Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 27 september 2014 10:24

  FFF 2014 Dag 2: Kannibaler, kannibaler, överallt kannibaler

 

En fredag som inleddes i lugnt tempo blev snart positivt stressande när jag fick ett meddelande på Facebook: "Vill du intervjua herr Deodato?". För den som inte känner till namnet är Ruggero Deodato en av filmhistoriens mest kontroversiella regissörer i och med filmen Cannibal Holocaust (1980). Min intervjuguide skrev i princip sig själv - det fanns så många frågor jag hade till denne mytomspunne regissör och nu hade jag en halvtimme med honom i affärscentrat på ett hotell i Lund. Det blev en mycket positiv upplevelse med en riktig italiensk gentleman som gav mig material som kommer bli en läsvärd intervju när jag väl transkriberat den.

 

 

 

Något omtumlad efter mitt möte med Deodato mötte jag upp en vän för middag och sen visning av just Deodatos mest kontroversiella film, Cannibal Holocaust. Det skulle visa sig att filmen inte förlorat sin styrka och fortfarande påverkar även den mest luttrade recensent djupt.

 

Cannibal Holocaust är lite av förfadern till den moderna found footage-filmen. En grupp amerikanska dokumentärfilmare beger sig in i ett område av Amazonas kallat "The Green Inferno", hem till två rivaliserande kannibalstammar. När teamet inte kommer tillbaka hem skickar deras universitet en expedition för att undersöka vad som hänt. Efter att ha hittat teamets filmmaterial återvänder de hem med intentionen att göra sin egen dokumentär om händelserna.

 

Oavsett hur mycket splatter du har sett så kommer den här filmen påverka dig på ett eller annat sätt. Gjord som en mediekritisk skildring om hur italiensk media hanterade olika situationer under 70-talet fungerar filmen både som en djupt träffande satir över mediesamhället samtidigt som det fortfarande är något av det mest magvändande jag sett. Deodatos regi är en blandning mellan mästerligt (bildspråk, intensitet) och mindre bra (skådespelarregi), men slutprodukten är något som påverkar tittaren starkt både fysiskt och mentalt. Den luttrade festivalpubliken på FFF var inget undantag. Jag räknade till inte mindre än sju personer som sprang ut ur salongen för att inte återvända.

 

Cannibal Holocaust fungerar så bra som den gör eftersom våldet är genomtänkt, en del av storyn och ämnar till att visa upp en sida av vårt moderna västerländska samhälle som vi kanske inte vill erkänna existerar. En film som fortfarande, efter 34 år, kan påverka människor på det här sättet är och förblir en klassiker. Det blir mycket mer om filmen och Deodato i den kommande intervjun, men för nu blir det givna 5 djungelexpeditioner av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter berg-och-dalbanan som Cannibal Holocaust gav var det dags för desto mer lättsamt våld på film. Uppföljaren till 2009 års Dead Snow, filmen som introducerade oss för norska nazizombies (of course!), tar vid där förra filmen slutade. Martin, den enda överlevande från zombieattacken i den norska fjällen, lyckas ta sig till ett närbeläget sjukhus. Väl där blir han misstänkt för morden på alla sina kamrater. Dessutom har läkarna lyckats hitta den arm som Martin högg av eftersom den var zombieinfekterad. Den sitter nu fast på Martin igen och i den snöiga utmarken hörs återigen trampet av läderstövlar...

 

Dead Snow var en riktigt kul rulle som visade på hur norsk filmindustri vid dåtiden sprang cirklar kring resten av Skandinavien när det gällde genrefilm. Med uppföljaren har regissör Tommy Wirkola skapat en av de mest galghumoristiska zombiefilmerna jag sett. Det här är helt enkelt fruktansvärt kul. Vegar Hoel har perfekt komisk timing i huvudrollen som den hårt prövade Martin och effekterna är bland de snyggaste jag sett i en nordisk film. Det bör dock poängteras att om den första filmen var lite för våldsam för dig bör du kanske hålla dig ifrån del 2. Det här är nämligen mer av allt och den virtuella rödfärgen formligen sprutar från varje bildruta och Wirkola backar inte för något. För oss som gillar galghumor, zombies och annat som gör livet värt att leva (eller vara odöd i) är dock Dead Snow 2: Red vs. Dead (2014) en högtidsstund. Se den med rikliga mängder popcorn och några polare! 4 husdjurszombies av 5 möjliga.

