Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 19 februari 2015 14:00


 

 

Regi: Andrey Zvyagintsev

Manus: Andrey Zvyagintsev & Oleg Negin

Medverkande: Aleksey SerebryakovElena Lyadova, Vladimir Vdovichenkov mfl.

Produktionsbolag: Non-Stop Productions

År: 2014

Längd: 140 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2802154/

 

Kolya och hans familj har bott i ett litet fiskeläge vid den sibiriska kusten i tre generationer. Nu verkar det dock som att traditionen kommer att brytas när en korrumperad borgmästare försöker pressa Kolya till att sälja marken, på lagligt eller olagligt vis. Kolya anlitar en advokat från Moskva i form av sin gamle vän Dmitriy, men vad han inte vet är hans gamle vän kommer även han med trubbel i bagaget.

 

Andrey Zvyagintsev är en av de mest intressanta regissörerna från Östeuropa idag och med Leviathan visar han återigen varför. Med ett öga för både bildkomposition och oklanderlig skådespelarregi lyckas han hela tiden antyda mer under ytan. I jämförelse med flera andra lågmälda och långsamt berättade Oscarsnominerade filmer i år lyckas Zvyagintsev med sin isbergsteknik. De stora och ödsliga landskapen kombinerade med kraftfulla detaljer i form av enkla saker som blickar och bakgrundsscenografi gör Leviathan till ett mästarprov i utforskandet av det moderna Ryssland.

 

Leviathan har anklagats för, föga förvånande från ryskt håll, för att vara anti-rysk. Jag kan förstå tongångarna, då det verkligen inte är en positiv bild som målas upp av ett samhälle där alla mer eller mindre kan köpas. Samtidigt visar den på de klassiska ryska dygderna om att aldrig ge upp och kämpa till sista andetaget även om det verkar lönlöst. Vi hittar samma tema hos många av de klassiska ryska författarna och Zvyagintsev och Negin har tagit fasta på detta. Om isländska vikingasagor på film brukar kallas för "torskvästerns" är detta snarare en "vodkavästern". Symboliken med det bibliska havsodjuret Leviatan vävs också in mycket snyggt utan att det aldrig skriver tittaren på näsan. De nästan smått surrealistiska Kafkamässiga scenerna i domstolen är även de höjdpunkt.

 

Aleksey Serebryakov är mycket bra i huvudrollen som Kolya och även resten av ensemblen sköter sig exemplariskt, i synnerhet Elena Lyadova som Kolyas hårt prövade fru Lilya. Överhuvudtaget är Leviathan en av förra årets bästa filmer och nu när Turist (2014) inte blev nominerad till bästa utländska film sätter jag mitt hopp till det ryska sjöodjuret.


Betyg: 5 vodkavästerns av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 28 januari 2015 23:30

 

 

Regi: Laura Poitras

Manus: N/A

Medverkande: Edward SnowdenJacob Appelbaum, Julian Assange mfl.

Produktionsbolag: Praxis Films

År: 2014

Längd: 114 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4044364/

 

Januari 2013 får dokumentärfilmaren Laura Poitras ett krypterat mejl från signaturen Citizenfour. Personen bakom mejlet erbjuder Laura tillgång till en mängd hemligstämplade dokument som bland annat visar på exakt hur USA:s regering, genom verkställande från NSA, har infört ett övervakningssystem som skulle göra Big Brother grön av avund. Citizenfour visar sig vara analytikern och datoradministratören Edward Snowden. Det här är filmen om hur Snowden blev en av världen mest jagade män - trots att han egentligen bara avslöjade olagligheter som råkade vara utförda av en regering.

 

Det är väldigt lätt att tycka om Edward Snowden. I motsats till exempelvis Julian Assange ger Snowden ett intryck av att vara en väldigt jordnära person rik i både intellekt och humanism. Laura Poitras visar genom sin dokumentär ett mycket viktigt nutidshistoriskt skeende. Att Snowden får påminna en reporter om att det som sker just nu varken är en konspiration eller science fiction vittnar om hur enorma hans avslöjanden var. Trots den monumentala uppmärksamhet som Snowden fått sätter han dock alltid informationen, sanningen om man så vill, i första rummet. Han är kort sagt en mycket imponerande man.

