FFF 2016 Dag 5: Äntligen!

På grund av klantighet och diverse kommunikationsmissar lyckades jag missa kortfilmskavalkaden It's Alive igår, vilket jag grämer mig för. Trots missen visade det sig bli en mycket lyckad kväll. Jag kan nämligen äntligen säga att jag sett en bra svensk skräck/sci-fi. Efter jag vet inte hur många bedrövelser när det gäller svensk film inom dessa genres lyckas Andreas Climent och André Hedetoft slå ett frivarv med sin första långfilm, Bieffekterna.

Erik, Julia och Rebecca är tre forskarstudenter som sysslar med "biohacking" - att förändra DNA med hjälp av programmerbart organiskt material. Vad som till en början bara är ett teoretiskt forskningsprojekt blir snart allvar då en av Julias lösningar faktiskt visar sig fungera. Glädjen blir dock kortvarig då Erik har fått tillbaka sin livshotande cancer som det inte finns att göra något åt den här gången. Eller finns det? 

Jag kan bara applådera Bieffekterna. Filmad i Lund med omnejd för en spottstyver är det här en spännande och gripande historia som tar sitt ämne på allvar. Det är ofta det som har varit problemet med tidigare svenska försök till genrefilm - det har alltid funnits någon slags självironisk glimt som säger att "ja, vi vet, det är ju en sådan här film. Ursäkta om vi störde...". Bieffekterna tar detta tröttsamma förhållningssätt vid hornen och kastar ut det långt i havet utanför Höllviken redan med sin öppningsscen. Det här är en film som inte skäms för vad den är. Med ambitiöst foto och musik som påminner mig om soundtracket till The Guest (2014) är det en film som är här för att leka med de vuxna.

Förmågan att ta sig själv på allvar gör också att jag bryr mig om karaktärerna i den här filmen. Alltför ofta ger filmer av det här slaget oss inga anledningar till att bry oss om karaktärerna. Visst, det funkar i mer standardiserade subgenres, såsom slashers, men har man en mer storydriven film måste man ge karaktärerna utrymme att växa och känna. Climent & Hedetoft låter sina skådespelare få tid och framförallt är många av scenerna mellan Julia (Emelia Hansson) och Erik (Rikard Björk) nästan hjärtskärande i sin karaktär.

Skådespelet är överlag en annan sak som får Bieffekterna att fungera så bra som den gör. Filmen har i princip bara fyra roller och samtliga är väldigt välspelade. De två som sticker ut är dock tidigare nämnda Hansson och Björk. I synnerhet den sistnämndas otrösteliga dödsångest och sorg över sin sjukdom gör ont att se. Hanssons bestämdhet och spegling som en modern Dr. Frankenstein är också en höjdare. För mig är det lite vad Bieffekterna är - en version av Frankenstein-tematiken. Om man tänker på den romanens kompletta titel, Frankenstein eller den moderne Prometeus, blir det i mina ögon än tydligare. Filmen beskriver en upptäckt lika viktig som elden och med lika stor potential för förödande konsekvenser. It is indeed alive.

Allt är dock inte perfekt. Då och då skymtar man att filmen spelades in under rejäl tidspress och ibland fallerar "science-biten" i science fiction. Tyvärr har jag fått bli lite av en expert på immunförsvaret då jag har en autoimmun sjukdom så jag hade väl kanske lite väl mycket förkunskap när jag såg filmen. Framförallt kunde jag gärna ha suttit i biosalongen en halvtimme till. Och jag vill ha en fortsättning nu. Ge mig en fortsättning nu. Jag vill se zombieapokalypsen i Lund! 4 bodyhacks av 5 möjliga.

I eftermiddag tar jag mig till Lunds mysigaste biograf, Södran, klockan 15:00 för att titta på mer svensk genrefilm i Vilsen. Kvällen avrundas sedan med Don't Knock Twice och Egomaniac, 22:00 respektive 00:00 på Kino.