 

Idag och ikväll blir det fullt program med start klockan 13:00. Kvällen avslutas med valet mellan Honeymoon (2014) och The Quiet Ones (2014) där jag väljer den förstnämnda.

ANNONS
Av Ulf - 26 september 2014 09:49

FFF 2014 Dag 1: The Ghost of Ingmar Bergman 

 

Ibland är livet så enkelt och skönt. Med ett plastglas vin och ett med champagne på innergården till Lunds cinemaplex, Filmstaden, infinner ett sådant ögonblick. Jag ser alltid fram emot invigningen av FFF av en enkel anledning - entusiasmen från de inblandande. Det är ibland nya ansikten bland festivalarbetarna, men samtidigt är det många bekanta ansikten som skymtar förbi. Det känns lite som att komma hem.

 

Mitt i allt detta organiserade kaos springer en skäggig och glasögonprydd man omkring och är överallt samtidigt. Strax efter klockan 21 står han dessutom och håller ett av två invigningstal för festivalen i egenskap av festivalgeneral. Johan Barrander kan det där med att stå inför publik, eller som en journalist bredvid mig säger: "Man vet att man alltid får bra bilder när Johan är på scen."

 

I år är det av förklarliga skäl ett stort fokus på festivalens 20-års-jubileum. Efter det som ofta benämnts som "kulturdöden" i Lund har FFF bestått. Eller som Barrander säger: "The ghost of Ingmar Bergman has a chokehold on Swedish cinema. We've spent 20 years proving him wrong." Kvällens första film, The Guest (2014), skulle med all tydlighet belysa detta faktum.

 

 

 

Mannen bakom förra årets festivalhöjdare You're Next (2011), Adam Wingard, ligger bakom vad som kan vara en av de bästa hyllningarna av 80-talets genrefilm jag sett. The Guest tar sin början med att familjen Peterson får besök av David, en gammal armékompis till framlidne sonen Caleb. Det sista som Caleb sa innan han dog var att han ville att David skulle titta till hans familj och se till att allt var bra. David blir snabbt accepterad av större delen av familjen som vill att han ska bo hos dem tills han fått klarhet i vad han ska göra nu efter han lämnat armén. David, väldigt artig och vänlig, tackar ja till erbjudandet, men familjen Peterson kommer snart lära sig att man ska vara försiktig med vem man bjuder in i sitt hem...

 

Kommer ni ihåg när Quentin Tarantino brukade sätta samman de bästa soundtracken i filmvärlden? Det är en titel han får lämna över till Adam Wingard nu. Med en nästan magisk fingertoppskänsla lyckas Wingard välja exakt rätt musik till samtliga scener. Filmens originalmusik låter som om 1970-talets John Carpenter hade fått leka med en aning mer modern synthar och den tidigare publicerade musiken består bland annat av spår från Love and Rockets och tyska synthpionjärerna D.A.F Att höra de sistnämndas Der Mussollini pumpandes genom Filmstadens ljudsystem gav mig rysningar som fortfarande inte riktigt lagt sig.

 

Simon Barrett har skrivit ett tämligen rakt manus som lyckas med något av det svåraste som finns - att få tittaren att bry sig om karaktärerna samtidigt som de enskilda scenerna är så förbaskat coola! Att Barrett och Wingard älskar filmer från sent 70-tal och tio år framåt står ganska uppenbart. Här finns de redan tidigare nämnda referenserna till John Carpenter, men allt ifrån The Terminator (1984) till Prom Night (1980) finns också med i mixen. För att göra blandningen komplett slänger teamet dessutom in smarta referenser till Disneys Alice In Wonderland (1951). Kort sagt är The Guest ett referens-Mecka.