 

Laura Poitras har fått betala dyrt för sin välgärning för att informera allmänheten. Citizenfour i princip säkerställer att hon inte kan återvända till USA utan att dras inför rätta. Likt Snowden lägger hon dock bort egot och låter istället historien tala för sig själv. Och vilken historia det är! Ett tv-ankare nämner att det är som en spionroman som kommit till liv, och ja, det är precis vad det är. Tekniskt hot av oanad magnitud? Check. En idealistisk hjälte? Check. Ett nät av lögner som sakta men säkert uppdagas? Check.

 

Det som gör Snowdens gärning så fascinerande är hans anspråkslöshet. Han vet redan från början att han kommer bli ett mål för USA:s regering. Det är väldigt tydligt när han och Laura har en konversation om den uppmärksammade Merkel-affären. Laura frågar honom om han tror att "Merkel" är ett kodnamn för någon annan, varpå Snowden svarar att NSA främst använder kodnamn för sina agenter och tillgångar och inte mål. Snowden går från att vara en tillgång, kodnamn Citizenfour, till att bli ett mål och varje steg på vägen är han fullt medveten om vad som håller på att hända. När han till sist får kommunicera med penna och papper för att vara helt säker på att hans konversationer inte loggas någonstans är cirkeln sluten - Snowden har blivit komplett avskuren ifrån den värld som han betalades av NSA för att övervaka.

 

Citizenfour är en förbannad modig film som alla bör se. Den har effektivt dömt både Snowden och Poitras till ett liv där de inte kan återvända hem. Sanningen gör ont och någon måste betala. Den här recensionen kommer också loggas. Vi vet redan att signalspaning i Sverige gagnar USA (exempelvis Pirate Bay-rättegången) och nämner du ord som "NSA", "Snowden" och "Merkel" är det ganska säkert att så fort jag klickar på publicera kommer det pinga en liten röd flagga någonstans. Om ni skulle råka läsa, lämna gärna en kommentar.

 

Betyg: 5 viktiga, viktiga filmer av 5 möjliga

 


ANNONS
Av Ulf - 14 januari 2015 16:48

 


Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Johannes KuhnkeLisa Loven Kongsli, Vincent Wettergren mfl.

Produktionsbolag: Beofilm/Coproduction Office/Film i Väst mfl.

År: 2014

Längd: 120 min

Land: Sverige/Frankrike/Norge

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3630276/

 

Arbetsnarkomanen Tomas har till sist lyckats komma iväg på skidsemester tillsammans med frun Ebba och deras två barn. När familjen sitter och äter lunch på en uteservering kommer en lavin farligt nära restaurangen och Tomas reagerar som han absolut inte borde - han tar sina saker och springer ifrån fru och barn i en hotande nödsituation. Resten av semestern blir minst sagt spänd...

 

Turist har varit på min lista av filmer som jag ska se ett bra tag nu, men som jag aldrig riktigt kommit för mig att ta tag i. Det låter nämligen som en tämligen jobbig film, och ja, det är en sjukt jobbig film att se, men samtidigt så fantastiskt bra! Ruben Östlund har gått från klarhet till klarhet i sin karriär sin regissör och jag älskade hans senaste alster, Play (2011). Med Turist har han tagit samma kusligt träffsäkra karaktärspsykologiska kunskap och riktat den mot den klassiska kärnfamiljen och dess upplösning. Det märks inte minst i kontrasterna mellan de olika paren som filmen skildrar. Vi har den lyckliga fasad som Tomas och Ebba sätter upp samtidigt som vi har det i ålder omaka paret Mats och Fanni. Som en länk mellan dessa finns Charlotte, en kvinna med öppet äktenskap. Östlund petar hål på allas fernissa och visar på vad som döljer sig under ytan.

 

Tydligast blir detta givetvis hos Tomas och Ebba. Den totala känslomässiga kastrationen som Tomas får utstå (och samtidigt skickligt själv orsakar) är lika smärtsam att se som den är förbaskat underhållande, på det svartaste av svarta sätt. Det är nämligen här som Turist går från att vara ett ytterst välspelat relationsdrama till vad jag anser vara en av de bästa svenska filmerna på många år. Den tragikomik som uppstår i stormiga relationssituationer känner nog alla till, men det är sällan den skildras på film överhuvudtaget och ännu mer sällan som den är så här träffsäker. Jag tänker på tidig Woody Allen blandat med Larry David i Curb Your Enthusiasm (1999)Även om situationen som Tomas och Ebba ställs inför är extrem har de flesta säkert erfarenhet av liknande utfall - relationer där de etablerade rollerna helt plötsligt ställs på ända och ingenting är självklart längre. 

