Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - 10 oktober 2015 16:41

 


Regi: Scott Cooper

Manus: Mark Mallouk & Jez Butterworth

Medverkande: Johnny DeppBenedict Cumberbatch, Dakota Johnson mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Infinitum Nihil/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2015

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1355683/

 

Den sanna historien om hur Boston under sent 70-tal till tidigt 90-tal terroriserades av gangstern James "Whitey" Bulger och hans gäng - allt med FBI:s kännedom. I ett försök att rensa upp bland de kriminella familjerna i staden knöt FBI nämligen Bulger till sig som informant. Problemet var bara att man knappast kan kontrollera en gangster som en gång nästlat sig in i maktens korridorer.

 

Kommer ni ihåg när Johnny Depp var skådespelare? Innan alla roller i Tim Burtons rullar de senaste 15 åren och som halvfull pirat? Det gör tydligen Johnny Depp, eftersom han i Black Mass gör sin första seriösa roll på år och dar. Efter två timmar står det klart att han inte tappat ett steg - Depp är fenomenal i rollen som James "Whitey" Bulger. Tyvärr är han också det enda som är det.

 

Mark Mallouk & Jez Butterworth har skrivit ett manus som inte funkar. Istället för att underbygga karaktärerna och få tittaren att utveckla antingen sympati eller avsky för dem kastas vi rakt in i ett våldsamt Boston där män i likadana kostymer springer runt och pratar mumlande. Ja, Black Mass är en film där alla mumlar. Jag förstår inte varför man inte kan anlita någon som kan sköta en mikrofon.

 

Om vi jämför båda dessa kritiska punkter med vad jag anser vara tidernas bästa gangsterfilm, Goodfellas (1990), ser vi omgående skillnaden. Där Scorsese ger oss karaktärer med djupare bakgrundshistoria och dialogen flyter som ett rinnande vatten (trots all italiensk slang) står Black Mass mest och stampar på samma ställe. Jag skulle mycket hellre sett en generationsberättelse med dessa personers uppväxt och slutgiltiga fall. Filmen slutar inte ens där den bör utan det finns mer, bra mycket mer intressant, att berätta.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska bedöma Coopers insats som regissör. Med ett så här slätstruket manus blir det svårt att ge skådespelarna någon större motivation. Depp gör som sagt en riktigt bra insats, men det säger mer om Depp som skådespelare än hur hans roll skrevs. Om jag ska vara helt ärlig har jag sett mycket bättre berättade varianter av den här historien i de otaliga true crime-serier som tagit upp den. För Depp-fans kan det vara värt en titt, och den lär bli Oscarsnominerad i några klasser, men som film är det en seg historia utan riktig röst.

 

Betyg: 2- tunnhåriga irländare av 5 möjliga

Av Ulf - 27 september 2015 12:00


FFF 2015: Dag 3: Onda grannar och blödande lera  

 

Tredje dagen av FFF i Malmö inleddes med insikten att Spegeln har en stor fördel jämfört med Kino i Lund. Inom två minuters gångavstånd kan du hitta en handfull riktigt bra snabbmatsställen. Efter att ha slängt i mig någon form av ris kryddat med kanel var det dags för mer tyskspråkig ångest.

 

 

Tysk-österrikiska HomeSick (2015) kretsar kring hur den ambitiösa celloeleven Jessica får chansen att representera Tyskland vid en högt ansedd musiktävling i Moskva. Samtidigt försöker hon och pojkvännen Lorenz acklimatisera sig i sin nya lägenhet. Jessica hamnar snart i konflikt med grannfrun, fru Domweber, och börjar misstänka att hon är förföljd.

 

Om Der Bunker (2015) var en särdeles märklig film är den tillika tyskspråkiga HomeSick nästan skrämmande ordinär. Jag satt och väntade på att filmen skulle lyfta och ta tag i mig, men jag väntade förgäves. Mycket beror på manuset. Jag köper inte Jessicas långsamma färd mot sammanbrott. Den är utdragen, men när saker väl händer finns det inte särskilt mycket karaktärspsykologi bakom utan det är som att trycka på en strömknapp. Så, nu är Jessica galen.

 

Jag har också problem med Jakob M. Erwas (även manus) regi. Av någon anledning har han valt att låta kameran stanna kvar utanför scenerna där något verkligen händer. Ofta hör vi bara dialog medan Erwa har valt att filma ett tomt rum. Jag förstår vad han vill göra med att låta vår egen fantasi fylla i tomrummen och få huset och lägenheten att spela en egen roll. Det fungerar dock inte. Både hus och lägenhet är ytterst opersonliga hur mycket karaktärerna än pratar om fantastiska väggar och dylikt.

