Regi: Craig Singer

Manus: Lane Shadgett

Medverkande: Patrick O'Kane, Richard Brake, Michale Graves

Produktionsbolag: After Dark Films/FanLib Studios/Massify Media

År: 2009

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1230211/

Efter tio års tystnad kan polismannen Dwayne Hopper äntligen få någon klarhet vad som hände när hans son försvann tillsammans med 13 andra barn. En vanlig trafikförseelse lämnar honom nämligen ensam med en man som uppvisar alla signalement med gärningsmannen. Men när Dwaynes son kommer tillbaka är det inte riktigt den återförening han hoppats på...

Perkins' 14 är ett exempel på ett intressant sätt att producera film. Genrefantasterna After Dark Films utlyste en tävling där det bästa manusbidraget skulle få priset att bli filmat. Fansen skötte casting, till stor del finansieringen och reste till Rumänien av alla ställen för att kunna filma för billigast peng. Resultatet blev en lågbudgetfilm som heter duga som fortfarande ser ut som något som kunde komma från en större studio. Imponerande, minst sagt.

Produktionen å sida är Perkins' 14 en film som börjar väldigt bra med suggestiv stämning och fint skådespel från främst Patrick O'Kane som den plågade Dwayne. Runt mittpunkten tar filmen dock en vändning från en tät och obehaglig thriller till en ganska standardmässig zombierulle. Nej, Dwaynes son och hans polare är inte zombies, men de hade lika gärna kunnat vara det med tanke på hur resten av filmen berättas. Jag känner mest att Perkins' 14 är en film full med bortslösad potential. Det här hade kunnat bli en lågbudgetklassiker om man fortsatt i samma stil som filmens inledande 45 minuter. Nu blir det mest en okej rulle. Lite kul är det dock att de fått med Michale Graves från The Misfits på ett hörn. Sånt höjer vilken rulle som helst.

Betyg: 2 gamla Misfits-sångare av 5 möjliga

Regi: Hadi Hajaig

Manus: Hadi Hajaig

Medverkande: Sean Bean, Abhin Galeya, Tuppence Middleton mfl.

Produktionsbolag: The UK Film Studio

År: 2012

Längd: 108 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1598873/

Secret Service-agenten Ewan arbetar med att försöka spåra upp en inhemsk terroristcell innan denna hinner använda den högexplosiva sprängdeg de kommit över. Samtidigt börjar Ash, en av cellens medlemmar, brottas med sitt samvete över vad han egentligen håller på med. Både Ash och Ewan får lära sig att det inte alltid är så svartvitt som de båda tror...

Jag skaffade den här filmen främst av en anledning - Sean Bean. Jag ville helt enkelt se om hans karaktär dog i den här filmen också. För den som inte märkt det har Sean Bean en helt fantastisk förmåga att dö i sina filmer och tv-serier. Nåväl, jag behövde något nytt att se också så det var inte bara Beans mortalitetsfrekvens som lockade mig.

Hadi Hajaig har skrivit, regisserat och producerat en riktigt tät thriller med både hjärta och hjärna. Den inledningsvis ganska simplistiska berättartonen lyfter åtskilliga snäpp när historien hoppar sex år tillbaka i tiden och vi får följa Ashs väg mot extremism. Det är riktigt intressant och trovärdigt skildrat. Jag skulle tro att detta inte är alltför långt ifrån sanningen om hur många extremistorganisationer rekryterar sina medlemmar. Under ytan berättar Hajaig om en djupt rotad samhällsproblematik i Storbritannien och dess koloniala arv. Det blir dock aldrig att han skriver tittaren på näsan och försöker predika. Kort och gott är det ett imponerande manusarbete.

Sean Bean gör som vanligt bra ifrån sig, men det är Abhin Galeya (Ash) som är filmens riktiga stjärna. Postern ljuger, tro inget annat. Överhuvudtaget är skådespelarna bra. Speciellt Tuppence Middleton är riktigt duktig som Ashs struliga flickvän.