 

Med ovanstående stilistiska perfektion, bra skådespel och regi kan jag inte annat än ge The Guest högsta möjliga betyg. Om du inte gillar The Guest har vi chockerande skilda smaker. De drygt 60 platser som stod tomma igår kommer spöka för alla som hade kunnat vara där men beslutade sig för att det inte var värt det. Det var det. 5 soundtrack i Itunes-korgen av 5 möjliga

 

 

Efter urladdningen som var The Guest kändes det nästan lite ovärdigt att cykla till Kino för att se uppföljaren till kultrullen Sharknado (2013). Första filmen om de flygande hajarna var ganska kul eftersom de inblandade verkade försöka tona ner galenskaperna innan det började regna hajar. Det gjorde att kontrasten mot vad som senare hände blev mycket större än i andra mördarhajsfilmer. I Sharknado 2: The Second One (2014) har man lämnat alla sådana försök och istället försökt gå totalt over the top från bildruta ett. När filmen verkligen gör detta har den stunder av briljans och stor komik. Dessvärre går det ganska långa sjok av filmen utan att det händer särskilt mycket. I en film om en tornado med hajar funkar inte försök till nedtonade scener riktigt om vi säger så. Till syvende och sist är Sharknado 2 mer av samma sak som ettan fast sämre. Lite kul är de otaliga cameorollerna med mer eller mindre kända skådespelare och/eller folk från underhållningsbranschen. Blinka och du missar dem. 2- hajfenssoppor av 5 möjliga.

 

Ikväll rekommenderar jag verkligen att du går och ser What We Do In The Shadows och skippar A Record Of Sweet Murder. Själv ska jag titta på kannibaler och norska zombienazister.

 

ANNONS
Av Ulf - 24 september 2014 22:49

 


Regi: Jemaine Clement & Taika Waititi

Manus: Jemaine Clement & Taika Waititi

Medverkande: Jemaine ClementTaika Waititi, Jonathan Brugh mfl.

Produktionsbolag: Defender Films/Funny or Die/New Zealand Film Commission

År: 2014

Längd: 86 min

Land: Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3416742/

 

Viago, Deacon och Vladislav delar ett hus tillsammans i Wellington. Ett dokumentärfilmsteam har bjudits in för att dokumentera deras dagliga (nåja, nattliga) liv som vampyrer i ett modernt västerländskt samhälle. Även vampyrer måste ju betala räkningar, diska och försöka balansera relationer med folk de inte tänker äta upp. När deras uråldrige hyresgäst Petyr, en 8 000 år gammal vampyr, gör den dryge Nick till vampyr är inte det sistnämnda det allra enklaste.

 

Jag kan helt ärligt inte komma på senast jag skrattade så här mycket, högt och länge åt en film. Jemaine Clement & Taika Waititi har gjort en fantastisk mockumentary som driver med alla stereotyper och troper när det gäller vampyrer, varulvar och annat oknytt. Dialogen är knivskarp, skådespelarinsatserna fulla av komisk timing och manuset påminner nästan om Seinfeld i sina bästa stunder. Det är egentligen en film om ingenting, bara det att karaktärerna råkar vara vampyrer. Situationskomiken och detaljfokuset är lysande.

 

Gjord i en dokumentär stil (av förklarliga skäl när det är en mockumentary) lyckas filmen blanda de mer vardagliga elementen med riktigt snygga specialeffekter som vävs in sömlöst i vad som händer på skärmen. Min favorit är helt klart medeltidsvampyren Vladislav, en gång mäktig och fruktad men efter en fruktansvärd strid med den så kallade The Beast ganska kraftlös. Givetvis är Vladislav baserad på Vlad Thepes, eller Dracula i folkmun. I motsats till Thepes fick dock denne Vladislav tillägget "the poker" till sitt namn...

 

Jag kan inte nog rekommendera What We Do In The Shadows. Det är en av de bästa komedier jag sett på mycket länge och kommer definitivt finnas i min filmsamling inom en snar framtid.

 

Betyg: 5 klubbhoppande vampyrer av 5 möjliga

 

What We Do In The Shadows visas på FFF 2014, fredagen den 26/9 klockan 18:00 på Filmstaden.

 

Av Ulf - 19 september 2014 15:22

 

 

Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Manus: Hélène Cattet & Bruno Forzani

Medverkande: Klaus TangeUrsula Bedena, Joe Koener mfl.

