Regi: Cary Joji Fukunaga

Manus: Cary Joji Fukunaga (baserat på Uzodinma Iwealas bok)

Medverkande: Abraham Attah, Idris Elba, Emmanuel Nii Adom Quaye mfl.

Produktionsbolag: Red Crown Productions/Participant Media/Come What May Productions mfl.

År: 2015

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1365050/

Agu förlorar sin familj när regeringsstyrkor attackerar hans hemby. För att undkomma samma öde flyr han ut i djungeln och rakt i armarna på en rebelledare som bara kallas vid sin titel, Kommendanten. Kommendanten tar Agu i beskydd som en av sina närmsta, men livet som barnsoldat pressar Agu och hans jämnåriga till att helt tappat sin empati för andra än gruppen. Agus planer att nå sin mor i huvudstaden förbyts efter ett tag mot en enda önskan - att tjäna Kommendanten. 

Beasts Of No Nation visar en av filmindustrins mest småaktiga sidor. I och med att Netflix fick distributionsrättigheterna till filmen förvägras den biografvisning på bred front i USA då flera av de stora kedjorna bojkottar den. Det är ett tidstecken när en gammal industri inte hänger med de nya uppkomlingarna och istället straffar tittarna och enskilda filmer. Hur som helst är det synd eftersom Beasts Of No Nation som följd inte kommer få lika mycket uppmärksamhet i prisutdelningarna  nästa år. Här finns nämligen flera kandidater att ha i åtanke, inte allra minst Idris Elba.

Elba har varit en av Hollywoods favoriter när de behöver en kraftfull svart man i en roll. De senaste åren har han spelat alla från Nelson Mandela till guden Heimdall i Marvels filmer. Frågan är dock om han någonsin varit bättre än i rollen som den väldigt obehaglige krigsherren Kommendanten? Elba pendlar mellan faderligt omhändertagande och fasansfull grymhet på ett väldigt lätt och ledigt vis. Hans karaktär, baserad på en rad verkliga krigsherrar, är väldigt manipulativ och samtidigt en så pass stark figur i pojkarnas liv att han blir deras surrogatfar. Det är riktigt skickligt uppbyggt och skrämmande.

Abraham Attah är även han fantastiskt bra i rollen som Agu. Eftersom flertalet av barnskådespelarna är föredetta barnsoldater var jag tvungen att kolla upp om även Attah var det. Jag kunde inte hitta något om att han skulle vara det, vilket gör hans prestation nästan ännu mer imponerande - han lyckas smälta in perfekt med de som verkligen har varit med om de här sakerna.

Cary Joji Fukunaga lämnade sin roll som producent för serien Tru Detective (2014) för att göra den här filmen. Fukunaga är liksom tidigare i sin karriär en duktig regissör, men jag har vissa problem med manuset. Jag förstår varför man förlagt handlingen till ett icke-namngivet land i Västafrika, men konflikten blir ofta så pass luddig att det är svårt att hålla reda på vem som är vem. Vissa har argumenterat för att den förvirring som kan uppstå bara understryker den förvirring som Agu känner, men jag håller inte med. En tydligare definierad konflikt hade underbyggt exempelvis Kommendantens roll samtidigt som den skulle gett oss större förståelse för regionen ifråga.

Beasts Of No Nation är en bra film. Märk väl, "bra", men inte "fantastisk". Fukunaga missar en del i manusarbetet och utforskandet av karaktärspsykolgin blir ibland lidande. Den är dock fortfarande mycket sevärd.

Betyg: 4 djungelkrigare av 5 möjliga

Regi: Asif Kapadia

Manus: N/A

Medverkande: Amy Winehouse, Mark Ronson, Mitch Winehouse mfl.

Produktionsbolag: On The Corner Films/Universal Music

År: 2015

Längd: 128 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2870648/

Asif Kapadia ger ett porträtt av den fantastiska jazzsångerskan Amy Winehouse. Med tidigare ovisat material från Amys uppväxt fram till hennes alldeles för tidiga död vid 27 års ålder är det en historia om talang, beroende och alla som ville ha en bit av den finansiella succé som hennes musik utgjorde.

