Regi: Tim Burton

Manus: Scott Alexander & Larry Karaszewski

Medverkande: Amy Adams, Christoph Waltz, Danny Huston mfl.

Produktionsbolag: Silverwood Films/Tim Burton Productions/Electric City Entertainment

År: 2014

Längd: 106 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1126590/

När Margaret lämnar sin make för att söka lyckan som konstnär i 1950-talets San Francisco gick inte allt som planerat. Hennes säregna tavlor av barn med väldigt stora ögon gick inte hem hos det modernistiska konstnärsetablissemanget i staden och det faktum att hon var en kvinnlig konstnär skavde också. Allt detta förändras när Margaret träffar och gifter sig med Walter Keane. Walter försöker konstant sälja sin konst till folk, men när personer börjar berömma och köpa hans nyblivna hustrus konst istället börjar han ta åt sig äran. Båda heter ju Keane, eller hur?

Ironin är slående när Tim Burton, mannen som gjort samma film sedan 2003, gör ett porträtt av Margaret Keane, konstnären som målat samma tavla sedan 50-talet. Nej, nu ska jag vara snäll. Keane är så mycket mer intressant än Burton varit det senaste decenniet. Glädjande nog är Big Eyes också en påminnelse om vad Burton kan göra när han inte låter Johnny Depp go bananas med kajalpennan i två timmar.

Big Eyes berättar om en tid där kvinnors konst fortfarande nedvärderades till den milda grad att den inte kunde betraktas som säljbar. Det är bisarrt att tänka sig att det bara är drygt 50 år sedan. Samtidigt kämpar många kvinnor fortfarande mot samma mansgriseri i kulturvärlden, om det så rör sig om film, litteratur eller bildkonst. Således är Big Eyes en samtidigt underhållande som viktig film.

Amy Adams gör bra ifrån sig i huvudrollen som den något timida Margaret, men den här filmen tillhör Christoph Waltz i rollen som Walter. Jag upphör aldrig att förvånas över hur Waltz kan vända en scen på en sekund, från charmerande och rolig till djupt obehaglig. Hans porträtt av en av de mest kända konstplagiatörerna genom tiderna formligen lyser och det är helt uppenbart att han har kul när han får spela den här typen av manipulativa svin. Och så jävla bra han gör det! Ingen skugga på Adams alltså, men filmen tillhör Waltz.

Burton visar fin känsla och teknik i sin regi den här gången. Borta är de överdrivna, datorgjorda, bakgrunderna och den påklistrade smutskänsla som präglat hans filmer under 2000-talet. Det är så här Burton ska jobba! Med ett starkt manus, bra karaktärer och sen lägga sin egen touch på det hela. Vissa inslag av surrealism finns här, men de för historien framåt och fördjupar karaktärerna - de är inte bara där för att de ska vara det.

Big Eyes är en välberättad och bra historia som fick på tok för lite uppmärksamhet när den kom förra året. Se den.

Betyg: 4 stora ögon av 5 möjliga

Regi: Dan Fogelman

Manus: Dan Fogelman

Medverkande: Al Pacino, Annette Benning, Christopher Plummer mfl.

Produktionsbolag: Big Indie Pictures/ShivHans Pictures

År: 2015

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772288/

Efter närmre 40 år av att spela för utsålda konserthus har Danny Collins börjat tröttna. Hans idéer om att bli den nye store singer/songwritern kom på skam och han har fått spendera sin karriär med att sjunga mediokra och lättuggade hits. Allt det ändras när han får en födelsedagspresent av sin manager. Det visar sig att Collins gjorde en intervju precis i början på sin karriär där han uttryckte sin beundran för John Lennon. Lennon skrev ett brev till honom som aldrig levererades, men som managern nu spårat rätt på. Det blir startskottet för vad som kanske, bara kanske, kan bli en nytändning för en artist på dekis.

