Inlägg publicerade under kategorin FFF 2019

Av Ulf - Söndag 6 okt 14:43

 


FFF Dag 9: Ut med flaggan i topp!

 

Ännu en festival läggs till handlingarna och jag är mer än nöjd både med sista dagen och med festivalen i stort. Det kanske mest talande för 2019 års upplaga av FFF är hur jämna årets filmer var. Den grå massan med tvåor i betyg uteblev och om jag räknar efter skulle jag inte bli förvånad om att 2019 års FFF har det högsta snittet av de festivaler jag i princip sett allt på. Det lite tråkiga med jämnheten är att den även tycks ha påverkat extremerna. Jag har satt väldigt få ettor och femmor i år jämfört med tidigare, men är ändå glad över att femmor var övervägande de förra.

 

Innan betygssammanställning och min egen tradition, Skitfint pris, är det i sin ordning att kolla av vad som hände under sista kvällen. Man gick verkligen ut med flaggan i topp nämligen!

 

 

Ryan Spindell har varit på festivalprogrammet tidigare. Den gången var det med hans kortfilm The Babysitter Murders  (2015) - en kortfilm som i viss mån är inbakad i hans långfilmsdebut, skräckantologin The Mortuary Collection (2019). Filmens ramberättelse kretsar kring den lokale begravningsentreprenören, Montgomery Dark, i staden Raven's End. Sedd som en lokal boogeyman skyr traktens barn hans hus, men Sam, en ung kvinna i desperat behov av ett jobb, låter sig inte skrämmas. Darks stora intresse är att samla på levnadsöden (eller snarare dödsöden) från de "kunder" som passerar hans bord. När Sam bönar att han ska berätta några av historierna för henne är han något motvillig, men för att veta vad hon ger sig in på faller han snart till föga.

 

Som form är skräckantologier fantastisk. Utförandet av dessa brukar dock alltid lämna mycket att önska. Vissa struntar i ramberättelsen helt, andra har segment som är klart svagare än andra och röda trådar lämnas ofta i sina nystan. The Mortuary Collection duckar alla dessa fallgropar och är det bästa jag sett i subgenren på många år. Ja, första berättelsen är lite svagare än resten, men den har en poäng att göra som spelar in på handlingen i stort. Clancy Brown är helrätt i rollen som Mr. Dark, en slags cryptkeeper i modern tappning. Bara hans uppenbarelse gör filmen sevärd. Med ett riktigt smart manus, socialkritik och mer än sin beskärda del gore och äckel är The Mortuary Collection något du absolut inte får missa om du gillar skräck. Ryan Spindell visar att han fortfarande är ett framtidsnamn att hålla ögonen på! 5 sedelärande blodbad av 5 möjliga.

 

 

Festivalens inofficiella avslut, det där alla kalenderbitare och nattugglor närvarar, var det första avsnittet av rebooten på den klassiska skräckantologifilmen Creepshow (2019). Originalet, i regi av FFF-bekantingen George A. Romero var en av 80-talets mest lyckade antologier - inte minst eftersom man dessutom hade Stephen King vid skrivmaskinen. Jag gillar ju Stephen King och så... för att slå till med århundradets underdrift. King medverkar även i rebooten med en adaption av hans novell Grey Matter (1973).

 

Grey Matter utspelar sig i en liten håla där det blåst upp till rejäl storm. Timmy, son till lokale hantverkaren Richie, anläder trots stormen till samhällets bensinmack för att köpa öl till farsan. Uppenbart skärrad ber han om hjälp från stadens sheriff och läkare som båda har tagit skydd från stormen på macken. Något är riktigt fel med Richie, något som Timmy inte kan lösa själv...

 

Grey Matter är en märklig novell att adaptera. Den är en väldigt rakt berättad skräckberättelse utan de riktiga twistarna som en typisk Creepshow-story bör ha. Det var egentligen tänkt att man skulle adaptera King-novellen Survivor Type (1982) som i min mening hade varit ett bättre val. Problemet med den novellen är att den troligen är lite väl utflippad med gore för att passa till ett pilotavsnitt. Kanske till en eventuell säsong 2? Nåja, Grey Matter är inte dålig på något vis, men när man har Kings enorma novellskatt att ösa ur skulle det knappast bli mitt förstaval. Stort plus för Tobin Bell i rollen som sheriff dock!

 

Då var pilotens andra segment, The House Of The Head av Josh Malerman, en mycket bättre upplevelse. Den handlar om hur en liten flickas dockhus till synes blir besatt av en figur av ett zombiehuvud. Varje gång flickan tittar i huset har något nytt inträffat och hennes familj med dockor har flyttat på sig. Och huvudet kommer närmre och närmre...

 

Finns det en sak jag tycker är obehaglig så är det levande dockor. Eller ja, saker som lever fast de inte borde göra det är en bättre beskrivning. När det handlar om skräck på film brukar det just betyda dockor. Jag vill inte säga mer än så eftersom historien innehåller flertalet både roliga och kusliga twists. Den lyckades dock trycka på alla mina knappar samtidigt och jag kom på mig själv med att sitta längst ut på stolskanten under större delen av speltiden. Lysande!