Amy Winehouse blev den senaste (och förhoppningsvis sista) medlemmen i Klubb 27 - den ålder då en rad talangfulla musiker har dött av missbruk och hårt leverne. Tyvärr är det historia som upprepar sig om man så heter Amy Winehouse, Jim Morrison eller Kurt Cobain. Tidiga trauman, allvarliga eller inte, fungerar som en katalysator som tillsammans med musikernas starka personligheter och bildar en perfekt storm. I Winehouse fall var traumat när hennes redan frånvarande far lämnade familjen för en annan kvinna. Kapadia visar med all önskvärd tydlighet i sin film hur detta formade Winehouse privatliv med hennes benägenhet att falla för män som till största del var svin som drog henne djupare ner i det självdestruktiva hål hon redan befann sig i.

Amys styrka ligger i att den visar allt det här utan att skriva tittaren på näsan. Den går att se som en rak dokumentär om Amy Winehouse karriär, men även som ett gripande personporträtt. Vi har alla känt eller känner en "Amy" i våra liv och igenkänningsfaktorn är således hög. Winehouses texter får nytt liv när de sätts i kontext av vad som hände i hennes liv och flera historier är riktigt hjärtskärande. I bakgrunden finns också hennes far, som lägligt dök upp i bilden igen när hans dotter blev känd.

Filmen visar också på ett väldigt tydligt sätt hur kändisjournalistiken kan undergräva en person som försöker ställa sig upp. Det finns en massa filmer som skildrar detta, men sällan har det känts så påträngande som i Amy. Kapadia sätter tittaren i Winehouse skor och varje gång hon lämnar en byggnad nästan bländar kamerablixtarna oss. Det är ett väldigt effektivt stilgrepp.

Om du gillar bra röster, tragiska levnadsöden och musik får Amy inte missas.

Betyg: 4 gudabenådade röster av 5 möjliga

Regi: Josh Trank

Manus: Jeremy Slater/Josh Trank/Simon Kinberg (baserat på Stan Lees och Jack Kirbys serie)

Medverkande: Miles Teller, Michael B. Jordan, Kate Mara mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marvel Entertainment/Genre Films mfl.

År: 2015

Längd: 100 min

Land: USA/Tyskland/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1502712/

Den lysande unge vetenskapsmannen Reed Richards må inte imponera på sina lärare med sin dröm om att uppfinna en teleportör, men den mäktiga Stiftelsen lyssnar och erbjuder honom ett jobb. Tillsammans med Sue och Johnny Storm, barn till Stiftelsens direktör Dr. Franklin Storm, och den excentriske Victor Von Doom försöker de lösa problemet. När Stiftelsen vill lämna över deras uppfinning till NASA inser de att de måste agera om de vill vara de första människor som teleporterar till en annan dimension. Det borde de tänkt igenom lite bättre...

Fantastic Four kan vara en av årets absolut mest utskällda filmer både från kritiker och publik. Därför gick jag också in med mycket lågt ställda förväntningar. Det visade sig snart att det här är en av de där filmerna där jag undrar om den samlade kritikerkåren har somnat eller bara kopierat varandras recensioner. Fantastic Four må inte vara en perfekt film, men vad 20th Century Fox lyckats med som Marvel Studios inte gjort på ett tag är att ge oss en film som är tämligen annorlunda.

Jag fattar, Marvel Cinematic Universe (MCU) måste ha filmer som samtliga går i samma stil för att kunna sälja att de utspelar sig i samma värld. Vad 20th Century Fox gjort istället är att ge Fantastic Four en egen stil. Det är troligen också därför den sågats längs med fotknölarna. Det här är inte Marvels vision av vad en superhjältefilm ska vara. Det ligger mycket mer åt renodlad science fiction än det gör till actionäventyr och det har säkert retat en hel del. Själv gillar jag det. Istället för den beprövade fyraktaren med bakgrundshistoria, problem, konflikt och upplösning väljer manusförfattarna bakom Fantastic Four att fokusera nästan helt på bakgrundshistorian.