Jag hade helt missat den här rullen innan jag scrollade igenom rollistan. Med en så här pass imponerande casting borde filmen ha fått väldigt mycket uppmärksamhet, inte minst eftersom det är Pacinos första riktiga roll på jag vet inte när. När man dessutom har med Oscarsfavoriter Plummer i en större biroll undrar jag lite vad tusan som hände med marknadsföringen? Speciellt förvånande blir det när Danny Collins visade sig vara en riktigt bra film. Inte lysande, men riktigt bra.

Det här är egentligen den tråkigaste typen av recensioner att skriva. Jag kan i princip inte hylla något, för även om allt är mycket bra är det inget som sticker ut som fantastiskt. Pacino gör en jättebra roll, men är fortfarande fjärran från sina ikoniska prestationer från 70- och 80-talet. Faktum är att han oftast får stå i skuggan för Plummer när de två delar en scen. Plummer har alltid varit bra, men fråga värt om han det senaste decenniet inte varit i sitt livs bästa form? Till och med ett av mina hatobjekt i Hollywood, Jennifer Garner, gör bra ifrån sig.

Samtidigt som jag inte kan hylla något kan jag inte heller såga något. Det finns inget som är dålig i Danny Collins. Den är ett exempel på väldigt bra storytelling, men problemet är att den inte riktigt lyfter. Det mest frustrerande är att jag inte kan sätta fingret på vad som saknas. Jag låter det stanna vid det. Mycket sevärd, inte fantastisk, men mycket bra. Fan, vad frustrerande!

Betyg: 4- ambivalenta recensenter av 5 möjliga

Regi: Kornél Mundruczó

Manus: Kornél Mundruczó/Viktória Petrányi/Kata Wéber

Medverkande: Zsófia Psotta, Sándor Zsótér, Lili Horváth mfl.

Produktionsbolag: Proton Cinema/Hungarian National Film Fund/Film i Väst mfl.

År: 2014

Längd: 121 min

Land: Ungern/Tyskland/Sverige

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2844798/

När 13-åriga Lili måste flytta in hos sin far tar hon med sig sin hund, Hagen. Hennes far är dock inte pigg på att betala den skatt som krävs för att få ha en icke renrasig hund som husdjur och till sist släpper han ut Hagen på gatan. Medan Lili letar efter sin vän får Hagen lära sig om mänsklighetens baksidor. Det blir läxor som kommer få konsekvenser för hela samhället...

Det finns ingen mer lojal varelse på denna planet än hunden. Själv växte jag upp med en cockerspaniel som husdjur och familjemedlem. Cockerspanieln avlades fram som jakthund (främst fågeljakt) och sällskapsdjur. Vad vi människor ofta glömmer är att bakom fasaden hos såväl djur som människa finns det instinkter som i mångt om mycket dikterar våra handlingar. En dag bet min hund mig. Det blev inte några allvarliga skador, men jag lärde mig en läxa - hur mycket jag än älskar hundar måste man respektera att de inte bara är sällskapsdjur. Min hund var med oss i många år efter denna händelse och bet aldrig någon igen. Varför han bet mig den där gången? Jag har fortfarande ingen aning. I Kornél Mundruczós White God råder det aldrig något tvivel. Människans nonchalans, grymhet och utnyttjande av hundens lojalitet slår till sist tillbaka mot dem själva.

White God är en ovanlig film. Det är en historia med främst djuren i centrum, men det är så fjärran från gullig Disneyfilm man kan komma. Ofta är den väldigt grym och vissa scener är synnerligen magstarka att se för någon som vuxit upp som djurälskare. Det är också scenerna som fokuserar på just hundarna som är filmens höjdpunkter. Utan dialog (tack och lov!) berättar Mundruczós en historia som är lika delar rörande som skrämmande. Hundarna i filmen är samtliga räddade från hundfångare och på något vis har Mundruczós lyckats få dem att göra vad han vill att de ska göra. Att regissera drygt 270 hundar måste vara bland det tuffaste man kan tänka sig som regissör, men Mundruczós slit belönar sig. I och med att det inte finns datoranimerade djur, duplicerade hundar genom digital teknik eller något liknande blir närvaron i filmen desto större. 