 

Creepshow anno 2019 kommer definitivt bli en höjdare nu i höst. Se den. Det finns inget liknande på tv just nu! 4 dead things that shouldn't move! av 5 möjliga

 

 

 

Då har det blivit dags att summera festivalen i siffror och hylla det som bör hyllas och bua det som bör buas. Sammanlagt såg jag 18 av festivalens 20 nya features samt ett kortfilmspaket:

 

5

 


Boyz In The Wood

Swallow

The Mortuary Collection

 

 

4

 

White Snake

His Master's Voice (+)

Extra Ordinary

Here Comes Hell

Mope (-)

Horror Noire

Manriki (-)

Creepshow

 

3

 

Blood Machines (+)

Werewolf (+)

The Final Land (+)

The Incredible Shrinking Wknd

The Odd Family: Zombie For Sale (-)

 

2

 


Knives & Skin (-)

S He

 

1

 


Monument (+)

The Last To See Them

 


Om vi samlar ihop allt till en fin siffra blir ovanstående: 70/20 = 3,50. Det kanske inte ser ut som en märkvärdig siffra, men eftersom jag gjort några sådana här listor genom åren kan jag generellt säga att allt över 3,0 är bra. Allt över 3,30 är lysande! Stort cred till programläggarna i år! Ja, inte bara till dem utan till alla som jobbar med festivalen. Det har flutit på enormt bra och Maritte Sørensen har vuxit in i rollen som festivalgeneral på ett briljant vis. Jag kan bara applådera och hoppas att hon återkommer nästa år! 

 

 

Prisvinnare både från juryn och mig

 


Det har ju givetvis delats ut en del priser under festivalen också. Jag har tidigare rapporterat om Mélièspriserna som gick till Werewolf (feature) respektive Stigma. Igår tillkännagavs vinnaren av Sirenen för bästa internationella film. Både jag och stora delar av publiken jublade när den helgalna och sjukt roliga Boyz In The Wood plockade hem priset! 

 

Men, som vi alla vet, är ju Skitfint pris det skitfinaste av priser! Jag väntar fortfarande på att någon ska acceptera en utmärkelse. Någon dag kanske! Nåväl, mina utmärkelser i år går till:

 


Best Short Film: Avarya
Best Visual Effects: The Mortuary Collection
Best Use Of Original Songs Or Covers: Blood Machines
Best Original Score: Blood Machines
Best Art Direction: The Final Land
Best Editing: Mope
Best Cinematography: The Final Land
Best Adapted Screenplay: His Master's Voice (from the Stanislav Lem novel "His Master's Voice")
Best Original Screenplay: The Mortuary Collection (Ryan Spindell)
Best Directing: Swallow (Carlo Mirabella-Davis)
Best Supporting Actress: The Mortuary Collection (Caitlin Custer)
Best Leading Actress: Swallow (Haley Bennett)
Best Supporting Actor: Boyz In The Wood (Viraj Juneja)
Best Leading Actor: Mope (Nathan Stewart-Jarrett)

Best Picture: Boyz In The Wood

 

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 5 okt 13:45

 

FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner

 

Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena den italiensk-tyska antithrillern The Last To See Them (2019) från soffan... och fick kämpa för att hålla mig vaken.

 

 

The Last To See Themöppnar med ett statement att familjen Durati hittades mördade i sitt hem 2012. Det är också det enda vi får reda på gällande detta faktum. Filmen i övrigt visar upp en vanlig dag i bondefamiljens liv. Storasyster ska gifta sig och förberedelserna är igång, men utöver det verkar det som det här är vilken dag som helst. Tonårsdottern Dora syr brudtärneklänningar, sonen Matteo bygger en trälåda han ska ge som bröllopspresent och föräldrarna tecknar försäkringar samt deppar över en förestående operation. Det är precis lika spännande som det låter.

 

Jag förstår vad Sara Summa (manus/regi) är ute efter med sin film. Vi bombarderas dagligen av krimserier och true crime där det frossas i den ena äckliga detaljen efter den andra. Att då göra en film där inget av detta sker, trots att vi redan från början känner till den förestående katastrofen, är en intressant idé i sig. Det är bara det att man då måste lägga ut trådar att dra i gällande vem som kan tänkas vara mördaren så att tittaren kan bilda sig en egen uppfattning. Inget av detta finns här och kombinerat med skådespel som varierar från okej till pinsamhetskuddemässigt intar Summas film den föga hedrande platsen som festivalens sämsta, vackra italienska miljöer att filma i till trots. 1 men gör något då! av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter The Last To See Them kunde det bara gå uppåt och som det gjorde det! Amerikansk-franska Swallow (2019) kretsar kring det subtilt sönderfallande äktenskapet mellan Hunter och Richie. Richie, arvtagare till ett framgångsrikt företag, är inte uttalat elak mot sin fru, men lyckas med olika former av härskartekniker ändå "tygla" henne till ett liv som hemmafru - något som Hunter inte alls hade tänkt sig. När Hunter blir gravid utvecklar hon pica, ett psykologiskt tillstånd där den drabbade blir besatt av att svälja små föremål...

 

Swallow är en fantastisk välspelad psykologisk mardröm där Haley Bennett briljerar i huvudrollen som Hunter. Carlo Mirabella-Davis (manus/regi) har skrivit en historia om ett fruktansvärt dysfunktionellt äktenskap där det inte är de stora gesterna som är de som sårar mest. Istället är det Richies sätt att tiga ihjäl sin hustru och i förlängningen hela Hunters ingifta familj som spär på den isolation hon känner, oftast ensam i det stora och sterila hus mitt ute i ingenstans där de bor. Hunters sätt att ta tillbaka makten över sig själv och sin egen kropp må vara destruktivt, men Mirabella-Davis skriver henne på ett sätt som gör att vi paradoxalt nog "hejar" på henne trots vad hon utsätter sig själv för. Komplett med en subtil 1950-talsestetik som för tankarna till det amerikanska folkhemmet i form av kläder och inredning är Swallow en mardröm i Stepfordland. Om du gillar djuplodande psykologiska porträtt är det här definitivt en film för dig. Lysande! 5 häftstift av 5 möjliga.