Det är ett ovanligt grepp, eftersom den stora massan som ser en superhjältefilm helst vill komma till actionscenerna så fort som möjligt. Här får vi istället mycket mer bakgrundsfakta, personliga relationer och problemet som presenteras är främst ett vetenskapligt sådant. Vad kritikerna inte verkar ha förstått är att Fantastic Four handlar till mycket stor del om just personliga relationer! De är den dysfunktionella familjen som inte har råd att falla samman eftersom andra är beroende av dem. Den här versionen av hjältegruppen är den första gången vi verkligen ser det på film.

Regissör Josh Trank hade en minst sagt turbulent inspelning där han hamnade i luven på sina skådespelare, fick se stora delar av sin 140 minuter långa originalversion bortklippt och blev portad från omklädningsrummet eftersom han inte kunde umgås med teamet. Tranks uppmärksammade debut, Chronicle (2012), delar många visuella lösningar med Fantastic Four och om ni gillade den tror jag ni har lättare för att uppskatta den senare. För er som vill se en annorlunda superhjältefilm som inte följer den inslagna mallen kan jag rekommendera Fantastic Four. Jag skulle hemskt gärna vilja se en director's cut-version längre fram att jämföra med. Nu hoppas jag bara att den ekonomiska floppen inte hindrar 20th Century Fox att göra den planerade uppföljaren. Det finns nämligen något här som är väldigt mycket mer intressant än nästa film om Thor eller ännu en reboot av Spider-Man.

Regi: Kirby Dick

Manus: Kirby Dick

Medverkande: Kirby Dick, Amy Ziering, Amy Herdy mfl.

Produktionsbolag: CNN

År: 2015

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4185572/

Kirby Dick, regissör bakom den Oscarsnominerade The Invisible War (2012), gör ett nytt nedslag i ämnet våldtäktskultur tillsammans med Amy Ziering och Amy Herdy. Den här gången riktar Dick in sig på den mängd våldtäktsfall som årligen rapporteras av kvinnor och män vid amerikanska universitet och colleges, men som sällan eller aldrig leder till något åtal eller ens avstängning.

Kirby Dick är en återkommande dokumentärfavorit för mig och det är kul att se att han återigen har finjusterat sin stil och sitt tillvägagångssätt när han talar om svåra frågor. Filmen följer framförallt Andrea Pino och Annie E. Clark som efter att ha fått se sina våldtäktsmål avskrivna som något man helst inte talar om bildade en grupp för att stödja kvinnor och män i samma situation. Det är frustrerande att se hur de hela tiden blir motarbetade och förminskade, men det faktum är att de båda har dragit igång en rejäl rörelse i USA för att komma till bukt med problemet. Pino och Clark står som bevis för att den enskilda människan faktiskt kan få gamla mossiga institutioner att gunga betänkligt.

Dick driver en tydlig tes att det är i mångt om mycket "affärsmodellen" med att lärosäten är beroende av donationer som gör att problemet blir än värre än vad det skulle ha varit annars. De medverkandes fruktansvärda berättelser och det faktum att universitetsdomstolarna inte tycks göra något åt saken tycks stödja hans farhågor. När ett undersökningsresultat presenteras som säger att 90% av alla rapporterade våldtäkter på amerikanska universitet begås av återfallsförbrytare och att dessa återfallsförbrytare utgör cirka 5 % av den manliga studentkåren blir man minst sagt äcklad. Flertalet förbrytare i filmen får komma undan straff för att de tillhör skolans idrottselit. Även detta diskuteras och att collegeidrotten drar in miljarder (!) varje år gör spelarna till superstjärnor. Som vi alla vet är kändisar inte riktigt lika besvärade av lagen som vi vanliga dödliga...