Det enda jag har att anmärka något på är tempo och klippning. I mitten saktar filmen ner tempot lite väl mycket och klippningen håller inte en konsekvent nivå. Ibland är den riktigt bra men lika ofta är den ryckig och skakig. Det ger Cleanskin ett ganska hafsigt intryck. Men för den som vill ha en riktigt bra thriller som dessutom vill säga något om sin omvärld rekommenderas den här rullen.

Betyg: 4 juridikstuderande med mord i tankarna av 5 möjliga

Under mina sena tonår och några år till spenderade jag stora delar av min lediga tid i diverse replokaler. Efter ett snabbt överslag tror jag att jag har spelat i nio olika band i mitt liv. De flesta, som det jag ska berätta om idag, hade bara en handfull spelningar. Det var aldrig riktigt poängen heller - vi lirade för att det var kul och, det ska inte stickas under stol med, det var ett perfekt sätt att träffa tjejer. Tyvärr för min vän Joel var det också det som hände...

Joel var trummis i ett av mina kortlivade band. Vi hade inget riktigt namn när vi skulle gå på scen första gången och diskuterade saken backstage. Killen som höll i spelningen sa att vi såg ut som Ugly Kid Joe och att han fick nostalgitripp tillbaka till början av 90-talet. En googling senare hittade vi ett bandfoto på grabbarna som jag bara kom ihåg från deras hit Everything About You. Likheten var slående. Vi såg verkligen ut som Ugly Kid Joe... fast lite fulare. Därför kom vi att heta Fulare än Joel (Joe, Joel, same same but different).

På vår första spelning träffade Joel en tjej. Dessvärre föll hon under kategorin psykobitch. Efter några veckor försökte Joel allt han kunde för att bli av med henne. Ingenting funkade. Gick han utanför dörren mer än fem minuter var hon plötsligt bara där. Hon ringde alla timmar på dygnet. Till sist sa Joel, snäll kille som han är, att det helt enkelt inte funkade och att de skulle ta några veckor ifrån varandra. Lyssnade hon? Givetvis inte.

Vår andra (och näst sista) spelning närmade sig och vi var en låt kort. På skoj föreslog jag Everything About You. Eftersom ingen annan hade något förslag blev det så, inte minst för att den var enkel att repa in. Efter 20 minuter på Folkets hus i Eslöv började jag lira introt. Då springer Joel fram till micken och skriker: "Den här är till dig!" och pekar på den närvarande psykobitchen i publiken. Vi andra kom av oss helt och fick börja om. Fem minuter senare hade psykobitchen lämnat byggnaden och vi såg henne aldrig igen. Way to go, Joel! Och nej, jag har varken förr eller senare rappat på scen och så kommer det förbli!

Artist: Ugly Kid Joe

Låt: Everything About You

Album: America's Least Wanted

År: 1992

Regi: Damiano Damiani

Manus: Tommy Lee Wallace (baserad på Hans Holzers bok Murder In Amityville)

Medverkande: James Olson, Burt Young, Jack Magner mfl.

Produktionsbolag: Dino De Laurentiis Company & Media Transactions

År: 1982

Längd: 100 min

Land: USA/Mexico

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083550/

Innan familjen Lutz bodde i det charmiga (men jävligt hemsökta) huset i Amityville var det bostad åt familjen Montelli. Pappa Anthony styr familjen med järnhand och drar sig inte för att puckla på vare sig frugan eller äldste sonen, Sonny. En kväll får Sonny nog och hämtar ett av sin fars gevär. Även om han inte skjuter honom börjar han snart höra en röst som undrar varför han inte tryckte på avtryckaren?

