Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 19 september 2014 15:22

 

 

Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Manus: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Medverkande: Klaus TangeUrsula Bedena, Joe Koener mfl.

Produktionsbolag: Anonymes Films/Tobina Film/Epidemic mfl.

År: 2013

Längd: 102 min

Land: Frankrike/Belgien/Luxembourg

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2733258/

 

Dan återvänder hem efter en affärsresa och upptäcker att hans fru har försvunnit. Det finns inga tecken på våld eller inbrott i deras lägenhet, men när Dan börjar undersöka vem hans grannar egentligen är förstår han snart att hans fru var en del av något som hon inte kunde ta sig ur.

 

Något slog mig när jag såg The Strange Colour Of Your Body's Tears (hädanefter kallad Tears). Den som läser min blogg regelbundet vet att jag är allergisk mot art house-film som låter det visuella gå före manuset. Vad jag hittade med Tears var en film som både har ett mycket vackert tekniskt utförande och ett manus som engagerar. Jag ska inte säga att jag förstår hela filmen efter en första genomtitt, men känslan den förmedlade till mig var ett djupt obehag kontrasterat med en lika djup fascination. I jämföresle med exempelvis skitrullen Under The Skin (2013) lyckas Tears göra sina stilistiska drag till en del av berättandet och berättelsen till en del av stilismen. Därmed inte sagt att Tears är en perfekt film.

 

Ibland väljer Hélène Cattet & Bruno Forzani att gå ett varv för mycket i sin mystiska berättelse. I dessa ögonblick ligger filmen och balanserar på gränsen till att slå över till "konstig för konstighetens skull", men paret lyckas i nästan samtliga sådana stunder dra tillbaka tittaren igen och grunda historien i en mer vardaglig kontext. Vid ett fåtal tillfällen lyckas det inte dock och då svävar filmen ut och blir på tok för symboltung för min smak. Rent stilmässigt kan man tydligt känna igen Cattets och Forzanis arbete som påminner mycket om deras tidigare film Amer (2009). I Tears tar de båda dock ytterligare ett steg till förädling och presenterar ett fantastiskt bildspråk, kameraarbete i absoluta världsklass och ett användande av musik och ljud som inte bara fungerar som ett stilgrepp utan även vävs in i berättelsen. Cattet och Forzani har även på något sätt lyckats tangera väldigt abstrakta rädslor i sitt bildspråk, de allra flesta kopplade till sexualitet och att förlora kontrollen. Det är där som det djupa obehag jag känner inför Tears kommer in. Det är inte kopplat till de vanliga skrämseltaktikerna utan regissörsparet lyckas hela tiden hitta nya sätt att förmedla utsatthet och skräck. Imponerande.

 

Tears är inte en film för alla. Många kommer bli frustrerade och stänga av efter en halvtimme. Om du som mig gillar ett bra mysterium och inte behöver förstå allt för att ändå uppskatta en film är det här dock det bästa jag sett hitintills av årets festivalfilmer. Jag kommer definitivt se om den både två och tre gånger - inte minst för att göra en egen tolkning av den. Just nu förvirrar filmen mig, men det är en bra förvirring som ligger precis på gränsen till förståelse. Ett konstverk som kan göra det och vägrar lämna dig ifred är värt högsta möjliga betyg, trots vissa skavanker. Jag kommer se om den redan på festivalen. Gör det du med!

 

Betyg: 5 pappersväggar av 5 möjliga

 

The Strange Colour Of Your Body's Tears visas på FFF 2014, lördagen den 4/10 klockan 13:00 på Kino 1

 

ANNONS
Av Ulf - 26 augusti 2014 21:33

 


Svensk titel: Sommardåd & Vinterverk

Författare: Stephen King

År: 1982 (svensk utgåva 1983/1984)

Sidor: 592

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1895-5


Det finns novellsamlingar och så finns det novellsamlingar. Visserligen är Different Seasons mer av en samling kortromaner än en antologi av noveller, men den sorteras fortfarande in under det förstnämnda i bokhandlarnas klassificeringar. Hur som helst innehåller Different Seasons fyra kortromaner, varav inte mindre än tre av dem blivit hyllade (nåja, två har blivit hyllade, en snarare bortglömd) filmatiseringar.


Rita Hayworth & Shawshank Redemption inleder samlingen med en historia om en fängelserymning som tar lika delar inspiration från Leo Tolstoy som filmen Escape From Alcatraz (1979). Andy Dufresne blir oskyldigt dömd för dubbelmordet på sin fru och dennas älskare. När han skickas till det ökända fängelset Shawshank blir han snart bekant med ställets “fixare”, Red. Red och Andy blir vänner och fixaren beskriver deras vänskap de 27 år som Andy spenderar bakom lås och bom.


Givetvis blev den här kortromanen filmen The Shawshank Redemption (1994), hyllad och nominerad till sju Oscars. Filmen har blivit populär och följer sitt källmaterial nästan till punkt och pricka. Det gör att det är svårt att i efterhand skaffa sig en unik uppfattning om just kortromanen utan att man kommer att tänka på filmen. Berättarmässigt fungerar historien bra, men lider av samma problem som filmen: vi har sett det förrut. Jag bestrider inte att Rita Hayworth & Shawshank Redemption är en välkonstruerad fängelsehistoria, men det är just det - den känns något konstruerad. Karaktärerna sticker inte ut tillräckligt mycket för att det ska bli en originell tolkning av fängelselivet. Trots det en helt okej kortroman.