Vi känner igen retoriken här hemifrån också. Det är mycket prat om alkohol, korta kjolar och annat som inte spelar någon som helst jävla roll. Det är bara det att synsättet är uppskruvat till tusen i Dicks berättande om USA. Det går liksom inte att förneka heller när man presenterar kalla fakta utan rum för tolkning. Här är siffrorna svart på vitt. Däremot ställer jag mig lite frågande till varför i princip inga av de anklagade, varken förövrare eller universitetspersonal som inget gör, ställs mot väggen eller får föra sin talan. Det är klart att The Hunting Ground står på offrens sida, men budskapet hade kunnat hamras in ännu hårdare om de ansvariga hade fått försöka slingra sig på film. Nu har de försökt stämma filmmakarna i efterhand, men som det ser ut nu kommer det inte bli någonting av det.

The Hunting Ground är en gripande historia som behöver berättas. Dick skildrar skickligt de drabbades historier och använder både bild- och ljudspråk (däribland den fantastiskt sorgliga låten Til it happens to you av Diane Warren och med Lady Gaga... säker Oscarsnominering!) för att föra fram sitt budskap. Med ett bredare nät hade det blivit en femma, men nu gott och väl en fyra.

Betyg: 4 alla är lika inför lagen tills du inte är det av 5 möjliga

Regi: Crystal Moselle

Manus: N/A

Medverkande: Bhagavan Angulo, Govinda Angulo, Jagadisa Angulo mfl.

Produktionsbolag: Kotva Films & Verisimilitude

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2415458/

Brödraskaran Angulo, sex till antalet, lever tillsammans med sin syster och föräldrar i en lägenhet i New York. Det som skiljer dem från andra familjer är pappan, Oscar, och hans idéer. Enligt Oscar ska hans barn få så lite influenser utifrån som möjligt då han tror att sådana är skadliga. En dokumentärfilmare följer familjens liv när fasaden börjar krackelera.

Jag kom över en lista på de dokumentärer som tros bli nominerade till de stora priserna nästa år och tänkte beta av några av dem. Först ut är alltså Crystal Moselles The Wolfpack om den märkliga familjen Angulo. När jag skriver "märkliga" menar jag inte bara lite småexcentriska utan de här grabbarna är verkligen från en annan planet. Man blir kanske sådan när ens far begränsar ens sociala umgänge till hemmet och om man aldrig får gå ut. En av bröderna säger i filmen att man aldrig riktigt kan veta hur året kommer bli. Ett år var de ute nio gånger, ett annat ingen gång alls. Denna isolation späs ideligen på av Oscar Angulo som är ännu ett bevis på det motsägelsefulla hos många sådana här personer - vi ska göra våra barn, sektmedlemmar etc till fritänkare genom att begränsa dem.

Oscar Angulo har en speciell tolkning (läs: sin egen) av hinduism som han följer och denna präglar både hans och barnens liv. Hans hustru framstår som sjutusan till medberoende och hela situationen påminner lite om Josef Fritzls bunker i Österrike, med en viktig skillnad - för att vara inspärrade lever pojkarna ändå ganska normala liv så gott de kan. Utöver situationen i sig uppdagas inte några större skandaler och även om pojkarna börjar se pappan för den knäppgök han är säger de att "han är ändå vår far." Visst, det hänvisas till att han har slagit sin fru, men det går inte riktigt att jämföra med Fritzl.

Brödernas stora passion i livet blir film. Deras far skaffar en massa film till dem och i brist på annat att göra börjar de spela in egna versioner av dessa filmer hemma i lägenheten. Det är rörande att se den entusiasm de gör det med och det är föga förvånande att flera av dem drömmer om att arbeta inom filmbranschen. Det är troligen också därför som Oscar tillåtit en dokumentärfilmare i sitt hem.