Första filmen i franchisen om det taskiga huset var väldigt långsam, dryg och långtråkig. Det tog man tydligen till sig innan man gjorde uppföljaren. Även om det finns långsamma scener även i den här rullen är tempot oftast uppskruvat till elva. Alla, och jag menar verkligen alla, skräckfilmsklyschor kommer staplade på varandra. Det är knarrande dörrar, blod i kranen, fönster som smäller igen oförklarligt och en väldig massa "vem där?". Jag kan knappast ta den första halvtimmen seriöst, men underhållande är det emellanåt. Burt Young, mest känd för sin roll i Rocky-franchisen (1976 - 2006), spelar samma roll här som där. I de tidigare nämnda filmerna var han precis på gränsen till parodi på den stereotype våldsamme amerikan-italienaren, men i The Amityville Horror II löper han linan ut. Jag börjar tro att Young faktiskt är så här på riktigt och man bara ställt en kamera framför honom.

Manuset är som en blandning mellan den första filmens spökerier och en urvattnad variant av The Exorcist (1973). Tempot, uppskruvat som det är, är helt uppåt väggarna. Det är dock inte det som kommer vara mitt bestående minne av filmen. Istället är det vad som händer cirka 40 minuter in. Jag tyckte att det fanns en incestuös vibb mellan Sonny och hans äldsta syster, men jisses vad filmen slår det i ansiktet på en vid 40-minutersstrecket! Det är inte det skumma heller. Det finns många filmer med den här typen av inslag. Det skumma är reaktionen systern har. Hon är helt okej med vad som hände, men oroar sig för att nu har hon minsann syndat mot Gud. Det är nog inte ditt mest omedelbara problem, tjejen...

The Amityville Horror II är en väldigt spretig film som har vissa intressanta infallsvinklar och som fungerar för stunden. Inget du blir skrämd av, men vill du se en riktigt kitschig spökrulle kan den här duga i brist på annat.

Betyg: 2 love begins in the family av 5 möjliga

Regi: Gareth Evans

Manus: Gareth Evans

Medverkande: Iko Uwais, Joe Taslim, Donny Alamsyah mfl.

Produktionsbolag: Pt. Merantau Films & XYZ Films

År: 2011

Längd: 101 min

Land: Indonesien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1899353/

När ett SWAT-team ska storma en byggnad tillhörande en ökänd knarkkung går precis allt fel. Snart inser de att de är fångade mitt i ett 15 våningar högt hus med folk som vill döda dem både över och under sig. Men knarkbossen har inte räknat med rookien Rama...

Ja... var börjar jag? Detta är troligen den mest välkoreograferade actionrulle jag sett! Sedan mitt intresse för asiatisk sparka röv-film blommade upp på allvar i tonåren har jag sett hundratals dylika rullar. De flesta är dussinfilmer man snabbt glömmer bort eller blandar ihop med varandra. Jag vet redan nu att jag kommer se om Serbuan Maut ett antal gånger. Om det finns en specialutgåva ska jag ha den. Så enkelt är det.

Manuset är inte i vägen för actionscenerna men är heller ingenting att skryta med. Det är inte det som är poängen med filmer som den här. Poängen är fighting, fighting och åter fighting. Iko Uwais har tillsammans med Yanyan Ruhian både koreograferat actionscenerna och spelar huvudrollen. Fightingen baseras på det indonesiska kampsystemet Pencak Silat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men fightingentusiaster kanske kan kommentera. Själv tycker jag det ser ut som en blandning mellan Wushu och Muy Thai men jag kan vara helt ute och cykla. Hur som helst är det så in i helvete jävla coolt att kolla på! Håll dock i åtanke att actionscenerna är fruktansvärt brutala, så om ni är känsliga kanske inte det här är filmen för er. Det kommer en amerikansk remake som lär vara nedtonad. Jag förstår inte riktigt poängen med det om jag ska vara ärlig, men om ni vill se fightingen i en lite mildare variant kan den vara värd att vänta på.

Serbuan Maut är en svår film att göra rättvisa i en recension. Manus och karaktärer är som sagt sekundära till actionscenerna. Fotot är ofta väldigt snyggt med svepande handkamerarörelser som inte framkallar åksjuka. Musiken är även den väldigt bra och både jag och polarna som såg filmen tyckte att Serbuan Maut kändes väldigt 70-talsinspirerad i sin stil. Hur det än må vara med den saken och hur det än må vara med allt annat är jag alldeles salig. Postern ovan uttrycker att det är den bästa actionfilmen på ett decennium. Minst, säger jag. Minst.