Produktionsbolag: Anonymes Films/Tobina Film/Epidemic mfl.

År: 2013

Längd: 102 min

Land: Frankrike/Belgien/Luxembourg

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2733258/

 

Dan återvänder hem efter en affärsresa och upptäcker att hans fru har försvunnit. Det finns inga tecken på våld eller inbrott i deras lägenhet, men när Dan börjar undersöka vem hans grannar egentligen är förstår han snart att hans fru var en del av något som hon inte kunde ta sig ur.

 

Något slog mig när jag såg The Strange Colour Of Your Body's Tears (hädanefter kallad Tears). Den som läser min blogg regelbundet vet att jag är allergisk mot art house-film som låter det visuella gå före manuset. Vad jag hittade med Tears var en film som både har ett mycket vackert tekniskt utförande och ett manus som engagerar. Jag ska inte säga att jag förstår hela filmen efter en första genomtitt, men känslan den förmedlade till mig var ett djupt obehag kontrasterat med en lika djup fascination. I jämföresle med exempelvis skitrullen Under The Skin (2013) lyckas Tears göra sina stilistiska drag till en del av berättandet och berättelsen till en del av stilismen. Därmed inte sagt att Tears är en perfekt film.

 

Ibland väljer Hélène Cattet & Bruno Forzani att gå ett varv för mycket i sin mystiska berättelse. I dessa ögonblick ligger filmen och balanserar på gränsen till att slå över till "konstig för konstighetens skull", men paret lyckas i nästan samtliga sådana stunder dra tillbaka tittaren igen och grunda historien i en mer vardaglig kontext. Vid ett fåtal tillfällen lyckas det inte dock och då svävar filmen ut och blir på tok för symboltung för min smak. Rent stilmässigt kan man tydligt känna igen Cattets och Forzanis arbete som påminner mycket om deras tidigare film Amer (2009). I Tears tar de båda dock ytterligare ett steg till förädling och presenterar ett fantastiskt bildspråk, kameraarbete i absoluta världsklass och ett användande av musik och ljud som inte bara fungerar som ett stilgrepp utan även vävs in i berättelsen. Cattet och Forzani har även på något sätt lyckats tangera väldigt abstrakta rädslor i sitt bildspråk, de allra flesta kopplade till sexualitet och att förlora kontrollen. Det är där som det djupa obehag jag känner inför Tears kommer in. Det är inte kopplat till de vanliga skrämseltaktikerna utan regissörsparet lyckas hela tiden hitta nya sätt att förmedla utsatthet och skräck. Imponerande.

 

Tears är inte en film för alla. Många kommer bli frustrerade och stänga av efter en halvtimme. Om du som mig gillar ett bra mysterium och inte behöver förstå allt för att ändå uppskatta en film är det här dock det bästa jag sett hitintills av årets festivalfilmer. Jag kommer definitivt se om den både två och tre gånger - inte minst för att göra en egen tolkning av den. Just nu förvirrar filmen mig, men det är en bra förvirring som ligger precis på gränsen till förståelse. Ett konstverk som kan göra det och vägrar lämna dig ifred är värt högsta möjliga betyg, trots vissa skavanker. Jag kommer se om den redan på festivalen. Gör det du med!

 

Betyg: 5 pappersväggar av 5 möjliga

 

The Strange Colour Of Your Body's Tears visas på FFF 2014, lördagen den 4/10 klockan 13:00 på Kino 1

 

Av Ulf - 26 augusti 2014 21:33

 


Svensk titel: Sommardåd & Vinterverk

Författare: Stephen King

År: 1982 (svensk utgåva 1983/1984)

Sidor: 592

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1895-5


Det finns novellsamlingar och så finns det novellsamlingar. Visserligen är Different Seasons mer av en samling kortromaner än en antologi av noveller, men den sorteras fortfarande in under det förstnämnda i bokhandlarnas klassificeringar. Hur som helst innehåller Different Seasons fyra kortromaner, varav inte mindre än tre av dem blivit hyllade (nåja, två har blivit hyllade, en snarare bortglömd) filmatiseringar.