 

HomeSick är inte en katastrof, men håller inte samma klass som övriga filmer i fältet har gjort. En thriller som får mig att snegla på klockan är inte särskilt rafflande. 2- grannar för brott av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens andra film, den spanska claymation-rullen Possessed (2014), var en mycket roligare bekantskap än den tyska ångesten. Flamencodansösen Trini är tillsammans med sin make, en berömd matador, Spaniens kändispar nummer ett. När Trini hastigt blir änka drar hon sig tillbaka från rampljuset för att fokusera på att uppfostra sin son, Damien. Snart står det dock klart att allt inte står rätt till med Damien. Han är besatt av en ond ande som bara den exkommunicerade prästen fader Lenin kan råda bot på.

 

Leranimation är kul. Någon gång under högstadietiden försökte jag göra en liten stop-motion-produktion med lera. Det var då jag insåg hur förbannat svårt det dessutom är. Samuel Ortí Martí har under sitt artistnamn "Sam" gjort en film som driver hejdlöst med skräckkonventioner och god smak. Alla får kängor, från kändiskulturen till den katolska kyrkan i synnerhet. För den som gillade MTVs Celebrity Deathmatch (1998) känns mycket igen. Det är helt enkelt karaktärer av lera som spöar skiten ur varandra.

 

Possessed är tyvärr en ganska ojämn film. När den är kul är den förbannat kul, men jag är inte riktigt vän med tempot och berättarstrukturen. Det ganska utdragna segmentet om Trinis kändisskap drar ner filmens tempo alldeles för mycket och det tar ett tag innan historien får riktig fart igen. Alla referenser till diverse skräckfilmer är förvisso kul, men jag önskar att man inte valt de allra mest uppenbara hela tiden. Favoriten är referensen till Gremlins (1984) komplett med mixer och mikrovågsugn.

 

Sin leranimation till trots är det här absolut ingen film för barn. En vän som jag såg filmen med var nyfiken på om hon kunde använda den i spanskundervisningen hon håller i på en högstadieskola. Det kunde hon inte. För diggare av blödande lera och splatter har Possessed några riktigt roliga stunder att bjuda på. Den hade dock kunnat bli bättre med lite annan disposition. 3 kommunistiska präster av 5 möjliga.

 

Idag avslutar jag festivalens Malmödel med att kolla in kortfilmspaketet, fransk sci-fi i Cosmodrama (2015) och brittisk creature feature i The Hallow (2015).

Av Ulf - 10 september 2015 21:41

 


Regi: Tyler Shields

Manus: Adam Prince

Medverkande: Abigail BreslinWes Bentley, Logan Huffman mfl.

Produktionsbolag: NGN Productions/Prospect Park/Final Girl Productions

År: 2015

Längd: 85 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2124787/

 

Efter att ha förlorat båda sina föräldrar uppfostras Veronica av den mystiske William vars mål är att göra henne till en hit woman. Veronicas sista test innan hon anses vara färdigutbildad är att ta sig an det grabbgäng som ligger bakom morden på ett stort antal unga kvinnor i närheten.

 

Termen "final girl" kommer som många vet från slasher-filmens barndom där en ensam, oftast oskuldsfull, ung kvinna var den sista överlevande som kunde konfrontera monstret/mördaren. Att casta Abigail Breslin i rollen som en final girl är ett bra val och det är även Breslin som räddar den här filmen. Storyn är lika tunn som den till de slashers den hämtar sitt namn från och medan dessa ofta har en räddande kitschfaktor är Final Girl en väldigt rak och återhållsamt berättad historia.

 

Förutom Breslin är fotot filmens stora behållning. Det är extremt stiliserat för att vara en independentrulle som inte har särskilt stora medel och framförallt gillade jag ljuseffekterna i interiörscenerna. Fotografen älskar sina spotlights och vet hur han ska använda dem. Riktigt snyggt.

 

Det som filmen till sist tappar trean i betyg på är den något klumpiga berättartekniken. Jag vill veta mer om Veronica, filmens skurkar och alla däremellan. Karaktärerna är helt enkelt för tunna och blir istället symboler för "den jagade som blir jägaren" (läs: tjejer kan också sparka röv). Problemet är bara att de inte riktigt fungerar som symboler heller. Till syvende och sist skulle jag vilja skriva om Final Girl en aning och förlänga den med kanske tio minuters karaktärsutveckling. Här finns goda element, men slutprodukten är snygg fast ganska tom.