Betyg: 5 innovativa kiropraktikerövningar från hög höjd av 5 möjliga

Regi: John Gulager

Manus: Patrick Melton/Marcus Dunstan/Joel Soisson

Medverkande: Danielle Panabaker, Matt Bush, David Hasselhoff

Produktionsbolag: Atmosphere Entertaiment MM/Chako Film Company/Dimension Films

År: 2012

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1714203/

Big Wet, en vattenpark inriktad på diverse utsvävande leverne, ska slå upp dörrarna. Delägaren Maddy är mindre glad över sin styvfars beslut att göra om parkens inriktning, men det står snart klart att de kommer få större problem än överförfriskade tonåringar...

Piranha-filmerna var riktigt roliga creature features när det begav sig. När licensen blev uppköpt och 2010 års Piranha 3D satte tänderna i biografer världen över var det kärlek vid första ögonkastet för min del. Filmen var så obota korkad att den snabbt blev en av mina guilty pleasures. Självklart var det här meningen. Ingen gör en film om mördarpirayor seriöst. Piranha 3DD är mer av samma, bara lite sämre.

Som titeln antyder är det stark fokus på bröst och sex... och pirayor. Det är egentligen allt man behöver veta om det papperstunna manuset. Skådespelarna är usla, som sig bör, med några lysande undantag. David Hasselhoff och Christopher Lloyd står för två väldigt roliga biroller. Hasselhoff spelar en karikatyr av sig själv som har sjunkit så lågt att han spelar sin roll från Baywatch (1989 - 1999) för öppnandet av vattenparker. Hasselhoffs extrema cynism blir rent ut sagt skitrolig. Lloyd gör som vanligt en galen vetenskapsman. Den här gången är han övertygad om att pirayorna håller på att utveckla ben och lungor.

Piranha 3DD är en urbota dum film för splatterfantasten. Mycket naket, mycket våld, mycket pirayor. Mycket av allt. Innehåller också en av de bästa repliker jag hört på länge: "Josh cut his penis off because something came out of my vagina." Bara det är värt en titt.

Betyg: 3+ sommarfilmer med bett i (oh the puns!) av 5 möjliga

Regi: James Cameron

Manus: James Cameron/David Giler/Walter Hill

Medverkande: Sigourney Weaver, Carrie Henn, Michael Biehn mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Brandywine Productions/SLM Production Group

År: 1986

Längd: 137 min (special edition recenserad: 154 minuter)

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090605/

Ett bärgningsteam hittar av en slump Ripley i kryosömn och tar med henne till Jorden. Väl där får hon reda på chocken - hon har flutit omkring i sin kapsel i 57 år. Livet blir inte lättare av att hon står under utredning för att ha sprängt ett fraktskepp i luften (slutet av förra filmen) och att alla hon känner, inklusive hennes dotter, hunnit dö under tiden hon varit nedfrusen. Utredarna tror inte heller på hennes historia om vad som hände ombord på skeppet och Ripley förlorar sin pilotlicens. Några månader senare förlorar Jorden kontakten med sin koloni på den för Ripley alltför välbekanta planeten LV-426...

Ni vet sådana där filmer som man tycker är helt fantastiskt bra, inte ser på några år och sen undrar om man förskönat dem? Det här är inte en sån film. Aliens är i mitt tycke en perfekt actionrulle, en nästintill perfekt science fiction-film och det bästa James Cameron gjort - inklusive Terminatorfranchisen (1984 - 2009). Kombinationen med Camerons perfektionism och de två andra manusförfattarnas troligen nedtonande effekt på den förre gör att Aliens blir den perfekta stormen.

Sigourney Weaver är tillbaka som Ripley och det är egentligen här som hon cementerar sin paradroll. I första filmen var hon förvisso den enda överlevande, men hon kändes fram till slutet som en av många i besättningen. I Aliens står Ripley helt klart i första rummet som expert, överlevare och allmän badass. Weaver har hjälp av en riktigt bra ensemble med en duktig barnskådespelare (Carrie Henn) och Lance "Rösten" Henriksen som främsta utropstecken. Paul Reiser som den extremt inställsamme Burke är också en fröjd.