 

 

 

 

Kvällen avslutades på Filmstaden med den märkliga och drabbande japanska Manriki (2019)En modell besatt av att hon tycker att hennes ansikte är för stort tar till sist steget och träffar en plastikkirurg. Det är bara det att nämnde kirurg har lite... okonventionella metoder. Var försiktig med vad du önskar dig!

 

Manriki lyckas balansera på den där tunna avsatsen mellan satir och obegriplighet som många av de främsta satirskildringarna gör. Yasuhiki Shimizus debutfilm (vilket inte syns) är å ena sidan en hejdlös drift med samhällets skönhetsideal och å andra sidan en djupt störande inblick i hur våra förväntningar och illusioner om oss själva försätter oss i trubbel. Lika delar surrealistisk som socialrealistisk liknar Manriki inte något jag sett tidigare - på ett bra sätt. Det här är skumt på ett japanskt sätt när det är som bäst. Många filmer från landet i öst lyckas inte riktigt översättas till en västerländsk publik, men Manriki lyckas skildra något allmängiltigt. Oavsett vilket samhälle vi lever i finns skönhetsideal som en slags våt filt över framförallt den kvinnliga befolkningen. Shimizu visar på ett komiskt och skräckinjagande sätt att vi kanske faktiskt inte vill ha det där som vi säger att vi eftersträvar. Eller, som en karaktär säger: "This world is built on delusions". Manriki är en feberdröm om våra önskningar kontra verkligheten och rekommenderas varmt! 4 okonventionella skönhetsingrepp av 5 möjliga.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in The Mortuary Collection klockan 20:00 och får samtidigt reda på vem som kniper Siren-priset. Avslutningsvis är det en hemlig screening 23:30 på Kino som jag kan rekommendera till alla Stephen King-fans. Om jag gillar King? Har påven en löjlig mössa?

ANNONS
Av Ulf - Fredag 4 okt 12:30


FFF Dag 7: Spanska tidsloopar och världens mest misslyckade zombie

 

Efter snart en vecka utan att vara hemma mer för sömn och mat fick jag inse min organisationsbegränsning och skippa kvällens sista film, Bliss (2019). Den avgörande faktorn var när jag fick dricka morgonkaffe ur hemmets enda rena kärl - en blomkruka. 

 

Innan jag började sanera drängstugan hann jag dock iväg för att se spanska science fiction dramakomedin The Incredible Shrinking Wknd (2019)

 

 

 

Alba åker på en weekendresa upp till sin föräldrars stuga i bergen tillsammans med sin pojkvän och deras gemensamma vänner. Strax under 30 år gammal förväntas Alba ha full koll på sitt liv, vilket hennes vänner tycks ha, men istället lever hon för fester och dagen som sådan. Hennes ansvarslösa leverne ställs dock på sin spets då hon utan synbar anledning tycks hamna i en tidsloop där hon återupplever samma förstadag på resan om och om igen. Som inte det vore jobbigt nog verkar loopen dessutom blir kortare och kortare för varje gång...

 

Science fiction och tidsparadoxer är sängkamrater sedan gammalt och jag älskar konceptet. En välgjord tidsloop/paradox får dig att tänka utanför inkörda banor och även om de allt som oftast inte håller för närmre granskning sätter de åtminstone igång de grå. The Incredible Shrinking Wknd är en fullständigt kompetent tidsparadox till film, men innehåller inte särskilt mycket att skriva hem om heller.

 

Framförallt är det karaktärerna jag irriterar mig på, eller framförallt Alba. Vi har alla den där vännen i bekantskapskretsen som vi tycker om men inte riktigt kan räkna med eller lita på. Alba är den vännen i kubik. De flesta människor man stöter på med det här särdraget har åtminstone den goda smaken att be om ursäkt för sin brist på agerande eller försöka bättre nästa gång. Förutom i filmens avslutande 20 minuter eller så är Alba helt oförstående för varför hennes vänner verkar tröttnat på hennes fuck ups. Det gör att karaktärsutvecklingen kommer igång för sent och då är Alba redan mest påfrestande. Här finns roliga scener och manuset är ganska välskrivet, men jag kommer knappast se om eller rekommendera filmen till någon. 2+ tidslooper på spanska av 5 möjliga.

 

 

 

Samtidigt som jag stod och slabbade med disken kollade jag in den sydkoreanska zombiekomedin The Odd Family: Zombie On Sale (2019). När ett läkemedelsföretag av misstag skapar en zombie har man dessutom oturen att den nyligen odöde rymmer från labbet. Det är dock inte en särskilt kompetent zombie det handlar om och han blir snart tillfångatagen av den något udda familjen Park. När familjens patriark upptäcker att ett bett ifrån zombien inte dödat honom utan snarare gjort att han ser 20 år yngre ut föds en affärsidé.

