Regi: Joss Whedon

Manus: Joss Whedon

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2015

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2395427/

Efter att ha besegrat Hydra verkar det som att Avengers kan koppla av ett tag. Thor tänker ta Lokis spira tillbaka till Asgård, men Tony Stark lyckas övertala honom om att det inte är någon brådska. Han vill studera den mäktiga artefakten och se om han kan använda dess kraft för goda syften. I sina undersökniningar stöter han snart på datorprogrammet Ultron, ett artificiellt medvetande. Stark får idén att uppgradera planetens försvarssystem med hjälp av det nyupptäckta programmet, men när Ultron inser att hans nya uppdrag är att skapa fred drar han en kalkylerad slutsats - inga människor, inga krig...

Trots min entusiasm för kostymerade hjältar gick jag in till Age Of Ultron med ganska sansade förväntningar. Dagarna som gått från det att filmen haft premiär tills jag igår såg den har kantats av ambivalenta utlåtanden från mina serienördspolare. Mina sansade förväntningar kom på skam när Hulk springer igenom en bunker. Det här är ytterligare en popcornhit från Joss Whedon.

Whedon har med en stor ensemble (som bara blir större!) lyckats med konststycket att få gruppen att kännas som ett sammansvetsat team. Referenserna till annat som hänt i Marvel Cinematic Universe och saker som kommer att hända gör Age Of Ultron till vad jag tror Marvel ämnade - en knutpunkt. Trots detta är AOU mycket av en mellanfilm. En förbaskat bra mellanfilm, men ändock en rulle som pekar mot något ännu större. Filmen följer den klassiska trilogiuppbyggnaden för en sådans andra del. Interpersonella konflikter blir mer uttalade i allmänhet och i synnerhet den mellan Tony Stark och Captain America. Detta kommer leda oss fint in i nästa fas Marvel-filmer, som börjar med vad som kan vara min favoritstoryline de senaste 20 åren - Civil War.

Med en så här pass namnkunnig samling skådespelare är det svårt att verkligen skina. Den som lyckas bäst är som alltid Robert Downey Jr. Jag tror inte det finns en annan skådespelare, möjligtvis med undantag för Hugh Jackman, som på ett så komplett vis tagit sig an sitt superhjältealterego på film som Downey Jr. Chris Hemsworth briljerar vidare som Thor och James Spader gör en fantastiskt bra prestation som rösten till Ultron. Dessa tre är de som skiner starkast i ensemblen, i viss mån på bekostnad av de andra. Det är däremot väldigt tydligt att Joss Whedon kan sina karaktärer utan och innan. Jag hade visserligen inte förväntat mig något annat av en man som varit en högprofilförfattare för Marvel, men i och med den något fadda Agents Of S.H.I.E.L.D (2013) var jag orolig att bolaget skulle begränsa den unika röst som Whedon har i framförallt sin dialog. Den brukar vara en vattendelare, men för ett Whedon-fan som undertecknad kan det knappast bli bättre!

AOU är dock ingen perfekt film. Tempot dras ner lite väl mycket i mitten av filmen och vissa hjältar får på tok för lite utrymme. Framförallt skulle jag velat se desto mer av Scarlet Witch. Det får jag vänta på tills nästa film i serien antar jag. Man hade dessutom kunnat korta filmen med cirka 20 minuter för att få upp nämnda tempo, alternativt klippt om vissa bihistorier för att få dem mer intrycksfulla - såsom förhållandet mellan Black Widow och Bruce "Hulk" Banner. För diggare av Marvels filmer är det här dock en högtidsstund. Jag upphör aldrig att förvånas över hur Whedon lyckas hålla så här många karaktärer i luften samtidigt och ändå presentera en väl sammanhållen historia som både går på djupet för de riktiga nördarna men ändå är lätt att följa för nytillkomna. Jag bockar och bugar.