Moselle skildrar det mest respektfulla och lågmälda rebellerande mot föräldrar jag sett på film. Samtidigt förstår vi att detta är enorma steg för pojkarna att ta. Att sätta sig upp mot pappans auktoritet och bli sin egen person blir målet för flera av bröderna och Moselle leder oss hela vägen utan att någonsin lägga sig i. Det enda som stör är att Oscar inte riktigt får komma till tals så mycket som jag skulle vilja. Vi får reda på en del om honom, men för att skapa en bättre kontext skulle vi behöva veta minst lika mycket till. The Wolfpack (namnet som bröderna valt till sig själva) är också ibland lite för lågmäld i sitt porträtt av familjen. Det positiva med detta är att den aldrig blir dömande utan endast dokumentär. Det negativa är att den ibland blir lite långdragen. Det är dock en mycket sevärd dokumentär!

Betyg: 4 lockdowns av 5 möjliga

Regi: Sam Mendes

Manus: John Logan/Neal Purvis/Robert Wade mfl.

Medverkande: Daniel Craig, Christoph Waltz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: MGM/Columbia Pictures/Eon Productions mfl.

År: 2015

Längd: 148 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2379713/

Efter händelserna i Skyfall (2012) har livet för de anställda på MI6 förändrats dramatiskt. Organisationen ska slås ihop med MI5 och 00-programmet ska läggas i malpåse. Samtidigt befinner sig 007 på ett osanktionerat uppdrag i Mexico City som leder honom till den mystiska organisationen Spectre. När Bond tas ur tjänst som en följd av uppdragets upplösning tvingas han bege sig ut på egen hand för att söka rätt på mannen bakom Spectre.

Jag tillhörde den lilla skaran som inte satte min martini i halsen av glädje över Skyfall. Sam Mendes första film om Bond kändes alldeles för långdragen och tappade rejält i fokus under andra halvan. Spectre har fått blandad kritik för att inte vara i nämnda films klass. Lyssna inte på den kritiken. Det här är den bästa Bondrullen sedan 2006 års Casino Royale.

Som sig bör med en Bondfilm tar Spectre avstamp i en riktigt spekatulär öppningsscen, denna gång satt under den mexicanska högtiden Dia los muertos. Jag kan ärligt talat säga att den här öppningssekvensen är den bästa jag sett i en Bondfilm - någonsin. Jag har sett samtliga filmer åtminstone två - tre gånger, men inget slår denna magiskt filmade öppningsscen. Med rekvisita och statister att dö för (heh...) och en kamera som följer Craig genom hela scenen utan ett enda klipp kan den få vem som helst att kippa efter andan. När det slätstrukna temat "Written on the wall" kommer igång efteråt är det nästan så man pustar ut av lättnad. 

Craig gör som vanligt bra ifrån sig som Bond och har placerat sig stadigt som nummer två på listan över skådespelare som porträtterat spionen. En av de stora förbättringarna från Skyfall är dock skurken. Mycket riktigt när det handlar om Spectre så är Blofeld tillbaka och med Christoph Waltz i rollen kan man inte gå fel. Waltz har ett speciellt sätt att spela skurk på, vilket vi har kunnat se i hans tidigare antagonistroller. Han kan pendla mellan att vara vardaglig och charmig till totalt livsfarlig och skrupellös nästa sekund. Waltz är fantastisk.

Spectre är dock inte en perfekt film. Som den längsta film i franchisen till dags dato skulle jag vilja skära ner ungefär 25 - 30 minuter av speltiden. Några av bihandlingarna drar ner tempot och kunde med fördel ha kunnat undvaras. Det skulle dessutom göra att man kom till bukt med mycket av den unkna kvinnosynen. Filmens huvudsakliga Bondbrud, Léa Seydoux, har åtminstone viss karaktärsutveckling och en egen röst. Det andra kärleksintresset, Monica Bellucci, är bara där och faller i samma fälla som många andra tidigare Bondbrudar - snygg men dum. Jag vänder mig även lite mot hur Spectre presenteras som organisation. I de gamla filmerna var de de mystiska männen runt ett sterilt ovalt bord och tilltalade varandra främst med nummer istället för namn. Här känns de mer som en sammanslagning riskkapitalister utan skrupler.

