Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 25 november 2014 09:30


(Saxat från 27/9 - 2014)


Regi: Ruggero Deodato

Manus: Gianfranco Clerici

Medverkande: Robert Kerman, Carl Gabriel Yorke, Francesca Ciardi mfl.

Produktionsbolag: F.D Cinematografica

År: 1980

Längd: 95 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078935/

 

Cannibal Holocaust är lite av förfadern till den moderna found footage-filmen. En grupp amerikanska dokumentärfilmare beger sig in i ett område av Amazonas kallat "The Green Inferno", hem till två rivaliserande kannibalstammar. När teamet inte kommer tillbaka hem skickar deras universitet en expedition för att undersöka vad som hänt. Efter att ha hittat teamets filmmaterial återvänder de hem med intentionen att göra sin egen dokumentär om händelserna.

 

Oavsett hur mycket splatter du har sett så kommer den här filmen påverka dig på ett eller annat sätt. Gjord som en mediekritisk skildring om hur italiensk media hanterade olika situationer under 70-talet fungerar filmen både som en djupt träffande satir över mediesamhället samtidigt som det fortfarande är något av det mest magvändande jag sett. Deodatos regi är en blandning mellan mästerligt (bildspråk, intensitet) och mindre bra (skådespelarregi), men slutprodukten är något som påverkar tittaren starkt både fysiskt och mentalt. Den luttrade festivalpubliken på FFF var inget undantag. Jag räknade till inte mindre än sju personer som sprang ut ur salongen för att inte återvända.

 

Från en censurmässig ståndpunkt var Cannibal Holocaust länge en av de filmer som var absolut svårast att få tag i oklippt. Detta ledde till höga priser på bootleg-marknaden och en extra mytifiering av filmen. Hjälpte det att höja filmens status? Absolut, men det förminskar inte den effekt den fortfarande har. 

 

Cannibal Holocaust fungerar så bra som den gör eftersom våldet är genomtänkt, en del av storyn och ämnar till att visa upp en sida av vårt moderna västerländska samhälle som vi kanske inte vill erkänna existerar. Tillsammans med ett lysande bildspråk och ett riktigt bra soundtrack (som folk i stor utsträckning gifter sig till!) blir Cannibal Holocaust ett inlägg i en ständigt pågående mediedebatt samtidigt som den ger riktigt bra chockeffekter. En film som fortfarande, efter 34 år, kan påverka människor på det här sättet är och förblir en klassiker. Det blir mycket mer om filmen och Deodato i den kommande intervjun.

 

Betyg: 5 djungelexpeditioner av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: Absolut! En film som kan få en festivalpublik av FFF:s kaliber att lämna salongen gröna i ansiktet har definitivt inte förlorat något av sin styrka. Det kanske mest chockerande idag är de riktiga djurslaktscenerna. Missa inte min intervju med regissör Ruggero Deodato om Cannibal Holocausts kontroversiella natur och annat!


Förbjuden i: Argentina, Australien, Chile, Finland, Tjeckien, Frankrike, Tyskland, Island, Irland, Malaysia, Italien, Nya Zeeland, Norge, Filippinerna, Singapore, Sverige, Storbritannien, USA, Sydafrika, Turkiet, Maldiverna, Sri Lanka, Iran, Kuwait, Marocko, Grekland (OBS! Många, många andra länder har haft tillfälliga och/eller regionala förbud mot filmen, men ovanstående är länderna med allomfattande förbud under en tidsperiod på mer än två år)


Fortfarande förbjuden i: Island, Turkiet, Maldiverna, Malaysia, Nya Zeeland, Filippinerna, Singapore, Iran, Kuwait, Marocko, Grekland, klippt version i Argentina, Chile, Storbritannien, Sydafrika

ANNONS
Av Ulf - 22 november 2014 22:55

 


(Saxat från 20/3 - 2012)


Regi: Tobe Hooper

Manus: Tobe Hooper & Kim Henkel

Medverkande: Marilyn Burns, Paul A. Partain, Gunnar Hansen mfl.

Produktionsbolag: Vortex

År: 1974

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0072271/


Syskonparet Sally och Franklin beger sig ut på en roadtrip i Texas tillsammans med några vänner. Destinationen är deras farfars gamla hus, men gruppen blir snart varse om att det händer märkliga saker i den lilla staden. Någon gräver upp nyligen begravda människor och poserar dem som konstverk. Och det blir bara märkligare ju längre dagen går...


