast en spoiler (eftersom det sägs överallt där man slår upp avsnittet) att energifältet i själva verket är en levande organism - ett virus om man så vill. En enorm encellig varelse som flyter runt i rymden borde inte gå att göra annat än löjlig, men på något vis lyckas Robert Sabaroff med att skriva en väldigt spännande och tät historia här som verkligen bygger upp vad som är på spel. Med ett sällsynt genomtänkt användade av skeppets skyttel också blir det här ett avsnitt som många säkert rynkar på näsan åt, men som jag personligen tycker håller hela vägen ut.

På 60-talet gick även virusen på LSD

 2.19 A Private Little War

Sändes: 2/2 1968

Stardate: 4214.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser: Neural (hem till en för-warp-civilisation med fredlig samexistens med naturen som kultur)

Klingon Empire (omnämnt)

Betyg: 2/5

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Neural för att låta McCoy leta efter växter med medicinal användning. Kirk, som tidigare har besökt planeten för att avlägga rapport om innevånarnas sociala utveckling till Starfleet, blir förbluffad över att på de 13 år som gått sedan han besökt Neural har vissa av innevånarna börjat använda sig av flintlåsgevär istället för pil och båge. Vad som är mer bekymrande är att den en gång som fredliga planeten är fångad i ett oförklarligt inbördeskrig där Spock blir skadeskjuten. Mysteriet tätnar när en klingonsk kryssare dyker upp vid planeten...

Ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev själv och en tidskapsel när det gäller 1960-talets geopolitik. Vi som sitter med historiens facit vet hur Kalla kriget slutade och vilka misstag som begicks på endera sida. Det är därför intressant att se en samtida allegori över detta. Dessvärre kan inte det intressanta upplägget riktigt leva upp till sin potential. Det här är ett av få fall i originalserien där effekterna är så störande dåliga att vissa delar inte går att ta på allvar. Det tar tittaren ur avsnittet. Samtidigt kan man tycka att Roddenberry, utopist som han var, borde ha haft en smartare lösning på konflikten än den extremt fatalistiska som presenteras här. Intressant som tidsdokument, men inte som så mycket annat.

Det där är en mutagon. Jag... jag vet inte.

Everything Trek del 11: The Original Series 2.12 - 2.15

2.12 The Deadly Years

Sändes: 8/12 1967

Stardate: 3478.2

Manus: David P. Harmon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Aldebaran III (omnämnd som plats för medicinsk forskning utförd av Federationen)

Gamma Hydra II (omnämnd)

Gamma Hydra IV (plats för en av Federationens forskningsstationer)

Romulan Empire (omnämnd som Federationens fiender)

The Neutral Zone (neutral zon mellan Federationen och det romulanska imperiet)

Starbase 10 (omnämnd som en bas nära den neutrala zonen)

Betyg: 3-/5

En simpel situationsrapport från en forskningskoloni på Gamma Hydra IV får en oväntad vändning när landningsstyrkan, däribland Kirk, Spock och McCoy, drar på sig någon form av sjukdom som får dem att åldras med mycket hög hastighet. Av någon anledning påverkas inte Chekov, även han med i landningsstyrkan, alls av sjukdomen. Medan officerarna kämpar mot sitt åldrande med allt vad det innebär måste de arbeta snabbt för att hitta ett botemedel.

The Deadly Years är ett dussinavsnitt, om än dock ett bra sådant. Det händer inte särskilt mycket av vikt varken för den övergripande storyn eller för karaktärerna själva. Samtidigt är det svårt att hitta något att klaga på som sådant. Möjligen är avsnittets första halva något långsam och därför får det ett minus efter sin trea. Det tar sig igen mot slutet och ett avsnitt med romulaner kan inte vara helt förgäves. Inget måste, men trevlig distraktion från typ disk eller städning.

Fortfarande bättre sminkning än i Prometheus

2.13 Obsession

Sändes: 15/12 1967

Stardate: 3619.2

Manus: Art Wallace

Regi: Ralph Senensky

Platser: Argus X (tionde planeten i Argus-systemet, rik på tritanium. Obebodd.)

Theta VII (sjunde planeten i Theta-systemet. Plats för en Federationskoloni.)

Tycho IV (fjärde planeten i Tycho-systemet. Först kartlagd 2257 av USS Farragut. Hem för en gasbaserad livsform.)

Betyg: 3/5

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Argus X för att bedöma dess värde för framtida brytning av den värdefulla mineralen tritanium. Ett uppdrag till planetens yta får katastrofala följder när besättningsmedlemmarna attackeras av en gasbaserad livsform. Kirk har träffat på den här livsformen förr. Under ett av hans första uppdrag ombord på USS Farragut hade livsformen ihjäl större delen av besättningen. Nu är Kirk fast besluten att inte låta varelsen komma undan.