 

Turist är en fantastiskt rolig film, men skrattet fastnar hela tiden i halsen. Samtidigt är skämskudden ofta väldigt nära till hands. Det här är mästerligt av Östlund och jag hoppas verkligen att han får en Oscar för den här filmen. Med ett lysande manus, regi, skådespel och ett foto som saknar motstycke i svensk film under 2014 är det här film på högsta nivå. Jag är knockad.

 

Betyg: 5 stukade patriarker av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 12 januari 2015 22:30

 


Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Bill Paxton mfl.

Produktionsbolag: Bold Films

År: 2014

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2872718/

 

Lou Bloom hankar sig fram på de sätt han kan, vilket oftast innebär ljusskygga aktiviteter. Efter en hälerirunda får Lou se hur ett filmteam, till synes utan tillstånd, filmar räddningsarbetet vid en olycka. Fascinerad inser han att det finns pengar att tjäna på att filma kriminaljournalistik för försäljning till diverse tv-bolag. Det är bara det att Lous speciella personlighet kanske är lite för lämpad för den här typen av arbete.

 

Jake Gyllenhaal är, när han får rätt manus att jobba med, en fullkomligt genialisk skådespelare. Han visade det redan i Donnie Darko (2001) och Nightcrawler är mycket möjligt hans biljett in till de riktigt stora skådespelarna. Gyllenhaals porträtt av den sociopatiske Bloom är ett av de mest obehagliga sådan jag sett på mycket länge. En vän beskrev hans karaktär som ett kärleksbarn mellan Pee-Wee Herman och Patrick Bateman. Det är en väldigt bra beskrivning. Han har ett slags perverst nöje i allt lidande och är en mycket problematisk karaktär för tittaren. Å ena sidan är han fantastiskt underhållande att titta på i all sin mani, å andra är han sjukt jäkla läskig! Gyllenhaal bär den här filmen fullständigt på egen hand, men hans medskådespelare är inte så dumma de heller. Exempelvis märks Rene Russo som inte gjort något så här pass intressant de senaste 25 åren.

 

Dan Gilroy har skrivit en starkt mediekritisk historia som säger något om vår besatthet med hemska nyheter ("if it bleeds, it leads" som en karaktär upprepar några gånger i filmen) där just sensationalismen och spektaklet ofta besegrar god smak och egentligt nyhetsvärde. I motsats till många andra filmer med den här tematiken plockar Gilroy ner temat på en personlig nivå också. Karaktären Lou Bloom är helt enkelt jäkligt fascinerande att följa och från det personliga anslaget med hans olika drag är det skrämmande att se hur väl han passar in i mediebranschen.

 

Som om inte ett bra manus, bra regi och en lysnade Gyllenhaal (en gyllene Gyllenhaal? Oh, the pun.) vore nog är Nightcrawler dessutom en jäkligt snygg film rent tekniskt. Fotot fångar den mörka storstaden perfekt och musiken är inte bara bra utan sätts dessutom i direkt användning i Blooms karaktärspsykologi på ett sätt som många filmmusikpartitur inte gör längre. Det är ett under i sig att soundtracket inte fått mer uppmärksamhet.

 

Nightcrawler är en av förra årets bästa filmer, alla kategorier. Den är enormt spännande, tät och välspelad samtidigt som den säger något viktigt om vår mediekultur. Högsta pott!

 

Betyg: 5 nattkravlare av 5 möjliga

Av Ulf - 13 december 2014 14:22

 

 

Regi: David Fincher

Manus: Gillian Flynn (baserat på hennes roman med samma namn)

Medverkande: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris mfl.

Produktionsbolag: TSG Entertainment/Artemple - Hollywood/New Regency Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2267998/


När Nick Dunnes fru, Amy, försvinner spårlöst från parets hem på deras femte bröllopsdag börjar mediedrevet gå. Nick finner sig snabbt i en situation där minsta detalj av hans liv analyseras av både media och polisen. Men vad hände egentligen Amy? Är Nick så oskyldig som han vill ge sken av att vara? Och om något hemskt nu har hänt Amy, var är hennes kropp?

 

Gone Girl är en av de där filmerna jag väntat med att se eftersom jag inte ville se den på bio. Det har en enkel förklaring - gemene biopublik på SF:s biografer suger. Om jag helt och hållet ska kunna leva mig in i en film vill jag kunna kontrollera min omgivning med ljud. Jag är glad att jag väntade. Gone Girl är den hitintills bästa film jag sett under 2014. Det är i mångt om mycket Gillian Flynns förtjänst.