The Texas Chainsaw Massacre (hädanefter kallad TCM) är troligen den mest mytomspunna skräckfilmen någonsin. Från det väldigt tillrättalagda avsnittet av SVT:s debattprogram Studio S till totalförbud i Sverige och många andra länder har myten om TCM bara vuxit. När EU-lagstiftning tvingade den svenska filmcensuren att släppa filmen fri (mer komplicerat än så, men det får duga i skrivande stund) fick allmänheten till sist chansen att se vad allt bråk rörde sig om. TCM är en av de främsta skräckfilmer jag sett, men inte är det splatterfesten moralens väktare påstådde att den var.


Anledningen till att TCM än idag, efter snart 40 år, fortfarande är ytterst drabbande är att den inte fokuserar på fysiskt våld utan på det vi inte riktigt får se. Visst kan man argumentera för att detta främst var för att möta filmens väldigt låga budget, men hur det än var med den saken funkar det ypperligt. Eftersom filmen gjordes för små medel har den en väldigt "äkta" look. Det fanns helt enkelt inte pengar till någon större efterproduktion så allt var tvunget att sitta perfekt direkt när det filmades. Det märks. Likaså märks det hur skådespelarna ofta mådde riktigt dåligt på grund av värmeböljan som rådde när filminspelningen pågick. Denna värmebölja skrevs också in i manus och ger allt en väldigt torr, sprucken ton som inte hade gått att replikera lika snyggt med filter eller dylikt.


Skådespelarna är verkligen upp och ner, med de flesta birollsskådespelare pendlande mellan okej och ganska dåliga. De större rollerna är däremot riktigt välspelade. De två som stjäl showen är Paul A. Partain som den väldigt gnällige Franklin och Jim Siedow vars karaktär jag inte kan beskriva på ett bra sätt utan att spoila för er som inte sett filmen. Kombinerat med ett välgenomtänkt bildspråk, ett riktigt kusligt soundtrack (bestående av ljud från slakthusmaskiner) och en visionär regi av Tobe Hooper är TCM fortfarande ett måste för skräckdiggaren. Det är en av de viktigaste och mest stilbildande filmerna i genren och är alltså inte bara av historiskt intresse utan fortfarande riktigt jävla bra. Se!


Betyg: 5 motorsågsdanser av 5 möjliga

 

Chockerande idag?: I och med den psykologiska inriktningen på skräcken skulle jag definitivt säga ja. Medan tiden sprungit ifrån många av dessa filmer i form av riktigt billiga specialeffekter på gore-sidan håller TCM fortfarande fantastiskt bra tack vare Hoopers smarta filmspråk.

 

Förbjuden i: Storbritannien, Norge , Sverige, Finland, Tyskland, Island, Frankrike, Singapore, Brasilien, Australien, Chile, Irland, Malaysia.

 

Fortfarande förbjuden i: Finland, Chile, Malaysia

 

Tillgänglighet idag (Sverige): Vilken välsorterad dvd-butik som helst.

ANNONS
Av Ulf - 7 november 2014 13:56

 


Regi: Richard Linklater

Manus: Richard Linklater

Medverkande: Ellar ColtranePatricia Arquette, Ethan Hawke mfl.

Produktionsbolag: IFC Productions & Detour Filmproduction

År: 2014

Längd: 165 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1065073/

 

Det finns en definition av genialitet jag läste någon gång som menade på att riktig genialitet är att ta en enkel idé och genomföra den så väl att den blir ytterst komplex samtidigt som den behåller enkelheten självt. Det gäller i allra högsta grad Richard Linklaters tour de force Boyhood. Premissen är väldigt enkel: Vi får följa Mason från fem års ålder tills hans första dag på college, 18 år gammal. Det Linklater har gjort har mig veterligen aldrig gjorts tidigare - med samma skådespelare har han spelat in filmen under tolv års tid. Resultatet är enastående!

 

Jag var inte nådig mot Linklaters trilogi som avslutades med Before Midnight (2013) och det är en åsikt jag står fast vid. Men allt som Linklater inte lyckades med i den filmserien har han satt perfekt i Boyhood. Manuset fungerar både som en uppväxtskildring och en familjekrönika och i och med att man har haft samma skådespelare att arbeta med i tolv år blir deras uttryck fantastiska. De är sina karaktärer. Ellar Coltrane är mycket bra i huvudrollen som Mason, men den som filmen tillhör rakt av är en av mina gamla favoritskådespelerskor, Patricia Arquette.

 

Arquette, som spelar Masons mor, går igenom en totalt trovärdig klassresa från ensamstående mor med låginkomstjobb till populär collegeprofessor. På vägen tar hon ett antal mer eller mindre stora smällar. Den scen som etsat sig fast är när Mason och hans styvbror kommer hem från skolan en dag och hittar henne gråtandes på garagegolvet. Masons styvfar säger till dem att gå till sina rum och att "she's just fallen and now she's being fucking dramatic." Inte mer. Inga blodspår eller slagsmålsscener - bara en fullständig desperation under ytan. Vi vet alla vad som pågår, men Linklater låter oss själva fylla i. På ett ögonblick ändras vår bild av styvfadern och jag kände genuint hat. Det var då det verkligen träffade mig - jag bryr mig verkligen om de här karaktärerna. Det var det som Linklater inte lyckades med i exempelvis Before Midnight.