White God är dock ingen perfekt film. Medan scenerna med hundarna är fantastiska lämnar de mänskliga relationerna lite över att önska. Zsófia Psotta är bra i rollen som Lili och likaså Sándor Zsótér i rollen som hennes far. Scenerna dem emellan fungerar oftast riktigt bra. Däremot försöker manusförfattarna berätta en parallellhistoria om Lilis utforskande av vuxenvärlden som allt som oftast faller platt. Denna tid hade kunnat spenderas åt fler hundscener eller strykas helt och hållet.

Intressant nog är svenska produktionsbolaget Film i Väst med på ett hörn i produktionen av White God. Jag önskar att detta (och andra!) bolag gjorde liknande satsningar på hemmaplan. White God är en säregen film som inte kommer lämna dig oberörd. Vi behöver mer sådant här i svensk film.

Betyg: 4 hundrevolter av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1977 (svensk utgåva 1980)

Sidor: 416

Förlag: Doubleday (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-450-0418-6

"Sometimes human places, create inhuman monsters."

Jacks äktenskap sjunger på sista versen, inte minst på grund av hans alkoholism och det faktum att han under en särskilt djup fylla råkade bryta armen på sin son, Danny. När Jack förlorar sitt jobb som lärare får han en chans av en gammal vän - se över det högt ansedda Overlook Hotel över vintern. Samtidigt börjar Danny inse att han inte är som alla andra. Pojken kan "höra" folks tankar och ser ibland saker som inte rimligtvis kan finnas där. Och nu menar alla röster och syner en och samma sak - åk inte till Overlook Hotel...

Att recensera The Shining som roman bär på ett stort problem - Stanley Kubrick. Kubricks fantastiska filmadaption från 1980 är i mitt, och många andras, tycke en av de bästa skräckfilmerna som någonsin gjorts. Samtidigt tyckte King själv mycket illa om den. Jag kan i viss mån förstå honom. Huvudtemat i boken försvinner i princip helt i Kubricks filmatisering. King skrev enligt egen utsago romanen i mångt om mycket som självterapi. Hans egen alkoholism började bli allt mer allvarlig och han oroade sig sjuk för vad som skulle hända om han faktiskt en dag skadade sina barn under en av sina fyllor.

Det är sällan en författares alter ego i en roman så tydligt återspeglar författaren själv. Ofta vill författare försköna eller ge förklaringar till varför de är som de är på boksidorna. I The Shining härskar brutal ärlighet. Det är ett av Kings bästa karaktärsporträtt i karriären, vilket gör det hela än mer tragiskt - han visste mycket väl vad han höll på med och utsatte sin familj för, men kunde inte förmå sig att tackla sitt eget missbruk förrän långt senare.

The Shining är en bok som fungerar som debut för många av Kings återkommande troper. Det är den första roman han skrev där författaren är protagonisten, den första där kärnfamiljsenheten är under attack från utomstående krafter och den första där en återkommande "ond kraft" sakta men säkert driver karaktärerna galna. När jag någon gång i framtiden försöker mig på en analys för att koppla samman alla Kings verk (de flesta har beröringspunkter med varandra, vilket gör mitt eviga King-läsande så mycket roligare) kommer The Shining vara ett centralt verk.

Därmed inte sagt att det här är en perfekt roman. Den är inte ens bland mina topp 5 när det gäller King. Den skulle behöva en språkmässig genomgång och framförallt skulle den behöva vara längre. Det är en märklig bedömning när det kommer till en författare som ofta får kritik för att vara för långrandig, men även om jag uppskattar bokens höga tempo blir det för högt de sista hundra sidorna. Och det för mig tillbaka till Kubrick. Även om Kubricks filmversion i mångt om mycket plockar bort huvudtemat är det en av få filmatiseringar av Kings historier som är inte bara bättre utan mycket bättre än sitt källmaterial. Även denna version har sina skavanker, men om jag ska välja en av versionerna väljer jag Kubricks alla dagar i veckan.