 

Betyg: 2 yxhugg av 5 möjliga

Av Ulf - 8 september 2015 16:00

 


Regi: Kyle Balda & Pierre Coffin

Manus: Brian Lynch

Medverkande: Sandra BullockJon Hamm, Michael Keaton mfl.

Produktionsbolag: Illumination Entertainment

År: 2015

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2293640/

 

Kevin, Stuart och Bob har insett att minionerna inte kan leva som de gör, utan att tjäna en ond mästare. De tre ger sig av på en resa för att hitta den ondaste av de onda. Valet faller på Scarlet Overkill, en karismatisk superskurk vars främsta mål är att stjäla den engelska kronan och ta över landet. Men allt går givetvis inte som planerat. Det är sällan det gör det när minioner är inblandade.

 

Först av allt, jag brukade älska de där gula små bollarna. I Despicable Me 2 (2013) fick de mig att gråta av skratt vid flera tillfällen. Spola fram två år senare till deras egen film och hela grejen känns så överspelad som den kan bli. Först trodde jag det berodde på dessa eviga Facebook-memes med minioner, men det är inte riktigt sant. Felet ligger snarare hos Brian Lynch.

 

Istället för att låta manusförfattarna bakom Despicable Me 2 få göra ännu fler galenskaper med karaktärerna tog Universal in Brian Lynch. Lynch lyckas på något sätt göra de tidigare totalt oberäkneliga minionerna förutsägbara och det dödar mitt intresse. Storheten i de tidigare produktionerna med karaktärerna låg i att man visste aldrig vad som skulle hända från ena sekunden till en annan. Det var snabbt berättad humor ofta med en skarp egg som ibland låg på gränsen till vad som skulle betraktas som okej för en barnfilm. Det fungerade ypperligt. I Minions vet jag exakt vad som ska komma och i princip när det ska komma. Okej, de är i London. Då ska vi se. Towern? Check. Buckingham Palace? Check. The Beatles (filmen utspelar sig 1968)? Check. Brittisk besatthet med te? Check. Minions är som en jäkla checklista och glimrar ytterst sällan till.

 

När filmen trots allt lyckas bjuder den på några gapskratt. Jag kommer exempelvis alltid kalla elgitarrer för supermegaukuleles nu. Men, med ett ytterst oinspirerat manus och en riktigt dålig Sandra Bullock som röstskådespelare till Scarlet Overkill ser jag hellre om Despicable Me 2 några gånger.

 

Betyg: 2 supermegaukuleles av 5 möjliga

Av Ulf - 5 september 2015 18:30

 


Regi: Jabbar Raisani

Manus: Jabbar Raisani & Blake Clifton

Medverkande: Adrian PaulBrandon Auret, Reiley McClendon mfl.

Produktionsbolag: Bigscope Films/Altitude Film Entertainment/Out of Africa Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/Sydafrika

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2474972/

 

Tio år efter kriget mot en utomjordisk ras börjar mänskligheten äntligen kunna andas ut. Planeten omges av avancerade försvarssystem och de fiendestyrkor som inte flytt börjar till sist sina. Två dokumentärfilmare beger sig till Outpost 37, en bas i Pakistans utmarker, för att filma den försvarsstyrka som bevakar området. Vad ingen vet är att fienden samlar sig för en sista kraftansträngning.

 

Alien Outpost, eller Outpost 37 som den kallats på festivalscenen, har lyckats charma juryn på en hel del ställen. Och ja, det är ganska charmigt att man lyckats samla ihop drygt fyra miljoner via Kickstarter, men samtidigt känns budgetbegränsningarna mer än de skulle behöva göra.

 

Jabbar Raisani & Blake Cliftonhar skrivit ett manus som skulle tjänat på mer historieberättande och mindre action och/eller machoposer. Jag vill veta mer om världen de bygger upp, om kriget i sig och om hur förhållandena mellan världens länder ser ut efter att de tvingats till samarbete mot en utomstående fiende. Manuset snuddar vid detta flera gånger och vi får små stycken av det med jämna mellanrum, men inte tillräckligt. Istället satsar man på actionbetonat berättande, men problemet är att det under merparten av speltiden går till som så att soldaterna skjuter på något vi knappt kan se. Här kommer budgeten in.

 

Alien Outpost är inte direkt dålig, men jag känner att man hade kunnat göra så mycket mer med de medel man fick till sitt förfogande. Nu blir det tyvärr mest en fotnot.

 

Betyg: 2 whatevers av 5 möjliga

Av Ulf - 3 september 2015 10:15

 


Författare: David Lagerkrantz

År: 2015

Sidor: 505

Förlag: Norstedts

ISBN: 978-91-1-306073-6

 

Millennium hotas av uppköp från den stora mediekoncernen Serner och Mikael Blomkvist får se sig hånad på sociala medier som en föredetting. När han dras in i en mordutredning angående en professor som sysslat med artificiell intelligens börjar Blomkvist dock vädra morgonluft - inte minst eftersom en viss hacker också verkar ha ett finger med i spelet...