 

Flynn har adapterat sin egen roman (som nu står högst upp på min bokinköpslista) till en film med en mängd olika bottnar. Den går att se som en smart och rak thrillerhistoria, en isande karaktärsskildring eller för den sakens skull en grym satir över institutionen äktenskap. Vad jag framförallt älskar med Flynns manus är att det inte finns någon av huvudkaraktärerna som är totalt oskyldig. Alla har skit i hörnen - frågan är bara vem som har mest? Berättarmässigt lyckas Flynn bygga upp sin historia med en intressant kronologi som förhöjer upplevelsen och förvirrar samtidigt tittaren på rätt sätt. Gone Girl har ett drag i sitt manus som de flesta riktigt bra filmer delar, nämligen att den blir så pass komplex som tittaren själv gör den samtidigt som den inte är obegriplig om man bara vill se en bra film.

 

Gone Girl är absolut en produkt av David Fincher i regissörsstolen. Den som följt Finchers karriär hittar många blinkningar till tidigare filmer och stildrag. När det gäller Fincher är det bara positivt. Efter den nästan överstiliserade Seven (1995) har Finchers regi bara blivit bättre och när han nu sannolikt blir nominerad för sin tredje Oscar hoppas jag att han äntligen plockar hem priset. Förutom den tillbakadragna och nästan kalla stilen är Finchers skådespelarregi utsökt. Ben Affleck, mannen som en gång i tiden inte kunde spela sig ur en blöt papperspåse, gör en mycket bra roll, men det här är framförallt Rosamund Pikes film. Det är svårt att skriva om Pikes karaktär (Amy) utan att spoila, så jag låter det vara vid att hon är riktigt, riktigt bra.

 

Gone Girl knockade mig fullständigt. En mästerligt berättad historia med ett lika mästerligt manus och regissör. När jag summerar 2014 som filmår (vilket för oss i Sverige brukar betyda mars eller april) lovar jag att den här filmen är i topp tre.

 

Betyg: 5 hell hath no fury... av 5 möjliga

Av Ulf - 25 november 2014 09:30


(Saxat från 27/9 - 2014)


Regi: Ruggero Deodato

Manus: Gianfranco Clerici

Medverkande: Robert Kerman, Carl Gabriel Yorke, Francesca Ciardi mfl.

Produktionsbolag: F.D Cinematografica

År: 1980

Längd: 95 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078935/

 

Cannibal Holocaust är lite av förfadern till den moderna found footage-filmen. En grupp amerikanska dokumentärfilmare beger sig in i ett område av Amazonas kallat "The Green Inferno", hem till två rivaliserande kannibalstammar. När teamet inte kommer tillbaka hem skickar deras universitet en expedition för att undersöka vad som hänt. Efter att ha hittat teamets filmmaterial återvänder de hem med intentionen att göra sin egen dokumentär om händelserna.

 

Oavsett hur mycket splatter du har sett så kommer den här filmen påverka dig på ett eller annat sätt. Gjord som en mediekritisk skildring om hur italiensk media hanterade olika situationer under 70-talet fungerar filmen både som en djupt träffande satir över mediesamhället samtidigt som det fortfarande är något av det mest magvändande jag sett. Deodatos regi är en blandning mellan mästerligt (bildspråk, intensitet) och mindre bra (skådespelarregi), men slutprodukten är något som påverkar tittaren starkt både fysiskt och mentalt. Den luttrade festivalpubliken på FFF var inget undantag. Jag räknade till inte mindre än sju personer som sprang ut ur salongen för att inte återvända.

 

Från en censurmässig ståndpunkt var Cannibal Holocaust länge en av de filmer som var absolut svårast att få tag i oklippt. Detta ledde till höga priser på bootleg-marknaden och en extra mytifiering av filmen. Hjälpte det att höja filmens status? Absolut, men det förminskar inte den effekt den fortfarande har. 

 

Cannibal Holocaust fungerar så bra som den gör eftersom våldet är genomtänkt, en del av storyn och ämnar till att visa upp en sida av vårt moderna västerländska samhälle som vi kanske inte vill erkänna existerar. Tillsammans med ett lysande bildspråk och ett riktigt bra soundtrack (som folk i stor utsträckning gifter sig till!) blir Cannibal Holocaust ett inlägg i en ständigt pågående mediedebatt samtidigt som den ger riktigt bra chockeffekter. En film som fortfarande, efter 34 år, kan påverka människor på det här sättet är och förblir en klassiker. Det blir mycket mer om filmen och Deodato i den kommande intervjun.