Författare: Stephen King

År: 2015

Sidor: 434

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-473-69894-9

"For readers, one of life’s most electrifying discoveries is that they are readers—not just capable of doing it (which Morris already knew), but in love with it. Hopelessly. Head over heels."

1978: Morris Bellamy rånmördar John Rothstein, tillbakadraget författargeni ansvarig för Jimmy Gold-trilogin. Bellamys motiv, även om han är intresserad av pengar, är först och främst de åtskilliga romaner som Rothstein ryktats ha skrivit i sin självpåtagna exil, däribland kanske ett annat slut till hans älskade Jimmy Gold. För att spåret efter mördaren ska kallna gräver Morris ner både anteckningsböcker och pengar... och åker in för ett annat brott.

2010: 13-årige Peter Saubers önskar helst av allt att hans föräldrar skulle sluta bråka om pengar. När han tar en promenad ser han hörnan på en stor trunk sticka upp. Det blir början på både en lösning till föräldrarnas finansiella bekymmer och en besatthet med Rothstein. Men för en viss rånmördare ligger nästa intervju om villkorlig dom bara några år in i framtiden...

När jag var i mitten av tonåren läste jag J.D Salingers The Catcher In The Rye (1951) för första gången. Föga visste jag då att nämnda bok var många knäppgökars bibel när det gällde tonårsångest. Likt Salinger har Kings fiktive författare John Rothstein dragit sig tillbaka från allmänheten efter sin hyllade svit böcker. Likaså har även dessa skapat ett kultfölje och blivit en besatthet för många - inte minst bokens antagonist Morris Bellamy. Rothstein blir en mosaik dels av Salinger och dels andra berömda amerikanska författare såsom John Updike och Philip Roth. Även om han dör bara några sidor in i boken ligger hans spöke tungt över resten av romanen.

King skriver med en självklarhet och skärpa på senare år som jag inte sett hos honom tidigare. Hur mycket jag än älskar många av hans böcker måste till och med jag erkänna att han ibland blir för pladdrig. Inte så i Finders Keepers. Språket driver upp tempot när det behövs och de sista hundra sidorna är mästerliga i sin suspens.

Finders Keepers är den andra boken i trilogin om Bill Hodges, protagonist i den tidigare recenserade Mr. Mercedes (2014). Hodges spelar dock andrafiol både till Saubers och Bellamy i den här boken och det känns mest som att hans medverkan är att föra handlingen inför den avslutande delen, End Of Watch (2016). Berättelsen etablerar hans detektivbyrå, som delar namn med boken, men egentligen skulle hans roll kunna innehas av någon annan. Därmed inte sagt att det inte är trevligt att återse honom, men han har inte många stunder då hans handlingar spelar någon avgörande roll.

Det är också karaktärerna som gör Finders Keepers till en något svagare bok än sin föregångare i serien. Bellamy är en bra skurk, men när man försöker följa upp en av sin karriärs bästa antagonister räcker det inte med bra. King har skrivit en bättre litterär marodör i sin skapelse Annie Wilkes från Misery (1988). Den karaktär som står ut mest är Saubers som King lyckas skriva som en förvisso intelligent men ändå mycket tonårsmässig karaktär.

Bokens slut hintar dock vidare till en mycket spännande del tre - om King kan hålla sig ifrån övernaturligheter. Om man inte haft ett uns av övernaturliga händelser i två delar rimmar det rätt illa att ha det i en avslutande del. Nåväl, Finders Keepers är ytterligare en välskriven och spännande bok på Kings CV under 2010-talet. Vette fanken om gubben inte upplever en renässans just nu.

Betyg: 4- ångestförebilder av 5 möjliga

Regi: Dan Kwan & Daniel Scheinert

Manus: Dan Kwan & Daniel Scheinert

Medverkande: Paul Dano, Daniel Radcliffe, Mary Elizabeth Winstead mfl.