 

Så kom den till sist, den fjärde delen i Millennium-serien. Jag ska inte fördjupa mig i alla turer om bokens vara eller icke vara särskilt mycket utan försöka bedöma Lagerkrantz insats som Larssons efterföljare. Hur förvaltar han det arv som Larsson lämnade efter sig? Efter cirka 500 sidor står det klart att även om Lagerkrantz är en habil författare är han långt ifrån Larssons kaliber när det gäller det avgörande - historieberättande.

 

Låt oss tala klarspråk och säga som det är: Larsson var inte någon lysande författare. Hans klumpiga stil, kvinnoporträtt med hora-madonna-komplex och förskönande av skjutjärnsjournalistiken (och journalisten i sig) blev ganska kvävande i vissa partier av de tre första böckerna. Vad Larsson däremot hade som Lagerkrantz saknar är den furiösa berättarstilen. Larsson hade ett driv i vad han skrev och var en rasande skicklig historieberättare som kunde bygga upp spänning sida efter sida. Detta, i kombination med det "exotiska landet Sverige", tror jag är huvudanledningen till att han slog på så pass bred front internationellt. Det och Lisbeth Salander.

 

Det är klart att det funnits karaktärer som Salander förr, men Larssons porträtt av den androgyna hackern skapade en svallvåg av liknande personligheter i både film och litteratur. Det som gjorde Salander till en så pass intressant karaktär i min mening var att hon var obeveklig. Hon gick sin egen väg, damn the man och allt det där. Framförallt var hon aldrig svag. Hon var en superhjältinna. När Lagerkrantz associerar hennes hackernamn, Wasp, till Marvel Comics karaktär med samma namn och låter hennes fiender ta namn från samma seriebolag blir symboliken nästan löjligt tydlig. Samtidigt kommer Lagerkrantz aldrig ner till karaktärens kärna, den obevekliga och ganska surmulna kvinna som ingen sätter sig på. Istället är Lagerkrantz Salander nästan åt det sentimentala hållet. Visst, hon skjuter, springer, hackar och ligger som förr, men hennes inre monolog känns bara... fel.

 

Lagerkrantz har haft chansen att rätta till de saker hos Larsson som många läsare irriterade sig på, att sätta en personlig prägel på historieberättandet så att säga, men klampar istället in på områden de flesta ansåg fungera. Personligen (och av döma av alla likes jag fick på en Facebook-status om saken är jag inte den ende) hade jag mycket svårt för Larssons skildring av sexualitet i olika former. Alla kvinnor, oavsett ålder, vill ligga med medelålders män. Lagerkrantz skruvar upp detta irriterande drag till elva på förstärkaren. Unga män beskrivs som antingen socialt inkompetenta och naiva eller som bakgrundsbrus. Medelålders män är sexatleter och alla kvinnor vill ha dem. Skämskudden var nära när en 16-årig tjej använder sin sexualitet som vapen mot en medelålders familjefar. Verkligen?

 

Kommer det en uppföljare? Skiter björnar i skogen? Boken avslutas med en cliffhanger som snarare känns en variant av de tecknade serierna jag växte upp med ("Next time, Gadget!") än en kittlande och originell uppbyggnad mot något eget. När bokens förstaupplaga dessutom sålt slut på mindre än två veckor behövs det inte något geni för att lista ut att vi nog kan se fram emot fler Millennium-böcker... hur det nu ska gå. Historieberättandet är trots min kritik helt okej, men det här känns mindre som Larsson och mer som en dussinförfattare i deckargenren gjort ett beställningsjobb. Och så är det ju...

 

Betyg: 2 tomma tunnor av 5 möjliga

Av Ulf - 29 augusti 2015 17:07

 


Regi: Antoine Fuqua

Manus: Kurt Sutter

Medverkande: Jake GyllenhaalRachel McAdams, Forest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: Escape Artists/Fuqua Films/Riche Productions mfl.

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1798684/

 

Billy Hope har arbetat sig upp från en blygsam bakgrund till att bli världsmästare i lätt tungvikt. Obesegrad i 43 proffsmatcher tycks ingen kunna hota honom heller. En dag blir dock ett bråk med en potentiell utmanare till något mycket värre då hans fru, Maureen, skjuts till döds. Förkrossad förlorar Billy allt - titel, hus och till och med vårdnaden om sin dotter. Fast besluten att ta sig till toppen igen inser Billy att han måste ta till nya strategier och lära sig mer om sig själv.