Betyg: 4+ fast en viss myrman borde ha varit med redan här av 5 möjliga

Originaltitel: Dylan Dog: La Statua Di Carne

Författare: Bruno Enna

Tecknare: Nicola Mari

År: 2008 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 96

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-981127-9-5

Dylan kontaktas av en kvinna, Violet, som av okänd anledning blir uppvaktad med poesi i samband med ett antal bestialiska mord. Morden, som inträffat på en av Londons kyrkogårdar, utförs av vad vittnena beskriver som statyer. Offren är människor som inte visar respekt för de döda. Men vem är det som skickar strofer av John Donne till Violet efter varje begånget mord?

Det andra albumet om mardrömsdetektiven Dylan Dog jag satt mina tänder i är ett klart fall framåt från Dylan Dog: Reinkarnation. Det rent serietekniska, från teckning till layout, är bättre i Nicola Maris händer än kollegan Corrado Roi. Mari må inte ha samma inspirationstoppar som Roi har, men håller desto jämnare klass när det gäller perspektiven, vilket var vad jag främst störde mig på i föregående album.

Det som gör Hjärta av sten till ett bättre album än Reinkarnation är dock manuset. Det här med levande statyer är knappast något nytt, men som alla bra historier behövs egentligen bara en liten twist för att göra den intressant igen. Den är inte lika bra som exempelvis det fantastiska Dr Who-avsnittet Blink (2007), men lyckas ändå med en tämligen fräsch och egen tolkning. Sedan att statyer som rör på sig (och tala inte om dockor!) är förbaskat obehagliga är inte fel i sammanhanget det heller. Vidare känner jag att Bruno Enna har gjort mer av en riktig karaktär av Dylan än kollegan Ruju lyckades med i Reinkarnation. Nu vill jag helt plötsligt inte bara fortsätta läsa för den småmysiga skräckkänslan utan även för karaktärerna. Riktigt bra.

Som ni förstår är det här ett riktigt bra seriealbum. Om jag har något att invända på är det tyvärr samma sak som jag påpekade i min recension av förra albumet - ibland känns det som storyn skulle behövt kanske 50 sidor till på sig för att bli den bästa story den kan vara. Det är dock ingen anledning för serie- och/eller skräckdiggaren att skippa Hjärta av sten.

Betyg: 4 mordiska strofer av 5 möjliga

Regi: Petra Epperlein & Michael Tucker

Manus: Adam Chanzit

Medverkande: Dustin Poirier, Albert Stainback, Derek Gauthier mfl.

Produktionsbolag: Heros Films

År: 2011

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1703232/

En titt bakom kulisserna på MMA-promotionen USA-MMA och deras toppfighters, Dustin Poirier och Albert Stainbacks, liv och leverne. Från den blygsamma träningslokalen via rodeopalats till de större arenorna får vi följa de båda idrottsmännen och promotern Derek Gauthiers försök att göra sitt gym till södra USA:s ledande.

Sedan drygt två år tillbaka spenderar jag en stor del av min vakna tid i en dojo där jag tränar allt ifrån jujutsu till submission wrestling. Det kan vara svårt att förklara varför jag gör det, eftersom jag inte har några illusioner om att bli näste UFC-mästare eller något. Nästa gång någon frågar ska jag visa dem Fightville.

Epperlein och Tucker har i sin dokumentär lyckats sätta fingret på vad det innebär att vara en fighter. Jag ser samma sak flera gånger i veckan både hos mina träningskamrater och mig själv - en vilja att aldrig ge upp, att ta en smäll och fortsätta framåt trots att musklerna skriker nej, sinne över kropp. Det kräver sin man eller kvinna att kunna göra detta vecka in och vecka ut. När det handlar om professionella fighters är det givetvis draget till sin spets. Om jag tränar mycket så lever de här killarna kampsport. Det är ofta allt de tänker på och Gauthier får flera gånger ha snack med sina fighters om att det finns ett liv även utanför matcherna och träningen.