Med sina halsbrytande actionscener, ett smart skrivet manus och en Craig och Waltz i högform är Spectre ändå ett måste för alla diggare av 007. Och den där jäkla öppningsscenen alltså...

Betyg: 4 mexicanska dödsmasker av 5 möjliga

Regi: Brian O'Malley

Manus: David Cairns & Fiona Watson

Medverkande: Liam Cunningham, Pollyanna McIntosh, Douglas Russell mfl. 

Produktionsbolag: Fantastic Films/Greenhouse Media Investment/Makar Productions mfl.

År: 2014

Längd: 92 min

Land: Storbritannien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3148348/

Rachel är en nyutexaminerad polis som fått sin första tjänstgöring i en skotsk småstad. Snart märker hon att hennes kollegor inte kunde bry sig särskilt mindre om rätta tillvägagångssätt utan verkar göra lite vad de vill. När en mystisk främling får spendera natten i en av stationens celler börjar dock saker från polisernas förflutna bubbla upp till ytan. Vem är egentligen den märklige mannen i cell sex?

Jag brukar inte vara alltför imponerad av ockult skräck (ingen spoiler, kolla ordvitsen till titel bara) av några enkla anledningar. Jag är inte kristen och därför inte rädd för demoner eller annat oknytt från det varma stället under jord. Därför räcker det liksom inte med att någon med glödande ögon hoppar fram och skriker "oooga-boooga!" för att jag ska hoppa ur soffan. Tack och lov är Let Us Prey tillräckligt smart skriven och välspelad för att undvika de vanliga fallgroparna.

Mycket är just skådespelarnas förtjänst. Liam Cunningham är superb som mannen som endast identiferas vid sitt cellnummer, Six. Han spelar rollen med en slags trött vishet - som att han sett och hört allt och mest av allt bara göra sitt jobb. Även Pollyanna McIntosh är bra i den kvinnliga huvudrollen, men det är Cunningham som äger varenda scen han är med i.

Let Us Prey vore enkel att avskriva som att Six är Satan själv och sen kör vi det gamla vanliga sticket med syndare och evig fördömelse. Tack vare den smarta dialogen blir den uppmärksamme tittaren snart varse om att det kanske inte alls är så enkelt som det ter sig vid första anblicken. Jag har en egen tolkning som jag besparar läsaren ifrån, men för den som är intresserad kan jag rekommendera att ni fräschar upp minnet av Första Mosebok innan ni ser filmen.

Med bra skådespel, soundtrack och tillräckligt med blod och äckelskap för att få en luttrad gammal skräckräv som mig att haja till lite är Let Us Prey en överraskning. Se den som en rak skräckfilm med välutvecklad karaktärspsykologi eller som en teologisk varning om Domedagen. Här finns rum för båda tolkningar.

Betyg: 4- episka skägg av 5 möjliga

FFF 2015 Dag 13: Beprövade morsor, dödsdejting och ren skär vrede

Efter den något avslagna torsdagen hade jag ändå förhoppningar på fredagens begivenheter. Det började också bra med Lyle (2014).

Leah och June flyttar till New York tillsammans med sin dotter Lyle. Leah, redan gravid med parets andra barn, intar en hemmafruroll medan June försöker få igång sin karriär. Tragedin är dock snart ett faktum. I ett obevakat ögonblick faller Lyle ut genom ett öppet fönster och dör. Leah, utom sig med sorg, försöker förstå vad som egentligen hände. Samtidigt börjar allt märkligare saker hända i byggnaden...