 

Filmens andra mer namnkunnige skådespelare, Ethan Hawke, gör rollen som blivit hans signum i och med sin "älskvärde slacker" som skäper till sig. Framförallt kämpar han för att balansera sina drömmar om ett liv som musiker med ansvaret att ta hand om sina barn som han träffar varannan helg. Just ansvarstagandet gör honom till en mycket mer sympatisk karaktär än de liknande diton som Hawke brukar spela. Exempelvis har jag sällan velat nita en karaktär så mycket som Hawkes i Reality Bites (1994).

 

Skådespelarna är som sagt mycket bra, men det som gör Boyhood till något utöver det vanliga är den isbergsteknik som Linklater använder i sitt manus. Det händer otroligt mycket under ytan här och även om filmen inte har någon egentlig handling, annat än att skildra en uppväxt, fungerar det så otroligt bra. Linklater tangerar alla de viktiga delarna i att växa upp men gör det aldrig övertydligt. För en film som spelats in under så pass lång tid är slutresultatet nästan sömlöst. Jag hittade kanske ett eller två ställen på närmre tre timmar där jag kanske skulle gjort andra val i klipprummet, men annat än det känns det verkligen som man lär känna den här fiktiva familjen. Efter 165 minuter hade gått var min första tanke "redan slut?". Det är imponerande för en så pass lång film.

 

Jag rekommenderar Boyhood till precis alla. För pojkar som vill se att deras uppväxt inte är så konstig, för flickor som vill förstå pojkar, för män som vill känna nostalgi (och inte så lite uppväxtångest!) och för kvinnor som vill se en stark kvinnlig protagonist som ändå inte är ofelbar. En av årets absolut bästa filmer, alla kategorier.

 

Betyg: 5 uppväxtskildringar av 5 möjliga

Av Ulf - 5 oktober 2014 15:30


  FFF 2014 Dag 10: Science fiction-perfektion och odöda bävrar

 

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Efter att i flera veckors tid försökt hinna med att se en lösenordsskyddad screener till The Midnight Swim (2014) fick jag helt sonika se den på bio ändå och således skjuta min planering i sank. Någon ville helt klart inte att någon obehörig skulle få se nämnda screener och bytte nämligen lösenord varannan dag. Vara som det må med det, men jag grämer mig lite att jag därför fick missa Suburban Gothic (2014) helt enkelt eftersom jag var tvungen att äta något för att inte tuppa av. Nåja, om allt vill sig väl får jag en screener på den sistnämnda redan imorgon och har då kunnat se alla långfilmer på festivalen. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

 

Dagen inleddes annars med att jag såg om den fantastiska The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013) på duk. Det större formatet och framförallt det knivskarpa ljudet gav filmen ytterligare en dimension. Jag kommer införskaffa mig den här filmen så fort jag bara kan. Den är en anledning i sig själv till att motivera mig att få mitt ljudsystem att fungera ordentligt. Den för mig första nya filmen för dagen var annars den omtalade The Midnight Swim.

 

 
Tre systrar återvänder hem till föräldrahemmet efter att deras mor, en passionerad miljöaktivist, drunknat i den närbelägna sjön. Deras komplicerade förhållande till modern och sorgen över att ha förlorat henne ligger till grund för spänningar dem emellan. När det dessutom börjar hända märkliga saker som pekar på att sjön kanske inte är det stilla vatten de vuxit upp med ställs allt på sin spets för systern June...

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades jag då till sist se den här rullen. Jag önskar att jag hade skippat den till förmån för Suburban Gothic. Det här är den klart sämsta film som var nominerad till festivalens internationella pris. Det märks tydligt att detta är regissör och manusförfattare Sarah Adina Smiths första långfilm. Det är långsamt utan suspens och jag väntade hela tiden på en pay off som aldrig kom. Den är förvisso snyggt filmad och har okej skådespelare, men är utdragen och riktigt tråkig. Slutet, som hela manuset byggs upp mot, är dessutom en axelryckning. Nej, ingen höjdare alls. 1 midnattsdopp av 5 möjliga.

 

 

Då hade jag större förhoppningar på franska Among The Living (2014). Teamet bakom filmen låg bakom en av förra årets glada överraskningar på festivalen, Livide (2011), och när jag läste att Among The Living skulle blanda element från Stand By Me (1986) och The Texas Chainsaw Massacre (1974) var jag såld. Dessvärre skulle det visa sig att teamets försök att efterlikna americana i fransk miljö mest kändes oinspirerat och tröttsamt.