Fightville är dock inte bara en dokumentär för kampsportfreaks. Framförallt handlar den om uppoffring, vilja och att följa sina drömmar - något vi alla måste brottas med i livet förr eller senare. Med en fot i vad sporten MMA har utvecklats till (fjärren från vad John McCain en gång kallade för "human cockfighting") och den andra i ett personligt porträtt av de tre huvudkaraktärerna lyckas Fightville visa upp människorna bakom vad för en utomstående kan verka som en skrämmande och livsfarlig miljö. När du kan få utlopp för dina instinkter i en säker och kontrollerad miljö kommer du också märka av det i resten av livet. Fightville visar med all önskvärd tydlighet allt jag älskar med kampsportsvärlden. Det enda jag har att anmärka på är att jag skulle vilja att den vore längre - inte minst eftersom en av huvudpersonerna faktiskt får ett kontrakt med självaste UFC. En uppföljare vore på sin plats!

Betyg: 4 livsstilar av 5 möjliga

Regi: Alex Gibney

Manus: Alex Gibney (baserat på Lawrence Wrights bok med samma namn)

Medverkande: Lawrence Wright, Mike Rinder, Marty Rathbun mfl.

Produktionsbolag: HBO Documentary Films/Jigsaw Productions/Sky Atlantic

År: 2015

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4257858/

Alex Gibney, Oscarsvinnare för 2007 års dokumentär Taxi To The Dark Side, försöker sig på en sammanställning om vad scientologi egentligen är. Alla har hört en del här och en del där om deras filosofi och trossystem, men Gibney vill teckna en allomfattande bild av religionen, dess lära och hur den kom till från skrifterna av en science fiction-författare.

Vi har nog alla sett dem. I Lund brukar scientologerna stå på Clemenstorget några gånger om året och erbjuda information och en gratis "audit" - det vill säga att med en modifierad lögndetektor försöka jaga ut rymdvarelsernas själar ur din kropp. Det sista är inte något de säger rakt ut. Fram tills för kanske 25 år sedan var det inte allmän kunskap att scientologerna tror att alla människor har "thetans" - själar från döda rymdvarelser som skickats ner till Jorden av den grymme intergalaxtiske diktatorn Xenu för 75 miljoner år sedan. Låter knäppt? Ja, det fanns en anledning till att man från början inte avslöjade detta förrän du var så djupt insyltad och hjärntvättad att du inte längre hade något kritiskt tänkande.

Gibneys dokumentär är djupt skrämmande och visar i all önskvärd tydlighet hur scientologin är uppbyggd för att invagga dig i trygghet för att senare öka och öka kontrollen över ditt liv. En före detta medlem i scientologikyrkan uttrycker det väldigt väl genom att säga att medans utövare av exempelvis de abrahamitiska religionerna i regel kan redogöra för huvuddragen i sin tro på kanske två - tre minuter står scientologin för hemlighetsmakeri och kontroll.

Gibneys intervjuer med avhoppade medlemmar är riktigt intressanta och han ger även en gedigen historisk bakgrund till sektens historik, med Messiasgestalten L. Ron Hubbard i centrum. Gibneys ganska illa dolda slutsats är att scientologikyrkan är ett sinnrikt konstruerat företag. Hubbard själv ska ha sagt att om man vill tjäna riktiga pengar så måste man starta en religion. Några år senare gjorde han just det. Medlemmarna betalar hutlösa summor för att komma till "nästa nivå", med målet att till sist bli "clear" - fri från alla invaderande thetans som ligger och stör.

Även scientologikyrkans koppling till Hollywood i allmänhet och John Travolta och Tom Cruise i synnerhet utforskas. Travolta verkar inte vara alltför indoktrinerad i de intervjuer (ej exklusiva för filmen) som visas, men Cruise är en helt annan femma. Jag känner efter att jag har en större förståelse för Cruises offentliga person efter att ha sett Going Clear, men frågan är om jag verkligen hade velat ha det?

Det är tydligt att Gibney balanserar på en knivsudd med den här filmen. Ett snedsteg och scientologikyrkans advokatarmé hade varit på honom. Det här är organisationen som lyckades besegra IRS i rätten. Dem muckar man inte med i en rättegång i onödan. Jag väntar på mitt cease and desist-brev för den här recensionen i lugn och ro.

Betyg: 4 viktiga samhällsinformativa historier av 5 möjliga

Regi: Blair Erickson

Manus: Blair Erickson (baserat på H.P Lovecrafts novell From Beyond)

Medverkande: Katia Winter, Ted Levine, Michael McMillian mfl.