Samlingens andra kortroman, Apt Pupil, är då mycket mer intressant. Tonårige Todd Bowden har en äldre granne som han anklagar för att vara en förrymd krigsförbrytare, Kurt Dussander, som arbetat i nazisternas dödsläger. Efter att först ha förnekat anklagelserna tvingas Dussander erkänna sanningen, men istället för att gå till polisen tvingar Todd honom berätta om lägren och vad de gjorde där - inte bara av intresse utan även som ett sätt att försöka förstå sig själv.


Apt Pupil tillhör de få saker jag läst av King som gjort mig genuint illamående. King, välkänd för att skriva äckliga och blodiga scener, lyckas balansera på den berömda knivsudden och gör berättelserna om lägren så levande och vedervärdiga att i alla fall jag drog efter andan både en och två gånger. Dussander är en intressant karaktär i sig själv. Han är inte ideologisk nazist så mycket som han verkligen, verkligen gillade sitt arbete. Samtidigt är han inte sadistisk i och med att han inte får någon reell njutning av sina handlingar. Istället berättar han sina historier med en illa dold nostalgisk klang om en tid då han var en del av något större än sig själv, även om detta råkade vara en fruktansvärd regim. Även Todd är en intressant karaktär, men här framträder de sadistiska dragen mycket tydligare. Som läsare anar man ganska snabbt att Todd är en sann psykopat som försökt passa in i samhällets mönster men i och med bekantskapen med Dussander börjar detta grepp om verkligheten svikta allt mer. Apt Pupil är en väldigt effektiv och drabbande kortroman där King skapat en av sina mest intressanta antagonoister i Kurt Dussander. Eller om det är han som är antagonisten? Eller är det Todd? Eller båda? Det är upp till läsaren att avgöra.


Samlingens höjdpunkt kommer i den fantastiska The Body. Gordie och hans vänner spenderar de sista sommardagarna mellan mellan- och lågstadiet med att spela kort och snacka skit i en trädkoja. När en i gänget, Vern, råkar höra att hans ligist till storebror hittat liket av Ray Brower, en pojke i deras ålder som försvunnit spårlöst några veckor innan. Gänget beslutar sig för att de ska gå de dryga fem milen till fyndplatsen för att “göra upptäckten” själva, rapportera in fyndet och bli lokalhjältar.


The Body blev filmen Stand By Me (1986) och jag framhåller både kortromanen och filmen som några av de främsta uppväxtskildringarna någonsin. Allt ifrån rädslan för förändring och tonåriga lustar till uppgörelsen med vuxenvärlden och de fördomar denna har gentemot unga beroende på vart de kommer ifrån behandlas. Karaktärsporträtten är utsökta, dialogen känns äkta och Kings målande beskrivningar av framförallt den tryckande hettan får bläcket nästan att rinna av sidorna. Det finns vissa historier och berättelser som känns nästan nödvändiga för att man ska kunna förstå någon i en viss ålder. The Body är en av dessa. Har du någonsin varit (eller vill du någonsin förstå) en tolvårig pojke är den här kortromanen ett måste. Jag kan inte berömma den nog.


Den avslutande kortromanen, The Breathing Method, är tyvärr inte riktigt i samma klass som de övriga. David är en medelålders advokat i New York som blir medlem i en exklusiv herrklubb av ett slag. Utmärkande för klubben är att varje kväll avslutas med en historia berättad av en av medlemmarna. Den mest prestigefyllda historien varje år berättas torsdagen före jul. Dr. Emlyn McCarron berättar den historia som får David att till slut börja ana att klubben inte riktigt är vad den utger sig för att vara. Det är en historia om en ung kvinna, en graviditet och profylaxandning.


The Breathing Method är den enda av samligens kortromaner som inte filmatiserats och det finns en ganska enkel anledning till detta - historien håller inte måttet. King bygger stämningar väldigt fint och historien som Dr. McCarron berättar är riktigt kuslig, men precis när historien är på väg att lyfta tar den slut väldigt abrupt. Det är riktigt synd och jag skulle definitivt vilja att King återvänder till klubben i senare verk. Det finns definitivt bra historier att berätta här, men The Breathing Method känns inte som den bästa metoden (pun intended) för att göra detta.


Två fantastiska kortromaner, en helt okej och en mindre bra. Hur betygsätter man något sådant? Man går helt enkelt på känslan som hela verket ger. Different Seasons är ett lysande exempel på hur helheten kan vara större än delarna. Kortromanernas undertitlar beskriver förloppet av både ett helt år och en människas liv. Det är tillsammans med dessa som Different Seasons säger något om förgänglighet, födelse, död och återskapande. Jag har snart läst alla novell- och kortromanssamlingar som givits ut av King och jag måste säga att Different Seasons är den allra främsta. Det sällsamma tempot, det ständigt underliggande hotet och det bitterljuva i alla historierna bildar tillsammans en väv som lyckas säga något om människan, samhället och metafysiken. Det är stort - inte minst för en författare som de flesta fortfarande avfärdar som slaskskräck.


