Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 6 september 2015 19:30

 


Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Medverkande: Munro ChambersLaurence Leboeuf, Michael Ironside mfl.

Produktionsbolag: EMA Films/Epic Pictures Group/Timpson Films

År: 2015

Längd: 93 min

Land: Kanada & Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3672742/

 

I den fruktansvärda post-apokalyptiska världen år 1997 träffar en ung man, endast känd som The Kid, på en mystisk kvinna som i grund och botten tvingar honom att vara hennes vän. The Kid, besatt av superhjälten Turbo Man, hamnar snart i trubbel med den lokale krigsherren Zeus och hans anhang. Än värre blir det när de kidnappar hans nya vän, Apple. Det är dags att agera som den superhjälte han alltid önskat att han var! Givetvis på BMX-cykel!

 

Det var länge sedan jag hade så förbannat kul med en film som jag hade med Turbo Kid. Som en hyllning till allt vad 80-talet präglade mig med fungerar den här filmen på flera nostalgiska plan. Det är superhjältar, karismatiska skurkar (Michael Ironside!), pumpande italodisco kombinerat med metal och John Carpenter på soundtracket, androider, splatter, BMX... ja, jag hade kunnat hålla på i flera paragrafer till.

 

Där många andra hyllningar till 80-talet, exempelvis den svenska Kung Fury (2015), mest känns som lösryckta (men ack så roliga) scener är Turbo Kids stora styrka att den känns mer komplett. Det är inte bara hyllning och nostalgitripp utan har dessutom karaktärsutveckling och genuint rörande scener. Uttryckt annorlunda kan man säga att medan jag skrattade åt Kung Fury både skrattar och känner jag med den här filmen. Det är i stor mån tack vare Laurence Leboeuf.

 

Leboeuf har i rollen som Apple lyckats skapa en karaktär som stjäl varenda scen hon är med i. Om du tänker dig den mest positiva person du känner och multiplicerar denne med ungefär 1000 % så börjar du landa i Apples trakter. Leboeuf har lyckats fånga denna positivitet perfekt och jag log varje gång hon var på skärmen. Sen skadar det inte heller att ha Michael Ironside som skurk.

 

Michael Ironside har gjort sig en karriär på att spela skurk eller i alla fall irriterande jävel. I Turbo Kid ger han ännu en prestation att lägga till sitt CV och det märkliga är att han numera egentligen inte behöver spela så mycket. Likasom vi vet att Sean Bean dör i 90% av sina filmer bara vet vi att Ironside är skurk. Han är som alltid riktigt underhållande i sina scener.

 

Finns det inget dåligt då? Tja, jag hade kunnat peka på att filmen tappar i tempo mot mitten eller att ramberättelsen inte riktigt håller, men det tänker jag inte göra. Turbo Kid är en film vars helhet är större än dess delar. Det är en sanslöst våldsam, rolig och underhållande hyllning till min barndom och jag kan inte ge den annat än högsta betyg.

 

Betyg: 5 gnome sticks av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 15 juli 2015 23:45


Everything Trek del 11: The Original Series 2.12 - 2.15

 

 

2.12 The Deadly Years

 

Sändes: 8/12 1967

Stardate: 3478.2

Manus: David P. Harmon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Aldebaran III (omnämnd som plats för medicinsk forskning utförd av Federationen)

Gamma Hydra II (omnämnd)

Gamma Hydra IV (plats för en av Federationens forskningsstationer)

Romulan Empire (omnämnd som Federationens fiender)

The Neutral Zone (neutral zon mellan Federationen och det romulanska imperiet)

Starbase 10 (omnämnd som en bas nära den neutrala zonen)

Betyg: 3-/5

 

En simpel situationsrapport från en forskningskoloni på Gamma Hydra IV får en oväntad vändning när landningsstyrkan, däribland Kirk, Spock och McCoy, drar på sig någon form av sjukdom som får dem att åldras med mycket hög hastighet. Av någon anledning påverkas inte Chekov, även han med i landningsstyrkan, alls av sjukdomen. Medan officerarna kämpar mot sitt åldrande med allt vad det innebär måste de arbeta snabbt för att hitta ett botemedel.