Produktionsbolag: Sunchaser Entertainment/Before The Door Pictures/Favorit Film

År: 2013

Längd: 87 min

Land: Tyskland/USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2011276/

Journalisten Anne Roland kan inte släppa försvinnandet av sin gamle vän, James. Fyra år tidigare har hennes vän försökt skriva en bok om Project MKUltra - ett illegalt projekt där USA:s regering utsatte ibland ovetande testpersoner för psykotropiska droger för att utröna möjligheterna för tankekontroll. James lyckades få tag i samma drog som CIA använde sig av och använde den på sig själv i forskningssyfte. När Anne börjar nysta i James försvinnande leder spåren dels till CIA:s experiment och dels till en mystisk radiosignal ingen verkar kunna identifiera.

När jag var liten hade jag en kort period där jag var fascinerad av kortvågsradio. Min far lärde mig grunderna och snart satt jag och rattade in olika stationer världen över. Något som alltid fascinerade mig var de så kallade "number stations" som bestod av en röst, ibland ackompanjerad av musik, som läste nummersekvenser på olika språk. Jag förstod aldrig vad det kunde vara, men glömde snart bort kortvågsradion till förmån för andra intressen. Många år senare hittade jag en artikel på nätet om just dessa stationer. Det visade sig att det inte bara var jag som var förvirrad över dem. Ingen kan med säkerhet säga vad alla stationerna är. Perfekt för en skräckfilm. Banshee Chapter lyckas förvånansvärt bra för en film som baseras på en historia av en av världens mest ofilmbara författare, H.P Lovecraft. 

I princip alla filmer som baseras på Lovecrafts historier är tämligen värdelösa. Därför hyste jag inga större förhoppningar för Banshee Chapter. Den överraskar dock med ett intressant manus som förvisso pendlar mellan ganska originellt och klichéartat men håller intresset uppe hela vägen. Framförallt är den jäkligt creepy! Den lyckas trycka på absolut rätt knappar för mig och gör med små medel saker som flertalet rullar med större budget inte lyckas med. Blair Erickson står för god regi och framförallt är arbetet med ljus och mörker väldigt drabbande.

Banshee Chapter gör att jag har lite större förhoppningar för framtida Lovecraft-filmatiseringar. Det är nämligen en sak vi kan vara säkra på - det lär komma fler!

Betyg: 4 fast för lite tentakler av 5 möjliga

Everything Trek del 8: The Original Series 1.29 - 2.3

1.29 Operation: Annihilate!

Sändes: 13/4 1967

Stardate: 3287.2

Manus: Steven W. Carabatsos

Regi: Herschel Daugherty

Platser:

Ingraham B (omnämnd som nu öde koloni)

Levinius V (se föregående)

Theta Cygni XIII (se föregående)

Beta Portolan (huvudplanet för en nu utdöd civilisation)

Deneva (koloniserad cirka 2160 och hem för cirka en miljon kolonisatörer varav cirka 100 000 i huvudstaden. Omnämnd som en av de vackraste kolonierna i Federationen och ett led i en transportlinje för gruvdrift)

Starbase 10 (omnämnd)

Betyg: 3+/5

En våg av till synes oförklarlig galenskap sveper genom galaxen och utplånar befolkningen vart den än bryter ut. Enterprise skickas för att undersöka om kolonin Deneva kan vara epidemins senaste offer. Kirk har personliga skäl till att undersöka planeten då hans bror, Sam, bor där tillsammans med sin familj. Insatsen blir dock allt högre när även Spock blir infekterad på planeten och Kirk ställs inför ett fruktansvärt val - döda planetens innevånare eller riskera att epidemin sprids vidare till ännu fler befolkade världar. 