Betyg: 5 årstider av 5 möjliga  

ANNONS
Av Ulf - 24 juni 2014 11:09

 


 

Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans

Medverkande: Iko Uwais, Yayan RuhianArifin Putra mfl.

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films & XYZ Films

År: 2014

Längd: 150 min

Land: Indonesien/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, definitivt 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2265171/


Kort efter händelserna i förra filmen kontaktas Rama av en internutredare som berättar för honom att syndikatet han hjälpte till att förstöra bara var en liten kugge i ett stort maskineri. Ramas handlingar har fått de större spelarna i den indonesiska undre världen att lägga märke till honom. Internutredaren vill att Rama ska gå undercover för att få fast de korrumperade poliser som backar gangsterfamiljerna. I gengäld ska utredaren hjälpa Ramas familj. I och med att hans familj hamnat i skottlinjen anser sig Rama inte ha något val utan börjar under täckmantel arbeta sig upp i den brottsliga hierarkin.

 

När jag recenserade The Raid: Redemption (2011) avslutade jag texten med följande ord: "Postern ovan uttrycker att det är den bästa actionfilmen på ett decennium. Minst, säger jag. Minst." Därför var jag både extremt taggad och en smula orolig för att se uppföljaren. Hur toppar man något sådant? Skulle en actionrulle hålla för 150 minuter? Efter att ha sett del två i Gareth Evans saga om Rama kan jag lägga alla sådana farhågor åt sidan. Det här är så pass bra att jag önskar att jag kunde lägga till ett betygssteg.

 

I princip allt är bättre i del två än i första filmen. Jag skrev i min recension av förra rullen att manuset och skådespeleriet spelade andrafiol till actionscenerna. Med en speltid på 150 minuter var Evans tvungen att skriva ett bra mycket mer engagerande manus för att det skulle gå ihop och han har verkligen lyckats! Tydligen ska Berandal ha varit den första filmen i serien, men eftersom den krävde en ganska stor budget skrev Evans det som skulle bli Redemption som första del. När jag skriver "ganska stor budget" menar jag med indonesiska mått mätt. Den första filmen kostade 1.1 miljoner dollar att göra. Eposet som utgör del två kostade mycket riktigt mer, men med en prislapp på endast 4.5 miljoner dollar börjar man undra vad fan de amerikanska actionregissörerna håller på med med sina monsterbudgets.

 

Iko Uwais har mycket mer att göra i huvudrollen som Rama den här gången och han gör det riktigt bra. Fightingen är lika utsökt ihopsatt som i förra filmen och ser verkligen ut att göra ont! Dessutom är ljuddesignen så pass bra att man känner varje stöt, slag och spark i kroppen. Som kampsportsutövare kände jag igen flertalet tekniker som jag själv tränat. Skillnaden mellan Evans filmer och andra filmer med kampsportsbaserad action är att det förvisso ser flashigt ut men känns samtidigt som det verkligen skulle fungera. Precis som gällande förra filmen ska ett varnande finger höjas - det här är en extremt brutal film. Om du inte klarar av att se riktigt, riktigt våldsamma scener bör du hålla dig borta även från del två. Om ni inte tar mitt ord på det så ta den amerikanska censuren. Ökända för att släppa igenom merparten av allt våld utan några större problem fick Evans gå in och göra en del klipp för att filmen inte skulle klassas som NC-17 (not for children under 17) och således döma filmens chans att göra en rejäl vinst i USA. Många amerikanska biografer vägrar nämligen att visa NC-17-filmer.

 

Jag har verkligen försökt att hitta något som helst negativt med Berendal, men det går inte. Det är den ultimata actionfilmen, punkt slut. Den enda som kan toppa den är nog Evans själv med den planerade tredje delen. Väntan har börjat.

 

Betyg: 5 fulländade actionrullar av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juni 2014 16:28

 

Originaltitel: The Walking Dead: What We Become

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2009 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-6-1

 

Strävan mot att få den något excentriske forskaren Eugene till Washington går vidare. Rick plågas av mardrömmar om sin döda fru och har fortfarande svårigheter att acceptera den betydelse som den telefonlur han bär med sig har för honom. När Rick inser att gruppen befinner sig nära hans gamla hemstad ser han sin chans att skaffa vapen till gruppen. Med nycklarna till sitt gamla jobb på polisstationen ger sig Rick, Carl och Abraham iväg. Men någon från Ricks förflutna väntar på dem i staden och spänningarna mellan Rick och Abraham dras till sin spets.