 

The Odd Family liknar inte någon annan zombiefilm du sett. Zombien ifråga, döpt till Jjong-Bi (läs det högt...) av familjens dotter, kan vara den mest misslyckade odöding jag sett på film och det är här mycket av filmens komik kommer ifrån. Rent strukturellt är jag inte riktigt vän med manuset dock. Väldigt få komedier behöver vara över 90 minuter och Jjong-Bis äventyr blir något enahanda efter ett tag. När den är rolig är den dock förbannat rolig och filmen bjöd mig på flera gapflabb. Den är ojämn, men om du är på rätt humör för någon genomlöjligt men ändå ganska smart under ytan kan det här vara något för dig. Ganska många av skämten far dock rakt över huvudet på mig som västerlänning och The Odd Family är ytterligare ett bevis på det gamla påståendet att komik är kulturellt betingat. 3 salladshuvudsätande odödingar av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in The Last To See Them från soffan och förflyttar mig sen till Filmstaden för det psykologiska dramat Swallow 19:30 för att avsluta kvällen på Kino med japanska Mankiri (med regissörsbesök!) 22:30.

Av Ulf - Torsdag 3 okt 14:45

 


FFF Dag 6: Prisutdelning och skräckhistoria

 

Det här årets festival går alldeles för snabbt. Varje tidigare år har jag trots att jag älskar det här varit ganska lättad när det varit över. Det har en benägenhet att bli väldigt intensivt liksom. I år har man dock lyckats fantastiskt bra med schemaläggningen. Ingen dag känns för tung eller för lätt och det gör att jag upplever att det går så snabbt som det gör. Eftersom man aldrig kan vara nöjd känns det som det går för snabbt nu. Mest för att jag inte vill att festivalen ska ta slut. Igår kollade jag in Horror Noire: A History Of Black Horror (2019), gick på prisutdelningen för Mélièspriserna och såg en klassiker på duk för första gången i Pulp Fiction (1994).

 

 

Horror Noire är en analys och historielektion i den amerikanska skräckfilmens sätt att behandla afroamerikaner på vita duken. Ett stort antal framstående skådespelare, regissörer och filmhistoriker ger sin syn på saken med avstamp från 1915 års Birth Of A Nation och jobbar sig framåt.

 

Det är inte jättevanligt att FFF kör dokumentärer, men när man gör det hittar man så gott som alltid riktiga pärlor. Det här är inget undantag. Horror Noire gör något som merparten av populärkulturella dokumentärer inte gör - riktig analys. I de flesta liknande dokumentärer jag sett har det förr eller senare urartat i ett referensmaraton som kan sammanfattas med "kommer du ihåg den här filmen? Det gör vi!". Horror Noire är både smart och ger en mycket bredare analys än brukligt. Det funkar riktigt, riktigt bra. Givetvis kulminerar filmen med Jordan Peeles meteoriska karriär från YouTube-komiker till att vinna en Oscar för ett manus som dessutom råkade vara för en skräckfilm. För filmintresserade i allmänhet och genrefilmfans i synnerhet är Horror Noire en höjdare. 4 dokumentärer som inte fördummar av 5 möjliga.

 


Jag tänker inte recensera Pulp Fiction här och det av den enkla anledningen att jag förväntar mig att alla har sett den. Har du inte sett den och är över 15 år, vad gör du då här? Sluta läs och se en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Det är en order.

 

Innan screeningen av Pulp Fiction drog igång var det dags för både prisutdelning för kort- respektive långfilm nominerade i Méliès-klassen för bästa europeiska genrefilm. Årets nominerade var Werewolf, Why Don't You Just Die, Boyz In The Wood, His Master's Voice, Monument samt Here Comes Hell. Själv hoppades jag stenhårt på Boyz In The Wood, men priset för bästa långfilm gick istället till polska Werewolf. Det var ett okej val, även om jag bland de nominerade filmerna rankade den ganska lågt. I kortfilmsklassen knep spanska Stigma priset och även om jag skulle vilja att den var längre var det ett mycket bra val. När jag på söndag summerar festivalen kommer jag ge en massa rankings och egna "priser" så håll utkik!

 

Jag måste också nämna twisttävlingen som föregick Pulp Fiction. Jag har varit på en herrans massa filmfestivaler i mina dagar, men det är bara på FFF sådant här händer. Små happenings som förhöjer ens upplevelse så jäkla mycket. Jag är full av beundran för alla idéer och lekfullhet som ingår i Lundafestivalen och det gör mig till en lycklig besökare! Stort cred till festivalgeneral Maritte Sørensen för hela festivalupplägget än så länge!

 

Ikväll blir det ett digert program med spanska The Incredible Shrinking Wknd 17:30 (Kino 2), över till Filmstaden 2 för sydkoreansk zombierulle i The Odd Family: Zombie On Sale 19:30 och avslutningsvis tillbaka till Kino för amerikanska Bliss 21:35. Häng på!

Av Ulf - Onsdag 2 okt 12:03

 


FFF Dag 5: Produktionsdesignsperfektion och slöseri med stop motion

 

Halvtid för festivalen som fortsätter leverera även under dag 5... delvis. Tisdagen blev dock en biofri dag då jag försökte få koll på den närmst apokalyptiska röran i min lägenhet samtidigt som jag kollade in tysk sci-fi i The Final Land (2019) och kinesisk animation i S He (2018).

 

 

Adem rymmer från fängelset på en ödslig ökenplanet och har turen att hitta vad han tror är ett skeppsvrak. När han hinns upp av en av fångvaktarna, Novak, inser de att skeppet fortfarande fungerar. Eftersom båda vill fly planeten, fånge som fångvaktare, bestämmer de sig för att ge sig ut i det okända. Men var kommer skeppet ifrån? Det liknar ingenting de någonsin sett och vad hände med besättningen?