Rita Hayworth & Shawshank Redemption inleder samlingen med en historia om en fängelserymning som tar lika delar inspiration från Leo Tolstoy som filmen Escape From Alcatraz (1979). Andy Dufresne blir oskyldigt dömd för dubbelmordet på sin fru och dennas älskare. När han skickas till det ökända fängelset Shawshank blir han snart bekant med ställets “fixare”, Red. Red och Andy blir vänner och fixaren beskriver deras vänskap de 27 år som Andy spenderar bakom lås och bom.


Givetvis blev den här kortromanen filmen The Shawshank Redemption (1994), hyllad och nominerad till sju Oscars. Filmen har blivit populär och följer sitt källmaterial nästan till punkt och pricka. Det gör att det är svårt att i efterhand skaffa sig en unik uppfattning om just kortromanen utan att man kommer att tänka på filmen. Berättarmässigt fungerar historien bra, men lider av samma problem som filmen: vi har sett det förrut. Jag bestrider inte att Rita Hayworth & Shawshank Redemption är en välkonstruerad fängelsehistoria, men det är just det - den känns något konstruerad. Karaktärerna sticker inte ut tillräckligt mycket för att det ska bli en originell tolkning av fängelselivet. Trots det en helt okej kortroman.


Samlingens andra kortroman, Apt Pupil, är då mycket mer intressant. Tonårige Todd Bowden har en äldre granne som han anklagar för att vara en förrymd krigsförbrytare, Kurt Dussander, som arbetat i nazisternas dödsläger. Efter att först ha förnekat anklagelserna tvingas Dussander erkänna sanningen, men istället för att gå till polisen tvingar Todd honom berätta om lägren och vad de gjorde där - inte bara av intresse utan även som ett sätt att försöka förstå sig själv.


Apt Pupil tillhör de få saker jag läst av King som gjort mig genuint illamående. King, välkänd för att skriva äckliga och blodiga scener, lyckas balansera på den berömda knivsudden och gör berättelserna om lägren så levande och vedervärdiga att i alla fall jag drog efter andan både en och två gånger. Dussander är en intressant karaktär i sig själv. Han är inte ideologisk nazist så mycket som han verkligen, verkligen gillade sitt arbete. Samtidigt är han inte sadistisk i och med att han inte får någon reell njutning av sina handlingar. Istället berättar han sina historier med en illa dold nostalgisk klang om en tid då han var en del av något större än sig själv, även om detta råkade vara en fruktansvärd regim. Även Todd är en intressant karaktär, men här framträder de sadistiska dragen mycket tydligare. Som läsare anar man ganska snabbt att Todd är en sann psykopat som försökt passa in i samhällets mönster men i och med bekantskapen med Dussander börjar detta grepp om verkligheten svikta allt mer. Apt Pupil är en väldigt effektiv och drabbande kortroman där King skapat en av sina mest intressanta antagonoister i Kurt Dussander. Eller om det är han som är antagonisten? Eller är det Todd? Eller båda? Det är upp till läsaren att avgöra.


Samlingens höjdpunkt kommer i den fantastiska The Body. Gordie och hans vänner spenderar de sista sommardagarna mellan mellan- och lågstadiet med att spela kort och snacka skit i en trädkoja. När en i gänget, Vern, råkar höra att hans ligist till storebror hittat liket av Ray Brower, en pojke i deras ålder som försvunnit spårlöst några veckor innan. Gänget beslutar sig för att de ska gå de dryga fem milen till fyndplatsen för att “göra upptäckten” själva, rapportera in fyndet och bli lokalhjältar.


The Body blev filmen Stand By Me (1986) och jag framhåller både kortromanen och filmen som några av de främsta uppväxtskildringarna någonsin. Allt ifrån rädslan för förändring och tonåriga lustar till uppgörelsen med vuxenvärlden och de fördomar denna har gentemot unga beroende på vart de kommer ifrån behandlas. Karaktärsporträtten är utsökta, dialogen känns äkta och Kings målande beskrivningar av framförallt den tryckande hettan får bläcket nästan att rinna av sidorna. Det finns vissa historier och berättelser som känns nästan nödvändiga för att man ska kunna förstå någon i en viss ålder. The Body är en av dessa. Har du någonsin varit (eller vill du någonsin förstå) en tolvårig pojke är den här kortromanen ett måste. Jag kan inte berömma den nog.