Obsession kan vara det avsnitt av originalserien som ser Kirk göra flest korkade beslut i. Inte bara äventyrar han sin egen besättning utan även en hel koloni i desperat behov av medicinsk assistans. När hans agerande inte får några negativa konsekvenser blir man lite trött. Annars är Obsession ett okej avsnitt där Kirk får jaga sin vita val. Problemet är att ett gasmoln sällan eller aldrig blir en minnesvärd skurk. Nåja, över medel!

"You know, self-pity's a terrible first course. Why don't you try the soup instead?" - bara en till anledning att älska Chapel

 2.14.  Wolf In The Fold

Sändes: 22/12 1967

Stardate: 3614.9

Manus: Robert Bloch

Regi: Joseph Pevney

Platser: Alpha Carinae V (omnämnd som hem för en utomjordisk, icke-kroppslig, ras kallad Dalla)

Alpha Eridani II (andra planeten i Alpha Eridani-systemet och hem till en Federationskoloni etablerad innan 2156. Huvudstad: Heliopolis)

Alpha Majoris I (första planeten i Alpha Majoris-systemet och hem till en liknande ras som Dalla, kallad Mellitus)

Argelius II (andra planeten i Argelius-systemet och hem för en teknologiskt högstående och pacifistisk ras humanoider)

Deneb II (andra planeten i Deneb-systemet och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156)

Rigel IV (omnämnd som planeten där "The Hill People" bor och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156. Federationen lever här i symbios med planetens urinnevånare)

Martian Colonies (Jordens kolonier på Mars etablerade 2069. 2105 inträffade en rad oförklaliga mordfall i kolonierna)

Betyg: 4/5

Kirk, McCoy och Scotty njuter av några lediga dagar på Argelius II, en planet där njutning och kärlek är lagen. När Scotty följer en ung kvinna hem blir han huvudmisstänkt för mordet på den samma. Själv kan han inte komma ihåg något annat än att han lämnade en bar och sen hittades stående med en blodig kniv över kvinnan. När ytterligare två kvinnor i Scottys närhet dör våldsamt verkar fallet vara solklart. Men varför kan Scotty inte komma ihåg något av morden?

Wolf In The Fold är ett av säsong 2:s klassiska avsnitt och en intressant mordgåta. James Doohan får visa mer av sina skådespelartalanger här än han vanligtvis får och Robert Bloch har skrivit ett engagerande manus. Det är mycket möjligt att jag är färgad av att ha sett det här avsnittet ett antal gånger. Jag kommer nämligen ihåg att när jag först såg det som liten tyckte jag upplösningen var något krystad. Och ja, det är den, men ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Man kanske inte hade behövt skriva ut den riktigt så mycket som man gör, men den ställer intressanta frågor om inget annat. Dessutom är vägen dit fylld med Trek-godis i form av alternativ historia och ett rättegångsdrama som är både välskrivet och spännande. Mycket sevärt avsnitt!

 "Du har svikit Gillette för sista gången!"

 2.15 The Trouble With Tribbles

Sändes: 29/12 1967

Stardate: 4523.3

Manus: David Gerrold

Regi: Joseph Pevney

Platser: Deep Space Station K-7 (en rymdstation på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Donatu V (omnämnd som platsen för en strid mellan Federationen och Klingonska imperiet år 2245)

Klingon (omnämnd)

Sherman's Planet (först kartlagd av John Burke år 2067. Sedan dess har planeten varit omtvistad mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Betyg: 5/5

Den långdragna dispyten mellan Federationen och det Klingonska imperiet om Sherman's Planet, en planet på gränsen mellan supermakterna, dras till sin spets. Enligt ett avtal ingånget mellan de två parterna kommer planeten tillfalla den makt som kan bevisa att de kan utveckla den på bästa sätt. Federationen har skickat en stor laddning specialmodifierat vete för plantering på planeten. Medan vetet lagras på station K-7 dyker klingonerna upp. Och om inte det vore nog lyckas en försäljare sälja en "tribble" till Uhura. Vad en tribble är? Om vi säger så här: om du tyckte kaniner förökar sig snabbt har de inget på tribbles.

Det blir inte mer kult än The Trouble With Tribbles. Tribbles har dykt upp i senare inkarnationer i serierna, inte minst i ett fantastiskt avsnitt av Deep Space 9 (1993 - 1999). Det folk brukar glömma är att det inte bara är ett kultförklarat avsnitt med små, söta och ulliga varelser utan även en förvånansvärt välskriven historia! Ingen kan ta det här avsnittet på allvar, inte ens skådespelarna, men det märks hur jäkla kul de har! Den som fick jobbet att kasta tribbles i huvudet på William Shatner måste ha haft den bästa arbetsdagen någonsin. Komiken åsido utvecklar avsnittet relationen mellan Federationen och klingonerna. Tillsammans blir det ett av de bästa och roligaste avsnitten av originalserien.