 

Marcel Barions The Final Land är ett smärre mirakel i sin produktionsdesign. Hur en film med en budget på runt 20 000 dollar kan se bättre ut än många filmer som räknar sin budget i hundratalet miljoner är en gåta. Det visar bara på att stil och smak inte kan köpas för pengar. Eftersom jag är en sucker för snygg science fiction-design är Barions film en riktig höjdare när det kommer till just den aspekten. Även skådespelarna, Torben Föllmer och Milan Pesl, är riktigt bra i vad som mer och mer utvecklar sig till ett klaustrofobiskt kammarspel.

 

Där The Final Land i viss mån tappar mig är med manuset. Premissen är bra och Barions bygger upp stämningen och suspensen väldigt fint. Det är bara det att det inte mynnar ut i något av vikt. Vi får bara några hintar till mysteriets lösning och det hade behövts bra mycket mer för att filmen skulle lyfta ur sin ganska makliga berättarlunk. Trots det är The Final Land definitivt sevärd för genrefansen. Med sin fantastiskt vackra produktionsdesign och ett Vangelis-doftande soundtrack fördes mina tankar tillbaka till 1980-talets mer påkostade sci-fi-rullar. Det är bra bara det. 3+ mystiska skeppskamrater av 5 möjliga.

 

  I kvällens andra film får vi följa med till en dystopisk värld där skor härskar. Eller rättare sagt, manliga skor härskar. Kvinnliga skor får inte jobba eller ens existera. Istället görs de om till manliga skor vid "födseln" och sätts i arbete i en cigarettfabrik. En fängslad sko lyckas dock skydda sin dotter mot tvångskönskorrigeringen och måste jobba undercover i fabriken för att försörja henne.

 

Nej, jag har inte rökt på. Det där är handlingen. Shengwei Zhous stop motion-film är förvisso imponerande rent tekniskt, men över 90 minuter av en i princip dialoglös berättelse blir ganska påfrestande när det handlar om en tung tematik som Kinas enbarnssystem och i förlängningen sexualpolitik. Jag gillar stop motion som konstform, men jag drogs aldrig in i Zhous berättelse, alla goda föresatser till trots. Historien är det inget fel på, men formen passar in berättelsen. Om filmens tekniska begränsningar eller stil kommer i vägen för manuset bör man tänka om. Samtidigt kanske det inte vore det allra enklaste för Zhou att få den här filmen gjord men konventionella medel. Kina är ju inte direkt kända för att ta kritik liggandes. Synd på en viktig historia som faller under sin egen tyngd. 2 klacksparkar av 5 möjliga.

 

Idag skyndar jag mig hem så jag kan screena dokumentären Horror Noire innan det är dags för prisutdelningar, twisttävling och screening av klassikern Pulp Fiction på Mejeriet med start klockan 19:00.

 

Av Ulf - Tisdag 1 okt 12:30

 

FFF Dag 4: Det polskaste av det polska, pastischer och porrmord

 

Festivalens fjärde dag visade bortom allt tvivel att årets feature-startfält är bland de starkaste jag upplevt under mina år på FFF. Jag har nog aldrig delat ut så här många fyror på så kort tid. Förvisso bjöd dagen på festivalens första etta, men FFF är inte komplett utan åtminstone en riktig stinker. När jag summerar festivalen på söndag skulle jag inte bli förvånad om 2019 års upplaga kommer ha det högsta snittet sedan jag började föra statistik. Men, dagen började med den "där" filmen...

 

 

 

En grupp hotell- och restaurangelever åker till den polska landsbygden för att göra sin praktik. Väl där lever de under strikta förhållningsregler under ställets föreståndare samtidigt som de försöker göra sitt främsta för att göra upplevelsen så dräglig som möjligt. Sen kanske det finns en häxa eller något också... eller ja... typ. Kanske.

 

Eftersom många kända regissörer föga förvånande studerade film vid något högre lärosäte finns det också en hel uppsjö med riktigt bra studentfilmer som blivit mer eller mindre klassiker. Jagoda Szelcs Monument (2018) kommer inte gå till historien som en av dessa. Trots prov på fin regi från Szelc, med nästan en von Triersk kvaitetet emellanåt, är hennes manus under all kritik. Det börjar bra, med ett jäkla fint ställe att spela in på och smått groteska små detaljer som lovar mycket. Allt detta faller tyvärr samman efter filmens inledande halvtimme. Det är inte det att vi lämnas med så värst många frågor när eftertexterna rullar utan att svaret på dessa frågor är så urbota dumt att jag brukar underkänna mina gymnasieelever om de tar den här, den lataste, av utvägar.

 

Det är riktigt synd det här. Monument innehåller små korn av briljans, inte minst i Dorota Lukasiewiczs porträtt av den sadistiska hotellföreståndaren, men helheten känns verkligen studentikos. Tekniskt imponerar Monument bitvis, men den överliggande polska dysterheten (se i princip alla polska filmer som kommer utanför landets gränser) ligger som en blöt filt över hela produktionen. Här finns inget av den galghumor som fanns i festivalens andra polska feature, Werewolf (2018), och när jag ser folk runtomkring mig somna till under filmens gång förstår ni på vilken nivå det här är. Undvik. 1+ polska dysterkvistar av 5 möjliga.