Betyg: 4- men den där Kubrick-scenen med mannen i hundkostym blir i alla fall desto klarare av 5 möjliga

Originaltitel: The Walking Dead: No Way Out

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2011 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-14-8

Rick och hans vänner må ha fått varma och mjuka sängar i Alexandria, men den gnagande känslan att de trots allt inte är trygga vill inte lämna gruppen. Samtidigt som borgmästaren sörjer sin fru och har satt Rick i ledarposition blir den lilla staden attackerad av en hel hord zombies. Frågan är om gruppen ska lyckas hålla tillbaka horden och om alla kommer överleva?

Jag återkommer ständigt till skillnaden mellan tv-serien och serieförlagan när det gäller The Walking Dead. Jag gillar båda, men det är något som hela tiden har stört mig med tv-versionen. Först när jag läser den väldigt actionbetonade fjortonde volymen av serien inser jag vad det är - jag bryr mig om karaktärerna i den tecknade versionen mer och föredrar actionsekvenserna i tv-serien. När Kirkman låter sina hjältar stå för den största zombieslakten vad jag kan komma ihåg från serien tappar han också lite i den ypperliga karaktärsutvecklingen. Därmed inte sagt att Ingen utväg är en dålig installation av The Walking Dead. Den är tämligen annorlunda från tidigare volymer i det snabba och actionfyllda berättandet, men Kirkman lyckas ändå få till en hel del riktigt bra karaktärsögonblick. Sedan har vi chockeffekten...

Hur mycket The Walking Dead jag än läser lyckas jag aldrig värja mig för de grymheter som Kirkman ibland utsätter sina karaktärer för. I den här volymen, utan att spoila, råkar en karaktär ut för en fruktansvärd skada. Det är i uppföljningen av dessa händelser som Kirkman ofta gör sina mest talande analyser. Jag har en känsla av att volym 15 kommer bli något alldeles fantastiskt. Ingen utväg bygger upp till denna och även om den är marginellt svagare än många andra delar i serien är den ett måste i din samling.

Betyg: 4+ do I have something on or in my face? av 5 möjliga

Regi: Neill Blomkamp

Manus: Neill Blomkamp & Terri Tatchell

Medverkande: Sharlto Copley, Dev Patel, Hugh Jackman mfl.

Produktionsbolag: Simon Kinberg Productions/Genre Films/Sony Pictures Entertainment (SPE) mfl.

År: 2015

Längd: 120 min

Land: USA/Sydafrika/Mexico

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1823672/

I en närbelägen framtid har brottsligheten i Johannesburg decimerats tack vare polisens patrullerande robotar. När robotarnas designer, Deon, stjäl en av sina egna skapelser för att testa ett AI-program går experimentet över all förväntan. Roboten, som får namnet Chappie, utvecklas snabbt till världens första sanna artificiella intelligens. Det enda problemet är att både Chappie och Deon är i händerna på ett gäng desperata brottslingar och samtidigt försöker krafter inom företaget komma åt dem.

Neill Blomkamp slog igenom med dunder och brak med District 9, 2009 års science fiction-allegori över apartheidregimen i Sydafrika. Det var och är en fantastisk film. Därför var min besvikelse med hans nästa verk, Elysium (2013), tämligen stor. Chappie är tack och lov ett steg i absolut rätt riktning för Blomkamp.

Om Blomkamp visat något i sina tidigare filmer är det att han har en kuslig förmåga att få icke-mänskliga karaktärer, så som utomjordingar eller robotar, att verka som fullt utvecklade och kännande karaktärer. Detta gäller också för Chappie.

Titelkaraktären är olik någon annan AI jag sett porträtterad på film och frågan jag måste ställa mig är varför? Chappies utveckling är egentligen logisk för en självlärande AI. Han börjar som ett "barn" och måste få input att analysera och utvecklas ifrån. Det närmsta jag kommer att tänka på är B4 från Star Trek: Nemesis (2002), men detta är en haltande jämförelse då denna karaktär bara har en ytterst begränsad screen time.