Kirk funderar på tribblesufflé

Everything Trek del 10: The Original Series 2.8 - 2.11

2.8 I, Mudd

Sändes: 3/11 1967

Stardate: 4513.3

Manus: Stephen Kandel

Regi: Marc Daniels

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som hem till en utdöd civilisation med imponerande tekniskt kunnande)

Deneb V (omnämnd som en planet som praktiserar dödsstraff för en mängd olika brott)

Rigel XIII (omnämnd som "the Rigel mining planet")

Betyg: 3-/5

Harry Mudd (se 1.6 Mudd's Women) lyckas genom en avancerad android kapa Enterprise och styra om skeppets kurs till den planet där han verkar som härskare över ett smärre harem av androidkvinnor. Mudd vägrar låta Enterprise åka, men har inte räknat med en sak - androider är i princip avancerade datorer och datorer värderar logik över allt annat. En flyktplan börjar ta form.

Efter det riktigt sunkiga avsnittet Mudd's Women har de flesta inte särskilt stora förhoppningar när de kommer till I. Mudd. Det är inte helt uppåt väggarna, för I, Mudd är inte ett särskilt bra avsnitt. Däremot har det vad jag eftersökte i det första avsnittet med Mudd - komisk timing. Besättningen inser att de måste skapa logiska fällor för de binärt tänkande androiderna för att få dem att stänga ner sig själva/explodera. Det är dessa scener som gör I, Mudd sevärt. Det finns en väldigt underhållande kreativitet i den ologiska galenskap som avsnittet utvecklar sig till och det är inget fel på vardagssurrealism i min bok.

A swingin' good time, Mr. Scott!

2.9 Metamorphosis

Sändes: 10/11 1967

Stardate: 3219.8

Manus: Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som platsen för den betydande staden Alpha Centauri City och hem för en koloni från Jorden grundad någon gång mellan 2069 och 2119)

Companion's Homeworld (mindre planet i Gamma Canaris-regionen. Karg, men kan upprätthålla mänskligt liv)

Episolon Canaris III (planet i Episolon Canaris-systemet och hem till systemets största population)

Betyg: 2/5

Under ett diplomatiskt uppdrag ombord på färjan Gallileo transporteras Kirk, Spock, McCoy och ambassadören mot sin vilja till en planet i Gamma Canaris-regionen. Planeten visar sig vara hem för en icke-kroppslig livsform, men inget kan förbereda dem på vem som också bor där - Zephram Cochrane, uppfinnaren av Jordens warpdrift som försvann spårlöst från Alpha Centauri i början av 2100-talet. Cochrane visar sig ha bott på planeten i drygt 150 år, men frågan är varför han inte har åldrats utan snarare blivit bra mycket yngre än de 87 år han var när han försvann?

Metamorphosis etablerar Zephram Cochrane som mannen som skickade mänskligheten ut bland stjärnorna. Karaktären återkommer under franchisens gång, kanske allra mest noterbart i Star Trek: First Contact (1996). Dessvärre är hans första avsnitt som karaktär inget vidare. Premissen är intressant, men utförandet känns ganska typiskt och har i princip inga överraskningar. Tittaren förstår direkt vad som har hänt och inga vändningar eller oväntade utvecklingar sker. Det är inte ett dåligt avsnitt som sådant, men inte heller något speciellt. Jag kan också irritera mig på Kirk & co:s nästan totala likgiltighet inför det krig som ambassadören, hur irriterande hon än är, är skickad för att stoppa. Mja, sådär.

 Sparkle, sparkle!

2.10.  Journey To Babel

Sändes: 17/11 1967

Stardate: 3842.3

Manus: D.C Fontana

Regi: Joseph Pevney

Platser:
Babel (kodnamn för okänd planet i samma sektor som Vulcan)

Coridan (bebodd planet i systemet med samma namn. Mycket rik på dilitium och därmed viktig handelspartner)

Klingon (omnämnd)

Orion (omnämnd som handelspartner till Coridan)

Rigel V (hem för en tekniskt avancerad ras framstående inom medicin)

Romulus (omnämnd)

Tellarus (hem för Tellarites, en av Federationens ursprungliga medlemmar)

Betyg: 4+/5

Enterprise ska föra ambassadörer från Vulcan, Tellarus och Andoria för diplomatiska samtal på en planet med kodnamn Babel. Saker och ting blir snabbt väldigt spända ombord när det visar sig att Sarek, Spocks far, är ambassadören från Vulcan. De två har inte talats vid på många år då Sarek har haft svårt för att acceptera hans sons karriärsval. Som om inte det vore nog mördas ambassadören från Tellarus och alla spår pekar på den andorianske motsvarigheten. Men är han verkligen vad han verkar vara?