 

Tre ungdomar skolkar från sista skoldagen innan sommarlovet och bestämmer sig för att utforska en gammal övergiven filmstudio. Plötsligt hör de ett skrik. Det visar sig komma från bagageutrymmet på en bil och snart börjar den sedelärande historien om varför man inte ska skolka. Och lite mord och så.

 

Om jag låter blasé i min beskrivning är det för att jag är det. Även om Among The Living säger sig hämta inspiration från nämnda filmer finns det egentligen bara klumpiga referenser kvar. Framförallt, om du ska göra en slasher, gör den rolig och/eller totalt over the top. I fallet med den här rullen är det verkligen standardförfarande 1A utan några överraskningar. Oinspirerat var ordet. Trots allt är det en kompetent film för vad den är. Om jag inte sett så många bra filmer på sistone kanske jag hade varit mer förlåtande, men nu blir det 2- franska mördarclowner eller nåt av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha varit hemma och slängt i mig kaffe och mat var det så dags för festivalens officiella avslutningsfilm, science fiction-rullen Predestination (2014), baserad på Robert A Heinleins klassiska novell All You Zombies. Innan dess var det dock dags för den internationella juryn att bekänna färg och dela ut festivalens eget pris, Sirenen, till bästa internationella film. Efter att ha suckat åt hedersomnämndandet till The Midnight Swim fick jag dock applådera när Jim Mickles Cold In July (2014) knep priset. Jag hade visserligen hellre sett Why Don't You Play In Hell? (2014) som vinnare, men Cold In July var mitt andrahandsval. Efter prisutdelning, tacktal och festivalkapten (jag fick lära mig att "general" är ett ord för studenter) Johan Barranders långa hyllning till alla festivalens medarbetare och sponsorer var det då dags för Predestination.

 

En man som arbetar som agent för en organisation vars syfte är att ställa saker till rätta efter de hänt (läs: tidsresor) kämpar för att stoppa den ökände bombaren The Fizzle Bombers framfart i 70-talets USA. Efter att ha tagit anställning som bartender år 1970 träffar mannen på en mystisk figur som vill berätta en historia för honom. Personen lovar att det är den bästa historien han någonsin kommer få höra och att den på något sätt är kopplad till bombmannen.

 

Som gammal science fiction-diggare av stora mått blir jag alltid lika glad när det kommer en film baserad på en klassiker inom genren. Heinleins novell räknas till ett standardverk inom subgenren tidsparadoxer och bröderna Spierig har verkligen förvaltat detta arv på bästa möjliga sätt. Jag skulle gärna berätta mer om historien, men då kommer jag förstöra många av manusets överraskningar och vändningar för dem som inte läst novellen. Vad jag kan säga är att det en ytterst smart konstruerad historia med en mängd hjärnretande aspekter. Ethan Hawke, allmänt underskattad i min bok, gör en bra roll som bartendern, men filmen tillhör Sarah Snook i den kvinnliga (nåja...) huvudrollen. För diggare av genren måste det här ses! 5 ambivalenta androgyner av 5 möjliga.

 

 

Om Predestination var festivalens officiella avslutning var Zombeavers (2014) ett traditionellt festivalbokslut med total galenskap, inklusive någon typ av growlande föreställning av Barrander. Ett gäng collegestudenter ska spendera en helg i en avlägsen stuga. Vad de inte vet (detta borde man kollat upp i turistguiden!) är att områdets bävrar smittats av ett ämne som gör dem till väldigt förbannade bäverzombies. Självklart!

 

Det finns egentligen inte så mycket att säga om Zombeavers. Den simmar (hehe) i samma vatten som exempelvis Sharknado (2013) med sitt osannolika och komiska scenario. Den slår dock den förstnämnda på fingrarna då den dessutom driver hejdlöst med alla slasher- och zombiefilmsklyschor. Det funkar ibland, ibland är det bara dumt, men vad väntar man sig av en film med den här titeln? Dessutom måste jag säga att dockeffekterna är grymt charmiga istället för att falla tillbaka på usel CG. Klart att dockorna ser ut som fan, men de är ändå att föredra och blir en komisk effekt i sig själv. Jag hade väl önskat att filmen gick in totalt för att vara så over the top som den bara skulle kunna. If you're going to go retard, go full retard. Men, det funkar för vad det är. 3 odöda dammbyggare av 5 möjliga.


Imorgon kommer festivalkrönika, mitt eget "pris" delas ut och Fantastisk Filmfestival 2014 läggs till handlingarna på bloggen.

Av Ulf - 4 oktober 2014 00:45

  FFF 2014 Dag 9:Preapokalyps och Fuck Bombers

 

Festivalen börjar dra mot sitt slut och jag har hitintills lyckats se alla långfilmer som presenterats i katalogen. Jag missade den nyinsatta The Quiet Ones (2014) på grund av att den kolliderade med en annan film, men jag måste säga att jag är nöjd med min arbetsinsats än så länge. Den stora anledningen till att jag lyckats göra detta är ett riktigt bra lagt schema av festivalledningen. Jag hoppas att konceptet tas med till nästa år för de ansvariga har verkligen gjort ett hästjobb med att platsa in alla föreställningar så smidigt som bara går! Nåväl, först ut på fredagen var den japanska actionpastischen High Kick Angels (2014).

 

 

High Kick Angels handlar om en actionfilmsbesatt filmklubb bestående av japanska gymnasietjejer. Deras mål är att spela in sin egen actionfilm med hjälp av sin lärare. Tack vare läraren har de fått tillstånd att filma i en övergiven skola och det är just vad de håller på med när skolan attackeras av riktiga skurkar. De oinbjudna gästerna verkar leta efter något och det är upp till filmklubben att stoppa dem. Men... kan de egentligen slåss på riktigt?

 

High Kick Angels är en riktigt trevlig om än något ytlig bekantskap. Det är aldrig fel med tjejer som sparkar röv, men det jag blev lite trött på var att karaktärerna, förutom den fantasilevande Sakura, är tämligen platta. Sakura (Kanon Miyahara) är riktigt kul i sitt uttryck när hon tror att hon är den främsta kampsportaren i världen. En kul detalj är också hur tjejerna använder sig av olika kampsportsstilar som komplementerar deras karaktärer. Gruppens tuffing kör Kyokushin karate, gruppens något mjukare tjej väntar in sina motståndare och försvarar sig med jujutsu och så vidare. Sakura? Hon kör en totalt egen (och galen!) stil. För kampsportaren finns här mycket ögongodis att titta på. Det är inte jättevanligt att kampsportsfilmer håller sig så här konsekvent när det kommer till kamparter. Fightingscenerna är många och dessvärre lite av varierande karaktär. Det känns som vissa scener är mycket mer genomarbetade än andra, vilket ger filmen ett lite halvdant uttryck då och då. Det är ändå en kampsportsrulle som är klart bättre än genomsnittet med charmiga huvudrollsinnehavare. Gott så. 3+ höga sparkar av 5 möjliga.

 

 

 Inga höga sparkar i världen kunde dock förbereda mig för vad som skulle komma härnäst. Zack Hilditchs preapokalypsdrama These Final Hours (2013) levererar vad som i princip är det slutgiltiga verket i sin subgenre. Vi kan gå hem nu, det behövs inte fler försök.

 

Som namnet antyder handlar filmen om Jordens sista timmar. Vi får följa James (Nathan Phillips), en ganska självupptagen man boendes i Perth, Australien. Det kosmiska lotteriet har fallit sig så att Australien kommer vara den sista kontinent dit effekterna av nedslaget från en enorm meteor i norra Atlanten når. Det är cirka en halv dag tills domedagen når Australien och allt James vill göra är att åka till en fest där hans flickvän är, bli packad och dö utan att känna något. När han räddar den lilla flickan Rose från ett gäng kidnappare börjar han dock inse att han nog vill spendera sin sista tid i livet på ett annat vis.

 

Igår pratade jag och en god vän om hur filmer som verkligen krupit in under skinnet på oss alla har haft en gemensam faktor - avsaknad av hopp. Där andra filmer på temat These Final Hours tar upp oftast skyggar för att visa både det ena och det andra lyckas Hilditch skapa en trovärdig tolkning som inte enbart bygger på att människor är as så fort det går illa, utan lika gärna kan vara altruistiska när skiten träffar fläkten (eller Atlanten). På knappt 90 minuter lyckas Hilditch visa både mänsklighetens dåliga som goda sidor och bjuder på en karaktärsutveckling som inte känns krystad någonstans. Lysande skådespel, bra manus och oklanderlig regi gör det här till en av de starkaste filmer jag sett i år. Världen slutar inte bara med ett gnyende utan även med en smäll. Och jag som trodde att någon festivalfilm inte skulle få mig att gråta i år... 5 hulkande recensenter av 5 möjliga.

 

 

 

Jag hade planerat att gå och se kvällens sista film på bio, men jag kunde inte ladda om rent mentalt från These Final Hours. Därför fick det bli soffan även för kvällens tredje rulle, Why Don't You Play In Hell? (2013). Förutom att ha festivalens bästa filmtitel (jag har seriöst gått runt och sagt den här frasen hela veckan till mer eller mindre förvirrade människor) handlar WDYPIH om ett japanskt nollbudgetfilmteam under ledning av den mer eller mindre bindgalne regissören Hirata. Filmen låter oss dels följa nämnda team och dels en fejd mellan två yakuzafamiljer. Drygt tio år efter yakuzans och filmteamets vägar först korsas träffas de igen - ett möte som kanske kan hjälpa Hirata med sin livslånga dröm om att spela in ett mästerverk.

 

Vad säger man om den här filmen? Vad kan man säga? När en film presenterar sina protagonister som medlemmar i en grupp kallad "Fuck Bombers" vet man att man bör vara beredd på det mesta. WDYPIH är två timmar av gangster-, kampsports-, drama-, action- och komedifilm. Ursäkta om jag glömde någon genre där. Den är så over the top att jag till en början inte visste vad jag skulle tycka. Det tog ungefär en timme innan jag kapitulerade fullständigt. WDYPIH är knappast en perfekt film rent narrativt, skådespelar- eller klippmässigt. Vad den däremot har är en själ och ett hjärta för filmskapande som gör att jag som tittar på mycket film från just Asien formligen smälter. Det här är filmkärlek! Bör ses av alla som inte är äckelmagade. Japansk action trogen är det nämligen mycket våldsamt, till och med extremt våldsamt. WDYPIH kan seriöst ha en av de högsta body counts i någon film jag sett. Det säger inte lite. 5- känslor som att bli överkörd av ett tåg av 5 möjliga.

 

Idag och ikväll avslutas FFF 2014 med ett fullspäckat program. Jag kommer bevista samtliga filmer på plats förutom den inledande The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013). Det blir för mycket till och med för mig med sex filmer på en dag. DU bör dock se den om du inte redan gjort det. Det är en av festivalens bästa filmer.

Av Ulf - 27 september 2014 10:24

  FFF 2014 Dag 2: Kannibaler, kannibaler, överallt kannibaler

 

En fredag som inleddes i lugnt tempo blev snart positivt stressande när jag fick ett meddelande på Facebook: "Vill du intervjua herr Deodato?". För den som inte känner till namnet är Ruggero Deodato en av filmhistoriens mest kontroversiella regissörer i och med filmen Cannibal Holocaust (1980). Min intervjuguide skrev i princip sig själv - det fanns så många frågor jag hade till denne mytomspunne regissör och nu hade jag en halvtimme med honom i affärscentrat på ett hotell i Lund. Det blev en mycket positiv upplevelse med en riktig italiensk gentleman som gav mig material som kommer bli en läsvärd intervju när jag väl transkriberat den.

 

 

 

Något omtumlad efter mitt möte med Deodato mötte jag upp en vän för middag och sen visning av just Deodatos mest kontroversiella film, Cannibal Holocaust. Det skulle visa sig att filmen inte förlorat sin styrka och fortfarande påverkar även den mest luttrade recensent djupt.

 

Cannibal Holocaust är lite av förfadern till den moderna found footage-filmen. En grupp amerikanska dokumentärfilmare beger sig in i ett område av Amazonas kallat "The Green Inferno", hem till två rivaliserande kannibalstammar. När teamet inte kommer tillbaka hem skickar deras universitet en expedition för att undersöka vad som hänt. Efter att ha hittat teamets filmmaterial återvänder de hem med intentionen att göra sin egen dokumentär om händelserna.

 

Oavsett hur mycket splatter du har sett så kommer den här filmen påverka dig på ett eller annat sätt. Gjord som en mediekritisk skildring om hur italiensk media hanterade olika situationer under 70-talet fungerar filmen både som en djupt träffande satir över mediesamhället samtidigt som det fortfarande är något av det mest magvändande jag sett. Deodatos regi är en blandning mellan mästerligt (bildspråk, intensitet) och mindre bra (skådespelarregi), men slutprodukten är något som påverkar tittaren starkt både fysiskt och mentalt. Den luttrade festivalpubliken på FFF var inget undantag. Jag räknade till inte mindre än sju personer som sprang ut ur salongen för att inte återvända.

 

Cannibal Holocaust fungerar så bra som den gör eftersom våldet är genomtänkt, en del av storyn och ämnar till att visa upp en sida av vårt moderna västerländska samhälle som vi kanske inte vill erkänna existerar. En film som fortfarande, efter 34 år, kan påverka människor på det här sättet är och förblir en klassiker. Det blir mycket mer om filmen och Deodato i den kommande intervjun, men för nu blir det givna 5 djungelexpeditioner av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter berg-och-dalbanan som Cannibal Holocaust gav var det dags för desto mer lättsamt våld på film. Uppföljaren till 2009 års Dead Snow, filmen som introducerade oss för norska nazizombies (of course!), tar vid där förra filmen slutade. Martin, den enda överlevande från zombieattacken i den norska fjällen, lyckas ta sig till ett närbeläget sjukhus. Väl där blir han misstänkt för morden på alla sina kamrater. Dessutom har läkarna lyckats hitta den arm som Martin högg av eftersom den var zombieinfekterad. Den sitter nu fast på Martin igen och i den snöiga utmarken hörs återigen trampet av läderstövlar...

 

Dead Snow var en riktigt kul rulle som visade på hur norsk filmindustri vid dåtiden sprang cirklar kring resten av Skandinavien när det gällde genrefilm. Med uppföljaren har regissör Tommy Wirkola skapat en av de mest galghumoristiska zombiefilmerna jag sett. Det här är helt enkelt fruktansvärt kul. Vegar Hoel har perfekt komisk timing i huvudrollen som den hårt prövade Martin och effekterna är bland de snyggaste jag sett i en nordisk film. Det bör dock poängteras att om den första filmen var lite för våldsam för dig bör du kanske hålla dig ifrån del 2. Det här är nämligen mer av allt och den virtuella rödfärgen formligen sprutar från varje bildruta och Wirkola backar inte för något. För oss som gillar galghumor, zombies och annat som gör livet värt att leva (eller vara odöd i) är dock Dead Snow 2: Red vs. Dead (2014) en högtidsstund. Se den med rikliga mängder popcorn och några polare! 4 husdjurszombies av 5 möjliga.

 

Idag och ikväll blir det fullt program med start klockan 13:00. Kvällen avslutas med valet mellan Honeymoon (2014) och The Quiet Ones (2014) där jag väljer den förstnämnda.

Av Ulf - 26 september 2014 09:49

FFF 2014 Dag 1: The Ghost of Ingmar Bergman 

 

Ibland är livet så enkelt och skönt. Med ett plastglas vin och ett med champagne på innergården till Lunds cinemaplex, Filmstaden, infinner ett sådant ögonblick. Jag ser alltid fram emot invigningen av FFF av en enkel anledning - entusiasmen från de inblandande. Det är ibland nya ansikten bland festivalarbetarna, men samtidigt är det många bekanta ansikten som skymtar förbi. Det känns lite som att komma hem.

 

Mitt i allt detta organiserade kaos springer en skäggig och glasögonprydd man omkring och är överallt samtidigt. Strax efter klockan 21 står han dessutom och håller ett av två invigningstal för festivalen i egenskap av festivalgeneral. Johan Barrander kan det där med att stå inför publik, eller som en journalist bredvid mig säger: "Man vet att man alltid får bra bilder när Johan är på scen."

 

I år är det av förklarliga skäl ett stort fokus på festivalens 20-års-jubileum. Efter det som ofta benämnts som "kulturdöden" i Lund har FFF bestått. Eller som Barrander säger: "The ghost of Ingmar Bergman has a chokehold on Swedish cinema. We've spent 20 years proving him wrong." Kvällens första film, The Guest (2014), skulle med all tydlighet belysa detta faktum.

 

 

 

Mannen bakom förra årets festivalhöjdare You're Next (2011), Adam Wingard, ligger bakom vad som kan vara en av de bästa hyllningarna av 80-talets genrefilm jag sett. The Guest tar sin början med att familjen Peterson får besök av David, en gammal armékompis till framlidne sonen Caleb. Det sista som Caleb sa innan han dog var att han ville att David skulle titta till hans familj och se till att allt var bra. David blir snabbt accepterad av större delen av familjen som vill att han ska bo hos dem tills han fått klarhet i vad han ska göra nu efter han lämnat armén. David, väldigt artig och vänlig, tackar ja till erbjudandet, men familjen Peterson kommer snart lära sig att man ska vara försiktig med vem man bjuder in i sitt hem...

 

Kommer ni ihåg när Quentin Tarantino brukade sätta samman de bästa soundtracken i filmvärlden? Det är en titel han får lämna över till Adam Wingard nu. Med en nästan magisk fingertoppskänsla lyckas Wingard välja exakt rätt musik till samtliga scener. Filmens originalmusik låter som om 1970-talets John Carpenter hade fått leka med en aning mer modern synthar och den tidigare publicerade musiken består bland annat av spår från Love and Rockets och tyska synthpionjärerna D.A.F Att höra de sistnämndas Der Mussollini pumpandes genom Filmstadens ljudsystem gav mig rysningar som fortfarande inte riktigt lagt sig.