 

The Deadly Years är ett dussinavsnitt, om än dock ett bra sådant. Det händer inte särskilt mycket av vikt varken för den övergripande storyn eller för karaktärerna själva. Samtidigt är det svårt att hitta något att klaga på som sådant. Möjligen är avsnittets första halva något långsam och därför får det ett minus efter sin trea. Det tar sig igen mot slutet och ett avsnitt med romulaner kan inte vara helt förgäves. Inget måste, men trevlig distraktion från typ disk eller städning.

 

 

 

Fortfarande bättre sminkning än i Prometheus

 


 

2.13 Obsession


Sändes: 15/12 1967

Stardate: 3619.2

Manus: Art Wallace

Regi: Ralph Senensky

Platser: Argus X (tionde planeten i Argus-systemet, rik på tritanium. Obebodd.)

Theta VII (sjunde planeten i Theta-systemet. Plats för en Federationskoloni.)

Tycho IV (fjärde planeten i Tycho-systemet. Först kartlagd 2257 av USS Farragut. Hem för en gasbaserad livsform.)

Betyg: 3/5

 

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Argus X för att bedöma dess värde för framtida brytning av den värdefulla mineralen tritanium. Ett uppdrag till planetens yta får katastrofala följder när besättningsmedlemmarna attackeras av en gasbaserad livsform. Kirk har träffat på den här livsformen förr. Under ett av hans första uppdrag ombord på USS Farragut hade livsformen ihjäl större delen av besättningen. Nu är Kirk fast besluten att inte låta varelsen komma undan.

 

Obsession kan vara det avsnitt av originalserien som ser Kirk göra flest korkade beslut i. Inte bara äventyrar han sin egen besättning utan även en hel koloni i desperat behov av medicinsk assistans. När hans agerande inte får några negativa konsekvenser blir man lite trött. Annars är Obsession ett okej avsnitt där Kirk får jaga sin vita val. Problemet är att ett gasmoln sällan eller aldrig blir en minnesvärd skurk. Nåja, över medel!

 

 

 

"You know, self-pity's a terrible first course. Why don't you try the soup instead?" - bara en till anledning att älska Chapel

 

 

  

 2.14.  Wolf In The Fold


Sändes: 22/12 1967

Stardate: 3614.9

Manus: Robert Bloch

Regi: Joseph Pevney

Platser: Alpha Carinae V (omnämnd som hem för en utomjordisk, icke-kroppslig, ras kallad Dalla)

Alpha Eridani II (andra planeten i Alpha Eridani-systemet och hem till en Federationskoloni etablerad innan 2156. Huvudstad: Heliopolis)

Alpha Majoris I (första planeten i Alpha Majoris-systemet och hem till en liknande ras som Dalla, kallad Mellitus)

Argelius II (andra planeten i Argelius-systemet och hem för en teknologiskt högstående och pacifistisk ras humanoider)

Deneb II (andra planeten i Deneb-systemet och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156)

Rigel IV (omnämnd som planeten där "The Hill People" bor och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156. Federationen lever här i symbios med planetens urinnevånare)

Martian Colonies (Jordens kolonier på Mars etablerade 2069. 2105 inträffade en rad oförklaliga mordfall i kolonierna)

Betyg: 4/5

 

Kirk, McCoy och Scotty njuter av några lediga dagar på Argelius II, en planet där njutning och kärlek är lagen. När Scotty följer en ung kvinna hem blir han huvudmisstänkt för mordet på den samma. Själv kan han inte komma ihåg något annat än att han lämnade en bar och sen hittades stående med en blodig kniv över kvinnan. När ytterligare två kvinnor i Scottys närhet dör våldsamt verkar fallet vara solklart. Men varför kan Scotty inte komma ihåg något av morden?