Journey To Babel är ett klassiskt avsnitt som förutom att introducera Andorians och Tellarites (särskilt de förstnämnda är återkommande under serierna) dessutom etablerar Spocks kyliga förhållande till sin far. Det är samtidigt en riktigt spännande whodunit-mordgåta med en D.C Fontana i högform bakom manuset och mycket fina rollprestationer från alla inblandade, i synnerhet från Nimoy och från Mark Lenard (Sarek). Mycket högklassigt avsnitt som bör ses av alla fans!

Just look at that plate of smarties!

2.11 Friday's Child

Sändes: 27/10 1967

Stardate: 3497.2

Manus: D.C Fontana

Regi: Joseph Pevney

Platser: Capella IV (planet bebodd av en civlisation fokuserad på ära och heder)

Betyg: 3-/5

Kirk, Spock och McCoy försöker förhandla fram ett avtal med befolkningen på Capella IV om en mineral som behövs till en hårt utsatt koloni. När planetens kung mördas i strid blir de tidigare tämligen vänliga tongångarna dock annorlunda. Den nye härskaren vill istället förhandla med Klingonimperiet och deras sändebud. När Kirk och de andra försöker rädda den gamle härskarens gravida änka från döden inser de dessutom att de begått ett stort misstag.

Friday's Child är ett ganska typiskt avsnitt där idén finns men utförandet är sisådär. Utan att spoila avsnittets upplösning måste jag säga att D.C Fontanas originalslut var mycket bättre och hade gett avsnittet en mer sammanhållen ton. Gene Roddenberry tyckte dock inte om det och slutet ändrades. Det gör att manuset haltar något i upplösningen. Det är däremot ett intressant avsnitt i och med hur det på ett konsekvent vis skildrar en rejäl kulturkrock där den typiskt mänskliga moralen ställs på prov mot en utomjordisk sådan.

 By the power of medicine, I compell you!

Regi: Billy Corben

Manus: Billy Corben

Medverkande: Dhafir "Dada 5000" Harris, Treon "Tree" Johnson, Chanza "Chauncy" Adside mfl.

Produktionsbolag: Rakontur

År: 2015

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1421361/

Dhafir Harris, mer känd för sina fans som Dada 5000, driver en liten promotion för bare knuckle boxing och MMA på sin bakgård. Harris blev känd som bodyguard för kända MMA-fightern Kimbo Slice då båda kom från samma fattiga område i Miami. Av olika anledningar klippte Slice banden med Harris och sedan dess ägnar Harris all sin tid med att promota fighters i sina egna, olagliga, galor. Inga ronder, ingen tidsgräns. Knockas eller ge upp. Dokumentärfilmaren Billy Corben har följt Harris liv och arbete.

Kampsportsvärlden är verkligen enorm. Så fort man tror man sett allt dyker det upp något man inte hade en aning om. Jag hade visserligen sett bare knuckle-matcher från framförallt England tidigare, men det som Billy Corbens dokumentär ger en fingervisning om är ett mycket bredare perspektiv än bara fighterna. Man hade ju kunnat tro att ett område skulle bli ännu oroligare av osanktionerade fighter, men det förvånande är att alla tycks vara eniga om att brottsligheten sjunkit markant sedan Harris började med sin promotion. Det är också här som Dawg Fight begår sitt stora misstag.

Genom att inte skildra den sociala situationen tillräckligt gör Corben sig själv en otjänst. Det är färgstarka karaktärer han hittat och samtliga öppnar upp sig för hans kameror. Att inte problematisera mer än han gör över varför afro-amerikaner i fattiga förorter inte kan få jobb eller lever under fattigdomsgränsen sänker tyvärr betyget ett snäpp. Därmed inte sagt att det är en dålig film. Dawg Fight visar verkligen upp det bästa och sämsta hos människor. Genom att organisera sina fighter kunde många problem som annars hade lösts med skjutvapen istället klaras av i ringen. Samtidigt är det extremt brutala matcher. Det här är ingen film för den som mår dåligt av att se blod. Tänder flyger, ögonbryn spräcks och näsor pulveriseras.

Man tycker att det inte skulle behöva vara så här, men faktum är att Corben visar hur Harris matcher inte bara ger utlopp för konflikter utan även är en väg ut ur förorten. Filmen visar hur flera av kämparna gått vidare till sanktionerade MMA-matcher där de kan tjäna ordentligt med pengar. Som ni märker är det här en dokumentär som hela tiden får en att väga ena sidan mot andra sidan. Det är så en bra dokumentär ska fungera. Om den dessutom hade tryckt mer på det sociala perspektivet skulle det vara en klockren femma. Nu blir det gott och väl en fyra.

Betyg: 4 ringslakter av 5 möjliga