Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 1 november 2015 13:45

 

FFF 2015 Dag 14: Groovy

 

Festivalens sista dag började märkligt. Efter att ha mött upp en vän i centrala Lund visade sig Stortorget (och således och biljettluckan) vara avspärrat av cirka tio piketbussar och kravallstängsel. Statsministerbesök? Kungen ville chilla på torget ett tag? Nej, bara ett gäng förvirrade nazister som skulle demonstrera. Tilltaget ledde till sms-trafik värdig en koffeinstissig tonårsflicka om vart polare skulle hämta sina biljetter. Det löste sig tack och lov, men om det inte vore nog sedan innan fick jag ytterligare en anledning till att avsky brunskjortor. Hur som helst, visningarna för kvällen började sedan för min del med Benjamin R. Moodys Last Girl Standing (2015).

 

 

Last Girl Standing tar avstamp i där de flesta slasherfilmer brukar sluta. En grupp ungdomar har mött sina öden via en bestialisk seriemördare. Den enda överlevande, Camryn, lyckas stoppa mördaren. Fem år senare lever Camryn ett tillbakadraget liv efter tonvis med terapi. Hon plågas fortfarande av hemska mardrömmar, men klarar av sitt arbete på en kemtvätt ganska bra. Hennes sociala ångest blir bättre när hon börjar falla för Nick, den nye killen på jobbet. Men något från Camryns förflutna är inte riktigt klar med henne än...

 

Slashergenren ligger mig varmt om hjärtat och därför välkomnar jag alla försök att förnya och utveckla den. Last Girl Standing tar också nya grepp i och med att vi får följa efterspelet till en typisk händelse i slasherfilmer. Samtidigt vette fanken om jag tycker den är så nyskapande som den vill få sig att framstå. Jag kom omgående att tänka på en yngre version av Jamie Lee Curtis roll i Halloween H20: Twenty Years Later (1998) och det finns fler, mer obskyra, exempel att ta av. Akasha Villalobos är bra i huvudrollen som Camryn, men hon är ingen Jamie Lee. Det är det visserligen få som är.

 

Med det sagt innebär detta inte att Last Girl Standing är en dålig film. Den innehåller förhållandevis smart karaktärspsykologi... fram tills det förutsägbara slutet. Slutet skulle inte kunna vara tydligare om det stod i tio meter höga neonbokstäver. Trots det lyckas filmen underhålla och kan vara något att kolla upp om du gillar genren och vill se något som gör ansatser till originalitet inom den. 3 trauman i tvättstugan av 5 möjliga.

 

 

Efter sedvanligt mingel på Filmstadens innergård (champagne smakar fortfarande bäst i oktober) var det så dags för avslutningsceremoni och efterföljande film. General Barrander tackade sponsorerna och den internationella juryn valde glädjande nog att ge sitt pris till Liza, The Fox Fairy (2015) - en av mina absoluta favoritfilmer under festivalen som helhet. I år var även första året som juryn var rörande överens med publiken om vilken film som var bäst... såvida inte kvällens antologifilm, Tales Of Halloween (2015), skulle fullkomligt hänföra publiken. Det tror jag inte den gjorde.

 

Tales Of Halloween består av elva kortare skräckhistorier av varsin regissör. Det blandas högt med lågt, men ingen kortfilm sticker ut som direkt dålig. Det är svårt att skriva en recension av en antologi med så många olika röster, vilket också är problemet med den här filmen - det är för många berättelser. Enligt mig är Trick 'r Treat (2007) fortfarande det bästa exemplet på halloween-antologi. Där höll man sig till fem berättelser som alla hade starkare kopplingar till varandra än vad berättelserna i Tales Of Halloween har. Det skulle behövas en bättre ramberättelse helt enkelt. Sen är vissa av segmenten riktigt jäkla bra, men det finns lika många som mest är en axelryckning. På det hela taget blev jag dock underhållen och det är gott nog! 3 grannskap i upplösning av 5 möjliga.

 

 

Efter en kortare paus var det så dags för vad jag och många andra hade väntat på som en av festivalens höjdpunkter på förhand - pilotavsnittet av tv-serien Ash vs. Evil Dead (2015). I och med tidsförskjutningen mellan USA och Sverige fick vi på Filmstaden se piloten några timmar innan jänkarna själva. Häftigt värre.

 

Trettio år efter händelserna i Army Of Darkness - Evil Dead III (1992) har Ash lyckligtvis inte stött på någon mer deadite. Istället hänger han på den lokala baren, raggar på allt som rör sig och spenderar sina arbetsdagar i den lokala elektronikaffären. När han hög som ett hus försöker imponera på ett ragg med sina poesikunskaper tar han fram den enda bok han kan tänka på - Necronmicon. Det borde han inte gjort...