Produktionsbolag: Blackbird/Cold Iron Pictures/Tadmor

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4034354/

Skeppsbrutne Hank är precis på väg att hänga sig själv när han upptäcker en död kropp på stranden. Tillsammans beger de sig på en surrealistisk resa hem. Fast är kroppen, Manny, död, levande eller någonstans i mitten? En sak är säker - han är jäkligt praktisk!

För varje film Daniel Radcliffe är med i kommer han längre och längre ifrån den något präktige Harry Potter. Hans roll som Manny i Swiss Army Man är minst sagt märklig, men han får också visa att av trion som spelade huvudrollerna i tidigare nämnda franchise så är han den klart bäste skådespelaren. Tillsammans med Paul Dano bygger han upp den här filmen till något av det märkligaste jag sett på länge. Mitt i all surrealism har dock Swiss Army Man ett stort hjärta. Framförallt handlar den om ensamhet och vänskap. Även om denna vänskap är ett fantasifoster (eller inte?) genomsyrar den manuset till den milda grad att framförallt Radcliffe blir en fantastiskt minnesvärd karaktär.

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad för typ av film Swiss Army Man är. Stundtals baseras den på bisarr kroppsfunktionshumor för att i nästa sekund ha väldigt rörande scener om vänskapens och kärlekens villkor. Det gör att den går att se på en rad olika sätt. Antingen lutar du dig tillbaka och låter dig drabbas av vännernas resa hem rakt av, eller kan du fördjupa dig i varför de gör de val de gör. En film med många bottnar är oftast en riktigt bra film - så också här. Lägg till ett mycket bra användande av musik, ett vackert foto och du får en film som absolut är sevärd.

Swiss Army Man har möts av väldigt blandade reaktioner. När filmen hade premiär på Sundance-festivalen både hyllades och sågades den med flertalet kritiker som lämnade biosalongen i protest. Mitt råd är att gå in med ett öppet sinne. Fisskämt har aldrig varit så poetiska. Om du har möjlighet, se den på duk. Den kommer gå upp på Fantastisk Filmfestival i Lund i slutet av månaden och fråga värt om det inte blir den enda visningen på duk i närområdet. Bilda en egen uppfattning. Personligen kan jag bara älska en film där man använder ett fisande lik som utombordare.

Betyg: 4+ flatulensfanfarer av 5 möjliga

Regi:  Joseph Sims-Dennett

Manus: Joseph Sims-Dennett & Josh Zammit

Medverkande: Lindsay Farris, Stephanie King, Brendan Cowell mfl.

Produktionsbolag: Sterling Cinema

År: 2015

Längd: 90 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3591988/

I stort pengabehov återvänder Parker till sitt jobb som privatdetektiv en tid efter sin sons död. Ett enkelt bevakningsuppdrag av en kvinna rakt över gatan från hans baslägenhet blir snart en mardröm när Parker börjar uppleva att han inte är själv i lägenheten. Men vem, om någon, spionerar på Parker medan han spionerar på kvinnan rakt över gatan?

Australien kan det här med skräck. Eller, rättare sagt, de skräck- och thrillerfilmer som når även våra breddgrader brukar hålla väldigt hög kvalitet. Jag är säker på att det finns mycket skräp som produceras där med. Ibland är det skönt att bara få guldkornen hit. Observance är just ett sådant gömt guldkorn. Spökhistorier går det tio på dussinet av, men där den vanliga Hollywood-standarden är ett äkta par och/eller familj som köper fel villa är det här något helt annat. Lågmält, punkterat med stunder av riktig terror, är stora delar av Observance något av det mest obehagliga jag sett i år. Anledningen är att den inte skriver tittaren på näsan. Kombinerat med ett fantastiskt bildspråk och arbete med ljudspåret blir den här filmen en studie i surrealistisk skräck uppblandat med mer klassiska element och body horror.