 

En ny volym av The Walking Dead och ännu en femma. Det börjar nästan bli slentrian att sätta detta högsta av betyg på Kirkmans serieepos, men att göra något annat skulle vara att ljuga. Som i de senaste samlingsvolymerna kan man i del 10 skönja ett klart tema - utveckling och anpassningsförmåga. Jenny Jägerfeld skriver i sitt förord om olika copingstrategier och berättar om de två huvudsakliga områdena - problemfokuserad coping och känslofokuserad coping. Det är bland annat detta som gör The Walking Dead till en så jäkla bra serie; karaktärer reagerar som folk skulle gjort i traumatiska situationer. Det är klart att man ofta i viss mån låter dessa strategier blandas med varandra för att kunna överleva. Det är inte bara traumatiska situationer det gäller utan även i vårt vardagliga liv. Vissa letar efter att identifiera problem och lösa dem, andra vill klara av samma situationer genom att förstå dem.

 

Av egen erfarenhet verkar det som vi ändå har en dominant sida av dessa två extremer. Det är därför som tiden som Rick och Abraham spenderar tillsammans i Att vara eller inte vara blir så pass spännande. Här har vi två utpräglade problemlösare som alltid ställts inför ett "uppdrag" i sina vardagliga liv innan katastrofen. Rick arbetade inom polisväsendet, en organisation som alltid kräver problemlösning på omedelbara förändringar från dag till dag. Abraham arbetade inom militären, en organisation som traditionellt sett lever för mottot att uppdraget är allt. Abraham gick vilse i sin tillvaro när hans liv som en problemlösande kugge i ett stort maskineri gick om intet. Rick går vilse i och med att hans fru dör. Hans nya uppdrag, att skydda gruppen (och framförallt sin familj) har misslyckats. Polariseringen mellan dessa problemfokuserade herrar och mötet med den känslofokuserade överlevaren Morgan blir därför total. Vad jag tror att Kirkman håller på att utveckla med sin serie, fullständigt medvetet givetvis, är att visa på hur en av dessa sidor inte är nog för att klara sig i en lång krissituation. Du måste helt enkelt vara anpassningsbar och skapa en ny vardag mitt i kaoset.

 

Ovanstående gör Att vara eller inte vara till en av de absolut bästa volymerna av The Walking Dead hitintills. På ytan är det som bekant en zombieserie, men jag tror jag sällan eller aldrig har stött på någon som tar denna sättning och använder den som fond för utforskande av mänsklighet såsom Kirkman gör. Lysande!

 

Betyg: 5 hemfarare av 5 möjliga


Av Ulf - 30 maj 2014 11:37


 


Regi: Jean-Pierre Jeunet

Manus: Jean-Pierre Jeunet (baserat på Reif Larsens roman The Selected Works Of T.S Spivet)

Medverkande: Kyle Catlett, Helena Bonham Carter, Callum Keith Rennie mfl.

Produktionsbolag: Epithète Films/Tapioca Films/Filmarto mfl.

År: 2013

Längd: 105 min

Land: Frankrike/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1981107/

 

T.S Spivet, tio år gammal, får ett samtal från The Smithsonian om att de vill ge honom ett pris för en ritning han skickade in. Spivet, vis bortom sina unga år, inser att de aldrig skulle tro på honom om han berättade att det var han som uppfunnit världens första evighetsmaskin. Inte riktigt säker på hur han ska lösa problemet ger han sig ändå av till Washington. Bakom sig lämnar han en familj fortfarande i sorg över T.S tvillingbrors död - något som kanske var T.S fel, eller inte. Under sin resa genom USA får T.S tid att tänka både på sin bror och sitt förhållande till sina föräldrar.

 

Det var titeln som drog in mig. Jeunets senaste alster har helt enkelt en fantastisk titel som väcker fantasin. När jag såg att det dessutom var just Jeunet som suttit i regissörsstolen var det ett måste att se den här filmen. Känd för bland annat Delicatessen (1991), La cité des enfants perdus (De förlorade barnens stad, 1995) och inte minst Le fabuleux destin d'Amélie Poulain(Amelie från Montmarte, 2001) har Jeunet gjort sig ett namn som en av vår tids mest intressanta regissörer. Hans sätt att porträttera barn går igen även i T.S Spivet och gör något så ovanligt som en film som formligen ryker av americana, gjord av en fransman och inspelad i Kanada.

 

Kyle Catlett är pefekt i rollen som pojkgeniet Spivet och lyckas hela tiden balansera på rätt sida linjen mellan "irriterande och allvetande" och "genuint charmig". Det är dessutom kul att se Helena Bonham Carter i något annat än filmer regisserade och/eller producerade av Tim Burton. Bonham Carter är en duktig skådespelerska som tyvärr fastnat i ett fack med Burton. Inte för att hennes roll i T.S Spivet är helt fri från excentriska drag, men här får hon göra en karaktär och inte bara djupdyka i sminklådan och sen sättas framför kameran. 

 

På tal om kameran måste jag nämna det utsökta fotot. Det här är definitivt en film jag önskar att jag hade sett på bio istället för recensionskopian. De långa, svepande miljöbilderna som nästan känns färglagda i technicolor suger verkligen in tittaren.

 

Jeunets sätt att berätta historier om barn är alltid lika uppfriskande att se. Det är aldrig svart eller vitt. Alla, även barn, har en mörk sida hos sig. I Spivets fall kretsar mycket kring broderns död och vilken skuld (om någon) han hade i den. Det blir aldrig tungt utan mer hjärtknipande. Som sådan passar filmen verkligen till barn runt tio år, vilket är Spivets egen ålder i filmen. Den fördummar inte, försöker inte släta över, men är ändå en familjefilm. Det är ytterst ovanligt att man kan kombinera dessa element. Rekommenderas varmt!