Chappie, med röst av återkommande Blomkamp-skådisen Sharlto Copley, är helt klart filmens stjärna, men man har ändå lyckats få med en helt okej ensemble att omge honom med. Dev Patel, Hugh Jackman och Sigourney Weaver är alla bra i sina roller. Patel får mest att arbeta med, men Jackmans skurk (inte ofta man ser honom spela det) är min favorit av de traditionella skådisarna. Weavers karaktär är dessvärre så urbota dumt skriven att jag undrar vad Blomkamp och Tatchell sysslade med. Sen har vi Die Antwoord. Inget ont om deras musik, som jag tycker är helt okej, men de borde hålla sig från skådespeleriet. Deras amatörmässiga spel drar tyvärr ner många av filmens viktiga scener. Inte heller manuset håller hela vägen ut. Det har många goda idéer men Blomkamp drar inte nytta av en hel del av dessa.

Till syvende och sist är ändå Chappie ett fall framåt för Blomkamp. Den är mycket bättre än Elysium och får mig att se fram emot den film i Alien-franchisen som är Blomkamps nästa projekt.

Betyg: 4- gangstarobotar av 5 möjliga

Regi: Henry Hobson

Manus: John Scott 3

Medverkande: Abigail Breslin, Arnold Schwarzenegger, Joely Richardson mfl.

Produktionsbolag: Silver Reel/Gold Star Films/Matt Baer Films mfl.

År: 2015

Längd: 95 min

Land: USA/Schweiz

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1881002/

När en fruktansvärd sjukdom sprids genom världen tvingas de överlevande inse att smittans sista steg innebär stor fara för allmänheten. När Wade hittar sin dotter Maggie i kaoset är det redan för sent. Maggie är infekterad och kommer dö inom åtta veckor. Desperat att spendera all tid han kan med sin dotter tar han med henne hem - något som grannarna inte är särskilt glada över. Samtidigt måste Maggie börja acceptera sitt öde och ta farväl av sina nära och kära.

Maggie var en stor överraskning på många sätt. Framförallt är det här första gången någonsin som jag sett Arnold Schwarzenegger i en seriös dramaroll. Och han levererar! Visst, hans brytning är fortfarande där, men man märker hur mycket han har överdrivit den under sina år som actionhjälte. Inget konstigt med det då den var ett av hans kännetecken, men i Maggie är det en väldigt tystlåten och reserverad Arnold vi ser. Han berättar mer med blickar och miner än med ord och gör ärligt talat sin bästa dramatiska prestation i karriären. Vem hade kunnat tro det?

Arnolds kemi tillsammans med Abigail Breslin (Maggie) är också riktigt bra. Breslin har kommit lång väg sedan genombrottet i Little Miss Sunshine (2006) och gör en mycket fin rollprestation som den dödssjuka Maggie. Skillnaden mellan Breslin och flertalet andra barnstjärnor är att Breslins utseende har förändrats enormt under uppväxten. Det gör att hon inte lika lätt associeras med sina barnroller samtidigt som hon kan dra nytta av sin långa erfarenhet. Inte ens 20 år fyllda går Breslin mot en lysande framtid som skådespelerska.

Det som gör att Maggie står ut från resten av genren är dock manuset. Det är ingen hemlighet att sjukdomen som Maggie lider av kommer förändra henne till vad vi känner som en zombie - de till och med använder "z-ordet" i ett antal scener. Samtidigt skildras just sjukdomsförloppet med all önskvärd tydlighet. Filmens berättande är bland det mörkaste och mest drabbande man kan se just nu. Det här är inte det snabba omvändandet vi är vana att se med zombiehorder som tuggar på någon som ögonblicken blir odöd. Istället fungerar Maggie mer som en skrämmande allegori där man hade kunnat byta ut den påhittade sjukdomen (nekroambulism) mot vilken allvarlig farsot som helst. Det är inte så mycket panikkänslor hos de överlevande som kallt kalkylerande med rejält cyniska förtecken. Som svensk hajade jag till vid repliken: "Don't touch her without gloves!", vilket förde tankarna till Jonas Gardells fantastiska Torka aldrig tårar utan handskar (2012). Alla filmer som kan få mig att tänka på en riktig tragedi genom allegori är värd att se.