Den avslutande kortromanen, The Breathing Method, är tyvärr inte riktigt i samma klass som de övriga. David är en medelålders advokat i New York som blir medlem i en exklusiv herrklubb av ett slag. Utmärkande för klubben är att varje kväll avslutas med en historia berättad av en av medlemmarna. Den mest prestigefyllda historien varje år berättas torsdagen före jul. Dr. Emlyn McCarron berättar den historia som får David att till slut börja ana att klubben inte riktigt är vad den utger sig för att vara. Det är en historia om en ung kvinna, en graviditet och profylaxandning.


The Breathing Method är den enda av samligens kortromaner som inte filmatiserats och det finns en ganska enkel anledning till detta - historien håller inte måttet. King bygger stämningar väldigt fint och historien som Dr. McCarron berättar är riktigt kuslig, men precis när historien är på väg att lyfta tar den slut väldigt abrupt. Det är riktigt synd och jag skulle definitivt vilja att King återvänder till klubben i senare verk. Det finns definitivt bra historier att berätta här, men The Breathing Method känns inte som den bästa metoden (pun intended) för att göra detta.


Två fantastiska kortromaner, en helt okej och en mindre bra. Hur betygsätter man något sådant? Man går helt enkelt på känslan som hela verket ger. Different Seasons är ett lysande exempel på hur helheten kan vara större än delarna. Kortromanernas undertitlar beskriver förloppet av både ett helt år och en människas liv. Det är tillsammans med dessa som Different Seasons säger något om förgänglighet, födelse, död och återskapande. Jag har snart läst alla novell- och kortromanssamlingar som givits ut av King och jag måste säga att Different Seasons är den allra främsta. Det sällsamma tempot, det ständigt underliggande hotet och det bitterljuva i alla historierna bildar tillsammans en väv som lyckas säga något om människan, samhället och metafysiken. Det är stort - inte minst för en författare som de flesta fortfarande avfärdar som slaskskräck.


Betyg: 5 årstider av 5 möjliga  

Av Ulf - 24 juni 2014 11:09

 


 

Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans

Medverkande: Iko Uwais, Yayan RuhianArifin Putra mfl.

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films & XYZ Films

År: 2014

Längd: 150 min

Land: Indonesien/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, definitivt 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2265171/


Kort efter händelserna i förra filmen kontaktas Rama av en internutredare som berättar för honom att syndikatet han hjälpte till att förstöra bara var en liten kugge i ett stort maskineri. Ramas handlingar har fått de större spelarna i den indonesiska undre världen att lägga märke till honom. Internutredaren vill att Rama ska gå undercover för att få fast de korrumperade poliser som backar gangsterfamiljerna. I gengäld ska utredaren hjälpa Ramas familj. I och med att hans familj hamnat i skottlinjen anser sig Rama inte ha något val utan börjar under täckmantel arbeta sig upp i den brottsliga hierarkin.

 

När jag recenserade The Raid: Redemption (2011) avslutade jag texten med följande ord: "Postern ovan uttrycker att det är den bästa actionfilmen på ett decennium. Minst, säger jag. Minst." Därför var jag både extremt taggad och en smula orolig för att se uppföljaren. Hur toppar man något sådant? Skulle en actionrulle hålla för 150 minuter? Efter att ha sett del två i Gareth Evans saga om Rama kan jag lägga alla sådana farhågor åt sidan. Det här är så pass bra att jag önskar att jag kunde lägga till ett betygssteg.

 

I princip allt är bättre i del två än i första filmen. Jag skrev i min recension av förra rullen att manuset och skådespeleriet spelade andrafiol till actionscenerna. Med en speltid på 150 minuter var Evans tvungen att skriva ett bra mycket mer engagerande manus för att det skulle gå ihop och han har verkligen lyckats! Tydligen ska Berandal ha varit den första filmen i serien, men eftersom den krävde en ganska stor budget skrev Evans det som skulle bli Redemption som första del. När jag skriver "ganska stor budget" menar jag med indonesiska mått mätt. Den första filmen kostade 1.1 miljoner dollar att göra. Eposet som utgör del två kostade mycket riktigt mer, men med en prislapp på endast 4.5 miljoner dollar börjar man undra vad fan de amerikanska actionregissörerna håller på med med sina monsterbudgets.