 

Wolf In The Fold är ett av säsong 2:s klassiska avsnitt och en intressant mordgåta. James Doohan får visa mer av sina skådespelartalanger här än han vanligtvis får och Robert Bloch har skrivit ett engagerande manus. Det är mycket möjligt att jag är färgad av att ha sett det här avsnittet ett antal gånger. Jag kommer nämligen ihåg att när jag först såg det som liten tyckte jag upplösningen var något krystad. Och ja, det är den, men ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Man kanske inte hade behövt skriva ut den riktigt så mycket som man gör, men den ställer intressanta frågor om inget annat. Dessutom är vägen dit fylld med Trek-godis i form av alternativ historia och ett rättegångsdrama som är både välskrivet och spännande. Mycket sevärt avsnitt!

 

 

 "Du har svikit Gillette för sista gången!"


  

 

 2.15 The Trouble With Tribbles

 

Sändes: 29/12 1967

Stardate: 4523.3

Manus: David Gerrold

Regi: Joseph Pevney

Platser: Deep Space Station K-7 (en rymdstation på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Donatu V (omnämnd som platsen för en strid mellan Federationen och Klingonska imperiet år 2245)

Klingon (omnämnd)

Sherman's Planet (först kartlagd av John Burke år 2067. Sedan dess har planeten varit omtvistad mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Betyg: 5/5

 

Den långdragna dispyten mellan Federationen och det Klingonska imperiet om Sherman's Planet, en planet på gränsen mellan supermakterna, dras till sin spets. Enligt ett avtal ingånget mellan de två parterna kommer planeten tillfalla den makt som kan bevisa att de kan utveckla den på bästa sätt. Federationen har skickat en stor laddning specialmodifierat vete för plantering på planeten. Medan vetet lagras på station K-7 dyker klingonerna upp. Och om inte det vore nog lyckas en försäljare sälja en "tribble" till Uhura. Vad en tribble är? Om vi säger så här: om du tyckte kaniner förökar sig snabbt har de inget på tribbles.

 

Det blir inte mer kult än The Trouble With Tribbles. Tribbles har dykt upp i senare inkarnationer i serierna, inte minst i ett fantastiskt avsnitt av Deep Space 9 (1993 - 1999). Det folk brukar glömma är att det inte bara är ett kultförklarat avsnitt med små, söta och ulliga varelser utan även en förvånansvärt välskriven historia! Ingen kan ta det här avsnittet på allvar, inte ens skådespelarna, men det märks hur jäkla kul de har! Den som fick jobbet att kasta tribbles i huvudet på William Shatner måste ha haft den bästa arbetsdagen någonsin. Komiken åsido utvecklar avsnittet relationen mellan Federationen och klingonerna. Tillsammans blir det ett av de bästa och roligaste avsnitten av originalserien.

 

 

Kirk funderar på tribblesufflé

ANNONS
Av Ulf - 19 maj 2015 08:40

 

 

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland

Medverkande: Domhnall Gleeson, Oscar Isaac, Alicia Vikander mfl.

Produktionsbolag: DNA Films/Film4

År: 2015

Längd: 108 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0470752/

 

Caleb, en 26-årig kodare anställd på världens största datorföretag, vinner en tävling där han ska få spendera en helg med företagets grundare, Nathan. Nathan har dock mer djupgående planer för Caleb än att bara visa gästfrihet. Han har specifikt valt honom för att utföra ett Turingtest på en artificiell intelligens. Inte nog med att han ska utföra ett test för att se om en maskin kan uppvisa samma nivå av intelligens och empati som en människa - när han får möta AI-enheten är det ingen klumpig robot utan en mycket vacker kvinna...