Det som lyfter ensemblen från liknande filmer är att den marinkårsenhet som skickas till planeten med Ripley känns som riktiga personer. Det känns som de har en rikare bakgrundshistoria än att vara stand in för middag till utomjordingar. Cameron, i ett smart drag, lät gruppen genomgå träning tillsammans med ett brittiskt specialförband innan inspelningen. Det märks. Marinsoldaterna är stentuffa, men framförallt har de ett påtagligt kamratskap som är svårt att fejka om det inte redan finns där.

Manuset är egentligen inte så märkvärdigt (annat än Ripleys fina mordotterförhållande till den överlevande lilla flickan "Newt"), men Cameron bygger upp en tät, tät spänning som trots de spektakulära eldstriderna känns klaustrofobisk. Gör dig själv en tjänst och se den 17 minuter längre Director's Cut-versionen (tillgänglig i en rad samlingsutgåvor). Här återfinns flera scener som borde varit med i bioversionen - inte minst scenerna med maskingevären med rörelsedetektorer. En speltid på 154 minuter borde kännas ganska lång, men inte i det här fallet. Aliens är en film som fortfarande, vid 30 års ålder, kan få mig att utbrista "fy fan vad jävla coolt!" i tid och otid. Om du inte sett den är du tyvärr en cineastisk idiot. Åtgärda det nu. Om du har sett den, se om den ikväll.

Betyg: 5 "get away from her, you bitch!" av 5 möjliga

Regi: Stuart Rosenberg

Manus: Sandor Stern (baserad på Jay Ansons bok The Amityville Horror: A True Story)

Medverkande: James Brolin, Margot Kidder, Rod Steiger mfl.

Produktionsbolag: AIP/Cinema 77/Professional Films

År: 1979

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078767/

George och Kathy Lutz flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fyra barn. Huset, i idylliska Amityville, visar sig dock vara hemsökt av både det ena och det andra - inte minst från morden som skedde där ett år innan familjen flyttade in. När George dessutom börjar uppträda alltmer märkligt börjar familjen inse att huset kanske var billigt av en anledning...

The Amityville Horror är en av de där franchiserna som egentligen inte borde finnas. Baserad på Jay Ansons "verkliga" historia finns här egentligen bara material till en film. En snabb koll på Wikipedia visar dock att det finns tio filmer i serien. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom hela högen om alla är lika usla som originalet. Det här är nämligen en av de sämsta förstafilmerna i en franchise jag sett.

James Brolin och Margot Kidder är båda helt okej skådisar när de får rätt roller. I The Amityville Horror bjuds vi på ett fruktansvärt och konstant överspel från båda parter. Faktum är att alla skådespelare spela över något å det grövsta i den här filmen. Jag vet inte vad regissör Rosenberg höll på med, men det här verkar nästan som ett stilgrepp snarare än dålig regi. Vad som däremot inte kan ses som ett stilgrepp är den urusla klippningen. Det är sällan jag sett en så dåligt klippt film. All suspens i scenerna går förlorad och enkla saker som kontinuitetsklippningen är under all kritik.

Historien bakom The Amityville Horror är en historia för sig (haha). Ansons bok är givetvis ren bullshit. Det är ingen större sak, filmer har baserats på falska historier förr (host, Braveheart (1995), host), men skillnaden är att Anson i princip förstörde en del människors yrkesliv med sin bok. Efter stämningar och annat groll tog Anson tillbaka att hans berättelse skulle vara sann och kallade den istället för "i princip sann". Classy... Hur som helst är det inte konstigt att en så här pass förvirrad historia blir till ett förvirrat manus. Det här är mest en seg, tråkig och långdragen historia som bör undvikas. Okej, bara nio filmer kvar i serien...

Betyg: 1 dålig fastighetsaffär av 5 möjliga