Med den fantastiska titeln Operation: Annihilate! avslutades den första säsongen av Star Trek. Det är ett bra avsnitt med fint spel från framförallt Leonard Nimoy, men har sina uppenbara brister. Som så ofta är det tyvärr William Shatner som inte riktigt uppbåda den närvaro han borde ha i de mer känslosamma scenerna. Detta skulle bli bättre ju längre serien gick, men det är tydligt här att manuset genomgick lite för många omskrivningar för att det skulle kännas helt enhetligt och troligen är det inte därför enbart Shatners fel. Trots allt en värdig avslutning på en förstasäsong som är mycket bättre än vad många casual fans ger den credit för.

Set phasers to fun!

2.1 Amok Time

Sändes: 15/9 1967

Stardate: 3372.7

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Joseph Pevney

Platser:

Altair VI (omnämd som huvudplaneten i Altair-systemet - ett system som hämtar sig efter inbördeskrig och nu uppvaktas av både Klingonerna och Federationen)

Regulus V (omnämnd som hem för "eel birds")

Vulcan (en av de viktigaste planeterna i Federationen och hem till rasen med samma namn. En ökenvärld med tunn luft och röd himmel.)

Betyg: 4/5

Spock är inte sig själv. Utåtagerande och känslosam kräver han att Enterprise ska släppa av honom på Vulcan för permission. När Starfleet istället skickar Enterprise till insvärningsceremoni för presidenten av Altair-systemet tvingas Spock till sist förklara varför han känner att han måste återvända hem. Han är drabbad av Pon Farr - den vulcanska parningstiden som infaller en gång vart sjunde år - och om han inte återvänder hem för ett besök hos sin fru kommer han att dö av den kemiska obalans som tillståndet orsakar. Kirk väljer att gå emot order och föra sin vän till Vulcan.

Förutom att vara ett bra avsnitt är Amok Time dessutom en av de viktigaste episoderna av originalserien för den fortsatta kontinuiteten. Här introduceras givetvis begreppet "Pon Farr", som återkommer i senare serier och avsnitt, men även den berömda vulcanska hälsningen med ett v-tecken bildat med två fingrar åt vardera håll och orden "live long and prosper". Det visar även planeten Vulcan för första gången och för den delen andra vulcans än Spock. Slutligen etablerar den traditionen att alla vulcanska män har namn som börjar på "S" och alla vulcanska kvinnor namn som börjar med "T'". Mycket trivia på en gång där. Så pass mycket att jag höll på att glömma att detta också är det första avsnittet där Walter Koenig gestaltar den återkommande karaktären Pavel Chekov. "Nuclear wessels" indeed.

Amok Time författades av science fiction-legenden Theodore Sturgeon och är en riktig revansch för hans första avsnitt i serien, 1.15 Shore Leave.Nimoy lyckas sälja hela konceptet med Pon Farr väldigt väl och det är mycket tack vare honom som avsnittet inte blir den buskis det hade kunnat bli. Den enda anledningen till att det inte får högsta betyg är den ganska förutsägbara tredje akten, med en plot twist som man kan se komma från en mils avstånd. Avsnittet slutar däremot på en high note med ett av få ögonblick då Spock ler från öra till öra. Bara en sån sak är värd din tid.

Kal-if-fee, or the ancient art of the vulcan cock block

2.2.  Who Mourns For Adonais?

Sändes: 22/9 1967

Stardate: 3468.1

Manus: Gilbert Ralston

Regi: Marc Daniels

Platser: Antos IV (omnämnd som hem till gigantiska maskar som kan generera elektricitet)

Pollux IV (belägen i Beta Geminorum-systemet och hem till en utdöd civilisation som kan ha varit de grekiska gudarna)

Pollux V (belägen i Beta Geminorum-systemet. Saknar intelligent liv.)

Starbase 12 (omnämnd)

Betyg: 2-/5

Under ett scanningsuppdrag i Beta Geminorum-systemet blir Enterprise stoppat av vad som ser ut som en stor, grön, hand... ja. Snart därefter blir de kontaktade av en varelse på planeten Pollux IV som insisterar på att skeppets officerare ska komma ner till honom på planeten. Det har gått 5 000 år sedan han, Apollo, träffade på människor sist - då som deras gud.