Joseph Sims-Dennett & Josh Zammit jobbar mycket med sorgearbetets psykologi i manuset och man känner direkt som tittare för Parker. Samtidigt blir privatdeckarhistorien allt med kafkaartad och blir en källa av obehag denna med. Det enda jag i viss mån har att invända mot är att filmen tappar något i tempo mot slutet. Det är egentligen inte så konstigt, Observance är generellt en mycket långsamt berättad film, men i filmens sista akt skulle det behövas något till som satte fart på handlingen. Slutet blir dessutom kanske lite väl öppet. Men med fint skådespel från Lindsay Farris i huvudrollen och några scener som faktiskt fick mig att rygga tillbaka (inte av gore utan ren creep factor) är Observance en av de största överraskningarna för mig på länge. Inte en film för alla, men för oss som uppskattar tät suspens väntar en högtidsstund.

Betyg: 4 svarta sörjor av 5 möjliga

Everything Trek del 14: The Original Series 2.24 - 3.1

2.24. The Ultimate Computer

Sändes: 8/3 1968

Stardate: 4729.4

Manus: D.C Fontana

Regi: John Meredyth Lucas

Platser: Alpha Carinae II (andra planeten i Alpha Carinae-systemet. Bebodd, jordlik, planet, pre-warp), Orion (omnämnd), Vulcan (omnämnd), Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

Enterprise kallas utan vidare förklaring till Starbase 6 . Det visar sig att de ska genomföra ett topphemligt test av en ny superdator, M-5, övervakad av den legendariske datorforskaren Richard Daystrom. Målet med testet är att se om M-5 kan ersätta en stor del av personalen ombord på Federationens rymdskepp och på så sätt möjliggöra utforskning av rymden utan risk för mänskligt liv. Allt börjar bra... tills datorns AI beslutar sig för att ett krigsspel är på riktigt.

Den något komiska titeln till trots är The Ultimate Computer ett mycket bra avsnitt. Det fokuserar först och främst på mänsklighetens rädsla för att bli ersatt av maskiner - något vi känner igen från industrialismen och framåt. I 1960-talets USA var många rädda för att förlora sina jobb till den allt större automatiseringen. Samtidigt är kampen mellan människa och maskin tidlös. När skapar vi något så mäktigt så vi inte kan kontrollera det? Dessutom, mycket fint skådespel från speciellt Shatner (jisses!). Det som drar ner avsnittet en pinne är ett fantastiskt överspel av William Marshall i rollen som Dr. Daystrom och en alldeles för abrupt avslutning. Bör dock inte missas!

  Apple satsar hårt på mordisk AI i år

2.25 Bread & Circuses

Sändes: 15/3 1968

Stardate: 4040.7

Manus: Gene Roddenberry & Gene L. Coon

Regi: Ralph Senensky

Platser: 892-IV (fjärde planeten i 892-systemet. Bebodd med en teknisk nivå runt 1900-talets Jord)

Betyg: 4/5

Vrakspillrorna från ett handelsskepp som försvunnit sex år tidigare leder Enterprise till 892-IV, en planet som liknar vår egen under 1900-talet i alla avseenden, med ett betydande undantag - Romarriket föll aldrig. Kaptenen från handelsskeppet har lyckats manöverera sig upp till en betydande position, men har gjort det på bekostnad av sin egen besättning. När Kirk, Spock och McCoy blir tillfångatagna tvingas de in i ett gladiatorspel för sina liv.

Det går som bekant tio på dussinet av sådana här avsnitt i originalserien. Budget och tid gjorde att man ofta förlade handlingen till olika perioder i vår egen historia. Det är däremot sällan som de blir så här lyckade. Bread & Circuses är fullt med roliga detaljer och även om de är färgade av 60-talets värderingar utgör de riktigt intressanta tankeexperiment och mediekritik inte olikt den som sedermera riktats mot dokusåpor. Dessutom innehåller avsnittet väldigt fina exempel på den hatkärlek som ständigt är närvarande mellan Spock och McCoy. Kanske inte lika filosofiskt intressant som föregående avsnitt, men minst lika underhållande.