 

Simon Barrett har skrivit ett tämligen rakt manus som lyckas med något av det svåraste som finns - att få tittaren att bry sig om karaktärerna samtidigt som de enskilda scenerna är så förbaskat coola! Att Barrett och Wingard älskar filmer från sent 70-tal och tio år framåt står ganska uppenbart. Här finns de redan tidigare nämnda referenserna till John Carpenter, men allt ifrån The Terminator (1984) till Prom Night (1980) finns också med i mixen. För att göra blandningen komplett slänger teamet dessutom in smarta referenser till Disneys Alice In Wonderland (1951). Kort sagt är The Guest ett referens-Mecka.

 

Med ovanstående stilistiska perfektion, bra skådespel och regi kan jag inte annat än ge The Guest högsta möjliga betyg. Om du inte gillar The Guest har vi chockerande skilda smaker. De drygt 60 platser som stod tomma igår kommer spöka för alla som hade kunnat vara där men beslutade sig för att det inte var värt det. Det var det. 5 soundtrack i Itunes-korgen av 5 möjliga

 

 

Efter urladdningen som var The Guest kändes det nästan lite ovärdigt att cykla till Kino för att se uppföljaren till kultrullen Sharknado (2013). Första filmen om de flygande hajarna var ganska kul eftersom de inblandade verkade försöka tona ner galenskaperna innan det började regna hajar. Det gjorde att kontrasten mot vad som senare hände blev mycket större än i andra mördarhajsfilmer. I Sharknado 2: The Second One (2014) har man lämnat alla sådana försök och istället försökt gå totalt over the top från bildruta ett. När filmen verkligen gör detta har den stunder av briljans och stor komik. Dessvärre går det ganska långa sjok av filmen utan att det händer särskilt mycket. I en film om en tornado med hajar funkar inte försök till nedtonade scener riktigt om vi säger så. Till syvende och sist är Sharknado 2 mer av samma sak som ettan fast sämre. Lite kul är de otaliga cameorollerna med mer eller mindre kända skådespelare och/eller folk från underhållningsbranschen. Blinka och du missar dem. 2- hajfenssoppor av 5 möjliga.

 

Ikväll rekommenderar jag verkligen att du går och ser What We Do In The Shadows och skippar A Record Of Sweet Murder. Själv ska jag titta på kannibaler och norska zombienazister.

 

Av Ulf - 24 september 2014 22:49

 


Regi: Jemaine Clement & Taika Waititi

Manus: Jemaine Clement & Taika Waititi

Medverkande: Jemaine ClementTaika Waititi, Jonathan Brugh mfl.

Produktionsbolag: Defender Films/Funny or Die/New Zealand Film Commission

År: 2014

Längd: 86 min

Land: Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3416742/

 

Viago, Deacon och Vladislav delar ett hus tillsammans i Wellington. Ett dokumentärfilmsteam har bjudits in för att dokumentera deras dagliga (nåja, nattliga) liv som vampyrer i ett modernt västerländskt samhälle. Även vampyrer måste ju betala räkningar, diska och försöka balansera relationer med folk de inte tänker äta upp. När deras uråldrige hyresgäst Petyr, en 8 000 år gammal vampyr, gör den dryge Nick till vampyr är inte det sistnämnda det allra enklaste.

 

Jag kan helt ärligt inte komma på senast jag skrattade så här mycket, högt och länge åt en film. Jemaine Clement & Taika Waititi har gjort en fantastisk mockumentary som driver med alla stereotyper och troper när det gäller vampyrer, varulvar och annat oknytt. Dialogen är knivskarp, skådespelarinsatserna fulla av komisk timing och manuset påminner nästan om Seinfeld i sina bästa stunder. Det är egentligen en film om ingenting, bara det att karaktärerna råkar vara vampyrer. Situationskomiken och detaljfokuset är lysande.

 

Gjord i en dokumentär stil (av förklarliga skäl när det är en mockumentary) lyckas filmen blanda de mer vardagliga elementen med riktigt snygga specialeffekter som vävs in sömlöst i vad som händer på skärmen. Min favorit är helt klart medeltidsvampyren Vladislav, en gång mäktig och fruktad men efter en fruktansvärd strid med den så kallade The Beast ganska kraftlös. Givetvis är Vladislav baserad på Vlad Thepes, eller Dracula i folkmun. I motsats till Thepes fick dock denne Vladislav tillägget "the poker" till sitt namn...

 

Jag kan inte nog rekommendera What We Do In The Shadows. Det är en av de bästa komedier jag sett på mycket länge och kommer definitivt finnas i min filmsamling inom en snar framtid.

 

Betyg: 5 klubbhoppande vampyrer av 5 möjliga

 

What We Do In The Shadows visas på FFF 2014, fredagen den 26/9 klockan 18:00 på Filmstaden.

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se