Varje gång jag ser om Star Trek bävar jag inför det här avsnittet. Efter en rad höjdaravsnitt smyger sig Who Mourns For Adonais? in som en fis i en hiss. Tempot segar ner sig till kryptakt och ärligt talat känns det som ett ytterst fjantigt avsnitt. Allra värst är det idag mycket unkna kvinnoporträttet av en av skeppets officerare. Du vet, ger man en kvinna en klänning faller hon benhårt för dig även om du är ett as. Bara så du vet.

Nåväl, anledningen till att det här avsnittet ändå kommer upp till en tvåa är premissen, som trots allt är ganska intressant. Flertalet serier och böcker har återanvänt temat med antikens gudar som aliens, mest uppenbart i Stargate SG-1 (1997 - 2007), men det känns som man hade kunnat göra så mycket mer med det här. Det här är det enda avsnittet i serien som Gilbert Ralston skrev och för det är jag tacksam.

Feel the power of my wollen sandals!

2.3 The Changeling

Sändes: 29/9 1967

Stardate: 3541.9

Manus: John Meredyth Lucas

Regi: Marc Daniels

Platser:
Antares (omnämnd som en "ödslig plats")

Maluria (ett stjärnsystem bestående av fyra planeter med cirka fyra miljarder innevånare)

Betyg: 4/5

Ett nödmeddelande från ett vetenskapsteam stationerat i Maluria-systemet når Enterprise. Innan de hinner dit blir de dock attackerade av vad som visar sig vara en rymdsond, NOMAD, av gammalt jordiskt ursprung. Förmodad förstörd kort efter sin uppskjutning år 2002 visar det sig att NOMAD istället reparerades av en annan sond, av utomjordiskt ursprung. Reparationen har dock medfört vissa ändringar i programmeringen... så som att döda fyra miljarder malurianer.

Vänta lite nu här... såg jag just ett avsnitt av Star Trek som har en body count på fyra miljarder?! Jepp, så gick det till på Kirks tid, pojkar och flickor! Om föregående avsnitt symboliserade allt som tidens tand har tuggat av på originalserien är The Changeling snarare tidlöst. Ett välskrivet manus, bra skådespel och moraliska dilemman, vad mer kan man begära? Två kul faktoider från det här avsnittet är hur George Lucas tyckte om ljudet som NOMADS laser gör så pass mycket att han "återanvände" (läs: stal) det till Han Solos blaster i Star Wars och hur en av Mars-landarna döptes efter avsnittets skurk ifråga. Känns lite ödesmättat att döpa en obemannad sond till NOMAD, men vad vet jag? The Changeling är helt klart ett mycket sevärt avsnitt som inte bör missas!

 Hey, human, my optic centre is up here!

Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva: 2009)

Sidor: 771

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-4165-5296-3

"Art is the concrete artifact of faith and expectation, the realization of a world that would otherwise be little more than a veil of pointless consciousness stretched over a gulf of mystery."

Edgar Freemantle är en framgångsrik företagare inom byggbranschen som har det mesta i livet. Fru, två utflugna barn det går bra för och ett antal miljoner på kontot. Allt ändras dock när Edgar skadas allvarligt i en arbetsplatsolycka. Förutom att förlora ena armen förlorar han också sitt äktenskap och sitt hus. Deprimerad söker han miljöombyte och finner det på den lilla ön Duma Key, utanför Floridas kust. Duma Key har sedan tidigt 1900-tal varit en tillflyktsort för både kända och okända konstnärer och när Edgars intresse för att teckna övergår till canvasduk inser han att han burit på en nästan gudagiven talang. Allt är dock inte som det verkar på Duma Key. I ett palatsliknande hus bor den åldriga Elizabeth Eastlake med sin assistent Wireman. Elizabeth har burit på en hemlighet om Duma Keys historia sedan hon var barn - en hemlighet som Edgar börjar nysta upp i sina tavlor...

Ett vanligt förekommande tema i Stephen Kings romaner under 2000-talet är huvudkaraktärer som varit med om en allvarlig olycka av ett eller annat slag. Det är inte så konstigt med tanke på att King nästan dog efter att ha blivit påkörd 1999. Sällan har han dock skrivit bättre om återhämtande, läkande och förändring än han gör i Duma Key. Edgar Freemantle, som stand-in för King själv, har i mångt om mycket samma skador som King ådrog sig vid olyckan (King fick dock behålla sin arm) och skildringen av vägen tillbaka, med ilska, depression och anklagande är väldigt drabbande.