  I Robinson: Rome Edition röstar man inte bara ut deltagarna...

2.26 Assignment: Earth

Sändes: 29/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Art Wallace

Regi: Marc Daniels

Platser: Omicron IV (fjärde planeten i Omicron-systemet. Ödelagd efter kärnvapenkrig)

Betyg: 3+/5

Under en forskningsresa tillbaka till Jorden år 1968 (ni vet... en sådan man gör då och då) råkar Enterprise fånga upp en transportstråle. Det visar sig vara en märklig man vid namn Gary Seven, agent utskickad av en utomjordisk civilisation för att bistå mänskligheten under en av dess farligaste perioder i historien. Men kan besättningen lita på honom?

Det sista avsnittet av seriens andra säsong är ganska annorlunda i form av tempo och humor. Det finns en enkel förklaring till detta. Assignment: Earth är egentligen inte ett Star Trek-avsnitt utan tänkt som pilotavsnitt till en egen serie. I slutet av säsong två började nämligen Star Trek tappa stöd hos bolaget och diskussioner om nedläggning var i full gång. Roddenberry föreslog då den här, en annan av hans skapelser. Som vi vet gick originalserien av Star Trek ytterligare ett år så Assignment: Earth blev aldrig mer än det här. Det är faktiskt ganska synd.

Gary Seven är en kul karaktär och att han har en katt (katt/människohybrid?) till hjälpreda gör honom bara än charmigare. Faktum är att jag tänker mer på Doctor Who än Star Trek när jag ser det här avsnittet och ja, jag gillar även den tidsresande doktorn. Inte ett avsnitt i klassisk Trek-tradition, men god underhållning och en värdig avslutning på säsong 2!

  Glöm aldrig din katt när du ska sabotera en kärnvapenmissil!

3.1 Spock's Brain

Sändes: 20/9 1968

Stardate: 5431.4

Manus: Lee Cronin

Regi: Marc Daniels

Platser: Sigma Draconis-systemet (system bestående av nio planeter, där Sigma Draconis III, IV och VI hyser någon form av avancerat liv. III är på samma nivå som Jorden 1485, IV på samma nivå som 2030 och VI på en förindustriell nivå)

Betyg: 2+/5

När en avancerad utomjordisk ras stjäl Spocks hjärna (!) måste besättningen hitta den inom 24 timmar innan även Spocks autonoma reaktioner stänger av. En kamp mot klockan för dem till Sigma Draconis VI, uppenbarligen hem för en avancerad civilisation. Men varför hittar de då bara bevis på förindustriella kulturer utan kunskap om att ens kunna smida metall?

Ökänt som ett av de sämsta avsnitten i originalserien och även om det inte är ett toppavsnitt på något sätt är det ganska oförtjänt. Kan man ta sig igenom den löjliga premissen finns det trots allt en del kul att hämta i det här avsnittet, såsom en "radiostyrd" Spock och en ganska fascinerande utomjordisk kultur. Bakom "Lee Cronin" gömmer sig Trek-veteranen Gene L. Coon, som skämdes för det väldigt reviderade manuset som blev slutprodukten. Det här är dessutom det sista avsnittet som regisserades av Marc Daniels. På sitt sätt markerade Spock's Brain början på de märkliga beslut som till sist sänkte serien. Som enskilt avsnitt fungerar det dock helt okej.

 Vad jag önskar mig i julklapp

Författare: Stephen King

År: 2014

Sidor: 427

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7503-515-4

"Most people are sheep and sheep don't eat meat."

Kriminalinspektör Bill Hodges löste aldrig sitt sista stora fall. Några månader innan hans pension plöjde en okänd gärningsman medvetet rakt in i en kö med arbetssökande med en stor Mercedes. Efter pensionen består Hodges vardagar mest av eftermiddags-tv och funderingar på om han ska ta livet av sig. Räddningen kommer från oväntat håll. Han blir kontaktad av en man som påstår att det var han som körde Mercedesen...

Kings rykte som enbart skräckförfattare är något oförtjänt. Han har gjort nedslag i ett antal genres och stilar genom åren och många av hans mer atypiska historier har också blivit hans mest hyllade. Mr. Mercedes markerar den första riktiga thriller han skrivit, med undantag från den under pseudonym utgivna Rage (1977). Kanske något förvånande, men i och med att thrillergenren och skräcken ofta går hand i hand skulle jag tro att många av hans tidigare historier hade kunnat stå för sig själva som just thrillers om man redigerat bort skräckelementen. Mr. Mercedes är hursomhelst den första boken av tre om Bill Hodges och en mycket trevlig bekantskap.

King briljerar där han brukar, med sina karaktärer. Hodges må dela en del av klyschorna vi kan hitta i många thrillers, men de går aldrig till överdrift. Han framstår aldrig som en "superhjältedetektiv" utan behöver istället ta hjälp av vänner och bekanta för att lösa saker han helt enkelt inte har någon kunskap om. Hodges blir en ödmjuk Philip Marlowe och mer av en vardagshjälte än mästerdetektiv.

Även om Hodges och hans karaktär är välskriven är Kings verkliga seger karaktärsporträttet av Mr. Mercedes själv. Maken till obehaglig antagonist var det sällan jag läste! Mitt i sitt galna resonerande är han nämligen djupt mänsklig och uttrycker den obehagliga översittarandan man ofta hittar hos människor som blivit bittra på livet. Det är egentligen inte hans fel att han agerar som han gör - han har alltid en ursäkt. Avsnitten som beskriver hans komplicerade förhållande till sin mor är bland bokens bästa.

Mr. Mercedes är ännu en triumf för King och en välförtjänt sådan. Det kan inte vara lätt att bege sig in i en ny genre när man börjar närma sig 70 bast, men Kings berättarglädje och anda smittar av sig. Tempot är högt och jag hade så pass kul att jag beställde del två i serien redan när jag hade 100 sidor kvar. Det är ett gott betyg.

Betyg: 4 tyska muskelbilar av 5 möjliga

Everything Trek del 13: The Original Series 2.20 - 2.23

2.20 Return To Tomorrow

Sändes: 9/2 1968

Stardate: 4768.3

Manus: John Kingsbridge

Regi: Ralph Senensky

Platser: Alpha Centauri (omnämnd som koloni)

Mars (omnämnd som koloni)

Betyg: 2+/5

Under en kartläggningsexpedition av ett tidigare outforskat system stöter Enterprise på den mystiske Sargon - ett medvetande som varit fången i en dator i över en halv miljon år. Sargon och hans två vänner är de sista överlevande från en avancerad civilisation som lyckades förgöra sig själva. Innan dess hade de dock etablerat kolonier runt om i universum. Sargon tror nu att mänskligheten är en avlägsen släkting till hans ras och kan fungera som tillfälliga värdar tills de överlevande konstruerat konstgjorda kroppar till sina medvetanden.

Premissen bakom Return To Tomorrow är inte dum alls och det är det första omnämnandet av den återkommande "space seed-teorin" - det vill säga att anledningen till att många utomjordiska raser i serierna liknar varandra är att de kommer från en och samma urras. Det är ett intressant tankeexperiment som återkommer i senare serier men som egentligen aldrig utforskas fullt ut. I Return To Tomorrow får denna kittlande tanke ta en baksätesposition till kärlekshistorien mellan Sargon och hans hustru, som fantastiskt nog även hon överlevt den långa dvalan. Intressanta infallsvinklar sopas under mattan och med Shatner i ovanlig överspelsform även för att vara honom blir Return To Tomorrow aldrig något avsnitt som lyfter. Synd.

 IKEA-möblerna fick slutligen medvetande

2.21 Patterns Of Force

Sändes: 16/2 1968

Stardate: N/A

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Vincent McEveety

Platser: Ekos (hem för en pre-warp-civilisation med teknik på ungefärlig tidig 1900-tals-nivå med Jordens mått mätt)

Zeon (planet i samma system som Ekos. Hem för en pre-warp-civilisation med högre teknologisk utveckling än sin granne)

Betyg: 4/5

Den ledande historieantropologen John Gill har slutat skicka in rapporter från sitt observationsuppdrag på planeten Ekos. Enterprise skickas för att återuppta kontakten men möts av något de aldrig kunde förutspått - Ekos har genomgått en teknologisk revolution och styrs av nazister, komplett med samma uniformer och symboler. Och John Gill har utropat sig till führer...

Patterns Of Force är en riktigt bra allegori över andra världskriget i stort och totalitära stater i allmänhet. John Meredyth Lucas skrev manuset i och med sitt stora intresse av hur regimer av detta slag kunde bibehålla makten och även om analysen är något grund (det här är trots allt en tv-serie från 60-talet) lyckas han berätta en spännande och engagerande historia. Innevånarna från systerplaneten Zeon (läs: Sion) får stå som den front som nazisterna på Ekos vänder sig mot. Det är här som mina invändningar mot avsnittet finns. Begrepp som "den slutgiltiga lösningen" och "förintelse" används lite väl lättvindligt. Avsnittet fick ta emot skarp kritik i Tyskland där det inte visades på tv förrän 2011. Trots denna invändning är Patterns Of Force ett spännande och bra avsnitt som visar på seriens styrka att använda samtida (eller närliggande) historiska allegorier i science fiction-miljö.

Tagen ur kontext måste detta vara en av de märkligare bilderna från serien

2.22.  By Any Other Name

Sändes: 23/2 1968

Stardate: 4657.5

Manus: D.C Fontana & Jerome Bixby

Regi: Jerome Bixby

Platser: Andromedagalaxen (omnämnd som för det tekniskt avancerade kelvaniska imperiet), Eminiar VII (omnämnd), Ganymede (Jupitermåne omnämnd för sin spritproduktion), Kelvanska imperiet (enormt imperium i Andromedagalaxen).

Betyg: 3+/5

När Enterprise svarar på ett nödanrop på en tidigare outforskad värld hamnar skeppets besättning i klorna på representanter från det kelvanska imperiet. Kelvanerna, hemmahörande i Andromedagalaxen, har med sina generationsskepp scoutat Vintergatan för erövring. Nu är de redo att återvända hem och de tänker göra färden med Enterprise...

En stor skillnad mellan originalserien och senare versioner är avstånden. Om man jämför med exempelvis Star Trek: Voyager skulle en färd från galaxens ena hörn och hem ta åtskilliga decennier, även om man inte stannade på vägen. I orginalserien åker man till galaxens kant på några timmar. Visserligen med modifierad teknik, men ändå. Vintergatan verkar helt enkelt inte särskilt stor. Nåja, By Any Other Name är ett bra avsnitt som visar på den klassiska science fiction-tropen att hur avancerade vi än blir som släkte så finns det en distinkt fara i att glömma bort vårt känsloliv. Det hade kunnat bli riktigt lökigt, men D.C Fontanas mansu räddar premissen så att den spelar mer åt humor än seriöst muserande. Inget klassiskt avsnitt på något sätt, men god underhållning.

Om du vill få en tekniskt överlägsen varelse inte särskilt överlägsen längre - få Scotty att supa honom under bordet 

 2.23 The Omega Glory

Sändes: 1/3 1968

Stardate: N/A

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Vincent McEveety

Platser: Omega IV (bebodd planet i Omega-systemet där utvecklingen snarare gått bakåt än framåt efter ett förödande krig),

Betyg: 1/5

Enterprise systerskepp, U.S.S Exeter, hittas i omloppsbana kring Omega IV, men ingen är där för att förklara varför de skickat ut ett nödanrop. På planetens yta hittar de Exeters kapten, Tracey, som förklarar att besättningen drabbades av en fruktansvärd sjukdom och han är den enda överlevande. I strid med Federationens huvuddirektiv har Tracey lagt sig i befolkningens tekniska utveckling. Skälet kommer visa sig vara något värt att slåss för... och något tämligen korkat.

Gene Roddenberry var en idéernas man och brukade ha ganska mycket backning när han skrev de manus som han skrev. Så är inte fallet med The Omega Glory och jisses vad det märks. Roddenberry föreslog detta som seriens pilotavsnitt, men tv-bolaget ansåg att manuset var för svagt. Skrivet som en allegori över vad som skulle kunna inträffa om USA och Sovjetunionen hade börjat med biologisk krigsföring mot varandra är det ett avsnitt som verkligen åldrats dåligt. Manuset är som sagt svagt och de goda intentioner som premissen bygger upp faller pladask i en sista akt där bara den mest förhärdade blåblodiga amerikanska patriot skulle kunna behålla intresset. Tack och lov fick det här avsnittet stå tillbaka för en sen plats i säsong 2. Annars hade serien troligen aldrig fått fotfäste. Skippa.

 Inte jazzbacillen direkt

Regi:  Florian Gallenberger

Manus: Florian Gallenberger & Torsten Wenzel

Medverkande: Emma Watson, Daniel Brühl, Michael Nyqvist mfl.

Produktionsbolag: Majestic Filmproduktion/Iris Productions/Rat Pack Filmproduktion mfl.

År: 2015

Längd:  110 min

Land: Tyskland/Frankrike/Luxembourg

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4005402/

Chile, 1973. Augusto Pinochet tar över makten i en militärkupp och inför sitt ökända skräckvälde. Lena och Daniel, två tyska medborgare, hamnar mitt i upproret. Daniel, som stöttat den legitime president Allende, grips och förs till det sektliknande klostret/politiska fängelset Colonia Dignidad. I ett modigt och/eller dumdristigt ögonblick svär Lena sig in sig vid klostret för att frita Daniel. Men Colonia, under ledning av den bestialiske Paul Schäfer, visar sig vara allt annat än enkelt att fly från.

Jag hade aldrig hört historien om Colonia Dignidad innan jag såg den här filmen. I det Pinochet-kontrollerade Chile var Colonia något så bisarrt som en tysk enklav i samarbete med regimen, bestående av inte tyska utvandrare och framförallt gammal SS-personal. Schäfer adopterade en strikt nazi-liknande disciplin kombinerat med en riktigt perverterad version av kristendom för att dels kontrollera sina "undersåtar" och dels kunna leva ut sina pedofila böjelser. Det finns till och med obekräftade rapporter från CIA om hur Josef Mengele skulle ha genomfört experiment här. Det är en tanke lika mörk som fascinerande.

Florian Gallenberger och Torsten Wenzel berättar gripande om livet i lägret sett utifrån Lena och Daniels ögon. Emma Watson och Daniel Brühl är mycket bra i huvudrollerna. Michael Nyqvist har rollen som Schäfer. Han pendlar mellan väldigt bra och underspel. Framförallt måste Nyqvist skaffa en röstcoach när han har roller på engelska. Hans uttal skär genom benen på en anglofil och gör att vissa scener helt enkelt inte fungerar.

Gallenbergers och Wenzels manus har dessvärre en del logiska luckor som skulle behöva mer förklaring. Medan regin är tajt från den förre skulle manusarbetet behöva en sista genomkoll för att flyta på riktigt bra. Men, med bra klippning, musik och till allra största del välspelad måste jag ändå rekommendera Colonia - inte minst för att den beskriver en del av nutidshistorien som är sorgligt underrepresenterad på film.

Betyg: 4- chilenska tyskar av 5 möjliga