 

 

 

 

 

Kvällens två andra filmer avnjöts i soffan. Först ut var den brittiska skräckkomedin Here Comes Hell (2019). Handlingen kretsar kring fem vänners återträff i ett gammalt slott på den engelska landsbygden. Victor, en något oansvarig jetsetter, har köpt slottet av en anledning - det är samma ställe som den ökände ockultisten Ichabod Quinn genomförde sina experiment på och sedermera försvann spårlöst från. Och Victor har tänkt lyckas där Ichabod snubblade...

 

För den som undrar hur The Evil Dead (1981, se där, en bra studentfilm) hade sett ut om den utspelade sig på 1930-talet är Jack McHenrys och Alice Sidgwicks Here Comes Hell en bra fingervisning. Efter att ha börjat som en mer klassisk spökhistoria flippar manuset fullständigt (på ett bra sätt!) och likheterna med Raimis mästerverk är både många och tydliga. McHenry och Sidgwick kan sin filmhistoria och för en gammal skräckräv som undertecknad blev det ett nöje i sig att räkna alla referenser de får till. Referenserna är väldigt smart inbakade dock och tar aldrig över för handlingen.

 

Det enda som i viss mån stör är att det ibland märks att filmen är Kickstarter-finansierad och gjord på en väldigt tajt budget. De praktiska effekterna är verkligen underbara, men vissa andra saker har fått bli nedprioriterade, exempelvis produktionsdesign och det enkla faktum att slottet är så kallt att man ser skådespelarnas andedräkt, hur mycket de än försöker dölja det genom att röka. Småsaker som detta till trots hade jag riktigt jäkla kul med Here Comes Hell med flertalet gapflabb. 4 referenskavalkader av 5 möjliga.

 

 

Sista filmen för kvällen var den amerikanska Mope (2019), en biografisk skildring av de misslyckade porrskådisarna Steve Driver och Tom Dong och deras försök att göra sig namn i branschen. Driver är helt övertygad om att de är stora stjärnor som bara måste få rätt projekt och lyckas övertala Dong att bli hans lojale partner. Tillsammans får de anställning på ett produktionsbolag så långt ner i hierarkin att man är dagar från att gå i konkurs. För Driver och Dong är det dock drömmen, men drömmar kan snabbt bli till mardrömmar.

 

Mope baserar sig på ett uppmärksammat kriminalfall och har flera av de involverade i biroller är de spelar sig själva. Det gör att filmen känns autentisk och frågan är var de skulle hitta casting till många av de här rollerna utanför porrbranchen? Mope är nämligen väldigt explicit i sina sexskildringar så om du har problem med sex på film är det här absolut fel film för dig. Samtidigt känner jag att det här är mest chockerande för en amerikansk publik. Jag kanske är fel person att fråga, eftersom jag har sett i princip allt av det "värsta" som satts på film i konstnärligt syfte, men Lucas Heynes och Zack Newkirks film blir ibland lidande i sina försök att vara "edgy". Det är synd eftersom det finns en riktigt bra och märklig historia här!

 

Även om jag i viss mån kan vända mig mot ovanstående har Heynes och Newkirk skrivit ett förbaskat roligt manus där skrattet fastnar i halsen. De har också en ytterst välspelad film med Mope, i synnerhet gällande de två huvudkaraktärerna som spelas av Nathan Stewart-Jarrett respektive Kelly Sry. Framförallt Stewart-Jarretts mer känslosamma scener känns rakt in i hjärtat och han påminner mig om en yngre Mahershala Ali. Ibland får dock Mope problem med vilken ton man vill förmedla. Vill du göra en avslöjande exposé om porrbranschens mörka sidor? Visst, kör hårt. Vill du göra en komedi om samma branschs trots allt ganska komiska aspekter? All the more power to you! Men var försiktig med hur du blandar och ger. Mope får ibland ett något splittrat intryck, men är ändå sevärd, inte minst av tidigare nämnda skådespelarprestationer. 4- ballbusters av 5 möjliga.

 


Ikväll screenar jag tysk sci-fi i The Final Land och sexualpolitikkritiska kinesisk animation i S He... och diskar.

Av Ulf - Måndag 30 sept 13:15

 

FFF Dag 3: Existensiella ungrare och irländska spökerier

 

Festivalens tredje dag inleddes från soffan. Jag är väldigt tacksam för att få tillgång till screeners till vissa filmer, för i motsats till vad många tänker är det inte lätt att hålla fokus uppe när man ser x antal filmer om dagen under en tiodagarsperiod. Screeners är ett sätt att kunna sträcka ut på soffan, vila korsryggen och dricka ohälsosamma mängder kaffe. Tacksam var ordet. När man dessutom får se en riktigt bra film från Ungern av alla länder är det bara bonus.

 

 

 

Peter Hogarth försöker hitta sin far som försvann spårlöst närmre 30 år tidigare. Hans far, en framträdande vetenskapsman, tros ha haft något att göra med ett antal olyckor som inträffade efter en rad vetenskapliga experiment i Colorado i början på 1980-talet. Men när Peters undersökningar kopplas till Pentagon och topphemlig information måste han fråga sig vad hans far egentligen arbetade med?