 

Betyg: 5 evighetsmaskiner av 5 möjliga


Av Ulf - 27 maj 2014 17:00


Everything Trek del 7: The Original Series 1.25 - 1.28

 

 

1.25 The Devil In The Dark

 

Sändes: 9/3 1967

Stardate: 3196.1

Manus: Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Janus VI (koloni för brytning av pergium, enorma mineralfyndigheter)

Betyg: 3/5

 

Någon eller något har ihjäl gruvarbetarna på Janus VI. Enterprise skickas till undsättning och måste försöka komma till botten med en historia som späds på av de oroliga arbetarna. Snart inser man att man har med en utomjordisk livsform helt olik något annat de stött på att göra. De kvarvarande gruvarbetarna vill av förklarliga skäl döda livsformen, men är allt verkligen så svartvitt som att livsformen är ond och människorna goda?

 

The Devil In The Dark är ett av avsnitten i originalserien som verkligen lider av sin tids tekniska begränsningar. Livsformen, även kallad för en horta, ser ut som misslyckad pizza som på något sätt lyckats få medvetande. Det gör att jag har svårt att ta den som ett allvarligt hot. Det blir gärna så när man flinar varje gång avsnittets "big bad" är med i en scen. Nåja, det som räddar The Devil In The Dark är framförallt att Gene L. Coon inte tar den enklaste vägen med manuset utan försöker verkligen berätta en tämligen originell historia. Det är inte ett av de bästa avsnitten i säsongen, men också långt ifrån bland de sämsta.

 

 

 

Så går det när man beställer fyllepizza från den lokala nattöppna pizzerian!



1.26 Errand Of Mercy


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3198.4

Manus: Gene L. Coon

Regi: John Newland

Platser: Organia (planet med pacifistisk civilisation, pre-warp, cirka europeisk medeltid)

Betyg: 4/5


Spänningarna mellan Federationen och Klingonimperiet når bristningsgränsen och den tidigare diplomatiska konflikten mynnar ut i fullskaligt krig. Båda sidor skickar varsitt skepp till planeten Organia, en planet med låg teknologisk nivå men ett betydande strategiskt läge. Kirk och hans besättning ställs mot kommendör Kor i en kapplöpning om vem som kan övertyga planetens befolkning om att de ska gynna just deras sida. Vad de inte har räknat med är den väldigt stoiska och pacifistiska filosofi som genomsyrar befolkningen och deras beslut.

Klingons, galaxen avskum och mina kelgrisar, introduceras i Errand Of Mercy som en totalitär regim och en av Federationens huvudfiender. Klingonimperiet skulle komma att bli en del av flertalet filmer i serien, alla serierna till dags dato och till och med få ett fullt utvecklat språk utvecklat till sin ära. Kort sagt är de en av franchisens absolut mest exponerade och utvecklade utomjordiska samhällen.

 

Som avsnitt lider även Errand Of Mercy lite av sin budget och tekniska begränsningar. Det finns bland annat scener med rymdstrider som endast visar Enterprise brygga. Inte ens ett enda skepp extra kunde de klämma till med. Det är märkligt med tanke på att det senare i avsnittet visas åtminstone fem klingonska skepp. Nåja, skådespelarna gör bra ifrån sig, med John Colicos i rollen som Kor som främsta höjdpunkt. Colicos skulle reprisera sin roll både i originalserien och i den senare Star Trek: Deep Space 9.

 

Konflikten mellan de två galaxtiska supermakterna är väldigt spännande, men scenerna på Organia drar ner betyget något. Det är till en början ganska intressanta scener, men problemet är att karaktärerna har så enspåriga svar på befolkningens argument för en fredlig lösning. Kirk och Kor verkar inte som högt dekorerade officerer lika mycket som  obstinata tonåringar då och då. Trots detta är Errand Of Mercy ett av de för den fortsatta franchisens viktigaste avsnitt av originalserien och oftast riktigt bra.

 

 

Kommer du ofta hit, eller?



1.27.  The Alternative Factor


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3087.6

Manus: Don Ingalls

Regi: Gerd Oswald

Platser: Starbase 200 (omnämnd), icke-namngiven planet (öde)

Betyg: 1/5

 

När Enterprise undersöker en planet för tecken på liv slutar alla instrument ombord plötsligt att fungera. Eller, inte bara alla instrument på skeppet utan hela universum tycks... blinka. När instrumenten kommer igång igen visar de på att allt överallt plötsligt stannade till för att sen starta upp igen. En ny genomsökning av planeten visar på ytterligare en märklig sak - den tidigare öde himlakroppen ger nu utslag för ett, enda, mänskligt liv.