 

Äntligen! Tack, Alex Garland! Ex Machina är den första riktigt smarta och trovärdiga film jag sett om artificiell intelligens. Det finns en uppsjö bra tv-serieavsnitt om AI, men det närmsta exemplet i längre form jag sett innan den här filmen är Blade Runner (1982). Skillnaden ligger i att medan Blade Runner främst är en äventyrs- och actionfilm med stark betoning på AI är Ex Machina mycket mer fokuserad på vad det innebär att vara människa. Alex Garland har skrivit ett fantastiskt fint manus som mest av allt påminner om klassisk science fiction-litteratur från 60-talet i sitt historieberättande. Den litterära kopplingen är inte så konstig i och med att Garland först och främst just är författare, men att översätta sina verk till film är verkligen inte det allra enklaste. Det här är existensiell science fiction på högsta nivå.

 

Det bör poängteras att Garland sneglat mer än lite på Star Trek-avsnittet Requiem For Methuselah (1969), något han också medgivit i både intervjuer samt en obskyr referens i filmen själv. Hur mycket jag än tycker om Star Trek är Garlands manus dock överlägset. Konstigt vore annat. Vi vet helt enkelt mycket mer om artificiell intelligens idag än på 60-talet. Intressant nog är det här Garlands första film som regissör. Det märks inte. Han har fullständig kontroll över sina skådespelares prestationer (samtliga mycket bra) och tempot i berättandet. Ett mycket imponerande förstlingsverk.

 

Förhoppningsvis kommer Ex Machina innebära det slutliga internationella genombrottet för svenska Alicia Vikander. Vikander, som slog igenom för skandinavisk publik i och med sin roll i En Kongelig Affære (2012) visar återigen i den här rollen att hon mycket väl kan vara Sveriges mest intressanta skådespelerska just nu. Då Vikander har ytterligare sex (!) filmer släppta eller på gång under 2015, varav flertalet mycket haussade, blir det nog troligen också så. I Ex Machina spelar hon rollen som den artificiella intelligensen Ava med fantastiskt fin känsla. Se och njut.

 

Ex Machina är så fjärran ifrån exploderande dum-science-fiction man kan komma. Jag älskade varenda minut av den och sätter upp den på listan över årets bästa filmer redan nu.

 

Betyg: 5 existensiella teman av 5 möjliga

Av Ulf - 13 maj 2015 16:45

 

Författare: Dan Josefsson

År: 2013

Sidor: 553

Förlag: Lind & Co (min utgåva: Pocketförlaget)

ISBN: 978-91-86969-87-5

 

Sedan blandmissbrukaren Sture Bergwall dömts till rättpsykiatrisk vård efter ett misslyckat rån med gisslantagande 1991 började ett av svensk kriminalhistorias märkligaste fall. Plötsligt började Bergwall under terapi erkänna en lång rad mord. Trots att ingen teknisk bevisning kunde säkras kom Bergwall, eller Thomas Quick som han valde att kalla sig mellan åren 1993 - 2002, att dömas för åtta mord. Där kunde historien ha slutat om inte Bergwall dragit tillbaka alla sina erkännanden i en tv-dokumentär av Hannes Råstam 2008. Journalisten Dan Josefsson börjar nysta i vad som skulle visa sig vara den största rättsskandalen i svensk historia. Vad han hittade var ännu märkligare än en man som lyckats dupera svensk psykvård i 20 år. Han hittade hur idéer och karriärslystenhet effektivt satt skygglappar på utredningen. Alla spåren ledde till samma kvinna - Margit Norell.

 

Thomas Quick-skandalen är något av det märkligaste som skett i Sverige. Jag visste dock inte hur märkligt allt föll sig förrän jag läste Josefssons bok. Under mina år av högre utbildning har jag lyckats stöta på den psykologiska teorin om bortträngda minnen ett antal gånger. I min enfald trodde jag att det var något som hade misskrediterats i och med SRA-skandalen i USA. Josefsson visar med all önskvärd tydlighet (boken innehåller över 500 fotnoter och 300 källor) hur detta synsätt var rådande på rättpsykiatriska kliniken i Säter (idag Skönviks rättspsykiatriska klinik) långt efter att forskningen visat att det helt enkelt inte var sant.