 

Sedan jag började intressera mig för skräckfilm i allmänhet har Evil Dead-franchisen tillhört mina absoluta favoriter. Långt innan han drog hem miljarder med sina Marveladaptioner skapade Sam Raimi den unika blandningen av skräck och humor som blivit seriens signum. Jag har dock svårt att se att serien skulle blivit lika älskad som den är utan Bruce Campbell i rollen som Ash. Få skräckskådespelare sedan Bela Lugosis och Boris Karloffs dagar (Robert Englund och Christopher Lee undantagna) har blivit lika synonyma med en roll som Campbell. Hans konstanta överspel borde inte funka, men jäklar vad det gör det!

 

TV-adaptionen av Raimis klassiker har varit i rykteslandet så länge jag kan minnas, men det är inte någon tillfällighet att den kommer nu. Vi lever som bekant i en gyllene ålder för manusdrivna tv-serier och med alternativa medieoutlets kan man också göra sådana här saker. Ash vs. Evil Dead hade aldrig gått att göra för femton år sedan. Den är på tok för våldsam för hur tv-landskapet såg ut då. Nu är den här och jag kunde inte vara gladare!

 

Ash vs. Evil Dead är precis vad jag ville att den skulle vara. Det är grund och botten en fjärde del i Raimis saga (re-maken ej räknad för att... tja... re-make) och allt som gjorde att jag älskade de tre gamla filmerna finns med här. Om ni gillade filmerna kommer ni gilla det här. Jag som älskar filmerna kommer sitta med min skumgummimotorsåg (kul marknadsföring från C More!) och vänta otåligt på nästa avsnitt. Den här serien kommer stå i min hylla som box. Det är en sak jag redan är säker på efter 40 minuters fantastisk underhållning! 5 groovies av 5 möjliga.

 

Festivalen må vara slut för i år, men imorgon kommer festivalkrönikan, samlade betyg, Skitfint pris delas ut för tredje året och de som bör hyllas kommer hyllas.

ANNONS
Av Ulf - 31 oktober 2015 11:30

 

FFF 2015 Dag 13: Beprövade morsor, dödsdejting och ren skär vrede

 

Efter den något avslagna torsdagen hade jag ändå förhoppningar på fredagens begivenheter. Det började också bra med Lyle (2014).

 

 

Leah och June flyttar till New York tillsammans med sin dotter Lyle. Leah, redan gravid med parets andra barn, intar en hemmafruroll medan June försöker få igång sin karriär. Tragedin är dock snart ett faktum. I ett obevakat ögonblick faller Lyle ut genom ett öppet fönster och dör. Leah, utom sig med sorg, försöker förstå vad som egentligen hände. Samtidigt börjar allt märkligare saker hända i byggnaden...

 

Rosemary's Baby (1968) är en av de där klassiska filmerna som jag helt enkelt inte kunnat ta till mig. Det finns något som stör mig med berättandet som gör att jag mest blir uttråkad av den. Lyle fungerar lite som en kondenserad version av nämnda film. Den klockar in på lite mer än en timme (istället för över två timmar) men lyckas ändå bygga upp en stämning och karaktärer jag bryr mig om. För vissa hade det väl varit som att jag svär i kyrkan nu, men jag föredrar den här versionen av historien framför Polanskis.

 

Gaby Hoffman gör en mycket fin roll som Leah och föga förvånande är det också hon som har top billing på postern ovan. Man får dock inte glömma bort de andra fina skådespelarinsatserna i filmen och i synnerhet inte Rebecca Street som den excentriska hyresvärden Karen.

 

Det har varit många filmer i årets program med graviditetstema och/eller lägenheter där saker inte uppträder som saker bör. Lyle är, i all sin minimalism, den jag föredrar av dessa rullar. Den förlitar sig mer på skådespel och personliga relationer än på direkta skrämseltaktiker och som sådan blir den också mer effektiv. Samtidigt skulle jag vilja ha sett filmen i en lite bredare kontext än vad den erbjuder. Tjugo minuter till med bakgrundshistoria och utvecklande av relationer mellan övriga karaktärer i filmen hade inte skadat. Trots det en mycket sevärd film. 3+ prövade mödrar av 5 möjliga.


Även kortfilmen innan Lyle, The Mill At Calder's End (2015) var sevärd med sin gotiska saga om hur Nicholas Grimshaw, arvvinge till Calder's End, tvingas gå i strid med den förbannelse som plågat familjen i generationer. Mycket imponerande rent tekniskt med den snyggaste dockanimation jag sett på länge och en intressant story.

 

Det var dock förfilmen innan Liza The Fox-Fairy (2015) som var kvällens höjdare i det korta programmet. Franska The Black Bear (2015) låter oss följa med en grupp strövare i deras möte med naturen och givetvis en björn. Det visar sig dock inte vara vilken björn som helst utan en... ja, jag vill inte spoila er, men jag kan säga som så här att om du gillar galghumor är The Black Bear en högtidsstund. Av att döma av publikens reaktioner var jag inte den ende som tyckte det. The Black Bear är den klart roligaste kortfilmen jag sett i årets program och rekommenderas varmt.