Rosemary's Baby (1968) är en av de där klassiska filmerna som jag helt enkelt inte kunnat ta till mig. Det finns något som stör mig med berättandet som gör att jag mest blir uttråkad av den. Lyle fungerar lite som en kondenserad version av nämnda film. Den klockar in på lite mer än en timme (istället för över två timmar) men lyckas ändå bygga upp en stämning och karaktärer jag bryr mig om. För vissa hade det väl varit som att jag svär i kyrkan nu, men jag föredrar den här versionen av historien framför Polanskis.

Gaby Hoffman gör en mycket fin roll som Leah och föga förvånande är det också hon som har top billing på postern ovan. Man får dock inte glömma bort de andra fina skådespelarinsatserna i filmen och i synnerhet inte Rebecca Street som den excentriska hyresvärden Karen.

Det har varit många filmer i årets program med graviditetstema och/eller lägenheter där saker inte uppträder som saker bör. Lyle är, i all sin minimalism, den jag föredrar av dessa rullar. Den förlitar sig mer på skådespel och personliga relationer än på direkta skrämseltaktiker och som sådan blir den också mer effektiv. Samtidigt skulle jag vilja ha sett filmen i en lite bredare kontext än vad den erbjuder. Tjugo minuter till med bakgrundshistoria och utvecklande av relationer mellan övriga karaktärer i filmen hade inte skadat. Trots det en mycket sevärd film. 3+ prövade mödrar av 5 möjliga.

Även kortfilmen innan Lyle, The Mill At Calder's End (2015) var sevärd med sin gotiska saga om hur Nicholas Grimshaw, arvvinge till Calder's End, tvingas gå i strid med den förbannelse som plågat familjen i generationer. Mycket imponerande rent tekniskt med den snyggaste dockanimation jag sett på länge och en intressant story.

Det var dock förfilmen innan Liza The Fox-Fairy (2015) som var kvällens höjdare i det korta programmet. Franska The Black Bear (2015) låter oss följa med en grupp strövare i deras möte med naturen och givetvis en björn. Det visar sig dock inte vara vilken björn som helst utan en... ja, jag vill inte spoila er, men jag kan säga som så här att om du gillar galghumor är The Black Bear en högtidsstund. Av att döma av publikens reaktioner var jag inte den ende som tyckte det. The Black Bear är den klart roligaste kortfilmen jag sett i årets program och rekommenderas varmt.

Efter det franska kraftprovet var det inte lätt för kvällens sista kortfilm, tyska Schnee in Rio (2014), att göra ett ordentligt avtryck, men denna James Bond-pastisch med båda fötterna fast förankrade i 60-talet, lyckas ändå segla upp som en av de absolut bästa kortfilmerna jag sett under veckan. Sebastian Schneider får i uppdrag att föra en värdefull tavla till Prag. Vad han inte vet är att ombord på samma tåg finns inte bara en utan tre intressenter för tavlan ifråga... och Ian Fleming till råga på det. Stilsäkert och med många blinkningar till klassiska Bond-rullar (speciellt 1963 års From Russia With Love) är Schnee in Rio en film att kolla upp för alla diggare av klassiska spionfilmer.

Kvällens andra långfilm, ungerska Liza The Fox-Fairy, var en av festivalens mest välbesökta filmer hitintills. Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig, men föll snart pladask för denna extremt charmiga och galghumoristiska romantiska komedi.

Liza ska snart fylla 30 och längtar efter den stora kärleken. Eller... vilken kärlek som helst faktiskt. Hennes stora intresse för japansk kultur, och det faktum att hon bor och arbetar som hemsamarit för en gammal ambassadörshustru med vurm för den japanske schlagerartisten Tomy Tani, gör henne till något av en udda fågel. När den gamla kvinnan dör och efterlämnar sin lägenhet till Liza blir hennes släkt misstänksamma att Liza kanske hade något med dödsfallet att göra. Och folk, i synnerhet män, tycks dö som flugor runt Liza. Kan det vara så att henne låtsasvän, i skepnad av Tomy Tanis spöke, kanske inte alls är ett hjärnspöke?