 

Under ledning av psykoterapeuten Margit Norell och hennes adepter skulle patienter "minnas" övergrepp som skett i barndomen och även andra bortträngda minnen. Bergwall, som funnits rehabiliterad redan något år efter sin intagning, såg sin chans och började spela psykologerna i händerna. Med lögner, överdrifter och svävande "fakta" insåg han att han kunde spendera mer tid på Säter och dessutom få tillgång till all medicin han ville ha. Bergwall var som sagt en blandmissbrukare och det är inte svårt att se den missriktade logiken bakom beslutet. Vad som sen hände är en total kollaps av svensk rättssäkerhet. Psykologer, poliser och åklagare trodde alla på de absurda historier som Bergwall berättade. Och varför inte? Experterna sa ju att det var fullt möjligt att tränga bort traumatiska minnen.

 

Josefsson har i viss mån fått kritik för sin metod i och med att han utgett sig för att skriva något helt annat för att få intervjuer med nyckelpersoner i Quick-skandalen. Jag funderade en del över kritiken, men kom fram till att om det finns ett allmänintresse med avslöjandet så är det ett förlåtligt tillvägagångssätt. Om Josefsson inte hade fått nämnda intervjuer skulle många nyckelhändelser i boken inte kunnat beläggas med vittnesmål.

 

Mannen som slutade ljuga är en utomordentligt viktig bok. Utöver att vara en historieskrivning av den värsta rättsskandalen i svensk historia är den svidande kritik mot bristande vetenskaplig metod inom psykologin. Att Norells idéer kunde härja fritt under så pass lång tid tyder på ett farligt navelskådande som i förlängningen inte bara drabbade Bergwall och de offer han sattes i samband med. Det är många, många svenskar som haft eller har kontakt med psykvården. Att idéer som dessa i princip kunde stå oemotsagda på en av landets viktigaste institutioner för ämnet ifråga gör att det säkerligen drabbat fler. Den oseriösa terapeutiska verksamheten väcker tankar på "fallet Ulf", även det ett scoop som först knäcktes av den i förtid bortgångne journalisten Hannes Råstam. Josefssons bok har satt ord på de delar av psykiatrin som döljer sig bakom dålig vetenskap och sekteristiskt tänkande. Det är och förblir en modern klassiker.

 

Betyg: 5 galna teorier av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 13 april 2015 20:00

 


Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Steven S. DeKnight (head writer/showrunner)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2015

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322312/

 

Matt Murdock och Foggy Nelson är två nyutexaminerade advokater som sätter upp en advokatbyrå i Hell's Kitchen, New York, för att hjälpa dem som de stora firmorna ratar. Den idealistiske Matt har dock en dubbelidentitet - trots att han är blind sedan en olycka bekämpar han om nätterna brottslingar som han inte kan nå i rättssalen. Samtidigt försöker filantropen Wilson Fisk ge Hell's Kitchen en ansiktslyftning och bygga bort slummen. Frågan är om han är så pass godhjärtad som hans offentliga image vill göra sken av?

 

Jag erkänner, jag var orolig. Daredevil har tillsammans med Spider-Man varit min absoluta favorit inom Marvels pantheon sedan barnsben. Det fanns något mörkare, mer vuxet, med Daredevil som drog mig till serien från det att jag läste Frank Millers tolkning av honom. Trots det hade jag bara en sak i tankarna - bara den inte blir som filmen från 2003. Denna tågolycka till film (även om director's cuten är bättre) körde karaktären Daredevil i botten. Ingen ville ta i honom med tång längre efter Ben Afflecks träiga prestation i huvudrollen och en film som skrek så mycket tidigt 2000-tal som den bara kunde. Därför säger jag nu tack! Tack till ABC Studios, DeKnight Productions, Marvel Entertainment, Walt Disney och Netflix för att ni har gjort Daredevil-serien jag alltid velat se.