Maggie är årets hitintills största överraskning för min del. Det är inte en perfekt film, exempelvis skulle den tjäna på att vara en halvtimme längre, men det är en unik röst i en väldigt tätbefolkad genre. Mycket väl värt din tid och pengar.

Betyg: 4+ zombiedraman av 5 möjliga

Regi: Matthew Vaughn

Manus: Jane Goldman & Matthew Vaughn (baserat på Mark Millars och Dave Gibbons serie)

Medverkande: Taron Egerton, Colin Firth, Samuel L. Jackson mfl.

Produktionsbolag: Marv Films & TSG Entertainment

År: 2014

Längd: 129 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2802144/

Gary "Eggsy" Unwin har inte direkt levt upp till sin potential. Även om han både är intelligent och en begåvad idrottsman har hans uppväxt kantats av diverse problem. När han blir arresterad för bilstöld har han en sista utväg. Många år tidigare besökte en man honom och hans mor för att ge dem det tragiska beskedet att Eggsys far hade dött under en hemlig militäroperation. Eggsy fick ett nummer att ringa om han någonsin verkligen behövde det. Sagt och gjort så finner sig Eggsy snart hos The Kingsmen, en grupp agenter som arbetar på högsta internationella nivå... och det råkar vara så att de har ett jobberbjudande.

Det här är lite av ett dream team. Först har vi duon bakom några av de bästa serietidningsfilmerna någonsin (exempelvis Kick-Ass, 2010) i Jane Goldman och Matthew Vaughn. Dessa manusförfattare, som verkligen förstår att överföra seriemediet till film, har sedan arbetat med ännu en serie av en av mina favortiserieskapare, Mark Millar. Det kan inte bli annat än bra. Jag blir alltid glad när jag inte blir besviken. Kingsman kanske inte är en ny Kick-Ass, men det är gott och väl en av förra årets bästa actionrullar.

Med ena foten i klassisk agentfilm och den andra i serietidningsnarrativ blir Kingsman helt enkelt en jäkligt kul rulle. Referenserna står som spön i backen, från musikaliska citat från James Bond-filmer till mer subtila blinkningar till klassiska Steven Spielberg-filmer. Det är här som Kingsmen verkligen lyser. Spielberg ska ha sagt något i stil med att när han regisserar action så ska det alltid finnas inte ett, inte två utan tre element av fara på en och samma gång. Ett exempel är öppningsscenen till Raiders Of The Lost Ark (1981). Det räcker inte med giftiga spindlar och en avgrund utan Indy blir dessutom som bekant jagad av en gigantisk stenkula. Kingsman har samma typ av actionscener och jag älskar dem!

Castingen är väldigt bra och för alla anglofiler därute är det quiz-time med hur många brittiska skådespelare du känner igen. Colin Firth är bra som Eggsys mentor, men den som äger varenda scen han är med i är något överraskande Samuel L. Jackson. Missförstå mig inte, jag gillar Jackson när han får spela riktiga roller, men hans angry black man som han fått göra i princip sedan mitten av 90-talet har blivit lite mossig. Här får han spela en härligt galen teknikmiljardär med mål att ta över världen... iklädd keps och med en rejäl läspning på allt han säger. Läspandet är tydligen naturligt också. Innan Jackson fick ordentlig skådespelar- och röstträning pratade han så här hela tiden. En rätt bisarr tanke.

Kingman faller dock precis bakom full poäng på grund av sin ojämna ton. Till en början håller filmen en förvisso överdriven men ändå ganska grundad röst. Mot slutet har vi övergett all form av realism och reson. För det mesta funkar stilbytet, men vissa scener tog mig tyvärr fullständigt ur fokus. Trots det är Kingsman en högtidsstund för alla diggare av agentfilmer eller serietidningsberättande. Märk väl att 15-årsgränsen absolut är befogad. I likhet med Kick-Ass är det här en rejält våldsam film. Inget för lillbrorsan alltså.

Betyg: 4+ snuskiga svenska prinsessor (bara det!) av 5 möjliga