 

Betyg: 5 djungelexpeditioner av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Absolut! En film som kan få en festivalpublik av FFF:s kaliber att lämna salongen gröna i ansiktet har definitivt inte förlorat något av sin styrka. Det kanske mest chockerande idag är de riktiga djurslaktscenerna. Missa inte min intervju med regissör Ruggero Deodato om Cannibal Holocausts kontroversiella natur och annat!


Förbjuden i: Argentina, Australien, Chile, Finland, Tjeckien, Frankrike, Tyskland, Island, Irland, Malaysia, Italien, Nya Zeeland, Norge, Filippinerna, Singapore, Sverige, Storbritannien, USA, Sydafrika, Turkiet, Maldiverna, Sri Lanka, Iran, Kuwait, Marocko, Grekland (OBS! Många, många andra länder har haft tillfälliga och/eller regionala förbud mot filmen, men ovanstående är länderna med allomfattande förbud under en tidsperiod på mer än två år)


Fortfarande förbjuden i: Island, Turkiet, Maldiverna, Malaysia, Nya Zeeland, Filippinerna, Singapore, Iran, Kuwait, Marocko, Grekland, klippt version i Argentina, Chile, Storbritannien, Sydafrika

Av Ulf - 22 november 2014 22:55

 


(Saxat från 20/3 - 2012)


Regi: Tobe Hooper

Manus: Tobe Hooper & Kim Henkel

Medverkande: Marilyn Burns, Paul A. Partain, Gunnar Hansen mfl.

Produktionsbolag: Vortex

År: 1974

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0072271/


Syskonparet Sally och Franklin beger sig ut på en roadtrip i Texas tillsammans med några vänner. Destinationen är deras farfars gamla hus, men gruppen blir snart varse om att det händer märkliga saker i den lilla staden. Någon gräver upp nyligen begravda människor och poserar dem som konstverk. Och det blir bara märkligare ju längre dagen går...


The Texas Chainsaw Massacre (hädanefter kallad TCM) är troligen den mest mytomspunna skräckfilmen någonsin. Från det väldigt tillrättalagda avsnittet av SVT:s debattprogram Studio S till totalförbud i Sverige och många andra länder har myten om TCM bara vuxit. När EU-lagstiftning tvingade den svenska filmcensuren att släppa filmen fri (mer komplicerat än så, men det får duga i skrivande stund) fick allmänheten till sist chansen att se vad allt bråk rörde sig om. TCM är en av de främsta skräckfilmer jag sett, men inte är det splatterfesten moralens väktare påstådde att den var.


Anledningen till att TCM än idag, efter snart 40 år, fortfarande är ytterst drabbande är att den inte fokuserar på fysiskt våld utan på det vi inte riktigt får se. Visst kan man argumentera för att detta främst var för att möta filmens väldigt låga budget, men hur det än var med den saken funkar det ypperligt. Eftersom filmen gjordes för små medel har den en väldigt "äkta" look. Det fanns helt enkelt inte pengar till någon större efterproduktion så allt var tvunget att sitta perfekt direkt när det filmades. Det märks. Likaså märks det hur skådespelarna ofta mådde riktigt dåligt på grund av värmeböljan som rådde när filminspelningen pågick. Denna värmebölja skrevs också in i manus och ger allt en väldigt torr, sprucken ton som inte hade gått att replikera lika snyggt med filter eller dylikt.


Skådespelarna är verkligen upp och ner, med de flesta birollsskådespelare pendlande mellan okej och ganska dåliga. De större rollerna är däremot riktigt välspelade. De två som stjäl showen är Paul A. Partain som den väldigt gnällige Franklin och Jim Siedow vars karaktär jag inte kan beskriva på ett bra sätt utan att spoila för er som inte sett filmen. Kombinerat med ett välgenomtänkt bildspråk, ett riktigt kusligt soundtrack (bestående av ljud från slakthusmaskiner) och en visionär regi av Tobe Hooper är TCM fortfarande ett måste för skräckdiggaren. Det är en av de viktigaste och mest stilbildande filmerna i genren och är alltså inte bara av historiskt intresse utan fortfarande riktigt jävla bra. Se!


Betyg: 5 motorsågsdanser av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: I och med den psykologiska inriktningen på skräcken skulle jag definitivt säga ja. Medan tiden sprungit ifrån många av dessa filmer i form av riktigt billiga specialeffekter på gore-sidan håller TCM fortfarande fantastiskt bra tack vare Hoopers smarta filmspråk.