 

Efter att ha sett den första trailern till Southpaw var jag mer än lite taggad. Visserligen har regissören Antoine Fuqua en ganska brokig samling filmer på sitt samvete, men med en rippad Gyllenhaal i huvudrollen och Sons Of Anarchy-skaparen Kurt Sutter bakom manuset lovade filmen ändå mycket gott. Tyvärr är Southpaw en av årets största besvikelser för mig. Inte för att det är en direkt dålig film utan för att den inte är direkt bra heller.

 

Gyllenhaal är, precis som jag trodde, mycket bra i huvudrollen som den arrogante och sedermera plågade boxaren Billy Hope. Även resten av ensemblen sköter sig bra med en Forest Whitaker som inte spelar över som bästa biroll. Min oro över Fuquas regi föll också på skam då Southpaw är en välregisserad rulle om än inte mästerlig på något sätt. Det som stör är istället manuset.

 

Sutter berättar standardhistorien 1a för boxningsfilm (eller 1b, då 1a är "nolla blir mästare") och bjuder inte på några särskilda överraskningar. Förhållandet mellan Billy och dottern Leila är de dramatiska scenerna utanför boxningsringen som fungerar bäst, men även dessa känns ganska tillrättalagda. Jag skulle vilja säga att boxningsscenerna är fantastiska, men det de vinner i intensitet förlorar de på i realism. Visst, i princip alla boxningsfilmer tar sig väldigt stora friheter med hur sporten faktiskt ser ut på elitnivå, men Southpaw tror att en "brawler" är någon som trots 43 proffsmatcher utan förlust inte lärt sig blockera ett slag. Där Rocky Balboa redan var så punch drunk att han inte brydde sig (och fick ta emot orealistiskt mycket stryk han med) är Billy Sutter en boxare i högform, inte en föredetting som fått en sista chans. Kontentan är att boxningsscenerna känns dramatiserade till den milda grad att de tog mig ur filmen. Det är inget gott betyg.

 

Southpaw är en okej film trots allt. Den visar de klassiska boxarfilmstroperna ännu en gång och har bra skådespel. När det dock finns en uppsjö bättre filmer på samma tema är jag inte särskilt imponerad. Synd.

 

Betyg: 2+ fast musiken är klockren av 5 möjliga

Air

Av Ulf - 14 augusti 2015 22:32

 


Regi: Christian Cantamessa

Manus: Christian Cantamessa & Chris Pasetto

Medverkande: Norman ReedusDjimon Hounsou, Sandrine Holt mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/Circle of Confusion/Skybound Entertainment

År: 2015

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2091478/

 

I en nära framtid har luften blivit så dålig att världens regeringar bestämmer sig för att lägga ett antal människor i kryogenisk sömn tills dess att atmosfären repat sig. I en av dessa anläggningar vaknar teknikerna Bauer och Cartwright två timmar per halvår för att utföra nödvändiga reparationer. Under en av dessa perioder går dock en av kryosängarna sönder och de båda vännernas lojalitet mot varandra och uppdraget testas.

 

Robert Kirkman som producent? Norman Reedus och dubbelt Oscarsnominerade Djimon Hounsou i ett science fiction-kammarspel? Sign me up! Synd bara att filmen kan vara det största slöseri av talang och idé jag sett den här sidan nyår. Den här gången är det enkelt att peka finger. Det är Christian Cantamessas fel.

 

Air är Cantamessas första långfilm som både regissör och manusförfattare. Tidigare har han skrivit tv-spel och det märks. Tv-spel och film är två totalt skilda berättarmedier, men när Cantamessa inte kan falla tillbaka på de immersion som det förstnämnda har som största fördel framför det sistnämnda blir hans berättande väldigt platt och träigt. Hounsou och Reedus gör vad de kan med den obefintliga karaktärsutvecklingen, men efter de ganska lovande inledande 30 minuterna tappade jag snabbt intresset.

 

Här finns saker som är bra, men tyvärr tar Cantamessa aldrig chansen att utveckla dem. Jag vill veta mer om världen där detta utspelar sig, vad som gick fel, vem dessa karaktärer verkligen är, vem som räddades och varför. Inget av detta utvecklas och istället får vi en trött paranoiathriller i mörka korridorer. Air är en menlös film som inte är vedervärdig, men långt ifrån bra eller sevärd. Det är en film jag kommer ha glömt nästa månad och det är inget gott betyg. Fina uppslag, dåligt genomförande.

 

Betyg: 2- och det mest uppenbara av slut är så förbaskat drygt av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards