Regi:  Byron Howard/Rich Moore/Jared Bush

Manus: Jared Bush & Phil Johnston

Medverkande: Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2948356/

Ingen tar Judy Hopps på allvar när hon berättar att hon vill bli polis. Det har aldrig funnits en kaninpolis i Zootopia och varför skulle det? Kaniner är ju små och svaga! Judy har dock gett sig fanken på att klara av polisskolan och alla utom hon är förvånad när hon gör det. Den tidigare så fridfulla staden Zootopia har dock ett stort problem. Flertalet djur har börjat försvinna och med allt motstånd hon stöter på inser Judy att hon måste lösa fallet för att göra sig ett namn - eller sluta som polis.

Zootopia är Disneys senaste animerade storfilm och man följer i dotterbolaget Pixars fotspår med att göra historier som kan uppskattas på många olika plan och över generationsgränserna. Den yngre generationen får en spännande deckarhistoria anpassad till barn med söta antropomorfiska djur. Den äldre generationen får flertalet filmreferenser som kommer flyga högt över huvudet på de små. Det som dock gör Zootopia till en mycket bra film är vad båda får - ett mycket målande exempel på allt elände som rasism och fördomar kan ställa till med.

Jared Bush & Phil Johnston har skrivit ett manus som går in på djupet av främlingsfientlighet samtidigt som de lyckas hålla tonen tillräckligt lättsam för att den inte ska slå över i ren misär. Det som är talande för manuset är hur dualistiskt det är - de "onda" är inte alla "onda" och de "goda" är inte ofelbara på något sätt. Bush & Johnston visar även hur till synes snälla personer kan dras med i propaganda och rädsla. Det är ett väldigt imponerande tema och i min mening är det här ett mycket smartare skrivet manus än det till förra årets stora animerade film, Inside Out (2015), som hyllades av allt och alla. Det är mer subtilt och inte lika predikande. Mycket, mycket bra.

Även röstskådespelet är bra, inte minst Ginnifer Goodwin och Jason Bateman i huvudrollerna. Zootopia är en film jag kan rekommendera till barn i alla åldrar. Jag hade riktigt kul med den här filmen och barnfilmer som dessutom har ett djupare budskap är jag väldigt svag för. Ta med dina barn idag eller se den själv!

Betyg: 4+ kaninpoliser av 5 möjliga

Svensk titel: Det mörka tornet 2 - Följeslagarna

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1990)

Sidor: 461

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1511-5

"What we like to think of ourselves and what we really are rarely have much in common."

Efter att Mannen i Svart har spått Rolands framtid med tarokkort (den här världens motsvarighet till tarotkort.. .fast dessa funkar) vaknar Revolvermannen upp ensam på den strand där vi lämnade honom i slutet av förra boken. Snart blir han attackerad av märkliga varelser från havet och även om han undkommer med sitt liv i behåll lämnas han kraftigt försvagad och sjuk. När han drar vidare stöter han på en dörr mitt ute i ingenstans. Dörren leder till vår världs New York, anno 1987 och in i medvetandet på Eddie Dean - en ung heroinist på väg att göra sitt livs värsta misstag...

Om första boken i Kings långa epos var ojämn i sin berättarstil och inte riktigt hade satt fingret på karaktärerna än är bok två ett klart fall framåt. Det är fortfarande i viss mån ojämnt mellan delarna, men The Drawing Of The Three känns mycket mer som en enhetlig historia än sin föregångare. King skriver även detta i sitt efterord. Framförallt är det introduktionen av karaktärerna Eddie Dean och Odetta/Detta Holmes som gör bok två mer njutbar. Eddie är en intressant karaktär då han i och med sitt missbruk blir en typ av kontrapunkt till Rolands rättrådighet. Samtidigt börjar Rolands besatthet av Tornet bli allt mer genomsyrande för karaktären och när Eddie till sist kommit över sitt drogberoende är det i viss mån Roland som övertar hans roll i ett väldigt fint karaktärsskifte.

Odetta/Detta Holmes är även hon en intressant karaktär, inte minst med tanke på att hon flyttas från medborgarrättsrörelsens New York till Rolands värld där hon förbluffas över att hon behandlas som en jämlike. Jag skriver hennes namn som jag gör eftersom Odetta har sin mörkare sida, Detta, som är en djupt rasistisk och våldsam kvinna som helst av allt skulle vilja döda alla vita - inklusive Eddie och Roland. Denna dualism, med den nästa zen-liknande Odetta och den våldsamma Detta, blir till mycket intressant läsning.

Kopplingarna mellan vår värld och Tornets blir också allt tydligare och det är här förklaringarna börjar till hur Kings hela litterära kosmos egentligen hänger ihop. Som de upprepar i både bok ett och två: "Det finns andra världar än denna." Hos King hänger alla världarna ihop på mer eller mindre uppenbara sätt. Det blir tydligt redan mot slutet av den här volymen, inte minst med en kort paragraf om Randall Flagg (en av de största skurkarna i Kings bibliografi) och det ska bli intressant att följa utvecklingen. Nu har jag nämligen kommit så pass långt som jag tidigare läst i serien. Fast innan dess rekommenderas jag av forumen att läsa en rad andra King-böcker för att friska upp minnet. Först ut, The Stand (1978).

Betyg: 4 kosmiska dörrar av 5 möjliga

Regi:  Ilinca Calugareanu

Manus: Ilinca Calugareanu

Medverkande: Irina Margareta Nistor, Ana Maria Moldovan, Dan Chiorean mfl.

Produktionsbolag: Vernon Films/Passion Pictures/Impact Pictures mfl.

År: 2015

Längd:  78 min

Land: Rumänien/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2442080/

Rumänien bakom Järnridån och under den maktfullkomlige Ceaușescu var föga förvånande inte ett särskilt livat ställe. När videobandspelaren kommer in i befolkningens liv kostar den lika mycket som en ny bil och det finns ändå inget att se eftersom alla filmer förhandsgranskades av en löjligt hård statscensur. Det här är historien om en driven affärsman som insåg att det gick att tjäna pengar på folks törst efter underhållning, en modig kvinnlig översättare som blev en hel generations röst och hur videofilmen hjälpte till att så frön av revolution.

Chuck Norris vs. Communism är en film jag tänker dänga i huvudet på folk som påstår att mainstreamfilm inte kan vara kultur och konst. Ilinca Calugareanus dramadokumentär om hur en hel befolkning startade illegala videoklubbar och fick sin första glimtar av väst är en fantastiskt medryckande film med ett positivt budskap - konsten kan krossa murar.

Givetvis krävs det också de modiga personerna bakom distributionen för att en sådan här sak ska fungera. Å ena sidan har vi affärsmannen Teodor Zamfir som tjänar enorma pengar på piratkopior och drivs av just detta. Å andra sidan har vi filmälskaren Irina Margareta Nistor som dubbar i princip alla filmer som kommer ut på marknaden driven av kärleken till filmkonsten. Nistor är en hjältinna som måste besjungas mer utanför Rumäniens gränser. Även om hon främst gjorde vad hon gjorde för att kunna se film bidrog hon till att få ut kulturen till folket.

Calugareanu har gjort en film om det hopp som kultur kan bringa människor. Hon använder sig av flertalet intervjupersoner som var med i de illegala videoklubbarna och även om händelserna utspelade sig i en kommunistisk diktatur är det vissa saker man känner igen sig i rätt väl. När jag var liten parvel var piratkopierade VHS-band med förbjudna filmer på hårdvaluta. Grundtanken var den samma - staten ska ge fan i vad jag ska få titta på! På så vis blir Calugareanus film en märklig blandning mellan nostalgitripp och en inblick i ett samhälle jag inte visste särskilt mycket om.

Det enda jag saknar är ett lite större perspektiv. Vem var egentligen Zamfir? Tillhörde han säkerhetstjänsten och brydde sig helt enkelt inte? Hur kunde de här videoklubbarna fortsätta sina verksamheter i ett land med en notoriskt paranoid säkerhetsapparat? Dessa och andra frågor gör visserligen att jag vill veta mer men det vore trevligt att få några teorier presenterade åtminstone. Nåväl, gillar du film- och nutidshistoria och vill se något hjärtvärmande kan jag ändå rekommendera Chuck Norris vs. Communism.

Betyg: 4 undrar om de kollade Red Dawn? av 5 möjliga

Regi: William Brent Bell

Manus: Stacey Menear

Medverkande: Lauren Cohan, Rupert Evans, James Russell mfl.

Produktionsbolag: Huayi Brothers Media/Vertigo Entertainment/Lakeshore Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  97 min

Land: USA/Kina/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3882082/

Greta lämnar ett dåligt förhållande i USA för att bli nanny åt en rik brittisk familj. Hon blir minst sagt chockad när det visar sig att parets barn är en docka av en åttaårig pojke i naturlig storlek. När paret åker på semester lämnas Greta ensam i kråkslottet till hus och tänker som alla andra skulle gjort - det är bara en docka. Snart börjar dock saker försvinna i huset och dockan dyka upp på alla möjliga ställen...

Levande dockor. Jag hatar levande dockor. Finns det en skräckfilmstrop (ok, två, där clowner är den andra) som jag tycker är sjukt obehaglig så är det levande dockor. Dockor har ingen anledning att röra på sig eller vara besjälade, men i både kulturer i vår verklighet och i skräckfilm tillskrivs dockorna magiska egenskaper. Det är inte så konstigt egentligen. De blir våra avbilder och människan har en lång historia av att ge avbilder och andra ting egenskaper som de egentligen inte besitter. Nåväl, The Boy är den senaste i en lång tradition av filmer med dockor som kanske eller kanske inte är levande. Där de flesta filmer av det här slaget tar en småhumoristisk inställning till bara tanken på levande dockor finns denna humor inte här. Och tack och lov för det. The Boy blir tack vare detta nämligen på sina ställen väldigt obehaglig.

Lauren Cohan, kanske mest känd för sin roll som Maggie i The Walking Dead (2010), spelar huvudrollen som Greta och gör det väldigt bra. Cohan är en av de bästa i ensemblen i tidigare nämnda serie och här får hon verkligen spela ut. Det faktum att många av hennes scener är mot en livlös (eller?) docka gör att hon verkligen får spänna sina skådespelarmuskler. Resterande rollista är gamla trotjänare från framförallt diverse andra tv-serier och de gör sitt jobb. Det råder dock ingen tvekan om att det här är Cohans film rakt igenom.

Scenografin är även den väldigt bra. Man har verkligen hittat ett klassiskt kråkslott komplett med statybeströdd viktoriansk trädgård och dammiga gamla bibliotek. Hela filmen har en väldigt gotisk stil vilket passar den väl. Det som drar ner betyget något är manuset. Till en början är The Boy en tämligen rakt berättad spökhistoria utan några större överraskningar. Ungefär sista akten ändrar dock filmen genre. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Stilbrottet blir totalt och även om det är unikt blir övergången ganska klumpig. Det ska dock sägas att många av detaljerna man kanske inte funderade så mycket över i filmens inledande två akter kommer verkligen tillbaka som betydelsefulla mot slutet.

The Boy är en film som verkligen ligger mellan två betygssteg. Som bekant friar jag hellre än jag fäller och därför blir det också det högre betyget. För folk som "gillar" creepy ass dolls, se den.

Betyg: 4- och den där spegelscenen... av 5 möjliga

Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Steven S. DeKnight (head writer/showrunner)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, John Bernthal mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322312/

En tid efter att Wilson Fisk påbörjat sin långa fängelsevistelse drabbas Hell's Kitchen av en ny fara. Någon skjuter besinningslöst ihjäl kriminella kopplade till knarkhandel. Samtidigt tvingas Matt Murdock och Foggy Nelson inse att rättegången mot Fisk inte blev det lyft för advokatfirman som de önskat. Med skulder som hopas och Matts problem att balansera sin hemliga identitet som Daredevil med vardagslivet tycks problemen inte ha något slut. Än värre blir det när en viss sai-expert från Matts förflutna återvänder...