 

The Alternative Factor är en djup besvikelse. Grundpremissen är intressant och utan att spoila kan jag avslöja som så mycket att det har med tidsresor att göra. Mannen på planetens yta visar sig vara den enda överlevande från civilisationen som bodde på planeten tidigare. Han jagar en vetenskapsman som experimenterade med tids- och dimensionsresor och i processen förstörde hela deras civilisation. Problemet är bara att The Alternative Factor är ett så förbaskat segdraget och överspelat avsnitt. Framförallt är det tråkigt. Det är väldigt många (och långa) scener av redan på 60-talet daterad fototeknik som visar hur den nyanlände mannen slåss mot sin fiende i någon slags dimensionsportal. Denna scen återkommer om och om igen genom avsnittet och det enda som egentligen händer är att bakgrunden ändrar färg. När dessutom inte ens seriens vanliga skådespelare kan uppbringa någon som helst entusiasm inför scenerna förstår man att det här räknas vara ett av de allra svagaste avsnitten i serien.

 

 

 

Trippy shit



 

 

1.28 The City On The Edge Of Forever

 

Sändes: 6/4 1967

Stardate: 3134.0

Manus: Harlan Ellison

Regi: Joseph Pevney

Platser: Ej namngiven planet (tidigare hem för en väldigt teknologiskt utvecklad civilisation), Jorden (1930-tal).

Betyg: 5/5

 

Besättningen stöter på den så kallade "Evighetens väktare" - en levande portal med kraften att skicka personer tillbaka i tiden till vilken tidpunkt som helst. Bones, drogad efter ett missöde under en medicinsk undersökning, flyr ner till planetens yta och innan någon hinner stoppa honom använder han portalen till att färdas till Jordens 1930-tal. När väktaren informerar Kirk, Spock och de andra som satt iväg efter honom att Enterprise slutade existera så fort Bones hoppade igenom portalen inser kaptenen och försteofficeren att de också måste färdas tillbaka i tiden. Det verkar nämligen som om det är Bones som lyckats ändra tidslinjen på egen hand...

 

Harlan Ellison är i min mening en av de främsta science fiction-författarna genom tiderna. Att de fick honom till att skriva ett avsnitt av en vid dåtiden ganska obskyr tv-serie är något jag aldrig kommer begripa. Ellisons manus var ganska olikt det som till slut filmades - så pass att han försökte ta bort sitt namn från avsnittet. Kritikerna skulle dock bevisa för honom att det hade varit ett misstag att få igenom sitt krav. The City On The Edge Of Forever är nämligen både det högst rankade avsnittet i hela originalserien och vann dessutom en Hugo för bästa filmatiserade historia i kortform.

 

Men är det då så bra? Ja! The City On The Edge Of Forever innehåller några av de bästa skådespelarprestationerna i serien (till och med den ständigt överspelande Shatner lyckas hålla sig någorlunda på mattan) och manuset är riktigt, riktigt bra. Dialogen, tematiken, musiken, allt känns (och är) mer påkostat än ett vanligt avsnitt. Utöver att avsnittet är så pass bra som det är var det seriens dyraste avsnitt exklusive piloterna. Det känns verkligen som att serieskaparna ville göra något speciellt med The City On The Edge Of Forever och jäklar vad man lyckas! Om du inte sett det ska jag inte spoila för dig, men slutet är något av det mest hjärtskärande jag sett i genren. Ett av få avsnitt av Star Trek som kan framkalla tårar.

 

 

Väktaren... vaktar?




Av Ulf - 21 maj 2014 18:26

 


Everything Trek del 6: The Original Series 1.21 - 1.24

 


 

 

1.21 The Return Of The Archons

 

Sändes: 9/2 1967

Stardate: 3156.2

Manus: Boris Sobelman

Regi: Joseph Pevney

Platser: C-111 (solsystem med åtminstone tre planeter), Beta III (planet mycket lik Jorden med en teknologisk nivå i likhet med sent 1800-tal)

Betyg: 4/5

 

Enterprise befinner sig i systemet C-111 där ett skepp, The Archon, försvann drygt 100 år tidigare. Undersökningen av systemet leder besättningen till planeten Beta III där man stöter på en till synes fredlig civilisation påminnande om USA under sent 1800-tal. När Sulu börjar uppvisa märkligt beteende efter att ha återvänt från planeten inleder Kirk en undersökning. Det visar sig snart att planetens fredliga civilisation kanske kommer med en baksida…

 

The Return Of The Archons är ett bra avsnitt som ställer den eviga frågan om vad man ska verka för - individuell frihet eller kollektivism. Det är kul att se att Sulu får en ledande roll i ett avsnitt, då George Takei är en skådespelare som underanvändes rent generellt. Att avsnittet är ett av många i originalserien som har med allegorier över Kalla kriget att göra gör det dessutom intressant ur ett historiskt perspektiv. Det är tämligen enkelt att se Federationen, demokratins försvarare, som USA och innevånarna på Beta III som Sovjetunionen. Vad man däremot kanske inte tänker på är hur handlingen speglar den mänskliga moralen kontra realiteter. Å ena sidan är det väldigt fridfullt (den största delen av tiden) på Beta III, men å andra sidan är också perioderna av kaos desto mer destruktiva. Ett fritt samhälle (läs: demokratiskt) där man tillåter människans mer basala natur att sippra igenom i mindre strömmar mest hela tiden, kan verka som en självsanerare när det gäller de verkligt stora och destruktiva brotten - de som sker på regeringsnivå. Intressanta tankegångar och ett bra avsnitt.