 

Förbjuden i: Storbritannien, Norge , Sverige, Finland, Tyskland, Island, Frankrike, Singapore, Brasilien, Australien, Chile, Irland, Malaysia.

 

Fortfarande förbjuden i: Finland, Chile, Malaysia

 

Tillgänglighet idag (Sverige): Vilken välsorterad dvd-butik som helst.

Av Ulf - 7 november 2014 13:56

 


Regi: Richard Linklater

Manus: Richard Linklater

Medverkande: Ellar ColtranePatricia Arquette, Ethan Hawke mfl.

Produktionsbolag: IFC Productions & Detour Filmproduction

År: 2014

Längd: 165 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1065073/

 

Det finns en definition av genialitet jag läste någon gång som menade på att riktig genialitet är att ta en enkel idé och genomföra den så väl att den blir ytterst komplex samtidigt som den behåller enkelheten självt. Det gäller i allra högsta grad Richard Linklaters tour de force Boyhood. Premissen är väldigt enkel: Vi får följa Mason från fem års ålder tills hans första dag på college, 18 år gammal. Det Linklater har gjort har mig veterligen aldrig gjorts tidigare - med samma skådespelare har han spelat in filmen under tolv års tid. Resultatet är enastående!

 

Jag var inte nådig mot Linklaters trilogi som avslutades med Before Midnight (2013) och det är en åsikt jag står fast vid. Men allt som Linklater inte lyckades med i den filmserien har han satt perfekt i Boyhood. Manuset fungerar både som en uppväxtskildring och en familjekrönika och i och med att man har haft samma skådespelare att arbeta med i tolv år blir deras uttryck fantastiska. De är sina karaktärer. Ellar Coltrane är mycket bra i huvudrollen som Mason, men den som filmen tillhör rakt av är en av mina gamla favoritskådespelerskor, Patricia Arquette.

 

Arquette, som spelar Masons mor, går igenom en totalt trovärdig klassresa från ensamstående mor med låginkomstjobb till populär collegeprofessor. På vägen tar hon ett antal mer eller mindre stora smällar. Den scen som etsat sig fast är när Mason och hans styvbror kommer hem från skolan en dag och hittar henne gråtandes på garagegolvet. Masons styvfar säger till dem att gå till sina rum och att "she's just fallen and now she's being fucking dramatic." Inte mer. Inga blodspår eller slagsmålsscener - bara en fullständig desperation under ytan. Vi vet alla vad som pågår, men Linklater låter oss själva fylla i. På ett ögonblick ändras vår bild av styvfadern och jag kände genuint hat. Det var då det verkligen träffade mig - jag bryr mig verkligen om de här karaktärerna. Det var det som Linklater inte lyckades med i exempelvis Before Midnight.

 

Filmens andra mer namnkunnige skådespelare, Ethan Hawke, gör rollen som blivit hans signum i och med sin "älskvärde slacker" som skäper till sig. Framförallt kämpar han för att balansera sina drömmar om ett liv som musiker med ansvaret att ta hand om sina barn som han träffar varannan helg. Just ansvarstagandet gör honom till en mycket mer sympatisk karaktär än de liknande diton som Hawke brukar spela. Exempelvis har jag sällan velat nita en karaktär så mycket som Hawkes i Reality Bites (1994).

 

Skådespelarna är som sagt mycket bra, men det som gör Boyhood till något utöver det vanliga är den isbergsteknik som Linklater använder i sitt manus. Det händer otroligt mycket under ytan här och även om filmen inte har någon egentlig handling, annat än att skildra en uppväxt, fungerar det så otroligt bra. Linklater tangerar alla de viktiga delarna i att växa upp men gör det aldrig övertydligt. För en film som spelats in under så pass lång tid är slutresultatet nästan sömlöst. Jag hittade kanske ett eller två ställen på närmre tre timmar där jag kanske skulle gjort andra val i klipprummet, men annat än det känns det verkligen som man lär känna den här fiktiva familjen. Efter 165 minuter hade gått var min första tanke "redan slut?". Det är imponerande för en så pass lång film.

 

Jag rekommenderar Boyhood till precis alla. För pojkar som vill se att deras uppväxt inte är så konstig, för flickor som vill förstå pojkar, för män som vill känna nostalgi (och inte så lite uppväxtångest!) och för kvinnor som vill se en stark kvinnlig protagonist som ändå inte är ofelbar. En av årets absolut bästa filmer, alla kategorier.

 

Betyg: 5 uppväxtskildringar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se