 

Baserad på Stanislav Lems roman från 1968 målar György Pálfi, Zsófia Ruttkay och Gergö V. Nagy upp en konspirationsthriller utöver det vanliga. Det som börjar som en resa för att hitta en försvunnen fadersgestalt blir något större när manuset slänger in allt från SETI till referenser till Francisco Goya (!). Det hade lätt kunnat bli ett mischmasch utan substans, som lite mer esoterisk science fiction tyvärr ofta blir, men till allra största del fungerar ungrarnas film alldeles ypperligt. Det beror först och främst på det ovan nämnda manuset som i all sin märklighet trots allt verkar vettigt och logiskt. Det enda jag i viss mån har att klaga på är att man inte riktigt lyckas knyta ihop slutet och låter diverse karaktärer göra totalt ologiska val. Resan dit är dock väl värd din tid. Fantasieggande, välskriven och spännande. Det är den här typen av filmer som FFF är som gjord för. Var skulle jag annars få tag i en ungersk science fiction-film baserad på en polsk författare? 4+ sovande jättar av 5 möjliga.

 

 Kvällens första pass på bio bjöd på årets Méliès-nominerade kortfilmer. Tidigare år har det varit ganska högt och lågt med bidragen, men det som präglade 2019 års nominerade var hur jämna de var. Tyvärr uteblev därav de riktiga topparna, men här fanns heller ingenting som störde mig till den milda grad att jag bara väntade på att bidraget skulle ta slut. Det bidrag som trots allt stack ut lite mer än andra för min del var turkiska Avarya (2019). 

 

En man ombord på ett rymdskepp har ledsnat rejält på skeppets AI som vägrar låta honom landa på någon planet som inte är "perfekt". Efter att ha legat i kryosömn i flera hundra år bestämmer sig mannen för att göra uppror mot AI:n. Det är dock inte alltid som enkelt att göra när AI:n följer Asimovs robotlagar - däribland att de måste förhindra att människor skadar sig själva eller låter sig själva bli skadade.

 

Gökalp Gönens science fiction-animation är en vackert producerad och galghumoristisk historia om hur vi bör vara försiktiga med hur vi programmerar framtida AI:s. Asimov själv var expert på historier om vad som hände när de robotlagar han själv postulerade sattes ur spel eller motverkade sitt syfte och Gönen följer i samma spår. Good show!

 

Den andra film som stack ut något var den alldeles för korta spanska body horror-rullen Stigma (2018). En ung homosexuell man får en ovälkommen sängkamrat efter en natt tillsammans med sin kille - en sängkamrat som försöker förändra honom från grunden.

 

David Velduques kortfilm har ett förvisso väldigt tydligt tema (bara titeln säger det mesta), men den här Cronenberg-doftande lilla pärlan visar uppe väldigt fina effekter och har något att säga. Som jag skrev ovan är det väldigt synd att den inte är längre. Jag hade väldigt gärna sett att den var dubbelt så lång. Detta för att ge karaktärerna mer tid att utvecklas, vilket hade gett slutpoängen mer eftertryck.

 

Utöver dessa två kortfilmer utgjordes startfältet av Dispersion (Schweiz, 2018), Gunpowder (Frankrike, 2019), Facelift (Tyskland, 2019), Bleeding Lies (Storbritannien, 2018) samt Still Life (Grekland, 2018). Det som jag gillade med årets startfält var att man verkar ha försökt att diversifiera ursprungsländerna mer än tidigare. Sedan jag började bevaka festivalen har annars Frankrike, Spanien och Storbritannien varit överrepresenterade i antalet nominerade och har ofta haft både två och tre bidrag. Ett bidrag per land räcker långt och jag tror också det gjorde det här till det jämnaste startfältet på många år. Sen att ingen kortfilm riktigt föll mig helt i smaken är sin sak.

 

Värt att nämna när jag ändå skriver om kortfilm på festivalen är de retrovisningar av kortfilmer från tidigare festivaler som ligger före vissa features. Det är ett väldigt kul grepp och blir lite som en best of-samling. Framförallt var jag väldigt glad över att få se den kanadensiska höjdaren The Black Bear(2015) som jag letat efter i subtitlad version sedan jag först såg den för fyra år sedan. Se den om ni hittar den. Den är förbannat jäkla rolig!

 

 

Kvällen avslutades med irländska spökerier i Extra Ordinairy (2019 där den eviga singeln Rose är tröttnat på sin mediala förmåga - inte minst eftersom den fick hennes far att bokstavligen explodera! Istället försöker hon försörja sig som bilskoleinstruktör. Detta blir det dock ändring på när änkligen Martin kommer in i hennes liv. Någon eller något har besatt hans tonårsdotter och den enda som kan hjälpa honom är Rose. 

 

Irland är ett av mina favoritländer när det kommer till komedier och Extra Ordinairy bara förstärker min kärlek till den gröna ön. Mest av allt påminner den mig om något som Neil Gaiman hade kunnat koka ihop, vilket är ett bra betyg bara det. Skådespelarna lyckas väldigt bra med sina roller, i synnerhet Will Forte som den avdankade popstjärnan Christian Winter. Manuset är roligt om än inte särskilt fullt med överraskningar. Det är framförallt i regin (Mike Ahern/Enda Loughman) och den komiska timing som denna uppvisar som Extra Ordinairy lyfter. Det är en film av hög klass, men saknar kanske det där lilla extra som lyfter den hela vägen upp till toppbetyg. Jag vill oftast ha lite mer svärta i mina komedier än som ges här, men det är en söt och engagerande spökhistoria som du inte kommer att ha tråkigt med. 4 besatta brödrostar av 5 möjliga.

 

Ikväll landar jag direkt från jobbet i biofåtöljen och kollar in polsk psykologisk thriller i Monument klockan 17:00 för att sen sträcka ut på sofflocket och screenar brittisk skräckkomedi i Here Comes Hell samt något odefinierbart (men säkert underbart) i amerikanska Mope.