 

Från första avsnittet fram till säsongsavslutande nummer 13 är Daredevil årgång 2015 en fröjd på så många plan. Charlie Cox, troligen mest känd för sin roll i Boardwalk Empire (2010 - 2014), är allt som Affleck inte var i huvudrollen. Han är mycket mer av Millers moraliskt balanserande karaktär och framförallt så verkar han tro på rollen han spelar. DeKnight har i en intervju dragit paralleller till den version de ville skapa om den som i ett av Millers sista nummer släpper skurken Bullseye till sin död. Eller som han uttryckte det: "We all thought, this is a hero who is one bad day away from permanently crossing a line." Och ja, det känns! Cox balanserar hela tiden på randen som han trots allt inte kliver över. Tematiken med katolicismens syndbegrepp och symbolik (som var så påklistrad i filmversionen att man ville skrika) är mycket bra och tämligen subtil trots de diskussioner som Murdock har med sin präst. Daredevil vore dock inte mycket till karaktär utan sin ärkefiende, Wilson "Kingpin" Fisk, och jäklar vad de har hittat rätt här!

 

Fisk spelas av en skallig Vincent D'Onofrio som antingen har den bästa fat suit jag sett eller lagt på sig ordentligt med kilon inför rollen. Det som filmen helt missade med Fisks karaktär är hur han själv ser sig som godhjärtad och, som han förklarar i ett avsnitt, som den barmhärtige samariten (än mer biblisk symbolik). Det är det som gör honom till en så pass effektiv skurk. Han är inte rädd att visa känslor och blir därför inte en karikatyr av "den onde maffiabossen" utan mer levande och fascinerande. Kontrastera denna känsliga ton med ögonblick av total våldsam galenskap och D'Onofrio har skapat en av de bästa Marvelskurkarna någonsin i en filmatisering. Han verkar ha så pass många lager (no pun intended) att jag, trots att jag är mer än bekant med källmaterialet, hela tiden gissar vad han ska hitta på härnäst. Totalt oberäknelig och fantastiskt underhållande!

 

Bland övriga skådespelare bör Deborah Ann Woll och Elden Henson nämnas. De är båda väldigt väl valda castingalternativ till Karen Page och Foggy Nelson, som tillsammans med Matt driver den lilla advokatbyrå. Även Rosario Dawson har en roll som blir allt mindre ju längre säsongen går.

 

Bra skådespelare till trots hade inte den här inkarnationen heller blivit något att skriva hem om såvida inte manuset hade varit på den nivå det är. D'Onofrio har i en intervju sagt att det här inte var som att spela in en vanlig tv-serie utan snarare som en 13 timmar lång film. Manuset är nästan perfekt avvägt, med vissa mindre störningsmoment runt avsnitt 1.10 och 1.11 Dessa små svackor är dock inte något som serien tappar nämnvärt av utan får egentligen bara säsongens två avslutande avsnittet att bli så mycket starkare. Här finns en karaktärs öde som jag inte riktigt kan förlika mig med, även om jag förstår vad de ville ha sagt med det. Annat än det slår kontinuiteten, dialogen och trogenheten till källmaterialet det mesta i genren.

 

Daredevil är i princip en perfekt superhjältesaga med en mer realistisk ton än det mesta som kommer från Marvel Studios/Entertainment. Det är klart att man mer än sneglat på Gotham (2014), men efter besvikelsen som var Agents Of S.H.I.E.L.D (2013) var det här precis vad Marvel behövde i sin tv-division. Jag kan knappt bärga mig efter nästa säsong! Ett varningens ord dock. Trots att det här är en superhjälteserie är den allt annat än familjevänlig. Sätt inte ungarna framför den helt enkelt.

 

Betyg: 5 trikåer av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2015 09:56

 


Regi: Joel Potrykus

Manus: Joel Potrykus

Medverkande: Joshua BurgeJoel Potrykus, Teri Ann Nelson mfl.

Produktionsbolag: Sob Noisse Movies

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2656588/

 

Marty må ha ett vikariat på en bank, men varför nöja sig med det när man kan fiffla till sig småsummor och spendera dagarna med att spela gamla NES-spel med sin Power Glove? När en av Martys fiffelaffärer slår bakut tvingas han dock resa sig från soffan och fly hals över huvud. Med sig på resan har han sin Power Glove, nu kombinerad med Freddy Krueger-klor, och en stor dos paranoia.