Romantisk komedi är bland de svåraste genrer man kan ge sig på. När man lyckas, vilket är väldigt sällan, kan det bli fantastiska filmer, men allt som oftast faller man in i Meg Ryan-träsket och det hela blir 90 minuters lidande. Károly Ujj Mészáros klarar tack och lov av att undvika de många fallgroparna som genren erbjuder och ger oss en fantastiskt rolig film med en oemotståndelig Mónika Balsai i huvudrollen som den kärlekstörstande Liza. Hennes spel, speciellt tillsammans med David Sakurai i rollen som Tomy Tani, gör att vi direkt sympatiserar med henne och hennes kärleksideal. Kombinationen med japansk kultur och ett soundtrack som är extremt smittsamt fick mig helt att gå upp i den här historien.

Liza The Fox-Fairy befolkas av idel excentriska karaktärer, men vi känner något för samtliga av dem. Här finns allt ifrån japanska hjärnspöken i knallgröna kostymer till ungerska polismän som snöat in på finsk westernmusik (!). Det är precis lika knäppt som det låter, men gjort med en sådan fin touch och känsla att jag inte nog kan rekommendera den här filmen. Det är inte vanligt att en ungersk film får distribution i Sverige, men skaffa er den här underbara kärlekshistorien om ni kan. En av festivalens absolut bästa och roligaste filmer. 5 japanska mytologiska varelser av 5 möjliga.

Efter det ungerska lyckopillret hade The Demolisher (2015) den något otacksamma uppgiften att avsluta kvällen. Även om den inte var tillnärmelsevis lika bra som Liza lyckades den med att förmedla en helt annan känsla - ren jävla vrede.

Polisen Samantha lider av sviterna efter ett gängöverfall på jobbet. Hennes make, Bruce, rasande över vad som hänt henne, tar till stadens gator för att straffa de skyldiga. Samtidigt försöker studenten Marie acceptera att hennes idrottskarriär kanske är över efter att ha blivit diagnosticerad med en degenerativ sjukdom. Efter ett missförstånd hamnar Marie på Bruces radar och en dödlig jakt tar sin början.

General Barrander liknade The Demolisher vid något som Walter Hill hade kunnat göra och jag kan inte komma på en bättre beskrivning än så. Det är helt klart varifrån Gabriel Carrer hämtat sin inspiration till den här våldsamma vigilante-sagan, men The Demolisher lyckas med mer än att bara bli en hyllning. Tack vare Ry Barrett i rollen som Bruce lyckas den här filmen förmedla vrede på ett sätt som är få filmer förunnat.

Missförstå mig inte, vi ser arga människor på film var och varannan dag, men det är en oceans skillnad mellan att vara arg och känna vrede. De få gånger i mitt liv jag känt direkt vrede har den varit allomslutande och totalt destruktiv. Det är en hemsk känsla, men när du är uppe i den kan du inte se hur destruktiv du verkligen är. Ry Barretts totala ilska är som ett slag i magen och förblindar honom från det faktum att han själv håller på att bli vad han försöker stoppa och straffa. Tillsammans med fina rollprestationer från Tianna Nori (Samantha) och Jessica Vano (Marie) blir The Demolisher en våldsam odyssé med ett pumpande 70-tals-soundtrack som rekommenderas. Det enda som stör är att de två parallellhandlingarna kopplas ihop lite väl sent och att klipparen älskar sin slow motion-effekt lite för mycket. Om ni vill se något som glöder av ilska bör ni dock kolla upp The Demolisher. 4- nu är han arg! av 5 möjliga

Ikväll avslutar jag festivalen med Last Girl Standing (2015) på Stadshallen 19:00 för att sedan avrunda med Tales Of Halloween (2015), avslutningsceremoni och pilotavsnittet av Ash vs. The Evil Dead (2015) klockan 21:00 respektive 00:00 på Filmstaden. Det blir episkt!