 

Iko Uwais har mycket mer att göra i huvudrollen som Rama den här gången och han gör det riktigt bra. Fightingen är lika utsökt ihopsatt som i förra filmen och ser verkligen ut att göra ont! Dessutom är ljuddesignen så pass bra att man känner varje stöt, slag och spark i kroppen. Som kampsportsutövare kände jag igen flertalet tekniker som jag själv tränat. Skillnaden mellan Evans filmer och andra filmer med kampsportsbaserad action är att det förvisso ser flashigt ut men känns samtidigt som det verkligen skulle fungera. Precis som gällande förra filmen ska ett varnande finger höjas - det här är en extremt brutal film. Om du inte klarar av att se riktigt, riktigt våldsamma scener bör du hålla dig borta även från del två. Om ni inte tar mitt ord på det så ta den amerikanska censuren. Ökända för att släppa igenom merparten av allt våld utan några större problem fick Evans gå in och göra en del klipp för att filmen inte skulle klassas som NC-17 (not for children under 17) och således döma filmens chans att göra en rejäl vinst i USA. Många amerikanska biografer vägrar nämligen att visa NC-17-filmer.

 

Jag har verkligen försökt att hitta något som helst negativt med Berendal, men det går inte. Det är den ultimata actionfilmen, punkt slut. Den enda som kan toppa den är nog Evans själv med den planerade tredje delen. Väntan har börjat.

 

Betyg: 5 fulländade actionrullar av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juni 2014 16:28

 

Originaltitel: The Walking Dead: What We Become

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2009 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-6-1

 

Strävan mot att få den något excentriske forskaren Eugene till Washington går vidare. Rick plågas av mardrömmar om sin döda fru och har fortfarande svårigheter att acceptera den betydelse som den telefonlur han bär med sig har för honom. När Rick inser att gruppen befinner sig nära hans gamla hemstad ser han sin chans att skaffa vapen till gruppen. Med nycklarna till sitt gamla jobb på polisstationen ger sig Rick, Carl och Abraham iväg. Men någon från Ricks förflutna väntar på dem i staden och spänningarna mellan Rick och Abraham dras till sin spets.

 

En ny volym av The Walking Dead och ännu en femma. Det börjar nästan bli slentrian att sätta detta högsta av betyg på Kirkmans serieepos, men att göra något annat skulle vara att ljuga. Som i de senaste samlingsvolymerna kan man i del 10 skönja ett klart tema - utveckling och anpassningsförmåga. Jenny Jägerfeld skriver i sitt förord om olika copingstrategier och berättar om de två huvudsakliga områdena - problemfokuserad coping och känslofokuserad coping. Det är bland annat detta som gör The Walking Dead till en så jäkla bra serie; karaktärer reagerar som folk skulle gjort i traumatiska situationer. Det är klart att man ofta i viss mån låter dessa strategier blandas med varandra för att kunna överleva. Det är inte bara traumatiska situationer det gäller utan även i vårt vardagliga liv. Vissa letar efter att identifiera problem och lösa dem, andra vill klara av samma situationer genom att förstå dem.

 

Av egen erfarenhet verkar det som vi ändå har en dominant sida av dessa två extremer. Det är därför som tiden som Rick och Abraham spenderar tillsammans i Att vara eller inte vara blir så pass spännande. Här har vi två utpräglade problemlösare som alltid ställts inför ett "uppdrag" i sina vardagliga liv innan katastrofen. Rick arbetade inom polisväsendet, en organisation som alltid kräver problemlösning på omedelbara förändringar från dag till dag. Abraham arbetade inom militären, en organisation som traditionellt sett lever för mottot att uppdraget är allt. Abraham gick vilse i sin tillvaro när hans liv som en problemlösande kugge i ett stort maskineri gick om intet. Rick går vilse i och med att hans fru dör. Hans nya uppdrag, att skydda gruppen (och framförallt sin familj) har misslyckats. Polariseringen mellan dessa problemfokuserade herrar och mötet med den känslofokuserade överlevaren Morgan blir därför total. Vad jag tror att Kirkman håller på att utveckla med sin serie, fullständigt medvetet givetvis, är att visa på hur en av dessa sidor inte är nog för att klara sig i en lång krissituation. Du måste helt enkelt vara anpassningsbar och skapa en ny vardag mitt i kaoset.