Första säsongen av Daredevil (2015) lyckades fånga det jag älskat med serieförlagan sedan barnsben. Den var mörk, moraliskt ambivalent och innehöll fighting som fick mig att dra efter andan. Med en lika briljant säsong av närbesläktade Jessica Jones (2015) under bältet var mina förväntningar på Netflix andra säsong av den röda djävulen minst sagt uppskruvade. Även om det inte är riktigt lika vass som sin föregångare är den också riktigt jäkla bra!

Charlie Cox briljerar fortfarande i rollen som Murdock/Daredevil, men säsong 2 är ändå mer av birollernas segertåg. Jon Bernthal är den fjärde inkarnationen av Frank "The Punisher" Castle som jag sett under åren och även om han inte är den mest porträttlike av dem är det här första gången som jag känner att någon fått karaktären rätt. The Punisher ska vara så här pass skadad och knäpp - det ingår i hans karaktärsdrag. Tidigare försök har allt som oftast haft scener som försökt göra honom mjukare eller väldigt övertydligt visa hur han sörjer sin familj. I Bernthals gestalt blir Castle en mördarmaskin som bär alla sina känslor djupt, djupt inne. Det är inte det att han inte förmedlar känslorna, men det är med små medel som passar karaktären väldigt bra. En av säsongens absolut bästa scener är den långa, långa monologen han har i Daredevils sällskap där han förklarar sin syn på brottslingarna och vad de gör. Gåshud, minst sagt.

Precis som Bernthal är som klippt och skuren för rollen som The Punisher är Elodie Yung perfekt för rollen som Elektra. Senast vi såg Elektra i live action-sammanhang porträtterades hon av Jennifer Garner i kanske den sämsta castingen av en superhjältinna någonsin. Yung visar var skåpet ska stå med sin tolkning av lönnmörderskan/societetsdamen. Dessvärre är det också här som säsong 2 i viss mån tappar i jämförelse med sin föregångare.

Säsongens första halva ägnas väldigt mycket till Punisher och den är precis lika bra som jag hade hoppats. Punishers totala brist på moral när det kommer till dödande, samtidigt som han de facto gör vad Daredevil säkert skulle vilja göra många gånger, blir ett genomgående tema som ställer hjälte och anti-hjälte mot varandra. Det funkar hur bra som helst och actionsekvenserna är på topp. Sedan kommer Elektra in i bilden. Det är inte det att Elektra är en ointressant karaktär på något sätt, men det blir för mycket för fort. Kriget mellan The Hand och The Chaste byggs upp för fort under säsongens andra halva, men å andra sidan måste jag säga att det gjorde det även i källmaterialet. Om Netflix håller sig till källmaterialet så pass som de gjort hitintills (de större dragen är mycket lika Frank Millers första runda med karaktären) är kriget dessutom lite av en parentes inför säsong 3. Om kronologin fortsätter kommer säsong 3 baseras på min absoluta favoritstoryline från tidningen, vilket gör att jag än en gång sitter som på nålar.

Netflix gör utan tvekan de bästa superhjälteserierna du kan se på tv/online. Både Daredevil och Jessica Jones har bevisat detta. I höst är det premiär för serie nummer tre, Luke Cage (2016), och kopplingarna mellan de olika serierna kommer bara bli allt tydligare. Seriediggare har redan räknat ut vart detta barkar. För er andra kommer ni få en trevlig överraskning runt 2018 sisådär. Håll ögonen öppna!

Betyg: 4+ mordiska händer av 5 möjliga

Regi: Michael Almereyda

Manus: Michael Almereyda

Medverkande: Peter Sarsgaard, Winona Ryder, John Palladino mfl.