 

Efter det franska kraftprovet var det inte lätt för kvällens sista kortfilm, tyska Schnee in Rio (2014), att göra ett ordentligt avtryck, men denna James Bond-pastisch med båda fötterna fast förankrade i 60-talet, lyckas ändå segla upp som en av de absolut bästa kortfilmerna jag sett under veckan. Sebastian Schneider får i uppdrag att föra en värdefull tavla till Prag. Vad han inte vet är att ombord på samma tåg finns inte bara en utan tre intressenter för tavlan ifråga... och Ian Fleming till råga på det. Stilsäkert och med många blinkningar till klassiska Bond-rullar (speciellt 1963 års From Russia With Love) är Schnee in Rio en film att kolla upp för alla diggare av klassiska spionfilmer.

 

 

Kvällens andra långfilm, ungerska Liza The Fox-Fairy, var en av festivalens mest välbesökta filmer hitintills. Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig, men föll snart pladask för denna extremt charmiga och galghumoristiska romantiska komedi.

 

Liza ska snart fylla 30 och längtar efter den stora kärleken. Eller... vilken kärlek som helst faktiskt. Hennes stora intresse för japansk kultur, och det faktum att hon bor och arbetar som hemsamarit för en gammal ambassadörshustru med vurm för den japanske schlagerartisten Tomy Tani, gör henne till något av en udda fågel. När den gamla kvinnan dör och efterlämnar sin lägenhet till Liza blir hennes släkt misstänksamma att Liza kanske hade något med dödsfallet att göra. Och folk, i synnerhet män, tycks dö som flugor runt Liza. Kan det vara så att henne låtsasvän, i skepnad av Tomy Tanis spöke, kanske inte alls är ett hjärnspöke?

 

Romantisk komedi är bland de svåraste genrer man kan ge sig på. När man lyckas, vilket är väldigt sällan, kan det bli fantastiska filmer, men allt som oftast faller man in i Meg Ryan-träsket och det hela blir 90 minuters lidande. Károly Ujj Mészáros klarar tack och lov av att undvika de många fallgroparna som genren erbjuder och ger oss en fantastiskt rolig film med en oemotståndelig Mónika Balsai i huvudrollen som den kärlekstörstande Liza. Hennes spel, speciellt tillsammans med David Sakurai i rollen som Tomy Tani, gör att vi direkt sympatiserar med henne och hennes kärleksideal. Kombinationen med japansk kultur och ett soundtrack som är extremt smittsamt fick mig helt att gå upp i den här historien.

 

Liza The Fox-Fairy befolkas av idel excentriska karaktärer, men vi känner något för samtliga av dem. Här finns allt ifrån japanska hjärnspöken i knallgröna kostymer till ungerska polismän som snöat in på finsk westernmusik (!). Det är precis lika knäppt som det låter, men gjort med en sådan fin touch och känsla att jag inte nog kan rekommendera den här filmen. Det är inte vanligt att en ungersk film får distribution i Sverige, men skaffa er den här underbara kärlekshistorien om ni kan. En av festivalens absolut bästa och roligaste filmer. 5 japanska mytologiska varelser av 5 möjliga.

 

 

Efter det ungerska lyckopillret hade The Demolisher (2015) den något otacksamma uppgiften att avsluta kvällen. Även om den inte var tillnärmelsevis lika bra som Liza lyckades den med att förmedla en helt annan känsla - ren jävla vrede.

 

Polisen Samantha lider av sviterna efter ett gängöverfall på jobbet. Hennes make, Bruce, rasande över vad som hänt henne, tar till stadens gator för att straffa de skyldiga. Samtidigt försöker studenten Marie acceptera att hennes idrottskarriär kanske är över efter att ha blivit diagnosticerad med en degenerativ sjukdom. Efter ett missförstånd hamnar Marie på Bruces radar och en dödlig jakt tar sin början.

 

General Barrander liknade The Demolisher vid något som Walter Hill hade kunnat göra och jag kan inte komma på en bättre beskrivning än så. Det är helt klart varifrån Gabriel Carrer hämtat sin inspiration till den här våldsamma vigilante-sagan, men The Demolisher lyckas med mer än att bara bli en hyllning. Tack vare Ry Barrett i rollen som Bruce lyckas den här filmen förmedla vrede på ett sätt som är få filmer förunnat.

 

Missförstå mig inte, vi ser arga människor på film var och varannan dag, men det är en oceans skillnad mellan att vara arg och känna vrede. De få gånger i mitt liv jag känt direkt vrede har den varit allomslutande och totalt destruktiv. Det är en hemsk känsla, men när du är uppe i den kan du inte se hur destruktiv du verkligen är. Ry Barretts totala ilska är som ett slag i magen och förblindar honom från det faktum att han själv håller på att bli vad han försöker stoppa och straffa. Tillsammans med fina rollprestationer från Tianna Nori (Samantha) och Jessica Vano (Marie) blir The Demolisher en våldsam odyssé med ett pumpande 70-tals-soundtrack som rekommenderas. Det enda som stör är att de två parallellhandlingarna kopplas ihop lite väl sent och att klipparen älskar sin slow motion-effekt lite för mycket. Om ni vill se något som glöder av ilska bör ni dock kolla upp The Demolisher. 4- nu är han arg! av 5 möjliga

 

Ikväll avslutar jag festivalen med Last Girl Standing (2015) på Stadshallen 19:00 för att sedan avrunda med Tales Of Halloween (2015), avslutningsceremoni och pilotavsnittet av Ash vs. The Evil Dead (2015) klockan 21:00 respektive 00:00 på Filmstaden. Det blir episkt!

ANNONS
Av Ulf - 26 oktober 2015 16:33



FFF 2015 Dag 8: Denne galne japan och substanslösa martyrer

 

Japan - detta filmland som bjuder på några av de mest fantastiska skapelser man kan se samtidigt som mycket som kommer därifrån är totalt obegripligt för en västerländsk publik. De senaste åren har Shion Sono varit ett av de stora namnen i landet i öst. Med förra årets festivalhöjdare Why Don't You Play In Hell? (2013) som främsta film jag sett av honom hitintills är det lätt att bli överväldigad av bara produktionen som mannen står för. Sono har gjort sex (!) filmer under 2015. Det är ett mirakel att han inte dör av utmattning. En av dessa filmer, Love & Peace (2015), visades på festivalen igår och herregud... jag vet inte ens var jag ska börja!

 

Filmen handlar om den misslyckade punksångaren Ryoichi som efter att hans karriär aldrig kom igång har förlikat sig med att arbeta på ett kontor. Om det bara hade varit för en missad dröm hade det väl varit sin sak, men Ryoichi är även utstött och mobbad på kontoret. Eftersom han inte har några vänner och desperat vill ha sällskap köper han en sköldpadda som han döper till Pikadon (efter ett japanskt slanguttryck för "atombomb"). Ryoichi berättar alla sina hemligheter för sin nye vän, men när hans kollegor får reda på att han pratar med en sköldpadda skäms han så mycket att han i ett svagt ögonblick spolar ner honom i toaletten. Där hade historien kunnat sluta, men Pikadon hamnar hos en mystisk gammal man i Tokyos avloppssystem. Mannen driver ett slags hem för oönskade leksaker och djur... som alla kan tala med hjälp av mannens "godis". När Pikadon får en bit godis får han dock fel och kan börja uppfylla sin förre ägares önskningar om musikaliska framgångar.

 

Ovanstående kan vara den längsta synopsis jag skrivit på ett bra tag och ändå skrapar den bara på ytan av detta bisarra och magiska universum som Sono låter oss ta del av. Från de musikaliska citaten som spänner över hela filmhistorien, till sin förkärlek för punkestetik och kaijufilmer (!) visar Sono återigen på hur han kan ta en ytterst bisarr historia och ändå få den att vara enkel att följa. Det närmsta jag kan likna Sonos filmer vid är Haruki Murakamis mer surrealistiska romaner. Det är både stort och smått, fyllt till bredden av kärlek till film- och musikhistorien och framförallt har båda en förmåga att skapa fantastiska karaktärer som man sympatiserar med. När jag, en 33-årig man, börjar gråta av en mekanisk sköldpadda vet man att regissören träffat rakt i hjärteroten. Det är så konstigt, så enkelt och ett måste för alla som gillar bra film och inte är rädda för att återuppväcka sitt barnasinne. 5 sötare sköldpaddskaijus än Gamera av 5 möjliga.

 

 

Efter den känslostorm som Sonos senaste alster orsakade hade jag av förklarliga skäl svårt att ladda om. Visserligen skulle jag se en re-make på en av den franska skräckvågens främsta filmer, Martyrs(2008), men det är just det - en re-make på en av de filmer som skildrar hopplöshet på bästa möjliga sätt vette fanken varför man ens gjorde. Det är ju en snabb dollar kan man tänka, men samtidigt borde Martyrs anno 2015 vara en ganska svår film att sälja in på stora delar av den amerikanska biomarknaden. Precis som originalet kretsar mycket av handlingen runt religion och till vilken längd som vissa grupper kan sträcka sig för att besvara teologiska frågor. Det är bara det att man har tagit en av de mest bloddrypande mindfucksen det här århundrandet och gjort den tam. Det här är inte något som originalet alls utan en mycket blek karbonkopia.

 

Ramhandlingen är som sagt den samma. En flicka lyckas komma ifrån sina kidnappare som plågat henne under en längre tid. Efter uppväxten på ett barnhem spenderar hon mycket tid med att spåra upp förövrarna tillsammans med sin vän. När hon till sist hittar dem skjuter hon dem utan pardon. Nu måste hon bara övertyga sin vän om att det faktiskt var rätt personer hon dödade.

 

Den som sett originalet vet redan att det kommer en stor twist i mitten av filmen ungefär. Denna tas bort nästan helt och slutprodukten blir så mycket svagare. Samtidigt är även det romantiska förhållandet mellan de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna (som hade poänger och inte lades till bara för att) borta och hela tonen i filmens andra halva fungerar som en konsekvens mycket sämre. Det finns liksom ingen anledning att se den amerikanska versionen. Se om den franska igen. 2- substanslösa martyrer av 5 möjliga.

 

Ikväll går jag under isen i The Dark Below (2015) klockan 21:00 på Södran.

Av Ulf - 25 oktober 2015 10:48

 


FFF 2015 Dag 7: Det händer fortfarande inget bra i skogen

 

Första lördagen på festivalens Lundadel blev en lugn tillställning för min del. I och med att jag lyckats se två av kvällens filmer i förväg blev det endast norska spökerier på duken igår. Recensioner av gårdagens två andra filmer, Knock, Knock (2015) och Nina Forever (2015), hittar du under respektive länk.

 

 


Villmark Asylum (2015) handlar om hur ett arbetslag ska utföra en saneringsgenomgång i ett nedlagt mentalsjukhus mitt ute i de norska skogarna. Snart träffar de på Karl, långtida vaktmästare och boende på sjukhuset, som inte alls är särskilt intresserad av att se främlingar klampa omkring i huset utförandes förberedande arbete för rivning. När märkliga saker börjar hända i bygget tvingas dock laget inse att Karl kanske inte är den ende kvarvarande på sjukhuset. Och vem är det som skriver "hilfe" på väggarna överallt?

 

Pål Øie startade en norsk skräcktrend med sin första film om de stora norska skogarna. Samtidigt hittade han det gamla sjukhuset som uppföljaren utspelar sig i. Och vilket fynd! Byggnaden, vars namn jag inte kan hitta trots idogt googlande, spelar den definitiva huvudrollen när mörka hemligheter från Norges förflutna grävs upp till ytan. I och med att byggnaden skulle rivas även i verkligheten är den nedgången till den gräns att den nästan tycks få eget liv. Kombinera detta med de becksvarta skogarna utanför och du får en unik miljö.

 

Tankarna gick till en av mina favoritfilmer på temat, den sorgligt underskattade Session 9 (2001) kombinerat med Silent Hill (spelserien, inte "filmen"). Samtidigt har filmen en mycket tydlig norsk, eller snarare nordisk, touch. Bäst i skådespelarensemblen är Tomas Norström som den extremt surmulne Frank, en karaktär som man lär sig älska att hata. Det som i viss mån sänker filmen är dock manuset. Efter en bra start blir det några vändningar för mycket framåt mitten för att sedan tappa ganska mycket logik mot slutet. Med ett snyggt foto, bra skådespelarinsatser och en sjukt bra inspelningsplats (pun intended) är dock Villmark Asylum väl värd din tid! 3 nitiska vaktmästare av 5 möjliga.

 

Ikväll bejakar jag mina gamla punkideal i japanska Love & Peace (2015) för att sedan kolla in den amerikanska remaken på franska Martyrs (2015), 18:30 respektive 20:45 på Kino. Var där eller var fyrkantig.

Av Ulf - 13 oktober 2015 14:43

 



Regi: Joel Edgerton

Manus: Joel Edgerton

Medverkande: Jason Bateman, Rebecca Hall, Joel Edgerton mfl.

Produktionsbolag: Blue-Tongue Films/Blumhouse Productions

År: 2015

Längd: 108 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4178092/

 

Simon och Robyn flyttar tillbaka till den förres gamla hemstad när de båda behöver en nystart. Snart träffar de på Gordo, en gammal skolkamrat till Simon. Simon kommer inte ihåg Gordo, men paret inser snart att han är en mycket ensam man som gärna ger presenter till folk. De båda bestämmer sig för att släppa in Gordo i sina liv - ett val de båda kommer få ångra...

 

Sedan den gjorde bejublad turné på vårens filmfestivaler har jag varit spänd på att se The Gift. Därför var det med viss förvirring jag såg en förvisso välspelad men ganska ordinär thriller. Det var tråkigt, tänkte jag, och var beredd att ge den ett godkänt betyg. Sen kommer twisten... BAM! Intresset genast på topp igen och mer än så. The Gift är trögstartad, men det får sin förklaring vid ungefär halva speltiden. Det är då man inser vilket ondskefullt genidrag Joel Edgertons manus är.

 

Jag har väl inte varit alltför imponerad av Edgertons skådespel tidigare, men jag hade missat att han även är manusförfattare. Nu kan han även lägga långfilmsregissör till sin meritlista. Edgerton själv gör en mycket bra roll som "Gordo", men det är i hans regi och framförallt manus som The Gift verkligen skiner. Edgerton leker med publikens tidigare kännedom om thrillerfilmer av det här slaget innan han vänder och vrider på begreppen med sina avslöjanden. Jag erkänner, han grundlurade mig. Jag älskar att bli grundlurad när det görs på ett smart sätt. Han har bra hjälp av sitt huvudrollspar i denna illusion också, inte minst Jason Bateman.

 

Okej, så en plot twist senare tänkte jag att ja, det här var smart och höll mig både underhållen och intresserad, sen... BAM! En sån infernalisk plot twist att jag börjar undra hur Edgertons eventuella fiender mår. Jag hade varit väldigt, väldigt rädd. De sista fem minuterna är bland det starkaste jag sett i genren någonsin. Alla kommer defintivt inte gilla dem. De presenterar ett lika delar moraliskt som juridiskt dilemma som kräver att du som tittare tar ställning - alternativt håller på att hoppa av soffan och vrålar till skärmen att Edgerton är en sjuk jävel och att du älskar honom för det.

 

Betyg: 5 presenter utan öppet köp av 5 möjliga

Av Ulf - 27 september 2015 00:02



I got word that one of the directors behind Nina Forever had gotten a quick translate of my review and was excited enough to want to run it through Google Translate. Mr. Blaine, allow me instead to thank you for such a wonderful piece of cinema with a translation of the review myself. And for my Swedish readers, yes, there are some paragraphs added in the English version. Reviews are quickly written and I when I get enthusiastic I sometimes forget about parts I really enjoyed. That being said, here’s the review again, in a slightly expanded version.

 

 

 

If Der Bunker had me scratching my head trying to form an opinion the other film of the evening, Nina Forever (2015), gave me a pleasant issue to tackle in finding out just how much I liked it. I soon realized that this melancholic, funny and sexy story by far beat Der Bunker in the run for the Melies.

 

The film is about how Holly, a supermarket cashier and paramedic student, falls head of over heels for her co-worker Rob. Rob is a survivor from a suicide attempt brought on by the tragic death of his girlfriend, Nina. Holly manages to get through Rob’s grief and the two of them start dating. Everything is going well until they sleep together. It appears that Nina isn’t really done with either living or Rob and simply appears in bed with them. Rob and Holly faces a dilemma: how do you break up with a girlfriend who refuses to leave? And a dead one at that?

 

Nina Forever is a genre defying film refusing easy definitions. It’s part drama, part black comedy. It also has horror themes combined with romance. Ben Blaine, one of the film’s directors, explained the film very well during the Q&A following the screening. He said that grief work seldom is just sad or awful. Instead you often feel all feelings, from morbid humor to deepest despair. I’ve rarely encountered a film that explores this clash of emotions better than Nina Forever.

 

The horror themes of the film have often been compared with those of Clive Barker, and I can see why. They have the same wry sense of humor in the midst of the blood and body horror. Somewhat surprising the many sex scenes had me thinking of another film though, Shortbus (2006). It’s not very often I see a film that’s not ashamed of showing sex and sexuality as something just as sensual as it is fun. There are some truly dark moments I just love during the sex scenes (the graveyard scene is hilarious in all its’ nastiness) and those made me think of the otherwise very different depiction of alternative sexuality set in New York. This is made possible by the very good cast, in particular the two female leads in Abigail Hardingham (Holly) and Fiona O'Shaughnessy (Nina). If I would single one out it would be Hardingham who gives Holly a sort of naivety mixed with an almost brutal strength of character.


I also have to mention the marvelous editing that often presents us with the end of a scene first and through jump cuts build the tension and storytelling. Very nicely done. Also, the script, with its’ bitter tasting ending, is also a highlight. I feel for these characters.


Nina Forever is a unique film that most major studios would have considered impossible to market. It doesn’t fit in any genre, has explicit sex scenes and heavy thematic while all the time countering these themes with British humor. It’s one of the best films I’ve seen during 2015. See it. Now. 5 ghosts of girlfriends past of 5 possible.


Av Ulf - 26 september 2015 11:30

 


FFF 2015: Dag 2: Tyskt, tyskare, tyskast och flickvänner från förr

 

Jag drog till tredje rikets största stad, som det så vackert hette i ett klassiskt YouTube-klipp. Malmö får mig alltid att känna mig lite bortkommen på ett sätt som andra större städer inte gör. Fråga mig inte varför, jag har slutat fundera och accepterat faktum. Därmed inte sagt att jag inte gillar att hitta på saker där. Att jag själv arbetat inom biografverksamheten i staden men ändå åker in och ser film där är ett gott betyg. Biograf Spegeln är dessutom en riktigt mysig gammal biobyggnad vars något ekivoka historia gör sitt till för att skapa stämning. Precis inom dörrarna ligger en pub och bistro som gör sitt till för att jag mer tänker på biografer jag besökt på kontinenten än en typisk svensk dito. Dessvärre verkar inte Malmö ha förstått att det är festival i staden.

 

Kvällens två filmer, som alla filmer den här helgen nominerade till Melies-priset, borde ha dragit fullt hus. Oavsett tycke och smak är samtliga nominerade filmer oftast av hög konstnärlig kvalitet och borde kunna locka folk i en stad av Malmös storlek. Under fredagen spelade filmerna för knappt halvfulla salonger. Jag hoppas verkligen att det blir ändring på det här under helgen. FFF ger filmälskare i södra Sverige en unik chans att se filmer som aldrig kommer gå upp på bio här annars. Det rör sig i nio fall av tio dessutom om film som inte går att ladda ner. Den är antingen för obskyr och/eller för färsk för att ha hunnit leta sig ut till piratsajterna. Så, kvalitetsfilm du inte kan se någon annanstans till billigare peng än normalt biobesök? Kom igen, Malmö! Fler till Spegeln! 

 

 

Kvällens första begivenhet var den tyska Der Bunker (2015). En universitetsstudent hyr ett rum hos en familj som bor i en bunker mitt ute i skogen. Som om inte det vore märkligt nog blir studenten (som kallas för Der Student, eller Herr Student genom hela filmen) snart varse om att familjen inte riktigt är som andra. Parets fullvuxne son, Klaus, tycks ha stannat  på en sjuårings mentala nivå, men hans föräldrar har stora planer för honom. Klaus ska bli president i USA. Som ett led i att betala av sin skuld på hyran blir studenten Klaus lärare. Men vem är den mystiske Heinrich som föräldrarna tycks prata med? Och kommer Klaus kunna lära sig världens huvudstäder?

 

Om båda gårdagens filmer gav mig huvudbry om betyg så har jag fortfarande inte riktigt landat när det gäller Der Bunker. Det är lite som Wes Anderson och David Lynch har trippat på något under en Tysklandsresa och det här är resultatet. Vi har i mångt om mycket Andersonska karaktärer samtidigt som symbolik och berättarstruktur andas Lynch. Skådespelarna, endast fyra till antalet, är samtliga bra, men det är Daniel Fripan i rollen som Klaus som äger varenda scen han är med i. Jag brukar säga att ingen spelar obehagligt "vuxenbarn" som Henrik Dorsin gör (beeeeeestefaaaar), men här blir även han slagen på fingrarna.

 

Det jag saknar i Der Bunker är framförallt en avslutning. Manusförfattare och regissör Nikias Chryssos bygger upp spänningen och tätheten, men lyckas inte riktigt föra filmen i mål. Jag önskar också att Chryssos hade skippat hela idén med Heinrich. Det blir lite tårta på tårta. Der Bunker är definitivt inte en film för alla. Gillar du surrealism och bisarra familjedraman kan det dock vara en film i din smak. Jag är fortfarande kluven, men var ändå tillräckligt fascinerad och underhållen för att ge filmen 4 lugna studiemiljöer av 5 möjliga.

 

 

 

Om Der Bunker gav mig huvudbry om vad jag egentligen tyckte gav kvällens andra film, Nina Forever (2015), mig ett angenämt bekymmer i hur mycket jag tyckte om den. Det stod snart klart för mig att den här sorgliga, roliga och sexiga historien slog ut Der Bunker i tävlingen om Meliesen. Filmen handlar om hur snabbköpskassörskan och studenten Holly blir upp över öronen kär i kollegan Rob. Rob har överlevt ett misslyckat självmordsförsök efter att hans flickvän, Nina, tragiskt omkommit i en bilolycka. Holly lyckas luckra upp Robs sorg och de båda inleder ett förhållande. Allt går bra tills de hamnar i säng. Nina visar sig inte riktigt vara klar med varken jordelivet eller Rob och dyker helt sonika upp i sängen. Rob och Holly ställs för ett dilemma: hur gör man slut med en flickvän som vägrar att gå? Och som dessutom är död?

 

Nina Forever är en film som vägrar låta sig placeras in i ett fack. Den är lika delar drama som svart komedi. Samtidigt finns det tydliga skräckelement kombinerat med romans. Filmens ena regissör, Ben Blaine, förklarade det på ett väldigt bra sätt under frågestunden efter filmen. Han menade på att sorgearbete inte bara är ledsamt och hemskt utan att man känner alla känslor, från morbid humor till djupaste avgrundssorg. Jag har sällan stött på en film som utforskar det här på ett så jäkla bra sätt som Nina Forever gör.

 

Filmens skräckelement har ofta liknats vid Clive Barker och jag kan se liknelserna. Filmen som jag kom till att tänka på under de många sexscenerna var dock, något otippat, Shortbus (2006). Det är sällan som jag ser en film som inte skäms för att visa sexualitet som något lika delar sensuellt som kul. Här finns galghumoristiska detaljer som jag bara älskar och det fick mig att tänka på den annars väldigt väsensskilda skildringen av alternativ sexualitet i New York. Det är mycket tack vare mycket fina skådespelarinsatser som detta möjliggörs. Framförallt de två kvinnliga rollerna, Abigail Hardingham som Holly och Fiona O'Shaughnessy som Nina, är ytterst välspelade. Om jag ska lyfta fram någon är det just Hardingham som ger Holly en slags naivitet blandat med en grym styrka.

 

Nina Forever är en unik film som de flesta större studios hade sett som omöjlig att marknadsföra. Den ligger inte i en speciell genre, innehåller explicita sexscener och tung tematik samtidigt som den matchar tungsinnet med brittisk humor. Den tillhör det bästa jag sett under 2015. Se den. Nu. 5 flickvänner från förr av 5 möjliga.


Ikväll stänger jag in mig med mer tysk klaustrofobi i HomeSick (2015) och avslutar kvällen med spansk claymation-splatter i Possessed (2014). Det tycker jag du också ska göra.

 

 

Av Ulf - 24 september 2015 16:35

 


FFF 2015: Dag 1: Rätt ska vara rätt!

 

Även om undertecknad inte kan närvara vid kvällens festligheter på Spegeln i Malmö måste jag ju plugga lite för öppningsfilmen, Turbo Kid. Nedan följer alltså recensionen till denna nostalgiexplosion. Jag vill också passa på att påpeka att festivalen varit i Malmö tidigare. Det är alltså inte, som jag skrev i mitt förra inlägg, premiär för FFF på malmöitisk mark. Imorgon kör jag fullt program! Då jäklar!

 

 


 




Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell


Manus: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell


Medverkande: Munro ChambersLaurence Leboeuf, Michael Ironside mfl.


Produktionsbolag: EMA Films/Epic Pictures Group/Timpson Films


År: 2015


Längd: 93 min


Land: Kanada & Nya Zeeland


Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15


IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3672742/


 


I den fruktansvärda post-apokalyptiska världen år 1997 träffar en ung man, endast känd som The Kid, på en mystisk kvinna som i grund och botten tvingar honom att vara hennes vän. The Kid, besatt av superhjälten Turbo Man, hamnar snart i trubbel med den lokale krigsherren Zeus och hans anhang. Än värre blir det när de kidnappar hans nya vän, Apple. Det är dags att agera som den superhjälte han alltid önskat att han var! Givetvis på BMX-cykel!


 


Det var länge sedan jag hade så förbannat kul med en film som jag hade med Turbo Kid. Som en hyllning till allt vad 80-talet präglade mig med fungerar den här filmen på flera nostalgiska plan. Det är superhjältar, karismatiska skurkar (Michael Ironside!), pumpande italodisco kombinerat med metal och John Carpenter på soundtracket, androider, splatter, BMX... ja, jag hade kunnat hålla på i flera paragrafer till.


 


Där många andra hyllningar till 80-talet, exempelvis den svenska Kung Fury (2015), mest känns som lösryckta (men ack så roliga) scener är Turbo Kids stora styrka att den känns mer komplett. Det är inte bara hyllning och nostalgitripp utan har dessutom karaktärsutveckling och genuint rörande scener. Uttryckt annorlunda kan man säga att medan jag skrattade åt Kung Fury både skrattar och känner jag med den här filmen. Det är i stor mån tack vare Laurence Leboeuf.


 


Leboeuf har i rollen som Apple lyckats skapa en karaktär som stjäl varenda scen hon är med i. Om du tänker dig den mest positiva person du känner och multiplicerar denne med ungefär 1000 % så börjar du landa i Apples trakter. Leboeuf har lyckats fånga denna positivitet perfekt och jag log varje gång hon var på skärmen. Sen skadar det inte heller att ha Michael Ironside som skurk.


 


Michael Ironside har gjort sig en karriär på att spela skurk eller i alla fall irriterande jävel. I Turbo Kid ger han ännu en prestation att lägga till sitt CV och det märkliga är att han numera egentligen inte behöver spela så mycket. Likasom vi vet att Sean Bean dör i 90% av sina filmer bara vet vi att Ironside är skurk. Han är som alltid riktigt underhållande i sina scener.


 


Finns det inget dåligt då? Tja, jag hade kunnat peka på att filmen tappar i tempo mot mitten eller att ramberättelsen inte riktigt håller, men det tänker jag inte göra. Turbo Kid är en film vars helhet är större än dess delar. Det är en sanslöst våldsam, rolig och underhållande hyllning till min barndom och jag kan inte ge den annat än högsta betyg.


 

Betyg: 5 gnome sticks av 5 möjliga

 

Turbo Kid visas på Spegeln i Malmö, ikväll klockan 21:00.

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se