Om bokens första tredjedel handlar om Edgars tillfrisknande så handlar de två avslutande delarna främst om mysteriet som omgärdar Duma Key. Edgars vänskap med Elizabeth Eastlakes assistent Wireman är ett väldigt fint skildrat förhållande liksom hans förhållande till sin ena dotter, Ilse. Här är Duma Key som bäst. Karaktärerna känns trovärdiga och den för King väldigt ovanliga geografiska platsen ger hans språk ett nyskapande som han inte haft på ett tag. Duma Key spelar nästan en karaktärsroll själv i boken och är en verkligt besjälad plats - på gott och ont. I motsats till Kings småorter i Maine är Duma Key inte så mycket en plats där småstadspatriarker styr och ställer utan människan är där på naturens nåder. Det är väldigt effektivt.

Dessvärre känns upplösningen lite för "enkel". Den sista tredjedelen ökar i tempo, men King faller tillbaka på många beprövade troper som kanske hade känts okej i några av hans andra böcker, men som sticker ut alltför mycket i jämförelse med den övriga tonen i boken. Det är dock fortfarande det bästa av honom jag läst från det från Kings sida ganska mediokra 00-talet och en bok jag kan rekommendera till både fans och andra.

Betyg: 4 nasty men with big teeth av 5 möjliga

Regi: Jean-Marc Vallée

Manus: Nick Hornby & Cheryl Strayed (efter hennes memoarer Wild: Lost To Found On The Pacific Crest Trail)

Medverkande: Reese Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski mfl.

Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Pacific Standard

År: 2014

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2305051/

Efter att ha förlorat sin mor och kraschat sitt äktenskap beslutar sig Cheryl för att vandra hela sträckan från Kalifornien till Kanada. Det blir en episk resa om att acceptera förändring, sig själv och att kanske hitta tillbaka till den person man faktiskt vill vara.

Kort synopsis ovan, men tja, det är exakt vad Wild handlar om. Det är svårt att inte dra paralleller till 2007 års Into The Wild, men personligen tycker jag Wild är bättre. Det är alltid vanskligt att säga vad som är "bättre" när det i båda fall handlar om filmer som beskriver riktiga personers liv, men det som fångar mig i Wild är kanske inte så mycket hur Cheryl porträtteras som det fantastiska hantverk som filmen utgör. Fotot är magnifikt, musiken vald med omsorg men framförallt är klippningen på allra högsta nivå. Klippningen bryter upp historieberättandet på ett sätt som fick mig att stanna upp och tänka till - då vet man att det är bra klippning. Att den inte fått en Oscarsnominering i den klassen är rent rån.

Reese Witherspoon visar som vanligt att hon kan göra riktigt bra roller när hon får rätt manus och regissör att arbeta med. Dessutom är det kul att se en av mina gamla favoriter, Laura Dern, gör en så pass bra roll igen. Det har inte varit gott om dem sedan hennes tour de force i David Lynchs Inland Empire (2006). Jean-Marc Vallée håller i regin med fast taktpinne och får ut det mesta av sina skådespelare. Samtidigt skriver han oss inte på näsan utan låter bilderna tala för sig själv. En svår avvägning som Vallée gjort riktigt bra. Intressant är också att en annan favorit, Nick Hornby, har medförfattat adaptionen.

Det jag har att invända mot Wild är att den till syvende och sist inte är en särskilt händelserik film. Det gör egentligen inget, eftersom den vill skildra en lång och mödosam resa, både yttre och inre, men då och då önskar man att det hade funnits lite mer humor som bryter upp misären, de långa strapatserna och umbärandena. Med ytterst gott hantverk och en inspirerande historia kan jag ändå rekommendera Wild. 

Betyg: 4 själv gick jag till Örebro en gång... och tog tåget tillbaka till Lund av 5 möjliga