Produktionsbolag: BB Film Productions/FJ Productions/Intrinsic Value Films mfl.

År: 2015

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3726704/

Stanley Milgram är en av 1900-talets mest berömda (och ökända) vetenskapsmän från de samhällsvetenskapliga områdena. Hans experiment om lydnad av auktoriteter blev ett av förra seklets mest inflytelserika och samtidigt kontroverisella studier. Experimenter är en biografi över Milgrams yrkesmässiga liv.

Jag tror inte jag har använt något vetenskapligt exempel lika mycket i min undervisning som Milgrams experiment om lydnad. Man kan diskutera till domedagen om huruvida experimenten var etiska eller inte men resultaten, att cirka 65% av deltagarna skulle ge försökspersoner "dödliga" elchocker för att de blev ombedda, är extremt viktiga. Milgram visade på att majoriteten av oss kan under fel omständigheter falla helt för auktoriteter och deras order - inte olikt delar av den tyska befolkningen under andra världskriget. Det gör också Experimenter till en viktig film. Tack och lov är den dessutom väldigt bra.

Peter Sarsgaard är en ständigt underanvänd skådespelare i min bok och han gör ytterligare en bra roll här som Milgram. Winona Ryder (när såg jag henne i något senast?) är även hon bra som hans fru, Alexandra, och tillsammans har de en fin kemi tillsammans. Michael Almereyda regisserar med säkert handlag, trots hans väldigt brokiga CV, och har många intressanta idéer rent visuellt. Jag gillar verkligen hur han leker med den annars ganska träiga biografigenren med att låta Milgram ständigt bryta fjärde väggen och hur han låter färg och svartvitt blandas i samma scener. Resultatet blir en väldigt snygg film mitt i allt psykologisnack.

Experimenter var en överraskande engagerande variant av en historia som tål att upprepas gång på gång, inte minst i våra tider av faktaresistens. Jag kommer säkert använda den i undervisning.

Betyg: 4 elchocker av 5 möjliga

Regi: Lucio Fulci

Manus: Lucio Fulci/Giorgio Mariuzzo/Dardano Sacchetti

Medverkande: Catriona MacColl, Paolo Malco, Giovanni Frezza mfl.

Produktionsbolag: Fulvia Film

År: 1981

Längd: 86 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082966/

Dr. Norman Boyle flyttar tillsammans med fru och son till ett riktigt gammalt kråkslott för att fortsätta en kollegas forskning angående den lokala legenden om Dr. Freudstein. Freudstein fick under slutet av 1800-talet ett rykte om sig att syssla med oetiska experiment och förbjöds att praktisera medicin av en anledning försvunnen i stadens arkiv. Samtidigt som Norman försöker gräva upp sanningen börjar märkliga saker hända i huset, inte minst när hans son, Bob, insisterar på att hans låtsasvän ideligen varnar honom för källaren...

The House By The Cemetery var ett av mina första möten med den italienska skräckgiganten Lucio Fulci så därför har jag också en viss nostalgisk känsla inför den här rullen. Egentligen är det en dåligt sammanhållen historia (inte så mycket Fulcis fel som klippningens) som lånar väldigt mycket från exempelvis The Shining (1980) och för den sakens skull Frankenstein.  Jag borde inte tycka det här är så underhållande som det är, men bland den märkligt berättade historien finns korn av Fulci-briljans samtidigt som den fungerar ypperligt som kul kalkonfilm. Det gör The House By The Cemetery till en ganska unik film.

Det som ställer till det är som sagt klippningen. När filmen skulle lanseras klipptes den om i alla möjliga versioner och många av dessa har filmrullarna i fel ordning. Det var ett märkningsfel man inte upptäckte, vilket gör att många versioner man hittar av den här filmen helt enkelt berättas i fel ordning. Recensionskopian är en gammal svensk VHS som är i rätt ordning, men som saknar en del scener ändå. Att hitta en oklippt version är ett helt företag. Intressant nog är det inte blod och slem som är bortklippt så mycket som mer storydrivna scener. Kanske ville man pressa in filmen på runt de 90 minuter som brukar vara industristandard när det gäller billigare skräck?