 

Ovanstående gör Att vara eller inte vara till en av de absolut bästa volymerna av The Walking Dead hitintills. På ytan är det som bekant en zombieserie, men jag tror jag sällan eller aldrig har stött på någon som tar denna sättning och använder den som fond för utforskande av mänsklighet såsom Kirkman gör. Lysande!

 

Betyg: 5 hemfarare av 5 möjliga


Av Ulf - 30 maj 2014 11:37


 


Regi: Jean-Pierre Jeunet

Manus: Jean-Pierre Jeunet (baserat på Reif Larsens roman The Selected Works Of T.S Spivet)

Medverkande: Kyle Catlett, Helena Bonham Carter, Callum Keith Rennie mfl.

Produktionsbolag: Epithète Films/Tapioca Films/Filmarto mfl.

År: 2013

Längd: 105 min

Land: Frankrike/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1981107/

 

T.S Spivet, tio år gammal, får ett samtal från The Smithsonian om att de vill ge honom ett pris för en ritning han skickade in. Spivet, vis bortom sina unga år, inser att de aldrig skulle tro på honom om han berättade att det var han som uppfunnit världens första evighetsmaskin. Inte riktigt säker på hur han ska lösa problemet ger han sig ändå av till Washington. Bakom sig lämnar han en familj fortfarande i sorg över T.S tvillingbrors död - något som kanske var T.S fel, eller inte. Under sin resa genom USA får T.S tid att tänka både på sin bror och sitt förhållande till sina föräldrar.

 

Det var titeln som drog in mig. Jeunets senaste alster har helt enkelt en fantastisk titel som väcker fantasin. När jag såg att det dessutom var just Jeunet som suttit i regissörsstolen var det ett måste att se den här filmen. Känd för bland annat Delicatessen (1991), La cité des enfants perdus (De förlorade barnens stad, 1995) och inte minst Le fabuleux destin d'Amélie Poulain(Amelie från Montmarte, 2001) har Jeunet gjort sig ett namn som en av vår tids mest intressanta regissörer. Hans sätt att porträttera barn går igen även i T.S Spivet och gör något så ovanligt som en film som formligen ryker av americana, gjord av en fransman och inspelad i Kanada.

 

Kyle Catlett är pefekt i rollen som pojkgeniet Spivet och lyckas hela tiden balansera på rätt sida linjen mellan "irriterande och allvetande" och "genuint charmig". Det är dessutom kul att se Helena Bonham Carter i något annat än filmer regisserade och/eller producerade av Tim Burton. Bonham Carter är en duktig skådespelerska som tyvärr fastnat i ett fack med Burton. Inte för att hennes roll i T.S Spivet är helt fri från excentriska drag, men här får hon göra en karaktär och inte bara djupdyka i sminklådan och sen sättas framför kameran. 

 

På tal om kameran måste jag nämna det utsökta fotot. Det här är definitivt en film jag önskar att jag hade sett på bio istället för recensionskopian. De långa, svepande miljöbilderna som nästan känns färglagda i technicolor suger verkligen in tittaren.

 

Jeunets sätt att berätta historier om barn är alltid lika uppfriskande att se. Det är aldrig svart eller vitt. Alla, även barn, har en mörk sida hos sig. I Spivets fall kretsar mycket kring broderns död och vilken skuld (om någon) han hade i den. Det blir aldrig tungt utan mer hjärtknipande. Som sådan passar filmen verkligen till barn runt tio år, vilket är Spivets egen ålder i filmen. Den fördummar inte, försöker inte släta över, men är ändå en familjefilm. Det är ytterst ovanligt att man kan kombinera dessa element. Rekommenderas varmt!

 

Betyg: 5 evighetsmaskiner av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se