 

Star Wars-konventet var i stan och alla ville cosplaya Obi-Wan

 

 

 

 

1.22 Space Seed


Sändes: 16/2 1967

Stardate: 3141.9

Manus: Gene L. Coon & Carey Wilber

Regi: Marc Daniels

Platser: Ceti Alpha V (omnämnd), Starbase 12 (omnämnd som huvudbas i sektor Gamma 400)

Betyg: 5/5


Kirk och besättningen stöter på ett till synes övergivet skepp, The Botany Bay, svävande genom rymden. Skeppets modell identifieras att ha tillverkats under sent 1900-tal, troligen under Jordens senaste världskrig, även kallat The Eugenics Wars. Under kriget/krigen gjorde en rad genetiskt modifierade människor uppror och förklarade sina erövrade landområden självständiga. Eftersom kriget var så destruktivt känner Federationen till väldigt lite om detaljerna mot krigets slutskede. När besättningen bordar Botany Bay får de därför en chock. Infrusna i kryogenisk sömn hittas ett knappt hundratal av människor från 1990-talet. Men det är något märkligt med dem… speciellt med deras karismatiske ledare Khan.

 

Ett av de absolut bästa avsnitten av originalserien och även grunden för en av de främsta filmerna i franchisen, Star Trek II: The Wrath Of Khan. Star Trek har oftast lyckats hålla sig ganska bra med att lägga eventuella framtida händelser så pass långt fram i tiden att vår egen historia inte säger emot dem. Det är därför lite konstigt att man här valde att förlägga tredje världskriget till 1992 - 1996 - mindre än 30 år efter serien gjordes. Eller, det är inte konstigt med kriget i sig (från ett 60-talsperspektiv), men i och med att det utkämpas av genetiskt manipulerade supermänniskor känns det som man borde ha lagt det smula längre fram i tiden. Nåja, om vi bortser från denna historieskrivning är Space Seed fortfarande ett riktigt spännande och välskrivet avsnitt. Trots att det är välskrivet är det inte manuset som gör avsnittet utan Ricardo Montalbán som Khan. Montalbán hade en lång karriär som främst tv-skådespelare både före och efter sin roll som Khan, men det är ingen överdrift att påstå att alla främst kommer komma ihåg honom som den arrogante sikhen. Montalbán spelar rollen med en sådan självklar aura av att “det är klart att jag är bättre än er” att det går rysningar längs ryggraden. Han är en perfekt skurk och han skulle komma att bli ännu bättre i tidigare nämnda film. Där skulle han utvecklas till en nästan Shakespeare-liknande skurk och även franchisens främste enskilde skurk överhuvudtaget. Det finns stora hot av varierande karaktär i franchisen, men om vi ser till individuella prestationer och karisma kan ingen slå Montalbán på fingrarna.

 

Space Seed är ett av avsnitten från originalserien du måste se. Det är en perfekt introduktion till serien och går att se fristående såväl som på sin kronologiska plats. Det innehåller alla de klassiska ingredienserna för ett bra Star Trek-avsnitt, men få av de klassiska missarna. Bra karaktärer, bra action och kul! Rekommenderas!



 

"To your health..." (snigger, snigger)

 

 

 

 

1.23 A Taste Of Armageddon

 

 

Sändes: 23/2 1967

Stardate: 3192.1

Manus: Gene L. Coon & Robert Hamner

Regi: Joseph Pevney

Platser: Eminar VII (planet lik Jorden, befolkad av en högteknologisk civilisation), Vendikar (omnämnd att ligga i krig med Eminar VII, troligen lika högteknologisk civilisation), Organa II (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Enterprise utforskar en region av rymden, stjärnkluster NGC-31, där en mängd skepp från Federationen försvunnit spårlöst. När Federationen bestämmer sig för att upprätta diplomatiska förbindelser med regionens huvudplanet blir de varnade att hålla sig därifrån. Diplomaten ombord väljer att ignorera Kirks rekommendation och ändå fortsätta med sitt uppdrag - ett uppdrag som kommer hota alla ombord när Enterprise finner sig mitt i ett mycket kliniskt och “rent” krig som rasat i 500 år.

 

A Taste Of Armageddon är en skarp kritik mot modern krigsföring, om än inte lika uppenbar som många andra allegorier som används i Star Trek från den här tiden. I och med uppfinnandet av ICBM:s under 1950-talets slut skulle ett eventuellt krig mellan USA och Sovjetunionen troligen bli högst opersonligt. Kärnvapenmissiler skulle skickas över hela världen, miljoner skulle dö och ingen skulle behöva se sin fiende och dennes lidande direkt. I A Taste Of Armageddon dras detta till sin spets då de stridande parterna inte ens använder missiler utan simulerade anfall med riktiga dödsfall som följd. Krigets smutsiga sida har rensats bort och även om folk dör så gör dem det med en slags pliktkänsla, utan iidande eller blod.