Av Ulf - Söndag 29 sept 00:00

 

FFF Dag 2: Finstämt, dystert och höga skottar

 

Dag 2 på årets festival spenderades till största del på Lunds mysigaste biograf, Södran. Varje år säger jag att jag borde gå mer på Södran och varje år förvånas jag över hur mycket jag tycker om den. Så varför bryta en tradition? Jag måste gå mer på Södran. Vi får se om jag kommer ihåg det det här året. Dagens första två filmer, kinesiska animationen White Snake (2019) och polska skräckdramat Werewolf (2018) bjöd på underhållning av klass.

 

 

 

 White Snake har med sitt återberättande av klassisk kinesisk myt blivit en stor hit i hemlandet. En lönnmörderska, Xiao, som är utskickad för att ha ihjäl den onde kejsaren, tappar minnet och vaknar upp i en by där man livnär sig på att jaga ormar. Hon blir snabbt vän med en av byborna, Xuan, samtidigt som hon försöker få tillbaka sitt minne. Men Xiao har en hemlighet hon inte ens känner till själv...

 

Sagolikt vacker, välberättad och framförallt med en färgsättning att dö för är White Snake en riktig höjdare att se på bioduken. Det mesta här är riktigt bra, från röstskådespel till adaptionen av den klassiska myten. Det enda jag i viss mån har att anmärka på är att actionscenerna har en tendens att bli något för utdragna ibland. Jag är dessutom inte helt hemma med karaktärsdesignen som i många fall är tämligen kantig. Det är dock ingen anledning till att inte gå och se White Snake på duk om du får chansen. Det är ett konstverk i rörelse. 4 ormhatare av 5 möjliga.

 

 

 

 

OWhite Snake var en vacker saga fanns det inget vackert med dagens andra film, polska Werewolf. En grupp pojkar blir i andra världskrigets slutskede räddade från ett koncentrationsläger av ryska trupper. Eftersom situationen är som den är skickas pojkarna till att bo i det första större hus man kan hitta. Under svåra förhållanden tvingas pojkarna både försöka överleva och lappa ihop sig själva psykiskt efter vad de varit med om. För att göra den saken ännu svårare stryker något runt i skogen...

 

Werewolf är en, om än ojämn, väldigt hårdslående skildring av ett kapitel av andra världskriget vi sällan ser något om. Vad hände egentligen med de barn och övriga fångar som faktiskt överlevde koncentrations- och förintelseläger? Adrian Panek (manus och regi) har gjort en ytterst brutal skildring av pojkarnas tillvaro och den första kvarten gör riktigt ont att se. Samtidigt finns här en extremsvart humor i manuset som gör att filmen, trots sin tematik, inte blir genomdeppig. Stort plus för slutet som visar på fin karaktärsutveckling och en åtminstone lite mer hoppfull morgondag för ungdomarna. Välspelat och drabbande om än något långdraget bitvis. 3+ inga varulvar som så... utan värre av 5 möjliga.

 

Kvällens två sista filmer gick av stapeln på Kino och jag lyckades dessvärre missa den första, ryska Why Don't You Just Die!(2018) av den enkla anledningen att livet hade andra planer så som det ibland blir. Jag fick dock höra mycket gott om den när jag satte mig för att se kvällens sista (nåja, sista av de nya filmerna) rulle, brittiska Boyz In The Wood (2019).

 

 

 

Fyra ungdomar, Dean, Duncan, Ian och... DJ Beatroot skickas till de skotska högländerna för att delta i The Duke Edinburgh Award. Eller ja, för de tre förstnämnda är det inte direkt frivilligt utan med sina akademiska "meriter" tvingas de till det. Exkursionen går ut på att ta sig från punkt A till punkt B. Enkelt? Nja, inte när man har tre grabbar med en halv hjärna mellan sig, en socialt bortkommen fjärde medlem och ett helt samhälle som helst skulle vilja hugga huvudet av en i hälarna.

 

Well smack me silly and call me Farmer John! Andra dagen på festivalen och första femman är bärgad! Boyz In The Wood är en sanslöst rolig komedi med en ytterst lovande kvartett unga skådespelare som frontfigurer. Humorn är typisk brittisk och passar mig som handen i handsken. Framförallt lyckas filmen, som de bästa komedierna gör, säga något om vår samtid med sin tolkning av vår tids "generationskrig". Det märks verkligen att Ninian Doff främst arbetat med musikvideos tidigare för här finns en klar och tydlig registil som man ofta återfinner i nämnda medium. Det Doff lyckas med som många av hans kollegor fallerar på är dock att han vet när han ska använda sig av kreativ klippning och specialeffekter och när han bara ska låta kameran tala för sig själv. Han har förvisso också stor hjälp av miljön i och med att de skotska högländerna är fantastiskt vackra och gör sig bra på film.

 

Boyz In The Wood är bland det roligaste jag sett i år. När den blir tillgänglig på bred front i Sverige, se den. Ninian Doff är ett namn att hålla ögonen på framöver! 5 magiska kaninskitar av 5 möjliga.

 


Kvällen avslutas i skrivande stund med en screening av so-bad-it's-good-filmen Tammy & The T-Rex (1994). En recension av filmen ligger någonstans i bloggömmorna. Sök och du skola finna. Den är fantastiskt dålig... på ett bra sätt!

 

 

Imorgon screenar jag His Master's Voice från soffan, kollar in de Mélièsnominerade kortfilmerna klockan 18:00 och avslutar med spökerier i Extra Ordinairy klockan 20:45.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se