 

Sedan jag såg öppningsscenen till Buzzard för drygt ett år sedan har jag väntat på att få tag i hela filmen. Det var värt väntan. Jag hade förväntat mig en småkul slackerkomedi med referenshumor, men vad jag fick vad något så tragikomiskt och svart att jag flera gånger nästan tjöt av skratt. Det här är Larry David och Louis C.K på metadon och jag fullkomligt älskar det!

 

Regissören och manusförfattaren Joel Potrykus har skapat ett lika delar cyniskt som älskvärt porträtt av min generations ultimata loser. Hans dialog och framförallt fysiska humor är minst sagt drabbande. Den skulle dock inte fungera alls lika bra utan Joshua Burge i huvudrollen. Burge har varit en fast punkt i Potrykus filmografi under några år nu och jag hoppas att han får mer uppmärksamhet i framtiden. Han har ett utseende som påminner om en yngre och ännu mer anemisk Steve Buscemi och lyckas alltid se ut som ett mellanting mellan döende och skitförbannad.

 

Buzzard är den sista delen i Potrykus så kallade "djurtrilogi" där kortfilmen Coyote (2010) och Ape (2012) utgör de tidigare delarna. Om någon vet hur jag kan få tag i dessa är jag djupt tacksam. Det enda jag hittat är en trailer till den sistnämnda och eftersom det verkar vara i stil med Buzzard är jag mycket angelägen att få tag i en kopia. Potrykus är för närvarande en för smal regissör för att få större spridning annat än på filmfestivaler, men jag hoppas verkligen att fler ser hans filmer och ser det komiska geni han besitter. Med det sagt är Buzzard inte en film för alla. Du bör uppskatta mörk humor och troligen vara 80-talist för att uppskatta filmen till fullo. Om du uppfyller dessa båda krav är Buzzard dock något du inte får missa!

 

Betyg: 5 lågbudgetpärlor av 5 möjliga

Av Ulf - 12 mars 2015 21:56

 


Originaltitel: The Walking Dead: Too Far Gone

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-13-1

 

Livet i Alexandria betyder en rejäl omställning från gruppen. Plötsligt behöver de inte se sig om över axeln längre - eller behöver de det? Rick och de andra har svårt att acceptera att ett samhälle som Alexandria kan existera mitt i apokalypsens kölvatten och just Rick kommer på kant med befolkningen när han bryter mot vapenlagarna i sin roll som polis. Samtidigt står det klart att alla ute på vägarna inte är några man vill ha in bakom barrikaderna.

 

Katarina Gospic skriver i sitt förord till denna, den trettonde, volymen av The Walking Dead om hur vår reptilhjärna i mångt om mycket styr våra impulser och däribland den välkända reflexen "fäkta eller fly". Kirkmans trettonde samlade version av sitt magnum opus är ett mästerligt utforskande av just denna. För alla (och vi är många!) som kämpat med ångestproblematik så vet vi exakt vad det innebär att aldrig riktigt kunna slappna av. Reptilhjärnan säger till oss att faran kan finnas bakom nästa hörn och därför spänner vi oss och vi drar oss undan (läs: flyr). I en värld som den i The Walking Dead finns det inte längre några sociala spärrar som reglerar vårt användande av den andra aspekten av reflexen - fäktandet, striden. Kirkman har tagit till fasta på detta i sitt manus och visar med all fruktanvärd tydlighet hur avskalandet av den sociala fernissan kan göra oss till de brutala sällar som vi byggt upp ett helt rättssamhälle för att tygla. Det är inte vackert. 