 

Avsnittet ställer intressanta frågor om huruvida “gårdagens” krig, där man såg sin fiende i vitögat och inte bombade honom från luften på något sätt var ett bättre sätt - något som främjade snabbare fred. Jag vet inte om jag håller med om Kirks agerande i situationen som följer, men bara det faktum att avsnittets frågeställningar stannar kvar hos mig är värt mycket. Om det inte vore för vissa logiska luckor i manuset hade det här varit en fullpoängare. Det är dock mindre skavanker som inte bör hålla dig ifrån det här avsnittet.



 

Löjliga hattar? Check!

 

 

 

 

1.23 This Side Of Paradise

 

 

Sändes: 2/3 1967

Stardate: 3417.3

Manus: D.C Fontana

Regi: Ralph Senensky

Platser: Omicron Ceti III (Jordliknande planet, dock helt utan djurliv), Starbase 27 (omnämnd), Berengaria VII (omnämnd, har djurliv, däribland drakar)

Betyg: 3/5

 

Det har varit tyst från kolonisatörerna på Omicron Ceti III i nästan tre år. Anledningen är troligen att planeten bombarderats med en speciell typ av strålning som Federationens forskare inte upptäckte förrän kolonisatörerna redan gett sig av. När Enterprise anländer till planeten visar det sig dock att kolonisatörerna inte bara lever utan är vid perfekt hälsa. En kvinna som en gång varit förälskad i Spock är en av kolonisatörerna - och hon tänker göra allt för att Spock ska stanna kvar.

 

Det är intressant att se hur Star Trek försöker ge svar på frågorna om personlig ambition. Om det inte fanns en hierarki i samhället, ingen stege att klättra uppför - hur skulle vi då utvecklas som samhälle? Senare installationer i franchisen visade på hur just personligt strävande och fri tillgång till såväl material som husrum och mat styrde mänskligheten till att använda sin tid utanför yrkeslivet till förbättring för sig själv och sin omvärld. Jag hoppas verkligen så hade varit fallet. I This Side Of Paradise handlar det dock om farorna med att stagnera, när man inte har någon drift för att förbättra sig själv längre. Det är mer ett tankeexperiment än ett avsnitt med en bra central konflikt. Det har dock sina intressanta delar. När får man annars se Spock klättra i träd och kyssa kvinnor, liksom?

 

 

Logical love - där har ni namnet på mitt electronicaband om jag startar ett

 

Av Ulf - 16 maj 2014 20:29

 


Regi: Denis Villeneuve

Manus: Javier Gullón (baserad på José Saramagos bok The Double)

Medverkande: Jake GyllenhaalMélanie Laurent, Sarah Gadon mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media/Roxbury Pictures/Mecanismo Films mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: Kanada/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2316411/

 

Adam har ett tryggt om än något slentrianmässigt liv. Han går till sitt jobb som historielärare vid det lokala universitetet, har ett tämligen kyligt förhållande till sin flickvän och inte mycket mer. När han en dag ser en med honom i princip identisk man i en film börjar Adams tillvaro vändas upp och ner. Vem är egentligen skådespelaren Anthony och vad har han för koppling till Adam?

 

Jag borde sett den här filmen för länge sedan. Den har alla beståndsdelar filmer jag älskar har: en smart historia, god regi och bra skådespelare. När den dessutom har bra musik och foto undrar jag lite hur jag kunde missat den här pärlan. Nåja, ikväll var det dags och jag måste säga att jag är riktigt imponerad. Javier Gullón har skrivit ett manus som hela tiden får dig att tänka och gissa. Gullón lyckades lura in mig i logiska hörn mer än gång och jag skulle ljuga om jag sa att jag förstod exakt hur hela historien hänger ihop efter en första genomtitt. Det bäddar dock för både en omtitt om införskaffande av José Saramagos roman som manuset bygger på. Framförallt är det den säregna blandningen av realism och ibland riktigt utflippade detaljer som fascinerar mig. Jag skulle inte vilja kalla det magisk realism utan nästan mer åt science fiction-hållet.

 

Denis Villeneuve hade ett aktivt år i regissörsstolen 2013. Han blev inte minst uppmärksammad för Prisoners (2013) där jag inte tyckte han gjorde särskilt bra ifrån sig. Enemy är mycket kortare och passar bättre till Villeneuves lågmälda stil. Den färdiga produkten, inte minst arbetet med ljudspårets placering och förhöjande av bilderna, påminner mig till och med om min favoritregissör, David Lynch. Villeneuves skådespelarregi är också den mycket bra. Liksom i Prisoners har Jake Gyllenhaal en bärande roll och dessa två får gärna samarbeta fler gånger. Gyllenhaal är en mäkta underskattad skådespelare enligt mig och den här typen av filmer passar honom perfekt.

 

Enemy var en riktig överraskning som höll mig på spänn hela tiden och fick mig att hoppa högt mot slutet. Den är inte för alla. Den har kallats för artsy och det kan jag i viss mån förstå. Om ni, liksom jag, tycker om djupdykningar i karaktärspsykologi bör ni dock inte missa den här rullen!

 

Betyg: 5- spiders, why did it have to be spiders? av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se