Hur som helst finns här som sagt korn av briljans. Musiken är, liksom i många andra italienska skräckfilmer från den här eran, mycket bra och har fått ett kultfölje. Effekterna är fortfarande för det mesta väldigt bra även dem (bortsett från världens mest plastiga fladdermus) och grundpremissen är inte alls dålig. Sen kommer det komiska. Dialogen spelades in på engelska men flertalet av skådespelarna hade så dåligt uttal att de dubbades av andra skådisar i efterproduktionen. Det är framförallt tydligt när det gäller Giovanni Frezza som Bob. Han låter sisådär tio år äldre än han egentligen är och hans repliker läses med en så trött och oengagerad röst att det blir ofrivilligt komiskt guld.

The House By The Cemetery är knappast en av Fulcis bästa varken rent tekniskt eller storytelling-mässigt. Den har dock en notalgisk faktor för mig som höjer betyget med en pinne. Om ni gillar Fulci gillar ni det här. Om ni inte gillar Fulci är ni lite tråkigare människor.

Betyg: 4- brådmogna ungar av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Mjao, för känsliga tittare är den säkerligen chockerande. På en skala med moderna mått mätt ligger den ett litet snäpp under slumpmässigt avsnitt av The Walking Dead.

 Förbjuden i:  Argentina, Australien, Tyskland, Hong Kong, Italien, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Storbritannien, Tyskland.

Fortfarande förbjuden i: Storbritannien (endast klippt version att tillgå), Norge, Australien, Argentina, Hong Kong.

Regi: Ben Ramsey

Manus: Michael Andrews

Medverkande: Michael Jai White, Julian Sands, Eamonn Walker mfl.

Produktionsbolag: Remarkable Films/Michael Mailer Films

År: 2009

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0346631/

Isaiah Bone kommer ut från fängelset med en plan. Ett löfte han gett till sin vän under fängelsevistelsen måste infrias och Bone vet hur han ska göra det - göra sig ett namn på street fighting-scenen. Bland diverse mer eller mindre färgstarka karaktärer får han snart kontakt med Mr. James, en man som har stora planer för Bones...

Michael Jai White är tillsammans med Tony Jaa min favoritactionskådis från 2000-talet och framåt. Där Jaa följer i en lång tradition av asiatiska kampsportsstjärnor är White tämligen unik i att vara afroamerikansk stjärna i genren. Visst, vi har sett duktiga afroamerikanska kampsportare på film tidigare, men kampsporten som sådan har sällan eller aldrig varit i fokus hos exempelvis Wesley Snipes och Jim Kelly fick nästan alltid spela andrafiol i sina rullar. Inte så med White. Med sina imponerande meriter i dojon (nio svartbälten...) har han även bevisat att han är en av de konsekvent bästa actionskådisarna på senare år. I Blood & Bone bevisar han det återigen.

Fråga mig inte hur, men jag hade helt missat den här rullen. Det är nästan en synd som både kampsportare och filmtok. Blood & Bone innehåller en rad mycket imponerande fightscener där fightingen inte bara är snygg utan dessutom bra. White är i sitt esse och sparkar skiten ur de flesta, men han har också god draghjälp av Eamonn Walker som skurk. De två har ett samspel som funkar väldigt bra filmen igenom.

Det som drar ner betyget något är ration mellan fightscenerna och de mer karaktärsdrivna. Om vi ska vara ärliga är det inte för djuplodande karaktärsporträtt man ser kampsportsaction. Några av de bästa filmerna i genren har knappt en story utan är en visuell våldsbalett där storyn mest fungerar som ursäkt för att bryta saker. Blood & Bone har en väldigt typisk historia för den här typen av film och således känner jag att jag kunde varit utan en del av den också. Men, fightfans som liksom jag har missat den här filmen - se den!

Betyg: 4 brutala slagsmål av 5 möjliga