 

Konflikten mellan Rick och Alexandrias borgmästare är det som verkligen lyfter volym 13. De har båda varit tvingade att göra fruktansvärda saker. Skillnaden mellan dem är att Rick inte har haft någon riktig social kontext att förhålla sig till. Borgmästaren har också utfört handlingar som i en pre-apokalyptisk värld allra minst skulle få honom dömd till livstids fängelse. Han har dock lyckats rationalisera sina handlingar utifrån välkända slagord som "samhällets bästa". Det är här som Kirkman lyser med sin analys. Vi känner igen rationaliseringarna från diverse politikers tal i allmänt och från diktatorer i synnerhet. Det är därför jag också föredrar Ricks sätt att se på saken i den här kontexten - vi kanske ser på våldet med avsmak, men det blir inte riktigt farligt för den stora massan förrän rationaliseringarna kommer in i bilden.

 

Kirkman går från klarhet till klarhet och jag längtar redan efter nästa del. The Walking Dead håller stilen på ett sätt som ingen annan serie gör just nu.

Av Ulf - 10 mars 2015 20:09

 


Originaltitel: The Walking Dead: Life Among Them

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-12-4

 

Gruppen får reda på att Eugene har ljugit för dem hela tiden. Han är inte forskare med tillgång till värdefulla resurser i Washington D.C utan en vanlig gymnasielärare. Precis som gruppen håller på att falla samman dyker dock Aaron upp. Han arbetar som rekryterare åt ett litet samhälle utanför huvudstaden som alltid är på jakt efter nya förmågor. Samhället, kallat för Alexandria, leds av den karismatiske Douglas Monroe och verkar från en början som en idyll mitt i kaoset. Rick kan dock inte slappna av. Är det för bra för att vara sant?

 

Kalla det glömska, kalla det vad ni vill - jag borde ha recenserat volym 12 av den svenska utgivningen av The Walking Dead för ett bra tag sedan. Så blir det ibland. Recensionsexemplaren läggs på hög och högen växer. Det är lite mer pinsamt den här gången eftersom jag själv citeras på baksidan till den här volymen. Jepp, så ligger det till - min första ritkiga blurb i svensk press. Det får jag slå mig lite för bröstet för och upplyser alla intresserade (typ mor och far) att det snart kommer ytterligare ett citat från undertecknad - denna gång på en filmposter. Living the dream!

 

Hur som helst, så borde ni känna till min inställning till The Walking Dead i serieform vid det här laget. Det här är precis lika bra som tidigare och jag kan med rak rygg påstå att TWD kan vara den serie jag läst mest av som haft samma klass precis hela tiden. Jag har några andra personliga favoriter också, men det som skiljer dessa från TWD är att de förstnämnda oftast högst har tio volymer och inte ens då brukar de hålla samma klass rakt igenom. Kirkman imponerar återigen på mig helt enkelt.

 

Radhuseffekten passar tämligen väl att recensera just nu trots allt då den svenska utgivning av TWD i princip är synkad med den amerikanska tv-serien för närvarande. Som läsare av serien vet finns det dock stora skillnader i både berättarteknik, karaktärer och tempo mellan adaptionerna. Även om jag kan föredra tv-serien då och då håller den inte alls samma jämna klass som Kirkmans original. Varenda panel, varenda sida är genomtänkt. Med den tolfte volymen från Apart Förlag känns det lite som att karaktärerna har gått hela varvet runt. De började som civiliserade människor utkastade i en situation där ingen kände sig hemma. Nu är det snarare civilisationen som skrämmer. Det är klart, har överlevnadsinstinkten fått härja fritt så pass länge som den har för karaktärerna blir man säkert misstänksam, men Kirkman lyckas verkligen bygga upp början till en klassisk zombiegenreallegori - vem är det som är monstren egentligen? Vi eller dem?

 

Det finns absolut ingen anledning till att inte införskaffa både den här och efterföljande volym (recension kommer senare i veckan). Det är helt enkelt en fortsättning på en av vår tids bästa serier och även om mycket uppbyggnad sker till nästföljande volym blir det aldrig någonsin tråkigt eller segt. Tempomästaren Kirkman slår till igen!

 

Betyg: 5 radhusmardrömmar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se